TORI AMOS

summerar med samling AV JAMES MCNAIR

ÖVERSÄTTNING ANDERS LUNDQUIST

Tori Amos har tre hus. Ett på Irland, ett i Florida och ett i norra Cornwall. Det är i det sistnämnda vi träffas i dag. Den renoverade 1800-talsgården inhyser också Martian Recording, det studiokomplex där Amos och hennes make Mark Hawley, som är ljudtekniker, nyligen lade sista handen vid hennes nya best of-skiva med bonusspår, Tales Of A Librarian (Warner Music). I dag är det dock Halloween och Amos håller på att förbereda ett party för sin dotter Natashya “och även några vuxna”. Matsalsrummet är belamrat med uppblåsbara skelett, leksakskvastar och handkarvade pumpor. Amos berättar att alla måste klä ut sig för den bus-eller-godis-jakt som kommer att äga rum senare.

TROTS att kontraktet möjliggjorde för Warner Music att kräva en samlingsskiva ett år innan Amos hade hoppats, har hon och Hawley arbetat hårt för att försäkra sig om att Tales Of A Librarian har liv och gnista. Utöver två nya låtar och omarbetningar av två tidiga B-sidor, Mary och Sweet Dreams, återbesöker Amos klassiska spår från hela karriären, i nya mixar av bekanta höjdpunkter, där hon betonar andra aspekter av originalinspelningarna. Hon kallar plattan en ”självbiografi i ljudform”. Efter en förträfflig lunch som tillretts av den inneboende kocken Duncan - förrätt: soppa gjord på lök från Amos familjeträdgård - drar vi oss tillbaka till ett fint rum en trappa ner för att prata. Tori har satt upp sitt röda hår i en hästsvans som hänger över hennes vänstra skuldra och sitter i en fåtölj vid fönstret. Då jag slår på inspelningen reflekterar hennes slående blå ögon det sista dagsljuset.

När du återvände till de äldre låtarna på Tales Of A Librarian mötte du diverse yngre versioner av dig själv. Tog sångpåläggen dig tillbaka till de händelser som inspirerade låtarna? – Ja, och i de flesta fallen tyckte jag om att återbesöka dem. Me And A Gun (låt på Little Eartquakes som dokumenterar Amos känslor efter att ha blivit våldtagen) var den enda som jag ville att Mark skulle jobba med på egen hand, när vi väl kollat att multikanalsinspelningen fortfarande var i gott skick. Jag lyssnade på mixen och godkände den i egenskap av producent. Senare, när det var dags att mastra, tände jag ett stearinljus som jag alltid gör, och jag hörde rösten hos flickan som sjunger och hon berörde mitt hjärta. Men när jag visste att den var klar och jag kommit till ro med den sa jag ”OK, jag går nu”. Jag jobbade väldigt hårt på att vara ärlig med mig själv i den sången och distansera mig från den så jag inte är ett offer. Medan jag kunde njuta av att lyssna på ”Crucified” igen och gilla att vara i sällskap av den tjej som sjöng den, njuta av hennes ilska och vinäger när hon tog sig an patriarkatet.

Har du blivit mindre ilsken sedan du skrev Crucified?

– Jag tror att min infallsvinkel i dag skiljer sig mycket från den tiden. Om du är arg vid 40 års ålder är det inte speciellt attraktivt. Medan det finns något smakligt över att vara arg och skriva en låt som Crucified vid 26. Det smakliga vid 40 är att vara förmögen att penetrera patriarkatet utan att använda våld. Man kan göra det subtilare, men med lika stor kraft.

Jag har alltid uppfattat Winter som en låt om din relation till din far, om hans insikt om att du blev äldre och hur den förlorade oskuldsfullheten som det för med sig ändrar dynamiken mellan er. Var det projicering från min sida?

– Nej, inte alls. Men medan jag skrev den fanns det stunder då jag kunde se min far, och hans far min farfar. Som liten brukade jag gå på promenad med dem båda. Men låten som helhet går bortom

