DAMIEN RICE

Damien Rice är en av de mest hyllade irländska artisterna någonsin. David Gray framstår som en hackkyckling i jämförelse när man ser recensionerna av Rice debutalbum O. Anders Lundquist träffade Damien i Stockholm inför dennes hyllade konsert på Södra teatern.

Det skulle nästan ha kunnat blinka B-A-D I-D-E-A, som i den där TV-reklamen. Damien Rice och jag sitter mittemot varandra i ett rum på Benny Anderssons fashionabla hotell vid Mariatorget. Och trots att jag blivit förvarnad om att Rice för dagen är på ett ganska knepigt humör så inleder jag med att säga att jag hoppas att han kommer att vara lättpratad, eftersom intervjun är försenad (givetvis på grund av hans knepighet) och jag har bråttom hem till barnvakten. Efter min inledande fråga om vad han anser vara sin styrka respektive svaghet som artist blir han tyst och funderar. Och han lägger inte pannan i djupa veck i ett par sekunder. Han är helt tyst i 40 sekunder (ja, jag var tvungen att ta tid efteråt). Under en intervju inför en snurrande bandspelare, då fem sekunder kan kännas som en halv evighet, så är 40 sekunder en extremt lång tid. Syftet med hans tystnad är kanske att jag ska straffas för min rättframhet. Att jag ska bli lite nervös och bringas ur balans. Eller något.

Problemet (för Damien) är att jag redan har intervjuat Lou Reed och andra ökända intervjuoffer. Jag tycker därför att han är ganska rolig (om än väl lättroad). Dessutom tycker jag att det faktiskt är hans problem om han vill leka svår. Så jag lutar mig tillbaka och funderar lite på vad jag ska laga för middag. Till slut tröttnar han och öppnar munnen: – Om jag analyserar mig själv som artist, så är jag ingen artist. Hm. Menar han att det är mitt jobb att analysera det han gör, och inte hans? Kanske. Och nu känns det nästan som om jag klarat någon sorts test. För från och med nu är Damien just så lättpratad som jag hoppats. Han har redan hunnit berätta att han inte gillar att göra promotion. Något som alltid låter lite som hyckleri i mina öron, eftersom de flesta artister tenderar att gilla den skivförsäljning som publiciteten ger och borde fatta att de bara sabbar för sig själva om de inte fattar sambandet. Jag förklarar vad jag menar och han nickar. Jag gillar inte att TYCKA OM att göra promotion heller, ler han. – För när jag väl kommer igång så händer det ibland att jag finner det väldigt intressant. Jag hatar egentligen tanken på att tala om det jag sysslar med, men när jag väl gör det så. (skratt). Jag gillar att ta ner mitt ego. Alla andra bygger upp det och någon måste hugga ner det lite. Men jag gillar inte när folk som har något emot mig utan anledning, eller av personliga skäl, gör det. Så jag gör mitt bästa för att sparka ner högarna av uppskattning som folk tenderar att lägga på mig. För jag fick ingen uppskattning alls när jag gjorde skivan, och det är bara i en sådan situation som jag tror att man ska skapa något som är sant. Så kommer bekännelsen: – Jag var på otroligt dåligt humör tidigare i dag. Riktigt arg. Jag hade just vaknat. Jag luktade illa och hade samma kläder som i går. Jag hade inte insett vilket intervjuschema jag hade framför mig i dag. Och jag hade framför allt inte insett att jag skulle kastas direkt in i det.

Men är det inte ditt jobb att styra, eller åtminstone hålla reda på det?

alltför artig?

– Jo. Och det var därför jag var arg. Men varför är folk arga? De är oftast arga på sig själva, men projicerar sin ilska på omständigheter och andra människor. Jag gör i alla fall det. Så i morse var jag besviken på mig själv för att jag inte hade koll på tiden och för att jag inte hade kollat upp hur dagen såg ut så jag kunde visualisera vad jag hade framför mig. Men om jag var en organiserad, kontrollerad och samlad person kanske jag inte hade skrivit dessa sånger, om du förstår vad jag menar.

Det gör jag. – Det är inte så att jag försöker leva på ett visst sätt, försäkrar han. – Men om jag ändrar det sätt som är naturligt för mig kanske det skulle förändra saker i mig. Även om det driver både mig och min omgivning till vansinne ibland så gillar jag att ha det så här. Ibland är jag i bra form, andra gånger är jag butter.

Det låter som en låtskrivare i mina öron!

– Du menar en person som spenderar för mycket tid i sitt eget anus? (skratt).

Inte nödvändigtvis. Du kan vara en känslig person som har antennerna ute, försöker jag.

Nu ser Damien väldigt belåten ut och nickar eftertänksamt.

Tycker du för en stund att du är ett geni när du skrivit en bra låt?

– Nej. För jag skriver inte låtarna, de skriver sig själva. Visst, du kan ge mig ett ämne och jag skriver en fullt fungerande låt om det på 20 minuter. Snygg melodi och hygglig text. Men det blir inte en av de låtar som kommer med på nästa skiva. Den får helt enkelt inte den magi, den gnista som finns i de låtar som skriver sig själva. Något saknas.

Vad har du för minnen av Acceleratorfestivalen i Sverige i somras?

– Udda frisyrer. En trasig mikrofon. Ett generellt sett väldigt vackert folk med markerade kindben. Jag var också förvånad över att det kom så många för att se oss, för jag hade aldrig varit i Sverige. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid fenomenet att skivan liksom reser före mig. Att folk redan är bekanta med min musik, fast jag aldrig spelat för dem!

Vad ogillar du hos dig själv?

– Jag har problem med att jag är för artig, ofta så artig att jag känner mig falsk. Kanske är jag så artig för att jag är irländare. Jag tänker mycket på folk omkring mig, vill vara dem till lags och inte göra dem besvikna. Givetvis kan jag vara oförskämd också. Men de flesta jag träffar är genuint snälla människor. Det är bara det att skivbolagsfolk vill sälja fler skivor medan jag bara vill bli bättre på det jag gör. Men bara för att vi tänker olika betyder det inte att vi inte kan arbeta ihop. Det är så lätt att säga ”fuck the record company”, ”fuck George W. Bush” och så vidare. Jag var mycket mer så när jag var yngre. Men nu har jag insett att skälet till att jag ogillar multinationella bolag och presidenter är att de har egenskaper som jag känner igen, men ogillar, hos mig själv. Projicering igen. Allt jag önskar av skivbranschen är en person som jag kan gå till som jag vet att jag litar på, som jag har valt för att han eller hon har samma inställning som jag. Resten får man balansera.

Har du något mål för din karriär och din artistiska utveckling?

– Jag hade mål som jag nu har uppnått, så jag antar att jag får leta efter ett nytt. Mitt mål var att göra det som alla sa att jag inte skulle kunna: att göra en skiva själv, utan en utomstående producent. Och att den var tillräckligt bra. Nästa mål var att ge ut den på en egen etikett och nå framgång. Nu är ju allas definition på framgång olika, men för mig var det att kunna leva på den. Det var allt jag ville. Resten som hänt är extra fruktsallad. Nästa nya mål blev att ha råd att turnera med ett helt band. Men just nu har jag inget uttalat mål. Mer än att bli bättre, vad nu det är!