Belle & Sebastian och Trevor Horn, en bisarr kombination? Kanske det. Men inte fullt så underlig som man först kan tro. Anders Lundquist har träffat Stevie Jackson och Sarah Martin.
belle & sebastian e flesta vet nog vid det här laget att Belle & Sebastian inte är en duo utan en septett från Skottland. En grupp som bildades i Glasgow under extremt opretentiösa omständigheter då grundaren och den huvudsaklige låtskrivaren Stuart Murdoch gick in på ett lokalt kafé och värvade medlemmar på stående fot. Sedan dess har kulten runt världen bara vuxit kring gruppens skira, spretiga pop med återhållen, halvviskande sång. Nya albumet Dear Catastrophe Waitress är det album som fått mest blandad kritik hittills. Förmodligen för att alla kritiker känner att de måste ta ställning till det otippade valet av Trevor Horn som producent. Om dennes namn inte stått på konvolutet hade nog de flesta lyssnat mer avslappnat. Mojo hyllade Horns insats, medan Dagens Nyheter och La Musiks recensent på denna tidnings hemsida varit mer tveksamma. Själv är jag förälskad i plattan. Och första singeln Step Into My Office är en av de mest smittsamma poplåtar jag hört sedan Jellyfish var igång. De söta sexanspelningarna och den charmiga videon gör inte saken sämre. Trevor Horn, som ju är känd för sina
D
10 | la musik 46
extremt polerade produktioner (bland andra Frankie Goes To Hollywood, Propaganda, Yes och Seal) har lyckats förtydliga låtarna utan att tumma på bandets särart. träffar medlemmarna Stevie Jackson och Sarah Martin på ett vandrarhemsliknande hotell på Södermalm. De är precis så lågmält sympatiska och genuina som man väntar sig av musiker från Glasgow. Inga rockstjärnemanér, bara värme, avspändhet och självdistans. Jag börjar med att berömma dem för plattan, som jag anser vara ett mästerverk. – Tack! Vi har gett intervjuer i fyra dagar nu och inte hört en så fin komplimang, säger Stevie. Själv skulle han inte gå så långt som att kalla plattan ett mästerverk, men kallar den i alla fall ett klart steg framåt. – Man ska akta sig för ord som mästerverk, säger Sarah. – Men faktum är att någon kom in i studion och påpekade att någon annan bokat studion dagen därpå, precis när vi var mitt i en låt, och Stuart
JAG
Murdoch utbrast halvt på skämt ”ser ni inte att vi är mitt i skapandet av ett mästerverk!”. Vår trummis Richard blev förskräckt och sa ”akta dig för att säga något sådant. Ta lärdom av hur det gick för Brian Wilson!” Tydligen hade Trevor Horn haft som uttalat mål för projektet att göra den mest välljudande 60-talsinspirerade gitarrpopskivan någonsin. Men det var inget han sa till bandet innan vi satte igång, bara till ljudteknikerna. – Vi fick höra det efteråt och tyckte det var en ganska storslagen utgångspunkt, ler Sarah. Men visst ville vi också göra vårt bästa. Och när vi hörde slutresultatet var vi oerhört glada och stolta! Initialt bråkade bandet en del om vilka låtar man skulle inkludera, men eftersom Trevor Horn hade mycket bestämda åsikter och verkade ha en klar vision så fick han ha sista ordet. – Men det fanns en låt som heter Stay Loose, som vi och Jeff Travis från skivbolaget Rough Trade gillade mer än han och som vi tjatade in på plattan. Jeff gick faktiskt så långt att han sa att det inte skulle bli en skiva om den inte kom med! säger