min personliga erfarenhet. I den bemärkelsen lever de sina egna liv. De är inte av kött men de har ett slags medvetenhet. Jag tenderar att se på dem som jag ser på arkitektur: jag kan röra mig i dem som jag rör mig genom en byggnad. Och när jag lämnar dem innebär det inte att de upphör att existera. De finns fortfarande där och någon annan kan besöka dem. När det gäller just Winter, till exempel, så fick jag en gång ett brev som sa ”Tori, jag har förlorat två bröder den senaste månaden. En var 16 och den andra var 17”. Jag minns hur de överlevande familjemedlemmarna kom bakom scenen vid en av mina konserter. De berättade för mig att Winter hade spelats vid båda pojkarnas begravningar. Det var systern som skrivit det ursprungliga brevet till mig, men det var pappan som hade velat ha den sången vid deras begravningar. (Amos tystnar, hörbart rörd). För honom handlade raden i den sista refrängen om hur hans söner gått före honom till nästa värld: “all the white horses have gone ahead”. Så låten Winter knackade mig på axeln och sa ”släpp mig fri, låt folk projicera vad de vill på mig”. Det är vad jag lärt mig av låtarna, och på den här samlingen har jag försökt välja material som täcker olika känslor.

Om vi ska vara lite lättsammare: ifall du verkligen varit en bibliotekarie, som albumtiteln säger, och någon plockade ut böcker, vilka skulle de behöva välja för att göra intryck på dig?

– Wow, den var svår. Jag önskar alltid att jag kunde rekommendera fler böcker. Jag menar, det finns folk som alltid ger bort de bästa böcker som presenter, och du bjuder alltid dem på fest, eller

hur? Men låt oss se...det skulle vara en blandning. Kanske James Hollis för lite Jungiansk psykologi. Han är en sådan som ger ut efter hur hjärnans inre arbetar, och jag har fått ut mycket av att läsa hans grejor. Han är bra på att förklara för oss vad det är som händer när vi säger att det är någon annan, och inte vi själva, som gjort det. Hans böcker är som ”vem gjorde det?”-deckare i ens eget psyke (skratt). Jag älskar konstböcker också. Jag har några riktigt kul saker från amerikanska 30-talsannonser där fruarna piskar sina makar, det sortens saker. Men jag är inte så förtjust i romaner. Jag gillar historieböcker, böcker som detaljerat berättar om hur folk upplevde den tid de levde i. Det beror säkert på att hela mitt liv med låtar har handlat om att föra bok över tiden. Jag kunde skriva ett stycke musik så att jag sex månader efter att alla glömt eller förträngt den där jobbiga incidenten i kyrkan kunde minnas exakt vad som hände. Där alla omkring dig hävdar att din uppfattning om något inte stämmer, och du tror att du håller på att bli galen. Den tanke finns i texten till Cornflake Girl också. ”Detta händer inte på riktigt/du kan sätta ditt LIV på att det gör det”.

De två nya sångerna på albumet, Angels respektive Snow Cherries From France. Kan du ”öppna” texten till Angels för mig?

– (Skratt). Jag ska försöka! Raden om han som måste se upp skulle kunna handla om vem som helst i Amerika som tror att de inte kan bli indragna (av den nuvarande politiska administrationen). Jag antar att man kan säga att änglarna

representerar de försvunna rösterna i Florida under det senaste presidentvalet. Folk har fortfarande svårt att förstå att de inte kunde ogiltigförklara resultatet. Det blir bättre för varje dag, men det har varit två tuffa år. Jag tänker på kriget i Irak också. Och det pågår än. Folk varnade oss för den situationen, men om du försöker säga något sådant i USA säger folk att du inte stödjer ditt land. Men du stödjer ditt land, det är administrationen som du inte står bakom. Det är lustigt, för de kristna säger att vi är besatta, men de har intagit landets röst genom att säga att vi förråder vårt land. Så Angels handlar om en stora mängd människor som inte kunde se att de hade styrkan att ställa sig upp och protestera mot det här. Och vad är en Ängel? Enligt min uppfattning är det någon som har förmågan att stå över något.

Har du hört Rickie Lee Jones nya platta? Det finns en låt på den som heter Ugly Man, som lär handla om George Bush.

– Jag tror att jag hade kunnat räkna ut det från titeln (skratt). Nej, jag har inte hört den, men den verkar bra.

Snow Cherries From France, handlar den om din make, Mark?

– Hm, ja. Den handlar om kärlek. Jag säger dock vanligtvis inte vad mina låtar handlar om. Men det är en av de låtar där kvinnan vet att mannen kommer att dra, men hon väljer att vara med honom ändå.

Menar du att mannen ska utomlands, men kommer att återvända en dag?

– Kanske han kommer tillbaka. Men han är en rastlös själ, och hon vet vad det är hon ger sig in på. Han lovar henne egentligen inget, bara snökörsbär från Frankrike. Men hon erbjuder sin hand. Det är vad HON lovar.

