La Musik #6 / 2003

LM06MARKNADEN.indd 2

2022-01-19 13:44:16

the diary of alicia keys

Årets soulhändelse.

Finns att köpa.

DIN SKIVBUTIK PÅ NÄTET

ROOM ON FIRE

DIN SKIVBUTIK PÅ NÄTET

innehåll #6 / 2003

6 8 10 14 18 20 22 24 30 33 34 36 41 42 46 48

MUSIKÅRET 2003...

TRIPLE FIVE SOUL...

TORI AMOS...

CDOASS...

THE LATIN KINGS...

RICHARD X...

XPLODING PLASTIC...

RUSH...

THE STROKES...

BRING ME THE...

WAN LIGHT...

STHLMSPUNKARNA...

THE CRYSLER...

HALL & OATES...

BELLE & SEBASTIAN...

HIPWHIPS...

50 52 44 58 60 62 65 66 69 70 78 82 87 88 92 97 100 102 105 108 111 112

ROBERT PLANT...

CHORDS...

JOE HENRY...

DAMIEN RICE...

RYAN ADAMS...

R.E.M...

KRISTIAN ANTTILA...

MIRIAM AIDA...

RUFUS WAINWRIGHT...

RECENSIONER...

LISA MISKOVSKY...

RETRO...

SKIVHYLLAN...

YES...

DVD...

LENNART PERSSON...

ADRIAN MABEN...

FILM...

BRÖDERNA FARRELY...

GIBSON LES PAUL...

KRÖNIKA SIDE B...

LMARKNADEN...

la familia ANNIKA NORLIN

Varje morgon sitter vi på redaktionen och lyssnar på Annica. Genom radion. Hennes norrländska dialekt är njutbar när storstadsmorgonen känns alltför grå. Morgonpasset heter programmet som är hennes riktiga jobb. När hon väl är hemma författar hon bländande texter om allt från Dolly Parton till The Strokes. Hon var också den första svenska journalisten som fick träffa The Thrills (i förra numret).

JAMES MCNAIR

James McNair är en av världens mest respekterade musikjournalister.

Hans texter publiceras ständigt i

4 | la musik

världsledande tidningar som Mojo, The Indiependent, Q Magazine med flera. I det här numret fick han träffa några av de största; Tori Amos, Rush och Robert Plant.

Han är dessutom stenhård DJpolare med Anders Lundquist.

STAFFAN RISLUND

Som svartsynt och svartklädd sextonåring gick Staffan runt och klottrade Pink Floyd-citat på skoltoaletterna.

– The Wall var min bibel. På nätterna satt jag hemma och översatte låttexterna och kände att jag och Roger Waters var de enda som hade genomskådat alltings uselhet.

Det var liksom vi två mot resten av världen.

Idag nöjer sig Staffan med att recensera skivor för La Musiks hemsida och, när andan faller på, för papperstidningen. Han är övertygad om att tillvaron skulle bli mycket skönare om fler människor började lyssna mer på David Bowie, Nina Simone, Sole, Van Morrison, James Brown, David Bowie, Screaming Blue Messiahs, Sparklehorse, Prince, Stina Nordenstam, David Bowie, Curtis Mayfield, Sinéad O’Connor, Kate Bush, Ben Folds och Cee-Lo. Och David Bowie förstås.

la musik UTGES AV Livets Goda AB CHEFREDAKTÖR Erik Dahlström erik@lamusik.nu VD & CHEFREDAKTÖR Anders Enquist, 08-448 25 53 anders@lamusik.nu ART DIRECTOR FORM & LAYOUT Erik Dahlström erik@lamusik.nu REDAKTIONEN Erik Dahlström Anders Enquist MEDARBETARE: Lennart Persson Johanna Olofsson Jan Ekholm Annica Henriksson Michael Lokner Ola Karlsson Johan Olsén Johanna Paulsson Annika Norlin Anders Lundquist Dan Andersson Tobias Brandt Martin Röshammar Maria Lindström Kalle Malmstedt James McNair Staffan Rislund Johan Åkesson Tobias Jonsson

OMSLAG: Lisa Miskovsky

JERLOV OCH KÖRBERG

www.fender.se

Musiken vi minns under året ...

Det bästa som hänt svensk musik sedan Jussi Björling J-a-s-o-n D-i-a-k-i-t-é. Det bästa som hänt svensk musik sedan Jussi Björling sjöng Puccinis ”Nessun Dorma” ur Turandot i Rom i juli 1959.

Det är svårt att inte älska hardcoresnubben Paris.

Visst, nya plattan är skitjobbig och det är nån sorts form av vidrig funkmetal och texterna är så dogmatiska att man spyr. Men omslaget är så rått att tartarbiffen känns well done och det finns en underbar manipulerad bild inne i cd-häftet där George Bush har vita kokainränder under näsan. Bara i Amerika, mina damer och herrar, bara i Amerika.

Innerstadspojkarna på Bomben har gaggat om Prefuse 73 hur länge som helst. Jag var säker på att jag inte skulle vara lika imponerad. Och plattan One Word Extinguisher stod mycket riktigt inte upp mot förväntningarna. Typiskt mediaklippta poppojkar som letar hiphopjuveler och hamnar helt fel, tänkte jag. Men så kom samlingen Extinguished: Outtakes med överblivet material från debuten, och då var det andra hattar på hyllan.

För övrigt tycker jag att den underjordiska sidan av hiphopen helt har stagnerat. Det verkar mest handla om vem som kan prata fortast om trista

saker till uslast beat. Jag har lyssnat på hela högen av avantgardistiska gnällpottor och det var inte kul.

Omhuldade independentband med nya album att sortera in under ’kompetent men dödligt trist’: Jedi Mind Tricks, Last Emperor, Nextmen, DM & Jemini, Sunspot Jonz. Fast det är klart: den kommersiella delen av hiphopvärlden är inte mycket bättre. Här är det många som borde ställa sig frågan: varför började jag egentligen älska hiphop?

Och: älskar jag den nu? Samt: varför gör jag då så satans kass musik? MTV-storögda band med nya album att sortera in under ’osexigt och fruktansvärt förutsägbart’: Black Eyed Peas, State Property, Juelz Santana, Freeway och det där jobbiga Bad Boys II-soundtracket.

Och för femte året av fem möjliga (1994, 1996, 1998, 2000, 2003) så kommer Atlanta’s finest, Outkast, att ta hand om titeln ”Årets bästa album”. Det är alltså nio år sedan debuten Southernplayalisticadillacmuzik dök upp. Vi som var med då och läste Janne Gradvalls recension i Nöjesguiden om ’basgångar som får långtradare att byta fil’ och hörde Mats Nileskär på Soul Corner prata om två tonårshallickar samtidigt som han spelade Crumblin’ Erb kommer aldrig att vilja byta favoritband. Nu har jag

ännu inte hört hela Ghetto Musick, men det lilla som jag snappat upp är så långt före alla andra att det räcker så; det räcker så. Men det finns faktiskt en del andra album i år som håller en hårt i handen; här kommer tre exempel: Defaris Odds & Evens, Moka Onlys Lowdown Suite, Aceyalones Love & Hate.

Och sen har det kommit en del sådana där pärlor, ni vet. Sådana som ligger i smutsen och som normalt sett är avsedda för svinen. Ursprung: Dirty South.

Men det går bra att plocka upp dom; det är inte farligt. Lite smutsig blir man, men det går bort i tvätten. Jag säger: David Banner, Killer Mike, Bonecrusher, Big Gipp, Baby. Musiken är svettigt gungande bounce. Eller crunk, som man säger over there. Texterna reppar Södern och geggar ner sig i vapenfetischism, bilkärlek och sträv misogynism.

Det svänger; som båtar i sjönöd. Årets beat: Neptunes minimalismelectro i Clipses Blaze Of Glory. Årets rad: ”I love you like a fat kid love cake”; 50 Cent i 21 Questions. Årets kvinna: Mary, självfallet, gamla goda Mary J Blige.

TONY ERNST

... 2003 är: DAN ANDERSSON Album: RUFUS WAINWRIGHT ”Want One” BMX BANDITS ”Down At The Hop” JUNE PANIC ”Hope You Fail Better” HIDDEN CAMERAS ”The Smell Of Our Own” FRED NEIL ”Do You Ever Think Of Me?” ASPERA ”Oh Fantastica” WARREN ZEVON ”The Wind” SMOG ”Supper” VARIOUS ARTISTS ”Pet Projects: The Brian Wilson Produktions” FUTURE BIBLE HEROES ”Eternal Youth” Låtar: SHELBY LYNNE ”Lonesome” SMOG ”Feather By Feather” SPIRITUALIZED ”Hold On” THE CONCRETES ”You Can´t Hurry Love” JOSH ROUSE ”Love Vibration” ANDERS LUNDQUIST Årets 10 bästa retro på CD AC/DC ”Back In Black” ROY AYERS ”A Tear To A Smile” THE BEATLES ”Let It Be Naked” SAM COOKE ”Portrait Of A Legend 1951-1964” BOB DYLAN ”Blood On The Tracks” FLÄSKET BRINNER ”Fläsket” MANDRILL ”Just Outside Of Town” SONIC ”Youth Dirty” TALK TALK ”Spirit Of Eden” NEIL YOUNG ”On The Beach” Årets 10 bästa musik på DVD ABBA ”Gold” THE BEATLES ”Anthology” CHESS PÅ SVENSKA PETER GABRIEL ”Secret World Live” LED ZEPPELIN ”DVD” JOHN LENNON ”Lennon Legend” JONI MITCHELL ”Woman Of Heart And Mind” PINK FLOYD ”Live At Pompei” PRETENDERS ”Loose In LA” SLAYER ”War At The Warfield”

610 | | lalamusik musik

JOHANNA PAULSSON 10 favvoalbum THE KNIFE ”Deep Cuts” KOMEDA ”KoKoMeMeDaDa” JOSÉ GONZÁLEZ ”Veneer” THE RAPTURE ”Echoes” CALEXICO ”Feast Of Wire” VIVE LA FÊTE ”Nuit Blanche” PUPPET MASTERS ”Midnight Graffiti” PEACHES ”Fatherfucker” MISS UNIVERSUM ”Selfelected” SOPHIE RIMHEDEN ”Hi Fi” Favvolåtar THE KNIFE ”Heartbeats” ROCKY DENNIS ”Black Cab” THE RADIO DEPT. ”Why Won’t You Talk About It?” AYESHA ”Ghetto Princess” HOLLY GOLIGHTLY ”Walk A Mile” MARTIN RÖSHAMMAR Årets låtar: BJÖRN OLSSON ”Tjörn” 50 CENT ”P.I.M.P” CALEXICO OCH NICOLAI DUNGER ”Alone Again Or” BOB HUND ”Min lön kommer fem år försent” THE CORAL ”Don’t Think You’re The First” Årets bästa skivor: 1. THE HIDDEN CAMERAS: ”The smell of our own” 2. 50 CENT: ”Get Rich Or Die Tryin’” 3. THE CONCRETES: ”The Concretes” 4. MONEYBROTHER: ”Blood Panic” 5. BRODER DANIEL: ”Cruel Town” 6. ELEPHANT MAN: ”Good 2 go” 7. OUTKAST ”The Love Below/Speakerboxxx” 8. FIRST FLOOR POWER ”Nerves” 9. THE RAVEONETTES ”Chain gang of love” 10. THE WHITE STRIPES ”Elephant”

JAN EKHOLM SINGLAR: KELIS ”Milkshake” SHYSTIE ”Step Back” TRYBE ”Sarah Said” ARP ”Supersonic” HEADMAN ”It Rough” LINUS LOVES ”Stand Back” ALBUM: KOTO ”Planet X” OUTKAST ”The Love Below/Speakerboxxx” GIRLS ALOUD ”Sounds Of The Underground” YOSHIHIRO HANNO ”9 Modules+” RICHARD X ”X-Factor Volume 1” DELERIUM ”Chimera” THE KNIFE ”The Knife” CHICKEN LIPS ”DJ Kicks” KYLIE ”Body Language” LONDON ELEKTRICITY ”Billion Dollar Gravy” ANNICA HENRIKSSON 2003 Plattor: ISOLATION YEARS ”It’s Golden” THE BROKEN FAMILY BAND ”Cold Water Songs” THE STAR SPANGLES ”Bazooka!!!”

KINGS OF LEON ”Youth and Young Manhood” HIDDEN CAMERAS ”The Smell Of Our Own” MONEYBROTHER ”Blood Panic” THE RADIO DEPT. ”Lesser Matters” THE KILLS ”Keep On Your Mean Side” THE WARLOCKS ”Phoenix” SPIRITUALIZED ”Amazing Grace” Låtar: THE KNIFE ”Heartbeats” JOHNNY CASH ”Hurt” ROCKY DENNIS ”Black Cab” MONEYBROTHER ”Reconsider Me” ISOLATION YEARS ”It’s Golden”

BELLA STENBERG Album DIXIE CHICKS ”Home” MOLOTOV ”Dance And Dense Denso” RANDY ”Welfare Problems” THE MARS VOLTA ”De-Loused In The Comatorium” GORKY’S ZYGOTIC MYNCI ”Sleep/Holiday” DROPKICK MURPHYS ”Blackout” METALLICA ”St. Anger” DWIGHT YOAKAM ”Population: Me” MELT BANANA ”Cell-Scape” THE HAUNTED ”One Kill Wonder” Låtar JAMES HETFIELD ”Don’t You Think This Outlaw Bit’s Done Gone Out Of Hand” THE DARKNESS ”Get Your Hands Off My Woman” THE NEW PORNOGRAPHERS ”The Laws Have Changed” TEGAN & SARA ”I Hear Noises” THE DONNAS ”Take It Off” STAFFAN RISLUND 10 favvoalbum BRODER DANIEL ”Cruel town” CUNNIN LYNGUISTS ”Southernunderground” DAVID & THE CITIZENS ”Until the sadness is gone” DIVERSE ARTISTER ”Cradle 2 the grave - soundtrack” FOUR TET ”Rounds” THE KNIFE ”Deep cuts” MISS UNIVERSUM ”Selfelected” SINÉAD O’CONNOR ”She who dwells...”

SOLE ”Selling live water” STROKES ”Room on fire” 5 favvolåtar CUNNIN LYNGUISTS ”Love aint” DMX ”X gon’ give it to ya” C.N.N. FEAT. M.O.P ”Stompdash**outu” SINÉAD O’CONNOR ”No matter how hard I try” SOLE ”Salt on everything”

555

it’s number is five hundred and fifty five

triple five soul 2003 är hiphop något alla kan ta till sig och med det har också musikstilens kläder spritts över världen. Ta bara huvtröjan, i dag bär både “35-åringen”, Östermalmskidsen och de hårdaste hiphopparna såna. Ett märke som når utanför hiphopens värld är Triple Five Soul. Er skribent: Martin Röshammar

amella Ehlke, en vit medelklasstjej öppnade sin första klädaffär på Manhattans Lower East Side 1989. Det var hon som grundade märket Triple 5 Soul (namnet är en vink till de partyline-telefonnummer som fanns i New York under slutet av 1980-talet). Genom åren har folk som LL Cool J, De La Soul, D’Angelo, A Tribe Called Quest och Mos Def burit kläderna och talat sig varma för märket.

Och faktiskt vår egen Tuva Novotny… Det som började som ett renodlat hiphopmärke och bars av de coolaste i Brooklyn har sedan länge spritts över världen och breddats till att allt mer flirta med rockpubliken. Ponkan Carmarstrand är märkesansvarig i Sverige sedan tre år tillbaka.

När han gick ut tillskärarakademin var siktet inställt på Beckmans. Så blev det aldrig, istället blev han tillfrågad om han ville försöka sprida Triple 5 Souls kläder i Sverige. Han tror att orsaken till märkets framgång är att klädskaparna ritar kläder åt sig själva och att de åldras med märket, precis som köparna. I samma takt blir kundkretsen också allt mer välbärgad och

C

810 | | lalamusik musik

mindre vågad i sina klädval.

– Triple 5 Soul är nog mer lagom än andra mer renodlade hiphopmärken. De kör inte på med lika stora loggor, eller inga loggor alls och använder ett mer subtilt färgspråk. Deras tjejkläder blir också allt mer modeinriktade och mindre ”street” vad det nu är. Jag tror att deras kläder är mycket USA utan att bli för mycket. Det tilltalar ungdomar som vågar vara lite stöddiga, som vågar gå över gränsen, säger Ponkan Carmarstrand.

Bara en sån sak som att märket numera finns att köpa på ett mainstreamvaruhus som Åhléns och på Solo är ett tydligt tecken på att Triple 5 Soul inte längre är ett smalt och ”riktat” märke.

I dag när var och varannan hyfsat mode- och musikintresserad går runt med huvtröjor finns det förstås en gigantisk marknad där det gäller att märkas. Ponkan Carmarstrand tycker att Triple 5 Soul känns lite vuxnare, dels för att färgerna är lite mer dämpade och dels för att hela uttrycket är både kaxigt och tillbakalutat på en och samma gång. Allt oftare ser man 40-åringar gå runt med en Triple 5 Soul-tröja och det hade nog varit en omöjlighet när märket föddes.

– Samtidigt säljer vi massor till unga tjejer. På Åhléns har de haft kunder som varit tretton år gamla. Jag hajar inte var de får pengar ifrån. Det är lite ledsamt, när man ser folk titta på kläderna

i affärerna och de går därifrån efter att ha kikat på prislappen. Jag önskar att fler kunde ha råd med kläderna, men det är ju som det är. Det går inte att sälja billigare, menar Ponkan Carmarstrand.

Det är i Japan märket är som populärast och det märks varje gång en ny kollektion når Sverige. Kläderna är ofta små i modellerna och precis som amerikanerna vågar japanerna lite, lite mer i sina klädval. Ponkan Carmarstrand berättar om en blazer i kamouflagefärg som hade ett stort tecken på ryggen. Det fungerar i USA och Japan, men inte i Sverige. Här är köparna och klädbärarna lite mer försiktiga, lite mer lagom. Samtidigt blir märket mer och mer punkoch rockinspirerat, inte minst för att man sneglar allt oftare på Europa. Kläderna blir exempelvis allt tightare och de ”baggy” modellerna blir färre.

– Det passar mig bra, jag har aldrig varit någon hiphopare. Men samtidigt får man inte glömma märkets rötter. Då skulle vi tappa kunder, säger Ponkan Carmarstrand.

Tori Amos summerar med samling AV JAMES MCNAIR

ÖVERSÄTTNING ANDERS LUNDQUIST

ori Amos har tre hus. Ett på Irland, ett i Florida och ett i norra Cornwall. Det är i det sistnämnda vi träffas i dag. Den renoverade 1800-talsgården inhyser också Martian Recording, det studiokomplex där Amos och hennes make Mark Hawley, som är ljudtekniker, nyligen lade sista handen vid hennes nya best of-skiva med bonusspår, Tales Of A Librarian (Warner Music). I dag är det dock Halloween och Amos håller på att förbereda ett party för sin dotter Natashya “och även några vuxna”. Matsalsrummet är belamrat med uppblåsbara skelett, leksakskvastar och handkarvade pumpor. Amos berättar att alla måste klä ut sig för den bus-eller-godis-jakt som kommer att äga rum senare.

T

TROTS att kontraktet möjliggjorde för Warner Music att kräva en samlingsskiva ett år innan Amos hade hoppats, har hon och Hawley arbetat hårt för att försäkra sig om att Tales Of A Librarian har liv och gnista. Utöver två nya låtar och omarbetningar av två tidiga B-sidor, Mary och Sweet Dreams, återbesöker Amos klassiska spår från hela karriären, i nya mixar av bekanta höjdpunkter, där hon betonar andra aspekter av originalinspelningarna. Hon kallar plattan en ”självbiografi i ljudform”. Efter en förträfflig lunch som tillretts av den inneboende kocken Duncan - förrätt: soppa gjord på lök från Amos familjeträdgård - drar vi oss tillbaka till ett fint rum en trappa ner för att prata. Tori har satt upp sitt röda hår i en hästsvans som hänger över hennes vänstra skuldra och sitter i en fåtölj vid fönstret. Då jag slår på inspelningen reflekterar hennes slående blå ögon det sista dagsljuset.

När du återvände till de äldre låtarna på Tales Of A Librarian mötte du diverse yngre versioner av dig själv. Tog sångpåläggen dig tillbaka till de händelser som inspirerade låtarna?

– Ja, och i de flesta fallen tyckte jag om att återbesöka dem. Me And A Gun (låt på Little Eartquakes som dokumenterar Amos känslor efter att ha blivit våldtagen) var den enda som jag ville att Mark skulle jobba med på egen hand, när vi väl kollat att multikanalsinspelningen fortfarande var i gott skick. Jag lyssnade på mixen och godkände den i egenskap av producent. Senare, när det var dags att mastra, tände jag ett stearinljus som jag alltid gör, och jag hörde rösten hos flickan som sjunger och hon berörde mitt hjärta. Men när jag visste att den

var klar och jag kommit till ro med den sa jag ”OK, jag går nu”. Jag jobbade väldigt hårt på att vara ärlig med mig själv i den sången och distansera mig från den så jag inte är ett offer. Medan jag kunde njuta av att lyssna på ”Crucified” igen och gilla att vara i sällskap av den tjej som sjöng den, njuta av hennes ilska och vinäger när hon tog sig an patriarkatet.

Har du blivit mindre ilsken sedan du skrev Crucified?

– Jag tror att min infallsvinkel i dag skiljer sig mycket från den tiden. Om du är arg vid 40 års ålder är det inte speciellt attraktivt. Medan det finns något smakligt över att vara arg och skriva en låt

som Crucified vid 26. Det smakliga vid 40 är att vara förmögen att penetrera patriarkatet utan att använda våld. Man kan göra det subtilare, men med lika stor kraft.

Jag har alltid uppfattat Winter som en låt om din relation till din far, om hans insikt om att du blev äldre och hur den förlorade oskuldsfullheten som det för med sig ändrar dynamiken mellan er. Var det projicering från min sida?

– Nej, inte alls. Men medan jag skrev den fanns det stunder då jag kunde se min far, och hans far min farfar. Som liten brukade jag gå på promenad med dem båda. Men låten som helhet går bortom

TORI AMOS

min personliga erfarenhet. I den bemärkelsen lever de sina egna liv. De är inte av kött men de har ett slags medvetenhet. Jag tenderar att se på dem som jag ser på arkitektur: jag kan röra mig i dem som jag rör mig genom en byggnad. Och när jag lämnar dem innebär det inte att de upphör att existera. De finns fortfarande där och någon annan kan besöka dem. När det gäller just Winter, till exempel, så fick jag en gång ett brev som sa ”Tori, jag har förlorat två bröder den senaste månaden. En var 16 och den andra var 17”. Jag minns hur de överlevande familjemedlemmarna kom bakom scenen vid en av mina konserter. De berättade för mig att Winter hade spelats vid båda pojkarnas begravningar. Det var systern som skrivit det ursprungliga brevet till mig, men det var pappan som hade velat ha den sången vid deras begravningar. (Amos tystnar, hörbart rörd). För honom handlade raden i den sista refrängen om hur hans söner gått före honom till nästa värld: “all the white horses have gone ahead”. Så låten Winter knackade mig på axeln och sa ”släpp mig fri, låt folk projicera vad de vill på mig”. Det är vad jag lärt mig av låtarna, och på den här samlingen har jag försökt välja material som täcker olika känslor.

Om vi ska vara lite lättsammare: ifall du verkligen varit en bibliotekarie, som albumtiteln säger, och någon plockade ut böcker, vilka skulle de behöva välja för att göra intryck på dig?

– Wow, den var svår. Jag önskar alltid att jag kunde rekommendera fler böcker. Jag menar, det finns folk som alltid ger bort de bästa böcker som presenter, och du bjuder alltid dem på fest, eller hur? Men låt oss se...det skulle vara en blandning.

Kanske James Hollis för lite Jungiansk psykologi.

Han är en sådan som ger ut efter hur hjärnans inre arbetar, och jag har fått ut mycket av att läsa hans grejor. Han är bra på att förklara för oss vad det är som händer när vi säger att det är någon annan, och inte vi själva, som gjort det. Hans böcker är som ”vem gjorde det?”-deckare i ens eget psyke (skratt). Jag älskar konstböcker också. Jag har några riktigt kul saker från amerikanska 30-talsannonser där fruarna piskar sina makar, det sortens saker. Men jag är inte så förtjust i romaner. Jag gillar historieböcker, böcker som detaljerat berättar om hur folk upplevde den tid de levde i. Det beror säkert på att hela mitt liv med låtar har handlat om att föra bok över tiden. Jag kunde skriva ett stycke musik så att jag sex månader efter att alla glömt eller förträngt den där jobbiga incidenten i kyrkan kunde minnas exakt vad som hände. Där alla omkring dig hävdar att din uppfattning om något inte stämmer, och du tror att du håller på att bli galen. Den tanke finns i texten till Cornflake Girl också. ”Detta händer inte på riktigt/du kan sätta ditt LIV på att det gör det”.

De två nya sångerna på albumet, Angels respektive Snow Cherries From France. Kan du ”öppna” texten till Angels för mig?

– (Skratt). Jag ska försöka! Raden om han som måste se upp skulle kunna handla om vem som helst i Amerika som tror att de inte kan bli indragna (av den nuvarande politiska administrationen). Jag antar att man kan säga att änglarna

TORI AMOS

representerar de försvunna rösterna i Florida under det senaste presidentvalet. Folk har fortfarande svårt att förstå att de inte kunde ogiltigförklara resultatet. Det blir bättre för varje dag, men det har varit två tuffa år. Jag tänker på kriget i Irak också. Och det pågår än. Folk varnade oss för den situationen, men om du försöker säga något sådant i USA säger folk att du inte stödjer ditt land. Men du stödjer ditt land, det är administrationen som du inte står bakom. Det är lustigt, för de kristna säger att vi är besatta, men de har intagit landets röst genom att säga att vi förråder vårt land. Så Angels handlar om en stora mängd människor som inte kunde se att de hade styrkan att ställa sig upp och protestera mot det här. Och vad är en Ängel?

Enligt min uppfattning är det någon som har förmågan att stå över något.

Har du hört Rickie Lee Jones nya platta? Det finns en låt på den som heter Ugly Man, som lär handla om George Bush.

– Jag tror att jag hade kunnat räkna ut det från titeln (skratt). Nej, jag har inte hört den, men den verkar bra.

Snow Cherries From France, handlar den om din make, Mark?

– Hm, ja. Den handlar om kärlek. Jag säger dock vanligtvis inte vad mina låtar handlar om. Men det är en av de låtar där kvinnan vet att mannen kommer att dra, men hon väljer att vara med honom ändå.

Menar du att mannen ska utomlands, men kommer att återvända en dag?

– Kanske han kommer tillbaka. Men han är en

rastlös själ, och hon vet vad det är hon ger sig in på.

Han lovar henne egentligen inget, bara snökörsbär från Frankrike. Men hon erbjuder sin hand. Det är vad HON lovar.

Din dotter Natashya är tre år gammal nu. Börjar det gå upp för henne vad mamma har för jobb?

– Jag vet inte, men hon var på turné med oss, så hon var med bakom scenen på cirka 150 konserter.

Ibland gillade hon det, ibland inte. Ett talande ögonblick var när några indiankvinnor från Arizona kom för att besöka oss och de hade tagit med en del av den fina tobak som deras far- och morföräldrar skördar. Det innehåller inget nikotin och de odlar det enligt sin andliga övertygelse. Så de var i mitt omklädningsrum och folk kom in för att röka med dem. Det är inte en drogrelaterad sak, vill jag förtydliga. Men hursomhelst så rökte en kvinna i två timmar. Hon blåste ut röken runt oss, talade på sitt språk och gav sedan varje person en välsignelse på engelska. Det var ganska gripande faktiskt.

Detta är inget denna kvinna gör på fritiden, det är hennes liv. Natashya såg allt det här hända och ville också bli välsignad. Jag sa (ursäktande, men bestämt) “Tash, älskling, det är rök, du får inte”.

Hon sa (försiktigt) ”jag förstår det mamma, men det blir nog bra”. Hon klappade mig på armen, gick fram till kvinnan, som behandlade henne som hon behandlade oss andra. Tash stod där, hostade inte och tog emot sin välsignelse. Vad kvinnan sa till henne? Jag vet inte. Alla tittade på, så kvinnan sa det på Navajoindianernas språk. Jag tror att det var en väldig personlig sak mellan henne och Tash.

Det finns en sida av mig som skyddar Tash från

vissa saker, och det finns en sida som exponerar henne för vissa saker. Jag menar, ibland är en turné inte speciellt barnvänlig. Ibland vet jag vad som försiggår i en turnébuss och DIT går hon inte. När det handlar om sexualitet finns det som du vet en sida av mig som söker upp det på scenen. Men bakom scenen, där Natashya är i närheten, finns inget av det närvarande i mig.

Och Natashya tar pianolektioner från ditt alter ego, har jag hört?

– (skratt). Ja. Jag är också fröken Paris. Det enda sätt jag kunde få Tash att ta pianolektioner var om jag låtsades vara någon annan. Jag har kollat upp Suzukimetoden, men jag är i ärlighetens namn inte riktigt bekväm i den lärarrollen. Men perioden när Tash är mellan tre och sju år gammal är hennes sinne mest öppet, så jag ville inte låta henne vänta.

Jag spelade vid två och ett halvt års ålder, men Tash spelar inte på det sättet riktigt än. Hon har däremot redan börjat kommunicera genom sång. Hon sjunger en massa för mig, hittar på saker. Men vare sig hon blir en instrumentalist eller inte tycker jag att det är bra för henne att komma i kontakt med det. Det är som att lära sig ett annat språk.

Har du några ambitioner kvar att uppfylla?

- Jag skulle vilja skriva en musikal. Men det måste vara en bra musikal. Jag har inte börjat än.

Om jag har en idé? Ja, en sorts idé. Tash är attraherad av musikaler, så jag har börjat ta notis om formen. Det är en helt annan sorts låtskrivande än jag sysslar med och det är i ett annat syfte, men just nu tilltalar tanken mig.

KLAPPAR TILL FAR? LLOYD COLE

SPIRITUALIZED

[SANCD182]

[TLSAN005]

The Best Of

Amazing Grace

Music In A Foreign Language

Innehåller alla hits + bonus DVD!

"...en stor dos aggressiv rock med finess. Inte alls fel."

Jonas Elgemark, Groove

rev er

Do It For Love

The Mavericks

[CM

XB X

DARYL HALL & JOHN OATES [SANCD166]

[SANCD192]

"Ett klockrent lyckopiller."

Ulf Johansson, Göteborgs Posten

MO

"...en serie laddade upptempolåtar... drivna av snärtigt blås och rejält tilltagna "na-na-na"-refränger."

Måns Ivarsson, Hifi & Musik

TÖR

HEA

DSto ne

Dea f Fo

THE MAVERICKS

747

]

"...gjord för att försiktigt sjunga med i, en sen natt i din älskades öra..."

Patrik Forshage, Nöjesguiden

THE UNDERTONES

[SANCD214X]

5CD

"Precis allt du behöver - och lite till - med rockens tuffaste vårtor."

Mattias Kling, Aftonbladet

la musik

|

13

cdoass De är unga. De spelar skramlig rock.

Och, nä, de heter inte The Hives.

De uppträder i gåbortkostym.

De kommer från Fagersta.

Text: Ronnie Sandahl

an skulle lätt kunna tro att rockmusiken styr i Fagersta.

Men här härskar bara vänsterpartiet.

Stig Henriksson (v) fick 53,9 procent av rösterna vid valet hösten 2002. Därmed är Fagersta Sveriges enda kommun där vänstern har egen majoritet.

Det blir lätt så i en stad där så gott som alla jobbar på metallbruket och spelar ishockey i Fagersta AIK. - Jobbar man inte på bruket gör man i princip ingenting. Många verkar inte förstå vad man håller på med, man är inte värd nåt i Fagersta, säger Peter Nilsson.

Han är basist i Fagerstabandet CDOASS och vet vad det innebär att växa upp i en stad som mest är känd för sin metall. Där det stora samtalsämnet är att den tyska lågpriskedjan Lidl snart slår upp portarna till en stor mataffär i centrum.

M

10 | la musik 14

Där nöjeslivet är, eh, sådär.

– Folk jobbar på bruket måndag till fredag. På fredagar går alla till puben Greenman och super.

På lördagar går alla till ett annat ställe som heter Götes och super. Då är alla killar ute och slåss.

Men vi får inte så mycket skit. Vi brukar ligga lågt, förklarar sångaren Anders Pietsch.

– Det är alltid något jävla coverband som spelar “blandad musik”. Och hockeykillarna är skitfulla och stagedivar från högtalarna. Det låter kanske elitistiskt men hela den stämningen som är när man går ut äcklar mig, fortsätter Peter.

Efter en stunds kämpande med en vegetarisk lasagne ändrar sig Peter.

– Jag har kanske fel. Alla roar sig väl på sitt sätt, antar jag, säger han. var fortfarande morgon när telefonen ringde hemma hos Anders Pietsch.

DET

På andra sidan linjen var det Isse Samie. Han är A&R på Dolores Records - med artister som Håkan Hellström, Broder Daniel och Nicolai Dunger i sitt stall - och förklarade att CDOASS postpunk mycket väl kunde bli nästa stora grej.

Kontrakt skrevs. Det var ungefär samtidigt som Hives sparkade anglosaxisk rumpa på andra sidan Atlanten och självklart drog spekulationerna igång om huruvida vattnet i sjön Eskiln i Fagersta möjligtvis var spetsat med något extra.

Det var i april.

Sex månader har gått.

Hittills har bara singeln Autovision släppts på Dolores. Den har floppat. Eftersom inga pengar satsades på en video har den förmodade succén ersatts med tystnad.

– Vi ville bara spela in en singel och släppa den.

Men vi är fortfarande övertygade om att vi kommer att släppa en fullängdare nästa år, säger key-

CDOASS

boardisten Fredrik Åslund. Är ni besvikna över att det inte har hänt något?

– Nä, det är vi inte. Det finns alltid nya sätt. Blir det inte bättre med Dolores finns det ju ingen anledning att vara kvar på just det bolaget. Det finns alltid nya vägar. Men jag tror att det blir bättre, säger Anders.

Hade ni gjort likadan musik om ni hade växt upp på något annat ställe än Fagersta?

– Jag vet inte. Det finns ju två sidor av den frågan. Växer man upp i Fagersta går man inte på lika mycket spelningar med andra band, man ser inte så många konserter. Det finns liksom inga kanaler till inspiration. Å andra sidan blir man kanske mer unik om man bara sitter hemma och lyssnar på skivor. Då blandas allt. Jag kan inte komma på något annat band som låter som oss.

Ni heter CDOASS. Det är ett rätt svårt bandnamn. Varför heter ni så?

– Jag skulle ha lite svårt att ta oss själva på allvar om vi hette typ The Rats, eller nåt. CDOASS är väl bra. Vad fan ska vi annars heta, säger Anders.

FRÅGAR man de allt för unga mammorna med barnvagn nere i centrum eller Carina i turistbyrån om de känner till något band i Fagersta lär de inte svara CDOASS. CDOASS är nämligen inte ensamma i stan om att bära kostym och spela skramlig rock.

Det finns ett band till.

De heter The Hives.

– Vi var på Hives första spelning på Disco Burken 1994. De gick väl i nian och vi i sjuan. Men då hette de The Pineapples och folk tyckte väl inte att de var så jävla bra.

– Anders har förresten sett till att Nicke i The Hives (Nicholas Aurson, gitarristen) har blivit portad från båda pubarna i Fagersta, flinar Fredrik.

Anders rycker på axlarna.

– Vi ska tydligen vara ganska lika. Så en gång när jag blev utkastad från krogen frågade vakten min flickvän om jag var den där gitarristen i Hives. Och hon sa ja. Det brukar komma fram tanter på stan och säga att det är så kul att det går bra för oss och

att de har sett oss på tv, haha.

Sedan skriver också lokalblaskan Fagersta-Posten minst en helsida varje vecka om att The Hives kontraktstvist med Burning Heart fortfarande är olöst.

– Oss har tidningen ringt en gång. Jag trodde inte att de visste vilka vi var överhuvudtaget. När vi skulle spela på Hultsfreds demoscen läste de om oss i Vestmanlands Läns Tidning och tyckte att vi skulle ha informerat dem. De vill att vi ska höra av oss när det är något att skriva om.

Anders petar i sin vegetariska lasagne och berättar om hur tröttsamt det är med lokaltidningsfrågor som oftast går ut på hur mycket de har inspirerats av The Hives.

Jag frågar ändå.

– Ingenting. De är bra på sin grej, men vi låter inte som dem. Det förstår alla som lyssnar på musik. Det var bara en gång när vi spelade i Sandviken som vi hade jävligt dåligt ljud och recensenten skrev att vi lät som Hives.

Uppsala. Peter tullar medhavd öl ned i glaset och kikar sig omkring så att ingen såg. Vikarierande trummisen Kristian armbågar honom lätt i sidan. Han vill också ha.

CDOASS har tackat ja till att åka med som förband på Bad Cash Quartets turné. Men de är oroade över att de inte får någon öl av arrangören.

Och de får ungefär lika mycket pengar.

– Vi går minus på varje spelning den här turnén.

Ingen har ju egentligen bokat oss. Vi följer bara med. Det är Bad Cash Quartet de har bokat. Vi har fått låna pengar av vårt bokningsbolag för att kunna åka med. Hur vi ska betala tillbaka? Vi får väl göra mer välbetalda spelningar framöver.

En halvtimme senare har CDOASS svidat om till gåbortkostym och ställt sig på scen.

Den som eventuellt skulle få för sig att beträda dansgolvet löper en omedelbar risk att drabbas av lappsjukan. Ingen dansar och ingen hoppar. En flicka i grå topp knackar fingernaglarna mot framtänderna i takt med musiken.

Det är också allt.

– Det kändes lite skumt i dag. Folk bara sitter och tittar. Man känner sig lite som en irriterande

geting som ingen egentligen vill ha där, säger sångaren Anders när han tar av sig den svettiga skjortan efter spelningen.

Ni uppträder i kostym. Varför gör ni det?

– Är det fest vill man ju klä upp sig. Det är ju inte snyggt att gå upp på scen i jeans. “Det vore ju guld om man kunde hyra kostym och byta efter varje spelning, den blir så jävla svettig” – Musik är aldrig bara musik. Musik är allt från skivomslag, till hur man beter sig, hur man ser ut, förväntningar, allt.. Vi vill att publiken ska förstå att vi är något speciellt. Det gör man inte genom att gå upp på scen i vardagskläder, säger Peter.

En bit in i lokalen står Anders Bjurenvall lutad över en svart väska med cd-singlar. Han är bandets allt-i-allo. Anders ger mig en knapp med bandets tryck och säger att det alltid är bra med lite reklam.

– De här killarna måste ha någon som ser till att de kommer dit de ska spela. Och att de kommer i tid. De är helt hopplösa. Kommer aldrig i tid, tar aldrig ansvar, suckar han.

KATALIN,

närmar sig midnatt när jag och Fredrik sitter i en ståltrappa bakom scenen.

De övriga bandmedlemmarna har stuckit ut i vimlet för att hitta kärlek eller vad det nu är man kan hitta på en klubb i Uppsala en torsdag.

Bad Cash Quartets apfulle sångare Martin Eliasson skriker “I´m coming home” på andra sidan väggen. Fredrik flyttar ned ett trappsteg för att jag ska höra vad han säger. Ändå måste han skrika.

– Ibland känner jag väl att jag skulle vilja komma ifrån Fagersta och allt. Bara hamna nånstans. Men tio minuter senare inser jag att det är bandet som måste gå i första hand. Ibland kan man känna frustration över att man liksom är gift med bandet.

Men det är som det är. Musiken är viktigast.

Senare ser vi Martin Eliasson stagediva från en högtalare.

– Steget till Fagersta AIK är aldrig så långt som man kan tro, säger jag till Fredrik.

Han hör inte.

KLOCKAN

”

Musik är aldrig bara musik. Musik är

allt från skivomslag, till hur man beter sig, hur man ser ut, förväntningar, allt... Vi vill att publiken ska förstå att vi är något speciellt.Det

gör man inte genom att gå upp på scen i vardagskläder.

la musik

|

15

AIV/LAAKSO

Alice in videoland

Synthslingorna är här igen. Det vet ni.

Flirtarna med 80-talet blir allt fler. Och nu är det dags för Alice in videoland. Episkt, mörkt och dystert. Men med punkig sång.

Toril Lindqvist satt hemma i lägenheten i Malmö och fick en idé. Hon tänkte på Calle Lundgren som hon inte sett på fyra-fem år. Hon ringde upp och undrade om de kunde göra musik ihop. Det blev en fika och sen rullade det snabbt på. De ville göra synthmusik och de fick med sig Calles bror Anders och Torils kompis Anders Alexander.

De började spela ihop i februari och fyra månader senare lirade Alice in videoland på Hultsfredsfestivalen. Det var en av de femton-sexton spel-

ningar de gjorde inom loppet av två månader.

Ryktet började spridas, skivkontrakt skrevs och nu kommer debutskivan “Maiden voyage” ut.

- Bara en sån sak att man får feedback på det man gör är fantastiskt.

Och jag tycker att vi snabbt blir bredare och bredare. Alldeles i början var det väldigt smalt och distat, säger Anders Alexander.

- Ja, men vi är ju fortfarande mer synth än elektro. Äh, vi är mer synthrock nu, det vi gör är ganska tidlöst. Vi håller oss inte inom samma ramar hela tiden utan experimenterar hej vilt. På skivan finns ju 50-talsstuk, som en bluestolva på synth, säger Calle Lundgren.

Speciellt de båda bröderna Lundgren var rädda för att ta in gitarrer. Men för att utveckla ljudbilden gick de till slut en smula motvilligt med på det.

- Fast jag sa stopp när “Alex” (Anders Alexander) ville ha med koskällor... Men vi ville profilera oss mer. När man lyssnat på sex låtar med synthar vill man nog ha variation så vi gick nya vägar på vissa låtar. Visst kan man vara rädd för att det ska vara spretigt, på skivan finns en massa olika musikstilar.

Men jag tycker att det håller ihop, man hör att det är vi, säger Calle Lundgren och fortsätter: - Musikaliskt kommer vi fyra från olika världar.

Så när vi gör musik ihop blir det alltid något cp.

- Äh, jag vet inte hur man gör synthmusik så det

är när de olika idéerna möts som det blir intressant, säger Anders Alexander.

I vintras gjorde Anders Alexander och Calle Lundgren musik på distans, de skickade datafiler till varandra och Calle skickade en cd-rom med synth så att Anders “skulle fatta”.

Alice in videoland är ändå mest synth, det är bröderna Lundgrens tio år som synthare som går som en röd tråd. Det som sticker av är sången, Toril Lindqvist går in och sjunger rock, hon låter som en mer nasal Debbie Harry. Resultatet blir att det låter som något det göteborgska skivbolaget Radium hade gått igång på i slutet av 1980-talet.

Fast med renare, klarare ljud och tyngre basgångar.

Den gamle radiohjälten Lars Aldman hade kört skivan om och om igen i sitt program “Bommen”.

- Jag hade aldrig sjungit tidigare, men det kändes bra direkt, från första gången. Fast man måste ju tänka på ett annat sätt nu, menar Toril Lindqvist. De hoppas på en bredare publik än den som finns i den smala och rätt insnöade synth-världen.

Allt de gör kretsar kring Alice in videoland och när intervjun görs några timmar före en spelning på Debaser i Stockholm, har de börjat fundera på vad tidningarna ska skriva om skivan. För en gångs skull har skivbolagsvärlden jobbat fort, skivan var helt färdig för tre dagar sedan och bara ett par veckor senare ska skivan finnas i butikerna. Vilka ska de jämföras med? Blir det sågningar eller hyllningar?

- Det är nästan så att jag hellre tar några rejäla sågningar än mellanbetyg. Jag tycker att man kan jämföra oss med Faithless och deras debutskiva.

Inte så mycket i hur det låter, men att den var så varierad och bred. Den hade kritikerna också svårt att placera. Sen är ju frågan om de kommer att gilla alla de där basgångarna som är inspirerade av DAF. Men energin är ju allt annat än stelt tysk, säger Calle Lundgren.

- Bara det vi gör inte kallas för electroclash så är jag nöjd. Det är ett riktigt skällsord, menar brorsan Anders.

you, I’m pregnant” heter bandets första fullängdare och den är, liksom den EP:n Long Beach producerad av Jari Haapalainen från Bear Quartet. Bakgrunden till den något dråpliga titeln är för tragisk för att avslöjas, menar trummisen (m.m) Lars Skoglund: – Låt oss säga att det handlar om ett mejl som avslutas med just de orden. Mer vill vi inte säga om saken.

Annars är Laakso (“dal” på finska) väldigt vältaliga och öppna, både privat och via Markus uttrycksfulla och rättframma texter. Han skriver om allt från rätten till att ta sig en fredagsfylla, kärleken till gamle idolen Nick Drake och önskan om att en dag få göra en duett med Emmylou Harris. Musi-

kens inbyggda dynamik och storslagna, men samtidigt organiska anslag förstärker texternas vemod och målar upp bilder om vindpinade finska skogar lika ledigt som om gråa svenska förorter.

– Texterna måste betyda nåt, självklart, säger Markus apropå. Och det finns alltid gott om stoff att ta av när man ska skriva, alltid nåt som får bägaren att rinna över.

Att det är Markus som står för låtskrivandet är mer en outtalad självklarhet än en utpräglad strategi. Lars förklarar: – Markus gör det så jävla bra, så det finns ingen anledning för oss att hålla på med det. Vi får utlopp för vår kreativitet när vi träffas i replokalen. Då

MARTIN RÖSHAMMAR

Laakso ällan eller aldrig har väl finska låtit så bra i en poplåt som den gör på Loista Laakso från Laaksos debutalbum. Men Laakso kommer varken från Finland eller Tornedalen, utan huserar i Stockholm, även om de fyra medlemmarna kommer från spridda delar av landet. Den finska ådran kommer från sångaren, gitarristen och låtskrivaren Markus Krunegård, eller rättare sagt hans mamma.

– Det är inget självändamål att ha med en “finsk” låt på varje platta, säger Markus över en kopp kaffe, men jag älskar språket och det funkar faktiskt väldigt bra att sjunga på. För mig är det naturligare än att sjunga på engelska.

Det funkar riktigt bra på engelska också. “I miss

S

10 | la musik 16

LAAKSO/NICCOKICK

et kan verka lite drastiskt att ha dödsångest som främsta drivkraft i sitt låtskrivande när man är 24 år, men sån är Andreas Söderlund i Niccokick.

– Det är så jävla mycket man vill hinna med innan man dör, säger han.

Det här hörs på nåt sätt i Niccokicks musik. Inte för att det är ångestfyllt eller deprimerande utan för att musiken har något jagat, något desperat över sig. Som titellåten på bandets första, alldeles färska EP. Turn 27 är en småironisk betraktelse över livet och döden som binder samman Andreas hypokondriska rädsla för dessa båda företeelser, inramat av ett ruskigt energiskt komp och en lagom fläskig produktion. En låt som dessutom har stor hitpotential. Titeln hänvisar till den ödesdigra ålder då flera berömda artister dragit ur jacket (Janis Joplin, Jimi Hendrix, Nick Drake) och texten blir i Andreas händer, och röst, både spännande och intressant. Även låten I Want You Back behandlar liknande ämnen. Låten baseras på en mardröm Andreas hade om att han vaknade upp en dag och alla hans vänner var döda. José Gonzales bidrar med sin karaktäristiska stämma och adderar till låtens ödsliga känsla.

Andreas berättar: José såg oss på en festival och kom fram efteråt för att tala om att han gillade oss.

När vi sedan spelade in I Want You Back fick jag idén om att ha honom med och mejlade och frågade. Han kanske var för snäll för att säga nej, vad vet jag.

D

förvandlas låtarna till allas våra skapelser.

Markus håller med; – Det är nåt nästan magiskt som händer när vi träffas för att repa in låtar.

Lasse, Mikael (Fritz, basist) och David (Nygård) med alla sina udda instrument tillför idéer som jag omöjligt kunna komma på själv. Det händer oväntade grejer hela tiden och det är där tjusningen med att spela i band, åtminstone det här bandet, ligger.

Ett tema som hela tiden återkommer under samtalet med Laakso är hur viktigt det är för dem att få göra det de vill. Att ha friheten att vara sig själva och få full utlopp för den kreativitet som finns inom dem. Mycket har att göra med drömmar, och att hitta personer att dela dessa drömmar med. Har man, som grabbarna i Laakso, gjort det är det ganska lätt att vägra kompromissa för att förverkliga dessa drömmar.

– Drivkraften är att hela tiden göra nya saker, att sträva efter att inte upprepa sig, säger Markus.

Vare sig det är som låtskrivare, gitarrist eller människa. Det gör man bara genom att inte kompromissa. Den där rastlösheten är väldigt viktig för kreativiteten.

På så sätt är det idealiskt att ligga på Adrian Recordings, menar Lars: – Det är ett litet bolag, men de jobbar hårt för det de tror på, och de jobbar på rätt sätt; genom att ge banden frihet. Marknadsföring är inte vår grej.

Du lär inte se oss sitta på Åhléns och signera plattor.

Markus avslutar med att avslöja att bandets stora projekt just nu, vid sidan om ett antal spelningar under vintern, är att försöka förmå basisten Micke att börja sjunga. Som Markus helt riktigt påpekar: – Alla band behöver sin Ringo…

OLA KARLSSON

både produktion och det faktum att Niccokicks debut överhuvudtaget finns ute ligger Ronald Bood (The Plan, Mando Diao). Bood knöt tidigt Båstadbandet till sig och de är nu det första släppet på hans egna etikett, BOW. Andreas, som trots att Niccokick består av fem medlemmar är den som styr bandet med järnhand, tycker bara det är fördelar med att ligga på en liten etikett: – Alla de stora bolagen har hört av sig, men jag är inte intresserad av att kompromissa, eller hamna

BAKOM

Niccokick TEXT OLA KARLSSON

som ännu ett band i högen av bortglömda artister.

Vi vill ha prioritet och vi vill att Niccokick ska bli hörda.

Bandet har redan rönt en hel del uppmärksamhet genom sina demos och spelningar och P3 har plockat upp Turn 27 på sin Sverigelista. EP:ns fyra spår ångar av ungdomlig iver och frustration utan att för den skull hamna i samma fålla som Bad Cash Quartet eller Håkan Hellström, en artist som annars betytt en hel del för Andreas personligen; – Det var en uppenbarelse att höra honom sjunga. “Kan han så kan väl jag”, liksom…Han fick mig att inse att det inte var nödvändigt att sjunga perfekt, utan att det är OK att både skrika och tjuta.

Niccokicks låtar är i grunden relativt enkla och rör sig runt bekanta domäner, men Andreas något udda röst och plötsliga skrikutbrott ger musiken karaktär och distinktion. Och så finns det bra melodier, något man aldrig ska förakta.

Andreas har hela tiden haft en bestämd bild av hur han vill hur Niccokick ska låta och hur bandet ska framstå. Trots det är Turn 27 bara en sida av bandet. Live utvecklar de en mer experimentiell ådra och svävar gärna ut i längre instrumentala partier, något som inte alls märks på de fyra in-theface-låtar som finns på EP:n.

– Men det var så här vi ville låta; en stor, energisk produktion med lite Do-it-Yourself-känsla.

Ronald är otroligt duktig som producent och vet exakt hur han ska göra för att få fram ett visst sound, säger Andreas och fortsätter: Dessutom ville jag att det skulle skina igenom ett visst mått av ironi, eftersom självdistans är en viktig egenskap.

Vilket inte minst omslaget vittnar om; Andreas iklädd änglavingar i en pose som för tankarna till att Niccokick skulle vara några sorts rockens frälsare. Andreas har dock mer modesta förhoppningar än så: – Vi vill gärna nå utanför landets gränser. Jag tror vår musik kan ha stor chans i både Europa och framför allt i USA. Ytterligare en sak att lägga till “saker-att-görainnan-jag-dör-listan”, alltså…

the latin kings The Latin Kings återvände 29 oktober med sitt fjärde album Omerta. Ett album som är lite ljusare än de två föregående men betydligt seriösare än debuten. i befinner oss snart i ett område som knappast skulle ha någon glamour över sig om det inte gjorts lika mytiskt av de här grabbarna som det lika oglamorösa Rågsved en gång odödliggjordes av Ebba Grön. Salla och Chepe är på plats, liksom Sallas snart ettåriga dotter. Den sistnämnda visar sig vara ett under av charm och godmodighet. Hon godkänner till och med en skäggig musikskribent som barnvakt medan Micke plåtar latinkungarna när de blivit fulltaliga. Dogge dyker nämligen upp lite senare, efter ett litet missförstånd angående tiden. Men det är inga problem.

Eftersom Dogge ofta hamnar i fokus i media när det gäller det här gänget känns det bra att låta de två bröderna komma till tals ordentligt.

Ni är inte bara en grupp, ni har ett skivbolag också. Hur många ligger på Redline Records i nuläget?

Salla: Det är faktiskt bara vi och Fattaru. Vi ville inte signa på oss för många grupper i början. Men jag, Chepe och Masse har startat ett förlag som har bland annat Fjärde Världen, Ison & Fille med flera.

Chepe: Vi vill kunna jobba med en artist i taget och inte ha några som gjort färdigt sitt material och bara ligger och väntar på att man ska bry sig.

Salla: Eftersom vi inte ville ha någon annan hiphopgrupp som kör vår förortsstil, signade vi Fattaru som körde lite mer bounce och ville utvecklas vidare. Dom var överallt och uppträdde, hade energi och älskade att stå på scen. Det är inte alltid så vanligt bland hiphopgrupper. Vi förstod att nästa platta skulle bli olik den första och så har det blivit.

Det är för mycket inavel i svensk hiphop. Alla jobbar med alla och använder samma rappare och producenter hit och dit. Men det finns en svensk tjej som heter Linn, som sjunger jazzig soul och henne är vi intresserade av att signa. Vi har förmodligen

V

10 | la

Text Anders Lundquist Foto Michael Lokner

gjort det när den här tidningen kommer ut. Det är inte hitlistematerial direkt, men det är bra musik.

Man kände något när man såg henne live och många borde få chansen att köpa en skiva med henne. En talang som borde få en chans, helt enkelt.

Men vi ska inte spela in henne hos oss. Hon ska få sätta ihop en platta som hon vill ha den och så ger vi ut den. Jag tror hon ska ha eget förlag, men om hon vill ligga på vårt så är hon välkommen!

Chepe: Linn är inte helt okänd, hon har sjungit refränger på hiphopskivor med bland andra Fjärde Världen, körat med Kaah och sjungit på någon snubbes houseprojekt.

Har ni något mål?

Salla: Målet som skivbolag är att ta upp saker som inte andra tar upp. Man kanske inte blir rik på det, men man hoppas ju att folk ska börja uppskatta mer originella saker i stället för det massproducerade.

Chepe: Vi vill ge ut artister som håller i längden, utvecklas och turnerar. Det är inget Fame Factory vi vill starta.

Salla: Vi har också börjat snacka lite om utlandet.

Masse är ganska trött på att göra musik till svenska rappare. Han har typ jobbat med alla nu. Man skulle vilja få ut lite produktioner till utländska rappare.

Sedan har vi börjat snacka med Dogge om att testa spanska en gång till. Kanske göra något som inte finns i Sydamerika. Vi kan tänka oss en spansk platta där vi översätter typ två låtar från varje platta vi har gjort och gör några nya låtar.

Chepe: Vi vill också nå ut ordentligt i Norden. Vi har fortfarande inte spelat på Roskildefestivalen, och det tycker vi är lite konstigt.

Salla: Vi har hela tiden små mål att göra oss ett namn, gärna att köra på nordiska festivaler och släppa skivor i Norge och Finland. Bygga upp ett nätverk. Man kan inte räkna med att skivbolaget gör allt.

Vad säger ni om ryktet att ni skulle ha splittrats?

Det florerade en massa sådant på forumet på er hemsida nyligen.

Chepe: Det var en PR-kupp från skivbolaget (skratt).

Salla: Det är många som hör av sig och lägger sig i hela tiden. De undrar när nästa platta kommer, när nästa singel kommer. Och vi hade inga exakta datum utan sa att de kommer till vintern. Men jag tror att de börjar sprida rykten om att vi ska splittras för att vi ska gå ut och förneka det och komma ut med mer information. Men vi var inte säkra på om vi skulle bli klara och vi vill inte gå ut med saker som vi inte vet kommer att hålla. Är det bra eller dålig timing att er platta kommer hack i häl efter andra albumet med Fattaru?

Salla: Egentligen var det inte så jävla bra. Men de fick välja när deras skulle släppas och ville ge ut den

så snart som möjligt, eftersom den redan var försenad. Den skulle egentligen ha släppts ett par månader innan sommaren 2003 men Mingus var på väg att bli pappa och så. Sedan skulle de vänta till våren därpå, men jag tror Mingus hajade hur dyrt det var att bilda familj!

Hur har Fattarus nya bemötts hittills?

Chepe: Folk tyckte den var för seriös och pretentiös. Men Fattaru ville utvecklas och prova andra riktningar.

Salla: Jag tror att många recensenter inte riktigt förstår hur det är att göra en skiva. Både känslomässigt och tekniskt. När man får in en massa nya instrument, maskiner och prylar vill man testa allt och då blir det annorlunda. När man sitter och gör musik och skriver texter så tänker man inte på vilken genre, om det är bounce eller om det är bra för dansgolvet. Man vill bara bli nöjd med låten, göra det bästa av en ny idé. Egentligen är det normalt att varje platta är olik den förra. Till och med sättet som man tecknar karaktärerna i Simpsons har förändrats om man tittar tillbaka! Och det är samma sak med musik, antingen utvecklas man eller också försöker man göra en kopia på den förra skivan.

Många får prestationsångest och gör så.

Jag trodde inte hiphopare sneglade så mycket.

Salla: Det finns många hiphopgrupper och rappare som tänker jättemycket om vad folk ska tycka och framför allt vad hiphoparna ska tycka. Vi brukar skratta och säga ”skit i det!”

Chepe: Det är en ganska svensk mentalitet att man är rädd för att skilja sig från mängden, även i hiphopvärlden, men utåt ska det verka som om alla är så självständiga. Att alla vet vad de gör och vägrar kompromissa med skivbolaget. Att alla skiter i vad andra säger. Men det är tvärtom!

Vad lyssnar ni på för musik privat?

Chepe: Salla lyssnar på The Plan.

Salla: Ja, det blir ofta grejor som är ganska långt ifrån det man gör. Men i hiphop kan man ju använda vad som helst. Vi är skivsamlare allihop och letar ofta efter gammal vinyl att sampla. Och vi kollar inte efter just soul eller funk, skit i det. Vi kollar mest om det är 60- eller 70-tal. Ibland 80-tal också.

Vi ser om det svänger. Ibland lyssnar vi igenom en massa blues, ibland lyssnar vi på indisk musik. Och försöker hitta något konstigt som vi kan göra något bra av.

Chepe: Man blir ganska less på att lyssna på hiphop hela tiden. Speciellt ny hiphop, för det händer inte så mycket.

Fast när ni letar efter grejor att sampla, lyssnar ni ju professionellt och inte för att koppla av?

Chepe: Men det är ju då man hittar ni grejor, när man lyssnar efter saker att sampla. Ibland fastnar

THE LATIN KINGS

man i skivan.

Salla: Och då inser man hur B det är att ungdomar i dag går och handlar samlingar med skit som redan spelas sönder i radio och TV i stället för att gå runt i skivaffärer, som vi gör, och försöka hitta bra grejor som kanske inte andra lyssnar på, men som kanske ens föräldrar lyssnade på. Hiphopen börjar blir som rocken. Om man spelar äldre grejor vet inte tonåringarna vad det är och tycker det är skit för att det är gammalt. Men om Mary J. Blige samplar beats från en platta med A Tribe Called Quest, eller om Puffy gör det, då är det helt plötsligt OK. Samma sak med rockmänniskor. När jag brukar DJ: a kanske jag spelar en gammal rockplatta som låter som The Hives eller The Plan fast bättre, kanske till och med band som dom lyssnat på, men då är det inte lika intressant för folk.

Chepe: Det är vår uppgift att lära folk att det finns annat än hitlistor!

TLK OM SINA ALBUM

Välkommen Till Förorten Salla: Det här är fortfarande den som sålt mest men det är ju också den som varit ute längst. Vi hade inget kontrakt när vi började spela in den. Vi fick vara hos Gorden Cyrus på tider då ingen annan var där, från elva på kvällen till typ fem på morgonen. Så man var trött i studion och började skoja. Om det är något vi ångrar med den här plattan? Typ hela! (skratt) Nej, man ångrar inget, men man inser hur B det var egentligen. Vi samplade all möjlig skit. Och att Dogge sjöng refränger berodde mest på att ingen tjej ville vara med och sjunga!

Chepe: Den brukar beskrivas som lekfull och pubertal. Och det var verkligen lekstuga även i studion. Man spelade in och upptäckte saker, vi hade skoj och visste inte var det skulle sluta. Men man skulle aldrig släppa en så´n skiva i dag. Men det är tack vare den vi har vår studio, vår egen label och vårt förlag.

Dogge: Varje platta är en tid i ens liv. Allt det här är en resa och det är fantastiskt att få vara med om den. Vi var unga när vi gjorde den här och det var fantastiskt bara att få gå in i en studio.

I Skuggan Av Betongen Dogge: Det blev mycket mer allvar här. Vi bestämde oss för att göra det vi är bäst på. Traditionell svensk hiphop/rap.

Chepe: Den här blev lite mer gata, mer underjord. Det beror mycket på vad vi lyssnade på då och att vi var lite fattigare. Så det blev kanske ett råare sound därför.

Salla: Det var helt annorlunda. I dag säger folk att den här är en hiphopklassiker, men om man kollar i vår pärm med recensioner så tyckte nästan alla att den var för mörk och hård, avskalad och lite trist.

