SKIVHYLLAN

REDAKTIONEN VÄLJER FAVORITPLATTOR UR SAMLINGEN. I DETTA NUMMER: ANDERS ENQUIST, STAFFAN RISLUND, ANDERS LUNDQUIST skivhyllan

Ångest, hjärtknip och varm melankolisk glädje...

THE THE Dusk (1993)

Sony

Att skriva om den numera 42-åriga engelsmannen Matt Johnson och hans alias The The utan att använda ordet ångest är direkt vilseledande varudeklaration. Men att skriva att jag när jag för första gången hörde Dusk kände magknip, ångest och hjärtknip samtidigt som hela kroppen uppfylldes med en värme och melankolisk glädje som ställde allt på kant på samma gång är ingen ”falsk varudeklaration”. Jag erkänner utan omsvep: Dusk tog ett rejält stryptag på mig. Det tog lång tid att komma ur det.

Dusk släpptes 1993 och var Matts fjärde album under gruppnamnet The The och jag bortser då från de två ”projekt album” han släppte innan 1983 års halvofärdiga Soul Mining, som kan kallas den egentliga debuten. Och visst hade han redan på 1989 års Mind Bomb börjat penetrera mina ångestkänslor på allvar, liksom med 1986års album Infected, där det hårdslående och omedelbara, dansanta, hästsparkande titelspåret innebar ett känslosamt slag i min själ.

Men Dusk kom precist i ett läge i mitt liv där jag också måste erkänna att jag kände mig väldigt vilsen. Ni vet hur livet är ibland, eller hur? När det stannar upp och man får, eller tar sig tid att tänka efter och bara blir allt mer förvirrad. Dusk kom och där satt jag och kände mig ännu mer förvirrad. Till en början. Men Dusk kom att bli en verklig vän i en vilsen mans värld under en tid. Matt förstod mig, han ”talade” till mig som ingen annan just då. Samtidigt gjorde allt så förbannat ont.

The more I see The less I know About all the things I thought were wrong or right & carved in stone.

So, don´t ask me about War, Religion or God Love, Sex or Death Because…

Everybody knows what´s going wrong with the world But I don´t even know what´s going on in myself.

Slow Emotion Replay Jag kan inte påstå att jag idag har läget helt klart för mig, vad allt går ut på och allt det där, men jag känner mig inte lika vilsen eller förvirrad. Förmodligen tänker jag inte efter lika ofta. Vilket, tråkigt nog, innebär att jag idag lyssnar mer normalt på Dusk. Även om Matt är en kille som det egentligen inte går att lyssna normalt på. Eller förhålla sig normalt till. Förhållandet mellan mig, Dusk och Matt liknar idag mer två jämnåriga boxare som står och småjabbar med varandra. Två boxare som har varit med ett tag nu, som känner varandra lite för väl för att slå knockout på varandra. Trots detta är Dusk fortfarande en av mina bästa vänner i mina mest melankoliska stunder. Men den största skillnaden är väl att jag idag även kan umgås med Matt och Dusk i mer ljusa ögonblick. För trots mina upplevelser och nostalgiska känslor så är Dusk rakt igenom ett lysande, variabelt och suggestivt rockalbum.

ANDERS ENQUIST

Högspänning

SCREAMING BLUE MESSIAHS BBC Radio 1 Live In Concert (1988)

Warner / Windsong Publikens jubel tonas upp, busvisslingar och rop, riffet till Sweet Water Pools börjar blixtra i mörkret och så ramlar trummorna in som ett lass tomma plåtburkar. Tio sekunder in på skivan och luften sprakar redan av elektricitet. Det är som att stå intill en nedfallen högspänningsledning som när som helst kan sprattla till och spruta gnistor, och jag kan bara föreställa mig hur det måste ha känts att befinna sig på plats den 27 februari 1988 när den här skivan spelades in. Screaming Blue Messiahs hade vid det laget en EP och två fullängdare i ryggen. För varje ny release hade de höjt ribban och året innan hade de släppt mästerverket Bikini Red som hade givit dem en smärre hit med I Wanna Be A Flintstone. Det band som intar scenen på Town & Country Club i London ikväll är alltså ett band på topp. Ett band som, om det hade funnits någon rättvisa i världen, borde ha befunnit sig överst på alla försäljningslistor härifrån och till Köln.

Den skotskengelska trion Screaming Blue Messiahs uppstod ur spillrorna av Motor Boys Motor som hade släppt ett självbetitlat album 1982. Kvar efter namnbytet fanns basisten Chris Thompson och gitarristen/låtskrivaren/ bredkäftade sångaren Bill Carter. Nytillkommen var hyperaktiva trummisen Kenny Harris. De skivor som de gjorde under 1980-talets andra hälft tillhör det mest elektriska jag har hört. Det är rock n roll med ös, tempo och energi i varje millimeter. Det är rock n roll som har gaspedalen fasttejpad i golvet utan att någonsin förlora sin dynamik. Inget mellansnack, inget finlir, inga andhämtningspauser. Bara gnistrande elektricitet från början till slut.