Din dotter Natashya är tre år gammal nu. Börjar det gå upp för henne vad mamma har för jobb?

– Jag vet inte, men hon var på turné med oss, så hon var med bakom scenen på cirka 150 konserter. Ibland gillade hon det, ibland inte. Ett talande ögonblick var när några indiankvinnor från Arizona kom för att besöka oss och de hade tagit med en del av den fina tobak som deras far- och morföräldrar skördar. Det innehåller inget nikotin och de odlar det enligt sin andliga övertygelse. Så de var i mitt omklädningsrum och folk kom in för att röka med dem. Det är inte en drogrelaterad sak, vill jag förtydliga. Men hursomhelst så rökte en kvinna i två timmar. Hon blåste ut röken runt oss, talade på sitt språk och gav sedan varje person en välsignelse på engelska. Det var ganska gripande faktiskt. Detta är inget denna kvinna gör på fritiden, det är hennes liv. Natashya såg allt det här hända och ville också bli välsignad. Jag sa (ursäktande, men bestämt) “Tash, älskling, det är rök, du får inte”. Hon sa (försiktigt) ”jag förstår det mamma, men det blir nog bra”. Hon klappade mig på armen, gick fram till kvinnan, som behandlade henne som hon behandlade oss andra. Tash stod där, hostade inte och tog emot sin välsignelse. Vad kvinnan sa till henne? Jag vet inte. Alla tittade på, så kvinnan sa det på Navajoindianernas språk. Jag tror att det var en väldig personlig sak mellan henne och Tash. Det finns en sida av mig som skyddar Tash från vissa saker, och det finns en sida som exponerar henne för vissa saker. Jag menar, ibland är en turné inte speciellt barnvänlig. Ibland vet jag vad som försiggår i en turnébuss och DIT går hon inte. När det handlar om sexualitet finns det som du vet en sida av mig som söker upp det på scenen. Men bakom scenen, där Natashya är i närheten, finns inget av det närvarande i mig.

Och Natashya tar pianolektioner från ditt alter ego, har jag hört?

– (skratt). Ja. Jag är också fröken Paris. Det enda sätt jag kunde få Tash att ta pianolektioner var om jag låtsades vara någon annan. Jag har kollat upp Suzukimetoden, men jag är i ärlighetens namn inte riktigt bekväm i den lärarrollen. Men perioden när Tash är mellan tre och sju år gammal är hennes sinne mest öppet, så jag ville inte låta henne vänta. Jag spelade vid två och ett halvt års ålder, men Tash spelar inte på det sättet riktigt än. Hon har däremot redan börjat kommunicera genom sång. Hon sjunger en massa för mig, hittar på saker. Men vare sig hon blir en instrumentalist eller inte tycker jag att det är bra för henne att komma i kontakt med det. Det är som att lära sig ett annat språk.

Har du några ambitioner kvar att uppfylla?

- Jag skulle vilja skriva en musikal. Men det måste vara en bra musikal. Jag har inte börjat än. Om jag har en idé? Ja, en sorts idé. Tash är attraherad av musikaler, så jag har börjat ta notis om formen. Det är en helt annan sorts låtskrivande än jag sysslar med och det är i ett annat syfte, men just nu tilltalar tanken mig.

KLAPPAR TILL FAR?

LLOYD COLE

[SANCD182]

Music In A Foreign Language

"...gjord för att försiktigt sjunga med i, en sen natt i din älskadesöra..." Patrik Forshage, Nöjesguiden THE MAVERICKS [SANCD192]

The Mavericks

"...en serie laddade upptempolåtar... drivna av snärtigt blås och rejält tilltagna "na-na-na"-refränger." Måns Ivarsson, Hifi & Musik SPIRITUALIZED [SANCD214X]

Amazing Grace THE UNDERTONES [TLSAN005]

The Best Of

"...en stor dos aggressiv rock med finess. Inte alls fel." Jonas Elgemark, Groove Innehåller alla hits + bonus DVD!

DARYL HALL & JOHN OATES [SANCD166]

"Ett klockrent lyckopiller." Ulf Johansson, Göteborgs Posten Do It For Love

MOTÖRHEAD - Stone Deaf Forever [CMXBX747] "Precis allt du behöver - och lite till - med rockens tuffaste vårtor." Mattias Kling, Aftonbladet "Precis allt du behöver - och lite till - med rockens tuffaste vårtor." Mattias Kling, Aftonbladet5CD