Dom hade väntat sig mer av de tokroliga grabbarna från förorten. Vi hade varit runt i hela Sverige och turnerat och varit typ överallt i massmedia. Vi hade spelat in en skiva på spanska också, som skulle släppas i Sydamerika, och hade till och med varit där och gjort promotion. Men den släpptes aldrig för vi kom inte överens med skivbolaget, Mega. Vi bad att få lika mycket pengar som skivbolaget hade i budget för den första skivan, för att kunna bygga en egen studio och spela in själva. Men de skrattade åt oss och sa att vi aldrig skulle klara det och då ville vi inte vara kvar hos dem. Det blev lite trassel, eftersom vi hade kontrakt på två skivor till men vi fixade det. På nästa skivbolag fick vi det vi ville ha och startade även Redline Records. Vi testade oss fram med den nya utrustningen och Chepe kom mer in i musiken, med idéer och samplingar. Dogge kom in på nätterna och körde sina texter i en billig mikrofon.

Låtarna blev till lite hursomhelst. Vi fick problem med en del samplingar som vi inte fick använda.

Många grejor tog vi om med riktiga musiker, men vi lyckades ganska bra med att få det att låta samplat.

Folk som lyssnade på hiphop tyckte det lät bra. Men det fanns inga radiosinglar som på första plattan.

Mitt Kvarter Salla: När I skuggan av betongen inte gick så bra så började vi kröka och skita i att komma till studion.

Vi gjorde inte så mycket. Men sedan dog vår turnéledare och då träffades vi och snackade igenom hela grejen. Då bestämde vi oss för att komma tillbaks och sätta ihop en skiva. Nu kände vi att det var dags att göra hela grejen eller börja söka efter jobb. Vi började spelade lite och synas lite och göra våran grej. Samtidigt började tidningarna skriva att folk saknade oss. Så vi startade om Redline och skickade ut en kille, för att det ser bra ut än att åka själva, för att kontakta olika skivbolag. Och så hittade vi Virgin. De verkade avspända. Det var inte så mycket kostymfolk som på de andra skivbolagen och dom hade signat en massa konstiga grejor, Håkan Hell-

ström och jag vet inte vad, som hade gått bra. Så vi tyckte ”fan, dom här vågar satsa på grejor som inte spelas sönder i alla kommersiella radiostationer och lyckas ändå nå ut till folk”. Och så gjorde vi den här plattan under två-tre månader.

Dogge: Det här var plattan där vi gick ur vår depression helt enkelt. Jag hade haft mycket problem med mig själv. Hade inga cash. Plattan var ett steg ut ur allt det där. En helt ny era igen. Skivor är som ens barn, de har olika egenskaper men man tycker om alla lika mycket. Utan de tre första hade inte den fjärde blivit så här. Storyn går vidare.

Chepe: Recensionerna var väl som vanligt, vi får alltid ungefär medel och det är vi nöjda med. Livespelningarna brukar vi få fyror för, ibland femmor.

Salla: Så jävla bra beats gör vi inte att vi förtjänar en femma i betyg och om vi någon gång skulle lyckas så gör inte Dogge en text som är en femma! (skratt). Så det är antingen eller. Men vi vill inte göra grejor bara för att vi vet att vissa kritiker gillar det, till exempel ha ett liveband i stället för att ha en skivspelare och två grabbar som står och rappar. Vi säljer ändå mer än dom flesta svenska hiphopgrupper, och drar mer folk. Det skulle säkert låta bra om vi samarbetade med typ Esbjörn Svensson Trio, men vi vill inte sätta ihop ett eget band med en massa studiomusiker. Vi gillar inte sånt. Vi gillar att hitta gamla samplingar och göra dom till våra egna.

Det blir ett speciellt sound.

Chepe: Men vi har spelat med en symfoniorkester på ett projekt, jag tror det var hundra musiker. Det var jävligt kul. Men det är inte för att behålla cred i hiphopkretsar som vi fortsätter sampla, vi tycker bara att det låter bäst.

Omerta Salla: Om alla skivor är våra barn så är den här gjord med en annan kvinna! (skratt).

Dogge: Ja, precis så. Jag kunde inte ha sagt det bättre. På tidigare plattor hade vi jobbat med musiker av en slump, musiker som fanns där. På den här har vi valt musiker som vi har växt upp med och beundrat och som det varit en dröm för oss att få jobba med. Till exempel Janne Schaffer, som vi äntligen vågade ringa upp. Visst, som person är han ofarlig men som musiker är han livsfarlig! Och Cyndee Peters växte man ju upp med, hon var alltid med i TV och på olika galor. Och man tänkte alltid fan, vad grymt hon sjunger. Hon är helt fantastisk, hon är fan Sveriges bästa sångerska. Att ha med henne, det är verkligen fett. Hon sjunger på en låt som heter Tack Gud och hon är ju mycket gospel.

Chepe: Jojje Wadenius är också med och spelar.

Sedan är Bébo Valdes med, han är en stor salsapianist som är bosatt i Sverige.

Dogge: Värsta hjälten. Han är dubbelt Grammynominerad i USA och har skrivit låtar till folk som Nat King Cole. Och i Sverige vet knappt någon vem han är, fast han bott här i typ 30 år. Det var nära till tårar för mig när han kom och spelade, ett av mina finaste minnen musikaliskt.

Chepe: Med senaste singeln Cashen dom tas ville vi släppa en singel som var typisk för oss men inte hade gäster. Vi ville inte rida på den grejen. Men hela albumet är ganska varierat, nästan lite filmiskt.

Glada och allvarliga låtar blandat.

la musik

|

19

RICHARD X

Über-smoothie-maestron som blev popstjärna

Bootlegs och bastard-pop - musikens motsvarighet till en smoothie.

För visst strävar bootlegs och smoothies efter exakt samma sak: Att flera ingredienser, gärna i en oväntad kombination, tillsammans ska smaka bättre än var för sig.

Richard X är über-smoothie-maestron som tog steget från en sunkig källarstudio i norra London till ett liv som extraordinär hit-producent. Och numera även popstjärna i eget namn.

Hans debutalbum The X-Factor Volume 1 visar upp en man med sjuklig besatthet av 80-talet. Det är syntetiskt, fult, billigt och väldigt, väldigt underhållande.

Jan Ekholm beger sig till London. Kalendern säger november 1981.

Vår guide på resan: Richard X.

llt börjar för två år sedan med Being Scrubbed. Bootleg- och bastard-erans kanske förnämsta fem minuter där Richard X, under namnet Girls On Top, mixar TLC’s sång från No Scrubs med Human Leagues funkigt minimalistiska 80-tals klassiker Being Boiled. Håll hårt i ditt exemplar om den finns i din samling. Richard pressar bara upp femhundra 7”-singlar. Men trots minimal upplaga - eller förmodligen just därför - blir den inledningen på en intensiv Richard X-hype.

– Jag hade länge gått och funderat på idén att mixa modern r&b med 80-talets electropop, berättar Richard halvliggande i en soffa i sin numera inte lika sunkiga studio. Platsen är dock fortfarande norra London. En gång ”northern lad”, alltid ”northern lad”.

Det stora lockiga håret står på ända, skäggstubben är cirka en vecka gammal och kläderna har sett mindre skrynkliga dagar. Men Richard tycks vara i god form och hans skruvade humor är fullt påslagen.

– Jag var verkligen inte den första som släppte en bootleg, men till skillnad från allt annat var ”Being Scrubbed” inte house.

Lite av en tillfällighet hade jag upptäckt människor i min omgivning med samma musikaliska referenser som jag, alltså punk, new wave och electro. Chicks On Speed bodde till exempel alltid hos mig när de var i London. Så med dessa nya vänner, som ärligt talat var ganska klantiga rent musikaliskt men ändå gjorde skivor tänkte jag; ”det här kan jag också göra”.

A

Och visst kan Richard göra det. Igen och igen och igen. Being Scrubbed följs av fler sönderspelade bootlegs - bland annat den omistliga I Wanna Play With Numbers där Whitney har träff med Kraftwerk - innan han tar steget in i popvärlden.

Engelska tjejtrion Sugarbabes har precis signat en ny deal efter att ha fått sparken från sitt förra skivbolag. Nu behöver de en riktigt övertygande comeback. Richard kallas in, och med viss hjälp av Gary Numan och Adina Howard tar han fram den legala bastarden Freak Like Me. En singel som

10 | la musik 60

RICHARD X

under många veckor står parkerad på den engelska singellistans förstaplats och senare vinner Q Awards’ ”Single Of The Year”.

Därefter följer Popstars-förlorarna Liberty X nej de är inte släkt - och Being Nobody (Chaka Khan möter Human League), ett samarbete med P Diddy och Kelis på Ibiza, norska Bertine Zeitlitz och Montreals electroclash-baby Tiga för att nämna några.

Har du haft kontakt med några av de artister du samplat?

– Jag har pratat lite med TLC, vilket resulterade i en remix åt dem på Hands Up. Och så Human League förstås. Ett fåtal har försökt stämma mig, men de flesta verkar vara stolta och ser mina ”lån” för vad de är - hyllningar.

Det kan inte finnas många Human League-låtar kvar som du inte använt… Vad säger de?

– Jag är naturligtvis en total Human Leaguefanatiker och blev oerhört lycklig när de hörde av sig och sa att de gillade Being Scrubbed. Sedan dess har jag träffat alla och de är alltid hjälpsamma med samplingstillstånd och rättigheter. Att bara få prata med dem är stort för mig. De älskar verkligen popmusik. Folk ser dem som ett endimensionellt syntband, men de är så mycket mer… pop, disco, soul.

Borde inte du vara den perfekta producenten inför en Human League-comeback?

– Jag frågar dem ibland faktiskt, men de är alltid upptagna med annat. Martin producerar, Ian syss-

lar med olika projekt, Phil och tjejerna är ständigt på turné. Men visst, det skulle vara en dröm att få producera Human League.

RICHARDS fullängdsdebut X-faktor Volume One, som släpptes tidigare i höstas, är femtio minuter uppkäftig, elektronisk lekstuga i billig syntet. Ett ljudkollage av upphackade semi-soulklassiker, electropop-samplingar och rena dårskaper. Efter några varv i smoothie-mixern låter det både tidsbundet och tidlöst.

Richard har förstått vad bra och viktig popmusik handlar om – humor och respektlöshet. Och framförallt har han rätt attityd. Det är lätt att föreställa honom stående bakom sina gästartister stirrande mot oss med ett stort och punkigt hånflin.

– Det tog mig femton månader att göra albumet, men det ska låta som om allt är inspelat på två veckor, kommentarer Richard det medvetet slarviga soundet.

Till höjdpunkterna hör Finest Dreams (SOS Band vs. Human League) med Kelis på sång; en electro-hybrid som osar 1985, tonår, jordgubbsläppglans och Hubbabubba.

Eller Javine, ännu en Popstars-förlorare, som renoverar Thelma Houstons You Used To. Och förstås Deborah Stickland-Evans från Flying Lizards som gör en underbart känslolös Warm Leatherette-tolkning av Burt Bacharachs Walk On By, Soul II Soul-divan Caron Wheeler i Lonely (en uppdatering av Li’l Louis’ Club Lonely) samt Pulps

Jarvis Cocker i en elektronisk vals baserad på Mazzy Stars Into You. – Jag ville samla människor kring mig som gjort galna popskivor genom åren. Absolut inte såna som råkar vara trendiga just nu. En blandning av barndomsminnen, underdogs och dårar helt enkelt.

Vad var ditt mål med albumet?

– Att inte skriva en enda ton själv. Jag ville vara en modern popartist som inte gör någonting själv, för det är just så många ser på mig. De säger: ”Vad gör han? Han gör skivor av andra människors skivor. Han är inte ens en dj. Han är en loser”. Tyvärr höll det inte riktigt hela vägen, jag skrev ett par grejer på slutet. Jag är djupt ångerfull för det idag.

Så är du ansvarig för lyriska höjdpunkter som ”Right wrong Elton John, armageddon David Sneddon, cheap sex Richard X”?

– Eh… ja. Visst är det fruktansvärt dåligt?

Ibland undrar jag var jag får allting ifrån, och framförallt hur jag kan få till synes fullt normala människor att lyssna på dessa bottennapp.

Allvarligt talat, är inte 80-tals retron på väg att bli för stor nu? Ska vi sluta som våra föräldrar som bara lyssnar på musik från sin ungdom?

– Visst känns det så ibland? Det finns alldeles för mycket lat electro som bara vill låta 1981. Men om all musik blir retro så dör den. Det jag gillade som barn var inte retro. Human League, Gary Numan och Heaven 17 såg framåt, de drev på utvecklingen, medan ett band som Ladytron bara gör pastischer. Min musik är lika delar r&b och electropop och mina beats är alltid från 2000-talet.

Frågan är bara, hur går du vidare nu? Human Leagues katalog är färdigplundrad. Duran Duran nästa, eller?

– Jag tyckte faktiskt aldrig om Duran Duran. De gjorde inget nytt, deras rock var bara dum och stelbent. Men visst har jag frågat mig själv vart jag ska ta vägen. Jag har gjort mitt statement över 80-talet och jag kan inte göra det om och om igen. Kanske blir det en konceptplatta om fåruppfödning nästa gång, eller så blir jag nästa David Gray. Men det vackra är att hur jag än gör kan jag bara förlora. oss nu resa tjugo år framåt i tiden till 2023. En galen producent, vi kan kalla honom Richard Z, har kommit på idén att sampla 00-talets sound och låtar och göra moderna bastarder av det. Men vad är det han plundrar från det tidiga 2000-talet?

– Bra fråga. Självklart har han grävt ner sig i dansmusiken och popen för det är alltid där man hittar de mest tidstypiska sounden och låtarna.

Här går utvecklingen snabbast, här är musiken en färskvara på ett helt annat sätt än inom rock och hiphop. Eftersom dagens amerikanska soul och r&b uteslutande är återanvänd väljer Richard Z att plocka fram Kylies Fever och hacka upp melodier därifrån. Och Spice Girls första förstås, Craig David och Daniel Bedingfield. När det gäller ljud tror jag han samplar trance som Tomcraft, Benny Benassi och Paul Van Dyke. Och vet du, han lär få många hits eftersom våra barn kommer att växa upp och bli samma nostalgiska monster som vi är.

Och nostalgi är helt ok, så länge man inte glömmer att samtidigt blicka framåt.

LÅT

la musik

|

21

10 | la musik 60

XPLODING PLASTIX TEXT JOHANNA OLOFSSON agan om Xploding Plastix lyder som de flesta sagor om elektroniska duos. Hallvard Wennersberg Hagen och Jens Petter Nilsen lärde känna varandra som plutteguttar. Lagom till pubeshåren dök upp fick de, enligt egen utsago, ett ”fanatiskt förhållande till musik”. Hallvard lirade gitarr, Jens Petter bas och sjöng i diverse rockelectro- och punkband, men det var först när kommit upp i mogen ålder och börjat läsa på universitetet i Oslo som de hittade fram till den sampleroch trummaskinstyrda musikens charm och började producera ihop.

Första dagen i studion kom de överens om att de exakt ett år senare skulle ha ett album färdigt. Rälsen var inte riktigt så rak som de förutsatt, men tolv månader senare hade de åtminstone sex spår färdiga. Bara tjugotvå timmar efter att demon gått iväg började skivbolagen ringa och Beatservice Records gav ut en av låtarna, Treat Me Mean, I Need A Reputation på 7-tum. Våren 2001, ett år efter singelsläppet kom Xploding Plastix debutalbum Amateur Girlfriends Go Proskirt Agents, hyfsat uniform elektronika med filmiska referenser. När de gick in i studion för att spela in album nummer två hade de tänkt om.

– På första plattan fokuserade vi mycket på att få en röd tråd, det skulle vara från a till ö, samma ljudbild och producerat på samma sätt. Men det ville vi inte göra på den här plattan eftersom vi kände att vi hade förbigått en del goa, starka låtar.

Så den blev lite spretig. Till slut satt vi med trettio låtar som kunde vara med på plattan, men valde ut tolv, vi kände att det första albumet var lite långt, säger Jens.

– Det har inte varit någon strategi att det skulle bli så varierat, det var mer ”bästa låten vinner”.

Och det var dejligt att göra det på det sättet, säger Hallvard och ler brett.

Norrmännen har just käkat lunch på ett stimmigt Hotel Lydmar i Stockholm och smälter maten med oräkneliga Kent – då vi skiljs åt luktar vi som en trio askkoppar. När Hallvard, Jens Petter, deras basist, pianist och shortsklädda grottman till trummis tio timmar senare framför sina schizofrena elektronikahybrider med rockattityd är Lydmar fyllt till bristningsgränsen. Många har antagligen kommit bara för att beskåda den vackra St. Etienne-sångerskan Sarah Cracknell. Hon kliver på scenen till tonerna av Sunset Spirals, orsakar ett öronbedövande jubel och försvinner sedan lika snabbt som hon anlände, till alla dreglande mäns stora besvikelse.

Både Jens Petter och Hallvard har länge varit stora St. Etienne-fans och fick kontakt med Sarah via sitt skivbolag.

– Vi hade en låt som väntade på en vokal, utan vokal var den ingenting. Så Sony skickade låten och hon tyckte att den var bra och kom till Oslo och spelade in med oss. Egentligen hade vi skrivit

S

en text själva, men Sony censurerade den. På nåt märkligt sätt fick Sarah aldrig den så hon gjorde sin egen. Vi skrev om könsöverskridande, transsexuella och så vidare. Jag tror att Sarah skulle ha kunnat göra något väldigt spännande med den, men någon på Sony saboterade det.

När reggae-excentrikern Eek-A-Mouse klev in i Xploding Plastix Oslo-studio var det inte fråga om någon censur. Bara fritt wailande.

– Jag är gammalt fan av hans skivor, säger Hallvard. Och så hade han konsert i Oslo i april-maj och vi hade en låt, The Snarling Amble, som var ganska perfekt för honom. Det var egentligen en long shot, vi tog kontakt med hans management och han kom till studion. Det blev två tagningar, helt freestyle och så sydde vi ihop allt efteråt.

Utöver Sarahs och Eek-A-Mouses inhopp består The Donca Matic Singalong mest av instrumentala låtar, hopsnickrade på programmeringar, samplingar och en del liveinstrument.

Bandnamnet är snott från ett performance som Andy Warhol gjorde tillsammans med Velvet Underground - Exploding Plastics Inevitables. När de visade sig att det även var namnet på producenten och dj’n David Holmes skivbolag, modifierade Jens Petter och Hallvard sitt alias en aning.

– Idén är att jobba med samplingar är lite samma grej som Andy Warhol när han gjorde bilder. Han isolerade objekt eller ljud i en kontext, bearbetade och satte saker i nya kontexter, säger Jens Petter. Är ni Andy Warhol-fans?

– Ja, i den mån man kan vara fan av en sådan man. På dödsbädden hävdade han ju att han inte hade någon ideologi, inte hade någon konst. Så egentligen ska det ju inte gå att vara hans fan. Men han har gjort väldigt mycket spännande, inte minst gillar jag hans bok The Philosophy Of Andy Warhol.

Xploding Plastix första album kom ut ett par månader innan Röyksopps överreklamerade/ hyllade debut. Ännu har Nils Petter och Hallvard inte kammat hem lika många superlativ som Torbjørn Brundtland och Svein Berge men de har fått positiva omnämnanden i tidningar som NME och haft en av sina låtar med på en samling med nordisk elektronisk musik som kom med tidningen The Wire.

Kvalitativ dansmusik från Norge är långt ifrån ett nytt fenomen. I mitten av 90-talet skrevs spaltrader i internationell musikmedia om exotiska produktioner från vårt grannland och alldeles särskilt om musik från en liten ö vid namnet Tromsø.

– Vi har helt klart inspirerats av Drum Island – Rune Linbæk och Torbjørn Brundtland, men också av Biosphere och en av de tidigaste elektroniska släppen i Norge - Sternklang. Sen har vi såklart lyssnat på mycket elektronisk musik utanför Norges gränser, säger Jens Petter. Men den norska elektroniska musiken har utvecklats väldigt de senaste sex-sju åren. Det började med en Tromsø-

våg som hade ett väldigt arktiskt sound. De samplade vinden och det kalla islandskapet. Men nu är floran av norsk elektronisk musik så stor att det är svårt att peka ut ett visst norskt sound. Och det tror jag är en bra sak för musik generellt i Norge.

Det ironiska är att den norska klubbkulturen är sämre än på evigheter. Norsk kulturpolitik förser ställen där det spelas jazz och klassiskt med bidragspengar, men inte de som ägnar sig åt rytmisk musik – dansmusik, rock och pop. Det har lett till att vida kända klubbar som Jazzid, Head On och So What har fått lägga ner och danskulturen förpassats till svartklubbar. Stiltjen på hemmaplan gör förvisso inte Xploding Plastix arbetslösa. Ett par dagar efter Sverigebesöket åker de till New York för att spela och de berättar stolt om fina gigminnen från Texas, Färöarna, festivaler i Manchester och slott i Österrike. Och sen var det den där spelningen i Kautokeino som de helst vill glömma.

– Vi skulle spela på en vägkrog mitt uppe på vidderna. Där sitter sju fulla samer med kniv och frågar om de får joika på låtarna. En kommer upp med kniven på scenen när vi spelar och säger ”icke skära, bara rispa”, säger Jens Petter och Hallvard skjuter in: – Vi kände inte att han bara skojade så vi blev ju lite ängsliga.

– Allt där uppe var så klaustrofobiskt. Det fanns ingenstans att fly, bortsett från ut på snöklädda vidder. Det var minus tjugo ute och det enda de serverade var pommes frites och friterade korvar i det som skulle vara en bar, men snarare bara var en disk. Och folk där uppe har en helt annan mentalitet och ett annat förhållande till tid. Vi reste med ganska mycket utrustning och när vi kom till flygplatsen så fanns där bara ett hus och en liten väg, i övrigt bara vidder. Så vi ringer till arrangörerna och frågar hur vi ska ta oss till spelstället och de säger ”ja, det kommer en buss” (imiterar nordnorska). Så väntar vi en timme, ringer sen och säger ”nu har det gått en timme, var är bussen?” ”Det kommer en buss om ett par-tre timmar.” Så kommer bussen men där finns ingen plats för utrustningen, och taxi kostar 4000 kronor. Sen kommer till slut den enda nya bussen vi såg där uppe, men plats för saker, men då är chauffören rasist, nazist och fascist. Det var helt jävligt, en psykotisk atmosfär runt hela resan.

Hur hamnade ni där?

– Det är norsk regionalpolitik, vi sändes ut på något som kallades Rikskonserter som går ut på att band ska spela på ställen som vanligtvis inte får några besök. Det var lite speciellt, men inte kul, inte ens exotiskt.

Hur slutade det då?

– Vi blev aldrig rispade. Men med lite sårad stolthet la vi oss tidigt för att kunna ta oss hem så tidigt som möjligt nästa morgon.

la musik

|

23

rush - ett vänskapsband Under de senaste 30 åren har kanadensiska Rush byggt upp en av världens mest lojala fanskaror. Detta trots att de egentligen inte passar i något radioformat och sällan blir omskrivna. Det råder La Musik härmed bot på.

James McNair har träffat Geddy Lee och Alex Lifeson och Anders Lundquist går igenom alla gruppens 17 studioalbum.

RUSH

”...så slog tragedin till. 1997 dog trumslagaren Neil Pearts tonåriga dotter Selena i en bilolycka och bara tio månader senare dog hustrun Jackie i cancer. Av förklarliga skäl ledde detta till mycket grubblerier och en lång, osäker paus för Rush. Med sitt hjärta fullständigt krossat tog Peart sin motorcykel och åkte över Nordamerika och Mexiko och skrev sedan en bok om det.” e säger att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge, och det är definitivt så det känns i dag. Det är en frisk morgon i Toronto, Kanada, och 25 år efter första gången jag såg Rush live på Apollo Theatre i Glasgow är jag slutligen på väg för att intervjua sångaren och basisten Geddy Lee och gitarristen Alex Lifeson. Vi ska träffas på deras management RSO: s kontor, som ligger i ett lugnt område, rikt på lövträd.

När man kommer in är det första man ser de guld, silver och platinaskivor som dekorerar väggarna. Vartenda ett av denna omhuldade powertrios 17 studioalbum är representerat, då deras skivförsäljning förblivit stadig under en lång karriär som viftat bort både punk, grunge och påståenden som att bara hundar och utomjordingar skulle kunna uppfatta Geddy Lees röst om den blev högre. Rush har med lätthet hanterat allt detta. Men så slog tragedin till. 1997 dog trumslagaren Neil Pearts tonåriga dotter Selena i en bilolycka och bara tio månader senare dog hustrun Jackie i cancer. Av förklarliga skäl ledde detta till mycket grubblerier och en lång, osäker paus för Rush. Med sitt hjärta fullständigt krossat tog Peart sin motorcykel och åkte över Nordamerika och Mexiko och skrev sedan en bok om det.

Lee gav ut ett soloalbum, My Favourite Headache, och Lifeson höll igång med att producera andra band. När gruppen kom tillbaka med albumet Vapour Trails 2002 vittnade det både om Pearts mod och beslutsamhet och den sorts ömsesidigt stöttande trevägs vänskap som hade hållit Rush igång i så många år, och som nu var djupare än någonsin.

Bandet gav sig ut på en världsturné där man filmade ett starkt framträdande på Maracana Stadium i Rio de Janeiro, Brasilien, för den nya DVD´n Rush In Rio. Riospelningen var en av tre Sydamerikanska konserter som tillsammans gav en nettoinkomst på inte föraktliga tre miljoner dollar.

Bevis på deras varaktighet? Jag tycker det.

Under skratt och skämtande anländer Alex och Geddy till SRO tillsammans. Det är uppenbart att de är fullständigt avslappnade med varandra.

Några minuter senare visas vi till ett lågt bord i ett lyxigt rum en trappa ner, där en vägg täcks av den jättelika målning av Hugh Syme som finns reproducerad på omslaget till bandets album Power Windows. Intervjuoffren visar sig vara varma, roliga och välartikulerade personer. När jag väl vunnit

D

deras förtroende är de också befriande öppna.

Vad motiverar er nuförtiden?

geddy: Vi älskar helt enkelt att spela. Vi MÅSTE inte göra det längre, men vi behöver göra det. Jag klarar inte så lång tid utan att skriva med den här killen (tittar på Alex). Jag har många bra hobbys, men förr eller senare börjar jag känna mig känslomässigt uppdämd och det enda som får det att försvinna är att gå in i en låtskrivarsession. alex: Och när den här energin börjar flöda och man fastnar i det så har man väldigt lite påverkan på det. Det bara tar över. Speciellt med det senaste albumet, Vapour Trails. Det var VÄLDIGT svårt i början. Under de första månaderna tror jag att både Geddy och jag tänkte att vi inte kommit någonstans. Men sedan slog det till och då var det som om projektet levde sitt eget liv. geddy: Och ärligt, det gör varje projekt. Ibland ser jag tillbaka på saker som vi gjort och tänker ”Jesus! Hur tänkte vi här egentligen?” (skratt).

Men det är vad det är; ett ärligt uttryck för var våra huvuden befann sig just då.

En vanlig missuppfattning om Rush är att ni skulle vara humorbefriade. Men på Rush In RioDVD´n har ni exempelvis en samplad dialog från The Simpsons och du Geddy, har en rad snurrande torktumlare där man traditionellt skulle vänta sig förstärkare. geddy: (Skrattar). Ja, det är mina Maytags, fina gamla amerikanska tumlare. De tar dock bara kanadensiska 25-centare, så vi måste ha ett stort förråd av dem med oss på turné. Men vi tvättar inte på scen, det vore för farligt.

Men hur ser ni på den humorbefriade stämpeln? geddy: Jag tror att det är en bredare generalisering som brukar tillskrivas folk som arbetar i vår genre. Vissa anser att progrock eller artrock eller vad det nu är, inte är deras kopp te, och som följd av det anser de att musiker i den genren är pretentiösa. Men givetvis måste man döma artisterna efter vad de egentligen gör och hur de beter sig. I mina ögon har vi alltid haft humor i vår musik, som en nyans, och i det sätt på vilket vi relaterar till varandra.

Det finns ett ögonblick på den nya DVD´n där du säger att det fanns vissa gamla låtar som ni inte kunde föreställa er att spela igen. Jag gissar på Xanadu? geddy: Nej, det var faktiskt Camera Eye från Moving Pictures. För det var den låt flest fans frågade efter. Och vi lyssnade på den och försökte

föreställa oss att spela den.

Den behöver kortas lite? geddy: Den behöver kortas MYCKET (skratt).

Jag tror att den var alltför influerad av grupper som Genesis. Den var inte riktigt Rush-aktig.

Men var ni inte influerade av band som The Police och Ultravox vid det laget? geddy: Det var precis innan det. På det följande albumet Signals, stämmer det väl. Men Camera Eye var nästan en hyllning till Genesis.

Ni har båda just fyllt 50. Hur kändes det? alex: Jag har aldrig egentligen reflekterat över åldrande. 30, 40, 50, det spelar verkligen ingen roll. Mentalt mår jag bra. Fysiskt kan jag känna en skillnad, men man gör något åt det, man motionerar. geddy: Att bli 50 måste jag erkänna störde mig.

Jag tror det var tanken på att ha lika nära till 70 som till 30. Det kändes jobbigt på det sätt att jag känner att tiden håller på att rinna ut, min mest aktiva tid. För jag mår utmärkt och jobbar hårt på att hålla mig i form. Mycket sport. På Losing It, från albumet Signals, skrev Neil om en dansare och en författare som försökte vänja sig vid den nedbrytande effekt som åldrande har på deras gåvor.

Har den låten börjat betyda mer för er på senare tid? geddy: Man måste acceptera vissa saker när det kommer till åldrande. Det som förändras är hur man värderar saker. Och det har sitt ursprung i att ha uppnått en viss framgång och ens känsla av dödlighet. Den tid jag spenderar med familj och vänner har blivit mer och mer värdefull för mig och detta på ett sätt som har en koppling till min karriär. Jag är mindre villig att offra sådant än när jag var yngre. Det är en följd av åldrande. Jag är säker på att samma sak gäller Al. Det är bara så svårt att lämna något som tagit så lång tid att hålla ihop.

Samtidigt uppskattar jag verkligen saker. Den senaste turnén vi gjorde var antagligen min favorit av alla våra turnéer. Nuförtiden tar vi inte turnerandet för givet på samma sätt. Är det sant att en journalist på Rolling Stone en gång avslöjade för er att Rush var det mest efterfrågade bandet för omslag plus intervju? geddy: Ja, det var något sådant. Någon sa, under förutsättningen att deras anonymitet var garanterad, att de fick ett överväldigande antal önskemål om Rush-artiklar och att alla högaktningsfullt ignorerades. (skratt) alex: Det är samma sak i omröstningar tydlila musik

|

25

RUSH

gen. geddy: Jag tror att de fått för sig att det är samma 15 killar som skriver under olika namn varje dag.

Men skjuter de sig inte i foten när det kommer till möjlig lösnummerförsäljning? alex: Jag vet inte. Något hände för länge sedan.

De har något emot oss, men jag vet inte varför. geddy: De ger oss ingen chans, av någon anledning.

Jag har noterat att många som inte följer bandet tycks tro att ni fortfarande skriver stora konceptlåtar baserade kring Tolkien-romaner medan Neil sedan Permanent Waves i själva verket skrivit en hel del fantastiska texter om dynamiken i mänskliga relationer. geddy: Ja, det stämmer. Det finns en del skribenter som faktiskt omvärderat oss och sagt ”vet ni vad, det finns faktiskt ett värde i vad det här bandet sysslar med!” Medan andra bara är låsta, för att hela genren stör dem och för att hela genren inte är så puritansk. Det finns en skola av puritaner som har vissa övertygelser om vad rock ska vara. Och vi har i deras ögon inget med det att göra. De vill inte veta av försök att gegga ihop rock med andra genrer. Jag har alltid sett oss som ett hårdrockband

med progressiva tendenser. Vi är förtjusta i udda taktarter, vi gillar att ösa samtidigt som vi är överdrivet ingenjörslika (skratt). Men det är så vi är.

Vilka av Neils texter har berört er mest? geddy: (andas sakta ut) Det är en svår fråga. En del av hans texter har alltid rört mig. Som Bravado. alex: Och The Pass. geddy: Ja, definitivt de två. Ibland är det bara en vers där han har satt ihop en tanke så fint. alex: Dreamline? geddy: Ja, Dreamline. alex: Mycket saker på den senaste skivan rörde också något rätt djupt därinne. geddy: Vapour Trails är ett underbart stycke text.

Väldigt känslostarkt.

När Neil kom in med texterna för det här albumet måste ni ha varit ovanligt nyfikna på vad han hade skrivit. geddy: Ja, och det var tufft, för han behövde givetvis uttrycka en massa saker. Många personliga saker. Och det som kändes like obekvämt var att jag var den som skulle sjunga dem. Så mitt jobb som uttolkare var att bidra till att ge texterna en resonans och göra dem objektiva nog för att jag skulle kunna sjunga dem. Vi var tvungna att forma

RUSH STUDIOALBUM AV ANDERS LUNDQUIST

Rush (1974) Rudimentär hårdrock med Led Zeppelin som uppenbar huvudinfluens. Geddy Lee och Alex Lifeson har redan här spelat ihop i fem år. Eftersom trumslagaren och textförfattaren Neil Peart ännu inte kommit med i gruppen består texterna av ordinära rock ´n´ rollfraser av typen “hey baby it´s a quarter to eight/hey baby the hour is late”.

Enda albumet med John Rutsey på trummor.

5

Fly By Night (1975)

6

Med nyförvärvet Peart blir gruppens hårdrock mer intrikat och texterna mer poetiska. Men fortfarande är gruppen en ganska basic powertrio med Geddy Lees ljusa röst som främsta signum.

Anthem är pur hårdrock med mycket riffglädje, andra spår har akustiska inslag.

Caress Of Steel (1975)

6

Här börjar gruppens episka, progressiva tendenser mer än anas. Fornnordiska och andra historiska textteman och sviter som The Necromancer och The Fountain Of Lamneth (som täcker en hel LPsida). Men ambitionsnivån är högre än utförandet. Som helhet är detta ett av gruppens svagaste album.

2112 (1976) Efter tre mer eller mindre floppande album bestämmer sig bandet för att, som ett stort ”fuck you” till branschen, göra ett album där ena sidan är en svit baserad på en idé av den smått reaktionära science fictionförfattarinnan Ayn Rand. Givetvis blir det pretentiösa anslaget gruppens genombrott och albumet är i dag en klassiker bland äldre Rush-fans. Enligt min mening är det däremot lätt överskattat. Randkopplingen blev för övrigt snart en börda för gruppen.

5

A Farewell To Kings (1977)

6

Här inleds nästa era, efter liveskivan A Farewell To Kings. Fullständigt ignorerande både engelsk och amerikansk punk presenterar Rush långa låtar och mer syntar.

Men också den otypiska, avskalade treminutersdängan Closer To The Heart, som är det närmaste en normal popsingel bandet skrivit.

Hemispheres (1978)

8

Ännu en konceptuell LP-sida, denna gång om kampen mellan den analytiska och den känslodrivna hjärnhalvan. Men också den lekfulla instrumentalsviten La Villa Strangiato.

Permanent Waves (1979) Rush första riktigt helgjutna album. Detta album låter lika fräscht i dag som när det släpptes. Här finns allt som är bra med bandet: energin, det intrikata men extroverta samspelet, variationen, de intelligenta texterna som nu kommit ner på jorden. Här finns klassiker som The Spirit Of Radio, Free Will och Jacob´s Ladder. Aldrig har Terry Browns produktion känts så fullständigt naturlig men samti-

9

26 | la musik

RUSH

berättelsen så det inte bara var hans, utan mer en berättelse som säger att dessa tragedier drabbar människor. Så i stället för att vara rent självbiografiskt blir det en berättelse om ett mänskligt tillstånd. Och om hur vid reagerar på dessa tragedier och försöker återhämta oss från dem.

Alex, du nämnde just The Pass. Den handlar väl delvis om tonåringars självmord? alex: Det stämmer. Jag minns inte ursprunget.

Jag minns bara att den påverkade Geddy och mig starkt när han kom in med den. Vi skrev låten samma dag och det är ovanligt för oss att skriva så snabbt. geddy: Bravado fungerade på samma sätt, vissa av hans texter känns så rätt alex: Så visuella, så gripande. geddy: Den låten kommer liksom skrikande mot dig. Neil älskar briljanta ordvändningar och han gillar att fundera kring sådana, vare sig det är från Shakespeare eller någon annan, och på samma sätt som många av våra albumtitlar är ordlekar är han väldigt förtjust i det; där man tar ett uttryck som vi tar för givet och börjar syna hur många olika betydelser det egentligen kan innehålla.

Det här är känsligt, Geddy, men jag skulle vilja fråga dig om Red Rector A från albumet Grace Under Pressure. Har jag rätt i att anta att Neils text delvis inspirerades av hur din familj överlevde koncentrationslägret i Auschwitz? geddy: Ja, det stämmer. Större delen av min familj var i Auschwitz, mina föräldrar och deras syskon. Det är därför jag sitter här, för att de överlevde. Så jag tror att Neil delvis använde det som inspiration för Red Sector A. Jag mins att min mamma berättade för mig att när hon blev frigiven och vid det laget hade hon blivit förflyttad till Belgen-Belsen i Tyskland, så kände hon sig oerhört förrådd av världen utanför. Medan de satt därinne trodde de att de var de enda i världen som överlevt.

Så när de kom ut ur lägren och insåg att det fanns delar av världen som hade det bra kunde de inte förstå hur någon kunnat tillåta Förintelsen att ske.

Jag tror att det verkligen berörde Neil och fanns kvar hos honom när han skrev Red Sector A. Tillfället när han visade dig den texten måste ha varit rörande. geddy: Ja, naturligtvis. Och jag älskar att sjunga den, eftersom jag känner att det jag uttrycket är genetiskt. Det finns några rader där jag verkligen ger allt jag kan eftersom den talar så rakt om min familjs erfarenhet.

När Neil förlorade sin dotter och sin fru, trodde ni att Rush var över?

A: Initialt tänkte vi överhuvudtaget inte på bandet. Vi samlades omkring honom och försökte stötta honom så mycket vi kunde. Och vi var osäkra på vart någonting överhuvudtaget var på väg. Framför allt för att han var det, tror jag. Neil visste inte i vilken riktning han skulle vända sig.

Det var något han var tvungen att ta sig igenom, något vi alla i mångt och mycket var tvungna att ta oss igenom. Mot slutet av den perioden kände jag personligen att vi förmodligen inte skulle återförenas, att det var mest sannolikt att vi slutat som band. Under bandets femåriga frånvaro hade Geddy gjort sin soloskiva och jag hade varit invol-

verad i några andra saker. Så livet gick vidare för oss, men jag hade inte så stort hopp för bandet. geddy: Vi var alla fullständigt vilse när det hände. alex: Ja, det är förunderligt hur mycket som dör i en.

Ni har förmodligen båda läst Ghost Rider (med undertiteln Travels On The Healing Road, som är Neil Pearts bok där han återger sina motorcykelfärder över Nordamerika och Mexiko efter hans fru och hans enda dotters bortgång). Hur reagerade ni på den? geddy: Jag var lite chockad av hur öppen och rakt på sak Neil var med sina innersta känslor. Han blottade sig verkligen. Berättelsen stämde väl med vad jag trodde att han gick igenom, men det fanns givetvis stora luckor som fylldes i av boken. Hans kontakt med mig var sporadisk. Jag fick vykort från honom med jämna mellanrum och det var hans sätt att säga ”jag är fortfarande här. Jag tänker på dig och jag är helt knäckt och håller mig i rörelse” (ihålig skratt). Då och då kunde jag få tag i honom eller skicka honom ett meddelande. Så det var skönt att få alla de här luckorna ifyllda av boken, och förstå vad som hade pågått.

A: De första kapitlen var definitivt jobbiga att läsa. Vi hade kommit ifrån allt som hänt en aning och boken var en påminnelse om hur mörk den där tiden var. Som Geddy påpekade var det förvånande att se hur öppen Neil var om hela grejen. Han är en väldigt privat person.

I ljuset av vad The Pass handlar om, visste ni kanske att Neil inte var den sortens person vars reaktion på tragedi är att ta sitt eget liv? geddy: Nej, han är inte kapabel att göra det Samtidigt måste ni varit oroliga för honom när han åkte runt USA ensam på en motorcykel. De mörka tankar som han måste ha haft? geddy: Ja. Väldigt oroliga. alex: Dagligen. geddy: Men inget stoppas honom. Han gör vad han måste göra. Vi hade ett litet nätverk av människor som höll koll på honom i det tysta. Var befinner han sig? Vad gör han? Allt detta utan att han egentligen var medveten om det. Men vi hade alla honom i tankarna. alex: Neil är dock inte den sortens person som kastar sig ut. Han gillar att hålla sin inom vissa gränser, att stanna på spåren. Han förlitar sig sällan på slump och våghalsighet. Du vet, om jag åker skidor i en utförsbacke är jag bara (ger ifrån sig ett lustfyllt vrål) medan Neil är väldigt försiktig och mån om sin säkerhet.

Hur har ni lyckats förbli så goda vänner för så lång tid? alex: Vi har många gemensamma intressen. geddy: Vi umgås och bor inte så långt ifrån varandra. alex: Vi spelar tennis ihop, ibland dubbel mot andra personer. geddy: Alex och jag har varit vänner nästan hela våra liv. alex: Det är väldigt naturligt för oss. geddy: Givetvis har vi haft perioder då vi inte varit så nära och andra då vi varit mer nära, men jag tror att vi känner att vi nu överlevt så mycket

digt modern och arrangemangen är så organiska att bandet med uppenbar lätthet kan reproducera dem live än idag.

Moving Pictures (1981) Se Permanent Waves. Även här har man lyckats kombinera spelglädjen med riktiga låtar. Tom Sawyer, Red Barchetta och instrumentala YYZ är fortfarande klassiker i bandets repertoar och för många fans representerar detta album den perfekta övergången mellan den gamla, analoga hårdrocktrion och 80-talets mer klaviaturpräglade stil. För inbitna fans är Moving Pictures nästan överexponerad, ungefär som Sgt. Pepper kan te sig för Beatlesfans. Men ska man börja botanisera i Rush katalog i dag är det nog likafullt denna man ska börja med.

9

Signals (1982) För sista gången producerar Terry Brown Rush och resultatet är ett starkt album som välkomnar 80-talet på allvar. Många gamla fans avfärdar Signals (som följer efter bandets andra livedubbel Exit Stage Left” som alltför syntigt, men Alex Lifesons gitarrspel får också välförtjänt plats och låtskrivandet håller genomgående hög klass. Detta är också den sista plattan där Geddy använde sin gamle trotjänare, Rickenbackerbasen. Och något ska för alltid saknas i gruppens sound.

8

Grace Under Pressure (1984) Med ny producent (Peter Henderson, som tidigare producerat bland andra Supertramp) har bandet stora problem i studion. Geddy Lee tappar tillfälligt självförtroendet som sångare och de ämnen Peart tar upp är rätt genomgående mörka. I efterhand är medlemmarna tveksamma till skivan på grund av dessa problematiska tillkomst. Själv tycker jag att det låtmässigt är ett av bandets starkare verk, med skön förening av Police-influenser och feta syntar.

8

Power Windows (1985) Ny Producent igen: Peter Collins (Queensryche, Gary Moore). Och ännu ett kanonalbum, som dock åldrats lite sämre på grund av alla puttrande sequencers som visade att Rush nu för gott gett upp tanken på att själva kunna framföra alla ljud live. En kvalificerad gissning är att Rush här inspirerats av Yes pånyttfödelse med 901 25. The Big Money och Manhattan Project är två av Rush bästa låtar någonsin.

8

Hold Your Fire (1987)

6

Samma sound, samma producent men tyvärr något blekare låtar. I dag inte helt okända Aimee Mann är med och sjunger refrängen i radiovänliga Time Stand Still.

Presto (1990) Efter livedubbeln A Show Of Hands gör Rush ett ganska annorlunda album, denna gång med syntfantomen Rupert Hine (The Fixx, Saga) som producent. Starka melodier och tänkvärda texter, men framförandet känns väl tuktat för att vara dessa annars så sprudlande spelmän. Med ett par undantag dominerar klaviaturerna nu klart över gitarrerna.

6

la musik

|

27

RUSH

elände, att vi är bortom alla triviala grejor och klarar att bara njuta av varandras sällskap. Det finns inget bättre än att ha känt någon riktigt länge och fortfarande tycka om dem. Det finns så många småsaker som är roliga för oss men som inte skulle vara det för någon annan för att referenspunkterna är så abstrakta (skratt). Ända sedan den dag Alex och jag lärde känna varandra har vi kunnat få varandra att skratta. Lyckligtvis har den här branschen inte tagit död på det i oss. Den har försökt, men inte lyckats. alex: Det som Neil råkade ut för befäste verkligen våra relationer. geddy: När något sådant händer inser man väldigt snabbt vad som är viktigt. Det som hände Neil var ett sorgligt sätt att få en att se nyktert på allt, men kanske är en av de goda ting det förde med sig att det fördjupade vår vänskap. alex: Det tar fram det bästa ur människor. Och ibland kan du själv bli förvånad över hur stark du är, eller hur sårbar du är.

Hur rostig hann Neil bli när han lät bli att spela under all denna tid? geddy: Jag tycker att det var oerhört modigt av honom att komma tillbaka till Rush. Det hade varit så mycket enklare för honom att bara gå och gömma sig. Det ligger i hans natur att vilja vara för sig själv, så han hade lätt kunnat ta den vägen. Men det gjorde han inte. Hans spel var förstås väldigt rostigt. Vad han gör, och den nivå han gör det på, är otroligt krävande både mentalt och fysiskt. Processen att komma tillbaka på den nivån…jag vet ärligt talat inte hur han gjorde det. Jag anser att det säger allt om djupet av hans talang och hans starka anda.

Hur stor del av hans motivation hade att göra med Rush långa historia och hans vilja att fortsätta för er skull? alex: Jag tror säkert att det var en del av skälet.

Han kände kanske att det var hans ansvar att (tystnar för att finna det mest lämpliga ordet)…ge oss något tillbaka för vårt stöd. Jag tror också han insåg att bandet var en viktig del av hans liv, även om han varit bortkopplad från det under fem år. geddy: Han sa något som jag fastnade för. Han sa att han var skyldig bandets själva idé att inte låta det sluta på det viset. Om det skulle avslutas så kände han att det skulle avslutas på samma sätt som vi levt det. Att det skulle avslutas av egen vilja, av ett beslut från alla tre att det var dags. Jag tyckte det var ett ställningstagande av rang. geddy: Och, i all ödmjukhet, han har verkligen kul ihop med oss (skratt). Så han gillade att vara tillbaka i skrivflödet, luncha ihop och skämta igen.

Vem vinner om ni spelar tennis mot varann? alex: Åh, Geddy. Han är en jättebra tennisspelare. geddy: Men det är bara för att Alex tog en tioårig paus för att bli bra på golf. Och han bemästrar verkligen golf. Jag åker gärna och långfärdscyklar.

Neil har gått vidare från det, han är mer inne på motorcykel nu. Jag har vänner som jag cyklar med och min svåger och jag cyklar mycket ihop, liksom min fru och jag. Min fru och jag ska för övrigt precis åka på cykelsemester i Vietnam, vilket blir skitkul. Vi reser mycket med barnen, hunden och

28 | la musik

hela paketet. Jag älskar också vin och har varit samlare i tio år nu. Jag är helt fanatisk, vilket Alex kan intyga. Han var samlare innan jag, och tröttnade. Men när jag började samla vin återuppväckte det hans intresse, Det gör turnerandet roligare. alex: Vi ska faktiskt åka på en liten vinprovningsresa till Frankrike i november. geddy: Vi har just haft ett års paus och det har gått så här fort (knäpper med fingrarna). Jag är aldrig uttråkad, det finns alltid någon ny fantastisk grej att bli besatt av.

Betty Ford-kliniken, den odignifierade affären med en ung kvinna. Dessa är såvitt jag vet inte saker som figurerat i historien om Rush. Vad är det med er som fått er att undvika de mer sorgliga rockklichéerna? geddy: Vi är snälla medelklasskillar från förorten (skratt). Vi hade hårt arbetande föräldrar som lärde oss att hålla huvudet relativt kallt. alex: Men vi har haft vårt roliga genom åren. geddy: Ja, vi är inte helt präktiga, men av någon anledning föddes vi med ett visst mått av ansvarskänsla. alex: Vi tycker om att jobba hårt. Det finns en skön belöning i det. Vi har alla haft förhållanden sedan vi var unga, så det har alltid hållit oss grundade och vi har alltid kommit hem till familjen. geddy: På något underligt sätt har det faktum att vi är med i Rush ibland hindrat oss från att balla ur. Vi har alla haft perioder i livet då vi varit mer instabila än andra, men det är något med strukturen i att ha ett band och familjer som får en att vilja skydda det, att inte skada de människor som älskar en.

Och ni är båda fortfarande inne på era första äktenskap. geddy: Ja. Men om man räknar bort den tid vi har sovit eller varit på turné har vi inte varit gifta så länge (skratt). Nej, vi håller gärna fast och kämpar på. Vi har varit gifta med samma kvinnor i en evighet, varit i samma band i en evighet och haft samma vänner i en evighet. Det är så vi är.

Har ni några drömmar kvar att uppfylla? geddy: Hur lång tid har du? Jag skulle ha älskat att vara en bra baseball pitcher. Men det var inte meningen. Eller en stor filmmakare. alex: Jag hade velat vara en vacker kvinna. Vem skulle inte vilja det? geddy: Jag skulle gärna göra filmer om Alex som vacker kvinna.

Kommer ni tre att förbli vänner tills ni dör? alex: Helt säkert. Absolut. geddy: (kort paus för komisk timing). Dessvärre.

Kommer ni att göra någon mer skiva? geddy: Definitivt. Vi måste dock bestämma när. alex: Vi kommer förmodligen att börja skriva efter nyår. Både Geddy och jag har väldigt bra miljöer att jobba i. geddy: Och två väldigt stora vinkällare. alex: Ja, precis. (låtsas ropa till sin fru): Jag kommer att vara en trappa ner och jobba i ”studion”, älskling! Inga samtal till mig, tack!

forts

RUSH STUDIOALBUM Roll The Bones (1991) Hine överinser även nästa album, det också kraftigt klaviaturpräglade och löst hållna konceptalbumet om slump och öde och dessas påverkan på våra liv.

Ojämn platta som dock visar stora framsteg för Rush mer återhållsamma, melankoliska sida, exempelvis i Bravado och Ghost Of A Chance.

6

Counterparts (1993) Efter att ha turnerat med en annan trio, Primus, på Roll The Bones-turnén får Rush tillbaka lusten att bli en energisk, gitarrdriven powertrio. Man tar tillbaka Peter Collins och gör en rockigare platta, där den återfunna riffglädjen märks i spår som Stick It Out medan andra låtar visar en ganska stor influens från U2. Texten Nobody´s Hero är ett av Pearts finaste ögonblick.

7

Test For Echo (1996) En hyllning till mänsklig interaktion och kommunikation som delvis inspirerats av trions vid det här laget nästan telepatiska samspel. Några senkomna grungeinfluenser och texter om det oundvikliga internet känns i efterhand trötta. Men de låtar man plockade ut till den följande turnén håller än och det efterföljande livealbumet Different Stages är gruppens bästa liveskiva dittills.

5

Vapor Trails (2002) Fem år efter tragedin är världens mest långlivade rocktrio tillbaka. Texterna behandlar förstås delvis Pearts känslor medan musiken rockar hårdare än på länge. Massor av feta, uppfinningsrika gitarriff men (liksom Metallica ett år senare) inga gitarrsolon. Kraften och vitaliteten är det inget fel på hos dessa 50-åriga veteraner.

Trots att Peart skriver om saker som berör har man inte lyckats få ihop text och melodi fullt så bra som man brukar, vilket gör att albumet bitvis känns mer forcerat än organiskt.

5

Rush In Rio (2003) Rush femte liveskiva, och den enda som tas upp i denna diskografi eftersom spontaniteten och charmen är stor på denna konsert inspelad inför 40 000 extatiska brasilianare, som jublar och hurrar åt varje riff och till och med sjunger allsång i instrumentala YYZ. En ganska slarvigt spelad konsert med många tekniska brister. Men jämfört med de kliniska livealbum de brukar göra finns det skäl att föredra en inspelning där den mänskliga faktorn inte helt eliminerats. Rush In Rio finns också på nysläppt DVD.

7

TEXT ANNIKA NORLIN

The Strokes

Strokes: Julian Casablancas, 25, sång. Nikolai Fraiture, 25, bas. Albert Hammond Jr, 24, gitarr. Fabrizio Moretti, 23, trummor.

Nick Valensi, 22, gitarr.

varje grupp finns han.

I Depeche Mode hette han Andy Fletcher.

I Wham! hette han Andrew Ridgely.

I ZZ Top är det han gubben utan skägget. Ingen vet ens vad han heter.

Det är killen som alltid tycks lite utanför. Han som är snällast. Han som är tystast. Han som ingen vill hångla med.

The Strokes har fem medlemmar. Fyra är skitcoola. Fyra har Stilen. Fyra växte upp som rikemansbarn, söner till såna som modellkungen John

I

10 | la musik 30

Casablancas eller demonlåtskrivaren Albert Hammond.

Den femte heter Nicolai Fraiture. Strokes Andy Fletcher.

Det känns lite skönt att det inte är en uttråkad Julian Casablancas eller en trendig Fabrizio Moretti (ihop med Drew Barrymore) som svarar i luren. För basisten Fraiture är precis lika vänlig, lågmäld och kortfattad som man gissar att han ska vara.

Något annat som är precis som man gissat är Strokes Room On Fire. Det låter… som Strokes,

kort och gott. Förutom några få steg mot new wave och mer burkigt ljud skulle Room On Fire kunna vara elva låtar till på en superlång Is This It?.

Man kan riktigt höra Nikolai Fraiture skruva på sig, genom luren, i turnébussen på andra sidan jordklotet, när jag frågar vad som inspirerat dem den här gången. Frågan är för omfattande, han orkar inte ens ta tag i den: – Äh… vi har lyssnat på allt. För mycket för att nämna. Allt och allt från Michael Jackson till Johnny Cash.

THE STROKES

DET är inte lätt att vara en Stroke idag. I juli hade Julian gett en av sina sparsamma kommentarer – han sa att man kunde ana influenser från Michael Jacksons Billie Jean på skivan – och krönikörerna ramlade över varandra i iver över att fundera ut hur det kunde komma att låta. I augusti satte varenda musiktidning högsta prioritet på att det hade varit festival i Osaka, Japan och Strokes hade spelat två nya låtar.

Julian säger till MTV: ”En grej med låtskrivande har för mig alltid varit att jag alltid måste tycka att det jag själv gjort suger. För sekunden du slutar tro det, börjar det suga. Och det är ett faktum.”

Det är en av de få sakerna Julian säger inför den här skivan.

Och så medger han där och då att han känner stress också: ”Om du sitter i en bar och en särskild sång börjar och den känns annorlunda, då väcker det den slags känsla man vill känna, och om musik kan framkalla det är det en väldigt speciell grej.

Det är såna slags känslor som vi leker med just nu, men det finns en stor chans att vi misslyckas.”

Nikolai Fraiture tänker lite, som att han vill svara precis rätt.

– Den största pressen kom inte från resten av världen utan från oss själva att göra en bra skiva.

Det är klart, det var många andra som tryckte på också – tidningarna och så – men allt vi kunde göra var egentligen att ignorera det. Vi har visat oss funka rätt bra under press.

Hur lyckades ni ignorera det?

– Äh, vi försökte bara att ha kul som band. Vi kunde ta ukuleles och fjantspela, spela vad som helst, bara vi hade kul ihop. Och så åt vi en massa.

Hamburgare, vad som helst. En massa hämtmat.

Låten som mest sticker ut på Room On Fire heter Under Control. Det är vad Strokes kallar sin första ballad. De hade inte tänkt sig en långsam låt – men grannarna på sjunde våningen klagade på ljudnivån. Klockan var fyra på morgonen och Strokes var tvungen att plugga ut gitarrerna. Och då kom den, låten.

Och så texten:

I don’t want to waste your time I just want to say: I’ve got to say, we worked hard, darling, we don’t have no control.

Det känns nära att spåra den till att det nyligen tog slut mellan Julian och hans flickvän. Det känns nära att gissa att den smärtsamma händelsen är vad som gjort honom så ovillig till att prata med journalister.

Men han träffar tidningen Rolling Stone och berättar att när Room On Fire spelades in slutade han dricka helt i fem månader. ”Din flickvän kan lämna dig och din mamma kan skrika åt dig, men när du känner att det börjar påverka musiken, då är det dags att sluta dricka.” Han berättar att han blev full första gången när han var tio.

Och eftersom Strokes favorithobby är att kyssa varandra avslutar Julian Casablancas den intervjun med att pussa den manlige reportern sju gånger i nacken och tre gånger på läpparna.

Nikolai Fraiture är mer återhållsam. Tyvärr.

– Julian skrev Under Control. Jag vet att den var influerad av Sam Cooke. Jag vet inte riktigt vad han tänkte med den, det vet vi aldrig. Han gillar inte att prata om texter.

Men du är ju hans äldsta kompis! Ni spelar i samma band! Har du aldrig frågat vad låtarna handlar om?

– Jag tror att om man vill veta vad de handlar om är det antagligen bara att skriva ut texterna och hitta sina egna tolkningar. Man vill inte veta vad låtar handlar om. Det brukar alltid vara så här: jag tror att det handlar om en sak, och sedan hör jag att det handlar om nåt annat och så blir jag dödligt besviken.

Har du några exempel?

– Umm…nej.

Sådär svarar han på de flesta frågor. Välvilligt, men lite svävande. Kanske rädd för att något ska missuppfattas. På samma sätt, när jag frågar om Strokes umgås på fritiden, säger han demonstrativt: – Definitivt. Vi är BÄSTA kompisar. BÄSTA kompisar. Vi har ett kontor där vi brukar sitta och hänga hela dagarna.

Ett kontor? Det låter inte särskilt rock ’n’ roll.

(Defensivt igen.) – Det är egentligen vår manager Ryans kontor. Vi behöver faktiskt ett, särskilt nu när vi ska göra alla intervjuer och sånt. Vi bara hänger där.

DET känns säkert att påstå att Strokes är mer än ett band. De är en stil också. De är Converse med smala byxor, kavajer och pins och skjortor och rufshår och om du påstår att du hade den stilen lååångt innan Strokes kom är du antingen en kvarleva sedan The Jam-tiden, eller så ljuger du.

– Ja, vi har märkt av det där, fnissar Fraiture. Det känns konstigt att gå förbi ett gäng och bara kunna se att vi har inspirerat vad de har på sig. Men det där vill vi ju inte göra någon stor sak av.

För Fraitures familj – mamma är hemmafru, pappa jobbar på varuhuset Macy’s – var det skumt att se sin tystlåtne son bli hyllad musiker och stilikon.

– De är chockade. Det är jag också! Men de stöttar mig alltid.

Och därför, när Strokes hade en hel veckas ledighet i somras, valde Fraiture att åka hem till familjen ”och äta”. ”Få tillbaka fötterna på jorden.”

– Vi ville arbeta fort med att få ut skivan, det fanns inte mycket tid till att vara ledig. Nu ska det bli kul att turnera igen.

Var det inte kul förut?

– Det handlar om att vi äntligen har lärt oss att turnera intelligent. Vi måste ta pauser. Vi brukade säga ja till allt. Vi turnerade inte intelligent då. Vi åkte till alla de här fantastiska städerna och platserna men vi hann inte se något, allt vi såg var journalister och omklädningsrum. Nu har vi bestämt oss för att till varje plats vi åker ska vi se något, göra något som man bara kan göra just där.

Utnyttja det lite.

Oj, det var en lång mening, Fraiture låter alldeles svimfärdig efter att ha levererat ett så långt svar.

– Låtarna till Room On Fire skrevs ju under den förra turnén också.

Det var meningen att brittiska producenten Nigel Godrich (Radiohead, Beck, Pavement) skulle göra albumet, men efter några veckors arbete valde man att i stället anlita Gordon Raphael, som gjorde Is this it? igen. Naturligtvis skrevs det om gräl och bråk och slagsmål, men i själva verket blev Strokes och Godrich vänner – vänner som insåg att de inte kunde arbeta ihop. Där Nigel Godrich går på känsla vet Strokes precis, exakt vad de vill ha. De spenderade dagar med att leta efter precis rätt trumljud. Impulsive Godrich blev galen och hoppade av. Är ni perfektionister?

– Vi ville bara att det skulle bli perfekt. Vi ville bara att lyssnaren skulle höra precis vad vi ville att de skulle höra.

Jag fattar att ni är BÄSTA kompisar, men ni är ju trots allt fem individer. Kolliderar aldrig era visioner med varandra?

– Så här arbetar vi: vi provar ut varje möjlighet.

Om någon har ett argument för eller mot något så lyssnar vi.

(Paus.)

– Om det är ett bra argument.

Vem fick bestämma vilken den första singeln skulle bli?

– Det var skivbolaget som ville ha 12:51. Några av oss höll med, andra inte. Men alla på skivbolaget röstade på 12:51, så då fick det bli den.

Videon till 12:51 är regisserad av Francis Ford Coppolas son Roman och bygger på Strokes favoritfilm, Tron.

– Allt snyggt med den videon lades på i efterhand. Vi behövde bara stå framför ett skynke och spela, så det var inte så jobbigt för oss. Hahaha.

I bakgrunden hörs sorl. Musik och prat. Det är eftermiddag för Nikolai Fraiture och de är på väg från hemstaden New York till någon av alla spelningar i en närliggande delstat, Nikolai kommer inte ihåg exakt var de ska.

Vem väljer musiken i turnébussen?

– Vem som helst som vill. Och om det är dåligt stänger vi av det.

Julian Casablancas säger i den där intervjun med Rolling Stone att han är besatt av en särskild Sam Cooke-låt: A Change is Gonna Come och att han mår dåligt varje dag eftersom han aldrig, aldrig kommer att bli lika bra. Antagligen plågar han sig själv precis just nu, för det låter onekligen som A Change is Gonna Come där i bakgrunden.

Tiden är slut. Fraiture harklar sig vänligt.

Vilken är den vanligaste frågan ni får just nu?

– Umm. (Tvekar med svaret, antagligen rädd för att vara oartig.) Antagligen den där du ställde, den om pressen.