Jag hade tänkt skriva något om att SBM påminner om Oasis när de var som bäst. Tänkte väl att det skulle få fler av er att verkligen kolla upp det här bandet som jag inte tvekar att kalla åttiotalets bästa rockgrupp. Men så lyssnade jag på BBC Radio 1 Live In Concert en gång till och insåg hur mycket jämförelsen haltade. Oasis var aldrig såhär bra. De var aldrig såhär vilda och galna, de fick aldrig vartenda hårstrå på min kropp att peka rakt upp.

SBM var ett sådant band som får mig att häpna över de oändliga variationsmöjligheterna i en klassisk gitarr-trummor-bas-sättning. Men trots att de lyckades utvinna så många färger ur sin begränsade palett var de aldrig det minsta experimentella. Det här är rock lika korkat smart, humoristisk och mitt i prick som Ramones. Jesus Chrysler Drives A Dodge är en av flera spår som drivs framåt av ett spattigt ska-beat. I Clear View slirar gitarrerna, halkar och hugger i ett hjärtattacksframkallande tempo, snabbare och snabbare, allting skenar, när som helst kommer en säkring att gå, ett mickstativ vältas, ett trumskinn explodera... Men då, just när sammanbrottet verkar oundvikligt, avslutas allting med ett kort rundgångstjut, och innan jag får chansen att hämta andan fortsätter bandet med I Wanna Be A Flintstone i samma hysteriskt uppskruvade tempo.

I femtio minuter håller det på såhär, den ena låten snabbare än den andra. Efteråt är jag helt utpumpad. Kinderna hettar, öronen ringer. Jag trycker på ”play” igen.

STAFFAN RISLUND PY BÄCKMAN Narrarna dansar (1986)

Sonet

Dan Hylander, Py Bäckman och Raj Montana Band utgjorde tillsammans en av Sveriges största akter under första halvan av 80talet. De la av med flaggan i topp, 1985, medan de fortfarande sålde ut Sporthallar. Hjärntrusten i bandet, Clarence Öfwerman, Jonas Isacsson och Pelle Alsing, fortsatte med Bäckman. Sannolikt för att hennes musik lämnade större möjligheter för innovativ musikalisk inramning än Hylanders. Öfwerman agerade även producent. På dagarna medverkade killarna på detta album. På den tid som blev över ägnade de sig åt ett mer lågprioriterat projekt: det första albumet med duon Roxette...

Py Bäckman provocerade många. Både med sin färgstarka uppenbarelse, sin småflummiga musik och sina texter. Hennes sätt att använda bibliska metaforer och linda in sina budskap i sagolandskap och myter hindrade alltför många från att se att hon ofta skrev om aktuella och ibland brännbara ämnen. Musikaliskt gjorde hon och bandet en märklig hybrid. Någon sorts funky, psykedelisk artrock med slickt 80talssound. På detta album kan musikaliska influenser anas från allt från Pink Floyd (hon gjorde till och med en cover på See Emily Play på turnén) och Yes till Prince och The Beatles. Folk var nog inte redo att höra något sådant på svenska, men om den här plattan haft den internationella scenen som spelplan så hade den i dag nämnts i samma andetag som Kate Bush, eller åtminstone Tori Amos. I en tid då man fortfarande brukade säga ”bra för att vara svenskt” om inhemska produktioner var det musikaliska hantverket signerad samma herrar som året därpå gjorde Roxettes andra album Look Sharp. Och att den höll internationellt vet vi.

På Narrarna Dansar finns tillbakalutat grooviga Månljusvärld, psykedeliska Soldaterna, suggestiva Vem tröstar Lily (med skön duell mellan Pys röst och Jonas Isacssons ylgitarr) och hiten Con-Cordelia. Nästan alla låtar tillför något och endast den entoniga Du är förbjuden känns trött 80-talstjatig, med påträngande körararrangemang, daterade syntljud och lätt Toto-skadat komp.

De två följande soloalbumen floppade. Många räknade ut Py Bäckman, som efter nära 20 år på popscenen ansågs ha gjort sitt. Men hon skulle komma tillbaka, då i skepnad av textförfattare åt Andrew Lloyd Webber (Evita), Jim Steinman (Garbo) och Nordman.

Narrarna Dansar känns som en urtypisk Py-platta med en lika typisk Py-titel. Aftonbladet sågade henne en gång med motiveringen ”texterna antyder att hon läst Sagan Om Ringen utan att ha förstått den”. Jag råkade sitta bredvid när Py läste recensionen. ”Häglund kanske har rätt!” garvade hon. Rätt avväpnande, faktiskt.