Förlåt.

– Nej, det är okej, du ställde den på ett snällt sätt.

la musik

|

31

THE LEGENDS / BJÖRN’S VÄNNERS

the Legends ör snart ett år sedan satt Johan Angergård som är en av personerna bakom skivbolaget Labrador (Edson, Wan Light, Radio Dept. m.fl.) med några nyskrivna låtar han själv hade pulat ihop.

Låtarna spelades upp för diverse folk och det dröjde inte många dagar innan han hade han fått en spelning som förband till Radio Dept ett par veckor framåt i tiden.

Detta utan att ha ett färdigt band, då Johan spelat

F

jörns vänner är inget vanligt band. Eller också är det just det de är. Men det är något konstigt med bandet, det är jag övertygad om.

Att de fått sitt namn efter sin manager måste bara det vara unikt (Björn Ericsson, reds anm).

Att de sedan lägger sig själva på is som musikvärldens svar på Özti (ismannen ni vet) endast drygt fyra månader efter debutalbumet släpps låter ju rätt konstigt.

Men så har de en lite annorlunda syn på saker och ting, trots att de erkänner att det är lite trist att sluta när väl hjulet börjat snurra.

– Man tänker ibland på vad det skulle kunna bli, eftersom band ofta blir bättre med åren, säger Richard.

– Men ska vi egentligen upplösa bandet?”

Conny känner inte att frågan ställts på sin spets…

– Nej, jag åker iväg ett tag, och… Richard avbtyts snabbt.

– Richard är ju utbytbar, skrattar David.

David heter även Fridlund, och är David i David & The Citizens. I Björns vänner får han spela trummor. Conny Fridh, som spelar bas, är också han normalt medlem i Citizens. Richard Schicke är sångare och låtskrivare och överger snart Malmö för London där studier väntar. Utöver dessa består bandet av Markus Slivka på klaviatur, och Pelle Holmgren på gitarr. Pelle delar låtskrivandet med Richard. I oktober släpptes debutalbumet Tappat halva hjärnan på Adrian Recordings i Malmö.

Bandet kan härröras till ett slags musikkollektiv främst bestånde av musiker från Malmö med omnejd. Loosegoats, Songs of Soil, nämnda Citizens och Thirdimension är alla delmängder av kollektivet. Dock ej nödvändigtvis musikaliskt.

Då är det snarare Velvets, Lou Reed, Dylan, fast på skånska då, som får stå som referenser. Dosera

B

32 | la musik

in låtarna helt själv i sin studio Summersounds.

Vänner och bekanta kontaktades och tillfrågades om de ville vara med i det som sedan kom att bli The Legends. Vid tiden för första spelningen bestod The Legends av nio personer. Förutom traditionell uppsättning med gitarr, bas och trummor ingår även handklapp och tamburin i sann Motownanda.

Vi pratar vidare om influenser och inspiration.

Johan hävdar bestämt att han inte har influerats av något när han skrivit låtarna. Det är därför tror jag The Legends har ett så unikt sound fortsätter Johan. Det ligger onekligen något i det han säger även om man kan höra rötterna från Motown och band som Comet Gain och Belle and Sebastian.

Det mest intressanta med The Legends tycker jag personligen är med vilken enkelhet låtarna är uppbyggda och den skönt skitiga produktionen.

Det är helt enkelt ett utmärkt exempel på soulpunk.

Jag frågar Johan om han har någon aning om hur The Legends kommer att låta på nästa platta. Till svar får jag, förutom ett stort smil, att den förmodligen kommer bli mera andlig. Det skulle kännas som en naturlig fortsättning för The Legends.

Efter nyår kommer The Legends ge sig ut på Turné i landet. Några exakta datum och platser är

Björn’s vänner

dock lite mer pop-gung. Och en ordentlig skvätt countrypop på toppen. Att bandet ofrivilligt hamnat i ett ”nyproggfack”(?) skrattar de mest åt.

– Jag tror mycket handlar om att många skribenter får så litet utrymme, att det handlar om att snabbt sätta epitet.

Pelle försöker hitta en förklaring.

– Fast jag hörde när Wermelin [SR P3] spelade upp och snackade om ett annat band, och avslutade med… ”fast det blir ju inte riktigt bra om det inte är på skånska, och det gör ju Björns vänner, mycket bättre”. David hittar en annan vinkling på det.

Richard håller inte med, fullt ut.

– Det hade varit roligare om…, jag menar jag pratar ju skånska, det vet jag redan, och det hade varit kul om det skrevs och pratades om något annat, något som överraskar mig.

ännu inte bokade när detta skrivs. Vi kan dock förvänta oss en fartfylld show med mycket glädje, körer och handclaps. Kanske även en del allsång.

The Legends listar fem bra saker med The Legends: 1.

Vi är många 2.

Vi är bra 3.

Har en jämn könsfördelning i bandet 4.

Har grus i högtalarna 5.

Alla kan sjunga med i våra låtar (allsångsvarning) Bäst just nu enligt The Legends: 1.

Flygplatser 2.

South Park 3.

Turnéer 4.

Radio Dept 5.

C-86 The Legends debut-CD finns hos skivhandlare från och med november. Om ni vill se legenderna live åker dom på turné mellan januari och mars nästa år.

TORBJÖRN ROLANDER

Ska vi såga proggfacket också, när vi har ångan uppe?

– Det hänger ju ihop med skånskan. Det är Hoola Bandoola, och så vidare.

David är säker på sin sak.

– Sen finns det en del inslag av samhällskritik också.

– Fast det är så j-la lite.

Richard anser sig bara ha skrivit två låtar med visst inslag av traditionell proggkaraktär, ”Stoppa Porren” och ”Flyttlass” som handlar om att betala pengar för kärlek, resepektive bostadsbristen.

– Vi kom direkt efter Dungen, och det kändes som att de ville lägga oss i ett och samma fack, den så kallade nyproggen.

Richard sågar begreppet.

– Det hade varit helt okej om det funnits en våg, en trend med en massa bra band. Men det gör det ju inte.

Det är snarare så att Björns vänners låtar mer handlar om inre förändringar, än större samhälleliga yttre, som proggen en gång i tiden var inriktad mot. Här handlar det istället om förlorad kärlek, förlorad styrfart genom livet, förlorad oskuld. Fast med en glädje under den melankoliska ytan. Banala händelser beskrivs på ett sätt som gör att det hela går rakt in i hjärtat, utan att man egentligen kan sätta fingret på exakt vad det är som skapar den sköna känslan. Det är känslor om utanförskap, höst över skånes ängder, om uppbrott och längtan, om att växa upp utan att veta vad man ska göra när man blir vuxen. Och detta på ett sätt så att faktiskt till och med en 30+ skribent med två barn kan relatera. Konstigt, eller hur? Så bra, så stor potential att vi verkligen får hoppas att Björn’s Vänner får fler vänner. Jag tillhör definitivt en av dem.

JOHAN OLSÉN

B R I N G M E T H E F U C K I N G R I O T. . . M A N

J

on Graffe, Jonas Bergqvist och Jens Sjögren (vars alter egon heter Jonny, Jack respektive Jeff) kommer från Sävsjö men flyttade till Stockholm i omgångar. Samtliga har nu bott i huvudstaden i nära tio år.

De har spelat ihop förr i andra band, vars namn ska få förbli anonyma. Det finns nog inget tråkigare än bandmedlemmar som ältar vad de sysslat med innan det lossnat.

– Det är en kul fråga: vilka tidigare band har ni INTE lyckats med, ler Jon (bas, sång).

Nja. Däremot kan man ju fråga sig varför de tidigare banden inte lyckades?

– Det var mycket svårare när man var nyinflyttad, fastslår Jonas (trummor). Vi spelade hardcore och repade i början fortfarande i Sävsjö.

Man kände inte så många i Stockholm och det var väldigt svårt. Inte för att man måste ha kontakter i just musikbranschen för att kunna spela, men det är så mycket annat som spelar in. Exempelvis var replokalen ligger.

– Det gamla bandet repade ett tag i Skärholmen, i en skyddsrumsliknande lokal. Tacka fan för att man var mindre spelsugen när man väl stod där, konstaterar Jon. Flyttade ni till Stockholm för att kunna hålla på med musik?

– Vi flyttade hit för att kunna hålla på med någonting överhuvudtaget, säger Jon. Jag hade i alla fall inget uttalat mål. Om man inte vill jobba med samma sak som sin förälder eller är intresserad av de industrier som finns där, måste man åka.

Vi flyttade till Stockholm. Men de flesta som kommer från våra trakter åker till Göteborg. Eller Malmö.

Jens (gitarr, sång) ansluter sig till sällskapet. Han är den medlem man har störst chans att känna igen från något annat än musiksammanhang, eftersom han kunnat ses i matlagningsprogrammet Superklasse.

När Bring Me The Fucking Riot…Man bildades för två och ett halvt år sedan lyckades medlemmarna hitta tillbaka till spelglädjen då varje medlem bestämde sig för att spela ett annat instrument än tidigare. Allt för att få tillbaka naiviteten och det prestigelösa.

– Det började för att vi ville träffas i en replokal och ha kul igen, konstaterar Jonas.

– När man var 21 var det coolt bara att få skivkontrakt, säger Jens. I dag är det roligare att spela och det kommer nya låtar oavbrutet. Vi bygger låtarna kring de lilla vi kan på våra respektive instrument och det finns en nerv i det. Och det blev nästan automatiskt en egen stil.

– Man är tillbaka till att tycka det är häftigt bara att sy ihop en låt som faktiskt fungerar, konstaterar Jonas belåtet.

Hur har de då beskrivits? Någon har lite handfallet jämfört dem med The Ramones och The Stooges. Visst finns likheter i att låtarna är korta och inte tar onödiga omvägar. Men det är ofta mer spretigt och hetsigt. Bandet spelade tidigt på en efterfest till Emmabodafestivalen och fick omdömet ”psykfallsrock där melodierna sätter sig”, vilket de verkar gilla.

– Att spela live har fått en ny innebörd, säger

Bring Me The Fucking Riot... Man Bring Me The Fucking Riot… Man har onekligen ett av de tuffaste bandnamnen någonsin.

Alla som har hört singeln (eller sett videon) Lolita Riotta vet hur det låter. Det är rakt, hårt och enkelt. Det är punkigt. Det är rockigt. Och du törs inte gå på toaletten, för när du kommer tillbaka kan det vara över.

Text Anders Lundquist

Jens. Jag är inte så mycket för svårmod i den här typen av musik. Vi har blivit ett attackerande liveband och vi föredrar att folk upptäcker oss live och sedan köper skivan. Så att man har bilder kvar av konserten när man hör låtarna på skiva. Vi vill dela med oss av så’nt vi själva tycker kul. Och vi tycker att mellansnack är viktigt.

– Vi försöker undvika att vara långtråkiga och försöker tänka på hur vi som publik skulle uppleva ett band som vi aldrig hört förr, säger Jonas.

– Ofta har man fått nog av ett band efter 6-8 låtar, även om man gillar dem, nickar Jon. – Stannar man längre än så har man oftast betalat 250 spänn för att se bandet, ler Jens. Men vi brukar börja våra konserter med att säga ungefär hur länge vi tänkte spela. Så att folk kan ställa in sig

på det. Och så vet dom att det kanske bara är en låt kvar när dom blir kissnödiga.

Bandets texter rymmer inga djupare budskap eller subtiliteter. Många spelningar gjordes innan verserna var skriva. Jens sjöng helt enkelt saker som kändes bra i munnen. En del blev kvar och hamnar på skiva.

Bandet släpper sitt debutalbum tidigt 2004. I samma veva släpps singel nummer två. Exempel på de eftertänksamheter vi kan se fram emot på debutalbumet är The Riot Boys (Got Your Soul) och I’m In Love With The Riot.

Det är inga känsliga ballader.

Det låter som ett band som efterlyser ett jävla upplopp…Man.

la musik

|

33

WA N L I G H T

et är egentligen konstigt att man idag reagerar på att ett popband har riktigt bra texter. Texter där ord och meningar snuddar vid poesins gränser och som vågar finna alternativa vägar att uttrycka relationer och händelser istället för att ytterligare nöta bort ett lager på en fras som ”I love her”. Det låter enkelt och sjävklart men det faktum att en poplåts viktigaste element ofta försummas eller misshandlas går inte att förneka.

Wan Light är ett undantag och ett mycket fascinerande sådant när de gräver sig djupt in i lyrikens väv. Här förklaras känslor med ohämmade föreskrifter och ofta bara med ett ord eller komplexfria meningar som lyssnaren själv får tyda och interpretera.

Jag själv har alltid varit mycket fascinerad av konstnärer som kan konsten att hantera ord. Särskilt de fåtal som med en enda mening och på tre ljuva sekunder kan punktera vilket fåfängt popbands ”smarta” livsåskådningstexter (läs folköl och hångel) som helst. Listan på ”oneliners” som Wan Light författat på debutalbumet Let’s Wake Up Somehwere Else är sällsynta - inte bara i Sverige. En av mina enkla favoritrader lyder kort: ”After glory comes the pain”. En komplex bearbetning på klassiska ”After rain comes always sun” (som också använts i svart ironiskt syfte av Fireside med adjektiven på ombytta platser) som i sitt nya uttal är fullständigt lysande. Textraden är inledningen på en av Wan Lights många lyriska höjdpunkter och ett briljant anthem kring den återkommande gestalten Sarah Freeman. Låten heter In The Heart Of Sarah Freeman.

D

After glory comes the pain well you tried too hard and the sky, oh shifting colors, lights there is just no way, no you will return back there again In the heart of Sarah Freeman stands a man with his open arms in the heart of Sarah Freeman the world goes down so soft and round

Jag berättar att inför researcharbetet var det enda jag fann på Sarah Freeman en sjuårig amerikansk skådespelerska.

Sångaren Krister skrattar.

– Det har jag faktiskt också gjort, för att vara på den säkra sidan att det inte var en offentlig person.

Så Sarah är mer en symbolisk person för Wan Light?

– Det kan man säga. Sarah Freeman bär ett tragiskt öde, säger Magnus som är Wan Lights andra del och fortsätter: – Hon bär den typen av historia som alla människor har inom sig. Att man missat någonting och att man valt fel i vissa situationer.

NÄR jag några veckor innan intervjun ser Wan Light spela på Bonden i Stockholm överträffar de mina förväntningar - för att använda milda ord.

Let’s Wake Up Somehwere Else är - trots sin nakenhet - till stor del ett teatraliskt elektroniskt album.

34 | la musik

wan light - i hjärtat av Sarah Freeman 2003 kan vara ett av de bästa svenska åren för debutanter på mycket länge. Wan Light tillhör de som skiner allra klarast. I deras värld är konstformen att skriva texter och skapa musik precis lika viktiga.

Text Erik Dahlström Foto Michael Lokner

Beats och piano försonas med akustiska gitarrer och målar i symbios upp fantastiska scenarion. På scen låter Magnus och Krister musiken, tvärtemot, tala akustiskt. Krister står energiskt upp och sjunger medan han bankar på ett nedtrimmat trumset; Magnus sitter ner - spelandes endera gitarr eller piano. Det är också allt.

Försvarslös går musiken går rakt in och likt en trollformel befinner sig publiken - utan förvarning - i hjärtat av Sarah Freeman.

Hade ni en bestämd vision om hur ljudbilden skulle vara när ni började spela in? krister: Nej, men vi ville inte spela som ett vanligt rockband, vilket vi alltid gjort förut. Vi testade lite med live-trummor men ljudbilden föll på plats när vi höll på att jobba med vår producent Björn. Vi kände att det vi ville göra var det här avslagna med piano och spännade kollage. Det är

jävligt skönt att inte vara låst vid att det måste vara en elgitarr eller elbas. magnus: Det är ju ganska roligt när man tänker på att vi både har spelat bas och trummor tidigare men att det på skivan faktiskt knappt finns någon riktigt bas eller riktiga trummor med. Det är så skönt att slippa alla de här gamla instrumenten som man hållit på med så himla länge och som jag är uppriktigt trött på. Vi valde att göra något helt annat. Jag hade ju till exempel inte spelat så mycket piano innan och Krister hade ju knappt sjungit innan. Så skönt att bara ge sig ut på något nytt som man kanske egentligen inte behärskar, och ur det föds det så mycket roligare ideer. krister: Jag tycker också att det hör till saken att som basist och trummis är man ofta låst. Man har alltid svårt att påtvinga sångaren och man känner sig frustrerad när sångaren inte kommer på någon

SHOUT OUT LOUDS

melodi medan man själv sitter där bakom trummorna och har en klockren melodi men man kan ändå inte göra så mycket åt det. Nu kan vi bara köra. Dels så är vi ju två i bandet vilket är exemplariskt. Det är väldigt viktigt att kunna jobba som vi vill jobba d.v.s. snabbt och inte hänga upp sig på en låt. Jag menar, funkar inte låten är det bättre att skriva en ny än att lägga ner tid på att rädda låten genom att be trummisen spela en annan takt eller så.

TÄNKVÄRT med Wan Light är också skivans struktur; låtar sitter genomtänkt ihop och går in i varandra. Även det ett bortglömt element i den så vanliga iver att skriva tolv poplåtar så snabbt som möjligt och utan någon djupare tanke på enskilda bidrags plats i helheten. magnus: Man ska bli överraskad. Inte veta hur nästa sång låter. Och det var det jag ville komma ifrån vilket vi också lyckats med. Nu kan vi ha dörrarna öppna för att göra något helt annat. Inte låsa in sig i ett hörn som t ex The Strokes har gjort. Om vi skulle vilja göra en houseplatta så har vi ju ändå dörrarna öppna att göra det. Vi skulle lika gärna kunna dra mot country och det skulle inte vara något konstigt med det. Sen är det ju inte heller så att dörrarna ska vara öppna för trenden – det är absolut inte så jag menar. Vi fick verkligen göra den platta som vi ville och sen får vi hur nästa kommer att se ut.

Det är sällan jag lyssnar på enskilda låtar med er.

De här korta låtfragmenten som sitter ihop med de längre... Dom ger på något sätt skivans helhet en identitet. krister: Jag tycker det är väldigt viktigt. Vi kommer ju på låtar som bara ska vara en vers och en refräng och inget mer. Det är bra så och då vill man höra den låten igen bara för att den är så kort.

Vi har ju också en låt som är runt sex minuter men då passar det just för den. magnus: Precis, eller som med Freedom Fighters.

Den låten satt vi på första tagningen direkt i studion. Jag satt vid pianot och Krister sjöng litegrann och helt plöstligt sa Björn: ”Fan det här låter bra, jag mickar upp och så spelar vi in den.” Det blev en klar låt att bygga vidare på. Visst, pianot är lite ostämt och det knakar lite men samtidigt blev det en så jävla bra sångtagning.

Men texten skrev du i alla fall innan? krister: Nej, den kom till samtidigt. Det var ett litet magic moment.

The colour changed from red to blue, you where running the streets and screamed up to the moon But the plan was alright, Freedom fighters stay out all night

Även om det kan felaktigt kan tydas som att Wan Light lider av den liberala debutalbumsfebern så ligger det hårt arbete bakom. Duon har gradvis tagit sig till debutalbumet efter mer än tio år i musiksammanhang. Med det i tankarna så blir både Let’s Wake Up Somehwere Else och ett magic moment som ovan ett imponerande stycke och inte ett naivt sökande i Svensk-Engelskaordboken.

Det här är så mycket djupare.

Shout out louds

2003 var året då svenska band lärde sig konsten att döpa sina skivor. Eller vad sägs om Haul Haul Gaff Gaff? Tufft är ordet. Eller kanske attityd. Två ord som är så långt från sanningen som man kan komma. Martin Röshammar har mött Shout out louds, ett band tusentals mil från kaxighet och manér. är Shout out louds EP 100° dök upp i våras var det med sprudlande trumpeter och en både butter och solskensglad stämning på en och samma gång. För klockrena låtar är sällan entydiga, sällan bara deppiga eller skinande lyckliga. 100° är en sån låt. Den liksom forsar fram över lyssnaren och så är man fast. Fler än jag däckades, diverse nätsidor fick feberfrossa och dubbade dem snabbt till landets bästa band. Popglädjen räckte för en hel skiva och i början av oktober kom Haul Haul Gaff Gaff. Det som är skönt är att de bara kör, de litar verkligen på att Shout out louds är ett bra band och att de med sina skivsamlingar i ryggen kan leverera musikaliska stordåd.

I min värld låter det stundtals väl mycket Dinosaur Jr, The Cure och brittisk 90-talsindie. Det blir en smula opersonligt fast vad fan, vi struntar i det.

För med den energin, med det svänget och med den viljan är Shout out louds ett som det brukar heta ”viktigt” litet popband. Inget med Shout out louds verkar följa en plan, det finns ingen smart tänkare bakom bandet. De fick chansen att göra en ep och sedan också en fullängdare och det blev som det blev. Åtminstone utåt är bandet mycket demokratiskt. Majoriteten får bestämma även om det ”inte alltid är friktionsfritt” som trummisen Eric Edman väljer att uttrycka det. Ibland är också veligheten hämmande, ingen tar beslut och ingenting händer. Sångaren Adam Olenius är ändå väldigt nöjd med skivan. Men han tycker att recensenter har hakat upp sig väl mycket på släktskapet med The Cure och att de fick ut det de ville, det var inte

N

meningen att det skulle vara energi och fullt ös hela vägen. De är inte bara ett glatt popband.

– Men det beror på vad man jämför med. Vi har inga politiska texter eller något sånt. Men vi vill att folk känner något för musiken så som vi känner för andras låtar. När jag skriver låtar gör jag för att utvecklingen ska driva framåt, för att bli av med grejer som grubblat på, säger Adam Olenius.

– Det finns ju budskap, det finns ju en miljon grejer som folk ska höra i texterna, menar klaviaturspelaren Bebban Stenborg.Om och om igen hamnar Shout out louds i närheten av ett ord, enkel. Popmusik ska vara enkel. De jobbar inte så ”överdrivet mycket” med detaljer. Det handlar om enkla trumkomp, enkla gitarrslingor och de har testat sig fram i studion. Och som de säger själva är de inga svåra typer, det är klart att Shout out louds gör enkel musik då!

Adam Olenius längtar ändå efter att våga pröva mer saker.

– Ja, i alla fall vill jag inte att vi ska hamna i något fack. Jag vill ha friheten kvar, att göra som vi vill. Vi har bara börjat, vi kan hamna var som helst.

– Precis som det brukar stå om oss är vi ju imagelösa. Vi spelar ingen roll. Det är bara så det är och vi bryr oss inte. Man hoppas ju att musiken säger sitt. De som bryr sig om resten söker nog efter någon annan musik, eller snarare något annan än musik, säger Bebban Stenborg.

Som svenska, relativt små band alltid säger, så längtar Shout out louds mest av allt efter att spela så mycket som möjligt. Och jag tror dem, deras ögon lyser när de pratar om konserter och att träffa likasinnande, andra som spelar i band eller popnördar.

Närmast i kalendern och i drömmarna finns akustiska spelningar och förhoppningsvis en skiva till.

– Jag är fortfarande helt upprymd av att vi har fått släppa våra låtar på skiva, den känslan vill jag känna igen, säger Adam Olenius.

la musik

|

35

Stockh punkarna Stockholm sommaren 1978. I gångtunneln nedanför Gallerian åker den första generationen skejtare slalom mellan de uppställda konerna. Från en bandspelare hörs Magnum Bonums Skateboard, sommarens stora svennehit, eller någon lika avskyvärd disco. Skejtarna har vida jeans, seglarskor och långa snedluggar. Vi hatar dem innerligt.

Text Jan Ekholm Foto Micke Borg

i är punkarna som hänger inne i Gallerian. Till allmänhetens förskräckelse sitter, ligger eller går vi runt i köpcentret om dagarna och väntar på att något ska hända. En konsert. En fest. Alltid dyker det upp något.

Gallerians vakter kör ut oss med jämna mellanrum. Efter ett varv runt kvarteret är vi tillbaka igen.

Ibland, sent på eftermiddagarna och i synnerhet på fredagar, är det inte sällan kaos. Vi är säkert långt över hundra som högljutt tar över alla bänkar, förväntansfulla och uppspelta inför kvällens händelser.

På helgerna invaderas Gallerian av lantispunkare och – ännu värre – de så kallade lördagspunkarna. Alltså de ynkryggar som på vardagarna vill märkas så lite som möjligt, men lagom till helgen häller sockerdricka i håret och byter om till läderjacka, trasiga jeans och Sex Pistols-tshirt. De får inget annat än förakt av oss. Emellanåt går hatet lite för långt och de stackarna blir rånade på sina nyköpta nitbälten.

V

VARFÖR Gallerian? Man måste komma ihåg att Stockholm 1978 är en helt annan stad än Stockholm 2003. Det finns helt enkelt ingen annanstans att hänga. Cafe latte-kulturen är långt ifrån uppfunnen. Södermalm är ännu så

10 | la musik 36

länge en stadsdel för fyllon och de avslappnade, ”alternativa” ställena lyser med sin frånvaro. Och även om de funnits, hade vi förmodligen varit för panka och sett för konstiga ut för att bli insläppta. I bästa fall kommer vi in på Clock bredvid Gallerian ifall någon av oss har pengar till en hamburgare.

Inne i Gallerian finns bara fiskrestaurangen Glada Laxen (stort punkförbud där!) och pirogbaren nere i tunnelbaneplanet (små punksällskap ok, men pirogerna är oätbara).

MICKE och jag finns alltid där. Vi är småglinen med våra 13 respektive 14 år.

Men vi är accepterade.

Ett år tidigare, den legendariska sommaren 1977 då Clash, Stranglers och Sex Pistols spelade i Sverige och framförallt de två sistnämnda rent fysiskt fick lära sig vad ”Swedish raggare” var för något, startade vi punktidningen RIP. Vi hängde utanför Sex Pistols hotell i flera dagar och var omåttligt stolta när vi fick bandet att skriva personliga hälsningar till våra läsare. Johnny Rotten skrev en lång text om hur ambitiösa vi var och att alla måste stödja vår tidning.

Sid Vicious var något mer kortfattad: ”Dear readers, I hate this fucking country. Love from Sid”.

holms

Grisen skriker

Nu skriver vi nästan uteslutande om den svenska punkscenen. Om vår värld som kretsar kring Gallerian och spelställen som Oasen, Fyran och Musikverket. Vi skriver om konserterna, skivorna och banden med den passion och entusiasm som bara nyblivna tonåringar kan. Som precis insett hur livsviktigt det faktiskt är med popmusik.

Minst lika brinnande skriver vi hatartiklar om alla som motarbetar eller exploaterar punk - från VeckoRevyn och Magnus Uggla till Totte Dellert, som säljer hutlöst dyra punkkläder i sin butik, och Alexandra Charles som arrangerar ”punk chic”-kvällar på sin klubb.

ANINGEN förenklat kan man kunna säga att Stockholms punkscen består av två läger; ”proggpunk”-banden som sjunger på svenska, tycker att texterna är viktigare än kläderna och oftast håller till på ställen som Oasen i Rågsved. Här befinner sig grupper som Ebba Grön, KSMB, Skabb, Rabies och Incest Brothers.

På andra sidan finns ”glampunk”-banden som sjunger på engelska och lägger ner mer tid på att åka till London och hitta de senaste punk-attributen än att skriva meningsfulla texter. The Pain, Cathy & The Heat, Rude Kids, Aoouh!, Stoodes och Stabbers är några av banden.

Vi älskar och bevakar båda lägren.

Ebba Grön, och framförallt Thåström, har redan hittat sin form och är alltid ursinnigt frustande på scen. Profit, Va Ska Du Bli och Mona Tumbas Slimclub låter på något sätt så mycket ”mer” och ”större” än de andra bandens låtar.

Första gången vi ser Ebba Grön spela - på hemmaplan i Rågsved våren 78 - är det fyra personer i publiken, med undantag av ett gäng tonårstjejer längst bak som väntar på att discot ska börja igen. Det bekommer inte Ebba. De är knäckande bra.

la musik

|

37

STOCKHOLMSPUNKARNA

Ebba Grön och Thåström

på stora Polydor – den smått komiska Raggare Is A Bunch Of Motherfuckers – innan man ens stått på en scen. Men sångaren Bönas järnvilja och hundratals spelningar ger dem med tiden respekt.

Med några få undantag är det ingen direkt fiendskap mellan glam- och proggpunkarna, men inte heller någon större vänskap. Man kan spela ihop, men där går gränsen.

Men riktigt så svart och vitt är det förstås inte heller. Många band befinner sig någonstans mitt emellan. De som sjunger både på engelska och svenska och har ”lagom” politiska texter. Bitch Boys, Baiters, Cellskräck, Travolta Kids, Black Nails, Mastur Bation och Bed Bugs är några av dem. starka progg-inslaget är överhuvudtaget ett ständigt huvudbry. Ska inte punken vara en protest mot gamla hippies och deras förlegade ideal? Och nu finns de plötsligt mitt ibland oss. Är det verkligen korrekt av Skabb att släppa in en saxofonist med lång hästsvans och vida snickarbyxor i bandet!? Eller KSMB, som förutom de två sångarna ser ut som ett hippiekollektiv.

DET

”Punken sitter inte i kläderna” är proggarnas ständiga argument. Nä nä, var sitter den då? I hästsvansen? ”Sista band för kvällen var The Pain eftersom både Mastur Bation och The Riots hade åkt hem. De vägrade spela eftersom scenen badade i vatten och någon kunde dött av en stöt. Men Pain tyckte att sånt hör till. Pain var halvbra, lirade Steppin’ Stone plus några egna låtar. Sångaren Staffan tyckte det var skitkul att hoppa på Aoouhs bastrumma så den gick sönder.

Det fanns många i publiken som också gillade att förstöra stolar, loger, fönster m.m. Det är ovisst om det blir nån mer konsert på Jarlan, som kunde blivit ett bra ställe istället för ungdomsgårdar långt utanför stan. Men så länge det finns punks som sabbar för band genom att kasta ägg och förstöra så går det inte. Dra åt helvete” (RIP nr 7)

Efteråt går vi fram för att intervjua dem. Gurra, trummisen, frågar var vi kommer ifrån. ”Stan… Karlaplan”, svarar Micke sanningsenligt. Han har därmed avslöjat vårt ursprung från fel sida av stan. Brackiga Östermalm. Gurras intresse av att prata med oss är som bortblåst.

Att Thåströms medverkan i en hårdporrtidning uppdagas och börjar cirkulera bland oss är definitivt ingen dödsstöt för karriären. Snarare är det första stenen i byggandet av hans myt. Thåström rycker bara på axlarna: ”Jag behövde pengarna för att kunna åka till London”.

KSMB spelar snabbare än alla andra och är fullkomligt galna live. Deras två sångare Alonzo och Steppan vet hur man tar över en scen. Aldrig stilla, alltid rusande, hoppande, hängande, skrikande…

Skabb spelar överallt hela tiden. De har ett spretigt sound, en gnällig sångare och texter fyllda av pekpinnar. Mycket riktigt är de också det band vars texter flitigast citeras på dagstidningarnas kultursidor.

The Pain är stans största punkstjärnor. Musikaliskt ojämna men med en scennärvaro och energi som ingen annan kommer i närheten av. Samtidigt är vi lite rädda för dem. Basisten Hocky har alltid med sig ett järnrör och är totalt oberäknelig. Inte alls oväntat blir han senare karatemästare. Sångaren Staffan vill gärna vara en ung Iggy Pop och går ofta omkring med bandage runt huvudet. Trummisen Stejmo arbetar som damfrisör och har perfekt fönat hår.

The Pain når nya höjder när Janne Pop, Mona Sahlins storebror, blir bandets nya gitarrist. Hardcore-fansen tycker dock att han ler för mycket på scen.

Av de tre singlar gruppen släpper är tyvärr ingen i närheten av att fånga upp all deras energi.

Katti i Cathy & The Heat är Stockholms sötaste punkette som alla vi unga pojkar är förälskade i. Hela bandet är posörer av stora mått och retar många genom att gärna synas i VeckoRevyn. De byter senare namn till Alien Beat och blir tonårsidoler för en kort stund.

Rude Kids mottas initialt med stor misstänksamhet då de släpper en singel

38 | la musik

På hösten arrangerar vi vår första RIP-gala. Fem band ställer upp och spelar.

Trots vår ringa ålder har vi inga problem att få hyra Jarlateatern en lördag i början av september. Dagen innan åker vi ner till stan på lunchrasten för att hämta nycklar och få en genomgång av lokalerna.

Jarlateatern är klassisk punkmark. Här har både Ramones, Television och Talking Heads nyligen spelat.

Killarna från Skabb, som just köpt sin egen ljudanläggning, har lovat att ta hand om ljudet. Deras närvaro uppskattas inte av alla. Trummisen i Aoouh! tillåter inte att någon i Skabb rör hans trummor. Ett annat band föreslår att man borde sparka sönder deras högtalare.

När klockan närmar sig 19 väntar drygt sexhundra punkare i parken runt Jarlateatern. Sexhundra punkare bärandes i genomsnitt två påsar alkohol per person. Tillsammans är de en kraft vi inte riktigt räknat med.

Tanken att hyra in vakter har för oss varit helt främmande. Vakter är inte punk. Punk är anarki.

Och anarki får vi i samma ögonblick vi öppnar dörrarna och publiken väller, skriker och slår sig in.

Med ett imponerande dödsförakt kliver tre av de fem banden upp på scen och kör ett par låtar var innan de tvingas kapitulera för alla flaskor, ägg och andra mer eller mindre märkliga föremål som kastas upp mot dem. De i publiken som inte bombarderar banden är fullt upptagna med att slita loss teaterns stolar, sparka sönder fönster, kriga med brandsläckare, sätta igång brandlarmet (med full brandkårsutryckning som följd) och framförallt dricka enorma mängder öl och sprit. Mot slutet av kvällen hittar någon en vattenslang och hela scenen och all utrustning duschas ner. Då känner vi att det är dags att runda av.

Micke och jag ser ut över ett slagfält medan publiken lämnar lokalen. Alla ser uppspelta och nöjda ut efter en riktig höjdarkväll. Mindre nöjd är Jarlateaterns vaktmästare när vi återser honom på måndag morgon, men det är en annan historia.

ATT som punkband hitta speltillfällen i Stockholm är inte helt lätt. Räddningen är oftast förorternas ungdomsgårdar. Men punkare är ett tåligt släkte. Vi har inget emot att sitta på pendeltåget i en timme för att komma till en spelning.

Det sena 70-talets ungdomsgårdar domineras alltid av en mörkbrun färgskala, dammiga plastväxter i hörnen, slitna möbler, pingisbord och käcka fri-

STOCKHOLMSPUNKARNA

tidsledare. Och där sitter vi i väntan på banden medan de lokala kidsen nyfiket stirrar på oss.

MUSIKFÖRENINGEN Oasen i Rågsved öppnar sina dörrar för punken och blir ett hem för många band med Ebba Grön i spetsen.

Senare under hösten kommer Fyran på Brunnsgatan igång. Ursprungligen ett nergånget och inrökt hippie-hangout som nu anordnar gratis konserter minst en gång i veckan. Läsk, bulle och ett par punkband varje torsdag klockan 20. Men trots alkoholförbudet går det emellanåt ganska vilt till.

I slutet av året öppnar Musikverket i Götgatsbacken. En trång, svartmålad källarlokal med liten scen, lågt tak och piroger och lättöl i baren. Med konserter nästan varje dag blir Verket punkarnas främsta tillhåll under ett intensivt år.

Men efter ett par slagsmål för mycket, som mot slutet kulminerar i skottlossning på gatan utanför, bestämmer sig Musikverket för att byta publik och punkarna slängs ut. ”Gävle, vilket ställe. Vi punga ut med 200 spänn å luffa upp till Gävle. Vi kom dit flera timmar för tidigt. Alla sprang omkring å va nervösa. Pedantiska när det gällde ljudet. Stående trummis va en virrig snubbe, typ svensktoppen.

Han lira med i nästan alla band. Sen kom det värsta av allt: ”Ska du inte byta om?”. Alla började ”punka till sig”. Jag kände genast äckelkänslor och undrade när nästa tåg mot Stockholm skulle gå. Det hela va bara en maskerad som var över när kvällen va slut” (RIP nr 9) På många håll i landet växer och spirar lokala punkscener, de flesta av dem betydligt mer intressanta än den i Gävle.

I Göteborg finns kanske den mest vitala scenen tack vare spelställen som Sprängkullen och föreningen Garageligan. I Göteborg är de måttligt angelägna om rätt kläder och frisyrer - en del är till och med tunnhåriga! Men band som Glo, Attentat, Perverts och Liket Lever är knäckande bra.

Klippan, av alla små skånska samhällen, har en besynnerligt stark scen som kretsar kring skivbolaget Kloaak och den hårt arbetande producenten Pål Spektrum. Här hittar man bland annat Noise och inte minst Kriminella Gitarrer, vars Vårdad Klädsel och Silvias Unge definitivt kvalar in som två av 70-talets tio bästa punksinglar.

I Sundsvall startar skivbolaget Massproduktion tidigt och blir ett hem för Vacum, Massmedia och Brända Barn.

Att vara punkare i mindre städer är alltid förenat med viss fara för livet.

Faran heter raggare. Spretigt hår och läderjacka är tillräckligt provocerande för att stora raggargäng ska jaga och misshandla ensamma punkare, bryta sig in på punkfester och förstöra konserter. Att bege sig till korvkiosken på torget en fredagskväll är lika med döden.

I Stockholm är problemet med raggare inte lika utbrett. Blöjraggare, det vill säga den icke bilburna varianten, kan dock emellanåt skapa bråk och mindre upplopp ute i förorterna. ”Varför garvar punkare när jag har kjol på mig?

Varför är dom inte fördomsfria? Varför sätter dom upp en egen moral? Varför drar min farsa alla punkare över en kam? Varför finns inget annat än rockband bland punkarna? Varför finns inga punkbrigadmålare? Varför finns inga punkmanifest? Varför skulle det finnas det?” (RIP nr 11) I begynnelsen är punken en undergroundrörelse i ordets absolut rätta bemärkelse. MTV är ett par år från start och ingen annan finns med och direktsänder revolutionen.

Det faktum att vi sällan hör punk i svensk radio eller läser om det i svenska tidningar - med undantag av ”chock”-bilder från London emellanåt - stärker förstås bara vår outsider-känsla. Det är vi mot dom. Vi har vårt eget nätverk.

Utöver Gallerian fungerar skivaffärer som Woolfi’s, Skivfabriken, Gamla Stans Skivhandel och Space som mötesplatser. Där finns punktidningarna, skivorna och de små lapparna som informerar om kommande spelningar.

Men precis som alla andra revolutioner avväpnas punken och lyfts upp från underjorden.

Kvällstidningarnas nöjesjournalister börjar bevaka alla konserter och många är de svenska band som får stort utrymme på Expressens popsida varje lördag.

Kultursidorna tävlar om att ”förstå” upproret från förorten. Och den alternativa musikrörelsen, som för en liten stund sedan hatade punk och kallade den

la musik

|

39

STOCKHOLMSPUNKARNA

Micke, Gallerian

ST NU

fascistisk, börjar ge ut skivor med de svensksjungande banden.

P3 ger punken ett eget program under namnet Ny Våg. Tre gånger i veckan, måndag till onsdag, på den smått bisarra tiden 16:30 presenteras nya svenska punksinglar. Äldre lyssnare, som knäppt på radion för tidigt i väntan på Dagens Eko, uppskattar inte skramlet och klagomuren är varje vecka kompakt.

De enda som märkligt nog förblir kallsinniga är de multinationella skivbolagen. Med undantag av Rude Kids kontrakteras ingen annan svensk punk.

Ett år senare, 1979, är punkscenen i Stockholm större än någonsin. I Gallerian möts man ständigt av nya ansikten. Alla spelar i band, alla släpper singlar och det är lätt att få spelningar. Men samtidigt har något gått förlorat. Den där ursprungliga känslan.

Vi var banbrytare. Vi gjorde något helt nytt. Vi befann oss på orörd mark.

Nu är allt strukturerat och välorganiserat.

The Pains sångare Staffan summerar situationen i en intervju i RIP nummer 12: ”Fan, nuförtiden är spelningarna som pensionärsträffar. Man går ner till Musikverket, köper en pirog och ställer sig och lyssnar på kvällens band. Vad fan hände? Varför röjer ingen längre?”

SOMMAREN 2003 träffar jag Micke igen och går igenom hans enorma samling av bilder från året då allting hände. Det är en märklig känsla att möta alla dessa ansikten igen. Så många namn, platser och händelser som kommer fram ur minnet. Jag slås av hur påfallande rätt många av punkarna ser ut idag, tjugofem år senare. Skillnaden mellan Gallerian 1978 och, säg, The Sounds 2003 är hårfin. Men det finns ändå något i bilderna som tydligt berättar att de kommer från en annan tid. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske små detaljer i miljöerna. Kanske polisens uniformer. Ibland känns bilderna till och med äldre än sina tjugofem år.

Micke har total koll på vad som hände med de flesta. Någon springer runt i Gustavsberg och tror att han är Jesus. En annan blev chef för ett it-företag.

Många sysslar fortfarande med musik. Lika många fastnade i drogerna och dog en för tidig död. Någon är utrikeskorrespondent på TV4. En sitter inne för mord. Och Thåström, han blev förstås Sveriges största rockstjärna. Men det förstod vi redan våren 78 när vi såg honom spela som om det gällde livet inför fyra personer på en ungdomsgård i Rågsved.

Och därmed borde vår historia ha tagit slut. Men under hösten har några nostalgistinna män i åldersgruppen 40+ bestämt att det är dags att fira den svenska punkens tjugofemårsjubileum med samlingsalbum och konserter. Det pratas också om böcker. Och visst, att ge ut svåråtkomliga svenska punksinglar från det sena 70-talet på CD måste betraktas som en historisk gärning. Men att

40 | la musik

återförena de gamla punkbanden är en avsevärt mer tveksam idé.

Inte för att jag vill missunna någon lite punknostalgi och återföreningsfest.

Jag vet bara att jag inte kommer att finnas på plats.

Jag vill ha mina bilder och minnen oförstörda. Lika lite som jag vill se ett återförenat och lönnfett Sex Pistols vill jag slippa se Brända Barn och Attentat med höga hårfästen tjugofem år senare. Jag vill minnas de här banden som de lät och såg ut 1978. När varje låt, varje ton och varje text betydde något, både för dem och för oss.

Punk, liksom all viktig popmusik, handlar inte om nostalgi. Det är så totalt emot vad den står för – eller borde stå för. Punk ska handla om nuet. Att aldrig stanna upp. Se framåt istället för bakåt.

Så kära ni punkare av idag, lämna nostalgin till dem som behöver den. Vi skulle aldrig ha kommit på den vansinniga idén att då, 1978, gå och lyssna på återförenade grupper från 1953. Möjligen med undantag för att spotta på dem.

Se ett nytt band istället. Det finns många där ute och de har något relevant att berätta.

he Chrysler består av fyra medlemmar som samtliga till vardags spelar i Moder Jords Massiva, men det naturliga fokus ligger på de bägge sångarna och låtskrivarna Anders E. Rudström och Pelle Lindroth. De erkänner också utan omsvep att det är deras projekt när jag träffar dem i Bouleklubbens fantastiska lokaler på Närkesgatan på Söder i Stockholm. pelle: Vi har skrivit låtar i ungefär två års tid med The Chrysler i åtanke. Vi började spela in i vintras, men det blev av olika omständigheter en onödigt utdragen process.

Bilden av albumet förändrades för varje pålägg och tidsperspektivet påverkade slutresultatet, något som basisten Herman Arwedsson, som tillsammans med klaviaturspelaren Nya Sampan fullbordar kvartetten, påpekar; – För oss som musiker och inte låtskrivare var det både frustrerande och spännande att höra från gång till gång vad som hänt med låtarna. Man hade ju hunnit glömma bort vad man spelade själv, och ibland gav det i sig nya idéer.

Samtliga medverkande musiker, 12 st inalles, har anknytning till Moder Jords Massiva och Anders förklarar att det var av praktiska skäl: – Dels umgås vi ju hela tiden i samma kretsar och dels känner vi varandra så väl, både som musiker och människor. Det finns egentligen bara fördelar med det.

T

ÄRAN för plattans magnifika sound, någonstans mitt emellan Lambchop och Yo La Tengo, tillskriver grabbarna Henrik von Eulers, men albumet hade naturligtvis inte varit någonting utan de tio små underverken till låtar, som demokratiskt fördelats till hälften på Anders, hälften på Pelle. Varför skriver de båda var för sig istället för tillsammans? anders: Det är inget vi medvetet valt. Det har helt enkelt blivit så. Däremot har vi naturligtvis bollat idéer fram och tillbaka under tiden. pelle: Jag har alltid skrivit låtar själv, för mig är det verkligen en ensamprocess. Men förhoppningsvis kan det bli att vi skriver mer aktivt ihop i fortsättningen.

Både Anders och Pelles texter känns angelägna och ligger klart över den annars relativt höga nivå svenska band håller nu för tiden. Mycket beroende på att de inte bara består av en massa smarta formuleringar utan har substans, samtidigt som de lämnar mycket över för fantasin. Man blir nyfiken på om de analyserar varandras texter. anders: Inte mer än att jag läser igenom Pelles texter för att få en blick för vad de handlar om. Jag vet ju att det han skriver kommer från hjärtat, att det är mycket ensamt reflekterande som ligger bakom. pelle: Likadant med mig. Jag behöver inte analysera för att känna att de betyder nåt för Anders.

Jag kan glatt skråla med utan att lägga någon djupare innebörd i orden, även om de kanske egentligen är dödsallvarliga för honom.

DET som ligger i fokus i The Chryslers sound är Anders och Pelles röster. Ofta följs rösterna åt unisont för att sedan delas I bräckligt vackra stämmor, för att så småningom, knappt märkbart,

Ibland kan sidoprojekt var livsnödvändiga för ett bands utveckling. Och i dubkollektivet Moder Jords Massivas fall, med dess 17 medlemmar, var det naturligtvis ofrånkomligt att de förr eller senare skulle börja yngla av sig. Mer överraskande är väl att Failures & Sparks, det första släppet på Flora & Faunas nya underetikett Idiot Wind skulle vara en skiva med ett electro-akustiskt alt.countryband vid namn The Chrysler.

Och ännu mer överraskande att detta album i all sin enkelhet skulle vara ett av årets stora utropstecken. Ola Karlsson författar. Michael Lokner fotograferar.

The Chrysler smyga tillbaka till varandra igen. De har sjungit ihop i många år nu, framför allt i Moder Jords Massiva, och kan varandras röster och sångsätt utan och innan. Något som också är en fördel, får man förmoda. Pelle håller med: – Det går ju ganska lätt att hitta stämmorna. Vi kompletterar varandra också bra, vi har ju ganska likartade röster som passar bra ihop.

Anders inflikar: – Pelle är mer av en musiker än vad jag är. Han skriver och läser noter som ett rinnande vatten medan jag fortfarande jobbar på att lära mig spela gitarr ordentligt. Mitt nya projekt är att lära mig ta ett h-moll.

– Fast jag har tröttnat på att ta musiken så teoretiskt, även om det kan vara bra att ha i bakfickan ibland, säger Pelle. Även om bandets i grunden avskalade låtmaterial inbjuder till livespelningar i unplugged-format är det inget som lockar någon av dem.

Hermann förklarar; – Låtarna får så olika karaktär beroende på vilken sättning vi använder vid tillfället för giget.

Vissa av dem känns inte alls bra att köra på bara

ak.gitarr och sång, även om låtarna i sig håller även i det formatet.

Anders håller med: – Vi arrangerar om låtarna ganska mycket live och det gör att de får ett helt annat liv när vi spelar ute.

The Chrysler har redan en ny platta inspelad och klar. Det blir en 10” vinyl-EP, inspelad live i studion, som släpps i december (den innehåller för övrigt en cover av Belle & Sebastians Electronic Reneissance). Tanken är att CD:n, som än så länge bara är släppt i 700 exemplar, och vinylen ska jobba tillsammans och skapa ett namn för The Chrysler.

Anders och Pelle avslöjar också att nästa släpp på Idiot Wind blir ytterligare en Moder Jords-medlem; Eric Beyond, och beskriver plattan som “något helt unikt”.

De passar också på att påpeka att The Chrysler inte alls är ett sidoprojekt utan just nu prioritet ett.

– Moder Jords Massiva klarar sig ändå, som Anders uttrycker det.

Det gör de säkert. Och är bara resten av medlemmarna i närheten så begåvade som The Chrysler kan vi ha stora grejer att vänta framöver…

la musik

|

41

Blåa ögon, svart musik

hall & oates Daryl Hall och John Oates träffades redan 1966, då de båda studerade på Temple University i hemstaden Philadelphia.

Båda var redan insyltade i hemstadens soulscen och började uppträdda ihop redan på 60-talet. Hall var också studiomusiker hos stadens ledande soulproducenter, Gamble & Huff. Daryl Hall & John Oates släppte sitt första album som duo 1972, men Hall & Oates är en så´n där grupp som liksom alltid funnits där. Främst som pionjärer inom vad vi kallar blue eyed soul. De är den tydligaste länken mellan 60-talets Phillysoul och dagens hitmakare, vare sig vi talar creddig urbanR&B eller pojkband. De har fått marginellt mer respekt än Bee Gees, men många av oss är desto gladare att de finns.

Text: Anders Lundquist

all & Oates utnämndes nyligen av Billboard Magazine till världens mest framgångsrika duo någonsin. Det faktum att det enligt alltid lika välskrivna Allmusic.com släppts 42 (!) samlingsplattor med dem bekräftar att det nog ligger något i påståendet. The Hall & Oates Collection, släppt av BMG 2001, är för övrigt den mest kompletta samling som getts ut på en enkel-CD. Men det vore fel att enbart se Hall & Oates som lättviktiga hitmakare. De har släppt 16 studioalbum där vissa visserligen saknat hits men i stället varit desto intressantare som helheter. Ibland har de tagit en paus från varandra och gjort soloplattor som ofta varit lika bra som de gemensamma (exempel Halls Robert Fripp-producerade Sacred Songs), men inte fått samma uppbackning av skivbolagen. När Hall & Oates var som mest framgångsrika, kring 1980-83, var kemin som sämst dem emellan. En gammal intervju i tidningen Schlager vittnar om hur Hall närmast trycker ner sin kollega i skorna och avslöjar att de redan då ville bli av med det namn som blivit deras varumärke (för att i stället kalla sig H2O). I dag är de nog glada att det inte hände.

Numera är det uppenbart att de bestämt sig för att gilla läget. De har för länge sedan insett att folk vill ha Hall & Oates. Det känns tryggt. De levererar.

Och på sistone har deras leveranser varit matigare än på länge. Senaste albumet Do It For Love tar en självklar plats i deras katalog. När jag såg duon och deras tajta kompband på branschmässan MIDEM i Cannes 1997, i samband med utgivningen av albumet Marigold Sky, så var det uppenbart att det var de gamla hitlåtarna som funkade bäst. Några år senare, på Jones Beach Arena i New York, hade de faktiskt fått till det igen. De framförde bland annat titelspåret från senaste albumet Do It For Love och den kändes omedelbart som en låt vars plats var given på nästa hitkollektion.

H

NÄR jag året därpå träffar Hall & Oates är de på snabbvisit i Stockholm. De har tackat ja till att medverka i ett svenskt TV-program (Söndagsöppet) och ge en svensk tidningsintervju, där valet självklart fallit på La Musik. När de får se

10 | la musik 42

tidningen utbrister Daryl Hall: ”Åh, Cheap Trick! Goda vänner till mig, kul att någon skriver om dem. De är överlevare i den här branschen, precis som vi”.

Så följer ett långt och förtroligt samtal om hela gruppens karriär. Hall ser lite uppsvullen ut jämfört med sitt förflutna som given omslagspojke men är i betydligt bättre form än när jag träffade honom 1993 i samband med hans underskattade soloskiva Soul Alone. Den betydligt mer kortväxte Oates ser mer opåverkad ut av tidens tand. Utan sin berömda mustasch är denne påtagligt lik Prince. Jag inleder med att fråga om de redan från start anade att de skulle komma att syssla med musik professionellt i hela sina liv. hall: Ja, jag tror att vi både visste det. Vi visste ju självklart inte om vi skulle göra det tillsammans eller exakt hur vi skulle göra det. Men vi var båda skolade musiker, jag kom från en familj av musiker och det kändes aldrig som om jag ens funderade över några alternativ! Visst, jag gjorde ett litet uppror mot mina föräldrar och tog en examen i psykologi. Men de sa åt mig att glömma det där med pluggande och gå tillbaka till musiken! (skratt) oates: Jag har aldrig haft något annat jobb än musiken, inte ens som barn, och jag ifrågasatte det aldrig heller.

Har ni någon uppfattning om var ni hade hamnat om musiken inte kommit in i era liv? hall: Det skulle innebära att musik inte existerade och då vore världen en förskräcklig plats! Visst har jag andra intressen, men inget som jag skulle välja som yrke.

Jag såg ert gig på Jones Beach i New York sommaren 2002. Och jag hade förmodligen blivit imponerad av en sådan hitparad och det faktum att ni hållit i över 30 år, även om jag inte ens hade gillat musiken. hall: Det är inte lätt. Listan på artister som har överlevt med hyfsat regelbunden framgång är ganska kort. Man kan alltid överleva, men att faktiskt utvecklas och hålla en viss nivå kräver förutom musiken, en envetenhet, timing och förmåga att fatta rätt beslut när det verkligen gäller.

H A L L & O AT E S

Ni kändes på något vis mer ur synk när ni släppte ert näst senaste studioalbum, Marigold Sky, för sex år sedan.

oates: Vi var mer ur synk med tidsandan, det stämmer nog. Jag tycker inte vi var vilsna musikaliskt, men vi var inte lika fokuserade och framåt som vi är nu. hall: Vi kände inte att vi låg rätt i tiden, så vi försökte inte lika hårt. oates: Vi har alltid skrivit musik och spelat live, försökt fortsätta vara kreativa. Det har räddat oss under de perioder då vi inte var speciellt framgångsrika kommersiellt.

Todd Rundgren producerade er redan för nära 30 år sedan, på War Babies, och förra året turnerade ni över hela USA med honom. Han har producerat Someday We´ll Know av The New Radicals på ert senaste album. 30 år är en ganska lång vänskap. Berätta om er relation till Todd! hall: Vi kommer från samma stad, Philadelphia. Vi har samma rötter i den musiken. Det finns stora likheter i vår syn på musikvärlden och branschen.

Vem kom på idén att göra en New Radicals-cover och att just Todd skulle producera den? hall: Jag prövade faktiskt att skriva ihop med Greg Alexander, som ju var The New Radicals, till vårt senaste album. Men vi fick aldrig ihop något färdigt. Sedan hörde jag den här låten och tyckte att den lät som en blandning av oss och Todd, så vi bestämde oss för att det vore en kul grej om vi framförde den och han producerade. Och allt detta var innan vi bestämde oss för att turnera ihop! Sedan började vi snacka och allt föll på plats.

Alla vet att ni är oerhört influerade av Phillysoul-en. Era största favoriter från den eran? oates: Till att börja med kan man konstatera att det var en singelorienterad tid. Det var låtar som blev klassiker, inte album. Jag tror knappt folk brydde sig om albumen, för att vara ärlig. De innehöll för mycket utfyllnad. Men de grupper vi tog intryck av var de vanliga: The O´Jays, The Stylistics, The Delfonics, The Intruders, Harold Melvin & The Blue Notes, det fanns så många fantastiska grupper.

Finns det någon enskild låt som bäst represent-erar Phillysoundet? oates: Backstabbers med The O´Jays är ett bra exempel. Det finns något som genomsyrar den, från låtens groove till attityden i texten, som definierar hela den scenen. hall: Om man lyssnar på albumen finns det förstås också godbitar. Ta till exempel It Takes A Fool To Learn med The Spinners. Den var aldrig utgiven på singel och är förmodligen min favoritlåt med dem. oates: Ja, den är bra. Och Sadie! hall: Ja. Så det är inte bara singlar. Men på det stora hela har John rätt. Jag lyssnade på debutalbumet med Harold Melvin & The Blue Notes för bara en månad sedan och förutom If You Don´t Know Me By Now var det faktiskt bara en hög med skräp.

Var ska man börja då, om man vill börja botanisera i Phillysoulen? oates: Den box med tre CD som kom för fem-sex år sedan (Philly Sound: Kenny Gamble, Leon Huff And The Story Of Brotherly Love). Där får du ”all the good shit”.

Ni är precis som era föregångare i Philadelphia mest kända för era hitsinglar. Men om man botaniserar bland albumen hittar man helt andra grejor, ofta ganska experimentella prylar. oates: Jag tror att det är skillnaden mellan oss och det vi just beskrev. Vi har alltid sett album som något mer än bara ett sätt att få ut hits. Visst har vi gett ut låtar som visat sig inte hålla måttet, men jag törs påstå att vi aldrig medvetet slängt in några låtar som utfyllnad. Vi har tagit varje enskild låt på allvar och försökt göra den så bra som vi kunnat just då. hall: Det är konstigt hur vi uppfattas. Jag antar att det faktum att vi haft många hits automatiskt gjort att andra relaterat till oss som en singelgrupp.

Men vi har själva aldrig gjort det. Det finns ett konceptuellt element över alla våra album. De är helheter.

Fast det nya albumet Do It For Love känns dock nästan som ett greatest hitsalbum med nya låtar. oates: Ha ha, det gillar vi, inte sant? hall: Ooh yeah! Jag känner faktiskt också så. Det är ett starkt, starkt album.

Vi kallade in ett team av låtskrivare som verkligen förstod sig på oss. En del nya, en del gamla vänner. Men det fanns ändå en helhetsvision i hur låtarna skrevs och jag är så stolt över det team vi satte ihop. Utan dem hade det aldrig

hänt. Vi skrev bland annat med en annan låtskrivare från Philadelphia som heter Billy Mann. Han skrev nästan halva albumet ihop med oss. Vi satt i mitt kök och skrev med akustiska gitarrer. Det var så låten Do It For Love kom till.

Han gillar att sätta sig ner innan och prata om vad man vill säga med låten, och jag älskar det. Han sammanställde ihop idéerna som vi sprutade ut oss. Dessutom är han ett gammalt fan av Hall & Oates och är därför bra på att sammanföra oss två. Vi känner oss själva alltför väl för att kunna se oss utifrån, hur vi uppfattas och vad som är våra verkliga styrkor. Men Billy vet e-x-a-k-t vad vi bör göra, han känner när vi når det som han uppskattar med oss. Sedan skrev vi tre låtar med engelsmannen Tom Nichols, som jag faktiskt träffade i Stockholm när han jobbade med Anders Bag (Anders Bagge, vars pseudonym är Bag). Toms partner Greg Fitzgerald var också med och skrev. oates: Sedan hade vi Steve Torch och Paul Barry, det andra engelska gänget.

Jag har hört om en misslyckad sejour i England, där ni skrotade produktionerna. Varför funkade det inte? oates: Vi har fortfarande med ett halvdussin låtar från den perioden på plattan. Så låtskrivandet i sig var bra men utförandet var för utslätat. Det var framför allt inställningen till själva producerandet, som inte fungerade. hall: Det var mycket press från Sony Music i New York för att haka på trender och det var helt fel riktning att ta oss i. De var redan steget efter såvitt jag kunde se. Vi slogs med näbbar och klor mot dem. Pojkbanden har verkligen sabbat allt för softare låtar och ballader. Romantiska ballader har alltid funnits i vår repertoar men i dag kan man inte göra en utan att folk skriker pojkband efter en. Det slutade med att vi lämnade Sony Music eftersom vi hade så olika uppfattning om vad Hall & Oates skulle vara. Och mitt i det här satt det engelska produktionsteamet. Jag kan förstå att de var förvirrade. Men låtarna var ärliga, starka låtar som behövde tuffas till lite och kännas mer på riktigt.

De flesta artister brukar kunna berätta om hur de kan jobba i månader med en låt, men det är alltid de som skriver sig självt på fem minuter som folk tycker bäst om.

la musik

| 43

H A L L & O AT E S

”

Jag tror inte att speciellt många artister gillar att blicka tillbaka. Det är publiken och journalister som gör det.

Vi lever i nuet och vi tänker inte så mycket framåt heller. Vi försöker vara närvarande och göra det mesta av vad vi har. hall: Det är helt sant. Jag känner ofta att det inte är någon idé att fortsätta jobba på en låt om den inte faller på plats ganska snabbt. Men det finns många låtar på den nya skivan som vi skrev snabbt. Man On A Mission t ex. John kom på versen i väntan på mig en dag och jag fyllde i delar av refrängen första gången han spelade upp idén för mig. Allt tog fem minuter.

30 år innebär ett antal ups and downs. Jag minns när jag träffade dig, Daryl, för tio år sedan. Du hade en fet baksmälla, tog aldrig av dina solglasögon och verkade väldigt sliten. Du ser uppriktigt sagt tio år yngre ut nu än du gjorde den dagen. hall: Jag var i dåligt skick. Drack alldeles för mycket. Jag hade många problem. Janna (Janna Allen, som varit med och skrivit många av gruppens låtar, inklusive Maneater) hade just gått bort. Jag var på resande fot och försökte partaja bort mina problem. Jag är i och för sig den sortens person som lägger av i tid, men jag minns den perioden som en av våra värsta.

Vilka var de bästa och de värsta perioderna för er, rent generellt? oates: Det är lättare att prata om de dåliga perioderna! Det tidiga 90-talet var vi ganska låga. Det sena 70-talet var inte bra heller. Vi gjorde bra plattor men vi var inte i synk kommersiellt och var lite osäkra på oss själva genremässigt. Vi visste inte om vi skulle producera oss själva eller använda utomstående producenter. Det var en övergångsperiod mellan två starka perioder. hall: Men resten av tiden var bra.

Vad motiverar er i dag? hall: Samma sak som alltid: Glädjen i att göra musik. Låten Do It For Love handlar faktiskt om det. oates: Vi har egentligen inte ändrat oss så mycket. Vår attityd till musik är densamma på varje nivå, vi har bara blivit bättre på att förvalta det vi kan.

Vissa fortsätter att arbeta för att de blir självdestruktiva om de är lediga alltför länge. Så de jobbar på trots att de har alla pengar de behöver, som Paul McCartney och David Bowie. hall: Jag tror att en kreativ person har en inre dynamik. De är nästan tvungna att kanalisera all den här uppdämda energin och uppfinningsrikedomen. Om de inte får utlopp för den så vänds den inåt. Jag kan själv inte föreställa mig att dra mig tillbaka för att göra ingenting. Jag behöver utloppet.

Hur ser ni på nostalgi och tillbakablickande? hall: Jag tror inte att speciellt många artister gillar att blicka tillbaka. Det är publiken och journalister som gör det. Vi lever i nuet och vi tänker inte så mycket framåt heller. Vi försöker vara närvarande och göra det mesta av vad vi har.

Men om ni nu tvingas blicka tillbaka för en stund till, vilka av era album tycker ni sticker ut som de bästa? oates: Enligt min åsikt? Abandoned Luncheonette, Daryl Hall & John Oates som även är känd som The Silver Album, Voices. Change Of Season och Marigold Sky var viktiga plattor för oss, även om de inte slog så stort. Marigold Sky var vårt försök att klara oss på egen hand, starta vårt eget bolag och driva en affärsverksamhet. Jag är väldigt förtjust i den senaste också. hall: Alla plattor John nämner var på något sätt ett steg framåt för oss.

Album där vi tog oss från en nivå till en annan. Jag håller i stort sett med om hans urval.

En del produktioner låter lite daterade på några plattor från 80-talet. oates: De var barn av sin tid. hall: 80-talet hade ett väldigt distinkt sound och vi var delvis med om att

44 | la musik

skapa det. Samtidigt interagerade vi med det. Alla använde vissa förinspelade ljud på syntarna och i dag kan man tydligare höra hur lite man hade att välja på. Trummaskinerna var mer begränsade. Man kunde vara först med en grej men så fort den slog började andra använda den och så buntades man ihop med dem. oates: Den analoga världen kompletterades av den digitala. Man spelade, programmerade och hade börjat sampla.

Tror ni att 80-talsalbumen har någon chans att åldras lika värdigt som de från 70-talet? oates: Inte produktionen kanske. Men om man ser bortom den finns det lika bra låtar. Låtar som Maneater eller Out Of Touch kan lätt knytas till 80-talet om man hör dem på skiva. Men vi kan gå till en radiostation och framföra dem akustiskt och de är hur tidlösa som helst. hall: Eller också åker vi på turné och behandlar dem som helt nya låtar. Vi tar bort 80-talsinramningen inbillar oss att vi just skrivit en låt och arrangerar den som vi skulle arrangera den i dag. Vilket var precis vad vi gjorde live förra sommaren när du såg oss.

Era inbördes roller är tydligt definierade för era fans och för media. Är de lika uppdelade er emellan? oates: Vi är två låtskrivare som kan sjunga och spela. Vi kan skriva ensamma, skriva med andra och skriva tillsammans. Daryls röst har blivit vårt varumärke och det är så det är.

Jag tycker ibland synd om dig, John. oates: Varför då? (skrattar) Det behöver du absolut inte!

Jo, för att du sjunger så bra att du hade varit en självklar leadsångare i vilket annat band som helst. oates: (belåtet). Kanske det. hall: Vad kan jag säga? John är en jättebra sångare. Men jag är...som en masugn. oates: Det yin och yang. Men det är sant att det är svårt att tävla med en så kraftfull och flamboyant frontfigur som Daryl. Inte ens Todd kunde det, och han anses vara en bra sångare. Men han bleknade vid Daryls sida. Jag är också en mer tillbakadragen person privat, och ens naturliga personlighet förstärks ofta på scen. Det du ser på scenen är en förlängning av vilka vi är.

Känner ni er bekväma med era roller i dag? oates: Det är vad det är. hall: Exakt. Jag tror att alla ogillar begränsningar och givna förväntningar.

Samtidigt går det inte att undvika sådana. Vi har haft perioder då vi försökt frigöra oss från det här och göra något annat. Bryta mönstret. Men vi har i alla fall förmånen att vara berömda för vad vi gör tillsammans. Och jag vet att vad jag än gör som soloartist så kommer det att uppfattas annorlunda än en Hall & Oates-platta. Så jag har ändrat min syn på dem och slutat jämföra. När vi gör soloplattor har vi lägre kommersiella förväntningar och tenderar i dag att göra dem för skojs skull, med vetskapen om att vi återvänder till varandra igen. oates: Vi är ett varumärke tillsammans, och sådana kan man inte tävla med.

Hade ni det i bakhuvudet redan när ni skrev Bigger Than Both Of Us på 70talet? hall: Ja. Det var nog en föraning. För den skrevs direkt efter vår första succéperiod då vi insåg att det vi gjorde tillsammans var större än summan av delarna.

H A L L & O AT E S

Ni har er egen studio i upstate New York. Jobbar ni där mycket?

hall: En stor del av senaste plattan gjordes ju i London. Men sedan åkte vi hem och gjorde klart resten. De två föregående är till stora delar gjorda där. I övrigt kan man beskriva den som en kommersiell familjestudio, den används främst av vår egen ljudtekniker. Men många artister kommer från Asien för att jobba med oss. Vi är stora i Japan och Kina och de verkar vara ute efter vårt sound. Men givetvis bokar även amerikaner studiotid där. Du får gärna komma och spela in om du vill, vi har bra priser.

Jag kanske gör det. Har ni några musikaliska hjältar? hall: Om jag haft några musikaliska hjältar är de döda idag, tyvärr. Folk som Marvin Gaye och David Ruffin. Jag såg upp till dem som musiker, men eftersom jag kände dem vet jag att de inte var perfekta människor. oates: Jag tror att hjältar är något som man tenderar att ha när man är yngre. För de flesta ungar som har garageband är artister dessa mytiska figurer från en annan planet. Vi spelade med dem och vi gjorde det redan som tonåringar... hall: ...och vi såg definitivt deras dåliga sidor (skratt). oates: För mig var Curtis Mayfield en stor influens. För han var en gitarrist och sångare inom R&B. Han använde ett capo, vilket man främst förknippar med folkmusik. Han var unik. hall: Han gjorde den där gospelinfluerade gatumusiken, men till skillnad från de flesta soulartister spelade han själv. Han var dessutom en sympatisk person också. Om man nödvändigtvis ska ha en hjälte är Curtis Mayfield så god som någon. Han hade en positiv vision.

Blir ni någonsin trötta på musik? hall: Nej, man jag blir trött på musikbranschen. Väldigt fort. Det finns inget som är mer frustrerande för en artist än att sakna kontroll över sitt eget öde när man själv vet vad som är bra för en och man inte får stöd för det utan motarbetas, förvrängs eller i värsta fall förlöjligas. Men om man gör det själv har man ingen att skylla på, men heller ingen annan att tacka för en eventuell succé. Är det inte en märklig paradox att den mest flexibla, levande och fria konstformen kontrolleras av de mest fantasilösa, kortsiktiga, anti-artistiska affärsmännen? Den har alltid varit styrd av skurkar som blåst musikerna, men de onda charlatanerna har mer kontroll nu än någonsin. Det har alltid funnits undantag. Ahmet Ertegun, Arif Mardin och några andra, som förtjänar djupa bugningar. Och många nobla försök har gjorts att starta musikbaserade oberoende bolag. Gamble & Huff var ett av de första. Men det är en ful bransch och det är så synd eftersom musik betyder så mycket för så många i den här världen.

Men det pågår en revolution just nu. hall: Ja. För första gången darrar dinosaurierna, och det beror mycket på den nya tekniken. Vem som helst kan ha studio, hemsida, internetradio.

Demos av den gamla sorten finns inte längre. Man kan spela in en låt med fullgod kvalitet direkt man skriver den, medan spontaniteten är där. oates: Det är skivbolagen som ställt till det för sig själva genom att vara för kortsiktiga. De har kastat ut ny skit för att se vad som fäster medan de exploaterat katalogartister. Men de har inte utvecklat många seriösa artister på senare år. hall: Om en skivbolagsbudget är upplagd så en artist måste sälja en miljon får att gå ihop så är det något fundamentalt fel med den här branschen. Men nu är vi våra egna och det känns bättre än det någonsin gjort. På vår egen etikett går albumet ihop med 50 000 sålda exemplar!

Till sist: Vad lyssnar ni på när ni ska koppla av? oates: Ingen av oss är en bra publik, vi lyssnar inte frivilligt på ny musik utan det blir gamla soulplattor som vi kan utan och innan.

Jag förstår vad du menar. Jag tenderar att ta med gamla Bowieplattor som jag hört tusen gånger. oates: Det var lustigt. Gissa vilka som värmde upp för David Bowie på hans allra första konsert som Ziggy Stardust i USA? Det var i Memphis; Tennesse.

Insåg ni redan då hur stor han skulle bli? hall: Ja. Tveklöst. Vi hade aldrig sett något liknande. Han var helt unik.

Och vi var faktiskt fans redan innan det. oates: Ja, Hunky Dory var ett av våra gemensamma favoritalbum redan innan vi fick äran att spela med honom. Det var en kreativ, cool och halvakustisk platta. Ganska galet alltihop, när man tänker tillbaka. Fast det gör vi ju inte!

la musik

|

45

Belle & Sebastian och Trevor Horn, en bisarr kombination?

Kanske det. Men inte fullt så underlig som man först kan tro.

Anders Lundquist har träffat Stevie Jackson och Sarah Martin.

belle & sebastian e flesta vet nog vid det här laget att Belle & Sebastian inte är en duo utan en septett från Skottland. En grupp som bildades i Glasgow under extremt opretentiösa omständigheter då grundaren och den huvudsaklige låtskrivaren Stuart Murdoch gick in på ett lokalt kafé och värvade medlemmar på stående fot. Sedan dess har kulten runt världen bara vuxit kring gruppens skira, spretiga pop med återhållen, halvviskande sång. Nya albumet Dear Catastrophe Waitress är det album som fått mest blandad kritik hittills. Förmodligen för att alla kritiker känner att de måste ta ställning till det otippade valet av Trevor Horn som producent. Om dennes namn inte stått på konvolutet hade nog de flesta lyssnat mer avslappnat. Mojo hyllade Horns insats, medan Dagens Nyheter och La Musiks recensent på denna tidnings hemsida varit mer tveksamma. Själv är jag förälskad i plattan. Och första singeln Step Into My Office är en av de mest smittsamma poplåtar jag hört sedan Jellyfish var igång. De söta sexanspelningarna och den charmiga videon gör inte saken sämre. Trevor Horn, som ju är känd för sina

D

10 | la musik 46

extremt polerade produktioner (bland andra Frankie Goes To Hollywood, Propaganda, Yes och Seal) har lyckats förtydliga låtarna utan att tumma på bandets särart. träffar medlemmarna Stevie Jackson och Sarah Martin på ett vandrarhemsliknande hotell på Södermalm. De är precis så lågmält sympatiska och genuina som man väntar sig av musiker från Glasgow. Inga rockstjärnemanér, bara värme, avspändhet och självdistans. Jag börjar med att berömma dem för plattan, som jag anser vara ett mästerverk.

– Tack! Vi har gett intervjuer i fyra dagar nu och inte hört en så fin komplimang, säger Stevie.

Själv skulle han inte gå så långt som att kalla plattan ett mästerverk, men kallar den i alla fall ett klart steg framåt.

– Man ska akta sig för ord som mästerverk, säger Sarah.

– Men faktum är att någon kom in i studion och påpekade att någon annan bokat studion dagen därpå, precis när vi var mitt i en låt, och Stuart

JAG

Murdoch utbrast halvt på skämt ”ser ni inte att vi är mitt i skapandet av ett mästerverk!”. Vår trummis Richard blev förskräckt och sa ”akta dig för att säga något sådant. Ta lärdom av hur det gick för Brian Wilson!”

Tydligen hade Trevor Horn haft som uttalat mål för projektet att göra den mest välljudande 60-talsinspirerade gitarrpopskivan någonsin. Men det var inget han sa till bandet innan vi satte igång, bara till ljudteknikerna.

– Vi fick höra det efteråt och tyckte det var en ganska storslagen utgångspunkt, ler Sarah. Men visst ville vi också göra vårt bästa. Och när vi hörde slutresultatet var vi oerhört glada och stolta!

Initialt bråkade bandet en del om vilka låtar man skulle inkludera, men eftersom Trevor Horn hade mycket bestämda åsikter och verkade ha en klar vision så fick han ha sista ordet.

– Men det fanns en låt som heter Stay Loose, som vi och Jeff Travis från skivbolaget Rough Trade gillade mer än han och som vi tjatade in på plattan.

Jeff gick faktiskt så långt att han sa att det inte skulle bli en skiva om den inte kom med! säger

BELLE & SEBASTIAN

Stevie.

Medlemmarna var mycket väl förberedda när det var dags för inspelning. Arrangemangen var mer utmejslade än förr och bandet hade repat rejält.

– Sedan fanns det låtar som Trevor smyckade ut.

Han hade öronmärkt Step Into My Office som tänkbar singel från dag ett, och tog med den in på sitt rum och pysslade vidare med den på egen hand. Vi var lite oroliga, men när vi hörde honom sitta och skratta för sig själv insåg vi att han kanske var något bra på spåren. Det är lätt att i efterhand höra vad han la till. Det finns en massa små lustiga detaljer i låten; stråkvirvlar, blås och småfräcka körer.

– Han tog liksom in oss en och en och lät oss göra små sångpålägg, utan att vi fick höra helheten, minns Sarah.

Stevie var först chockad när han fick höra slutresultatet.

– Jag hade en helt annan bild av hur låten skulle bli. Men jag tog med den i hörlurar och gick längs Portobello Road. Efter ett tag kände jag “hm, det här är faktiskt rätt bra”, skrattar Stevie. Och alla skrattade på samma ställen när de hörde den, påpekar Sarah. Alltid ett gott tecken.

Var det svårt att jobba med Trevor?

– Nej. Fast man kunde ibland känna att han inte var så van att jobba med band som spelade tillsammans. Men han är så erfaren och anpassade sig snabbt till oss. Det blev ingen krock, även om vi kunde ha en del olika uppfattningar rent stilistiskt.

Exempelvis hade han en tendens att göra feta bakgrundskörer med 30 pålägg, och vi tyckte att det inte lät som vi. Han är van att bygga upp det mesta själv och sedan ta in någon som Rod Stewart eller Céline Dion på sång.

– Även i Seals fall byggde han själv ihop med maskiner och studiomusiker upp kompet kring låtar som Seal gett honom.

Det stämmer väldigt bra. Jag minns att Seal inte riktigt visste vilka som spelat på hans skiva. Jag sa att det var lite oväntat att Trevor Rabin från Yes var med och spelade gitarr på hans debutplatta, vilket han förnekade. Sedan började han kolla på omslaget, där han till sin förvåning upptäckte Rabins namn. Då blev han lite rädd att framstå som en produkt och började berätta vilken relation han hade till de olika musikerna.

Generellt verkar ni annars ha tyckt att det var en skön kulturkrock mellan band och producent?

– Fast krocken är inte så stor som alla tycks tro.

Stuart Murdoch var faktiskt ett stort Yes-fan under många år, och på vinden hos sina föräldrar hade han till och med den platta (Drama) där Trevor Horn var sångare, påpekar Stevie.

– Men vi var alla på plats på det första mötet han ville ha med oss och vi valde honom framför allt för att vi gillade honom som person. Kemin stämde helt enkelt, sedan spelade det egentligen ingen roll vad han hade gjort innan. Han är så himla rolig och var en enorm historieberättare.

Han berättade väldigt underhållande historier om Yes (vid denna punkt börjar intervjuaren dregla vid blotta tanken) Sarah beskriver bandets bord efter giget i Los Angeles som “prog corner”.

– Där satt vi med Trevor Horn, som hade bjudit in Chris Squire från Yes och den gamle 10cc-killen Lol Creme från Godley & Creme, som i sin tur hade jobbat med Trevor i Art Of Noise. Mycket anekdoter, men Trevor var hela tiden oerhört blygsam om sitt förflutna.

– Han kunde börja med att säga saker som ”en gång i tiden jobbade jag med ett band som hette Frankie Goes To Hollywood och vi ropade med en mun “vi veeeeet!”, skrattar Stevie. Fast det var en platta som vi alla växt upp med som vi inte hade en aning om att han producerat, och det var The Lexi-

con Of Love med ABC. Vi tittade på varandra och tänkte “wow, har han gjorde den också!” Underbar, tidlös popmusik. DÅ var jag imponerad. Och den låter fortfarande kanon.

Sarah påpekar att Trevor producerade Left To My Own Devices med Pet Shop Boys också.

– Oj, det också! Det tar liksom aldrig slut, säger Stevie och himlar med ögonen.

Vi avslutar med att prata om Stevies och Sarahs egna musikaliska influenser.

– Min första musikaliska kärlek var originellt nog ett band kallat The Beatles, ler Stevie. Men det band som fick mig att vilja spela själv var faktiskt The Rolling Stones. Trots att jag egentligen tycker att The Beatles var bättre så var Keith Richards och Brian Jones på något sätt inspirationer.

Kanske för att det de gjorde var mer uppnåeligt.

Sarahs största hjältar är Sonic Youth.

– De har varit mitt favoritband så länge jag känt till dem. De var mer än ett band, de var ett kollektiv där alla var lika coola. Ingen ledare, alla är lika mycket i fokus. De har för mig gjort det mäktigaste samlade verket efter The Beatles. De hade en serie på fyra album under andra halvan av 80talet, med albumen EVOL, Sister, Daydream Nation och Goo, som var himmelsk för mig. Jag kan liksom aldrig tröttna på dem.

Och undertecknad kan inte tröttna på Belle & Sebastian.

la musik

|

47

HIPWHIPS

Vilt orgelsvängiga Hipwhips borde vara ett gäng tjugoåringar med några ton attityd. Som musikindustrin ser ut borde det enligt regelboken vara så uttänkt, så planerat och så välregisserat. I själva verket är Hipwhips tre män som är allt annat än coola. Martin Röshammar mötte tre män som trampat runt i Stockholms musikaliska träskmarker sedan 1980-talet.

hipwhips mbryot till dagens Hipwhips skapades på en fest för femton år sen. Finn Strömberg träffade Markus Lindmark på en fest. Finn var imponerad av det genuint bluesiga sättet Markus spelade munspel på och de började spela ihop, Finn på trummor och Markus lirade gitarr. Så höll de på i flera år, de kämpade för att hitta en basist som ”klarade stuket som vi höll på med”. Det var mycket improvisationer, inte så mycket färdiga låtar och kompositioner.

Då spelade de på fester och privata tillställningar. En gång, sommaren 1990, spelade de på Tre Backar i Stockholm för en biff med bearnaisesås och två öl var. Öl som de fick bocka av på en lista.

Sedan dess har bandet lagts ner hur många gånger som helst. Hipwhips har inte bara lagts ner, de har inte snackat med varandra på flera år. De hade ingen replokal, ”det var depressioner, ja det var som livet är. Livet förändras från dag till dag” som trummisen Finn Strömberg uttrycker det.

Men en dag träffade de den enögde Thomas Meyer. I den vevan fick de tag i en bra lokal på Djurgården som Markus bodde i. Där fanns ingen kyl, ingen toalett och Markus hade ett smörpaket stående i ett hörn. Men huset skulle rivas och de blev utkastade.

Ny paus i något år. Nya replokaler. Solna och Fridhemsplan. Det var i den vevan de spelade på Ufoföreningens årsfest. Inför en av de första spelningarna med Tomas hade de laddat upp med att plocka höstlöv i Vasaparken, löv som de sedan prydde scenen med. Men det blev bråkigt och folk slog varandra på käften. Markus lugnade ner någon kille som försökte utdela ”knytnävsslag” och sa ”bra saker” enligt Finn och Thomas. Istället hamnade Markus själv i gräl med den bråkande killen.

Finn hade druckit en hel flaska whiskey och somnade innan konserten. Han jobbade på ett charterflygbolag då och kunde ta med sig massor av skattefri sprit. Kaos verkar vara granne med Hipwhips.

Som när de blev utslängda från en spelning på Kungskällaren. De fick order om att dra inom fem minuter. De hade sagt att de ”spelade lugn musik för matgäster, cocktailmusik”. Den första spelningen på det stället hade gått bra, de hade blivit

E

48 | la musik

bjudna på buffé och smaskat i sig kycklinglår och annat. Den andra blev raka motsatsen.

Vissa spelningar har blivit fullkomliga katastrofer, då ingenting har fungerat. Som deras försök på socialistiska och ungdomliga Kafé 44 på Södermalm. Markus Lindmark förklarar det med att olika ställen har olika aura och att han aldrig har känt sig hemma där.

En annan gång hade de handlat på hobbybutiken Panduro och gjort stora kaninöron av hönsnät.

De hade inte repat, men de hade lagt ner mycket jobb på öronen. Och de tre hade fått i sig mycket rom. Finn ville spela Femton gastar på död mans kista och spelningen ”kapsejsade i stormen och drev i land” för att citera Markus Lindmark.

– Det var riktigt uselt, sinnessjuk musik. När vi inte når varandra, när vi inte hittar varandra musikaliskt blir det så. Den konserten och andra hade platsat i en trist film av Fellini. Om han hade gjort en sådan, säger den verbale finliraren Markus Lindmark.

Efter ännu en av de sporadiska men alltid förvirrade och förvirrande spelningarna kom en kompis till Thomas fram och undrade om han fick spela in bandet. Och nu när höstvindarna viner 2003 är Hipwhips plötsligt i en ny situation. En ep med nio låtar finns ute, en ep som klockar in på 22 minuter och som frustar av desperat sång, svängigt orgelspel och kärlek till rockmusik som den lät när 60tal blev 70-tal.

De ser ut som barn på julafton när de pratar om glädjen över att de faktiskt har spelat in en skiva och att nu finns det minsann en möjlighet att lämna den smutsigaste och minst glamorösa rocknivån. Och en chans att kanske, kanske få leva ett lite drägligare liv.

Men Hipwhips hade inte varit Hipwhips om de inte också hade pratat om ”hur intressant det är med andliga och filosofiska vetenskaper”.

– Jag är oxe och de två är tvillingar. Det är förbryllande och betyder att jag har fyra personer att strida med. Fyra personer i två kroppar, säger Markus Lindmark.

Det är Markus Lindmark som är den store tänkaren i gänget. Det är tydligt när Finn säger att han tycker att det visst finns en plan för bandet.

Det är bara det ”att ingen vet hur den ser ut”. Då är Markus där, inte så lite pretentiös: – Det är som om vi letar efter nyckeln som finns i det osynliga skåpet som är tillverkat av ogenomträngligt stål. Man kan inte stoppa fantasins irrgångar…

– Samtidigt är det ju bara fån som tror att musik bara är roligt. Det handlar inte om att spela för skojs skull. Man blir trött av det. Det är som någon har sagt, att ”de långsamma låtarna tar vi dubbelt betalt för”. Men när jag var ute och promenerade i förrgår morse och vände och vred på tankarna om ep:n, då kände jag en slags trygghet i det. Det var som om någon skyddar mig och tar hand om mig, säger Finn Strömberg och visar en filosofisk sida också han.

Men alla är inte nöjda med den smutsigt producerade skivan som låter som om den var producerad i Detroit 1969. Thomas Meyer klarar inte av att lyssna, han tycker att det låter illa. Han menar att det är så mycket de kunde gjort bättre, som de borde haft mer tid till. De hade inte repat innan och gick rakt in i studion och spelade in. Men han slätar själv över kritiken med att det är ett spontant band och Markus Lindmark drar ut i en lång fundering kring spontanitet och naivism som vi hoppar över här.

– Det är inte meningen att vara stöddig. Men det finns en nerv hos oss. Vi är som en cirkus och riskerar hela tiden att göra nya magplask, men vi vill ta tag i folk. Inte som en galen tamburmajor, men vi vill jaga folk ur deras patetiska slummer!

Hipwhips som vissa år bara har gjort någon enstaka spelning börjar nu få fart på lirandet även om de fortfarande inte har någon replokal. I oktober var de förband till Moneybrother i Stockholm och även Malmö och Göteborg har besökts.

Kanske ser verkligheten annorlunda ut för de tre bandmedlemmarna om några år. I dag jobbar både Finn och Thomas inom vården som personliga assistenter och Markus ackompanjerar dansföreställningar på halvtid och är arbetslös resten av tiden. Kanske, kanske får de mer tid för musiken.

Det kan också vara så att Hipwhips är nerlagt när du läser det här…

MOODY ALAN

ka man få något riktigt gjort är det lika bra att göra det själv. Så resonerar, i sann småländsk företagsanda, det till huvudstaden utflyttade Värnamobandet Moody Alan. Förstlingsverket, Moodswings är således en äkta DIYaffär, från inspelning till omslagsdesign till skivbolagsetikett. Det är Daniel Johansson, gitarrist i bandet som ligger bakom skivbolaget Crying Bob. – Tanken med bolaget var från början att ge ut Moody Alan, men nu har jag släppt fem fullängdare med lika många band på ett år, säger han med ett skratt.

Det var frustration över läget i branschen som gjorde att Daniel bestämde sig för att ta saken i egna händer. “Hellre ligga på eget bolag som högsta prioritet än som låg prioritet på ett majorbolag” var filosofin och den gäller i högsta grad ännu. Något som för övrigt gäller för allt fler svenska band idag.

Han medger dock att det ibland kan medföra vissa konflikter att sitta på dubbla stolar: – Jag funderar ju direkt inte i banor som hits och listplaceringar, men är väl ändå kanske mer noga vid val av singel och video än vad de andra är, säger han och tillägger: dessutom är jag ju intresserad av att bolaget gör sig ett namn också. Och lite av en kontrollfreak är man väl allt…

Moody Alans musik är, trots gör-det-själv-principen, långt ifrån hemvävd. Man kan visserligen hitta associationer till så vitt skilda referenser som Ozzy Osborne (framför allt i melodiuppbyggnad) och Manic Street Preachers i Moody Alans melodiska rock, men bandet har ändå lyckats hitta en egen liten nisch, med ett sound som växt fram under de tre år bandet funnits. Med sina kraftfulla och energiska låtar, fulla av stenhårda refränger med gott om

S

Moody Alan

TEXT OLA KARLSSON FOTO MICHAEL LOKNER

klister visar Moodswings upp ett band som har har full kontroll över det sätt de vill framstå på, både musikaliskt och visuellt.

– Vi hade ganska enkelt kunnat för en platta som låter “rätt” och samlat enmassa credpoäng, men det är inte intressant, säger basisten och sångaren Joakim Svenningsson. Vi tullar inte på våra principer och det var också därför vi valde att producera själva; vi visste vad vi skulle göra för att få det sound vi önskade.

Moody Alan är just hemkomna från London, där de gjort ett antal spelningar, bland annat på ett forum kallat Swedish Breed. Mottagandet var bra och stärkte bandets tro på att det framför allt är i utlandet man har de största chanserna att nå en stor publik.

– Vi blev förvånade över hur lätt det var att fixa spelningar i London, säger Joakim. Vi bara gick in

5/5 "...De har något så ovanligt som en helt egen stil genomsyrad av triumferande vemod. Trots att låtmaterialet är oerhört starkt är det detaljerna som dröjer sig kvar i huvudet."

"Briljanta texter."

Malena Rydell/DN

och lämnade vår demo och de lyssnade direkt. Så fick man ett svar på en gång. Vi fick t.ex en preliminär bokning på klassiska Borderline på det sättet.

– Något annat som var förvånande var hur låg standarden var på de engelska band vi spelade med, säger Daniel. Svensk musik står sig verkligen i den utländska konkurrensen.

Moody Alan håller sig, om än omedvetet, på sin kant och Joakim och Daniel erkänner att de ibland känner sig lite som katter bland hermeliner på Stockholms musikscen.

– Vi känner oss faktiskt unika, säger Daniel, som annars varit ute på turné som trumpetare åt Marit Bergman. Vår stil är verkligen vår egen, på gott och ont.

Och att döma av hur Moodswings låter är det mest på gott, är man benägen att tillägga.

4/5 "...Så trovärdigt och avväpnande att detta, tillsammans med Concretes och Moneybrother, kan vara bland årets bästa svenska plattor."

Peter Alzén/Arbetarbladet

Pelle Olofsson/Zero Magazine

8/10 "Svensk favorit i höst!"

4/5 "...Tveklöst ett av årets bästa svenska album."

Martin Röshammar/La Musik

Johan Cronqvist/Östgöta Correspondenten

7/10 "Blotta tanken på First Floor Power, att de aldrig är självklara, värmer mitt hjärta."

4/5 "Nu charmar de ner mig på knä redan med texthäftet.

FFP har gjort en grym skiva för höstmörkret med en hel massa nerv."

Sara Martinsson/Sonic

4.5/5 "Det är en skiva som står för sig själv på alla sätt och vis. Gå och ställ dig bredvid den."

Jessica Dalman/Falukuriren

4/5 "...En platta som bättre än någon annan talar till oss om sakernas desperata tillstånd."

Björn Waller/Revolver

Lennart Persson/Expressen

HYLLAT ALBUM I DIN BUTIK la musik

|

49

n trappa upp i den kombinerade puben och restaurangen The Engineer i Chalk Farm i norra London lyssnar Robert Plant på min minidiscspelare medan han äter vegetarisk soppa.

Han hör på ett meddelande som jag tagit med mig från hans rockstjärnepolare Tori Amos, en kvinna som en gång erkände att Led Zeppelins första album - och Plants Valhallawailande i synnerhet till stor del var ansvarigt för hennes sexuella uppvaknande.

Meddelandet går ”Hej Robert! Detta är Tori som skickar dig massor av kärlek och ett stort, stort skratt!” och är kanske inte så saftigt, men ändå tillräckligt för att framkalla ett busigt leende i Plants fårade ansikte.

– Ah, ja, säger han. Den förtjusande Tori. Hon är ganska uppslukad av porten till den andra sidan, men jag har alltid trott på henne.

Min värd övergår till att dra sig till minnes den version av Led Zeppelins Down By The Seaside som han och Tori spelade in till en Led Zeppelin-tribut 1995. Jag aktar mig noga för att kommentera den, eftersom den trots allt var en spektakulärt usel version av en genuin klassiker.

Det har varit ännu ett storslaget år för Plant.

Hans resor har fört honom till Essakane på Mali, där han filmade delar av The Festival In The Desert med sin digitala filmkamera, och till Nordkap i Nordnorge, där han och hans band Strange Sensation spelade intill de berg som leder mot Nordpolen. Medan Plant var i Essakane blev han förälskad i Maligruppen Tartits musik. ”Tror du att du vet hur sång låter så får du tänka om”. Han har också lärt sig ”när man ska plantera rosor och när man inte ska göra det” och hävdar att han funnit ”ingången till en perfekt backhand i tennis”. Man skulle kunna tro att en annan av årets milstolpar har varit den fenomenala succén för Led Zeppelins trippla livealbum How The West Was Won, som följde den extatiska responsen på gruppens DVD, och tog dem till toppen av USA-listan för första gången på 24 år. När jag kommer in på det är Plant dock snabb på att styra in mig på sin färska framgång som soloartist.

– Nej, först fick jag två Grammynomineringar i januari, för mitt album Dreamland, säger han.

– En nominering för bästa manliga vokalartist för Darkness, Darkness och en annan nominering i klassen bästa rockalbum. Så till skillnad från att komma från kylan till en återförening, hade mina sologrejor fått uppskattning i USA och genom röstsystemet nått den decimerade skara på fem som bestod av potentiella Grammyvinnare. Visst, årets utgivningar med Zeppelin blev monumentalt framgångsrika.

Men man måste ändå se det mot bakgrund av att jag parallellt jobbade med mina egna grejor. Strange Sensation och jag tog ett enmotorigt plan uppför floden Niger tillsammans med ett filmteam från BBC:s barnprogram Newsround. Vi spelade på festivaler i Ukraina och Belarus. Vi spelade varhelst vi kunde.

E

PLANTS gråblonda hår sitter i en svans och han har tjocka afrikanska armband på sin vänstra arm.

Ringtonen på hans mobil är en gammal jamaicansk reggaelåt som jag känner igen men inte kan placera. Med en encyklopedisk musikkunskap som

10 | la musik 50

Robert Plant

Av James McNair

han kontant bläddrar i, verkar han gilla intervjusituationen mer än de flesta. Han är kompisaktig, dock med vissa inslag av bestämdhet.

Vi har träffats för att prata om Sixty Six To Timbuktu, en ny dubbel-CD som går igenom Plants bästa sologrejor före och efter Led Zeppelin. Dess titel är talande, då den inkluderar året då han gjorde sin studiodebut på en förvånansvärt själfull version av The Young Racsals You´d Better Run, men också platsen för en liveinspelning av den Arthur Crudupoch John Lee Hookerinspirerade Win My Train Fare Home tidigare i år. Andra godbitar inkluderar demos som Plant och Led Zeppelins trumslagare John Bonham gjorde medan de fortfarande var medlemmar i Band Of Joy (deras version av Hey Joe är extra bra) och enstaka låtar som innehåller ”ljud som var passande när Heaven 17 var på toppen av sin karriär”. Och även om den första CD:ns Big Log och 29 Palms visar Plants gåva för att skriva hits även efter Zeppelin så är de flesta verkliga upptäckterna att göra på den andra CD:n, där en ungdomlig Plant visar sin storhet som crooner, soulman, begåvad blueslärling med mera.

När jag berömmer hans trakterande av munspelet på Operator, inspelad med den brittiska bluesens gudfader Alexis Korner 1968, tänder det gnistan till en anekdot om Sonny Boy Williamson, en av Plants främsta förebilder på munspel.

– Jag minns när jag såg honom på Birmingham

Town Hall 1964, då han var på bluesturné med Bukka White. Han hade en lila och grå harlequinkostym och såg ut som en narr. Han ställde sig och tog en drill bredvid mig på herrmuggen och jag kissade på byxorna av glädje. Varmt och skönt var det också, he he! Jag tvättade mina händer, torkade dem på skjortan och sa ”Mr Williamson, om det inte vore för dig skulle jag inte spela munspel. Kan jag få din autograf?” ”Fuck off, grabben!” Och jag sa ”Tack, sir. Tack för att du tog notis om mig”.

Medan Plant pratar mer om vilka munspelare som influerade honom på Zeppelinlåtar som Nobody´s Fault But Mine och When The Levee Breaks skiner hans entusiasm för, och kunskap om tidig blues igenom. Han nämner Sonny Terrys innovativa spel med Blind Boy Fuller på 30-talet. Han pratar om John Lee Williamson, vars synkoperade countrygrej och wahwah-effekter imponerade storligen på honom. Men den munspelare som vann hans hjärta var utan tvivel den tidigare nämnda Sonny Boy. – När jag var 15 år gammal och blev bäst i klassen på Stourbridge Grammar School så köpte mamma och pappa Help Me med Sonny Boy, som belöning.

Den låg på Pye International, etiketten var gul och röd. Det var enda gången som jag någonsin försökt lära mig spela något genom att spela skivan om och om igen, och jag satte den till slut. Men det var förbannat svårt! Det fick mig att undra hur Pagey

ROBERT PLANT

(Jimmy Page) lyckades ta ut alla Otis Rush licks.

När Plant ombeds att säga vilken han tyckte var den intressantaste person han mött under 2003 så väljer han Arthur Lee. Och Lee är förstås den amerikanske sångaren och låtskrivaren som frontade 60-talets syrade popband Love, vars A House Is Not A Motel (från 1967 års klassiska album Forever Changes) Plant tidigare gjort en cover på. I augusti spelade både Plant och Lee på Canterbury Fayre i England. Morgonen efter Plants konsert stötte de två legenderna ihop i lobbyn till stans Holiday Inn. – Det var ett väldigt kort möte, säger Plant.

Arthur tittade upp på mig genom sina mörka glasögon. Jag la min hand på hans axel och sa ”jag är glad för din skull. Glad att du är tillbaka” (Efter att ha dömts till ett 12-årigt fängelsestraff för brott mot vapenlagen blev Lee benådad i förtid och släpptes 2001 ut från Pleasant Valley State Prison i Kalifornien).

– Det var så mycket jag ville fråga honom, men ibland är det fantastiskt att bara förbli ett fan och inte få bubblan att spricka. Jag menar, skulle du vilja träffa Captain Beefheart i (snabbköpskedjan) Waitrose? Naturligtvis inte. Det var lite som när jag såg Brigitte Bardot över torget i Paris på ett party som skivbolagsmogulen Eddie Barclay hade, fortsätter Plant, som nu gått igång.

– Bardot var klädd i svart läder och hade en kedjad leopard. Bonzo (Zeppelins trummis John Bonham) och jag stapplade genom en uppblåsbar entrétunnel som var som tagen ur filmen Barbarella. Och medan vi lyckades samla ihop oss golvet så såg vi

Kattkvinnan en bit bort. Jag kunde ju knappast gå fram till henne med min black countrydialekt och fråga om hon hade eld.

Plant, som hunnit bli 55 år gammal, är fortfarande vid god vigör. Det är också uppenbart att han, till skillnad från många av sina generationskamrater, fortfarande känner genuin entusiasm inför att skapa musik, kanske för att han hela tiden lyckats behålla ett fans perspektiv. Det enda som egentligen verkar störa honom är det konstanta snacket om en tänkbar återförening av Led Zeppelin. Något som inte kommer att hända. Åtminstone inte inom överskådlig tid.

– Som jag ser det, säger han, finns det inget skäl för mig att göra ändlösa världsturnéer nu. För att behålla inspirationen måste man handplocka de bästa idéerna. Den här veckan blev Strange Sensation erbjudna att spela på presentationen av Nobels Fredspris i Norge och vi har tackat ja. Tidigare i år tog vi hit Takambarytmen från The Festival In The Desert och har just använt den i ett lysande stycke musik. Det låter som Fleetwood Mac´s Oh Well transporterad till södra Sahara. Jag tror att nästa grej som jag ger ut kommer att ha en stark influens från världsmusik, men det blir världsmusik som förvandlas till något annat.

Plant hejdar sig när han sagt det och sedan ler han som om något just slagit honom.

– Man måste givetvis göra det på rätt sätt. Det är inget vidare att sluta som en eller två av mina kollegor, som dansar med Bulgariska bondkvinnor på en scen i sitt lokala Folkets Hus.

BORN INNOCENT

Inte oväntat hade Plant en del äventyr även i USA under det gångna året. Han och hans flickvän Jessica spenderade nyligen sin semester på östkusten för lite valspaning. Men hur trevligt det än var säger Plant att han efter några dagar behövde något lite mer upplivande. Därför avrundade de sin resa med att svänga förbi Los Angeles innan de åkte hem.

– Vi kom ut från den här restaurangen och gick nerför gatan och plötsligt bromsar en upphetsad man in bredvid oss. Han har helt uppenbart en del aktiva substanser i sin kropp och säger ”Hey man, hoppa in! Din brorsa spelar en bit ner längs gatan!”

Jag undrade om min brorsa skulle vara Pagey? ”Nänä, Terry Reid spelar på The Joint på Pico”.

(Terry Reid är den brittiske sångare som 1968 tackade nej till att gå med i Led Zeppelin, som då fortfarande hette New Yardbirds). Hursomhelst så hoppade vi in i bilen och snubben körde som en galning. Min vän och hans fru var också med och hon kommenterade skrikande hans sätt att köra. Men jag förklarade att det var OK, att vi var förutbestämda att komma till det här giget.

– Så vi kommer dit och Terry har den här silverkostymen. Han svettas floder och stinker av konjak.

Han luktar som Buddy Guy och som Team Spirit, skrattar Plant. Terry säger ”för helvete, Robert, vad gör DU här?” Jag säger ”skit samma, låt oss äntra scenen! Vi har ju inte stått på samma scen sedan 1967!” Så vi gör Season Of The Witch, som vi alltid brukade sjunga tillsammans när jag var i Band Of Joy. Jag sjöng tills jag inte kunde tala. Det var makalöst.

HEAR

STACEY EARLE+ MARK STUART/NEVER GONNA LET YOU GO

la musik

|

51

chords ”I chill like a pro with a veterans habit/ Like I sucked all the sedatives out the medicine cabinet” rappar skånske Chords på sin solodebut.

Kalle Malmstedt åkte ner till Malmö för att snacka hiphop med Timbuktus långe sidekick som också ligger bakom en av årets svenska hiphopplattor.

Foto Michael Lokner

et är ovant att se Chords tillsammans med någon som är nästan lika lång som han själv. Vanligtvis brukar han torna upp sig över Timbuktu och spotta snabba rhymes på Sveriges scener. Så när han vid lunchtid kommer runt hörnet på gatan hemma i Malmö tillsammans med långe och skäggige BreakMecanix-Måns känns det lite konstigt.

– Folk känner mig mest som han som är som dubbelt så lång som Jason. Det är inget problem att han är mer känd. Jag kan fullt stå för allt som Jason säger och jag kommer aldrig att tycka att ”Fan, varför var jag ute på turné med honom – jag kom ju i skymundan”, säger Chords när vi gått uppför trapporna till hans mycket rymliga lägenhet och han låtit sin långa kropp sjunka ner i en lejongul fåtölj.

– Det har ju öppnat så mycket möjligheter – dels har jag fått scenvana och dels att jag sluppit stiga

D

10 | la musik 52

upp åtta på morgonen och städa avdelning nitton på lasarettet. Förut har både jag har städat på lasarett och diskat på St Lars, varit vaktmästare och gjort alla de grejerna. Med Jason har jag träffat så mycket folk - journalister, producenter, arrangörer, skivbolagsmänniskor, andra grupper, rockgrupper, popgrupper, hiphopgrupper – ett nätverk har vuxit upp och det kan aldrig var fel.

För en ganska kort reporter känns det okej att alla sitter ner och ännu mer okej när Chords – som egentligen heter Jens Resch – är den perfekte värden och springer med både nytt presskaffe och vatten. Chords soffa är skön och inbjuder till en lång och avslappnad stund. Och medan Chords pysslar i köket underhåller Måns Asplund, som tillsammans med Mårten i Spotrunnaz är ena halvan av demonproducentparet BreakMecanix, gärna så länge med att berätta om sin bakgrund i Lund.

– Jag trillade på det sent, hela den här hiphopgrejen, jag kom inte in i det förrän ’93. Jag spelade trummor tidigare. Sedan fixade vi en studio jävligt tidigt, kanske 94, i Lund och hade ett litet kollektiv som vi satte igång. Jag, Mårten från Spotrunnaz, Jason – Timbuktu – och andra, berättar han.

– The original hiphop-fabrik i Lund liksom, först och egentligen den enda, fyller Chords i, som satt sig igen.

– Det var där jag träffade alla och spelade in min första låt när jag var sexton.

– 1994 var det väl. Spotrunnaz började där också, säger Chords som började lyssna på K-Solo, EPMD och NWA på pojkrummet i Lund redan i 10-11-årsåldern.

För det är ju så att både Chords, Måns och Jason ”Timbuktu” Diakité är från Lund. Och trots att Chords är fyra år yngre än Timbuktu och Måns hängde han med i utkanten av det som en dag

CHORDS

skulle bli Juju Records – med över hälften av Sveriges mest intressanta och aktiva hiphopartister i sitt artiststall.

Men innan det skulle komma så långt flyttade Timbuktu och Måns till Stockholm, lärde sig branschen och spelade in plattan T:2 Kontrakultur.

Chords åkte över till USA i ett och ett halvt år – amerikanska föräldrar, precis som Timbuktu - och fick finna sin egen väg när han kom tillbaka.

– Vi jobbade inte mer tillsammans just då. Men jag har andra polare som jag jobbade med och det gjordes lite grejer. Jag började spela in med Max Axell också, som är från Höör. Vi proddade själva och spelade in och till slut kom det en EP år 2000, på vinyl, som var det första riktiga släppet vi gjorde.

Innan dess var det bara kassetter. Det var inte så jävla produktivt i och med att det inte fanns nåt riktigt ställe att jobba på – man kunde inte spela in så lätt. Det tog ett halvår att hitta nåt ställe att spela in på och få iväg en låt, berättar Chords.

Men allt förändrades när Timbuktu flyttade tillbaka till Skåne och öppnade Juju Records med kombinerat skivbolagskontor, inspelningsstudio och kollektiv i Malmö. Plötsligt var det bra för Chords att han stannat kvar och han flyttade också till den större grannstaden, fick följa med Timbuktu ut på ett par turnéer och medverkade på både Whått’s Dö Madderfaking Diil? och The Botten is nådd!.

Allt detta öppnade dörren för det som många musiker drömmer om – att släppa en egen skiva. I Chords fall heter den The Garden Around The Mansion, är helt engelskspråkig och har gäster som Promoe från Looptroop och, självklart, Timbuktu.

– Det är som allt annat, när man har jobbat och spelat gratis och varit med på samlingsskivor och så och känner att det här är det man sysslar med, då måste man ju släppa en skiva. Att släppa en skiva är grunden i musikbranschen, säger Chords som naturligtvis är mycket nöjd med sitt alster.

– Utgångspunkten var att jag ville ha raka beats.

Det sa jag till Måns från början: Jag vill ha hiphopbeats - DANK! Jag ville göra en riktig hiphopplatta. Utsvävningar kan komma när man har snöat in. När man har gjort fler plattor gör de säkert det.

Risken finns väl att om man skulle snöa in från början så skulle man inte komma tillbaka till den grunden som man egentligen ville ha fram. Jag ville lätt påbörja allt med att göra en stadig, rak, fet hiphop-platta, för det är det jag har lyssnat på och älskat så jävla länge, säger Chords och gestikulerar för att stryka under ljudeffekterna.

Och visst skiljer sig The Garden Around The Mansion från den tillbakalutade jazziga och reggaeinfluerade hiphop som till exempel Fattaru och Lundakompisen Timbuktu har valt att göra sina vax heta med.

– Exakt, men det är ju Jasons utsvävning, och Jason ligger ju år före mig i sin utveckling, liksom.

Om du tittar på Jasons och Måns första platta T2 är den ju en rätt rak hiphopplatta. Om du tar hans engelska platta där är den nästan exakt som min: Lite gäster, raka hiphopbeats, klassiska hiphoprefränger, så det är ju helt annat än Jasons och Måns utsvävning på den nya plattan. Och jag har ju haft den feta chansen att vara med på hela deras grej.

Men jag kände aldrig att ”nu är jag med Jason och nu gör de sån akustisk hiphop, så då måste jag också göra akustisk hiphop och sjunga refrängen, liksom” Nej, jag var inställd från början på att göra en fet hiphopplatta och inte försöka göra något annat.

Hade jag bett Måns om ett akustiskt folk-beat hade jag för evigt varit Timbuks sidekick som försökte göra samma sak som Timbuk. Men det hade jag aldrig en tanke på att bli, säger Chords.

Skivan tog ungefär ett år att spela in, med den första studiosessionen i mars 2002 och den i New York i februari i år. Att det tog så lång tid beror självklart på det myckna turnérandet med Timbuktu och Damn! – 150-200 spelningar på ett och halvt år. Att Måns och Chords åkte till New York för att spela in beror naturligtvis på att New York är… ja. New York.

– Jag har alltid varit New York-benägen. New York är ju trots allt hiphopens brännpunkt eller Mecca eller vad man vill säga. Västkustgrejerna har alltid varit lite mer funkiga och musikaliska. Östkustgrejerna har alltid varit lite mer: Ett fett, rakt beat som ligger i en loop och så bara: Pam! Pam! – något som kickar röven liksom, illustrerar Chords med ett par snabba slag i luften.

Och när Chords uttryckte sin önskan om att åka över Atlanten och spela in ett par låtar visade det sig att JuJu Records hade skaffat sig en massa nyttiga kontakter där under arbetet med en undergroundsamling som aldrig kom ut. Med andra ord var det en rätt väl förberedd Lundaduo med fickorna fulla av telefonnummer som en kylig vinterdag anlände i det stora rap-äpplet för att träffa Tonedeff, Masta Ace och Punchline.

– Man har ju det redan i sig lite att ”Shit, jag kommer från Lund till New York” och man har kanske inte det största självförtroendet. Man var jävligt nervös, minns Måns.

– Det var inte så mycket att man var rädd, man var mer ovetande, man visste inte vad man skulle förvänta sig. Men så fort vi hamnade i studion, så fort vi träffade Punchline och snackade så var det exakt samma grej som att spela in med Jason i Malmö. Liksom, vi sitter i studion, där sitter en massa folk och snackar skit och ett fett beat går och någon sitter och skriver och du vet ”Jag har mina rhymes här, det är lugnt” och sedan gå in och lägga det. Helt exakt likadant som det är hemma, säger en lugn Chords.

– Det känns lite som att om man kan sticka dit och säga att man är mc och eller hiphopproducent och få höra: ”Fan vad feta låtar och fan vad grymt!”

- kan man göra det där så behöver man inte vara rädd för att göra det någon annanstans i hela världen.

Men New York i all ära. När vi snackar texter senare avslöjar Chords att det finns ett ännu större rättesnöre för honom än vilken kritiker eller hiphopmogul från Östkusten som helst: Mamma!

– Min mamma är min högsta auktoritet här i världen. Det är inte Göran Persson eller polischefen, eller du vet. Kan jag säga det till min mamma så skiter jag fullständigt i vad alla andra tycker om det, säger han.

Diskussionen handlar om Chords frekventa refererande till illegala rökbara substanser i sina rhy-

mes – ”Det är konstant återkommande kan jag hålla med om…” – och slutsatsen är att folk får hantera det hur de vill. Det är ingen stor grej och de som skulle kunna bli upprörda fattar ju ändå inte.

Chords vill skriva om saker som ligger nära honom i vardagen och det är en av dem. Men en text kan lika gärna handla om samhällsproblem eller gamla leksaker.

– Man kan ju kolla på Dokument utifrån och få idéer. Det sitter någon snubbe där och lägger ett jävligt coolt citat. Det hämtas ju överallt ifrån, säger Chords och tittar bort med TV:n som nästan döljs av högar med DVD:er.

Och de gamla leksakerna då? Både Transformersondingarna Decepticons och GI Joe återfinns ju i trädgården runt herrgården. Ja, som textrader på skivan då.

– Man måste ta det som berör en. Jag har alltid tyckt att ordval är jävligt viktigt. Ett ord som till exempel Decepticons representerar ju så jävla mycket för så mycket folk – lekar och titta på tv när man är liten. Man kan förklara så mycket mer med ett ord än med en mening. När jag säger ”GI Joe saves the day with his weapon drawn” skulle jag i stället kunnat säga ”Ja, man tyckte att det var jävligt häftigt med GI Joe. Men man fattade inte att han var militär och använde vapen o s v”. Säger man det med ett ord på en rad så fattar folk liksom, säger Chords.

Det har blivit sen eftermiddag och det är nästan dags resa sig ur soffan och avsluta intervjun. Chords väntar på sin brorsa som ska hjälpa till med flytt från det alltför stora lägenheten och ska dessutom bli fotograferad för en annan tidning. Sedan väntar också inläsning av lite radioreklam på italienska (!) inför Chords Europalansering. Så kan det gå när man börjar lyssna på EPMD hemma i Lund när man är 10-11 år.

Och har en förstående mamma, förstås.

The Garden Around The Mansion finns ute nu.

Chords kommer förmodligen att turnera i Sverige efter nyår och kanske också i Europa med sina amerikanska kompisar framåt våren.

la musik

|

53

JOE H

Amerikanen Joe Henry var efter åtta soloalbum fortfarande något av en kultartist. Häromåret fick han till slut uppmärksamhet (och en Grammy) som producent för Solomon Burkes comebackalbum. Nyligen släpptes Joes nionde soloalbum Tiny Voices, en platta full av nattlig atmosfär och intelligenta, genomarbetade texter. Anders Lundquist åkte till London och träffade en verbal artist som tycker att all musik man inte hört förr är ny.

J

oe Henry minns sin viktigaste vändpunkt som artist väl. Inför sitt sjätte album som måttligt framgångsrik folk/rockcountryartist bestämde han sig för att ställa allt på ända och lära sig ett nytt sätt att arbeta. Vi sitter på ett hotell ett stenkast från Sheperd´s Bush. Efter lite artigt inledningsprat i den något sterila lobbyn har Joe börjat bli varm i kläderna. Han lutar sig framåt i fåtöljen, spänner ögonen i mig och sätter in sin konstnärliga brytpunkt i ett större sammanhang.

– Du vet, jag hade gjort ungefär samma typ av album om och om igen. Min femte platta Kindness Of The World rörde sig ljudmässigt inom vad man i dag skulle kalla alt-country, minns han.

Fast då fanns förstås inte den benämningen, sådana plattor kallades bara “unpopular”. Medlemmar från The Jayhawks var med och spelade på plattan. Allt fungerade som det skulle. Men Joe kände tydligt att han aldrig skulle komma att jobba på samma sätt igen. I stället för att bara dokumentera låtarna ville han i fortsättningen närma sig sina plattor mer som en film. Så blev det också.

Nästa album, Trampoline, överraskade hans mer traditionella fans med att ha en massa loopar och samplingar. Gitarristen från Helmet var också med och brötade till ljudbilden.

– Jag manipulerade mer med ljuden, dekonstruerade och rekonstruerade, minns Joe. Man kan åstadkomma så olika saker med att göra en skiva jämfört med i en konsertsituation. I studion tänker jag aldrig längre på hur jag ska kunna framföra något live. Och det började med den här skivan.

Skedet mellan album fem och sex var uppenbar-

10 | la musik 54

ligen en kris. Det var inte en så dramatisk vändpunkt att Joe övervägde att ge upp musiken helt.

– Nej, men jag var innerligt trött på den palett med färger jag dittills tillåtit mig själv att använda.

Jag hade musikaliska ambitioner som jag inte förverkligat. Mitt under inspelningarna visste jag att jag var tvungen att gå vidare. Jag var så frustrerad under inspelningarna av Kindness att jag ogillade den redan i det ögonblick den just blivit klar, för jag visste att den musik som jag själv berördes av fungerade på andra sätt. Därefter började jag göra låtar som byggde på grooves, nerifrån och upp, i stället för uttjatade ackordföljder. Är du fortfarande trött på “basic rock”?

– Ja. Jag har absolut inget intresse av sådant överhuvudtaget. Jag tror inte ens att termen rockmusik betyder något längre, det är bara något som står på en skylt i skivaffären, säger Joe Henry bestämt.

Så bestämt att jag bestämmer mig för att protestera.

Det är lustigt, för ibland känner jag samma sak.

Men så kommer det en platta som får en att känna att det faktiskt går att blåsa liv i det man trodde var trötta formler. Som en bra platta med Neil Young & Crazy Horse eller AC/DC. – Visst kan det vara så. Iggy Pop har ju börjat turnera med The Stooges igen och jag är säker på att de spelar rock. Men för många är rock i dag en oanvändbar beskrivning - och i vissa fall en musikform som tjänat sitt syfte. Så vi talar i stället om kreativitet mer generellt.

Joe Henry säger sig se vissa likheter i all konst

han uppskattar, vare sig det är musik, film, böcker eller målningar.

– All konst jag gillar är sensuell till sin natur.

Eller romantisk i sensuell mening. Den har också impressionistiska drag och är påfallande ofta ickelinjär. Jag älskar många novellförfattare som slår an en ton. Är mindre intresserad av en traditionell handling som går från punkt A till punkt B. En del av det människor känner och upplever kan bara berättas fragmentiserat. Det handlar inte om att vara medvetet otydlig bara i syfte att göra sig svår.

Vissa saker som är angelägna för oss är helt enkelt mer flytande... skuggiga... rökiga. Viskande eller otydliga.

Tiny Voices är inte jazzig till sina musikaliska harmonier, men har en del instrument (och sätt att spela) som traditionellt förknippas med jazz. Det finns här också en känsla som lämpar sig utmärkt för småtimmarna, när telefonen slutat ringa och alla toner låter annorlunda och ibland mer magiska.

– Precis! Den stämningen var jag ute efter.

Ingen som är inne på jazz skulle få för sig att referera till min musik som det minsta jazzig, det är bara rockmänniskor som drar den parallellen. Men jag håller med om att det finns en känsla av väldigt sen kväll. Visst händer det något speciellt sent på kvällen, när man sänkt garden. Man uppfattar saker lite annorlunda och skivor låter absolut på ett annat vis. Det finns skivor som jag fullkomligt älskar som jag aldrig skulle sätta på mitt på dagen eller i ljuset av starka lysrör. Jag skulle aldrig komma på tanken, för de skulle bara inte låta bra då.

Vilka är dina bästa nattplattor?

– Det är ju olika hela tiden. På natten är det nog Frank Sinatra Sings Only For The Lonely eller någon av Robert Johnsons inspelningar. Mitt på dagen är det nog Street Legal med Bob Dylan jag gillar det jag brukar referera till som hans zigenarperiod. En annan bra dagplatta är Sly Stones Fresh. Och min favoritplatta för morgonen är nog är nog Louis

Armstrongs “heta” kvintetter och septetter från det sena 30-talet.

Jag frågar Joe hur han tror att det kommer det sig att jag, som musikfantast med hyfsat bred smak, aldrig hade hört talas om honom förrän han producerade Solomon Burkes comeback häromåret.

– För att svenskar ligger efter! skrattar Joe men blir sedan allvarlig och fortsätter.

– Ärligt talat finns det nog ett huvudsakligt skäl. Åren innan jag fick kontrakt med skivbolaget Anti låg jag på ett Disneyägt bolag som inte hade något som helst intresse av vare sig mig eller av att sälja skivor i Europa. Men trots att jag inte säljer så mycket skivor är jag nog ganska respekterad, så någonstans längs vägen kan man tycka att du borde ha kommit i kontakt med min musik! vi talar om Joe Henrys drömsamarbeten. Delvis är de för mig ganska oväntade. Eller vad sägs om hiphoppionjären Dr Dre? – Han är överst på min lista, säger Joe tveklöst.

Hans produktioner låter helt fantastiskt. Jag försökte få honom att producera mitt förrförra album, som heter Fuse, men det fanns inte en möjlighet. Jag skulle också älska att arbeta med Ray Charles, Elvis Jones eller Roy Haines, medan de fortfarande finns bland oss. Mästarna!

Joe har liksom de flesta andra artister som främsta mål att få fortsätta hålla på och göra plattor.

– Min vän Me´Shell Ndegéocello och jag kom nyligen in på hur det är näst intill omöjligt att klara sig länge i musikbranschen som den ser ut i dag.

Jag menar, Duke Ellington gjorde mycket av sin bästa musik när han var nära 70 år gammal. Men hur klarar man sig tillräckligt länge i dagens klimat för att verkligen bli bra på det man gör? Hur lurar man skivbolagen att finansiera plattor tillräckligt länge för att man faktiskt ska nå artistisk mognad?

I dag blir man kontrakterad med förväntningarna att få en stor hit inom två album, högst. Annars är man avpolletterad och de ser sig om efter nästa 14åring. Mitt mål är enkelt: att överleva länge nog i

la musik

|

55

J O E H E N RY

detta för att bli riktigt bra. Att göra en platta som inte tidigare gjorts.

Joe tycker att det finns uppenbara fördelar med att vara en så kallad kultartist som inte förväntas sälja miljoner. En av dessa fördelar är att han inte ens behöver befatta sig med den hitorienterade popvärlden.

– Jag har hört allt snack om att albumet skulle vara på utdöende. Och visst finns det en marknad för att ladda ner singelhits. Men när videon kom sa alla att folk skulle sluta gå på bio. Det är inte samma sak. Jag tänker inte ens på popradio, jag gör album. Jag refererar inte ens till en låt som tänkbar singel. Tanken dyker inte ens upp under en produktion. Och det är en sådan lättnad att äntligen ligga på en etikett som inte heller tar upp det under möten. Man försöker göra ett så bra jobb man kan på sina egna villkor.

Joe understryker dock att det inte handlar om att han är naiv. Han vet precis vad han gör och vilka de sannolika följderna är.

– Om mitt främsta mål vore att sälja mycket skivor skulle jag jobba helt annorlunda. Men mitt mål är att göra så bra musik som möjligt. Och jag är övertygad om att det finns en publik för riktigt bra musik.

Vi enas om att hela musikindustrin just nu befinner sig i ett enda kaos och konstaterar att de flesta branschaktörer för en gångs skull tycks extremt ovilliga att sia om var allt kommer att landa.

– Jag kunde inte vara mer nöjd, säger Joe och låter undslippa ett rått men hjärtlöst skratt. Det här scenariot passar mig alldeles utmärkt! Något måste bort för att annat ska kunna växa upp. Och det är de största bolagen som har störst problem. Det är alla överdrifter som straffar sig. Folk som baserat sina beslut på hur de ska kunna framhäva sig själva och fortsätta leva lyxliv. Folk som får en miljon om året för att vara “Head Of A&R” och spenderar ett år eller två utan att kontraktera något. Deras jobb blir till slut att inte uppröra någon genom att göra fel. För om man kontrakterar något som inte funkar får man dåligt rykte. Men så länge man flyger jorden runt och ser band, spelar tung branschhöjdare, bjuder ut vissa band på middag och säger att man har stora saker på gång, så gör man inget konkret fel. De här lirarna har fått behålla sina jobb alltför länge. Men vad är det för liv? Någon kontrakterade Mariah Carey för 80 miljoner dollar bara för att de tror att det ser bra ut, för att kunna säga att de kontrakterat en stor artist. Men hur fasen ska man kunna tjäna tillbaka så mycket pengar?

Vi lämnar ämnet och jag frågar Joe vilka han anser vara sina största styrkor och svagheter som artist.

– Min styrka är att jag är trogen mot mitt det jag gör. Jag arbetar hårt och försöker ägna mig åt det som verkligen betyder något, inte de omkringliggande distraktioner som vi alla känner till. Jag vill gärna tro att jag är framåtstävande, att jag är en bra tjuv, det vill säga har bra smak när det gäller vad jag stjäl från och hur mycket.

Talang för att skapa musik är väl egentligen inget annat än god smak?

– Det är exakt vad det är! Det handlar om att

56 | la musik

gallra bland sina egna idéer, känna vad som är användbart. Min svaghet är att jag har ett begränsat omfång som sångare, även om jag börjat hitta ett sätt att använda min röst på som är intresseväckande och tjänar mina syften. Jag är ingen stor sångare på det sätt som de stora sångarna är. Men i samma andetag vet jag att de som jag anser vara bra sångare ofta inte heller är tekniskt duktiga. Det handlar om att göra det bästa inom sina begränsningar. Om man till exempel hade obegränsat med pengar för att producera en skiva skulle den förmodligen aldrig bli klar! Men ibland frustreras jag av mina fysiska begränsningar som sångare. Melodierna täcker inget större omfång och jag låter klart sämre i höga register.

Joe håller sig kvar en stund vid tankegången att begränsningar är vad som triggar igång oss och får oss att ta itu med våra liv.

– Tänk dig att det inte fanns några som helst gränser för något. Du kunde åka vart som helst i hela världen varje dag och göra vad du ville. Du skulle ha svårt att bestämma dig och kanske till och med stå förlamad av beslutsångest. Men om du måste stanna hemma och bara har en enda timme för dig själv kan ett varmt bad och en kopp kaffe kännas som den ultimativa lyxen, något oerhört tillfredsställande! Men du hade kanske aldrig stannat hemma om du inte haft den tidsbegränsningen.

Jag påpekar för Joe att han påminner mig om tre olika sångare: Tom Waits, Robbie Robertson och Sting. Han ser inte helt nöjd ut.

– Jag har bara hört den första liknelsen tidigare.

Och det är bara honom jag själv gillar av de tre du nämnde. Jag är ett stort fan av The Band. Min son heter Levon, det är en ledtråd! Men jag har aldrig varit ett fan av Robbie Robertson som sångare.

Och jag äger inga plattor med Sting och är ärligt talat inte förtjust i det han sysslar med. Men jag förstår att det är hans dragningar åt det jazziga hållet som bidrar till liknelsen.

Skulle du kalla dina texter poesi?

– Nej, för jag anser att textförfattande och poesi är två olika saker. Vissa försöker ge en beröm genom att säga saker som ”du är inte bara en låtskrivare, du är en riktig poet”. Som om det är på en högre nivå. Medan jag råkar tycka att en bra låt är värd minst lika mycket som ett bra poem. Vissa låttexter håller utan musiken, men det viktiga är att det totala resultatet fungerar, att musiken kompletterar texten och tvärtom. När man inte kan föreställa sig texten utan musiken och tvärtom, för mig är det den högsta konstformen. Det är också det de flesta låtskrivare strävar efter.

Dina texter fungerar också när man bara läser dem.

– Jag hoppas det men har aldrig velat utgå ifrån det. Jag skriver och skriver om, outtröttligt. Jag

J O E H E N RY

skulle aldrig ta med en vers eller en rad som utfyllnad. En vers som jag inte var nöjd med eller som inte passade in helt skulle aldrig hänga med till slutskedet i en produktion. Jag vet inte om andra känner det, men jag arbetar i alla fall med den inställningen.

Jag har lyssnat ganska mycket på ditt senaste album och måste erkänna att få låtar har gett mig samma må bra-känsla som Lighthouse medan få har fått mig att känna mig så illa till mods som This Afternoon.

– Jag tror jag vet varför du känner så i båda fallen. This Afternoon är menad att få dig känna obehag, och jag anser själv att Lighthouse är upplyftande. Det var min intention. Ibland är en text mest skriven för att informera musikerna om den känsla jag är ute efter med musiken. Och när man väl uppnått den skulle jag nästan kunna göra mig av med texten och ändå ha dess emotionella DNA kvar i låten.

Det finns inte så många samtida artister där ute som Joe Henry säger sig känna starkt släktskap med.

– Möjligen Chocolate Genius, har du hört honom?

Han har gjort en skiva som heter Black Music, som jag känner är på samma våglängd på något sätt. Men jag måste erkänna att jag inte längre lyssnar på mycket ny musik för att bli underhållen. Jag gräver mig tillbaka ganska långt i stället. Det finns så mycket oupptäckt musik från förr som jag vet kan engagera mig. Och jag vill höra den. Jag tycker inte det behöver innebära att man är gammalmodig.

Varför ber folk nästan alltid om tips på nysläppt

musik, i stället för att fråga vad man spelar mest, eller vilken som är den bästa platta man vet genom tiderna, när de vill ha tag i bra plattor?

– Ja, det händer mig hela tiden i intervjuer. Journalisten undrar vad jag lyssnar på för ny musik och jag kommer inte på något som kommit i år utan berättar om någon gammal Charles Mingus-platta som jag köpte häromdagen och som var ny för mig. Plattan var inspelad för 40 år sedan men jag kunde knappt bärga mig när jag gick hem från skivbutiken!

Vi enas om att vissa plattor inte åldrats en dag sedan de släpptes. Det är heller inte svårt att enas om att Songs In The Key Of Life med Stevie Wonder är arketypen för en sådan platta.

– Jag gick i high school utanför Detroit i Michigan när den kom ut 1976, minns Joe. Och man hörde den plattan överallt. Man kunde knappt gå någonstans utan att höra åtminstone en låt från

JOE HENRYS FAVORITALBUM GENOM TIDERNA (JUST NU):

den. Jag menar, när hände det senast att en platta av den kvalitén också var så populär? Songs… ljöd från varje bil redan då och jag känner 27 år senare ingen som säger sig vara trött på den. Det sätt Stevie Wonder öppnar hela dubbelalbumet på (Love´s In Need Of Love Today) illustrerar på något sätt att han visste vad han satt inne med. Att öppna med en återhållsam ballad och sedan liksom veckla ut hela den här världen av musik! Det tyder på en suverän självkänsla.

Det är nästan som ett förspel inför vad som komma skall...

– Ja, man börjar ju inte med det mest exatiska ögonblicket. Man börjar kanske med ett glas vin och njuter av den förväntan som finns i luften.

Men i dag är allt så bråttom. Och The Beatles, som hade samma självkänsla som Stevie, skulle aldrig tillåtas släppa låtar exklusivt för singlar och sedan inte ens inkludera dem på nästa album!

RANDY NEWMAN Good Old Boys

THE BAND The Band

SLY AND THE FAMILY STONE There’s A Riot Going On

RAY CHARLES Genius Sings The Blues BOB DYLAN Blonde On Blonde/Highway 61 Revisited/Blood On The Tracks

MILES DAVIS Kind Of Blue

LOUIS ARMSTRONG Louis Armstrong sings Fats Waller

VAN MORRISON Veedon Fleece

CHARLIE PARKER Charlie Parker With Strings

DUKE ELLINGTON Such Sweet Thunder

la musik

|

57

damien rice alltför artig?

Damien Rice är en av de mest hyllade irländska artisterna någonsin. David Gray framstår som en hackkyckling i jämförelse när man ser recensionerna av Rice debutalbum O. Anders Lundquist träffade Damien i Stockholm inför dennes hyllade konsert på Södra teatern.

et skulle nästan ha kunnat blinka B-A-D I-D-E-A, som i den där TV-reklamen.

Damien Rice och jag sitter mittemot varandra i ett rum på Benny Anderssons fashionabla hotell vid Mariatorget. Och trots att jag blivit förvarnad om att Rice för dagen är på ett ganska knepigt humör så inleder jag med att säga att jag hoppas att han kommer att vara lättpratad, eftersom intervjun är försenad (givetvis på grund av hans knepighet) och jag har bråttom hem till barnvakten. Efter min inledande fråga om vad han anser vara sin styrka respektive svaghet som artist blir han tyst och funderar. Och han lägger inte pannan i djupa veck i ett par sekunder. Han är helt tyst i 40 sekunder (ja, jag var tvungen att ta tid efteråt). Under en intervju inför en snurrande bandspelare, då fem sekunder kan kännas som en halv evighet, så är 40 sekunder en extremt lång tid.

Syftet med hans tystnad är kanske att jag ska straffas för min rättframhet. Att jag ska bli lite nervös och bringas ur balans. Eller något.

Problemet (för Damien) är att jag redan har intervjuat Lou Reed och andra ökända intervjuoffer. Jag tycker därför att han är ganska rolig (om än väl lättroad). Dessutom tycker jag att det faktiskt är hans problem om han vill leka svår. Så jag lutar mig tillbaka och funderar lite på vad jag ska laga för middag. Till slut tröttnar han och öppnar munnen: – Om jag analyserar mig själv som artist, så är jag ingen artist.

Hm. Menar han att det är mitt jobb att analysera det han gör, och inte hans?

Kanske. Och nu känns det nästan som om jag klarat någon sorts test. För från och med nu är Damien just så lättpratad som jag hoppats. Han har redan hunnit berätta att han inte gillar att göra promotion.

D

Något som alltid låter lite som hyckleri i mina öron, eftersom de flesta artister tenderar att gilla den skivförsäljning som publiciteten ger och borde fatta att de bara sabbar för sig själva om de inte fattar sambandet. Jag förklarar vad jag menar och han nickar. Jag gillar inte att TYCKA OM att göra promotion heller, ler han.

– För när jag väl kommer igång så händer det ibland att jag finner det väldigt intressant. Jag hatar egentligen tanken på att tala om det jag sysslar med, men när jag väl gör det så. (skratt). Jag gillar att ta ner mitt ego. Alla andra bygger upp det och någon måste hugga ner det lite. Men jag gillar inte när folk som har något emot mig utan anledning, eller av personliga skäl, gör det. Så jag gör

mitt bästa för att sparka ner högarna av uppskattning som folk tenderar att lägga på mig. För jag fick ingen uppskattning alls när jag gjorde skivan, och det är bara i en sådan situation som jag tror att man ska skapa något som är sant.

Så kommer bekännelsen: – Jag var på otroligt dåligt humör tidigare i dag.

Riktigt arg. Jag hade just vaknat. Jag luktade illa och hade samma kläder som i går. Jag hade inte insett vilket intervjuschema jag hade framför mig i dag. Och jag hade framför allt inte insett att jag skulle kastas direkt in i det.

Men är det inte ditt jobb att styra, eller åtminstone hålla reda på det?

DAMIEN RICE

– Jo. Och det var därför jag var arg. Men varför är folk arga? De är oftast arga på sig själva, men projicerar sin ilska på omständigheter och andra människor. Jag gör i alla fall det. Så i morse var jag besviken på mig själv för att jag inte hade koll på tiden och för att jag inte hade kollat upp hur dagen såg ut så jag kunde visualisera vad jag hade framför mig. Men om jag var en organiserad, kontrollerad och samlad person kanske jag inte hade skrivit dessa sånger, om du förstår vad jag menar.

Det gör jag.

– Det är inte så att jag försöker leva på ett visst sätt, försäkrar han.

– Men om jag ändrar det sätt som är naturligt för mig kanske det skulle förändra saker i mig. Även om det driver både mig och min omgivning till vansinne ibland så gillar jag att ha det så här.

Ibland är jag i bra form, andra gånger är jag butter.

Det låter som en låtskrivare i mina öron!

– Du menar en person som spenderar för mycket tid i sitt eget anus? (skratt).

Inte nödvändigtvis. Du kan vara en känslig person som har antennerna ute, försöker jag.

Nu ser Damien väldigt belåten ut och nickar eftertänksamt.

Tycker du för en stund att du är ett geni när du skrivit en bra låt?

– Nej. För jag skriver inte låtarna, de skriver sig själva. Visst, du kan ge mig ett ämne och jag skriver en fullt fungerande låt om det på 20 minuter.

Snygg melodi och hygglig text. Men det blir inte

en av de låtar som kommer med på nästa skiva.

Den får helt enkelt inte den magi, den gnista som finns i de låtar som skriver sig själva. Något saknas.

Vad har du för minnen av Acceleratorfestivalen i Sverige i somras?

– Udda frisyrer. En trasig mikrofon. Ett generellt sett väldigt vackert folk med markerade kindben. Jag var också förvånad över att det kom så många för att se oss, för jag hade aldrig varit i Sverige. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid fenomenet att skivan liksom reser före mig. Att folk redan är bekanta med min musik, fast jag aldrig spelat för dem!

Vad ogillar du hos dig själv?

– Jag har problem med att jag är för artig, ofta så artig att jag känner mig falsk. Kanske är jag så artig för att jag är irländare. Jag tänker mycket på folk omkring mig, vill vara dem till lags och inte göra dem besvikna. Givetvis kan jag vara oförskämd också. Men de flesta jag träffar är genuint snälla människor. Det är bara det att skivbolagsfolk vill sälja fler skivor medan jag bara vill bli bättre på det jag gör. Men bara för att vi tänker olika betyder det inte att vi inte kan arbeta ihop. Det är så lätt att säga ”fuck the record company”, ”fuck George W. Bush” och så vidare. Jag var mycket mer så när jag var yngre. Men nu har jag insett att skälet till att jag ogillar multinationella bolag och presidenter är att de har egenskaper som jag känner igen, men ogillar, hos mig själv. Projicering igen. Allt jag önskar av skivbranschen är en person som jag kan

gå till som jag vet att jag litar på, som jag har valt för att han eller hon har samma inställning som jag. Resten får man balansera.

Har du något mål för din karriär och din artistiska utveckling?

– Jag hade mål som jag nu har uppnått, så jag antar att jag får leta efter ett nytt. Mitt mål var att göra det som alla sa att jag inte skulle kunna: att göra en skiva själv, utan en utomstående producent. Och att den var tillräckligt bra. Nästa mål var att ge ut den på en egen etikett och nå framgång.

Nu är ju allas definition på framgång olika, men för mig var det att kunna leva på den. Det var allt jag ville. Resten som hänt är extra fruktsallad.

Nästa nya mål blev att ha råd att turnera med ett helt band. Men just nu har jag inget uttalat mål.

Mer än att bli bättre, vad nu det är!

la musik

|

59

ryan adams AV ANNIKA NORLIN å bordet ligger en hög med booklets. Skiva: Ryan Adams Rock N’ Roll. Framsidan visar ett svartvitt helfigursfoto på Ryan Adams själv. Han är inte så nöjd med bilden, ”jag ser rätt tjock ut va” säger han misslynt och Johnny T tröstar, ”de har bara tappat bort din haka när de bearbetat fotot”.

Ryan och Johnny arbetar sig metodiskt igenom högen med booklets. Varje Ryan-gubbe ska målas över på ett nytt sätt. Johnny har redan målat en mexikansk Ryan med sombrero och en DödenRyan med lie. Ryans egen Ryan är mer expressionistisk: han gör en stor blåsfisk av sig själv.

P

DAGEN har varit dyster. För mig. Journalistkollegor har berättat sina bästa Ryan-historier från tidigare Sverigebesök. Han har varit otrevlig. Han har inte lyssnat på dem. Han har vägrat svara på frågor.

Han har varit så full eller nedknarkad eller bägge två att han reste sig upp och gick mitt i en intervju. Och Annika, såg du när han var med på Musikbyrån?

Jodå, det såg jag. Han var helt borta och dessutom direkt elak mot Musikbyråns Magnus Broni som ser så snäll ut.

Det var svart på vitt att framgången hade stigit åt Adams huvud, att lovorden om första soloskivorna Heartbreaker och Gold hade varit för stora för en ung kille från North Carolina.

Men idag ler Ryan Adams och tar i hand.

Han berättar entusiastiskt om sina svenska kompisar: ”Hiidenraus and Hellbörg” som ska komma hit ända

R YA N A D A M S

från Göteborg och höra när han spelar. På kvällen ska han på releasekalas för Backyard Babies, ett band som han inte har pratat så mycket med, men det är ju så kul att gå ut i Stockholm.

I morgon ska Ryan visa Johnny runt på Södermalm.

– Vi har varit kompisar väldigt länge men det var inte förrän kanske, åh, åtta månader sedan som jag fick reda på att Johnny spelade trummor. Jag spelade med sjysta människor tidigare också, men i bandet nu är det bara kompisar. Alla bor nästan grannar, på Manhattan och Long Island, förutom en snubbe, Brad, som jag känt sedan jag var 16.

Han bor i Washington.

Du har sagt att du mår mycket bättre idag än du gjorde för några år sedan, när du släppte Gold och Heartbreaker. Har det med det att göra? Att du hela tiden har vänner som reser med dig nu?

– Du vet, det där är inte långt från sanningen! funderar Ryan.

Johnny T förklarar vänligt: – Ryan var utbränd runt den tiden i karriären.

Sånt händer. Utmattning. Kan göra en man galen.

Idag är Ryans liv lugnare. Han träffar Johnny så gott som varje dag. Går ut och äter på baren Johnny äger tillsammans med sångaren och låtskrivaren Jesse Malin. Spelar på baren. Dj-ar på baren. Umgås med tjejen (vi får inte veta om det är skådespelerskan Parker Posey, som också medverkar på Rock N’ Roll).

– Jag tror att jag äntligen kom till en punkt i mitt liv när jag insåg att hey, det jag tycker räknas faktiskt! Mina åsikter betyder lika mycket som den chefens och den producentens.

Johnny nickar och ritar lite på en Lou ReedRyan.

Ett album och två ep-skivor på en höst. Är du alltid så här produktiv?

– Jag skriver hela tiden. Jag har någon slags frenetisk energi i min person. Skillnaden mellan nu och för några år sedan är att jag är mycket mer fokuserad nu, jag kan använda kreativiteten till min fördel, jag GÖR faktiskt något av det mesta jag skriver. Vi har redan fler låtar än vi kan använda till nästa skiva.

– Men rätt ofta spelar jag inte för att det ska BLI något, jag spelar bara för att spela.

Johnny T himlar med ögonen.

Hur kommer det nya materialet att låta?

– Det är inte bara jag som skriver nu, det är hela bandet. Jag har en liten känsla – jag tror att det kommer att bli mer psykedeliskt. Det enda som är säkert är att jag inte kommer att göra samma sak igen. Och det är en bra sak.

INGET släpps numera utan att Johnny tycker att det är bra. Och Johnny gillar ny musik. Det är han som hämtade upp Ryan från högen med gamla countryskivor och tvingade honom att uppdatera sig på alla nya band. På gott och ont.

Du har startat ett skivbolag också, säger jag och han rabblar upp allt som ska släppas på nya bolaget.

Punkbandet The Finger, Ryan och Johnnys hobbyband Werewolf, Little Killers med kompisen Sarah och så ett band som Ryan tror heter Disarm och som han beskriver som ”post-emo”. Själv ska

Jag gjorde den här skivan. Det är inte som att skjuta en sats och hoppas på att någon av spermierna träffar ägget. Det handlar inte om huruvida det funkar eller inte, det är konst för Guds skull!

Man kan inte redigera det. Det är konstigt och fel av skivbolaget att vara distributörer av min konst om de inte litar på mig. Det är som ett äktenskap: man går in i ett avtal och vet att det handlar om att acceptera någon för ens goda och ens dåliga sidor.

Ryan släppa gamla demoinspelningar på vinyl.

Finns det några människor kvar som du skulle vilja arbeta med?

(Tänker länge.) – Jag tror att jag är färdig med det. Jag har aldrig velat jobba med folk bara för att de är kändisar ändå. Emmylou Harris kanske passar in i den kategorin, och Marianne Faithfull, det var coolt. Men jag älskar att spela ihop med olika människor, och gärna folk som inte ens kan spela särskilt bra. För det är där alla bra idéer föds ändå.

Johnny ritar en KISS-Ryan.

För Ryan fungerar bookletsklottrandet lite som en indikator på hur intresserad han är av frågorna som ställs.

När han får en fråga han fått många gånger förut ritar han på blåsfisken och kopplar på ett litet tal.

När frågan är ny ser han upp, ler, tänker och formulerar skarpa, ingående svar.

Rock N’ Roll har verkligen delat kritikerkåren.

Vissa skriver att det är det sämsta du någonsin gjort, andra tycker helt tvärtom och hyllar den som en klassiker. (ritar frenetiskt på blåsfisken) – Äh, jag bryr mig inte om recensioner. Jag tror dig när du säger det, men jag läser inga själv. Jag bryr mig inte så mycket om folks åsikter om skivan – för det var jag som gjorde den. Det är som en plåt kakor. Jag kommer att göra fler.

Rock N’ Roll kom ut under tumultartade omständigheter. Ryan skrev låtar till en ny skiva, Love Is Hell. Skivbolaget tyckte att materialet var för deprimerande och önskade sig något som mer påminde om Gold. Ryan lämnade bolaget, började skriva med Johnny T och gjorde nya, rockiga Rock N’ Roll för egna pengar, vilket skivbolaget fick nys om och bad att få ge ut den i stället.

Efter några veckors tjat accepterade Ryan nådigt. På villkoret att Love Is Hell skulle ges ut ändå, men i form av två billiga ep-skivor.

– ”NI ger ut MIN skiva eller så LÄMNAR jag er”, reciterar Ryan teatraliskt så att håren på armarna reser sig lite.

Hur vågade du vara så tuff?

”

– Jag är väldigt stolt över mig själv. Men det här är mitt jobb. Jag gjorde den här skivan. Det är inte som att skjuta en sats och hoppas på att någon av spermierna träffar ägget. Det handlar inte om huruvida det funkar eller inte, det är konst för Guds skull! Man kan inte redigera det. Det är konstigt och fel av skivbolaget att vara distributörer av min konst om de inte litar på mig. Det är som ett äktenskap: man går in i ett avtal och vet att det handlar om att acceptera någon för ens goda och ens dåliga sidor. Men jag kan inte säga: ”Okej, vi kan gifta oss och jag kan vara din man. Men bara när du är snäll.” Du kan inte säga att du vill bli min fru, ”förutom när jag är ett arsel”. Jag ber ingen att älska eller hata min skiva. Jag ber bara att de ska göra det de ska göra och släppa ut den på marknaden, så att folk får höra.

– På samma sätt hatar jag när folk säger att en skiva är bättre eller sämre än något annat, för allt är relativt. Det är som om någons unge hade gjort en teckning när han var fyra, inte i helvete går man upp till den killen när han är vuxen, håller upp teckningen och säger: ”Det här är ju knappast Matisse.”

TIO minuter senare har Ryan även jämfört sin skiva med stenåldersmannen som ritar en bisonoxe på väggen, inte är det väl någon som kritiserar den när den kommer till ett museum tretusen år senare?

Han har diskuterat bisonoxen ur ett patologiskt, ett sociologiskt och ett matematiskt perspektiv och konstaterat att man ser bisonoxen ur relativa glasögon. Hur du uppfattar bisonoxen beror på hur du är som person.

Du borde skriva en bok, säger jag.

Han tittar ner och ritar en till fena på blåsfisken.

Först tror jag att han blir arg.

– Du vet… jag har ganska mycket att göra.

Han småler och jag känner igen uttrycket. Ryan Adams blev glad – och lite generad.

la musik

|

61

”

Jag är stolt över vad jag gör, då är det trist att man blir bortglömd.

– De flesta låtarna på samlingsskivan gjorde vi som fyra medlemmar, det är musik vi är stolta över. Det har varit svårt att gå vidare som tre, men nu är vi starka nog att göra det, säger Michael Stipe.

På ett hotell, beläget på en bergstopp med utsikt över hela Oslo, sitter han tillsammans med Peter Buck och Mike Mills, tre amerikanska, medelålders män, redo att möta pressen i ett stelt konferensrum. På kvällen ska de ge en konsert för 700 personer i en hemlig lokal. Allt med ett syfte: “Glöm inte bort att vi finns.” R.E.M:s senaste två album Up från 1998 och Reveal från 2001 hade smärre försäljningsframgångar. Med den nya samlingsskivan In Time (1988-2003) vill bandet påminna framför allt amerikanerna om att de finns och har mer att ge.

– Jag är stolt över vad jag gör, då är det trist att blir bortglömd, säger basisten Mike Mills och häller upp ett glas vatten.

Fast han kommer på att bortglömd kanske är fel ord och utvecklar sin kommentar.

– Vi säljer ju fortfarande många skivor, framför allt i Europa. Men med en samlingsskiva kan folk som kanske känner igen Losing My Religion och Man On The Moon, men inte hört så mycket mer än så, få en chans att höra fler låtar som vi är stolta över. Och i och med att vi är amerikaner och bor i USA vill vi så klart sälja lika många skivor där som i Europa.

Det låter lite desperat, måste ni sälja fler skivor, ni har väl tillräckligt med pengar?

– Det handlar inte om pengar. Vi vill dela våra passioner med andra och låta musiken föra folk samman. Därför vill vi nå ut till fler, säger Mike Mills bestämt.

Varför väljer ni då att bara besöka en skandinavisk stad och spela live för så få, endast 700 personer?

– Det här är en promotionturné, vi åker runt i

10 | la musik 62

r.e.m Michael Stipe ser tillbaka på sin karriär med ett nöjt leende. Men tillsammans med bandkollegorna Mike Mills och Peter Buck vill han med den nya samlingsskivan In time (1988-2003) avsluta ett kapitel i R.E.M’s historia och gå vidare. Och redan nästa år släpper bandet ett nytt album. Johan Åkesson träffade gubbrockarna på ett skidhotell i Oslo.

FOTO TOBIAS JANSSON

världen för att berätta om vår samlingsskiva. Men det är trist att bara prata, vi ger hellre en liten konsert. Det blir inte en hel spelning, mer av ett smakprov. Nästa år hoppas vi kunna göra en riktig

världsturné när vi släpper en ny skiva, berättar Mike Mills. Ärligt talat, visst hade ni hellre kommit till Stockholm?

R.E.M

”

...min kreativa hjärna är känslig för vad som händer runt mig.

Så när jag ser hur tidningar och tv blundar för verkligheten och inte kan skilja på objektiv expertis och propaganda från extremhögern, blir texterna så klart influerade av det.

– Haha, jag trivs lika bra i alla skandinaviska storstäder. Det var inte vårt val vilken vi skulle besöka den här gången, det är skivbolagets beslut, säger basisten Mike Mills.

Ni är ju gubbar nu, hur lyckas ni ändå ha kvar en ung publik?

– Vi är bra, det räcker långt säger Peter Buck bakom sina solglasögon, tillbakalutad i hotellstolen.

Men det är inte så konstigt, fortsätter han. Jag lyssnade själv på gubbar när jag var ung – Miles Davis och The Stooges.

Mike Mills påpekar att de fortfarande, trots att de blivit äldre och spelat i bandet i 23 år, har världens bästa jobb.

Vad skulle du göra om du inte spelade i R.E.M då?

– Jag skulle hålla på med musik ändå. Kanske skriva om musik, jag skulle kunna tänka mig att jobba som journalist, säger Mike Mills. Och Peter Buck instämmer.

– Jag skulle vilja var resereporter, säger han.

Så teorin om musikjournalister som misslyckade musiker blir istället tvärtom för R.E.M. Misslyckade journalister som blir rockmusiker istället.

REM bildades i Athens, Georgia, för 23 år sedan. Då med en fjärde medlem, Bill Berry, som valde att lämna bandet 1997. De tre kvarvarande medlemmarna tycks dock inte ha några planer på att sluta spela.

– Vi skriver nya låtar hela tiden, men det är svårt

att förutspå vilken musikalisk riktning vi går åt. De nya låtarna känns dock mer avskalade än de senaste skivorna, säger Mike. Peter och jag har skrivit tjugo nya låtar, tolv av dem har fått texter. Av dem behåller vi nog sex och skriver sen sex till som är ännu bättre.

– Det blir lite av en tävling mellan mig och Mike, säger Peter. Jag blir skitsur när han har skrivit fler låta än mig, säger Peter och lyckas få fram ett leende.

Efter 23 år tillsammans, tröttnar ni aldrig på varandra?

– Det klart vi gör det ibland, som i alla sunda förhållanden måste det finnas utrymme för dispyter, diskusioner och mörka tider. Men vi löser det alltid, säger Michael Stipe och fingrar på sin gröna slips, som han köpte i Köpenhamn några dagar tidigare.

När ni startade bandet, kunde du ana att ni skulle bli så framgångsrika?

– Nej, verkligen inte. Vi ville inte ens spela in en skiva, vi blev tvungna för att kunna få spela live, berättar Michael Stipe.

Han är den i bandet som varit mest uppmärksammad i medierna, inte bara för sina sidoprojekt som fotograf och filmproducent, utan även för sin uttalade politiska ståndpunkt som ofta motsätter sig USA:s politik. En av de två nya låtarna, Bad Day, som också finns med på den nya samlingsskivan, handlar om amerikanska mediers förslavning under Bushadministrationen, som Stipe beskriver som

“hemska människor”.

Du har sagt att du inte vill att R.E.M ska ses som ett politiskt band, vad är det för fel på att vara ett politiskt band?

– Jag tänker inte att jag ska skriva en politisk sång och det är inte heller vad jag vill. Jag tycker att musik ska vara underhållning, inte politik, säger Michael Stipe. Men min kreativa hjärna är känslig för vad som händer runt mig. Så när jag ser hur tidningar och tv blundar för verkligheten och inte kan skilja på objektiv expertis och propaganda från extremhögern, blir texterna så klart influerade av det.

Michael Stipe fortsätter tala om omvärldens syn på amerikaner efter Irakkriget.

– USA får utstå mycket kritik. Många säger att amerikaner är dumma i huvudet, men vi är ett ungt land, och precis som en tonåring är landet högljutt, snyggt och fräckt. Men när vi som ett ungt land fick erfara en stor förlust och chock för ett par år sedan, visste folk inte var de skulle vända sig och valde att förlita sig till media. Därför reagerar jag ännu hårdare på hur långt från verkligheten, amerikans media ofta är.

Det är alltid du som står i centrum för R.E.M. och som hörs i mediadebatter, känns det aldrig fel att vara den enda i bandet som får sådan uppmärksamhet?

– Det är naturligt att jag som sångare och frontman får mest uppmärksamhet. Det är så det funkar.

De andra i bandet visste vad de gav sig in på. Upp-

la musik

|

63

R.E.M

märksamheten koncentreras alltid först på sångaren, sen på gitarristen. Ingen bryr sig om basisten och trummisen, förklarar Michael Stipe. Men jag ignorerar att fokus ligger på mig, säger han.

– Michael säger aldrig heller något som vi andra inte också står för, lägger Peter Buck till. Och sen förstår jag inte alltid uppmärksamheten, det är ju inget kontroversiellt han kommer med. Han uppmanar folk att skänka

”

Det här är ju en väldigt konstig bransch vi arbetar i och det påverkar folk på olika sätt. Det är hemskt vad som hände, men man kan aldrig förutspå självmord.

64 | la musik

pengar till Aidsforskningen, wow vad radikalt, säger Peter Buck lite spydigt.

Men har du några egna fans?

– Jo det tror jag, men jag har inga som kommer och hänger utanför mitt hus. Även om jag inte tycker det är något fel i att hänga efter rockband.

Det är en social grej, det är inte så att folk tror att man är Gud. Jag skulle själv kunna tänka mig att ta ett par veckor ledigt och hänga efter Radiohead, de är riktigt bra, svarar Peter Buck. dagar innan R.E.M:s oslobesök, drabbades rockvärlden av det tragiska beskedet att Elliot Smith hade tagit sitt liv. Jag frågar Peter Buck varför han tror att självmord är så vanligt bland musiker.

– Jag kände Elliot, inte så bra att jag ringde honom, men vi träffades i Seattle. Det här är ju en väldigt konstig bransch vi arbetar i och det påverkar folk på olika sätt. Det är hemskt vad som hände, men man kan aldrig förutspå självmord, säger Peter Buck med allvar i blicken och en antydan om att det är dags för ämnesbyte.

När R.E.M var i Sverige senast, och gästade Sen kväll med Luuk, sa någon i bandet att de gillade svenska The Pusjkins. Ett band som ingen hade hört talas om då, men som efter R.E.M’s rekommendationer blev smått kända med sin radiohit Brand New Morning. Jag passade på att fråga Peter Buck vilka svenska band han lyssnar på idag.

– Jag gillar The Hives. Och Union carbide, visst

NÅGRA

är de svenska? The Nomads lyssnar jag på också, de var först med den typen av rock.

Mike Mills klurar också men kommer inte på några svenska band förutom The Pusjkins. Och Michael Stipe är lagom road av att svara på fler frågor efter intervjusessionens slut, och smiter iväg innan jag hinner fånga honom. timmar senare träffas alla journalister på Scandic Hotel inne i Oslos city. Där får vi våra konsertbiljetter och blir sedan upphämtade i bussar och förda till en lagerlokal i ett av Oslos industriområden. En väldigt liten lokal för ett band som enkelt skulle fylla Globen. Hemlighetsmakeriet håller i sig tills vi är framme vid konsertlokalen. Väl framme bjuds det på gratisöl och prick nio går R.E.M på scenen. Det utlovade smakprovet från en riktig konsert blir i stället en timme och fyrtio minuter.

Och till skillnad från den nya samlingsskivan In time är konserten riktigt spännande. Självklara hits varvas med nytt material. Michael Stipe dansar som en ekorre på scenen och blottar sin bleka mage medan Peter Buck hoppar runt, headbangandes med sin gitarr i högsta hugg och Mike Mills glider omkring flirtandes med publiken. R.E.M visar att de trots välpasserade 40 år, fortfarande, som de själva uttrycker det, har mycket kvar att ge. Och det bådar gott inför nästa års albumsläpp.

NÅGRA

KRISTIAN ANTTILA

drägligt liv.

Där ”gladpillret” Håkan Hellström är uppvuxen i det välbärgade Göteborg är den svartsynte Anttila ett barn av miljonprogram och trasiga hemförhållanden. Det märks inte minst i en text som ”Lystring”, där han sjunger: Det vi inte får tar vi ändå. En hälsning från betong och stål.

Socialism å våld de’ blev min nya drog. Det vi inte får tar vi ändå. På gucciknän du ber om nåd. Socialism å våld de’ blev mitt slutliga mål”

Kristian Anttila ”Jag är beredd att brinna i helvetet så länge jag kan skapa något vackert”

Natta de mina är en av 2003 års mer intressanta skivor. Kristian Anttila har inte gjort något mästerverk. Men han sticker ut, provocerar med sitt sätt att uttrycka sig och med sin svarta syn på världen. Martin Röshammar träffade göteborgaren i Stockholm.

Kristian Anttila är som en vandrande febrig rastlöshet. Jag har aldrig träffat en popmusiker som varit så långt ifrån den musikvärld där man knyter kontakter och bygger på både karriär, självförtroende och antalet ryggdunkningar.

Tidigare i år gav han ut debutskivan Natta de mina. Precis som Kristian själv är skivan rastlös, stirrig och nervig. I en recension i tidningen Situation Sthlm skrev jag: ”Det är som om han svängt ihop en röra av Di Leva, Kent och en massa 80talssynt fast med råare gitarrspel och stökigare produktion. Han sjunger gällt och ibland inte så lite ansträngt. Ungefär som när Varanteatern kallar sig för Knut och parodierar ett visst gäng från Eskilstuna. Men han kommer undan med det, för det känns inte som om han låtsas, han är precis sådär, obekymrad över vad omvärlden ska tycka.

Texterna är likadana som rösten, inte det minsta glasklara”.

Jag är helt övertygad om att han själv skulle kräkas på de formuleringarna.

Natta de mina är nog väldigt mycket mer personlig än jag tyckte där framför datorn.

– Skivan är ju som ett avtryck av vad jag var då, något jag alltid kan stå för. Texterna är en del av mig som det inte finns någon annan utväg eller kanal för. Samtidigt är det en reaktion mot ett lik-

riktat textförfattarklimat. Jag har valt att vara ganska rak och rå. Texterna ska få det att hugga till i magen och få folk att reagera för att det är fel och fult, säger Kristian Anttila.

Han är inte lätt att beskriva. Han är uppvuxen i Göteborgsförorter som Kortedala och Hjällbo och har alltid känt sig utanför. Musiken blev det enda sättet att kommunicera, både med sig själv och med omvärlden. Kristian Anttila var tystlåten, blyg och ensam och hade inte någonstans att göra av det han genomlevde och det som hände.

Och även om han inte är lika ensam nu är han inte den lättsamma typen som har massor av vänner. Han säger att han har blivit av med ”näst intill alla vänner”. Vissa förstod inte hur viktig musiken är och de accepterade inte att de kom i andra hand. ”Sen har vissa förstått, men känt sig överflödiga och därmed fallit bort”.

– Jag har en ganska extrem syn på vänskap. Det måste ske på lust och glöd snarare än tvångsmässiga förpliktelser. Jag har varit ensam i hela mitt liv och behöver inte andra för att känna mig hel eller för att bli bekräftad. Det är klart att även jag törstar efter närhet och umgänge. Men det är inte i närheten av hur viktig musiken är. Den har alltid varit en räddare. Det var musiken som fick mig att leva vidare och det enda som kunde få mig att leva ett

Tydligare än så blir inte Kristian Anttila. Ilskan är ofta mer inbakad än så öppen. Så är han också när man träffar honom. Han pratar stillsamt och tyst och väldigt övertänkt. Det han säger låter inte sällan pretentiöst, men han vill så gärna ”förklara var musiken kommer ifrån” och varför han gör den.

– När jag gör musik vet jag vad jag själv tycker är bra och dåligt. Det är en form av inre kompass snarare än konkreta principer. Jag gjorde vad som kändes bra, rätt och starkt och som hade potential att beröra människor, säger Kristian Anttila och fortsätter: – Allt handlar ju om att få en reaktion, man har ju ett behov av att fylla på sitt liv i form av reaktioner. Nästa gång ska jag visa att jag är något bestående. Jag är starkt präglad av revansch. För knytnävarna jag fick i ansiktet eller som behov av att bryta normer och konventioner som försökt tygla en som ung. Den musik jag gör nu blir mer diffus än på skivan, mer återhållsam i urladdningen, än mer tillbakadragen och introvert. Äh, jag vet inte.

Jag ser först efteråt, då kan jag förstå mig på det.

Kristian Anttila säger att han säkert hade mått bättre och haft ett mer normalt liv om han hade kunnat få ur sig sina tankar och känslor på ett annat sätt.

– Men då hade aldrig musiken skapats. Jag har alltid omfamnat det extrema. Jag är beredd att brinna i helvetet så länge jag kan skapa något vackert. Mina toppar och avgrunder har ökat åt båda hållen. Jag har gett upp allt för det här. Det finns inget eller ingen som tar emot om det inte funkar och det är klart jag har ångest över hur det ska gå.

Jag kan ändå känna en styrka och stolthet i att jag vågar chansa. Vetskapen finns ju ändå – det går säkert åt helvete, säger Kristian Anttila som på sitt typiskt yxiga sätt förklarar att han först på senare år kunnat tillåta sig att göra något åt de ”glädjeyttringar” som funnits i honom.

– Innan unnade jag mig inte ens det, att njuta av glädjekickar! Skivbolagsvärlden är som den är så ingen vet vad som kommer att hända med Kristian Anttila och hans musik. Men han lovar att, för sin egen skull, ska det redan i vår finnas en singel eller en ep, eller kanske ett helt album.

Han kan inte stå still, han måste få ur sig det där.

Den där recensionen i våras avslutade jag med orden: när han i framtiden vågar vara enklare, mer ”vanlig”, kan han nå den skyhöga kvalitetsnivå Di Leva bodde på i slutet av 80-talet.

Mer vanlig kommer han nog inte att bli. Men det blir spännande att följa Kristian Anttila på hans krokiga väg!

la musik

|

65

FOTO MICHAEL LOKNER TACK TILL NORDIC LIGHT HOTEL

Miriam Aida Av Tobias Brandt

”I loved bebop for taking jazz further along. But as hip and as great as it was, there was a period when musicians had kinda… not totally, but somewhat… eliminated the blues, you know? They got so sophisticated that it seemed like they were afraid to play the blues, like it was demeaning to be funky. And I tried to bring that. I didn’t do it consciously at first. But it started to happen.”

rden är Horace Silvers, formulerade för jazzkritikern Gene Seymour.

Det var i början av 50-talet som han försiktigt reagerade mot bebopens rasande komplexitet och sökte sig tillbaka till bluesens jordiga melodier och till gospelns extatiska rytmik, både i sitt pianospel och i sina kompositioner. Det var så han kom att skapa hardbopen tillsammans med batteristen Art Blakey. Och det var så han kom att bli en av jazzens stora stilbildare.

Horace Silver hade den sällsynta förmågan att kunna förena mjuk lyrik och hård rytmik. Men hans viktigaste pionjärgärning låg i att han gjorde jazzen funkig, dansant, nynnig och rolig, utan att den blev förenklad, halvhjärtad eller banal. Snarare tvärtom.

På den vägen fick han sällskap av de blåsande bröderna Cannonball och Nat Adderley, av organisterna Jimmy Smith och Shirley Scott, av saxofonisterna Stanley Turrentine och Lou Donaldson och hundratals andra som bidrog till att göra sin del av jazzen så soulig som bara möjligt.

O

10 | la musik 66

Stilen kom att kallas ”soul jazz” och blev oerhört populär på 60-talet. Influenserna hämtades från R&B och gospel, lika mycket som från bebop och cool. Basgångarna var funkiga och riffen slagkraftiga. Men framför allt var det musik som inte var rädd för att vara utåtriktad, glad och rakt på sak.

Eller ”in the pocket” för att tala funkspråk, ett uttryck som talande nog också hoppar ur den svenska jazzsångerskan Miriam Aida när jag ber henne beskriva sin musik.

Hon vet vad hon pratar om. Hennes röst är något av det bluesigaste och souligaste som hörts i svensk jazz på evigheter. Och även något av det gladaste, mest utåtriktade och rakt på sak. Hon älskar förstås sin Horace Silver och bröderna Adderley och hon har inte varit rädd för att göra en klockren ”soul jazz”-platta för det svenska 2000talet i form av debuten My Kind Of World.

Det är en platta fylld av älsklingsverk. Här finns dels ett antal ärkestandards, och då snackar vi alltså evergreens som Stanley Adams What A Difference A Day Makes och Irving Berlins Remember, och

dels ett antal underbart sofistikerade låtval från det souliga 60-talet, däribland Jon Hendricks No More, Jimmy Woodes My Kind Of World och Marvin L. Jenkins Big City som Ernie Andrews sjöng in på en obskyr Cannonball Adderley-platta.

– Vi har försökt hitta en bra blandning. Jag tycker det är jätteroligt att sjunga de där gamla klassikerna som är inspelade hur många gånger som helst, till exempel What a Difference a Day Makes som ju finns i en legendarisk version med Dinah Washington som alla har hört någon gång.

Jag tycker det är låtar som är värda att lyftas fram, fastän många säkert tycker de är sönderspelade.

Du vet, man får inte riktigt spela de där låtarna eftersom de är så förknippade med en viss artist.

– Så vi valde ett par sådana klassiker och blandade dem med lite låtar som inte alls är standards utan mer souljazz och beatjazz. Det är dels låtar som jag och min kvintett har spelat under ganska lång tid och dels helt nya låtar för oss. Men även om alla låtarna på plattan är ganska olika så handlar det ju i grund och botten om bluesbaserad jazz.

MIRIAM AIDA

Jo, ja, vi har väl en förkärlek för den stilen liksom.

Absolut.

Miriam sjunger också som hon lär: rått och opolerat, men samtidigt sensuellt, och med en värme som glöder som amerikansk jazztobak. Hur en späd 157 centimeter lång tjej från Malmö kan låta på detta vis är ett glädjande mysterium.

– Jag gillar ju de där ”pondussångarna” jättemycket. Jon Hendricks är ju en, med ett grymt tufft sound. Dinah Washington är en annan, hon har en fantastisk pipa! Jag hamnar alltid där i mina influenser, hos Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Carmen McRae och Bille Holiday förstås.

På My Kind Of World har hon en kvintett med maken Fredrik Kronkvist på sax och flöjt, Daniel Tilling på piano, Martin Sjöstedt på bas och Lars ”Lade” Källfelt på trummor bakom sig, plus olika gästinstrument som trumpet, gitarr och congas.

Soundet är tight, arrangemangen kompakta och rytmiken hård.

– Tanken har varit att det skulle vara ganska hårdpaketerat, med korta arrangerade låtar och korta solon. Ja, att försöka göra varje låt till ett eget ”nummer”, med en egen ljudbild och ett eget uttryck. Det var därför det inte heller blev en ren kvintettskiva. Vissa låtar har till exempel väldigt starka riff, och där kändes det direkt som att de skulle må bra av ett tvåstämmigt blås, med både sax och trumpet. Vi försökte förhöja varje låt helt enkelt.

OCH varje låt har blivit ett spännande litet äventyr.

Alla möjliga bilder och fantasier flaxar förbi. Sarah Vaughan på Birdland i början av 50-talet. Francis Wolffs fotografier från Blue Note-inspelningarna.

Miles Davis, Max Roachs och Charles Mingus märkliga bilresa över den amerikanska kontinenten 1953. Cannonball Adderley Quintet på The

Club 1966. Nat King Cole i Ed Sullivan Show.

John Cassavettes Shadows. Monica Zetterlund i New York 1960.

Ja, alla möjliga tokiga jazzdrömmar och intryck hit och dit. Men ingenting på My Kind Of World känns särskilt svenskt. Eller särskilt nyskapande för den delen. Fast det är inte riktigt poängen heller.

För Miriam Aida Quintet handlar det om soulen, stilen och det direkta tilltalet.

– Det kanske krävs ett visst mod för att göra det på det här viset, just eftersom jazzen inte riktigt brukar se ut på det här sättet i Sverige. Jazzen har ju utvecklats på ett väldigt eget och speciellt sätt här, men det är inte riktigt det soundet vi är ute efter. Inte så att jag tycker att det ena är bättre än det andra. Men en del kanske blir lite skeptiska och undrar ”jaha, är detta jazz nog, är det konstnärligt nog?”, men man vill ju inte bara spela för en massa musiker som liksom sitter och ”förstår”. Om jag ska sjunga jazz så är det nog bäst att jag gör det såhär (skratt).

– Jag kan tycka att det finns lite för lite ”star quality” i den svenska jazzen, och det verkar många svenska jazzmusiker ha accepterat. Man känner ofta att det liksom inte lämnas någonting åt fantasin, det finns ingenting kvar att föreställa sig och göra musiken till sin egen genom. Det blir, i min smak, ofta lite trist. Jazz måste också få vara häftigt! tankar och samma attityd fanns på den platta som Miriam och Fredrik spelade in med pianisten Jan Lundgren förra året, Jan Lundgren Trio Presents Miriam Aida and Fredrik Kronkvist. Även där fanns en rad underbart sofistikerade låtval, handplockade ur Lundgrens omtalade skivsamling och framförda med febril energi och känsla. Från den inledande Ain’t No Excuse av Jon Hendricks (Han har varit hipp hela tiden!), till den

SAMMA

avslutande vansinnessnabba versionen av Cole Porters From This Moment On. – När det gäller Jan Lundgren-skivan så kom den ju ur ett samarbete. Vi hade aldrig spelat ihop tidigare utan det var ett väldigt specifikt projekt.

Och det speciella sound som hamnade på den plattan är en direkt blandning av trion och jag och Fredrik. En del av låtarna hade jag heller aldrig någonsin valt själv, men Janne tog fram dem och sa ”jag tror på den här låten för dig…”. Han har ju sådan enorm koll på jazzrepertoaren, på vad som är inspelat, vad som inte är inspelat, och hur många gånger det är inspelat!

– När det gäller den här nya skivan så har den definitivt vårt eget sound, det sound som har utkristalliserats i bandet, i Miriam Aida Quintet. Vi har också velat att det ska låta ganska rått, vilket förstås handlar om var och hur man har spelat in.

Vi har medvetet satsat på att det inte ska låta sådär överlyxigt (skratt).

SNABB miljö- och tidsbeskrivning: Vi sitter på ett kafé i Kungsträdgården i Stockholm. Det är den 25 oktober 2003 och ikväll lirar Miriam med sitt band på Nalen i Stockholm. Hela bandet åkte tidigt i morse från Malmö, där man har sin bas och där Miriam och Fredrik också driver jazzklubben Monk, dedikerad åt groovejazz och sponsrad av skivbolaget Blue Note. Men några spår av trötthet märks inte. Höstsolen skiner genom fönstret, rakt i ansiktet på Miriam som inte vill byta plats utan glatt kisar mellan frågorna.

Senare på kvällen sjunger hon varje låt med samma stora leende på läpparna, särskilt en version av Nat Adderleys Work Song, helt i linje med Oscar Brown Jr:s klassiska tolkning, men ändå sin egen. ”Hur kan man inte vara glad när man får sjunga såna här låtar?” ler hon efteråt.

la musik

|

61

MIRIAM AIDA

Och det ligger mycket tacksamhet i det. Miriam Aida har inte gjort någon spikrak jazzkarriär, med trägen skolning från musikgymnasiet till musikhögskolan och vidare. Hon har utvecklats genom att älska sina jazzfavoriter sönder och samman, ända från den dagen för länge sedan då hon började rota i sin mammas skivsamling.

– Det var så att mina föräldrar köpte en ny stereo, och jag passade på att gå igenom alla skivor vi hade hemma. Och då kom jag över min mammas gamla skivor. Och det var jazzgrejer. Det var olika 60-talsinspelningar av Miles Davis, Cannonball

Adderley och Coltrane, och jag bara: ”Vad är detta? Jag vill veta mer!”

Hon slog nyfiket upp ”jazz” i Gula sidorna och hamnade snart på Jazzinstitutet i Malmö där hon tog sånglektioner ackompanjerad av piano. Hon hade i och för sig sjungit i kör tidigare, och hon hade framför allt vuxit upp i ett mycket musikaliskt hem med dans och sång på agendan. Men det här var någonting annorlunda. Det var första gången hon sjöng jazz och första gången hon sjöng solo.

Men efter några terminer hände någonting igen.

Den obligatoriska tonårsförvirringen. Först fem år senare, när hon var 23, tog hon upp sången igen, hon började och slutade på jazzlinjen på Skurups folkhögskola, och hittade slutligen fram till sitt format med den nuvarande kvintetten.

– Jag visste nog hela tiden vad jag ville göra, vilken musik jag vill sjunga. Och jag visste också med vilka jag ville spela, så det var lite besvärligt att behöva sjunga musik som man inte riktigt hade valt själv och med nya musiker hela tiden.

– Är det något som också går igen när jag lirar med kvintetten och med A Bossa Eletrica, så är det att jag spelar med människor som jag verkligen tycker om, både privat och professionellt. Det är den bästa förutsättningen för att vara kreativ, att känna sig cool, att känna sig bra liksom.

A Bossa Eletrica är Miriams andra viktiga projekt. Ett organiskt bossaband som gjorde klubbsuccé med sin version av Airto Moreiras fusiongroover Tombo in 7/4 för några år sedan. Bandet består av en gäng unga jazzveteraner från Malmös klubbscen. Måns Block på trummor, Mats Andersson på gitarr, Mats Ingvarsson på bas, Måns Mernsten på keyboards och även här Fredrik Kronkvist på blås.

– Få se nu, vi satte igång fyra år sedan, med en enorm kärlek till brasiliansk musik (skratt). Det var så att Mats Ingvarsson, Måns Block och Måns Mernsten hade en liten bossatrio, och jag och

Fredrik, Mats Andersson och Mats Ingvarsson hade en kvartett som spelade bossanova. Vi körde akustisk bossa à la Stan Getz och Astrud Gilberto, medan de andra körde mer hårdsvängande bossa på något sätt, snäppet modernare.

– Och efter ett tag på det viset så gästade jag deras trio och kände ”fy fan, va gott att få spela med Måns och Måns”. Så då bestämde vi oss för att börja spela ihop allesammans och sedan dess har det varit en hit!

A Bossa Eletricas debutalbum är redan inspelat och kommer snart att släppas på hippa Stockholmsetiketten Raw Fusion, startad av dj:en och bossagalningen Mad Mats. På plattan sjunger Miriam på portugisiska, fast hon egentligen bara snackar spanska, och antingen är det versioner av klassiker som Milton Nascimentos Vera Cruz och Djavans Maria das Mercedes, eller så är det eget material skrivet av Måns Mernsten och med texter av den brasilianska exilpoeten Guillem da Silva, bosatt i Lund.

Musiken är sprungen ur det brasilianska 70talet. Ur glädjens och gatans fusionmusik och ur de långa strändernas smältdeglar. Sedan har intrycken förts över till 2000-talets globala klubbvärld. Via Malmö.

– Måns Mernsten står som konstnärligt överhuvud för hela produktionen. Han har hela tiden haft en tydlig idé om hur det ska låta och han är väldigt fri i sin skalle vad gäller olika ljud och ljudbilder, så det finns med alltifrån stråkar till harmonika till spinett. Sen så har ju alla fått tycka till. Detta är ju också mycket mer en produktion med stort P jämfört med jazzplattan, eftersom allting inte är liveinspelat. Trestämmiga flöjtarrangemang går ju inte att spela in live liksom.

Jazzen och bossan är två passioner som Miriam delar med många andra sångerskor. Och hon vill inte välja. Det finns ju så många ”världar” i världen att besöka.

För A Bossa Eletrica väntar spelningar både i Sverige och utomlands, särskilt i London där bandet lirat många gånger tidigare. Eftersom skivan släpps först av allt i Japan, i januari nästa år, blir det kanske också en turné i den stigande solens rike.

För Miriam Aida Quintet är det Sverige, och lite Danmark, som gäller. Än så länge.

– Vi ska försöka spela så mycket som möjligt med båda banden. Helst hela våren. Det är målet.

Det har varit så mycket skivmakeri att det känns skönt att det är klart nu, att musiken kan börja leva sitt eget liv.

– Sen så ska jag och Fredrik förhoppningsvis spela in en skiva med Monday Night Big Band i februari. Då ska det bli en storbandsskiva, vilket jag tycker känns hur spännande som helst. Sen så blir det nog en turné med Norrbotten Big Band under nästa år.

Att sjunga med storband är en gammal dröm som går i uppfyllelse. På något vis är det också det självklara nästa steget för henne: att ha en gigantisk stenhård orkester och en massiv ljudbild bakom sig. Jag kan redan se henne framför mig, hur hon står där med sitt stora leende och sin ännu större röst. Och tar all uppmärksamhet.

68 | la musik

Rufus Wainwright TEXT OLA KARLSSON

ed sin utsökt vackra interiör och anrika historia kan man knappast tänka sig en bättre lokal för en Rufus Wainwrightkonsert än Södra Teatern. Själv verkar den 30årige kanadensaren vara lycklig som ett barn där han likt en popens Madame Butterfly trippar mellan flygeln och gitarren på den sobert belysta scenen. Hans grandiosa operapop är som gjord för dessa pråligt smyckade väggar och just den här kvällen fyller han varenda kvadratcentimeter av dem med kärlek, värme och sina sällsamt vackra sånger.

Rufus Wainwright är en musikalisk hermafrodit, en kamelont som glider in och ut ur genrer och musikaliska ramar lika smidigt som han glider mellan oktaverna med sin fantastiska röst. Och det känns därför inte det minsta krystat när han beskriver sig själv så här i ett av de mycket underhållande mellansnacken; “i USA är jag den manliga motsvarigheten till Judy Garland, i Frankrike den manliga motsvarigheten till Edit Piaf, så här i Sverige måste jag väl vara den manliga motsvarigheten till Birgit Nilsson”.

Och det är lite så där tvetydig han framstår när vi pratas vid några timmar innan konserten; självsäker utan att vara kaxig och lite kokett utan att bli fjollig. Wainwright har aldrig gjort nån hemlighet av sin sexuella läggning, tvärtom, och det finns en speciell anledning till det.

– Jag bestämde tidigt att homosexualiteten skulle bli en del av min musikaliska identitet, eftersom det ju självklart är en del av min mänskliga identitet, säger Wainwright. Och jag hade ingen riktig musikalisk förebild som var gay. Det är tillräckligt svårt ändå idag att vara bög, så jag fick liksom bli min egen role model.

M

DET färska albumet Want One har han tillägnat sig själv och på omslaget poserar han iklädd rustning, likt en sårbar Don Quijote i strid mot livets alla orättvisor. Rufus förklarar dedikationen och den starka symboliken i bilderna så här; – Jag har liksom alltid väntat på att det ska komma en riddare på en vit springare och rädda mig från allt, ta mig bort från allt det onda i världen. Men med erfarenheten har jag insett att man måste ikläda sig rollen som riddare själv. Bara du själv kan rädda dig.

Och med Want One har Wainwright gjort sitt mest personliga, och amibitösa album hittills.

Marius De Vires (Björk, U2, Madonna) har producerat och detta innebär att Rufus samtliga tre album har olika producenter.

Hur kommer det sig, är det inte lättare att skapa sig ett mer homogent sound genom att arbeta med samma människor under en längre period?

– Mitt mål är att en dag producera själv. Jag ser

varje album som en skola och vill lära mig så mycket som möjligt av olika producenter. Därför har jag valt folk som jag beundrat och trott mig kunna lära mig av, samtidigt som jag naturligtvis ansett dem kunna tillföra något till min musik.

Men just Marius De Vries var faktiskt skivbolagets idé.

Hur resonerade du inför det här albumet, vad ville du göra?

– Jag ville inte känna några gränser, inte behöva lägga band på mig om jag vill göra något radikalt arrangemangsmässigt. Jag ville kunna ta ut svängarna och vara bombastisk i ena stunden och nedtonad och intim i nästa. Och Marius var en stor hjälp i det hänseendet.

Vad representerar skivor för Rufus Wainwright, både dina egna och i allmänhet?

– De representerar mitt liv. Både den musik jag lyssnat på genom åren och den jag skapa själv, allt är de ju delar av vem jag är. Men när det gäller mina egna plattor har jag kommit till insikt om att det inte ta det för jävla allvarligt. Jag är väldigt seriös med min musik, men det är inte det viktigaste i livet.

På tal om seriöst, det finns starka element av både klassisk musik, opera och t.o.m musikaler i dina låtar. Kan du tänka dig att skriva en opera eller en musikal?

– Opera är faktiskt nästan det jag lyssnar mest på och min tanke är att en dag dra mig tillbaka från scenen och skriva en opera. Men det är väl kanske mer en dröm än ett mål...

Annars är det svårt att hitta några direkta influenser i din musik. Vad har du lyssnat på mer än opera?

– Det är allt från Björk till Beach Boys och Cole Porter. Och mina föräldrars musik, förstås.

Din röst är ett kapitel för sig. Hur hittade du ditt sätt att sjunga?

– Min röst, ja. Mitt Monster. Den lever ett eget liv och den har alltid funnits med mig. Det ligger ingen speciell träning bakom mitt sätt att sjunga utan rösten har vuxit med mig genom åren, och ibland, måste jag erkänna, ifrån mig.

Men du verkar ha Monstret under full kontroll i all fall..?

– Oh ja. Jag känner mina gränser och vet precis hur Monstret reagerar. Är du en hopplös romantiker?

– Självklart, fast jag skulle nog hellre vilja kalla mig en hoppfull romantiker. Jag försöker alltid ha ett element av hopp i mina låtar hur nattsvarta de än kan verka på ytan. var nära det inte blev någon intervju med Rufus Wainwright. Någonstans på vägen slarvades vår request bort, men när Rufus sent omsider får

DET

reda på att La Musik i sitt första nummer gjort en intervju med hans pappa, den gudabenådade singer/songwritern Loudon Wainwright III tar han sig ändå tid för en intervju.

– Min pappas beundrare är mina vänner, som han säger.

Hur kommer det sig att du spelade in Loudons låt ”One man guy” på förra albumet ”Poses”?

– Jag tycker överhuvudtaget att båda mina föräldrars verk är underskattade. De förtjänar att höras av en bredare publik, men jag valde ”One man guy” först och främst för att det är en fantastisk låt.

Hur ser ett genomsnittligt Rufus Wainwrightfan ut, tror du?

– Jag tror inte det finns någon sådan. Min musik kan attrahera de mest olika typer av människor.

Möjligtvis kan de ha som gemensam nämnare att de på nåt sätt känner sig utstötta, av familjen eller samhället, och finner tröst i musiken.

Du har gjort all art work till den nya plattan själv.

Vilka andra konstarter har du provat på?

– Jag har gjort en del skådespelande, och så modelljobb då förstås, vilket jag tycker man kan räkna som konst.

Och det är inte så konstigt att Rufus Wainwright provat på det mesta. Han är praktiskt taget är född in i musikbranschen. Förutom sin begåvade far brås han även på sin mor, den förtjusande chantuesen Kate McGarrigle, ena halva av skönsjungande syskonduon Kate & Anna McGarrigle, och det föll sig därför helt naturligt för honom att ge sig in i showbusiness.

– Tveklöst. Det fanns egentligen inte något val för min del. Hade det inte blivit musik hade det blivit målande eller nån annan konstart. Jag är satt på denna jord för att underhålla. Så enkelt är det, avslutar Rufus Wainwright för att rusa iväg till soundcheck.

Och när denne märklige lille man äntrar scenen på onsdagskvällen och under en och en halv timme bjuder på en magnifik enmansshow finns det ingen på Södra Teatern som kan säga emot honom.

la musik

|

69

recensioner BETYG: 1-10

Recensionsskivor : La Musik Box 92114 120 07 Stockholm

Glöm det politiskt korrekta - nu är det Elephant Mans tur ELEPHANT MAN Good 2 Go VP/Atlantic/Warner

Elephant Man är svårstoppad just nu. Det är inte så konstigt att han kallas för The Energy God. Hans energi på scen är damp-lik, förresten – hela han verkar vara en rastlöst själ. Det märks på nya och efterlängtade Good 2 Go. Den jamaicanska dancehallregenten kastar sig mellan tempon och stilar och för varje skiva får han det att svänga mer och mer.

Singeln Signal The Plane är lysande, trots att refrängen bygger på Celine Dions I’m Alive. Det är fest och händerna i luften, det är både tungt och klämmigt på en och samma gång = klockren hit.

Det är alltid svårt för reggae/dancehall/ragga att slå sig in hos mer än nördarna i Sverige. Jag vet inte varför, men det finns på sin höjd en Bob Marley-skiva hos var och varannan skivköpare. Det är också allt. Jag begär inte att någon utanför Kingston ska kunna hålla reda på alla singlar som spottas ut på Jamaica. Då och då kommer någon låt eller kanske en hel skiva som når något fler än de närmast sörjande discjockeyerna i Sverige. Som Sean Paul och till viss del T.O.K. Jag tror att det är Elephant Mans tur nu. För det är något med tempot, med flytet, med attacken som bara borde slå. Han är så självsäker, så kaxig och egentligen så odräglig att man bara måste bocka och buga och tacka för en i stora stycken briljant skiva. Som vanligt när det handlar om den här killen som är farsa till tio barn, tappar han koncentrationen ibland, då blir det liksom bara attityd kvar. Men allt det där glöms bort när man hör en sak som All Out där man märker att han hängt en del i New York och i USA. Han har påverkats av sin polare Busta Rhymes och jag tror nog att han lyssnat en del på 50 Cent. Fast han tappar aldrig sitt flyt, sin egensinnighet, sitt enorma ego eller sitt fokus på sex och fest. Istället gör han som de flesta stora jamaicanska artister gjort genom åren, han snappar upp det bästa i USA och snor/lånar/flirtar utan att skämmas.

Att lyssna på Good 2 Go är som att få en snabb tur till ett stenhårt karnevalfestande, glöm det politiskt korrekta och ibland det smakfulla. Här undervisar han i en dans som heter Chop Off Your Head, här sjunger han om sitt könsorgan och här sjunger han om mycket närgångna danser. Elephant Man har det där som gör att en artist kan slå större i Sverige, han har både ett gigantiskt självförtroende, en lite ”farlig” image och ett okrångligt sväng i låtarna. Good 2 Go är sprängfylld av danslåtar som skulle få mig att stå och fåna mig en hel natt, det låter så enkelt, så opretentiöst och så långt från den där präktiga synen på world music som bland annat finns på landets finare kultursidor. Elephant Man är inte fin, ingen artist som talar sig varm om att värna om de fattiga eller om att rädda regnskogarna. Han är en jamaicansk patriot som kan skapa ett vansinnigt sväng med enkla, men aggressiva medel.

Det här är ingen skiva att analysera, tyck vad du vill om hans ibland korkade åsikter, men neka inte till att det inte går att sluta dansa!

8

MARTIN RÖSHAMMAR

70 | la musik

RECENSIONER

ROOM 5 Music & You Noisetraxx/Playground

Minns ni 1998? Filterhousens gyllene år. Alla pratar filterhouse, alla gör filterhouse. Frankrike regerar enväldigt över dansgolven och Thomas Bangalter är gud.

Musikaffärerna i Stockholm har en väntetid på upp till fyra månader för nya filtereffekter.

Jag vill minnas att till och med Christer Sandelin hänger på trenden och gör filterremixar på gamla Freestyle-låtar, men det kan också ha varit en otäck dröm.

Jag vet inte om klockan stannat hos Vito ”Junior Jack” Lucente, mannen bakom Room 5, eller om han känner att tiden redan är mogen för filternostalgi. Oavsett vilket så följer Music & You mallen från 1998 med exakthet: Funky discogitarrer (självklart), samplade 70 tals-klassiker (ständigt roterande i filterkvarnen), en och annan förvirrad discostjärna (Oliver Cheatham, Delegation), pumpande franska housebeats och långt utdragna breakdowns.

Room 5 bjuder inte på ett enda personligt eller oväntat uttryck, vilket onekligen är en bedrift i sig. Varje ögonblick är lika förutsägbart och äventyrligt som sortimentet på Ica Kvantum.

Visst var Make Luv, soundtracket till Lynx duschtvålsreklam, en smittande liten filterbagatell när den kom. Men vem talade om för Vito att världen är i skriande behov av nio nya xeroxkopior?

5

JAN EKHOLM

CHORDS The Garden Around The Mansion Juju/Playground

Om man verkligen skärskådar läget så är det rätt få i Sverige som fixar att rappa på engelska. De är väl en handfull om vi pratar seriöst.

Chords är en av dem. Det var han redan när han körde sin härligt idiotiska horrorgangstarap tillsammans med Scissors och Down South Ballers. Det är några år sedan nu, och sedan de där råa Skåne-katterna slutade hålla sams har Chords gått sin egen väg. Ingen spikrak autostrada utan en slingrig väg som lett från det ena till det andra. Vi har mest hört honom på svenska; först som Smuts&Copartner på Organism 12:s platta och sen i sällskap med Timbuktu. Men om Smuts&Co-grejen verkade rinna ut i sanden så har latjandet med Timbuktu istället utvecklats till något. Chords tycks ha hittat rätt i sällskap med Breakmechanix-folket.

Med Timbuktu och Looptroop blev det gemensamma turnéer till Sydafrika, Ryssland och allt var det var, och Chords har nått en stor publik som sidekick på Timbuktus hyllade turné.

Det är så vi har kommit hit, till The Garden Of The Mansion - Chords debut, som följdriktigt släpps på Juju Records. Först vill jag gärna höra detta som en fortsättning på Timbuktus senaste platta. Det finns flera anledningar till det: soundet som Breakmechanix sätter, hela den där starka känslan

8

av revolt och det faktum att Timbuktu och Chords den sista tiden varit tajta som falafel och hummus. Men jag tvingas släppa det.

Chords historier är annorlunda, och så kör han ju på engelska. Språket är inget som helst hinder, och han kan verkligen konsten att leverera. Resultatet är tungt svängande, rå hiphop med flödande rhymes och apcoola beats. Chords letar bara efter rätt stämning, han kan ta ett ämne, vilket som helst, och bara ösa på med ord så att det låter grymt.

Där kan man känna igen attityden från Chords&Scissors-tiden. Han är vår egen Redman i det avseendet, men också i sin förkärlek för att verbalisera örtromantiska överdrifter (Wrap Your Chops). Man lyssnar lika mycket på vad han säger som hur han säger det och jag märker att jag älskar hans sätt att öppna alla o:n till hårda a:n (ex. hur han säger ”Raanald MacDaanald”). När han plockar upp lite allvarligare ämnen, som i Searchin’ For Dreams så biter orden.

Det finns en del prominenta gäster på albumet. Vilken annan svensk hiphopartist åker till New York och battlar legender som Masta Ace och Punchline? Och matchar dem? Timbuktu gästar också och nya vännen från Sydafrika: Rontoboko. Men allra hetast blir det när Chords delar mickbås med Promoe, som i Ahluhdatsh*t - där de räknar upp allt de älskar här i livet och tappar tråden i ett asgarv när Promoe går över gränsen. Det är närvaro och helt fenomenalt!

OSKAR PONNERT

BJÖRN OLSSON Björn Olsson Gravitation

Det var inte mer än ett halvår sen sist och nu är det dags igen. Björn Olsson ger ut ännu en självbetitlad skiva med instrumentalmusik på det lilla värmländska bolaget Gravitation.

Egentligen är det inte mycket som har hänt. Han botaniserar vidare i sin filmiska musikvärld med svajiga gitarrer och känslan är lite som om Twin Peaks var flyttat till den amerikanska västern och man ser en tungt packad vagn sakta dras fram igenom öknen av en trött häst. Inzoomning: Barn leker inne i vagnen och föräldrarna ser sorgsna ut.

Något har hänt. Vad? Ingen vet, men något hemskt är det…

Om vårens skiva var sorglös är den här mer drömsk och olycksbådande. Förutom låt tio (ja, låtarna heter sitt nummer) som låter som om Björn Olssons förra band The Soundtrack of Our Lives hade gjort musiken till en film av Ulf Malmros och Peter Birro. Både konstig, annorlunda, skruvad och traditionell och gubbig på en och samma gång.Tjörn och Göteborg från skivan i våras är låtar som gjort mitt 2003 lättare att ta sig igenom. Några sådana klockrena hittar som dem finns inte med här. Att ge ut instrumentala skivor i Sverige är säkert ett kommersiellt självmord. Björn Olsson tar livet av sig själv om och om igen. Och det är så skönt att han fortsätter att strunta i hur saker ska göras och hur man ska vara.

Men nästa gång får han gärna fjäska lite mer med lyssnarna, våga vara lite rakare och enklare.

5

MARTIN RÖSHAMMAR

la musik

|

71

RECENSIONER

RICKIE LEE JONES The Evening Of My Best Day V2

Snacka om kärt återseende. Eller återhörande, kanske man ska säga.

Jag tillhörde de många som avgudade de första tre albumen med Rickie Lee Jones och fortsatte att liksom på rutin köpa hennes plattor väldigt länge efter det. Men min sista rejäla Rickiekick fick jag dock så tidigt som sommaren 1987 när hon uppträdde i Stockholm (och senare samma vecka i Roskilde). Efter det var det med gradvis minskande nyfikenhet jag såg fram emot hennes jazztolkningar eller liveskivor. Det liksom kändes på musiken att hon prioriterade annat i livet. Sin familjs och sitt eget välbefinnande, till exempel. Och det med all rätt. Men när hon spelade på Cirkus för ett par år sedan kände man att hon på något vis var tillbaka. Föraningen stämde.

När den här plattan dök upp hade det alltså inte kommit en platta med originalmaterial från Rickie Lee Jones på sex år och coverplattan It´s Like This (som hon hade i bagaget på den senaste turnén) var i ärlighetens namn bättre än allt hon skrivit själv på tio år.

9

Tragiska men coola, sköra men starka, knepiga men unika Rickie Lee Jones har hittat hem igen Men The Evening Of My Best Day är en uppenbarelse. Den har allt som jag älskade hos tidiga Rickie Lee Jones. Till och med en del av de musiker som var med på klassiska Pirates är tillbaka. Men här finns också nya influenser och ett politiskt engagemang som tidigare lyst med sin frånvaro. Det är som om USA:s maktmissbruk provocerat fram protestsångerskan i henne. Hon har inte skrivit den här plattan på grund av yttre påtryckningar utan av inspiration och ett inre behov. Hon är högst närvarande i vartenda ett av de tolv spåren. Och hon låter åter som det original hon är: den tragiska men coola, sköra men starka, knepiga men unika kvinna som alla från Suzanne Vega till Stina Nordenstam och Cornelia Sojdelius (även känd som Eric Gadds hustru) idoliserat.

Jag vet att det inte finns något sådant som objektivt bra musik. Men de flesta av de här låtarna är av sådan klass att jag skulle vilja ha ett allvarligt samtal med den som är av en annan åsikt.

ANDERS LUNDQUIST

PRINCE N.E.W.S Sanctuary/Showtime

Att recensera ett nytt Prince-album är nästan det lättaste man kan göra, för det är bara att använda den här mallen: Man börjar med att uttrycka sin förvirring över att man inte riktigt vet vad artisten heter eller inte heter. Därefter formulerar man sin bestörtning över att han inte låter som han gjorde på den gamla goda tiden ( läs: nittonhundraåttiotalet). Man bör göra en utläggning som visar att man har en ytterst bestämd åsikt om vilken platta mellan Prince och Diamonds And Pearls som är den odiskutabla höjdpunkten på artistens karriär. Helst skall man uppehålla sig vid beskrivningar av egna minnen förknippade med någon av de allra första plattorna, men noga beakta de hårfina gränsdragningarna - Dirty Mind och Parade går utmärkt att nämna, medan Alphabet Street kan vara fel. Sen ska man nonchalant tala om att man inte ens försökt hålla koll på

5

72 | la musik

utvecklingen efter 1992. Att man inte tycker det är värt att bry sig. Man avslutar lämligen med att konstatera att Prince visserligen fortfarande kan sjunga, men att plattan man just gäspat sig igenom ovilkorligen kommer att följa med på nästa promenad till andrahandsaffären.

Så brukar det gå till. Vi bryr oss inte om Prince längre, vi skakar på huvudet åt honom. Inte en seriös rad har skrivits om musiken han spottat ur sig de senaste tio åren, och jag har en känsla av att vi begår ett misstag. Vi tror att talangen insomnat, när Prince i själva verket är mer kreativ än nånsin. Det är dags att sluta tjata om artistens namn eller ickenamn och det är dags att lägga trångsyntheten åt sidan. För är det någon artist vars konstnärliga frihet skall respekteras så är det väl ändå Prince!

Så, vad har vi alltså här? Jo, en instrumental konceptplatta som är inspelad under en dag i Paisley Park Studion.

Prince tillsammans med sitt superband New Power Generation, och Eric Leeds på saxofon. Titeln N.E.W.S. skall utläsas North, East, West, South. Det finns en låt för varje väderstreck. Symboliken får du själv sitta och klura på. Jag får känslan att Prince försöker skaka av sig oss, sina forna fans, sina förföljare. Det är väl det han

sysslat med de senaste tio åren; att slippa skivbolag, slippa genrer, slippa fans, slippa intervjuer, slippa krav, slippa sig själv och bara utforska musiken. Det tycks oundvikligt att vi hamnat mitt i ett utdraget jazzfusionjam.

Bitvis är det hårt funky, men med mer spret och stök än slick sexighet. Det var egentligen längesedan jag tappade intresset för fusion, men är det nån som skulle kunna väcka det igen så är det nog ändå Prince. Att spräcka loss och ändå kunna ge musiken så här mycket innehåll, det gör bara den som har rest en lång väg. Vill man ha fusion av dagens datum så är det definitivt hit man skall gå. Har man tröttnat på att den elektriska jazzen tappat sin nerv, så är det också hit man skall gå. Har man minsta lilla åsikt om hur Prince skall låta så kan man däremot lätt hoppa över den här skivan.

OSKAR PONNERT

LINA EKDAHL & MARTIN MCFAUL Dikter och Musik Amigo Poeter som ger ut sina alster på skiva är ofta så pretentiösa och trista att de borde få stryk.

Men göteborgskan Lina Ekdahl är allt annat än högtravande och sådär FIIIIIIIN som så många andra. Och när många andra ska ha musik till sin poesi blir det antingen så finstämt att man somnar eller Iodine Jupiter-farligt.

Men Martin McFaul balanserar hela tiden på rätt sida. Antingen han svänger iväg i indieskrammel eller mjukt och skönt bakgrundsmalande. Jag faller pladask för Fetto och skruvade Säger nej. Lina Ekdahls texter är full av en varm, knepig och upplyftande humor som känns personliga hela tiden utan att bli navelskådande.

Sen blir det ju rätt mastigt med en hel skiva och nog är det knepigt att en skiva som gjordes och gavs ut i Göteborg förra året släpps nationellt först ett år senare. Äh, Lina Ekdahl är en fantastisk uppläsare, hon kommer så nära och det känns så okrystat och så på riktigt och extremt mycket Göteborg. Åtminstone jag blir lycklig av att höra om Kopparmärra och olika gatuhörn i Göteborg.

Japp, sån är jag.

6

MARTIN RÖSHAMMAR

WILLIS Come Get Some 679 Recordings

Skillnaden mellan att vara eklektiskt varierande och splittrat ofokuserad kan ibland vara hårfin. Jag brukar gilla plattor där det är högt i tak och brett mellan väggarna, men där artistens personlighet och originalitet ändå lyser igenom i varje låt, även om de inbördes inte har så stor gemensam musikalisk grund. Nya brittiska stjärnskottet Hayley Willis tillhör denna kategori.

8

Come Get Some är ett förstlingverk som förbluffar. Det är svårdefinierat samtidigt som det är glasklart och direkt. Country, blues, southern soul och jazzfärgade pianoballader hittar sin ledigt sin plats i Willis musikaliska universum. Hon har beskrivits som en tungvikts-Joni Mitchell i klinch med Lambchop men man kunde lika gärna kalla henne en lätt americanaskadad Tori Amos på roadtrip med Mitchell Froom.

Willis spänstigt halvgrötiga röst, nånstans mellan Janis Joplin och Joan Osborne, är den grund plattan vilar på.

Den är extremt uttrycksfull och särskådande och det är som den gamla klyschan gör gällande; Willis använder verkligen rösten som ett instrument, med krevader av ordlösa utbrott som effektivt smyckar flera av låtarna. Där texter känns överflödiga och det som ska bli sagt accentueras ändå, tack vare en enorm närvaro och känsla. Även om rader som “I let you fuck with my head / I can’t breathe without you / It’s what I like most about you“ talar ett ganska tydligt språk också.

Den unga brittiskan har inget emot vare sig banjo, afrikanska slagverk eller suggestiva, orientaliskt klingande klarinetter (som i den utsökta Yeah Yeah), lika lite som hon tvekar över att fläska på med lite Dr Johninfekterad smygfunk eller My Morning Jacket-sökande country som i den eleganta valsen Space Within.

Här finns inte ett enda riktigt svagt spår, men det finns heller inga självklara toppar av den typ man bränner på samlingsskiva.

Come Get Some är helt enkelt en förträffligt jämn debut av sällsynt mångsidighet, talang och originalitet. En Nina Simone för 2000-talet, månne…?

OLA KARLSSON

JETHRO TULL The Jethro Tull Christmas Album R&M/Roadrunner

Ofta anar man spekulativa bevekelsegrunder bakom julskivor, speciellt om de gjorts av ickereligiösa artister. Detta känns dock som ett fullvärdigt album i bästa Tull-stil. Det mesta är också skrivet av bandets ledare Ian Anderson, även om ett par traditionella nummer kan hittas här, bland annat en tullifierad Greensleeves, här kallad Greensleeved. Alla kännetecken som vissa älskar och andra älskar att hata finns med, från folktonen till Martin Barres bitande gitarrton, Andersons karakteristiska röst och tvärflöjt och de typiskt tvära tempokasten. Blandningen av elektriska och akustiska spår känns väl avvägd och de har även adderat en stråksektion på en del låtar.

Det är extra kul att gruppen inkluderat en nyinspelning av sin gamla julsingel, den stämningsfulla Another Christmas Song som (även i detta fina sällskap) sticker ut som en av bandets bästa sånger. Här finns även nya versioner av ett par äldre låtar; den egna Ring Out Solstice Bells och gruppens Bachbearbetning Boureé. De progressiva tendenserna gör förstås att detta inte är den sorts insmickrande julskiva man vanligtvis har i bakgrunden. Men sätter man sig ner och lyssnar ordentligt ger den i gengäld

7

RECENSIONER

Inget går att kontrollera längre.

10 Pirret i hela kroppen, tårarna i ögonen, suget i magen, rysningarna...

THE STOMACHMOUTHS Born Losers Subliminal Sounds

The Stomachmouths är verkligen så fantastiska att jag inte har den blekaste aning var jag ska ta vägen. Hela kroppen gör uppror efter bara Don’t Put Me Down, det vill säga det inledande spåret. Inget går att kontrollera längre. Pirret i hela kroppen, tårarna i ögonen, suget i magen, rysningarna, ståpälsen och icke att förglömma, det rasande behovet av att skaka på huvudet och dansa. Eller som Stomachmouths själva sjunger ”I just wanna scream and shout”. Det är så det känns i drygt en timme, det vill säga så länge denna samling ljuder på högsta volym från stereon. Det som övergår mitt förstånd är att The Stomachmouths verkligen låter

mer behållning än det mesta i julskiveväg.

Ett jämnt och bra Tull-album, helt enkelt.

Och Ian Andersons lilla välkomsttext om historien bakom skivans tillkomst visar att han har humorn i behåll. Han lyckas till och med skapa lite julstämning även där.

ANDERS LUNDQUIST

JA RULE Blood In My Eye Def Jam/Universal

Blam! Blam! “Jag hatar 50 Cent!”.

Bling! Bling! “Och Eminem är också dum”. Timbalandliknade beat. “In Da Clu… jag menar Clap Back!”

Tusen mantelrörelser och “It’s murda!”.

Från att ha varit en helt ok 2Pac-kopia med DMX-röst backad av en flyhänt Gotti som kan skapa riktigt hyggliga rap-popsinglar försöker Ja Rule leka gangsta igen.

Det går inte så bra.

Resultatet är en skiva utfyllnadsmaterial och två schyssta låtar – The Crown och Clap Back. Och en massa 50 Cent-hat. En helt annorlunda platta än väl smöriga The Last Temptation, förvisso. Men jag trodde aldrig jag skulle längta så här mycket efter en Ashanti- eller Jennifer Lopez-duett när jag lyssnade på Ja Rule.

4

KALLE MALMSTEDT

THE CHRYSLER Failures And Sparks Flora & Fauna Trivsamt är det första ordet som dyker upp i mitt huvud när The Chryslers debutplatta Failures And Sparks börjar snurra i skivspelaren.

Countrydoften sprider sig i rummet.

Men här finns också lite Burt Bacharach, lite The Doors, lite Primal Scream à la blueseran med körsång, munspel och sånt, lite The Byrds och lite Phil Spector. Blås, klockspel och melodika samsas med akustiska gitarrer. Man skulle kunna dra paralleller till David & The Citizens men The Chrysler känns betydligt roligare och fräschare. Samtidigt misstänker jag att The

6

Chrysler är ett band som även det kommer att få svårt att hålla måttet i längden.

Det är onekligen överraskande att delar av musikerkollektivet Moder Jords Massiva plötsligt satsat på countryaktiga utflykter men någonstans i bakgrunden på en del av låtarna, exempelvis This Is Midnight, hittar man spår av elektroniken i form av elorgel och rymdljud. Kanske hade The Beatles låtit så här om de släppt en skiva -75? Ring Of A Bell påminner med sitt sparsmakade sång/pianoarrangemang mer om den numera upplösta konstellationen M. Hederos & M. Hellbergs sound. Men på Failures And Sparks finns också den renodlade countylåten Along The Freefall. Och texterna, ja de är lika vemodigt vackra som plattan är trivsam. I alla fall just nu.

JOHANNA PAULSSON

CASSANDRA WILSON Glamoured Blue Note

Vet hon någonting som vi inte vet?

Cassandra Wilson måste vara världens sorgsnaste nu levande sångerska.

Så har det varit, för mig i alla fall, ända sedan hennes omtumlande, utdragna och oförglömliga version av Body And Soul på plattan She Who Weeps för över tio år sedan. I hennes röst öppnar sig en djup avgrund, en sorts hemlig gång ner i jorden, ned till människans innersta och svåraste erfarenheter.

Men hon är aldrig grinig, gnällig eller pessimistisk. Bara sorgsen, plågad och uppriktig. Jag tror det kallas blues med ett annat ord.

Cassandra föddes förstås där nere i Mississippi, i Jackson, och växte upp mitt i de bördigaste delarna av det amerikanska musikarvet. ”Down South, musicians have to be able to play in many different contexts. They have to play jazz, they have to integrate blues, rhythm and blues, and they have to know a little country. And the lines are blurred sometimes…”, berättar hon i en intervju.

Och det är tillbaka till detta hybridsound hon sökt sig på senare år, egentligen ända sedan plattan Blue Light ’Til Dawn från 1993 där hon började tolka olika låtskrivare utanför jazzfåran. Och på den vägen

7

som ett autentiskt garageband från 60-talet. Det låter som The Seeds, The Standells, The Remains, alla de där fantastiska banden som nu finns samlade på Nuggetsboxar. Men The Stomachmouths bildades i Stockholm (!) 1984 (!!) och höll på till cirka 1987. Och det som är än konstigare är varför The Nomads exempelvis hör till allmänbildningen men inte Stefan Kéry och hans vapendragare.

Okej, det beror givetvis på intresset man har av garage. Bland de som sover garage, äter garage, andas garage är The Stomachmouths en grundpelare. Och det finns inte många som klår Kérys garageröst. Hans vrål. Ja, det kanske skulle vara Sky Saxon då. Kanske.

Turn on, tune in, och drop out med The Stomachmouths!

ANNICA HENRIKSSON

har hon fortsatt utvecklas.

På den grymma Miles Davis-hyllningen Traveling Miles från 1999 var låtarna jazz men soundet en kokhet blandning av afrofunk, blues, street-funk, hardbop och en massa annat. En blandning som då kändes som en logisk produkt av hennes samlade äventyr, från tiden som sångerska i MBase-kollektivet som var hiphop-jazzens stora pionjärer vid mitten av 80-talet, via hennes utmärkta ”modern jazz”-plattor för JMT och fram till hennes resor tillbaka till Mississippi.

Det är där nere hon nu befinner sig när hon släpper sin fjortonde platta Glamoured.

Inspelad först i Jackson, sedan i New York tillsammans med hippa producenten Fabrizio Sotti. Låtarna kommer från olika håll, från henne själv, från Dylan, från Sting (Fragile givetvis), från Willie Nelson och från Abbey Lincoln. Fast det behöver väl inte tilläggas att Cassandra med auktoritet gör allt material till sitt eget.

Ljudbilden är sträv och solbränd, härjad av väder och vind, ungefär som en stor åldrad träveranda där nere i Mississippi.

Här trängs akustiska gitarrer och stora vibrerande kontrabasar. Och en massa torra slagverk. Och besatta munspel.

Men inga saxofoner eller trumpeter så lång ögat når. Inga andra dominerande stämmor än Cassandras. Och när hon scattar, som hon gör på Height of Time, är man hemma direkt. Ännu en gång.

TOBIAS BRANDT

WAN LIGHT Let’s Wake Up Somewhere Else Labrador

Skivbolaget Labrador gör mig ibland trött på det mespopiga, ibland är deras artister så smarta, så öronvänliga att jag inte orkar ta det till mig.

Men samtidigt är Labrador också ett bolag som struntar i strömningar, i trender och som bara ger ut det man tror på. Och det sista året har det blivit allt bättre, allt mer som sticker ut.

Som stockholmsduon Wan Light. Krister Svensson och Manne Karnock har gjort en debutskiva som låter så osvenskt konstigt att jag blir alldeles lycklig.

7

Labrador skriver visserligen på sin hemsida att man inte ska jämföra dem med andra artister, men det är nödvändigt att dra paralleller till det Mercury Rev och Flaming Lips gör. Den ljusa, veka och svävande sången påminner mycket om dessa, liksom de ljudbyggen som Wan Light skapar. Det är drömskt, flippat, storslaget och späckat av rymdreferenser.

Men Wan Light är ännu mycket mer elektroniska än de två amerikanska banden, det blippas och bloppas utan att ljudlandskapet blir mindre personligt för det. Jag tror att Wan Light är något riktigt stort på spåren, bara de hittar ett sätt att nå mer dynamik på nästa skiva. För även om helheten är läcker och varje låt är bra för sig, så saknar jag lite variation i tempo och tilltal. Men Let’s Wake Up Somewhere Else är en riktigt, riktigt bra debutskiva.

Inte bra för att vara svensk. Utan bra för att vara bra. Skoj!

MARTIN RÖSHAMMAR

OVER THE RHINE Ohio Back Porch/EMI

Ohio är en sympatisk skiva, visst är den det. Men den här typen av pop-country har ofta ett problem. Så är det för Over The Rhine, visst är det vackert, stämningsfullt och mysigt. Men precis som för genrekollegan Kasey Chambers saknar de förmågan att få till variationen, dynamiken, det blir förstås extra påtagligt när det handlar om en dubbel. Bristen på variation gäller både i stämningen och i musiken.

Men den här amerikanska duon är värd att kolla upp, inte minst för att den svenskättade sångerskan Karin Bergquist sjunger fantastiskt, utan att göra sig till, utan att anstränga sig för att låta som det ”ska göra”. Det låter så enkelt och så självklart, som i Show Me eller i Jesus In New Orleans.

Då kommer Over The Rhine precis så nära som det går, just där och just då är livet bara de sångerna, den ledsamma stämningen. Men det där nästan spöklika försvinner sen för att inte komma tillbaka.

Men jag vet att de kan. Och som de kan!

6

MARTIN RÖSHAMMAR

la musik

|

73

RECENSIONER

ROBERT WYATT Cuckooland Rykodisc

Efter ett par genomlyssningar slår det mig att Robert Wyatts musik nog skulle kunna beskrivas som ganska svårlyssnad. Men vad detta förhatliga ord betyder i dessa tider är väl egentligen bara att musiken är gjord för att lyssnas på, inte att ha i bakgrunden. För Wyatt gör fortfarande oformaterad musik utan att snegla, vare sig det handlar om spröda ballader med franskt musettedragspel eller ambient avantgardepop tillsammans med mer namnkunniga vänner från Roxy Music och Pink Floyd. Om vissa låtar kanske till och med skulle kunnat vara radiovänliga om det inte varit för Wyatts säregna röst är egentligen ointressant, för hans röst är halva grejen. Och hans impressionistiska, varma och varsamt experimentella artpop passar ändå bäst i albumform.

Ljudbilden känns varken gammal eller ny, den bara är. Precis som texterna kan vara politiska och poetiska samtidigt, på ett sätt som känns unikt. Wyatt är inte så produktiv i dessa dagar, men det är först och främst befriande med en artist som skriver ett par låtar om året, när andan faller på, och inte för att skivbolaget gett honom en deadline. Själv blir jag alltid lycklig av skivor som påminner mig om det oförstörda musikklimat då inte ens skivbo-

8

DOG OUT Dog Out Moserobie

5

MOKSHA Moksha Moserobie

Skjut pianisten! Spräng harmonikens bojor. Vi behöver inte de strukturerande ackorden längre. Vi har en annan vision!

De pianolösa grupperna inom jazzen har ofta haft något trotsigt över sig.

Rastlöst och sökande har de rört sig bort mot de fria, melodiska improvisationernas utmarker. Ornette Coleman visade vägen i slutet av 50-talet med sin klassiska kvartett med trumpetaren Don Cherry, basisten Charlie Haden och Ed Blackwell på trummor.

I Colemans öron blev pianot ett hinder mot att kunna tala så fritt som möjligt.

Om det ändå finns en tillräckligt stark känsla, om det finns en tillräckligt tydlig stämning att följa, om varje låt verkligen har ett tillräckligt intressant ledmotiv, varför då inte improvisera utifrån detta

7

74 | la musik

lagen reflekterade över om en platta var för svårpenetrerad eller huruvida det finns en potentiell hit på den. Det var en ny skiva av en artist och konstnär som de kontrakterat för att de respekterade honom eller henne och det var självklart att den skulle ges ut. Precis som Di Leva sjöng 1987 så är det skillnad mellan att TYCKA om saker och att tycka OM saker. Nu har jag tyckt tillräckligt för denna gång och ämnar härmed återgå till att tycka om. Och jag tycker mycket om Cuckooland.

ANDERS LUNDQUIST

THE RADIO DEPT. Pulling Our Weight Labrador

Tidigare i år släpptes Radio Depts debut Lesser Matters som jag håller för årets svenska debutalbum utan konkurrens. När jag första gången på allvar lyssnade på Lesser Matters fick jag precis samma gåshud, precis samma injektion i hjärnbarken som får en att vilja vråla, hoppa, gråta och förändra världen som jag fått och får fortfarande till Slowdives When The Sun Hits eller vilken konsert som helst med Mogwai för den delen. Jag kan inte minnas när det var jag lyssnade så mycket på ett enskilt album som jag gjort med Lesser Matters. Lesser Matters var min vår och min sommars soundtrack.

8

Det var alltså med stor tillförsikt som jag erhöll ett exemplar av Radio Depts nya EP Pulling Our Weight. Skulle den hålla samma klass som Lesser Matters, skulle jag få anledning att tvivla? Gör mig inte besviken nu sa jag tyst för mig själv samtidigt som jag stoppade in skivan i CD-spelaren.

Ett par dagar och ett oräkneligt antal genomlyssningar senare är det med glädje jag skriver den här recensionen. Radio Dept är var ingen tillfällig våreuofori. EP:n inleds med titelspåret som är rasande vacker pop.

Produktionen, harmonierna och stämningen är i en fullständig balans. Precis så här ska en poplåt vara. Fulländning. Nu är det givetvis inte bara titelspåret som bjuder till. Samtliga fem alster på EP:n har sina behållningar och sticker ut på sina egna sätt. Det är glockenspiel, magisk distortion, drömska orgelpartier och Johan Duncansons ibland lite loja sång i en perfekt harmoni.

Sista spåret The City Limit är en perfekt avslutning på Radio Depts produktion 2003. När den exploderar i en ljudmatta så tjock så att till och med fogen i Los Angeles ligger i lä och sakta tonar ut och håren på underarmarna börjar lägga sig ner igen då har jag återigen fått det bevisat för mig att Radio Dept är något basalt nödvändigt.

Precis som mat, vatten, kärlek, Springsteen och en hel del annat.

Enligt källor på skivbolaget är Radio Dept inne i en högst kreativ period nu och skriver låtar så det ryker om instrumenten.

Detta lovar mer än gott om framtiden. Ty framtiden tillhör Radio Dept.

TORBJÖRN ROLANDER

Skjut pianisten! Spräng harmonikens bojor. Vi behöver inte de strukturerande ackorden längre.

Vi har en annan vision! och inte bekymra sig om harmonikens snäva logik och fasta ordning?

När Coleman satte igång fanns det dessutom få pianister som inte var rena ackordmaskiner och som tänkte lika fritt som han och hans likar. Därför blev bandet pianolöst.

Idag finns det förstås gott om fritänkande pianister. Men det pianolösa formatet har ändå fortsatt att locka nyfikna blåsare, och visionära basister, i synnerhet. Däribland två svenska band som nu skivdebuterar på Moserobie.

Först ut är Dog Out, en färsk kvartett som inte drar sig för att hänga på Ornette Colemans vilda temperament. I mitten står basisten Mattias Welin som gärna tar det utrymme han får och tar på sig att bära upp hela arrangemanget. Bakom trummorna sitter Jon Fält, en av de yngsta och hippaste musikanterna på Stockholmsscenen, och i frontlinjen finns två av våra hårdaste saxofonister: Fredrik Nordström och Alberto Pinton. Laddade till tänderna.

Båda två har tidigare visat sig trivas bra

utan piano, Nordström i sin trio med baslegenden Palle Danielsson och Pinton i sitt band Clear Now. Och här finns verkligen ingenting som håller dem tillbaka. De två saxofonerna ylar och morrar och kramar ur varandra den ena långa improvisationen efter den andra, löst förankrade i mer eller mindre fasta teman.

I Dog Out vilar musiken sällan. Gång på gång kastas man ut på ännu en upptäcktsfärd till gränslandet mellan de spräckta tonerna och de fria skalorna.

Energin är häpnadsväckande och helheten ytterst kompromisslös. Ingenting för nybörjare eller svagsinta.

Med Moksha är det annorlunda. Även här saknas piano, men tonfallet och temperamentet befinner sig långt från Dog Out. Ornette Colemans inflytande märks emellertid även här, fast då handlar det om hans mest lyriska stunder, som till exempel den gripande Beauty Is A Rare Thing från 1960.

Moksha har funnits i bortåt tre år och består av fyra tunga namn på den yngre

DEAD PREZ Get Free Or Die Trying – Turn Off The Radio, The Mixtape Vol. 2 Landspeed/Playground

Pop. Det är faktiskt det första ordet som dyker upp efter att ha lyssnat igenom Get Free Or Die Trying.

Det är inte så att våra favoritrevolutionärer har gått och hookat upp med Max Martin, men skivan har faktiskt ett lättsamt element som lyfts fram lite tydligare än innan.

Och det är väl ok, för SticMan och M1 har inte förlorat sin revolutionära ådra heller. Över en hotande gitarrslinga inleder de hårt i uppropet Fuck The Law och fortsätter sedan i samma anda. Slå en vit kille, bränn fängelserna och störta systemet – men gör det gärna efter att ha lyssnat lite på bounce, Outkast och andra rytmer söderifrån, om ni fattar vad jag menar.

Dead Prez visar med all tydlighet att väntan på den riktiga fullängdaren RBG – det här är ju bara ett mixtape – är värd varenda sekund. Vem vet, på RBG kanske de också kan överväga att spela låtarna fullt ut i stället för att kapa vissa efter två minuter, som de gör här? Det kan vara intressant att se vad det här popfröet blommar ut till då.

Men fram till dess – någon gång nästa år – duger Get Free or Die Trying alldeles utmärkt. Dead Prez är trots allt där uppe bland de riktigt politiska nutida hiphopar-

7

svenska jazzscenen: Karl-Martin Almqvist på sax, Sebastian Voegler på trummor, Magnus Broo på trumpet och återigen Mattias Welin på bas.

När den efterlängtade debutplattan nu äntligen är här så slås man först och främst av hur mycket ”luft” som kan släppas in i musiken när man inte har något piano. Om man hanterar formatet rätt vill säga. Och ingen i Moksha verkar ha tvekat att bjuda in denna nya och femte medlem. Inte för att han är någon gaphals direkt, snarare är han ju mycket diskret trots sin starka närvaro. Men här får han ta mycket plats. Han får stort utrymme mellan tonerna och trumslagen, han har mycket att tillföra.

Det märks också att ”han” funnits med redan när låtarna komponerades. För det här bandets sättning och spartanska ljudbild finns inskriven i varenda en av de åtta kompositionerna. Varenda tema och motiv verkar dessutom ha mejslats fram med skalpell för att få så skarpa horisontlinjer som möjligt. Och, viktigast av allt, för att på så vis kunna rama in och leda nästan vilken improvisation som helst till sina högsta höjder - utan något piano som roder.

Som ni alltså förstår når Moksha riktigt högt. Den här plattan är faktiskt en disciplinerad bragd, från ett ytterst fokuserat band som aldrig går överstyr eller förlorar sig i detaljer. Ett band som självsäkert tar ut svängarna med ett enda syfte: att maximera stämningen i varje enskild låt.

TOBIAS BRANDT

RECENSIONER

tisterna och tål att nämnas i samma mening som både Chuck D och Paris. Att de till skillnad från dessa allvarliga herrar också kan göra en kärlekstörstande Real Black Girl (Revolutionary Love) gör det bara lite roligare. Sedan kan man kalla det pop eller vad man vill.

KALLE MALMSTEDT

BLANDADE ARTISTER Nålens öga Hemlandssånger

7 JOHAN HELTNE I väntan på gryning Hemlandssånger

Det känns som ett ganska djärvt grepp att i rådande musikklimat ge ut ett album med nyskriven vispop kallat Nålens öga.

Det är det lilla bolaget Hemlandssånger som är våghalsarna bakom detta projekt och de har lyckats få till en överraskande bra, och emellanåt riktigt spännande samling svenska artister.

Speciellt inledande Ola Sahlén är ett fynd. Hans Vägen vid ditt fönster, varifrån

7

titeln Nålens öga är hämtat, är ett stycke fullständigt formidabelt vacker vispop i 6/8-takt. Med ett lite poppigare sound skulle Sahlén lätt kunna nå en bredare publik och bli en ny Tomas Andersson Wij, men jag är inte så säker på att han är intresserad av det. Dessutom har han tillräckligt med originalitet och begåvning för att stå över sådana jämförelser.

Anna Stadling var det enda namn jag kände till sen tidigare. Och jag visste att hon var precis så bra som hon visar på Emmylou Harris-doftande Det är så det ska vara. Hon sjunger fantastiskt och bär fram den fina texten på ett föredömligt sätt. Valle Erling gör sin bästa John Holm-imitation på Större än allt stort, men det funkar faktiskt, mycket tack vare en stor närvaro i sången.

Jonathan Johansson låter som en annan Holm, nämligen Björn och på Ta ifrån mig låter han även lite grann som en svensk Jackson Browne. Och det på det mesta positiva sätt. I mitten kommer en dos mer traditionell visa, av den sorten som är lagom ljummen 2003. Ulrika Nätterdals Frideborg Fröding och Ingemar Johanssons Mänska se dig själv är alls inte dåliga, men arrangemangen och den högtravande ansatsen i texterna känns i mossigaste laget.

Tommie Sewon fick jag av en tillfällighet höra en intervju med på radion och han verkar vara en sympatisk och ärlig person, men hans väl sakralt klingande Mauritz lämnar mig ganska kallsinnig.

Likaså Magnus Helmer och Annika Gillbergs bidrag.

Albumet avslutas med Johan Heltnes fina Tills allting tagit slut, och den andra releasen från Hemlandsånger är en EP från denne unge begåvning.

Heltne är en lite udda bekantskap, som verkar hämta lika mycket näring ur Tom Waits och psykadelisk pop som ur visa.

Bäst av de fem spåren på I väntan på gryning är en bitterljuvt flummig sak som heter Förgätmigej och titellåten med ett magiskt snyggt blåsarrangemang. Utan tvekan begåvat, men stundvis lite för ostrukturerat och svävande för min smak.

Hemlandssånger är riktiga eldsjälar och det de gör måste tveklöst klassas som en god kulturgärning. Nålens öga visar att det finns en rejäl grogrund för en ny generation vissångare, sådana som inte upptäckte denna den svenska sångskatten med Håkan Hellström. Och ett trevligt avbrott mot all JC-rock och strömlinjeformad smörja man i normala fall matas med är det hur som helst.

OLA KARLSSON

THE WEBB BROTHERS The Webb Brothers 679

8

Det börjar lite märkligt. Som om det var David Gilmour och inte Jimmy Webb som var far till de här tre talangfulla bröderna.

Två minuter av tämligen konventionell Shine On You Crazy Diamond-möterFlaming Lips-

psykadelia svävar runt i poprymden innan Justin Webb kommer in och plockar ner The World Is Big med en melodi hämtad direkt från himlen. Ordningen återställd.

Jimmy Webbs söner visar återigen prov på stor begåvning när de nu får sällskap av bror nummer tre på detta deras tredje album. Som vanligt är det avigt, udda och väldigt fantasifullt. Arrangemangen är lekfulla, produktionen av det slag som aldrig upphör att förvåna och låtarna bland de allra starkaste de skrivit.

Som powerpopiga Ms Moriarty, undersköna Just As Sweet, skevt struttande Funny Old Kind Of Music eller bedövande vackra Who Wants To Get High.

Det är inte alltid helt lättillgängligt och ibland virrar bröderna bort sig själva i jakten på de coolaste sång-arren eller de spejsigaste synthslingorna. Men för det mesta blir det stor popmusik av det hela. Det som är lite synd är att alla tre är förvånasvärt genomskinliga som sångare. Ingen av dem äger den där riktiga nerven, eller personligheten, något som i och för sig också ofta är fallet med faderns egna alster. Därför låter det också som allra bäst när stämsången står i centrum.

Kanske är Beatlesinfluenserna tydligare här än tidigare och kanske fanns det på både Beyond The Biosphere och Maroon en sorts smittande oskuldsfullhet som nu ersatts med rutin och en alltför tydlig “vi-vet-vad-vi-gör”attityd, men det spelar ingen roll så länge man skriver så här bra låtar och visar prov på sådan lust för musikens, och för den skull, teknikens möjligheter och omöjligheter. The Webb Brothers hedrar i allra högsta grad familjenamnet…

OLA KARLSSON

la musik

|

75

RECENSIONER

THOMAS DENVER JONSSON & THE SEPTEMBER SUNRISE Hope To Her

EDSON Every day, Every Second

Kite/Border

Första gången jag hörde talas om Edson var för snart fyra år sedan när jag var inne på en demosite och letade efter bra oupptäckt musik. Av en slump hittar jag Edsons Sunday, Lovely Sunday.

Jag blev däckad. Vilken perfekt poplåt.

Sedan dess har den förföljt mig vart jag än befunnit mig. Än idag tycker jag att det är en av de mest perfekta poplåtar som skrivits i Sverige.

Every Day, Every Second är bandets tredje album. Ett album som gått ifrån den tidigare Belle and Sebastian-influerade popen till ett mera varierat uttryck med rötter i Neil Youngs, Dylans, The Bands och Elton Johns sjuttiotal. Kanske tillhör jag en minoritet när jag hävdar att Edson med Every Day Every Second har börjat lämnat indiepopen bakom sig och nu börjat utforska ny mark.

Precis som med band och artister som Isolation Years och Christian Kjellvander så ligger mycket i upplevelsen av musiken i sångarnas uttryck. Edsons Pelle Carlberg har inte direkt något brett register, vilket passar musiken som den berömda handen i handsken. Hans monotona röst som ibland är på gränsen att brista lyfter låtarna som annars ibland kan kännas lite uttryckslösa.

Efter otaliga genomlyssningar av Every Day, Every Second blir jag inte riktigt hundraprocentigt övertygad. Albumet spretar lite för mycket och har några låtar som inte känns riktigt färdiga. Förmodligen beroende på att Pelle bytt ut en stor del av bandet sedan förra plattan. Nu måste det sägas att Every Day, Every Second innehåller flera pärlor som utan tvekan ändå gör det här albumet till ett av årets svenska popplattor. Pelle Carlberg är en genialisk låtsnickare och när han får till det blir det världsklass. Låtar som One Last Song About You Know What, Up With The Lark och inte minst And Then She Flung Me The Truth är lysande poplåtar och bör göra vilken låtskrivare som helst avundsjuk.

Jag är fullständigt övertygad om att när Edsons nya besättning landat till nästa album kommer dom ha hittat hem och hunnit med att snickra ihop ett mera helgjutet och mindre spretigt album än Every Day, Every Second.

Det beror ju på vem man frågar. Men frågar du mig finns det några saker man kan kräva av en singer-songwriter.

Man kan kräva att melodierna är värda att befinna sig i centrum.

Man kan kräva att sångaren har en röst som är personlig och egen.

Och man kan kräva att texterna säger dig något, får dig att känna att du vill lyssna till vad han har att säga.

Värmlänningen Thomas Denver Jonsson är på god väg i tre av tre krav. Han har öra för melodier och antagligen en fin skivsamling, med Neil Young på egen hylla och med Wilco och Jayhawks, Will Oldham och Original Harmony Ridge Creek Dippers på en annan.

Han vågar göra sin röst svag och nästan falsk ibland – alltid en förutsättning för att det ska låta riktigt intressant – och lyssnar man noga finns det både hjärna, hjärta och skrev i texterna – en annan förutsättning.

Men precis just där finns anledningen till att Thomas Denver inte går riktigt ända fram.

Pedal steelen finns med, flickorna heter Jeanna och Tessie, det är gravel roads och travellin’ wheels, flaskan är tom och solen är hög. Det placerar Thomas Denver kanske i Denver men ännu hellre på en highway i Tennessee.

Jag lyssnar gärna.

Men allt jag undrar är hur bra det här skulle kunna vara om han i stället kunde berätta om livet just här just nu, på E18 genom Värmland, på vägen bredvid pappersbruket i Grums.

6

ANNIKA NORLIN

BIZ MARKIE Weekend Warrior Groove Attack/Playground

Det är ju inget snack om att det är en cool (och tjock) lirare vi har att göra med. Men tyvärr är han numera mest en skön kille som gillar att partaja, det gör att Weekend Warrior mest blir till en axelryckning. En sympatisk och svängig axelryckning visserligen, men ändå. Bäst är det när Elephant Man gästar på Let Me See U Bounce, då får de till både ett sjukt sväng och en närmast manisk känsla. Det är lite tyngre, lite hårdare och lite mer aggressivt, inte så myspysigt som på resten av plattan. Så vill jag ha Biz Markies hiphop, nu blir det mest lojt och bakfyllecoolt.

Visst får han visa upp sina discofiltalanger genom mängder av covers och samplingar, visst får han rappa och sjunga så avslappnat som nästan bara han kan. Men det är en av årets giganter, Elephant Man, som lyfter. Let Me See U Bounce. Herregud, vad bra!

6

MARTIN RÖSHAMMAR

76 | la musik

Labrador

7

TORBJÖRN ROLANDER

MAGNUS LINDGREN QUARTET The Game Caprice

Först fungerade det inte alls. Magnus Lindgrens nya platta inleds av en låt som heter Holyem.

Den har ett släpande, akustiskt groove, som verkar perfekt avmätt för vilken amerikansk supermarket à la Safeway som helst. Ledmotivet som Magnus plockar upp med sin saxofon är också det lite väl stillsamt, som vore det komponerat just för att inte stjäla någon uppmärk-

5

samhet från den där kvinnan med kundvagnen utan bara fylla henne med ett diskret och anonymt välbehag.

Men så, efter några genomlyssningar måste jag medge att låten har en skön, vemodig känsla. Den känns till och med lite suggestiv om man lyssnar med rätt öron. Fast när musik blir till en förhandlingsfråga är det trots allt ett stort problem. Tyvärr är det också talande för hela The Game eftersom jag hela tiden pendlar mellan dissande och gillande. Utan att bli övertygad.

Här slängs man mellan en låt som Seven Is Heaven, en portion akustisk fusion som ligger farligt nära Bob James sämsta stunder, och en rysligt cool version av Softly As In A Morning Sunrise.

Jag förstår faktiskt ingenting. I ena stunden ett insmickrande, hurtigt tema som skulle passa perfekt i TV-Shop. Och då spelar det faktiskt ingen roll hur skön Magnus flöjt i Seven Is Heaven är. Eller hur funky Fredrik Jonssons bas är. Det hela är farligt slätstruket. Några spår senare är bilden en helt annan. Plötsligt befinner man sig i himlen när Magnus arbetar sig runt melodin i Softly… i ett rus av rytmisk kreativitet, dansande i det högre registret.

Mycket riktigt, och tyvärr kanske man ska säga, är det när kvartetten lirar förhållandevis rak jazz, som i Blue Stars, som skivans höjdpunkter nås. När de ger sig på funkiga beats tenderar de att bli handfallna och verkar inte alls riktigt veta hur de ska uttrycka sig. De spelar på, rutinmässigt ”bra”, men gör knappast några avtryck. Undantaget är When You Go som är en studie i sinnlighet.

I slutändan är det skivans avslutning, en finurlig och sofistikerad version av Ellingtons Caravan som sitter kvar. Det är antagligen både ett bra och ett dåligt betyg.

TOBIAS BRANDT

BOO YA TRIBE West Koasta Nostra Oglio Records/Sarinjay/Playground

Det går inte att komma ifrån – sex stora tatuerade samoaner är något av det tuffaste och hårdaste som finns. Har dessa samoaner dessutom varit med och skapat numetallen (innan genren blixtsnabbt började suga) med blytunga klassikern Another Body Murdered, då är det bara att huka sig när de släpper en skiva som heter West Koasta Nostra. Det kan inte bli dåligt.

Och det blir det inte heller. Bang On med Mack 10 inleder och svänger ganska hårt. Efter ett par låtar gästar Eminem på 911 och skapar en oerhört mastig och nästan oumbärlig sång om hur dåligt ställt det är med hiphopen idag. Hårt är bara förnamnet och 911 är värd att älska bara för Scarfaceblinkningen i introt.

Men sedan händer det inte så mycket mer. Visst rullar Samoan Godfather, Kobra, Monsta O och Ganxsta Ridd på i behaglig p-funktakt med skrammel och smällande pistoler. Men inga låtar smäller högre än de två ovan nämnda guldkornen. Istället

6

glider de omärkligt in i varandra utan att lämna större spår än ett litet leende. För en gångs börjar man faktiskt vänta på att någon gästrappare ska komma och lyfta musiken. Så händer det – till slut – i gfunkiga Too Ya Fade med Kokane och leendet spricker upp i ett storflin. Sedan är skivan slut.

Det är tråkigt att Boo Ya TRIBE inte kan stå stadigare på sina egna stabbiga ben. Men vad fan, gillar du västkustrap och vill chilla lite är detta verkligen inte dåligt.

Det är bara inte så tufft och hårt.

KALLE MALMSTEDT

SHOUT OUT LOUDS Howl Howl Gaff Gaff Bud Fox/BMG

”It’s a Sicilian message, it means Luca Brasi sleeps with the fishes”, förklarar Clemenza till Sonny Corleone som förvånat öppnar ett paket med en fisk inrullad i en skottsäker väst. Ja, i Gudfadern alltså. Shout Out Louds hette förut Luca Brasi vad jag har förstått. Som om de vore några pezzonovantes. Men det är de ju. Shout Out Louds är ett av Sveriges bästa band. Deras raketkarriär började med att den fantastiska Very Loud återfanns på en annan musiktidnings samlingsplatta, sedan hakade varenda paisan på. ”Klart man måste gå och se det där bandet, om så bara för att få höra den låten”. Och visst höll de.

Shout Out Louds har en hel skattkista med material värd vår uppmärksamhet.

100 Degrees blev en riktig hit. Och nu fullängdaren, hur låter den? Ja, den låter badda-beep, badda-bap, badda-boop, badda-beep. Men det förstår de som har sett Shout Out Louds live. Howl Howl Gaff Gaff är en toppenplatta. Mitt i prick. ”Bada-bing! you blow their brains all over your nice Ivy League suit. Come’re…”. Öh, mi dispiace, jag menar lyssna på det underbara skramlet i End Up Behind eller popdängorna Shut Your Eyes, The Comeback och Wish I Was Dead. Lyssna på Adams charmigt brustna stämma, Bebbans keyboardslingor. Allt är så enkelt, så simpelt, så genialt. Det kallas pop. E basta! Om vi säger så här: I’m gonna make you an offer you can’t refuse. Köp plattan eller hälsa på hos Luca Brasi, som sover bland fiskarna.

8

ANNICA HENRIKSSON

BMX BANDITS Down At The Hop Shoeshine Records

Egentligen är det väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som är så tilltalande med Glasgowgruppen BMX Bandits. De skriver inte nämnvärt begåvade eller originella låtar, paketerar dem som stelbent och föga inspirerade gitarrpop och texterna – en olustig blandning humor, sex och domedagsprofetior – står stundom bara snäppet över julklappsrim. Fan, de är inte ens

9

RECENSIONER

snygga och så hopplöst fel i tiden att det är skrattretande. Det är inte att hålla för otroligt att de så småningom förpassas till historien som knappt mer än en fotnot för att en gång ha ackompanjerat låtskrivaroch soullegenden Dan Penn.

Talande är också att de sidoprojekt – Teenage Fanclub, Eugenius och The Soup Dragons, för att nämna några – som de genom åren åtskilliga medlemmarna ägnat sig åt så gott som samtliga rönt större framgångar än banditerna själva.

Med det i åtanke framstår det som snudd på löjeväckande att framhäva någon av bandets skivor som bättre än någon annan, eller att deras sjätte och senaste, Down At The Hop, inte bara skulle vara deras bästa, utan också en alltigenom enastående popplatta.

Så är emellertid fallet, hur underligt det än kan verka. Allt ovanstående, och det bör understrykas, är dessutom sant. Det är möjligt att det finns en förklaring till vad som är så fullkomligt oemotståndligt med BMX Bandits men det är, som sagt, svårt att sätta fingret på vad det skulle vara. Å andra sidan, kan man annat än älska ett band som sedan albumdebuten 1990 och (nästan) hiten Serious Drugs 1993 aldrig förirrat sig längre från The Beach Boys än att man kan höra The Byrds stämma upp lagom till nästa refräng? De har inte ens brytt sig om att leta fram några nya ackord eller försökt foga samman dem i en annan ordning än vare sig de eller deras idoler gjort hundratals gånger tidigare. Kanske är det också

just det – den oförställda popglädjen – som går utanpå alla eventuella anspråk på kvalitet men det är samtidigt inte omöjligt att det inte ens finns någonting att sätta fingret på. Kanske är det bara fråga om 35 minuter sällsynt ömsint och charmerande popmusik och kanske, bara kanske, är det tillräckligt.

DAN ANDERSSON

LEARNING FROM LAS VEGAS Richard and Liz

Jesus har de totalt rippat off The Jesus & Mary Chain, men jösses vilken kanonlåt!

Jag faller för alla band som lånar från JAMC. Nej, de är inte speciellt originella, Learning From Las Vegas. Men det var länge sedan popmusik handlade om att vara nyskapande. Istället handlar det om att ha de absolut bästa refernsramarna och låna från ”rätt” artist/platta. Och de lyckas de absolut med. Richard and Liz förtjänar en plats i din skivsamling.

ANNICA HENRIKSSON

Crunchy Frog/Virgin

Det första jag tänker på när jag lyssnar på Richard and Liz är stuprörsbyxor och för stora glasögonbågar i plast. ”I called you up/on a Tuesday night/you picked up the phone and said hello/it’s strange to hear your voice again/’cause we haven’t talked since we fell apart/we were Richard and Liz/endless fights and pointless bliss”. I mina öron låter det Orange Juice. Men det är inte Edwyn Collins som sjunger.

Inte heller Richard Butler eller Paul Heaton. Snubben ifråga heter Klaus Mandal Hansen och utgör en del av denna danska kvartett som funnits i elva år. Men bitvis är han och mans mannar lika engelska som de obligatoriska spetsgardinerna, ni vet de som täcker varenda fönster i Storbritannien. I Kinder Than

7

JAY-Z The Black Album Roc-A-Fella/Universal

Jay-Z lyckades bara periodvis matcha Young Gurus feta beats och sköna stråkar på Bling!Bling!eposet The Blueprint och har efter det inte glänst särskilt mycket.

Trots de tillkortakommandena är väl The Blueprint tillsammans med Reasonable Doubt och In My Lifetime de tre skivorna som hittills har räckt från den otroligt begåvade J-Hovas lukrativa karriär, anser jag. Och jag har varit ganska säker på att det skulle förbli så också.

Fram tills nu. Äntligen passar Jay-Zs flow – oöver-

8

träffat inom den kommersiella hiphopen - Gurus producentkonster som hand i handske. Det kaxighet vi vant oss vid från Jigga är större än vanligt, men denna gång har han fog för den. Från inledande livsberättelsen 4th December med Jays mamma, via pampiga, trumpetbemängda What More Can I Say med samplingar av Russel Crowe i The Gladiator till soulsvängiga Lucifer är The Black Album det där partypumpande och tungvrickande hustlerhyllningen vi har väntat på.

Det är synd att det skulle ta sju år innan låtar som Dirt Off Your Shoulder och underbara Pharell-samarbetet Change Clothes och det är också synd att plattan tappar lite fart i spår som tunna Allure och helt felriktat gitarriffande Rick Rubinmissen 99 Problems.

Men The Black Album är allt vi vill att ett riktigt J-Hovaalbum ska vara: Ganska lättviktigt, lite överproducerat, mycket skryt och lite låtsaskriminalitet. Kanske inte essentiell musik, men för stunden alldeles, alldeles underbart.

“Are you not entertained?” skriker Russel Crowe i Gladiator. Det är vi. Det är synd att det här är Jay-Zs sista platta “.

Om man nu ska tro på det.

KALLE MALMSTEDT

NYA RECENSIONER VARJE DAG PÅ WWW.LAMUSIK.NU

två ljuskällor i vintermörkret nålens öga ”nålens öga är således precis vad industrin behöver: musik som inte drar sig för att vara lågmäld, andlig, på svenska eller framför allt; från hjärtat.”

- Simon Bynert, musiklandet.se tio sångare och låtskrivare tillsammans med tekniker och musiker i en villa, dygnet runt i en vecka, tio nyinspelade sånger,

i väntan på gryning Johan Heltnes i väntan på gryning är en märklig inspelning. sångerna har en enkel akustisk grund utan att bli traditionellt singer/songwriter. hans drömska texter har bäddats in i ett mytiskt ljudlandskap - blås, körer, piano, hammond, nyckelharpa, fiol osv – där det stora möter det lilla, det rusande möter det väntande. distribueras av:

www.hemlandssanger.se

www.naxos.se

la musik

|

77

Lisa Miskovsky och 30 favori

talbum

AV ANDERS ENQUIST FOTO MICHAEL LOKNER

Livet är gott just nu mot vår allas favoritnorrländska Lisa Miskovsky. Mycket fina nya albumet Fallingwater har tagits emot väl och säljer bra, hon är nygift och har dessutom när ni läser det här släppt en bok. Förutom allt detta har Lisa hunnit med en sväng upp till La Musiks redaktion. Vi hade bjudit in henne med ordern: Ta med 30 av dina favoritalbum. Lisa kom.

Hon segrade och hon blev kvar på redaktionen länge…

MARK KOZELEK Rock ´N Roll Singer (EP, 2000) ”Sjukt bra singer/songwriter. Jag kör mycket bil och den här EP´n har varit i bilen hela sommaren.

Otroligt skön bilåkar-cd. Kan inte plocka ut någon enstaka låt faktiskt. Alla är lika bra.”

THE CULT Pure Cult: The Singles 1984-1995 (2000) ”Skön pure rock. Coolt, enkelt, rakt upp och ner.

Det här lyssnade jag mycket på när jag var 10-11 år. Låten Firewoman säger en del vad det handlar om. Otroligt bra riff. Det är rakt upp i ansiktet.

Det finns en dynamik här som jag bara älskar.”

FLEETWOOD MAC Rumours (1975) ”Jag hade inte lyssnat på Rumours när Jocke (Berg i Kent) tyckte det var dags och gav mig albumet.

Det var ungefär vi tidpunkten i mitten av inspelningarna av Fallingwater. Det fanns så mycket bitterhet i det här bandet vid den här tidpunkten men samtidigt så mycket kärlek till musiken. Och den kärleken fick dom att överleva hela härvan med droger, slitningar och separationer. You Can Go Your Own Way är så talande om hur det måste ha varit dom emellan. En sån underbar hård text. Jag får rysningar när jag lyssnar på den.”

VAN HALEN Van Halen (1978) ”Den här skivan är en av anledningarna till att jag överhuvudtaget började spela gitarr.

Gick nog i fyran-femman och där hemma fanns en kille som hade motorcykel och spelade elgitarr.

Det räckte för att bli kung i byn. Han brukade spela in kassetter till mig med massa hårdrock på, varför vet jag inte, det bara blev så. Och det var så jag upptäckte Van Halen. Göran Nilsson hette han, mäktigast i byn.”

LED ZEPPELIN Early Days (1999) Led Zeppelin gjorde många flummiga grejer som är för mycket för mig. Men det var samtidigt mycket som var sjukt bra vilket räcker för att jag ska tycka att det är ett av världens bästa band. På den här samlingen finns faktiskt alla låtar som jag fastnat för mest. Inte minst Whole Lotta Love som helt enkelt är världens coolaste och sexigaste rocklåt. Här finns allt, rösten, riffen, det låter nästan som de improviserat i studion faktiskt.”

GRAHAM NASH Songs For Beginners (1971) ”Kan vara världens bästa skiva. Fick den av Dennis Lyxzén förra sommaren. Jag i min tur gav Jocke Berg ett ex och han blev lika lyrisk han. Det finns någonting här som jag kan tänka mig tilltalar låtskrivare. Fantastiska låtar, ett fantastiskt hantverk helt enkelt. Jag är ju en sådan som bor vid havet och som gillar det här med olycklig kärlek. Hela det här albumet handlar om det. Kärlek och smärta. Jag dras till sånt.”

PORNO FOR PYROS Good God´s Urge (1996) ”Den här skivan plockar jag fram efter jag har varit

ute och surfat. Texterna är så relaterade till havet.

Den hör ihop med min sport liksom. Det är en sådan skiva, att varva ner till efter en bra surfdag hemma i Umeå. Lite Kaliforniastämning över hela skivan. Soft. Väldigt jordnära rock med mycket akustiska gitarrer.”

AC/DC Let There Be Rock (1977) ”Den här kom in i bilden när jag på ett sätt gjorde min lilla revolt hemma som tonåring. När jag hade min uppbrottsperiod och skulle vara självständig och fri, jeansjacka på fast mina föräldrar hatade det, ungefär. Den här kan idag verkligen få mig att vilja spela rock. Det här albumet visar vad rock´n roll handlar om. Riffigt, hårt, enkelt. Replokalskänsla på något sätt.”

RADKA TONEFF & STEVE DOBROGOSZ Fairy Tales (1979) ”Radka var en norsk sångerska. Och det här, som blev hennes sista album, tar jag fram en regnig dag som inte varit så himla bra. Det finns en hopplös känsla över allt, det blir aldrig bättre. Det kommer ingen sol efter det där regnet. Samtidigt finns en enorm värme. Det här kom jag i kontakt med när jag gick i musikskolan i Piteå. Där jag för övrigt inte trivdes så bra. Men nåt gott kom det ju därifrån i och med att jag upptäckte det här.”

PRINCE The Hits: The B-Sides (1993) ”När jag var liten lyssnade jag nästan bara på hårdrock. Och när man var hårdrockare var det inte riktigt coolt att lyssna på artister som t ex Prince eller Depeche Mode. Men min storasyrra Nina lyssnade på Prince. Det hände mer än en gång i veckan att man stod utanför hennes dörr och smyglyssnade och när hon inte var hemma hände det att man klev in och ”lånade” någon Princeskiva. På The Hits: The B-Sides finns allt. Framför allt Purple Rain som jag lyssnade mycket på efter en tid av olycklig kärlek. Men vilken låt det fortfarande är, en av de bästa kärlekslåtarna någonsin.

Texten säger allt.”

JONI MITCHELL Blue (1971) ”Den här skivan är bra rakt igenom. Finns ingen låt jag skippar här. Folk tror kanske att jag lyssnat på Joni jättelänge. Men det är tre-fyra år sedan som jag upptäckte henne, då via en samling. Blue köpte jag först för ett år sedan. Sent kanske många tycker, men jag är glad att ha upptäckt henne överhuvudtaget. Jag älskar det här albumet och ska jag

välja ut en låt så väljer jag River som ger mig en melankolisk, vemodig julkänsla. Underbart.”

VAN MORRISON Tupelo Honey (1971) ”Ännu en skiva som Jocke Berg varmt rekommenderade som jag inte hört tidigare, och som tar mig direkt tillbaka till inspelningen av Fallingwater.

Den här lyssnade vi på när vi behövde hämta nya krafter eller bara ville ha ett break under inspelningarna. Då kunde Jocke komma och säga ”kom nu allihop så lyssnar vi på det här”. Underbart melankoliskt album.”

BEATLES Revolver (1966) ”Den här växte jag upp till. Mina föräldrar var inga stora Beatles-fan men de hade några album, då bl a Revolver som jag verkligen tog till mig. Här finns ju alla golåtar. Taxman går inte av för hackor. Eller grymt vackra Eleanor Rigby. Sjukt bra album.”

DAVID BOWIE Ziggy Stardust (1972) ”För ett år sedan hörde jag en finsk cover av Bowies Lady Stardust och det är faktiskt det som gjorde att jag upptäckte det här albumet. Jag har inte lyssnat alls mycket på Bowie under min uppväxt. Beror nog till stor del på för att mina föräldrar inte gjorde det, vilket de borde ha gjort. Men de gillade inte på det sättet han sjöng. Med andra ord upptäckte jag Bowie på allvar väldigt sent.

Visst är min egna Lady Stardust inspirerad av Bowies Lady Stardust, fast då mer på det sättet Bowie skrev och agerade. Och först och främst är det en hyllningslåt till mina vänner, mina hemtrakter och allt jordnära och egentligt viktiga.”

SARA MCLACHLAN Touch (1989) ”Kanadensisk artist som jag upptäckte genom min expojkvän. Jag hade precis börjat åka snowboard när jag hörde det här för första gången. Och när jag senare, för sådär 7-8 år sedan, var i Kanada och åkte snowboard var Sara som störst där. Så här finns lite snowboardnostalgi. Förutom det tycker jag hon är en fantastisk sångerska, hon har en otroligt bra röst och jag har lyssnat på henne mycket efter den här plattan också. Som har det där lite typiska 80-talet i produktionen. Hon har också lite Enya över sig. Fast mer gitarr då.”

GRANDE ROSES Articheart (promo) ”Det här är en demo med ett band som borde bli

la musik

|

79

TOOL Aenima (1996) ”Här finns en komprimerad ilska som jag behöver.

Som om jorden skulle gå under närsomhelst.

Om jag skulle spela en hockeymatch skulle jag vilja höra det här innan som peppning. Det här är rock som får mig att tappa alla spärrar när det gäller rädsla, haha… Perfekt när jag åkte snowboard och laddade upp inför tävling.”

BLUE ÖYSTER CULT The Best Of (2000) ”Jag har inte hört alla skivor de gjort, men jag bara älskar och har levt med Don´t Fear The Reaper i många år. Och eftersom den finns med här så, ja…”

signade. Göran Andersson heter huvudkillen, från Karlstad men bor i Östersund numera. Åkte snowboard med mig bl a. Skön singer/songwriter-country med lite Cash i musiken och i Görans sång.”

RICHARD BUCKNER Bloomed (1994) ”Tänk om man hade varit den tjej Buckners vackra låtar handlar om!

På Bloomed finns bara sång, gitarr, lite fiol och banjo. Och det är bland det bästa jag hört, någonsin. Det är mycket olycklig kärlek. Den här kommer jag ta med mig i min grav.”

JONAS KNUTSSON Vyer (1992) ”Lyssnade mycket på den här när jag pendlade mellan Skellefteå och Umeå när jag gick i musikgymnasiet i Skellefteå. Det var min räddning. Det här är Norrland för mig. Det är alla mina bussresor. Det är min tonårssjäl som får ljuda. Han är så oerhört musikalisk och lyhörd.”

SMASHING PUMPKINS Siamese Dream (1993) ”En fantastisk skiva. Också ett album som jag lyssnade på under min ”snowboard-tid”, när jag var ute och reste mycket i USA och Kanada. Jag gillar just att Billy Corgan kan vara jättesoft i ena stunden för att i nästa vara jättehård. Hård melankoli liksom.”

CURE Wish (1992) ”Min absoluta favorit Cure-skiva. Den är väldigt bred i sitt spektra. Sen är dom så totalt flippade.

Det finns en lek i musiken på något sätt, som tilltalar mig. Allt hör ihop på Wish. Här finns gladare låtar och låtar med ”slutet på existensen”-känslan.

Ta High som är den ultimata kärleksdesperationen.

Sjukt bra.”

80 | la musik

JEFF BUCKLEY Grace (1994) ”När jag hörde Lover, You Should´ve Come Over från Grace för första gången tog jag ”på lipen”. Det var så himla känslofullt. Det var Göran i Grande Roses som gav mig ett kassettband där den fanns med.

Först när jag lyssnat på kassettbandet i typ ett år kom jag för mig att köpa hela albumet Grace. Det var så jäkla bra att jag blev helt slut efter den första lyssningen. Han gör en grymt bra version av Cohens Hallelujah också”.

NICK DRAKE Five Leaves Left (1969) ”Absolut bästa skivan med Nick Drake. Här finns fantastiska stråkar, melankoli, Norrland och fallande löv. Han spelade också gitarr så otroligt bra (Drake dog ung 1974 och hann bara släppa tre album, reds not.). Drake är nylonsträngande gitarrens mästare inom singer/song-writer.”

NEIL YOUNG Harvest Moon (1992) ”Neil är kontrasternas man. Han tillhör ju de här artisterna som kan stå och mata ett gitarrsolo i 20 minuter i ena stunden för att vara hur soft som helst i andra. Sedan är han en extremt ”sur gubbe” vilket jag tycker är riktigt skönt. Harvest Moon är ju den lugnare sidan av Neil Young.

Underbara låtar, melankoli, fullmåne och bra texter. Fantastiskt skönt. Han är den coolaste gubbe jag vet och det här är den bästa skivan med honom tycker jag.”

RADIOHEAD OK Computer (1997) ”De har gjort mycket bra men här finns en genomgående och otroligt bra kvalitet på låtarna. Fantastiskt grandiost och stora arrangemang men samtidigt väldigt ”litet” mitt i allting. Man tar här ut svängarna på ett sätt jag gillar. En platta jag lyssnat på mycket under mitt pendlande mellan Umeå och Stockholm. Ett sätt att fly från alla affärspendlande farbröder, haha...”

SADE The Best Of (1994) ”En av jordens kanske vackraste kvinnor. Hon har en sofistikerad ton som jag gillar jättemycket. Hon är ju också ledsen, melankolisk så där, kunde varit

norrlänning, haha… Varför jag valt den här samlingen beror helt enkelt på att det är en grym kavalkad av fantastiska låtar med en fantastisk kvinna.”

CAROLE KING Tapestry (1971) ”Albumet är fyllt av goa´ låtar och hits och You´ve Got A Friend som handlar om vänskap och ovillkorlig kärlek har betytt och betyder väldigt mycket för mig eftersom just mina vänner alltid ställt upp för mig och gett mig en otrolig trygghet i ryggen.

När man tror att allt hopp är ute ska man lyssna på det här.”

U2 War (1983) ”U2 har ju gjort massor av bra men War sammanfattar det jag fastnat mest för. Hårt och fantastiska melodier. Lite åt Cure-hållet. Och desperata melodier, som t ex New Years Day. Påminner om Umeå när det är jäkligt kallt om vintern. Norrländsk kampsång med hockeykör, haha…”

TED GÄRDESTAD Droppar Av Solregn (2002) Ted är en stor hjälte för mig. Det är så uppriktigt rakt upp i ansiktet. Så naivt och rent. Ted såg alltid världen som om han öppnade ögonen för första gången. Lyssnar man på låtar som Jag Ska Fånga En Ängel är det svårt att förstå att han var så ung och att det är 30 år sedan. Ted hade fantastiska melodier och texter och det här är en bra sammanfattning.

BETYG: 1-10 Recensionsskivor : La Musik Box 92114 120 07 Stockholm

retro

THE BEATLES Let It Be…Naked EMI

Här är de 35 minuter som troligen kommer att tysta den som till äventyrs fortfarande tvivlar på storheten hos världens mest berömda popgrupp.

Det makalösa är att det kommer att ske med hjälp av inspelningarna från just Let It Be, det album som allmänt anses vara ett av bandets svagaste, mest förvirrade och ofokuserade.

Let It Be hade sitt ursprung i idén att gå tillbaka till rötterna. Repa in nytt material, spela upp det för en intet ont anande publik och göra en skiva av resultatet. Paul McCartney hade också idén om att dokumentera alla kreativa skeden på film. Det man dock oftast fått se från dessa sessions i en filmstudio i Twickenham är irriterade klipp som skildrar ett band i upplösningstillstånd. I efterhand var medlemmarna åtminstone ense om en sak: kamerorna hjälpte till att ta fram de spänningar och irritationer som redan bubblade under ytan.

Inspelningarna övergavs och Phil Spector kallades in för att rädda dessa med svulstiga orkesterarrangemang. Paul McCartney lär ha varit extra irriterad över behandlingen av The Long And Winding Road.

På Let It Be…Naked har låtarna strippats ned (alla Phil Spectors orkesterpålägg är borta), redigerats om och vässats för att plocka fram låtarna, samspeltheten i originalframförandena och den krispiga närhe-

9

82 | la musik

The Beatles kommer alltid att sakna motstycke i pophistorien ten i deras vintage-instrument. Bandet kommer liksom in i rummet, man hör varenda litet plektrumrasp och kan förundras över kvartettens förmåga att kännas så organiskt och tajt tre år efter att de slutat turnera. Jag vill inte veta exakt hur teknikerna Allan Rouse och Paul Hicks gått till väga eftersom det handlar om osexiga ingrepp som digital redigering, komprimering, filtrering och så vidare. Men några fakta är uppenbara: man har tagit bort två låtar (Dig It och Maggie Mae) och lagt till Don´t Let Me Down. Vissa versioner har bytts ut mot alternativa tagningar. I andra fall har man på Strawberry Fields-manér satt ihop två halvor och lyckats bra med att dölja var klippet ägt rum. Snacket mellan låtarna är borta och den ändrade låtordningen gör att man lyssnar med fräscha

öron. Det låter lite nystädat men känns fortfarande påtagligt varmt och analogt.

Framför allt svänger det bitvis på ett sätt som jag generellt inte förknippat med The Beatles 1969. Inledande Get Back är en av de låtar man mixtrat minst med, givetvis för att det var en av de låtar som fungerade bäst på originalet. Men redan här slås man av hur bra det låter. Dig A Pony är en uppenbarelse: stökig men groovig och med bandets typiska stämsång. Och att Ringo Starrs storhet satt i hans sparsmakade attityd känns tydligare än någonsin. For You Blue är en Harrisonblues med bra flyt. The Long And Winding Road visste vi redan hur den lät i stråkbefriat skick från Anthology och flera McCartney turnéer. Här finns den i en stark alternativtagning från allra sista inspelningsdagen.

Hur ett band i upplösningstillstånd kan spela med sådan känsla och ömsesidig respekt är bortom mitt förstånd. Kanske kände de, alla aversioner till trots, att McCartney fått till en av sina finaste ballader någonsin. Sköna bagateller som Two Of Us och I´ve Got A Feeling (med inspirerad duellsång av Paul och John) faller på plats. Och därefter börjar One After 909 direkt, liksom under ett gig som ökar tempo och intensitet. Don´t Let Me Down har vi sett i filmen från Applehögkvarteretstak, och låter här ypperligt, med ett laddat framförande från Lennon. I Me Mine låter fräschare än förr och det rockigare partiet har, liksom allt på plattan, mer kraft och tryck. Across The Universe (som är hämtad från en annan albumsession, Lennon gjorde många försök med låten) lät också bra redan på originalplattan, men har fått mer reverb, inte minst i slutet. Let It Be är inte heller så förändrad (eller också har man vid det här laget vant sig vid hur fantastiskt det låter om den här skivan), men man hör att de eteriska körerna från de övriga medlemmarna lyfts fram.

Här är en platta som visar att 35 minuter mycket väl kan vara den ideala längden för en popskiva och att The Beatles var ett fantastiskt band redan innan de samlade ihop sig för den slutgiltiga kraftansträngning som resulterade i albumet Abbey Road.

Let It Be framstår i sin nya nakenhet som en av de starkast skinande pärlorna i ett smyckeskrin som för alltid kommer att sakna motstycke i pophistorien. Den pryda versionen lär vi inte behöva mer.

ANDERS LUNDQUIST

RETRO

ABNER JAY One Man Band Subliminal Sounds/Kooks

Det är helt osannolikt hur många blueskufar det verkar ha funnits (och finns) på den amerikanska södern. Extra underligt blir det när man tänker på deras talang och den uppmärksamhet de borde ha fått. Som Abner Jay från Fitzgerald, Georgia. Hela sitt liv turnerade han på landsbygden i de södra delarna av USA. Han bankade ut sin musik på en sexsträngad banjo, bastrumma och munspel. Denna lilla enmansorkester byggde upp stämningen för hans ilskna, energiska och lite nervösa röst.

Och som han sjunger! Och som han berättar. Elakt, provokativt och klurigt. Det är så tufft, så känslosamt och så amerikanskt att man baxnar.

Abner Jay var gangstarappare femtio år innan den termen uppfanns. Han sjunger om kokainets jävelskap (och lockelsekraft) i Cocaine Blues och Cocaine, han sjunger om ensamhet i I’m So Depressed. Den är för övrigt det mest sorgliga jag hört på länge.

Herregud, vad ledsen han är. Och herregud, vad synd det är om honom. Jag älskar musikalisk självömkan och när Abner Jay drar på är han så nära att man svimmar av.

Det är svårt att veta när de här låtarna spelades in, informationen är snudd på obefintlig. Men antagligen är de från slutet av 60-talet, åtminstone hans tolkning av Vietnamkriget i Vietnam. Synd, en sån här samling borde inte få slarvas bort på grund av faktabrist.

Helt klart är att jag hade kunnat mörda, eller åtminstone knuffas lite, för att få ha sett Abner Jay på någon skabbig bar. Han var nog en fantastisk underhållare!

7

MARTIN RÖSHAMMAR

DONNA SUMMER Bad Girls De Luxe Edition Casablanca/Universal

Få saker får mig lättare på partyhumör än det smått rockinfluerade discosound Giorgio Moroder (med hjälp av Pete Belotte) skapade åt skivbolaget Casablanca under andra halvan av 70talet. Donna Summers löst konceptuella dubbel-LP Bad Girls släpptes maj 1979 och rymde hits som titelspåret och inledande Hot Stuff. Det är dock svårt att hitta svaga spår bland de 15 låtarna på originalet. Det svänger, puttrar och låter kliniskt samtidigt som det hela tiden finns ett driv. Kanske blir anrättningen ännu attraktivare i backspegeln då det vid den här tidpunkten återstod högst ett år innan discomusiken och den formen av klubbkultur skulle drabbas av en fet backlash och inget skulle bli sig likt igen.

Minst lika bra som originalalbumet är den fullspäckade bonusplattan på DeLuxeutgåvan. Här finns ett stort antal maxiversioner där man förutom längre versioner av hitsen från plattan hittar klassiker som inte ens fanns med på Bad Girls. Klassiker som I Feel Love, On The Radio (från soundtracket

8

till Casablancaproducerade ungdomsfilmen Foxes), den energisprakande Streisandduetten No More Tears (Enough Is Enough). Och, som kronan på verket, den mot alla odds ytterst fungerande 17-minutersversionen av Jimmy Webbs knäppa men märkligt gripande MacArthur Park, där låtskrivaren liknar ett förhållande vid en tårta (someone left the cake out in the rain/I don´t know if I can take it/cause it took so long to make it/and I´ll never find the recepy again). Jag hade några vänner på eftermiddagsfika häromdagen, och det blev rena feststämningen när jag satte på bonusplattan. The last days of disco revisited!

ANDERS LUNDQUIST

BOBBY WOMACK Anthology Capitol/EMI

59-årige Bobby Womacks karriär har genomgått många faser. Visst, det mesta han gjort är soul i någon bemärkelse.

Men likheten mellan den James Brownliknande funk som hörs på hans alster från 1967 är ganska väsensskild från 1972 års rapporterande gatusoul i Across 110 Street (som i original var ledmotiv i filmen med samma namn, men fick en renässans via Quentin Tarantinos Jackie Brown). Denna samling, som tidigare släppts under titeln Midnight Mover, täcker inte de senaste decennierna utan enbart de gyllene åren 1967-1976 då Womack aldrig stod stilla i sin utveckling och innan hans drogbruk utarmat inspirationen (andra halvan av 70-talet var en mörk period, men han kom lyckligtvis tillbaka).

Womack turnerade tidigt ihop med andra soullegender och var gitarrist åt många av dem, på skiva och scen. Bland annat med Sam Cooke, vars änka Barbara han senare gifte sig med och skilde sig från. Ett av sina tidiga lyft fick han då en engelsk grupp vid namn The Rolling Stones gjorde en cover på It´s All Over Now. Men han var så mycket mer än så, vilket denna samling visar. Bobby Womack tillhör inte de allra största legenderna i sin generation, kanske för att hans bredd fick honom att framstå som mindre originell och inte lika lätt identifierbar. Men som Robert Palmer (journalisten, inte den nyligen bortgångne artisten) skriver i sin essä: ”först kommer musiken, sedan etiketterna”. Soul, rock, pop, R&B… kalla det vad du vill. På denna 44 låtar långa dubbel-CD finns några longörer och mindre klassiska låtar, men också många starka ögonblick.

7

dessa fem CD-skivor med inspelningar från åren 1929-1937 bevisar med all önskvärd tydlighet.

Lizzie Douglas föddes 1897 och blev tidigt respekterad för sitt frenetiska gitarrspel, sin själfulla röst och energiska framträdanden. Det är inte svårt att förstå varför. Hon använder den gamla brädan som en lie och fullständigt massakrerar de simpla, men ack så kärva låtarna. Man får ha i åtanke att dessa inspelningar kommer från en tid då distboxen ännu inte var uppfunnen, gitarren ännu inte blev ett attribut och långt, långt innan Jimi Hendrix tände eld på den.

Memphis Minnie uppträdde och spelade in under en mängd olika namn, Gospel Minnie, Texas Tessie och Minnie McCoy för att nämna några, och hade en förkärlek för att gifta sig med sina duettgitarrister, däribland Kansas Joe McCoy. På denna mastiga box får man både omsitliga alster som Moanin The Blues och I’m Waiting On You serverat bredvid skåpmat som Bumble Bee och When The Saints Go Marching Home. Memphis Minnie var mycket, men på de gospelinspelningar som finns här är hon ärligt talat inte till sin fördel. Däremot är de allra blåaste spåren riktigt starka, och allra starkast lyser de på inspelningarna gjorda mellan 1930 och 1932.

Nu är ju inte 125 låtar med samma tre ackord något man smälter på en kafferast, och det är lätt att känna sig lite frustrerad inför den närmast övermäktiga uppgiften.

Lilla JSP Records öser kärlek över sina utgivningar och gör så med ära, men för gemene man torde en enkel- eller möjligtvis dubbel-CD ha räckt för att få en ganska god bild av vad Memphis Minnie var för en kvinna; en sällsynt driven och smakfull gitarrist som med rätt låtmaterial i sina händer kunde uträtta storverk. Och som står som en inspirationskälla för bluesgitarrister än idag.

OLA KARLSSON

JEFFERSON AIRPLANE Takes Off RCA/BMG

5

Surrealistic Pillow RCA/BMG

7

After Bathing At Baxter´s RCA/BMG

6

Crown Of Creation RCA/BMG

6

ANDERS LUNDQUIST

MEMPHIS MINNIE Queen Of Country Blues 1929-1937 JSP/Smokestack

Här kommer en riktig godislåda för alla er som upptäckt Sister Rosetta Tharpe och Bessie Smith och som inte kan få nog av kvinnliga gitarrister med blues- och gospelfeeling. Och Memphis Minnie var den allra skarpaste gitarristen av dem alla, något som

6

Det är nästan omöjligt att lyssna på Jefferson Airplanes album utan att sätta in dem i

deras historiska sammanhang. Det fullkomligen skriker av San Francisco, undergroundrörelser, psykedelia och fri sex.

Jefferson Airplane var den första gruppen från den lokala hippiescenen som fick ett nationellt (och sedermera internationellt) genombrott. Det var en tid av experimenterande och nyfikenhet på alternativa livsstilar som på grund av den starka drogkulturen tyvärr också skulle skörda många offer bland band och publik. Efter bara några år skulle drömmen vara över och det betydligt kallare och mer cyniska sjuttiotalet prägla amerikansk skivindustri. Men under några idealistiska år kändes det för de inblandade som om allt var möjligt. Som om alla strävade mot toppen av ett berg som ingen riktigt visste hur högt det var. Här fanns en naiv tro på framtiden och pophistorien hade ännu inte börjat återvinna gamla idéer. Men låt oss ta det hela från början.

Gruppens fyra första album släpptes mellan september 1966 och september 1968 och tillhör de album som bäst definierar flower powereran. Debuten Takes Off var en trevande platta som blandade popoch bluesinfluenser. Den kvinnliga medlemmen var här Signe Anderson och med på trummor var Skip Spence. Båda lämnade bandet efter debuten (Spence bildade en annan klassisk västkustgrupp, Moby Grape).

Andra plattan Surrealistic Pillow blev det stora genombrottet och rymde två stora hits. Nya sångerskan Grace Slick hade tagit med sig Somebody To Love från sitt förra band The Great Society och hon skrev själv White Rabbit, vars text var influerad av den drogrelaterade kultboken Go Ask Alice.

Detta album är helt klart gruppens starkaste 60-talsalbum. En del av låtarna är dock yxig vit blues som inte åldrats väl.

Tredje albumet After Bathing At Baxter´s var mer experimentellt och rymde ett antal minisviter. Man förlorade med detta en del av sin publik men kom igen med den rakare Crown Of Creation, som vann tillbaka en stor del av lyssnarna trots att den självklara hiten saknades. Detta är helt klart gruppens klassiska era, men gruppen har i olika sättningar varit oväntat seglivad under namn som Jefferson Starship, de mer AORorienterade Starship och på senare år som ett återförenat Jefferson Airplane.

ANDERS LUNDQUIST

ROBERT PLANT Sixty Six To Timbuktu Universal

Det första som kommer över mig när jag håller dubbel-CD:n Sixty Six To Timbuktu i min hand är ”vem behöver en samling med Robert Plant?”.

Men sedan blir det uppenbart. För den här samlingen är ju precis vad ”vem” behöver. En samling som sammanfattar Plants bästa sologrejor före och efter Led Zeppelin. En samling som visar Plants musikaliska omfång och stora nyfikenhet rent musikaliskt. Redan från unga år. Plant har aldrig heller varit rädd för att ta in World Music-influenser i sin riffiga R&B. Vilket vi naturligtvis redan kunde höra i Led Zeppelin, då tillsammans med Jimmy Page. Och intressant med Plant som soloartist är att desto äldre han blir desto mer nyfiken verkar han bli.

7

la musik

|

83

RETRO

Första CD:n på Sixty Six To Timbuktu innehåller material från Plants soloäventyr efter Led Zeppelin. Och han har satt det kommersiellt gångbara i fokus här. Skalat bort de värsta ”tripperna”. Det är okej.

Enstaka gånger är det långt ifrån det Led Zeppelin vi lyssnade på under hela 70-talet.

Men för det mesta råder det ingen tvekan om var Plant har sin mandom. Plants solokarriär efter Led Zeppelin har annars varit av skiftande kvalitet – höga berg och djupa dalar och så här sammanfattat på en CD gör den sig bättre än vad den kanske egentligen har varit. Och kan man fortfarande år 2002 skriva en så stark ballad som t ex Darkness, Darkness från förra årets album Dreamland, då har man fortfarande ett berättigande att ge ut skivor.

Andra CD:n då? Ja, här kommer så att säga rariteterna. Här finns tidigare osläppt material (äldre och nyare). Här finns bland annat den riktigt Zeppelin-rykande Road To The Sun med en inspirerad Phil Collins på trummor.

Här finns en liveinspelning från Timbuktu av Win My Train Fare Home från tidigare i år.

Här finns också demoinspelningar som Plant och Zeppelin-polaren och legendariske trummisen John Bonham gjorde medan de fortfarande var medlemmar i ett band vid namn Band Of Joy. Till exempel en version av Hey You, inspelad 1967 och som är överlumpande och svidande bra. Eller en ruskigt tät och rökig version av For What It´s Worth där en ung Plant kvider på det sätt vi antingen kommit att älska eller att hata. Jag tycker det drar bra fortfarande.

ANDERS ENQUIST

MOTLEY CRUE Loud As Fuck Geffen/Universal, 2 CD, 1 DVD

Lika tätt som larmrapporterna om Vince Neils allt risigare tillstånd kommer nya Motley Crue-utgåvor.

Den här gången är det ett hopkok på alla remastrade album som kom för någon månad sedan, plus tio videos på DVD. Överkurs kan tyckas. Men det är i samlad form Motley gör sig bäst. Och urvalet är riktigt bra. Inget krystat bonusmaterial. Officiellt och tidigare utgivet rätt upp och ner ba´. Och rätt plattor ges rätt utrymme. Sex låtar vardera från Too Fast For Love och Shout At The Devil. Färre från Theatre Of Pain, fler från Girls Girls Girls och så vidare. Att så många som sex spår är med från underskattade försäljningsfloppen Generation Swine är oväntat och tyder på koll. Räkna med att Loud As Fuck är en slimmad försmak på en kommande Motleybox. Är man inte ett fanatiskt fan klarar man sig dock utmärkt med detta.

8

PELLE ALMGREN

CHARLIE PARKER A Studio Chronicle 1940-1948 Smokestack Records/JSP Records

Jo, ibland bara måste man återvända till rotrötterna för att hämta kraft, mod och inspiration. Denna remastrade (vissa tagningar kan vi visst gnälla på om vi vill, men annars är ljudet ”nära”: välkommen till vår nattklubb, går det bra

10

84 | la musik

att sitta intill scenen…?) 5CD-box med jazzikonen Charlie Parker från Smokestack Records är inget annat en käftsmäll i solarplexus. Här finns så gott som allt ”Bird” spelade in under ”kontrollerade former” – det vill säga utan publik – under åren 1940–1948, sammanställt av Ted Kendall.

Så makalöst bra att det nästan är löjligt. Så levande att det gör ont. Charlie Parker dog 1955, bara 34 år gammal, efter ett liv i kaos och hårt levene. Förutom heroinet var saxofonen Parkers bästa vän. Men herregud, vilken vän sedan. Kan inte sägas nog ofta…

Blues Had A Baby And It’s Name Was Rock’n’roll

ANDERS ENQUIST

DAVID BOWIE Sound + Vision EMI

Denna box släpptes redan för 13 år sedan.

Fast då rymde den bara tre CD-skivor och några bonusvideor på det nya, heta VCD-formatet...

Då ägde utgivningen rum i samband med den andra återutgivningen av Bowies klassiska RCA-katalog (19691980) på CD och täckte samma tidsperiod. Det oberoende bolaget Rykodisc hade redan gjort ett försök 1990, där varje utgåva rymde bonusspår från samma period som skivan gjorts. Men 1991 kom samma plattor ut på EMI, efter att Bowie gjort sin första och sista uttalade greatest hits-turné. Detta var mitt i hans Tin Machine-period och artisten sa ärligt att han såg fram emot den tid då han aldrig skulle behöva åka runt och sjunga sina gamla hits igen. Han har som bekant hunnit ändra sig flera gånger sedan dess. 1999 släpptes Bowies klassiker åter på CD av samma bolag, denna gång utan bonusspår. Frågan är varför de togs bort. Ville man skapa ett större behov av denna box? Vid en genomlyssning framstår återigen tydligt att den här typen av karriärsammanfattningar ofta kan vara ganska otillfredsställande. Här har vi det bästa Bowie gjort, uppblandat med saker som till och med ansågs vara för dåligt för att ges ut när det begav sig. Vem riktar den sig till? Den som vill ha outtakes har med all sannolikhet redan klassikerna. Och den som inte har de sistnämnda sedan förr klarar sig säkert alldeles utmärkt utan de udda spåren. Det logiska vore att ge ut det svåråtkomliga för sig. Men, det är klart, då skulle man inte få Bowienördarna att köpa en hel box, och på så sätt köpa samma version av Life On Mars, Ziggy Stardust eller Fame för femtielfte gången...

Urvalet av klassiker är svårt att uttala sig om, alla har ju sina favoriter. Men visst känns det som om det dalar på mycket av det materialet från de senaste 20 åren (paradoxalt precis det som adderats sedan förra boxen).

Personligen är jag glad att två låtar från Bechts Baal finns på CD för första gången. Men jag vet samtidigt att jag kommer att köpa hela EP:n Baal när den släpps på CD, vilket illustrerar problemet med den här boxen. Det blir varken hackat eller malet. Visst inser man vidden av vad Bowie gjort. Det är rätt makalöst att han med en så spretig utgivning nått en sådan central position.

När en sådan som Nicolai Dunger i dag kastar sig lika handlöst mellan uttrycken anses han mest vara en knäppgök utan riktning. Och kanske var det precis det Bowie också var. Men tiderna var annorlunda.

Sammanfattning: att blanda grundkurs, fortsättning och överkurs i samma box blir

6

VARIOUS ARTISTS Original Blues Rykodisc/Showtime

6

Broken Hearted Blues Rykodisc/Showtime

7

Blues Had A Baby And It’s Name Was Rock’n’roll Rykodisc/Showtime

8 Gary Moore och John Mayall göre sig icke besvär; det här är The Real Thing.

En serie om tre CD-skivor från Rykodisc som lätt kan aspirera på titeln Den Äkta Absolut Blues-samlingen och som bjuder på en smakfull blandning med några av de största och mest betydelsefulla bluesartisterna som funnits.

Urvalet i sig är, som vanligt när det gäller Rykodisc, oklanderligt, men syftet med att dela in låtarna i olika kategorier känns tveksamt och sättet det görs på lite krystat. Än mer förvånande, och förvirrande, blir det när man upptäcker att flera av låtarna förekommer på både två och i vissa fall samtliga tre utgåvor.

alltid konstigt. Visst kan en 40-årig skivkarriär (Bowie skivdebuterade med The King Bees 1964) kännas hisnande att ge sig in i. Men de flesta är eniga om att karln hade en kreativ storhetstid mellan de tidigare nämnda magiska åren 1969 och 1980. På så sätt var faktiskt den ursprungliga boxen jämnare, eftersom den täckte just dessa år. Visst är Bowie om någon värd en karriärtäckande box, men jag rekommenderar härmed nytillkomna att börja med en handfull originalplattor från de gyllene åren i stället.

ANDERS LUNDQUIST

PETER GABRIEL Hit Virgin

8

Många artister som betraktar sig själva som smala blir lätt vilsna när de får ett stort, folkligt genombrott.

David Bowie efter Let´s Dance är ett bra exempel. Ett annat är Peter Gabriel. Han lämnade Genesis

Visst kan väl en låt som Baby Please Don’t Go sorteras in under både beteckningen “original” såväl som “broken hearted” blues, men den hade gärna fått ge plats för någon annan pärla på åtminstone två av skivorna, även om man får olika versioner här. Det är ju knappast så att det saknas material att ta av.

Positivt är att det är lagom många låtar på varje skiva. Det är lättöverskådligt och inte så svårtuggat som det gärna blir annars. På det här sättet är det lätt att plocka ut russin som Lightnin Hopkins Trouble In Mind, Mississippi Fred McDowells You Got To Move och Lead Bellys Borrow Love And Go ur den stinna, men välljudande kakan.

Varför man sen väljer att paketera albumen i synnerligen fula omslag och med praktiskt taget noll info om artister och låtar är en annan, men befogad fråga. Så slappa brukar inte Ryko vara.

Man kan också fundera över berättigandet av ännu en omgång samlingplattor med bluesstandards, men visst, som en första lektion för oinvigda fyller albumen väl sina syften. Den här musiken förtjänar alltid upptäckas av nya generationer.

På vilket sätt det görs spelar mindre roll.

Såvida det inte är genom Gary Moore…

OLA KARLSSON

1975, innan deras stora kommersiella genombrott. Han gjorde fyra soloalbum, där alla utom nummer två kändes alldeles självklara och där hans vandring från orkestrerad engelsk artrock till samplingar, processade ljud och etniska influenser var oerhört intressant att följa. Men efter det hitspäckade So verkade det närmast som han tappade lusten att göra skivor. Själv säger han att han är alltför förtjust i sidoprojekt. Det skulle dröja sex år till följande popskiva, Us, och ytterligare tio år till senaste plattan Up. Däremellan har han förvisso gjort massor av andra saker: byggt en makalös studio, gett ut världsmusik på egna Real World-etiketten, gjort filmmusik med mera. Men på något konstigt sätt känns det som om den sammanhängande solokarriären upphörde för länge sedan och delvis är något han gör återbesök i för att finansiera sina andra projekt.

Nu släpps en ny samling, Hit. Det är en dubbel-CD. Den första har fått namnet Hit och den andra heter Miss. Idén har Gabriel sannolikt lånat från Joni Mitchell (som dock gav ut sina Hits och Misses som separata album). Som du säkert redan räknat ut

RETRO

hittar vi på den första CD:n kommersiellt framgångsrika singlar som Sledgehammer, Solsbury Hill, Biko och Digging In The Dirt.

Det är en imponerande samling sånger, även om jag personligen definitivt skulle ha klarat mig utan den bleka Sledgehammer-kopian Steam och sega Blood Of Eden.

Tidigare osläppt är albumets drivande singel Burn You Up, Burn You Down (som togs bort från Up i sista minuten, trots att den hade varit en av albumets få uptempolåtar).

Den andra CD:n rymmer de albumspår som blivit klassiker bland fansen (samt ett antal låtar som tidigare bara funnits på soundtrack och sidoprojekt).

Här finns magiska ögonblick som San Jacinto, The Drop och självbiografiska Father, Son. Gabriel har heller inte glömt bort Passion, filmmusiken till Martin Scorceses Kristi Sista Frestelse, som här representeras av A Different Drum.

Och hur mycket jag än gillar det senaste albumet kan jag inte låta bli att tycka att det är överrepresenterat i förhållande till exempelvis den klassiska solodebuten, som fått bidra med två låtar. Och var är Wallflower?

Som helhet är detta dock en väl sammansatt ingång till Peter Gabriels solokarriär. Och hans karakteristiska, melankoliska röst håller ihop det ibland disparata materialet. Men se det som en introduktion: många av hans album är fortfarande tillräckligt helgjutna för att vara köpvärda i sin helhet. Och flera av dem fungerar bättre i sin ursprungliga omgivning.

ANDERS LUNDQUIST

QUEENSRYCHE Queensryche EMI

4

The Warning EMI

5

Rage For Order EMI

8

Operation: Mindcrime EMI

8

Empire EMI

8

The Promised Land EMI

6

Hear In The Now Frontier EMI

Så har EMI mastrat om Queensryche-katalogen och försett plattorna med essäer, bilder på memorabilia och (vilket är allra viktigast) bonusspår. Dock tycks skivbolaget ändå ha försökt spara in en del på bookleten eftersom den

6

ibland är mindre omfattande (exempelvis The Promised Land) och texterna till flera av albumen inte längre finns utskrivna.

Queensryche dök i mitten av 80-talet upp som en frisk fläkt på metallscenen. De kom från Seattle långt innan grungevågen tog fart och hade heller inget att göra med den. Deras förebilder fanns inom hårdrock och det progressiva fältet, men till skillnad från senare band som Dream Theater svävade de aldrig ut i konstiga arrangemang för sakens egen skull utan hade alltid ett tungt och graciöst låtskrivande i botten.

I början var musiken ganska osjälvständig. Både Iron Maiden och Judas Priest ekar ur minialbumet och den första fulllängdaren. Spelskickligheten fanns det inget att klaga på, men utan minnesvärt material blir det ändå ointressant i längden. Annat var det med Rage For Order.

Tillsammans med producenten Neil Kernon gjorde bandet sitt första riktigt starka album. Texterna handlar mycket om ny teknik och människans omänskliga drag och inspirerades av gruppens tendens att hamna på obskyra Amsterdamklubbar och dekadenta hak i Berlin när de skulle upptäcka världen utanför USA. Ett utropstecken på plattan var en rätt originaltrogen, men metallifierad coverversion av Lisa Dalbellos Gonna Get Close To You. Den visade också sångaren Geoff Tates stora röstlikhet med denna fantastiska och än i dag tragiskt oupptäckta kanadensiska.

Plattan blev en relativ framgång och efter att Tate fått en del idéer med utvecklingsmöjligheter utanför de vanliga låtstrukturerna bestämde sig kvintetten för att göra ett konceptalbum. Nye producenten Peter Collins, som just arbetat med Rush, rekommenderade bandet att åka iväg och betrakta inspelningarna som ett sätt att umgås med varandra och slippa vardagens distraktioner. Resultatet blev mästerliga Operation: Mindcrime. Ett album om maktmissbruk, media och politisk terror. De teatrala inslagen var större och låtarna knöts ihop av talinslag och ljudeffekter. Det var inte svårt att se mer allmän inspiration från exempelvis The Wall, men Queensryche lät påtagligt mycket som sig själva. Om man ska hitta några svagheter i deras sound och låtskrivande vid den här tiden är det att de genomgående mollstämda melodierna kan vara väl snarlika och att det hårt komprimerade soundet saknar värme och närhet.

Samtidigt passar det kyliga soundet det textmässiga innehållet.

Om de två föregående albumen erinrade om kallt stål var uppföljaren Empire en mer välkomnande skiva. Här levde varje låt sitt eget liv och det fanns ingen röd tråd i innehållet, även om texterna som vanligt befann sig skyhögt över de flesta kollegors.

Titellogon på omslaget skrevs ut så den kunde läsas som en variant av EMI, vilket var gruppens förtäckta kritik mot skivbolagets businesslika attityd. Visst var det lite ett fall av att bita den hand som föder en, i synnerhet som albumet blev gruppens överlägset största framgång, med hitsinglar, radiospelningar och MTV-stöd. Denna gång var gitarristen och låtskrivaren Chris DeGarmo den drivande kraften i bandet, och drog dem mot ett lite varmare sound, dock med Peter Collins och ljudteknikern Jimbo Bartons karakteristiska snärt i soundet. Här fanns megahiten Silent Lucidity, en ballad där stråkarrangören

TALK TALK Spirit Of Eden EMI

Jag minns oerhört tydligt första gången jag hörde Spirit Of Eden.

Det var för 15 år sedan.

Jag bodde i min första lägenhet i Stockholm och var frilansjournalist. Det lät i alla fall bra att uttrycka det så, egentligen var jag väl arbetslös, så när som på lite skivrecensioner för den lokala tidningen uppe i min gamla hemstad Umeå. Och vad gör man när man är arbetslös och inte behöver stiga upp tidigt på morgonen? Man är ute på nätterna. Detta hade varit just en sådan natt. Jag hade just kommit hem med 94: ans nattbuss. Den här natten var jag inte trött, men inte heller speciellt rastlös.

Kanske skulle jag lägga på en platta. I brist på ingivelser bläddrade jag förstrött bland de senast inkomna recensionsplattorna. Talk Talk? Var inte det ett halvfånigt engelsk syntband som misshandlat sina elektroniska Simmonstrummor i svensk TV sex år tidigare? OK, de hade väl kommit med någon bra låt sedan dess, till exempel suggestiva Life´s What You Make It. Men förväntningarna var rätt låga när jag la LP:n på skivtallriken. Det som sedan strömmade ut var något helt annat än jag väntat mig, men visade sig vara helt perfekt för min sinnesstämning. Det började med några sparsamma gitarrer.

Snart dök en ensam, ihålig virveltrumma upp. Och på ett hypnotiskt vis växte musiken fram. Ett stort antal instrument, både elektriska och orkestrala, kom och gick som svallvågor och man fick känslan av att det var någon med absolut gehör för arrangemang som spelade mixerbordet som ett instrument.

Musiken var melankolisk och det vilade en förtätad, andlig stämning över skivan.

10

Michael Kamen återvände idéer från Pink Floyds Comfortably Numb. Fantasilöst men fungerande.

Framgångarna med Empire gjorde att bandet förverkligade sin dröm om en mer påkostad scenversion av Operation: Mindcrime som också filmades och i dag finns på DVD. Här kan man förutom låtmaterial och framförande också knäckas av den eleganta ljussättningen. På The Promised Land kändes det som om gruppen tappade mark. Stilen var snarlik men låtarna lite svagare. Dessutom hade grungens framfart fått dessa lite mer polerade band att framstå som fel i tiden, ungefär som punken gjorde med symfonirocken i slutet av 70talet. Hur mycket man än ville det var det svårt att undvika att se bandet som lite gammalmodigt. Detsamma måste ha gällt dem, för när de återvände med Hear In The Now Frontier var soundet mer avskalat, mindre tillfixat och mer live i studion medan låtskrivandet var mer personligt och direkt. Mer Animals än The Wall, om man ska fortsätta dra paralleller till Floyd.

Många fans ryggade tillbaka och tyckte att bandet hakat på trenden med mer skitig och mindre pompös hårdrock. Även om

Det var svårt att veta när en låt slutade och en annan tog vid. Allt kändes som en helhet.

42 minuter senare var det över. Men plattan kom att bli en följeslagare under de följande åren innan den liksom föll i glömska, som även fantastiska plattor kan göra ibland. Men när jag såg att Spirit Of Eden kommit på SACD såg jag genast till att skaffa den.

När jag nu lyssnar kommer alla känslor tillbaka. Det slår mig att jag fortfarande inte riktigt vet vad Mark Hollis sjunger om. Han kvider liksom mer än han sjunger och artikulationen lämnar en del i övrigt att önska. Även den handskrivna texten i häftet är svårtydd.

Men jag tror att Hollis sjunger om hur livet kan vara både grymt och vackert, ibland samtidigt. Att vi alla ibland behöver tröst från något eller något. Hollis är minst lika allvarlig (läs: pretentiös) som någonsin David Sylvian, Peter Hammill eller Scott Walker. När du lyssnat igenom skivan har du sannolikt tappat det lilla tempo du eventuellt haft i kroppen innan du satte på den. Det känns som om Spirit Of Eden bär på en sorg. Och om du tycker det låter jobbigt att ta till sig så kan det vara ett tecken på att det är precis vad du behöver.

ANDERS LUNDQUIST

Det var svårt att veta när en låt slutade och en annan tog vid.

Allt kändes som en helhet. inom bandet rådde meningsskiljaktigheter för snart skulle DeGarmo komma att lämna bandet, som aldrig mer riktigt blev sig likt och än i dag lever i skuggan av genombrottsalbumet, trots att de så sent som i somras på Sweden Rock Festival visade att de sannerligen fungerar bra som liveband.

ANDERS LUNDQUIST

BILLY BRAGG Must I Paint You A Picture? The Essential Billy Bragg Cooking Vinyl

Den fjärde torsdagen i varje månad. Då är det Internationella Billy Bragg-träffdagar. Det är sajten http:// billybragg.meetup.com/ som har startat det hela och i korthet går det ut på att människor i 600 städer (Stockholm finns med) kan träffas och prata om sin engelske favoritidol.

Hade det varit någon annan hade det där

8

la musik

|

85

RETRO

varit konstigt. Men inte när det gäller Billy Bragg. Man skulle kunna diskutera en låt under varje möte, och de mötena skulle sträcka sig fram till småtimmarna.

Och hur många möten skulle det inte kunna bli? Billy Bragg firar 20 år som skivartist i år och trots att skivan som summerar karriären består av 40 klockrena val blir man hela tiden lite arg för att den eller den låten inte finns med. Enda ettan på Englandslistan till exempel – versionen av Beatles She’s Leaving Home – saknas.

Annars är urvalet logiskt: Sexuality (som skrevs ihop med Johnny Marr), A New England, There Is Power In A Union och den knäckande versionen av Left Bankes Walk Away Renee har självklara platser, och förstås allas favorit Greetings To The New Brunette.

Resan går från just A New England, från Braggs första album 1983, till Take Down The Union Jack som spelades in förra året.

Några låtar finns med från Mermaid Avenue, Braggs samarbete med Wilco där de spelade in Woody Guthrie-låtar.

Det är kul att märka hur ilskan från Braggs socialistiska lyrik svalnar lite mer för varje låt in i den kronologiskt ihopsatta låtlistan. Thatcher är borta. Vännerna Kirsty MacColl och Joe Strummer är döda nu.

Förutom några personliga favoriter är det egentligen bara en sak jag verkligen saknar på den här skivan: ett rejält texthäfte, med texten till varje sång och där Bragg själv får kommentera varje låt.

För trots att det handlar om musik är och kommer Billy Bragg alltid först och

främst vara en poet. Och då kan du egentligen ha vilka politiska åsikter som helst, men du borde ändå ha den här skivan. Jag lovar – du behöver inte ens lämna huset, för du kommer att bli både riktigt jävla skitarg och så lycklig och romantisk att du blir alldeles svag.

ANNIKA NORLIN

SAM COOKE Tribute To The Lady ABKCO/Universal

9 Ain’t That Good News ABKCO/Universal

9 Live At The Copa ABKCO/Universal

8 Keep Movin’On ABKCO/Universal

9 Portait Of A Legend ABKCO/Universal

I dag divideras det ofta huruvida vissa nya soulartister har vad som krävs, om de har chansen att i framtiden ses som original. Detta sker mot en fond av mästarna själva, som gjorde sådana fråge-

10

ställningar överflödiga. Sådana som Ray Charles, Aretha Franklin, Stevie Wonder – och Sam Cooke. Under sin alltför korta livstid hann Cooke påverka soulmusiken på sätt som känns än i dag. Han hade en nyckelroll när det gällde att skapa den syntes av gospel, R&B och popmusik som blev soul. Hans storhet nådde både unga, gamla och jämnåriga kollegor. Han var också stilbildare i det att han båda var en makalös vokalist och skrev mycket av sitt eget material. Han hade också framsyntheten och den affärsmässiga insikten att själv starta musikförlag och skivbolag. Cooke började som gospelsångare i The Soul Stirrers, men bestämde sig sedermera för att bli en mer strömlinjeformad soloartist.

Dessa återutgivningar släpps som SACD med dubbla skikt (de kan med andra ord även spelas i vanliga CD-spelare) och fokuserar på hans sista år innan han 1964, 33 år gammal, hade den fatala oturen att hamna i ett bråk på ett billigt motell, under vilket han under oklara omständigheter sköts till döds.

Live At The Copa är inspelad på klubben Copacabana i New York City, där han redan tidigare gjort ett försök att nå mainstreampubliken, men enligt egen utsago misslyckats första gången. Denna gång gjorde han dock succé. Tribute To The Lady rymmer hans personliga tolkningar av låtar som tidigare hade gjort Billie Holiday känd.

Betydligt närmare jazz och överlag mer orkestrerat än hans övriga musik. CDversionen rymmer hela nio bonusspår.

Ain’t That Good News saknar bonusspår, men de 12 låtar vi hör är desto mer excep-

tionella. Detta var det första Cooke spelade in efter att hans son dött. Här hör vi att han var på väg i en mognare inriktning, inte minst i en låt som A Change Is Gonna Come, inspirerad av Bob Dylan. Kollektionen Keep Movin’ On samlar mycket av det sista material Cooke spelade in innan sin död. Det handlar dock inte om skåpmat på något sätt, Cooke verkade göra varje inspelning med maximal koncentration och perfektionism.

Den verkliga kronjuvelen är samlingen Portrait Of A Legend, som täcker hans karriär från 1951-1964 och, förutom ABKCO-materialet, även har med nyckelspår och hits från hans sejourer på Specialty Records och RCA. En fullödig kollektion på 30 spår, där dessutom historien bakom varje låt berättas i CD-häftet.

Det finns mycket musik att bli stressad av i dag men när Sam Cookes stämma ljuder hemma märker jag att jag slappnar av.

Det finns så mycket värme, klokhet, musikalitet, intelligens och charm i hans röst och sånger att hjärtat slår lugnare. Vissa anser att han var väl ”slick” men för mig finns inget att invända mot eller analysera. Hans musicerande känns helt naturligt och jag kan känna en slags ödmjuk tacksamhet för att Cookes musik förevigats till oss som inte ens var födda när han dog.

ANDERS LUNDQUIST

JULEN ÄR RÄDDAD! JOSH ROUSE

WARREN ZEVON

[RCD10641]

[RCD10640]

Cuckooland

BIG STAR

[HNCD1468]

The Wind

1972 "Det femte pluset är väldigt nära."

Cecilia Lundblad, Aftonbladet

ROBERT WYATT

[RCD17001]

"...Zevons egen omskakande triumf." Per Bjurman, Aftonbladet

"Ingen når upp till Wyatt."

Andres Lokko, Expressen

THE FIRE THEFT

STEVE EARLE

[RCD10642]

[RCD17002]

Just An American Boy

The Fire Theft

Story/Best Of

2CD "Storyn om Big Star förtjänar att återberättas om och om igen för nya pophungriga generationer."

Anders Dahlbom, Sonic

86 | la musik

"Den här skivan kännetecknas av stor låtskrivarkonst och ett öppet sinne för musik. Stort."

Joacim Persson, Newz

"Elektrisk rock, bluegrass och akustiska ballader i en mix som bara Steve Earle klarar av."

Håkan Pettersson, Nerikes Allehanda

REDAKTIONEN VÄLJER FAVORITPLATTOR UR SAMLINGEN. I DETTA NUMMER : ANDERS ENQUIST, STAFFAN RISLUND, ANDERS LUNDQUIST

skivhyllan

Ångest, hjärtknip och varm melankolisk glädje...

THE THE Dusk (1993) Sony

Att skriva om den numera 42-åriga engelsmannen Matt Johnson och hans alias The The utan att använda ordet ångest är direkt vilseledande varudeklaration. Men att skriva att jag när jag för första gången hörde Dusk kände magknip, ångest och hjärtknip samtidigt som hela kroppen uppfylldes med en värme och melankolisk glädje som ställde allt på kant på samma gång är ingen ”falsk varudeklaration”. Jag erkänner utan omsvep: Dusk tog ett rejält stryptag på mig. Det tog lång tid att komma ur det.

Dusk släpptes 1993 och var Matts fjärde album under gruppnamnet The The och jag bortser då från de två ”projekt album” han släppte innan 1983 års halvofärdiga Soul Mining, som kan kallas den egentliga debuten. Och visst hade han redan på 1989 års Mind Bomb börjat penetrera mina ångestkänslor på allvar, liksom med 1986års album Infected, där det hårdslående och omedelbara, dansanta, hästsparkande

titelspåret innebar ett känslosamt slag i min själ.

Men Dusk kom precist i ett läge i mitt liv där jag också måste erkänna att jag kände mig väldigt vilsen. Ni vet hur livet är ibland, eller hur? När det stannar upp och man får, eller tar sig tid att tänka efter och bara blir allt mer förvirrad. Dusk kom och där satt jag och kände mig ännu mer förvirrad. Till en början. Men Dusk kom att bli en verklig vän i en vilsen mans värld under en tid. Matt förstod mig, han ”talade” till mig som ingen annan just då.

Samtidigt gjorde allt så förbannat ont.

The more I see The less I know About all the things I thought were wrong or right & carved in stone.

So, don´t ask me about War, Religion or God Love, Sex or Death Because…

PY BÄCKMAN Narrarna dansar (1986) Sonet

Jag kan inte påstå att jag idag har läget helt klart för mig, vad allt går ut på och allt det där, men jag känner mig inte lika vilsen eller förvirrad. Förmodligen tänker jag inte efter lika ofta. Vilket, tråkigt nog, innebär att jag idag lyssnar mer normalt på Dusk. Även om Matt är en kille som det egentligen inte går att lyssna normalt på. Eller förhålla sig normalt till. Förhållandet mellan mig, Dusk och Matt liknar idag mer två jämnåriga boxare som står och småjabbar med varandra. Två boxare som har varit med ett tag nu, som känner varandra lite för väl för att slå knockout på varandra. Trots detta är Dusk fortfarande en av mina bästa vänner i mina mest melankoliska stunder. Men den största skillnaden är väl att jag idag även kan umgås med Matt och Dusk i mer ljusa ögonblick. För trots mina upplevelser och nostalgiska känslor så är Dusk rakt igenom ett lysande, variabelt och suggestivt rockalbum.

ANDERS ENQUIST

Everybody knows what´s going wrong with the world But I don´t even know what´s going on in myself.

Slow Emotion Replay

Högspänning SCREAMING BLUE MESSIAHS BBC Radio 1 Live In Concert (1988) Warner / Windsong

Publikens jubel tonas upp, busvisslingar och rop, riffet till Sweet Water Pools börjar blixtra i mörkret och så ramlar trummorna in som ett lass tomma plåtburkar. Tio sekunder in på skivan och luften sprakar redan av elektricitet. Det är som att stå intill en nedfallen högspänningsledning som när som helst kan sprattla till och spruta gnistor, och jag kan bara föreställa mig hur det måste ha känts att befinna sig på plats den 27 februari 1988 när den här skivan spelades in. Screaming Blue Messiahs hade vid det laget en EP och två fullängdare i ryggen. För varje ny release hade de höjt ribban och året innan hade de släppt mästerverket Bikini Red som hade givit dem en smärre hit med I Wanna Be A Flintstone. Det band som intar scenen på Town & Country Club i London ikväll är alltså ett band på topp. Ett band som, om det hade funnits någon rättvisa i världen, borde ha befunnit sig överst på alla

försäljningslistor härifrån och till Köln.

Den skotskengelska trion Screaming Blue Messiahs uppstod ur spillrorna av Motor Boys Motor som hade släppt ett självbetitlat album 1982. Kvar efter namnbytet fanns basisten Chris Thompson och gitarristen/låtskrivaren/ bredkäftade sångaren Bill Carter. Nytillkommen var hyperaktiva trummisen Kenny Harris. De skivor som de gjorde under 1980-talets andra hälft tillhör det mest elektriska jag har hört. Det är rock n roll med ös, tempo och energi i varje millimeter. Det är rock n roll som har gaspedalen fasttejpad i golvet utan att någonsin förlora sin dynamik. Inget mellansnack, inget finlir, inga andhämtningspauser. Bara gnistrande elektricitet från början till slut.

Jag hade tänkt skriva något om att SBM påminner om Oasis när de var som bäst. Tänkte väl att det skulle få fler av er att verkligen kolla upp det här bandet som jag inte tvekar att kalla åttiotalets bästa rockgrupp. Men så lyssnade jag på BBC Radio 1 Live In Concert en gång till och insåg hur mycket jämförelsen haltade. Oasis var aldrig såhär bra. De var aldrig såhär vilda och galna, de fick aldrig vartenda hårstrå på min kropp att peka rakt upp.

RETRO

SBM var ett sådant band som får mig att häpna över de oändliga variationsmöjligheterna i en klassisk gitarr-trummor-bas-sättning. Men trots att de lyckades utvinna så många färger ur sin begränsade palett var de aldrig det minsta experimentella. Det här är rock lika korkat smart, humoristisk och mitt i prick som Ramones. Jesus Chrysler Drives A Dodge är en av flera spår som drivs framåt av ett spattigt ska-beat. I Clear View slirar gitarrerna, halkar och hugger i ett hjärtattacksframkallande tempo, snabbare och snabbare, allting skenar, när som helst kommer en säkring att gå, ett mickstativ vältas, ett trumskinn explodera... Men då, just när sammanbrottet verkar oundvikligt, avslutas allting med ett kort rundgångstjut, och innan jag får chansen att hämta andan fortsätter bandet med I Wanna Be A Flintstone i samma hysteriskt uppskruvade tempo.

I femtio minuter håller det på såhär, den ena låten snabbare än den andra.

Efteråt är jag helt utpumpad. Kinderna hettar, öronen ringer. Jag trycker på ”play” igen.

STAFFAN RISLUND

Dan Hylander, Py Bäckman och Raj Montana Band utgjorde tillsammans en av Sveriges största akter under första halvan av 80talet. De la av med flaggan i topp, 1985, medan de fortfarande sålde ut Sporthallar.

Hjärntrusten i bandet, Clarence Öfwerman, Jonas Isacsson och Pelle Alsing, fortsatte med Bäckman. Sannolikt för att hennes musik lämnade större möjligheter för innovativ musikalisk inramning än Hylanders. Öfwerman agerade även producent. På dagarna medverkade killarna på detta album. På den tid som blev över ägnade de sig åt ett mer lågprioriterat projekt: det första albumet med duon Roxette...

Py Bäckman provocerade många. Både med sin färgstarka uppenbarelse, sin småflummiga musik och sina texter. Hennes sätt att använda bibliska metaforer och linda in sina budskap i sagolandskap och myter hindrade alltför många från att se att hon ofta skrev om aktuella och ibland brännbara ämnen. Musikaliskt gjorde hon och bandet en märklig hybrid. Någon sorts funky, psykedelisk artrock med slickt 80talssound. På detta album kan musikaliska influenser anas från allt från Pink Floyd (hon gjorde till och med en cover på See Emily Play på turnén) och Yes till Prince och The Beatles. Folk var nog inte redo att höra något sådant på svenska, men om den här plattan haft den internationella scenen som spelplan så hade den i dag nämnts i samma andetag som Kate Bush, eller åtminstone Tori Amos.

I en tid då man fortfarande brukade säga ”bra för att vara svenskt” om inhemska produktioner var det musikaliska hantverket signerad samma herrar som året därpå gjorde Roxettes andra album Look Sharp.

Och att den höll internationellt vet vi.

På Narrarna Dansar finns tillbakalutat grooviga Månljusvärld, psykedeliska Soldaterna, suggestiva Vem tröstar Lily (med skön duell mellan Pys röst och Jonas Isacssons ylgitarr) och hiten Con-Cordelia. Nästan alla låtar tillför något och endast den entoniga Du är förbjuden känns trött 80-talstjatig, med påträngande körararrangemang, daterade syntljud och lätt Toto-skadat komp.

De två följande soloalbumen floppade.

Många räknade ut Py Bäckman, som efter nära 20 år på popscenen ansågs ha gjort sitt. Men hon skulle komma tillbaka, då i skepnad av textförfattare åt Andrew Lloyd Webber (Evita), Jim Steinman (Garbo) och Nordman.

Narrarna Dansar känns som en urtypisk Py-platta med en lika typisk Py-titel.

Aftonbladet sågade henne en gång med motiveringen ”texterna antyder att hon läst Sagan Om Ringen utan att ha förstått den”.

Jag råkade sitta bredvid när Py läste recensionen. ”Häglund kanske har rätt!” garvade hon. Rätt avväpnande, faktiskt.

ANDERS LUNDQUIST

la musik

|

87

35 år av Yes

Yes! Ett av världens mest omstridda band fyller 35 år. Det firas med nya DVD:n Yesspeak, en turné, ommastrade originalalbum och en ny dubbel samlingscd, Ultimate Yes. Anders Lundquist har talat med fyra nyckelmedlemmar i Yes. a skydd, sluta läsa eller hämta spypåsar, alla som inte tål 20-minuterslåtar om universums ordning! Yes är hetare än de varit på mången dag. Och detta inte bara hos de vanliga kalenderbitarna och nostalgiska farbröderna. Yes berömda logotyp, skapad av Roger Dean, har på sistone synts på T-shirts hos diverse attraktiva tjejer: huvudpersonen i Sex And The City, Lisa Miskovsky (i videon till Lady Stardust), Shakira med flera. Många coola musiker, från Dave Navarro i Jane´s Addiction till Danny Carey i Tool, nämner dem gärna som en betydande inspirationskälla. Billboard Magazine hade nyligen en 18-sidig Yes-special (inklusive hyllningsannonser). Yes kan mycket väl vara det band som oftast utsatts för kritikernas vrede. De blev en gång offer för den kortaste sågningen i musikvärlden. Den löd förstås

T

10 | la musik 88

No. Och även om den onekligen vinner en snabb poäng, illustrerar den också recensenternas svårigheter med att angripa bandet från ett mer konstruktivt håll. För visst finns det skäl att ogilla Yes. Vissa anser att gruppen utvecklat en avart av rockmusik som tagit bort det jordnära, djuriska och svettiga elementet för att ta musiken upp i en rymd där den inte hör hemma. Andra har växt upp med punken och ser per automatik Yes som fienden. (de har ju långa låtar och skickliga musiker. Fascistiskt!) Några kan helt enkelt inte greppa musiken (det kan ta sin tid, men är värt det). Andra tycker att Yes medlemmar är fula och arroganta, har smaklösa kläder, är onödigt förtjusta i instrumentala solopartier och har en fånig frontfigur som framför obegripliga new age-texter med fjolligt rörelseschema och pipig stämma. De sistnämnda är väl ibland ganska nära verkligheten, om man ska vara ärlig. Men Yes är samtidigt unika och omedelbart igenkännliga på varje enskild medlems säregna sound, vilket gäller rätt få av dagens artister, vare sig det gäller massproducerade popband eller creddiga rockband. Alla medlemmar i Yes har sina egna lärjungar, men kanske allra främst klaviaturspelaren Rick Wakeman och basisten Chris Squire, som fått många att börja spela Rickenbacker.

Ibland får man dock känslan av att Yes största fans är medlemmarna själva. Det sticker förstås också i ögonen på vissa. Hur kan man överhuvudtaget

döpa en turné till ”The Masterworks Tour”? Hur kan man på scenen presentera sina egna sånger som underbara? Själv tycker jag att det finns något avväpnande i Yes attityd. Det vore väl snarare något fel om de ogillade sin egen musik (som så många veteranartister faktiskt gör). Dessutom har Yes skapat några av de vackraste musikaliska ögonblick jag vet. Jag har nyligen haft nöjet att tala med Rick Wakeman (keyboards), Steve Howe (gitarr) och Alan White (trummor) om Yes långa och turbulenta karriär. Och tidigare i år besökte jag mannen som tog Yes igenom 80-talet, Trevor Rabin, i dennes hem. Här är vad de sa.

När insåg ni att det här bandet förmodligen skulle komma att hålla på för evigt?

alan white: Ha ha. Jag vet inte. Jag vaknar varje dag och alltid är det något Yesrelaterat på gång.

Det tar liksom aldrig slut, men jag gillar det. Efter 20 år i Yes började jag ana vartåt det lutade, att man aldrig riktigt lämnar det här bandet. Vid det här laget har det på något sätt passerat det stadium då det kändes skrämmande. Yes är större än någon av oss. steve howe: Jag antar att jag började ana det när vi gjort succé med den första plattan med Asia 1982 och Yes på något sätt kontrade med 90125.

Och trots att jag inte ens var med i bandet och inte har någon större relation till den musik som de

YES

andra gjorde då var jag faktiskt nöjd och stolt över att Yes kunde inta en central plats även i 80-talets musikklimat. Dessutom började jag då inse vilken fantastisk musik vi gjort tillsammans på 70-talet.

En känsla som bara förstärktes när Asia blev allt sämre och GTR inte heller fungerade. rick wakeman: När vi var mellan 20 och 30 år gamla trodde vi aldrig att det skulle finnas något Yes tio år senare. Nu accepterar vi alla att bandet är integrerat våra liv även under de perioder då vi inte själva är med. Det har aldrig funnits någon tid då jag inte ville tala om bandet. Jag har alltid varit ett fan, kanske till och med mer när jag inte var med och såg dem på distans. Jag har faktiskt bara varit med ungefär en tredjedel av Yes existens. Hur länge bandet kommer att finnas handlar faktiskt mest om hälsa i dag, det är det som kommer att diktera vår framtid. Folk som John Entwistle och många andra i vår generation har gått bort på sistone och det är tyvärr bara början. Och när man dör blir man hyllad i media som en av de stora. Det upphör aldrig att förvåna mig hur media alltid säger att varje bortgången skådespelare tillhörde de främsta, fast man vet att många av dem var mer eller mindre bortglömda och kämpade för att få roller de sista åren.

Kan ni förstå varför ni blivit förlöjligade av många kritiker? wakeman: Yes musik har alltid varit något som folk hatat eller älskat. Jag har hört ytterst få säga ”de är väl OK”. Och det är väl underbart att folk har olika åsikter. Det vore en oerhört trist värld om alla gillade samma mat och körde samma sorts bil och höll på samma lag. Det jag protesterar mot är när man recenseras av kritiker som inte bara säger vad de tycker, utan på något sätt sätter sig över sina läsare och liksom bestämmer att något saknar existensberättigande eller skriver att vi är skräp som om det var ett faktum och inte en åsikt. Men tiden är det ultimata testet. När det har gått 50 år sedan vi slog igenom börjar det närma sig klassisk musik på riktigt. Vi drar fortfarande folk över hela världen och får nya fans. Vad journalisterna än skriver, är det folk som bestämmer. Jag hoppas att de stora skivbolagen kollapsar. Nästa revolution är att ändra hur den etablerade musikpressen ser ut! white: Yes är inte alls bra bakgrundmusik. För att som lyssnare få ut något måste man vara i rätt sinnesstämning och ibland jobba ganska hårt innan man kommer in i musiken. Det vi gör är inte dansant direkt (skratt). Ibland kan vi vara arroganta, eftersom vi vet att vi är bra på det vi gör. howe: Vi har aldrig någonsin sneglat på kritiker eller trender, men jag måste erkänna att vi spelar en del gamla låtar för att detta är vårt levebröd och fansen förväntar sig dem. Om vi kunde bortse från det skulle vi sannolikt ta ut svängarna ännu mer och vara ännu mer extravaganta.

Vilket är det bästa Yesalbum du spelat på och vilket är det bästa som du inte varit med på? wakeman: 90125 räddade bandet på många sätt.

Yes var alltid “cutting edge” och det var verkligen ett sådant. Frågan är om Yes överhuvudtaget hade överlevt om det inte varit för det albumet. Det var ingen bra tid för progressiv rock, Genesis blev exempelvis ett popband. Men 90125 var nyska-

pande och hade den bästa produktionen som något Yes-album haft. Jag önskar verkligen att jag varit med på den skivan. Av de plattor jag spelat på gillar jag Fragile, Close To The Edge, Going For The One och Tormato, trots den dåliga produktionen. Jag gillar med andra ord alla 70-talsplattor jag varit med på, utom Tales From Topographic Oceans, som fick mig att lämna bandet för några år. Anderson, Bruford, Wakeman and Howe borde ha fått göra en andra platta i stället för Union som så att säga sattes ihop av tredje part och fortfarande är smärtsam för mig att tänka på (skratt). howe: Av de som jag medverkar på älskar jag Going For The One, som vi ska spela mer av live framöver, men även Drama, som är underskattad.

Den har en jäkla “vibe”, ljudet är varmt och analogt och vårt spel är väldigt levande. Jag gillar de två allra första Yesalbumen, som gjordes utan mig, mer än 80-talsperioden. white: Givetvis var de fyra första albumen, som Bill Bruford spelade på, riktigt bra. När det gäller innovativt bas- och trumspel anser jag att Relayer är ett starkt album. Men alla är del av en era.

Drama är väldigt bortglömd, givetvis till stor del för att Trevor Horn sjöng, och inte Jon. Men mycket av det instrumentala på den plattan har energi. Och nyligen hörde jag Jon säga att han kunde tänka sig att plocka fram någon låt från Drama vilket vi aldrig tidigare gjort live med honom på sång.

Beskriv de andra fyra medlemmarna i den nuvarande upplagan av bandet. wakeman: Alla i det här bandet är unika. Alan White är den mest uppfinningsrika av alla trummisar jag spelat med. Han ser alltid framåt, och testar nya idéer. Steve Howe och jag har en märklig telepati. Jag vet instinktivt vad jag ska göra och han vet vad jag ska göra. Vi kan ibland spela helt orepeterade saker som om de var planerade i förhand. Ibland märker jag att han också känner det, och då tittar han upp och ler. Steve är motsatsen till en frontfigur i rocken, väldigt tillbakadragen. Jon Anderson har den mest speciella rösten i modern musik och ”unika” texter. Hans texter kan vara vad man vill att de ska vara. Folk har alla möjliga teorier. Och vilka är vi att säga att de inte stämmer. Jag brukar hävda att jag spelat med de två främsta rockbasisterna någonsin, John Entwistle och Chris Squire. Och ingen av dem var någonsin nöjd med att bara spela i bakgrunden. Om Chris partajar mindre? Jag vet inte, för jag alltid åker till mitt hotellrum, tar en kaffekopp, tittar på TV och lägger mig efter gigen. Men jag tvivlar på att han lagt ner festandet helt, ha ha. howe: Alan är bandets ryggrad, en stabil och pålitlig trummis. Jon är bandets ansikte utåt, han har en fantastisk röst och är bandets drömmare.

Chris har alltid varit med i bandet, ser Yes som sitt liv och har verkligen karisman av en ”Yes believer”.

Ricks återkomst till Yes har också fört med sig hans fantastiska humor. Ibland går han för långt, men annars vore han inte Rick. white: Rick är en av de bästa keyboardisterna i världen. Han är alltid kul att ha med på turné. Vi måste göra det kul för oss och han bidrar mest av alla. Chris är mer av en organisatör. Vi känner

varandra utan och innan. Han har också lugnat ner sig sedan han gifte om sig och fick en son, som nu är fyra år gammal. Jon är en typisk kontrollant, som leadsångaren brukar kunna vara. Han känns mer än någon annan som en manager och ledare för bandet. Jag minns att jag tyckte han hade en oerhört annorlunda röst när jag provspelade för bandet (skratt). Den låter känslig och vek, men är oerhört stark. Vi har bara ställt in fyra spelningar på 35 år på grund av röstproblem! Hans röst har en ännu finare kvalitet i dag. Steve är tystlåten och håller sig mest för sig själv. För en utomstående framstår han säkert som den seriösaste i bandet, och det stämmer rent musikaliskt.

Har ni några minnen från ert framträdande på Sweden Rock Festival i somras? white: Det var ganska dåligt väder, men det var en bra spelning. Jag minns att vi alla var lite oroliga när vi såg vilka andra band som skulle spela där.

Mest metal. Det var väl bara vi och Jethro Tull som var gamla prog-reliker. Men när vi väl spelade samlades det folk och det var en skön stämning. Vi kanske var en frisk fläkt, vad vet jag. wakeman: Jag njöt av varje sekund. Om det ser ut som om jag står och ler i mjugg är det för att jag älskar det här. Ibland slår det mig hur bra vi faktiskt är och då händer det att jag drar på munnen.

Och det är ett äkta leende, inte gaser i magen, som hos bebisar!

Vad driver er i dag? wakeman: Jag skilde mig för tredje gången för tre år sedan och hade frihet att välja vad jag ville göra av min tid. Och alla mina val var musikaliska.

Jag varvar turnéer med varandra. Jag fyller 55 snart och min plan är att fortsätta ge järnet tills jag är 60, om hälsan tillåter. Då ska jag stanna upp och se vad livet har att erbjuda i övrigt. Jag gör 150-200 spelningar per år och ser till att fylla i varje hål i mitt schema. Ibland spelar jag med Yes, ibland med min son och ibland som komiker. Det känns som om jag blev den person jag var menad att vara kring 40 års ålder, och de senaste två åren har jag verkligen funnit mig själv. white: Att stiga upp varje dag och fortsätta göra ny musik. Vi håller alla på att skriva saker för nästa studioalbum. Alla har också sina individuella projekt och intressen. Jag har en underbar familj och ett bekvämt liv. Hus, båt, bilar. Och jag tog flygcertifikat redan 1974. De andra i bandet kallar mig ”action man”. Jag antar att jag är en typisk trummis! howe: Musiken är fortfarande min stora passion och jag spelar mycket med mina söner. Vi har till och med ett band ihop, Remedy, som just släppt plattan Elements. När de var unga och ville spela uppmuntrade jag dem, men de blev aldrig tvingade. Dylan valde trummor och Virgil klaviaturer.

Vi brukade jamma ihop, jag spelade bas och vi spelade okänd musik eller kom på egna grejor. De gjorde sin egen grej ett tag, men har tenderat att komma tillbaka till mig. Dylan är väldigt inne på jazz och har fått in mig på den sortens musik också.

Jag var mer inne på folk, country och blues men aktade mig för jazzen. Men det är tydligen aldrig för tidigt, eller för sent, att intressera sig för jazz!

Men jag har alltid intresserat mig för vad de lyssnat

la musik

|

89

YES

Är det sant att Yes och Supertramp höll på att slås ihop till en ny supergrupp?

– Ja. Chris, Alan och jag skrev låtar ihop med Roger Hodgson och hade långt gångna planer på en platta. Men Roger tyckte i slutändan att det kändes fel, trots att vi erbjöds miljoner. Det kan jag respektera honom för. Men vi gjorde många ihop och en av dem hamnade på vår platta Talk, en annan på Rogers soloplatta.

När jag träffade Chris Squire viftade han bort Roger Hodgson som en alltför känslig kille som hade dåligt samvete för att han var miljonär.

– Ha ha, det låter som Chris. Men han var nog mest sur för att han behandlades som ”bara basist” av Roger. Chris var ju van att ha en mer central roll i bandet. Roger är ganska viljestark men är ändå närmare den Jesusfigur som Jon Anderson försöker framstå som, men innerst inne inte är, avslutar Trevor Rabin, vars demoinspelningar inför 90125 nyligen släpptes med titeln 90124. Rabin är också aktuell med albumet Live In LA.

på för musik, ända sedan jag kom in i rummet och Virgil spelade plattor med Howard Jones. Han blev sedan mer inne på techno, rap och drum & bass och han har precis släppt en remixplatta med Yes låtar under namnet The Verge. Nu har han tagit sig an en del av mina sololåtar som också ska bli en CD så småningom!

Tror ni att 80-talsversion av Yes, tillsammans med Trevor Rabin, kommer att återförenas? white: Man vet aldrig med det här bandet. Allt är möjligt. Trevor är en av mina bästa vänner, vi sågs för bara ett par veckor sedan. Han är gudfar till min son, som är ljudtekniker. Och eftersom Trevor gör filmmusik i Hollywood ska han försöka ordna jobb åt min son i filmbranschen. wakeman: Jag tror tyvärr inte det. För jag skulle älska att jobba med Trevor. Bortsett från Unionturnén har vi aldrig spelat ihop i Yes men vi hade skitkul när vi turnerade ihop. När vi hade avslutat Owner Of A Lonely Heart, som jag framförde med bärbar synt, gick jag alltid förbi honom och viskade ett ord som han skulle försöka få in i texten till nästa låt på spellistan, Changes. I början var det ord som apa. Men efter att jag fått honom att lägga in ordet menstruationscykel i texten och både bandet och publiken gapat, så blev vi tillsagda att sluta (skratt).

Ett besök på Hollywood Drive Tidigare i år besökte La Musik Trevor Rabin i Los Angeles, där han är anlitad filmmusikkompositör, framför allt för actionfilmer av Jerry Bruckheimer.

Det börjar bli lite måndag hela veckan över filmmusiken, suckar Rabin när filmmusiken kommer på tal.

– Det brukar börja med att Jerry ringer och har en ny actionfilm på gång. Är det något bra manus då, säger jag varpå han återigen svarar ”det är en

90 | la musik

actionfilm”. Och så kör jag igång. Jag håller parallellt på med att skriva min första symfoni, men varje gång jag kör fast med filmmusiken så tenderar jag att sno en bit ur symfonin. Så om jag ska bli klar med den måste jag nog ta en paus från filmvärlden.

Rabin säger glatt att tiden i Yes ibland var som att hamna i Spinal Tap. – Jag brukade beskriva Yes som en strandsatt val.

Det var väldigt svårt att sjösätta den igen, men när man väl lyckats så flöt den ganska bra. Alan White och Chris Squire är oerhört effektiva ihop. Jon Anderson är en väldigt känslosam människa, när han fick höra mitt stycke Endless Dream så grät han av rörelse. Men han är inte alls så mjuk och fridsam som han vill verka, han kan vara en liten Napoleon och tar gärna credit för all framgång. Tony Kaye är sympatisk och har inget ego. Han måste inte spela alla klaviaturer själv till varje pris, huvudsaken är att plattan blir bra. Är det sant att Chris Squire var en äkta festprisse.

– Hm, ja. Men jag älskar honom och gillar att gå ut och äta middag med honom, trots att jag måste betala varje gång, han är ju en rockstjärna! Och jag har aldrig sett en musiker behandla sina fans så illa som han. Men han har sin charm. Min favoritmedlem i Yes är dock Rick Wakeman, och vi har aldrig ens spelat in en skiva ihop! Underbar snubbe.

Tycker du att du fick nog credit för din tid i Yes? – Det tycker jag, även om vissa hade svårt att förstå att vi lät så annorlunda för att vi inte initialt hade för avsikt att kalla oss Yes. Vi bildade bandet som Cinema, men när Jon kom med var det oundvikligt att kalla det Yes. Däremot kan jag känna att jag inte fått den uppmärksamhet jag förtjänar som gitarrist. Men jag tvivlar på att jag kommer att återvända till Yes. Det kändes som om jag gjorde så bra jag kunde med Talk, och den gick inget vidare.

Efter den turnén hade jag tagit Yes så lång jag kunde. Jag är mer sugen på att göra ett nytt soloalbum.

FULL HAND MED YES Close To The Edge Rhino/Warner, 1972

Bandets första helgjutna mästerverk. Tre låtar, varav alla fortfarande finns med i bandets repertoar. Titelspåret täcker en hel LP-sida. And You And I är fortfarande ett av bandets vackraste stycken.

Going For The One Rhino/Warner, 1977)

Kanske bandets mest helgjutna album. Titelspåret rockar (ovanligt för Yes), Wondrous Stories var en vacker hitsingel och episka Awaken brukar av medlemmarna själva anges som låten som innehåller flest element av det Yes handlar om.

Drama (Rhino/Warner, 1980)

När The Buggles (Trevor Horn och Geoff Downes) ersatte Jon Anderson och Rick Wakeman tog sig många fans för pannan. Horns falsksång på scen fick honom att själv ångra sitt val. Men White, Squire och Howe har förmodligen aldrig låtit hungrigare än här.

90125 (Rhino/Warner, 1980)

Plattan som tog Yes till en ny nivå, ny publik och in i nästa decennium. Bortsett från uttjatade Owner Of A Lonely Heart finns här ett antal höjdare. Trevor Horns produktion skiner än. Kommer på ommastrad CD med bonusspår i februari.

Magnification Eagle, 2001

Om några rockband ska få arbeta med symfoniorkester är det väl symfonirockarna. Detta samarbete fungerar extra bra eftersom man medvetet utelämnade klaviaturer och lämnade plats för stråkar. Därför är orkestern integrerad snarare än som så ofta i rocksammanhang) pålagd.

MORE SPACE GOSPEL TO THE PEOPLE HIPWHIPS

BRING ME THE FUCKING RIOT... MAN Bring Me The Fucking Riot...Man släpper nu sin debutsingel Lolita Riotta. Bandet förenar starka melodier med attityd och röj.

Rocken är inte död och denna singel är ett knivstarkt bevis för detta. Länge leve rocken!

Hipwhips gör musik som knappt görs längre, musik som berör, är äkta och verkligen känns.

Nu är Hipwhips debut album äntligen här, låt dig förföras av låtar som är på bristningsgränsen, som skälver i sin skönhet.

Missa inte denna fantastiska grupp som låter som en fusion mellan Procol Harum, Rolling Stones och Van Morrison.

BETYG: 1-10 Recensionsskivor : La Musik Box 92114 120 07 Stockholm

dvd

The Rolling Stones - musik som inte kan och bör jämföras THE ROLLING STONES Four Flicks Warner Music, 4 DVD

Deras musik kan inte, och BÖR inte jämföras. Men kampen mellan The Beatles och The Rolling Stones fortsätter ändå på något vis då de två banden står för årets två tyngsta DVD-utgivningar. I omfång, historisk tyngd och allmän ”impact”. Jag missade samtliga Stones Stockholmsspelningar i år. Desto roligare då att få denna tidiga julklapp! På fyra DVD-skivor har man samlat tre konserter (en i varje storlek), två dokumentärer och en massa annat smått och gott. Visst hade man kommit legenderna nära på Cirkus, men inte så nära som här.

Det är en ynnest att få se minspelet hos alla, både när de kämpar för att få till det ruffiga, nonchalanta svänget och givetvis framför allt när det infinner sig. När Mick Jagger plötsligt tror på sina gamla texter. När Charlie Watts ler lite förläget över att han faktiskt gillar det här så mycket (fast han försöker stå över tramset). När Keith Richards slappnar av med hela kroppen och liksom visualiserar varje riff. Och när en numera nykter Ron Wood för en gångs skull glimtar till med lite fett slidespel som visar att han inte bara fick komma med i bandet för att Richards skulle ha någon att partaja med.

Sedan kan man beundra basisten Daryl Jones fantastiska balansgång mellan att spela enkelt och samtidigt låta oss ana vilken übermusiker han är. Hans grooviga spel tycks ha gett hela bandet, och framför allt Watts, en nytändning.

De handplockade musikerna och körsångarna är också en vital del av dagens Stones. Utan Chuck Leavells

9

LEE ”SCRATCH” PERRY In Concert, The Ultimate Alien Secret Films

5

DESMOND DEKKER Israelites, Live In London Secret Films

5

THE SELECTER Live From London Secret Films

Det finns många problem med dessa tre filmer. Ett av problemen är att musikerna och musiken är mer museal än svängig. Ta Lee Perry, han är en av de största och mest egensinniga producenter världen sett och hört. Och han har gjort en hel del fantastiska låtar. Men när han turnerar Europa runt (för i Jamaica är han en gammal hjälte, men inte vill de se honom på en scen) om och om igen så är det roligt, eller snarare mer tragikomiskt att se honom. Men inte fan är det bra, han sjunger tyvärr rätt illa och musikerna och körsångerskorna måste vara plockade från kompmusikernas helvete. Konserten är dessutom illa filmad. Det som räddar det lite grann är snuttarna från Lee Perrys

5

92 | la musik

boogiepiano, det sköna blåset (med gamle stonesfavoriten Bobby Keys på sax) och de souliga körsångarna skulle detta ha blivit betydligt mer endimensionellt.

Det är tre mer eller mindre starka konserter som

promenad kring piren i Brighton. Men å andra sidan är de också mer crazy än bra, liksom intervjun.

Desmond Dekker filmad på Dingwalls i London förra året håller den musikaliska nivån mycket bättre. Han sjunger fortfarande fantastiskt men det är ju mossigt. Det är som ett sjyst coverband som turnerar runt med sina egna låtar. Han gör det i alla fall med gott mod och gör det bra. Men nog hade jag hellre sett en spelning från när det begav sig. Japp, och intervjun är mysig och småputtrig, men inte ger den mycket kött på benen. Samma sak med The Selecter, stora tillsammans med The Specials under tidigt 80-tal. Den här konserten är också den inspelad på Dingwalls förra året. Det svänger och det var säkert kul att vara där och Pauline Black har pondus och karisma. Men det ger ju inget nytt, inget som fastnar. Intervjuaren Jet Martin är lika vördnadsfull och låtrabblande här som i de två andra intervjuerna.

Jag förstår inte vem som skulle köpa de här filmerna, jag kan inte se en enda anledning till att inhandla. Köp de gamla plattorna, är ni samlare så glöm existensen av dessa tre DVD-filmer!

MARTIN RÖSHAMMAR

filmats. Men faktum är att det inte är under den mindre teaterspelningen på legendariska Olympia i Paris som bandet gör bäst ifrån sig. Jaggers scenmanér är sedan länge så anpassat för arenor eller större att han inte riktigt kommer till sin rätt när han ska vara mer intim.

Dessutom blir ljudupptagningen nästan för klinisk och ren. Desto rockigare låter det om giget på Madison Square Garden (min personliga favorit i denna box), men även på Twickenhams rugbystadium, där det råder en fantastisk stämning. Extra kul är att flera av låtarna är tidigare outgivna och att några andra inte spelats live av bandet förr.

Dokumentären om förberedelserna inför den unika turnén, Tip Of The Tongue, är välgjord och visar ett band på lysande humör – och är det inte det vi vill se? Dokumentationen av själva turnerandet i Licks Around The World känns dock alltför fragmentarisk och kunde gott ha varit längre. På vissa ställen i konserterna kan man ta ett sidospår och få kommentarer till den aktuella låten, innan konserten fortsätter. Här finns också borttagna låtar, studiojam och annat mumma. Under rubriken Select A Stone kan man i bland annat Monkey Man välja vilken av Stenarna man vill följa låten igenom. Att se allt detta material mer eller mindre i ett svep, som jag gjort, kan ge en tillfällig mättnad. På allt vad Stones heter.

Men den går snart över. Detta är en DVD som håller för många varv i spelaren.

Speltid: Över nio timmar

FRANK ZAPPA Does Humour Belong In Music?

EMI

Frank Zappa var en artist som man antingen älskade eller absolut inte förstod sig på. Att han hade både talang och intelligens stod alltid bortom allt tvivel, men det rådde delade meningar om huruvida han använde sina tillgångar rätt.

Utanför de invigdas kretsar finns det få klassiska Zappalåtar (och dessa är oftast musikaliskt otypiska alster).

En annan sak som brukar diskuteras är den fråga han tar upp i titeln. Hör verkligen humor hemma i musik? Det gör den naturligtvis men frågan är om den inte tog överhanden ibland hos just denne man.

Zappa kunde vara så satirisk att han ofta roade alternativt oroade, men sällan blev gripande.

Denna entimmeskonsert spelades in på The Pier i New York den 26 augusti 1984 och rymmer en bra blandning av gammalt och nytt. Här finns Bobby Brown och Dancin´ Fool från Sheik Yerbouti, förmodligen den platta som sannolikt är hans största framgång i Sverige. Men också titelspåren från Zoot Allures och Tinseltown Rebellion.

Bandet är i högform (Zappa tillät inget mindre) och konserten är ännu bättre än

8

ANDERS LUNDQUIST

jag minns den från när svensk TV sände den på 80-talet.

Här finns förvisso inget bonusmaterial men så säljs denna DVD heller inte till fullpris.

Speltid. 1 timme

ANDERS LUNDQUIST

AC/DC Live At Donington Epic/Sony Music

Angus Young sa nyligen i en engelsk tidning att han tänker fortsätta bära skoluniform på scen så länge han inte ser löjlig ut i den. Han sa det förhoppningsvis med en stor glimt i ögat. Så över till musiken.

AC/DC måste vara världens jämnaste band. Jag har aldrig varit med om, eller ens hört talas om, en konsert då de inte levererat. De tycks alltid leverera sina riff med största möjliga övertygelse och bästa möjliga ljud. Visst kan Brian Johnsons röst förvandlas till ett enda kraxande ibland (och så även på denna konsertupptagning från den engelska Donington Festival 1991). Men sången är liksom bara ett instrument i mängden. Det är de ofta synkoperade riffen i kontrast till den spikraka rytmsektion, den på gränsen till

9

DVD

infantila enkelheten och det närmast djuriska drivet som är grejen.

Det enda som skiljer en AC/DC-turné från den föregående är att man kastat ut ett par låtar och ersatt med några (men aldrig för många) från det senaste albumet, som vid inspelningen av denna konsert var The Razor´s Edge.

Kort sagt: det spelar ingen roll vilket år vi skriver: AC/DC är sig lika. Och det är jag tacksam för.

Detta är inspelat och filmat med rätt känsla och stor närvaro och som bonus lite material som filmats backstage.

ANDERS LUNDQUIST

Vilket går fram med förkrossande kraft i den här inspelningen, gjord på Nalen i Stockholm för ganska precis tre år sedan.

Konserten är filmad med många och snabba klipp, ur många vinklar, ibland dessutom med ”split sceen”, men utan att man har trasat sönder upplevelsen. Det är snarare så att Åke Linton och hans team jobbat så känsligt, inte minst med ljussättningen, att den avancerade tekniken bara ytterligare fördjupar och förstärker intrycken. Ljudet är också lysande.

Jag har väldigt svårt att komma på något exempel på hur jazzmusik och bild har kombinerats på ett bättre vis.

Speltid: 1 timme, 36 minuter

E.S.T. Live in Stockholm

LENNART PERSSON

Superstudio Gul/Capitol

Läget för ny svensk jazz har aldrig varit bättre, konkurrensen aldrig mer knivskarp. Så Esbjörn Svenssons trio har numera många unga, hungriga jazzvargar som nafsar dem i hasorna. Men EST bärs fram av en upphöjd, orubblig självklarhet som är trions egen; i den finns en stillsam kraft som ändå välter det mesta.

I centrum står Esbjörns eget kristallklara pianospel, med osvikligt grepp om traditionen, ändå på väg i nya riktningar.

Men det är framförallt de utsökta triokompositionerna och det nästan overkligt täta samspelet som slår undan fötterna på en. Som om alla toner kom ur en enda välslipad hjärna, ett enda stort bultande hjärta.

8

UTOPIA Live In Columbus, Ohia 1980 Sanctuary/BMG

Det ser lovande ut på omslaget.

Nästan två timmars livekonsert med Todd Rundgrens Utopia. Massor av låtar från alla plattor sedan starten 1974 till den då senaste utgåvan, Adventures In Utopia från 1980.

En utförlig, nygjord intervju med Todd himself som bonusmaterial. Tyvärr faller första set mycket på konsertljudet. Ljudet är ofokuserat och distanserat, gitarrljudet såsigt (fast det är det i och för sig alltid med Todd) och det bara skriker fasfel om ljudbilden. Det lyfter under alla solospots och happenings under andra och tredje set - för den inbitne Utopiafantasten

5

finns här omistliga stunder. Men man förstår att det är den dåliga ljudkvaliteten som gjort att denna konsert förblivit outgiven på DVD fram till nu. Det finns bättre officiellt utgivna liveupptagningar med Utopia från både 1982 och 1992.

Synd på en i grunden så generöst upplagd show.

Speltid: 1 timme och 55 minuter

ANDERS LUNDQUIST

STIFF LITTLE FINGERS In Concert: Handheld And Rigidly Digital Secret Films

Punkare och hårdrockare har mycket gemensamt. Inte minst att de ofta är trogna sina gamla idoler. Banden kan ge ut nya plattor som ingen bryr sig om, men så fort det vankas turné och gamla fina låtar står de trogna där och köar i ösregnet. Att Stiff Little Fingers liveDVD är inspelad under turnén för relativt nya plattan Hope Street verkar ingen bry sig om. Det är gamla favoriter som Suspect Device, Alternative Ulster och Barbed Wire Love som folk går igång på.

Och det gör de rejält. Att Belfast-bandet numera låter som ett råare Thin Lizzy spelar ingen roll. Med tillräckligt mycket bitter innanför västen går det att skråla med och dansa pogo ändå. Bonusmaterialet består av en intervju och en biografi.

5

Speltid: 1 timme och 27 minuter

BOB MARLEY The Legend Live Trojan/Sanctuary/BMG

Det är svårt att skriva något negativt om Västindiens egen John Lennon.

Hans och den fantastiska kompgruppen The Wailers konserter verkar ha hållit en hög lägstanivå och även om denna konsert från Santa Barbara Country Bowl 25 november 1979 inte tillhör de mest klassiska framträdandena är den fortfarande klart sevärd. De flesta givna låtarna är dessutom inkluderade i setet. Som bonusmaterial hittar vi en ”video overview”, fem minuter med fansen, ett bonusspår, profetiska uttalanden med mera.

7

Speltid: 1 timme och 32 minuter

ANDERS LUNDQUIST

JOHNNY CASH Presents A Concert From Behind Prison Walls Eagle Vision/BMG

Jo, Johnny Cash presenterar mycket riktigt. Men han framför bara sex låtar av 13 själv. I övrigt handlar det om gästerna Linda Ronstadt, Roy Clark och Foster Brook. Inte de hetaste namnen i min bok, även om Ronstadt alltid har en säker hand när det gäller val av låtmaterial. Denna cirka 20 år gamla TV-special är habil, och Cash är förvisso en av de mest karismatiska artister som gått på vår jord. Men det finns bättre sätt att bli påmind om hans storhet på.

4

Speltid: 1 timme

PELLE ALMGREN

ANDERS LUNDQUIST

KUL I JUL! JOHNNY BODE

JOHNNY BODE

[RONNDEXCD101]

JIMI HENDRIX

[RONNDEXCD301]

[HAZE002]

Axis Outtakes

Styrman Janssons Frestelser

Bordell Mammas Visor

2CD

Burleskt, fräckt, roligt och snuskigt med den klassiske plattcharmören.

Uppföljaren är minst lika snuskig och skoj.

Tidigare outgivet från världens främste gitarrists kanske bästa album.

HEARTWORN HIGHWAYS

JOHNNY THUNDERS

SWEET

DVD Thunders sista inspelade konsert.

[WNRD2185]

Glitz Blitz And Hitz

In Concert Live In Japan

[SMADVD022]

DVD Fin dokumentär om den alternativa countryscenen på 70-talet med Townes Van Zandt, Steve Earle, John Hiatt m fl.

[SECDVD109]

DVD Alla klassiker med den klassiska sättningen...are you ready Steve?

la musik

|

93

DVD

BOB MARLEY Legend

O´Connor fortfarande enbart kändes som en frisk fläkt. DVD:n säljs till mediumpris.

Island/Universal

Rikligt med videor, TV-framträdanden och liveupptagningar med världens främste reggaeartist någonsin, allt med intervjusekvenser inlagda emellan. Dessutom en 90 minuter lång biografisk dokumentär om Marley med många sköna scener från livet i Kingston. På en personlig spellista kan man dessutom välja att ta del av hela versioner av de låtar som förekommer i dokumentären. Dessutom får den som köper DVD:n och har DVDROM tillgång till ytterligare material på internet. En lysande greatest hits-kollektion.

8

ANDERS LUNDQUIST

SINÉAD O´CONNOR Live Chrysalis/EMI

Denna DVD består av två tidiga livevideor med den egensinniga irländska O´Connor. The Value Of Ignorance spelades in 1988, efter att hon släppt det lovordade debutalbumet The Lion And The Cobra, där hennes sångstil fortfarande jämfördes med Siouxsie Sioux och ingen annan (läs: Cranberries) exploaterat hennes egna manér. Det visuella består av bearbetade närbilder på sångerskan, nåt så udda som ett skinhead med kjol, medan inget syns av bandet eller den närvarande publiken på Dominion Theatre i London. Den andra konsertupptagningen kommer från två kvällar (Bryssel respektive Rotterdam) och kallas The Year Of The Horse. Konserterna ägde rum i oktober 1990, efter att hon fått sitt stora genombrott med det fantastiska, om än nästan påträngande nakna albumet I Do Not Want What I Haven´t Got som ju inkludierade superhiten Nothing Compares 2 U. Här är framförandet mer dynamiskt, men fortfarande bitvis rätt aggressivt och ”edgy”. Det syns mer av bandet, men Sinéad och ljusshowen är fortfarande de dominerande inslagen. Sinéad är än i dag en känslodriven artist, som ofta hamnat i blåsväder och på sistone förklarat att hon har för avsikt att lämna artistvärlden helt. Dessa konserter är en påminnelse om perioden då Sinéad

6

Speltid: 1 timme och 35 minuter

ANDERS LUNDQUIST

CHER The Farewell Tour BMG

Hits från alla delar av hennes karriär visar att hon musikaliskt varit ”all over the place”, med allt från inställsam schlager till hårdrock. Klädbytena är många och visar upp den ena hiskeliga men roliga kreationen efter den andra. Cher på scen är betydligt mer Las Vegasshow än sedvanlig konsert och klart underhållande på ett medvetet kitschigt vis. Men hon känns inte alls verbalt slipad i den inledande monologen, som innehåller några rejäla longörer innan föreställningen tillåts ta fart igen.

6

Speltid: 1 timme och 32 minuter

ANDERS LUNDQUIST

kan egentligen bara gissa hur sliten han såg ut några dagar före sin död. Man ser nämligen inte det på denna usla hemmavideo som visserligen har ett hyfsat ljud, å andra sidan var Johnny Thunders eller hans band knappast i toppform. Det låter oinspirerat och hafsigt.

Det som räddar filmen är just vetskapen om att det är den sista inspelade spelningen med Johnny Thunders. Stompiga tolkningar av Patti Smiths Gloria eller klassiker som Louie Louie och Hit The Road Jack ändrar knappast det intrycket.

Och lite mer information om exakt när konserten är filmad hade ju inte skadat.

Nej, spara pengarna till dagen då en genomarbetad dokumentär om Johnny Thunders släpps på DVD. MARTIN RÖSHAMMAR

IAN DURY AND THE BLOCKHEADS Hold On To Your Structure - Live At The Hammersmith Odeon EMI

Förmodligen ett mycket representativt gig från 1985 för Ian Dury och hans supertajta kompband. Hans hemgjorda, rapliknande Essextugg överbryggade klyftan mellan pubrock och punk med hits som Sex And Drugs And Rock And Roll, Hit Me With Your Rhythm Stick och Reasons To Be Cheerful Part 3, och de finns alla med här. Det nyare materialet är dock svagare.

Ibland vet man inte om den poliomärkta Dury är berusad eller bara en originell scenpersonlighet, men underhållande är han likafullt. Giget får ett extra lyft när Wilco Johnson äntrar scenen med sin speedade, oefterhärmliga stil i låtarna Sweet Gene Vincent och Blockheads. Bonusmaterial saknas vilket kompenseras av en lägre prisklass.

6

JAMES BROWN Soul Survivor Universal Music

På denna välgjorda DVD berättas hela James Browns händelserika historia med en massa gamla och nya klipp. Man förstår hans bakgrund, inser hur hans scenshow var uppbyggd och varför han så småningom fick epitet The Hardest Working Man In Showbusiness. Här finns liveinspelningar som inte förekommit någon annanstans, mixade i 5.1-ljud. Som bonus extra intervjuer och filmade repetitioner.

8

Speltid: 1 timmar och 23 minuter (exklusive bonusmaterial) Ljud: Dolby Digital 2.0

ANDERS LUNDQUIST

Speltid: 58 minuter

JOHNNY THUNDERS Who’s Been Talking? Johnny Thunders In Concert

ANDERS LUNDQUIST

CHESS PÅ SVENSKA

Secret Films

Mono Music

Jag hade kunnat rispa rätt vilt med kniv, om jag hade varit tvungen för att få se Johnny Thunders på en scen. Men den här inspelningen från en av de fem sista konserterna han gav i Japan i april 1991 är inget vidare. Bilden är så kass att man kan drömma mardrömmar för mindre. Bilden är grynig, otydlig och man

Musikalen Chess har än i dag sina brister. Fortfarande känns handlingen och dess personer bitvis oengagerande och konstruerade. Det svenska språkets otymplighet har dessutom tvingat textförfattarna av den svenska Chessversionen att dra ner på den engelska fyndighet, ”wit”, som Tim Rice

5

8

originaltexter var full av. Chess har alltså sina brister, men - och det här är viktigt - de ligger sällan på det musikaliska planet. Tvärtom är det fortfarande, 18 år efter att det svenska originalalbumet släpptes, en fröjd att höra en stor del av kompositionerna. Även när handlingen haltar förblir Chess musikalisk ”action” det är temperamentsfullt, tätt mellan höjdpunkterna och blir aldrig omelodiöst. Dessutom är denna välfilmade iscensättning en visuell fröjd. Chess största styrka är och förblir dock musikalisk, inte teatral. Och jag hävdar fortfarande med en dåres envishet att musiken i dess melodirikedom överglänser allt Webber skrivit sedan Jesus Christ Superstar. Och jag vet att självaste Tim Rice tycker att det är den starkaste musik han någonsin textsatt. Utöver den filmade föreställningen finns på en andra DVD en dokumentär av Bennys hustru Mona Nörklit, där vi får följa förberedelserna för den svenska uppsättningen.

Speltid: 2 timmar och 8 minuter (föreställningen) + 1 timme och 20 minuter (dokumentären)

ANDERS LUNDQUIST

PRINCE Live At The Aladdin Las Vegas NPG/Universal

Prince är nuförtiden är oförtjänt ignorerad av media, trots att mycket av det han gör håller hög klass. Visst skulle han behöva en A&R som gallrade bland hans skivor och tvingade honom att vara mer selektiv. Men med tanke på att en ny platta med Prince i slutet av 80talet var en händelse och han var en av det decenniets mest betydande musikmakare passerar hans utgåvor i dag obemärkt förbi. Denna konsertfilm är en tröst för alla som inte fick en biljett till konserten på Globens annex härom året.

En inspirerad spelning med gäster som saxofonisten Maceo Parker, slagverksgudinnan Sheila E och sångerskan Nikka Costa, som framför sin egen sensuella Push & Pull. Prince går kanske inte i frontlinjen lika mycket som förr, men hans konserter har alltid en perfekt blandning av svettig funk, sexiga ballader och sinne för pop. Den enda besvikelsen under denna konsert är att han inte fullföljer den Steely Dan-influerade Money Don´t Matter 2 Night, utan bryter

7

mastering: eller konsten att låta musiken hitta sin kropp.

Om du har känslan har vi tekniken och kunskapen. När du kommer till oss lyssnar vi lika mycket på din musik som på dina idéer om hur du vill att det ska låta.

Vi mastrar alla format, mono, stereo och 5.1. Såväl analogt som digitalt. Vi får musiken att låta bra i alla media. Du hittar oss i Stockholm, Göteborg, Malmö och Helsingfors. Tillsammans skapar vi den ljudbild du inte visste att du drömde om.

www.digitalfabriken.se Digitalfabriken ingår i DCM-koncernen

94 | la musik

DVD

den efter en minut för den betydligt funkigare The Work. Något som dock kompenseras av den magiska balladen Sometimes It Snows In April mot slutet.

Speltid: 1 timme och 20 minuter

ANDERS LUNDQUIST

SAM COOKE Legend ABKCO/Universal

Sam Cooke var en av de viktigaste tidiga soulsångarna, somliga anser att han var nummer ett. Hans inflytande på många av våra största kan inte överskattas och han hade en nyckelroll när det gällde att skapa den syntes av gospel, R&B och popmusik som blev soul. Han var också stilbildare i det att han skrev mycket av sitt material själv och hade framsyntheten att själv starta musikförlag och skivbolag.

Cooke började som gospelsångare i The Soul Stirrers men bestämde sig sedermera för att bli en mer strömlinjeformad soloartist, med målet inställt på att nå både svart och vita, gamla och unga. Parallellt med detta kämpade han i medborgarrättsrörelsen och behöll respekten från sin gamla publik. Han lyckades över förväntan med det mesta han företog sig och skrev ett otal klassiker. Denna DVD berättar hans fantastiska historia, tillsammans med gamla TVklipp och illustrerande intervjuer med hans syskon och kollegor som Aretha Franklin, Lou Adler och Lou Rawls. Cookes framgångssaga var fenomenal och han hann göra oerhört mycket av sin utmätta tid på jorden. Han blev nämligen bara 33 år gammal, då han hade den fatala oturen att hamna i ett bråk på ett billigt motell, under vilket han under oklara omständigheter sköts till döds. Man har gjort det mesta av det begränsade material som funnits att tillgå och denna historia är ett måste om man är det minsta intresserad av soulmusikens rötter. Eller god musik i största allmänhet, för den delen.

8

om allt till 5.1 surroundljud och grävt fram en massa exklusivt material, bland annat tidigare oupptäckta arkivfilmer och stillbilder, animationer som baserats på Lennons egna teckningar. Nya videor har gjorts till hela 15 låtar av DVD:ns 20.

Bland annat till Working Class Hero med mycket material från hans barndoms Liverpool och Jealous Guy med film från inspelningen av densamma. Här finns också en filmupptagning av Lennons sista liveframträdande som ägde rum 1975.

Som helhet en riktig fest för Lennonfans och mer material än man kunde föreställa sig fortfarande fanns oexploaterat om en legend som varit död i 23 år.

Speltid: 1 timme och 20 minuter (exklusive bonusmaterial)

ANDERS LUNDQUIST

CHET BAKER Love At Ronnie Scott´s Inakustik/BMG

Chet Bakers historia är lika tragisk som hans musik var vacker. Vid denna konsert på legendariska jazzklubben Ronnie Scott´s är han sedan länge märkt av ett tungt drogmissbruk. Men konserten är skir och känslig. Här medverkar två gästartister.

Elvis Costello gör några tidiga försök att agera crooner medan Van Morrison visar prov på sin sedvanliga arrogans genom att inte ha orkat lära sig texten till Send In The Clowns. Som han givetvis ror iland ändå.

Men det är Bakers trumpet som har huvudrollen. Man kan dock inte låta bli att önska att han också visade prov på sin mjuka, pojkaktiva sångröst. Som bonusmaterial en intervju som visar att Baker fortfarande hade sinne för humor mitt i allt elände.

Han säger bland annat att han la ner arbetet med sin självbiografi för att ingen ändå skulle tro honom. Här finns också en kort biografi om Baker.

7

Speltid: 1 timme

ANDERS LUNDQUIST

Speltid: 1 timme och 10 minuter (+ 2 timmar bonusintervjuer)

ANDERS LUNDQUIST

NINA SIMONE Live At Ronnie Scott´s Inakustik/BMG

I samband med ett jubileum för den legendariska jazzklubben Ronnie Scott´s 1984 framträdde bland annat Nina Simone. Här växlar hon mellan egna sånger och de låtar hon mer eller mindre gjorde till sina egna (exempelvis My Baby Just Cares For Me). Hon är förtrollande karismatisk (en sådan röst kommer aldrig mer att finnas) och de intervjusekvenser som finns som bonusmaterial antyder att hon trots svåra uppväxtförhållanden hade både självkänsla och självironi. Vi saknar dig redan, Nina.

8

Speltid: 1 timme

ANDERS LUNDQUIST

JOHN LENNON Lennon Legend EMI

Inget Beatlesrelaterat material lämnar EMI utan att man försäkrar sig om att det är så kvalitativt och optimerat det någonsin kan vara. Det gäller också den nya Lennon-DVD:n, för vilken man mixat

8

PETER GREEN SPLINTER GROUP An Evening With Peter Green Splinter Group In Concert Eagle Vision/BMG

De flesta känner till den tragiska historien om hur den briljante ledaren i 60-talets Fleetwood Mac, Peter Green, fick en knäpp, gav bort alla sina tillgångar och var borta från musiken under större delen av 70-talet. Numera är han dock aktiv både på skiva och scen och denna konsert spelades in 2003. I den omfattande repertoaren hittar vi gamla bluesnummer, Feetwood Mac-klassiker och en del nyare originalmaterial. Green skulle knappast vara bandets huvudperson om han inte var en gammal legend men även om hans gitarrspel sällan når forna höjder är det skönt att se honom i så pass god form.

Bandet består av bland andra gitarristen Nigel Watson (som har nog så mycket bluesbett i spelet) och trumslagaren Larry Tolfree (Joe Jackson). Det mesta är bluesbaserat och känns lite gubbigt efter ett tag, Bonusmaterialet inkluderar intervju (där Green verkar ganska frånvarande), turnédokumentär, jukebox, diskografi och videon till låten Real World.

5

Speltid: 2 timmar och 27 minuter (inklusive bonusmaterial)

ANDERS LUNDQUIST

250 kilo soullegend på en tron av falskt guld, kan det vara nå’t?

SOLOMON BURKE Live At North Sea Jazz 2003 Anti/Bonnier Amigo

250 kilo soullegend på en tron av falskt guld, kan det vara nå’t?

Det kan ni lita på.

Efter spelningen på KB i Malmö, för drygt ett år sedan, hälsade jag på Solomon Burke i hans turnébuss; så trång att det var omöjligt att förstå hur han kommit in i den. Jag överlämnade det köttbullsrecept jag hade lovat honom när jag tidigare på året träffat honom i Los Angeles och han gav mig i utbyte receptet på sin egen framgång: ”Gud har gett mig min talang, det råder det inga som helst tvivel om. Men han behöver oss vanliga syndare och dårar för att föra ut sitt budskap, så jag betalar min skuld till honom med det enda jag kan: att sprida kärlek från scenen”.

Och det var precis vad han några minuter tidigare hade gjort; sänkt ner oss i ett kärleksbad och gett oss en rejäl portion av soulmusikens helande och tröstande kraft.

Och han gör samma sak i den här utmärkta konsertfilmen, inspelad i Holland tidigare i år, under den årliga North Sea Jazz Festival. Bandet är mer rutinerat än inspirerat och vi får bara fyra låtar från det fantastiska comebackalbum Burke gjorde förra året, men han sjunger med en kraft och ett engagemang som knappast förminskats sedan hans glans dagar på sextio- och sjuttiotalen.

Som bonus får vi en tre kvart lång, välgjord dokumentär, späckad med visdomsord från mannen: ”Life is so precious, you have to enjoy every moment, ’cause there is no tomorrow, there’s just today. I need a hamburger!”.

7

Speltid: 2 timmar

LENNART PERSSON

KISS Symphony - The DVD Sanctuary/BMG

Ni har nog läst vad det gått ut på redan.

Fet konsert i Melbourne. Stråkorkester iförd smink. Tre akter (enbart Kiss, mer eller mindre akustiskt med liten orkester samt fullt ställ och allt på en gång). Andra officiella giget med Tommy Thayer som ersättare för Ace Frehley (vars nuvarande gitarrstil av en engelsk musikjournalist träffande beskrivits som att jogga genom gröt). Hur det låter? Tja, Kiss vanliga treckordsrock lämnar knappast samma naturliga utrymme för stråkar som exempelvis Metallica och Yes, och arrangören verkar ha varit hållen i strama tyglar av de ärkekonservativa herrarna Simmons och Stanley. Men visst låter exempelvis God Of Thunder pampig. Bäst fungerar dock det akustiska setet, där en avskalad version av orkestern bland annat bidrar till den aldrig tidigare officiellt framförda Shandi (en gång listetta just i Australien) och bra versioner av Forever och Sure Knows Something. Och Paul Stanley sjunger här bra rakt igenom.

Att digitalkameror använts ger dock en trist, billig dokusåpekänsla, med hårda och kantiga kontraster.

7

Speltid: 3 timmar och 39 minuter

ANDERS LUNDQUIST

GENESIS Live At Wembley Stadium Virgin/EMI

Många anser att det finns två eror av Genesis, den med Peter Gabriel på sång och den med Phil Collins på sång. Dock

6

fanns det en mellanperiod på fyra album under andra halvan av 70-talet då Collins sjöng men inte inlett sin solokarriär och inte börjat låta som den moderne Phil Collins, utan mer snarlikt Peter Gabriel. Denna DVD rymmer dock bara den tredje eran, Genesis rena popperiod. Efter den makalösa succén med albumet Invisible Touch, som rymde fem hitsinglar, turnerade Genesis världen runt. Denna konsert är inspelad på Wembley Stadium. Så när som på ett par snabba besök i det förflutna handlar det om 80-talets Genesis för hela slanten. En period som jag hade oerhört svårt för då, men som jag kan se förmildrande drag hos i dag, när man inte hör den där rösten på radion hela dagarna. Genesis var bra på pop också. Och att Collins var en svårslagen frontfigur och en av världens snärtigaste trumslagare kan ingen ta ifrån honom. Som bonus finns turnéprogrammet, ett fotoalbum och en dokumentär om Genesis på turné som visar att de är precis så präktiga och icke rock´n`roll som vi tror. Inget fel i det, de har aldrig utgett sig för att vara något annat.

Men visst var de bättre förr...

Speltid: Cirka 2 timmar (exklusive bonusmaterial)

ANDERS LUNDQUIST

SHAM 69 In Concert: The Adventures Of Sham 69 Hersham Boys Secret Films

Vem hade trott att gamla 77-punkband skulle vara relevanta tjugofem år efter bäst före-datumet? Uppenbarligen finns det dock en nostalgivåg att rida på även i punksvängen. I alla fall i Storbritannien

7

la musik

|

95

DVD

och inte minst i Tyskland. Jimmy Purseys stökiga (många spelningar slutade i slagsmål, nynassekaos och Pursey i tårar) grupp Sham 69 får väl sägas ha tillhört elitserien när det begav sig. Nu, vad som känns som eoner senare, kan man på denna nyinspelade DVD se en skrynklig men högst levande - hey, han är numera uppburen catwalk-modell och konstnär - waila sig igenom Sham 69:s alla hits. Och det är några stycken. Bandet är skränigt, smårisigt och orepat. Men låtar som Hersham Boys, They Don´t Understand, Hurry Up Harry och den oundvikliga Borstal Breakout har en tvåochetthalvtackords-charm som inte tiden kan förstöra. Sjuan i betyget gäller främst för alla som var med då.

Yngre punkarkeologer närmar sig med större försiktighet. Bonusmaterial: intervjuer och biografi.

låt precis det till synes oansenliga men smakfullt utsmyckande spel som lyfter fram låten. Denna konsert, inspelad live på Wiltern Theatre i Los Angeles i februari 2003, är dessutom en fröjd för öronen.

Rent, krispigt ljud med mycket botten.

Kanonlåtar (varav några visar hur underskattat senaste albumet Loose Screw är).

Oerhört välljudande. Och så Hyndes avväpnande mellansnack och förmåga att stoppa mitt i ett intro eller jävlas med bandet på andra sätt för att få dem att inte bli för bekväma. Hon gillar verkligen sin ledarroll. Kort sagt: en höjdare för alla som någonsin gillat The Pretenders.

Bonusmaterialet består främst av ganska traditionella backstageintervjuer.

Tid: 1 timme och 14 minuter

DIO Evil Or Divile

PELLE ALMGREN

Ronnie James Dio bör vara uppåt 70 år gammal vid det här laget med tanke på att han gav ut skivor redan på 50-talet. Men han har sannerligen kvar sin stora, dramatiska röst. Så också på denna relativt nyinspelade konsert från New York. Det är kul att se Jimmy Bain tillbaka i bandet och Simon Wright gör sitt bästa för att låta som Vinnie Appice bakom trummorna. Dock tycker jag att gitarristen Doug Aldrich (som vi kunde se med Whitesnake i somras) saknar karaktär och personlighet. Dessutom lyckas han missuppfatta riffet till Rainbowklassikern Man On The Silver Mountain så till den milda grad att det blir en låt bland andra. Även om hans inriktning på slott, drakar och demoner känns daterad så levererar Dio alltid som sångare. Utöver konserten finns en rätt kass backstagedokumentär, fotogalleri (men ingen gillar väl Dio för utseendet…) en video till Push som introduceras kul av Tenacious D. Dessutom en intervju med en karaktäristiskt distanslös Ronnie Dio. Det är alltid lika Spinal Tap att höra honom tala om den mörka sidan.

6

Warner Music

Jag var lite besviken på Peter Gabriels senaste konsert, då jag tyckte att scenshowen tog bort koncentrationen från musiken. På DVD förstärker de båda varandra och det blir mindre rörigt. Man får rentav misstanken att showen anpassats mer för att fungera i TV-rutan än på arenor. Här finns låten där Gabriel går runt i en stor boll, den där han cyklar runt, den där han hänger upp och ner och den där han filmar publiken. Sökt eller spännande? Jag kan inte riktigt bestämma mig. Här finns ganska många låtar från den senaste (och rätt underskattade) skivan Up, den tidigare outgivna Animal Nation och en blandning av gamla klassiker. Liksom de tidigare livefilmerna POV och Secret World Live (och liksom allt den här mannen släpper ifrån sig) är det genomarbetat och andas kvalitet, samtidigt som det bitvis också tenderar att bli väl sterilt, 80-talsstabbigt och perfektionistiskt.

Men så var det ju den där Rösten, som räddar allt. Varje gång. Bonusmaterialet består av en dokumentär om tillkomsten av showen, basisten Tony Levins fina fotogalleri och möjlighet att själv mixa Growing Up om man har Mac OS X eller Windows 98 (eller bättre).

8

Speltid: 2 timmar och 11 minuter

Speltid: Ca 1 timme och 30 minuter (exklusive bonusmaterial) Ljud: DTS, Dolby Surround, Dolby Digital 2.0

ANDERS LUNDQUIST

SCORPIONS Acoustica Warner Music Vision

ANDERS LUNDQUIST

THE PRETENDERS Loose In LA Eagle Vision/BMG

The Pretenders är ett coolt band men en ännu coolare ledare, Chrissie Hynde. Det är nu över 20 år sedan två av originalmedlemmarna dog och Hynde och trumslagaren Martin Chambers bestämde sig för att inte ge upp. De har liksom bara fortsatt göra bra grejor i sin tidlöst jingel-jangliga poprockstil vare sig de varit på modet eller inte. När Hynde återanställde Chambers, som fått sparken under ovärdiga omständigheter, och fann den briljante gitarristen Adam Seymour hittade bandet formen igen. Seymour är perfekt för detta band. Han kan ge varje

96 | la musik

ANDERS LUNDQUIST

Eagle Vision/BMG

PETER GABRIEL Growing Up Live

8

Speltid: 2 timmar och 20 minuter (inklusive bonusmaterial)

De tyska veteranerna (där de tre nyckelmedlemmarna varit med de senaste 25 åren) följde upp sitt samarbete med symfoniorkester med ett annat avsteg från den vanliga hårdrocken: ett akustiskt album, som också släppts på DVD. Inspelat i ett portugisiskt kloster är Acoustica en genomarbetad affär, med extramusiker, körsångerskor och rikligt med svepande kameraåkningar. Ljussättningen är smakfull och ljudet är också fint. Scorpions väljer av naturliga skäl främst sina lugnare låtar plus några obligatoriska hits. Dessutom ett par mer eller mindre otippade covers (Queen, Cars och Kansas). Visst går det att göra sig lustig över bandets klichéfyllda ballader och oerhört förutsägbara uttalanden på halvknagglig engelska. Men om

5

inte Klaus Meine vore så irriterande nasal och obluesig så vore detta en ganska njutbar upplevelse. Sedan har jag blivit lite sentimental med åren och tycker att det är lite coolt med ett tyskt band som trotsade sitt hemlands jantelag och erövrade världen, Spinal Tap eller ej.

Låtarna varvas med dokumentära inslag, men dessa går att programmera bort om man enbart vill se konserten. Som bonus fyra videor, dokumentär och intervjuer.

Speltid: 2 timmar och 37 minuter (inklusive bonusmaterial)

ANDERS LUNDQUIST

SIMON & GARFUNKEL The Concert In Central Park Sony Music

Paul Simon och Art Garfunkel hade inte uppträtt ihop på tio när de återförenades för den turné som 1991 kröntes i Central Park (och som också nådde Göteborg lite senare). 60-talsnostalgin är på topp när den omaka duon går igenom de mest klassiska låtarna och adderar lite av sin 70-talsrepertoar (åtta låtar från Simons solokarriär och en från Garfunkels, den i sammanhanget passande A Heart In New York) samt en halv Chuck Berry-cover. Och visst är det vackra sånger, men speciellt visuellt upphetsande är det sannerligen inte.

6

Speltid: 1 timme och 26 minuter

ANDERS LUNDQUIST

JIMI HENDRIX Live At Berkeley Universal Music

Jimi Hendrix gjorde två i dag klassiska spelningar på Berkeley Community Theatre i maj 1970, varav båda spelades in och den första även filmades. Det handlar om en tidstypiskt kornig och smått kaotisk konsertfilm med närgångna inzoomanden. Gitarrlegenden kompas i bästa friformstil av Billy Cox och Mitch Mitchell och man spelar många av de klassiker som borde vara uttjatade men som aldrig går att tröttna på eftersom versionerna skiljer sig mycket från varandra.

Filmen inleds med Jimi i limousinen och en del dokumentära bilder inför konserten. Den andra Berkeley-konserten finns i 5.1-mix (endast ljud) som bonus på denna DVD och är även släppt som separat CD. Hendrix gamle originalproducent Eddie Kramer har medverkat vid de nya mixningarna.

6

Ljud: Stereo och 5.1

ANDERS LUNDQUIST

QUEEN Greatest Video Hits 2 EMI

Det paradoxala med Queen på DVD är att deras musik var intressantare på 70-talet och videorna av naturliga skäl höll högre klass på 80-talet. Om man inte har pengar att köpa två dubbelDVD med bandet får man helt enkelt prioritera vad som är viktigast: musiken eller det visuella? Personligen har jag gjort det naturliga valet att ha bandets tidiga produktion på CD och den senare på DVD. Denna kollektion täcker alla bandets 80-talsvideor från deras utskällda

7

discoplatta Hot Space och fram The Miracle. Som bonus finns flera videor med kommentarer från bandet, intervjuer från tre olika albumutgivningar, en del livelåtar och en dokumentär från inspelningen av One Vision (både i skivstudion och videon). Bandets 80-talsvideor är mycket uppfinningsrika och de flesta är ett kärt återseende, även om inte ens de själva kan hitta något gott att säga om videorna och låtarna från Hot Space. ”Före sin tid” försöker Brian May, men verkar inte ens tro på det själv. Men de låter bra i surround sound.

Speltid: Över 3 timmar

ANDERS LUNDQUIST

RUSH Rush In Rio BMG

Kanadensiska Rush har alltid haft en tendens att bli lite för kontrollerade och perfektionistiska för att bli ett hundraprocentigt liveband. De sista spelningarna på deras 66 gig långa comebackturné gjordes dock i Brasilien under kaosartade omständigheter. Både väder och utrustning la käppar i hjulen. Kanske är det därför denna film från deras show i Rio är så levande. Visst spelas det fel ibland, men jäklar vilken lyster det finns i spelet. Mycket beror nog på de 40 000 dårar som skrålar med. Ofta säger bandet att publiken spelar en lika stor roll i en konsertsituation som de själva gör och det är förstås oftast bullshit. Men de fullständigt galna brasilianarna tar mer eller mindre över. De sjunger allsång till och med i krångliga instrumentallåtar som YYZ och beter sig i största allmänhet som om varje låt framfördes av The Beatles på toppen av deras karriär. Det är nästan rörande att se och höra och bidrar säkert till att Alex Lifeson, Geddy Lee och Neil Peart ibland bara stannar upp och garvar åt hela situationen. Det mänskliga klär dem. Och låtvalet är verkligen extra allt, för att parafrasera en klassisk beställningsform hos en känd hamburgerkedja. Som bonus en dokumentär om Rush i Sydamerika.

8

Speltid: 2 timmar och 8 minuter + 45 minuter dokumentär

ANDERS LUNDQUIST

MARILLION From Stoke Row To Ipanema EMI

Dokumentär om hur det gick till när Steve Hogarth kom med i Marillion 1989 och konsert som visar varför det fungerade. Med Fish hade man en mer karismatisk frontfigur men Hogarth har en annan musikalisk bredd och man lyckas behålla sin särart i materialet från Season´s End, som är mest representerad live eftersom det var gruppens senaste platta vid konserttillfället. Bandet har sedan det här fortsatt utvecklas på ett nyfiket vis och förtjänar betydligt mer respekt än de oftast får.

7

Speltid: 3 timmar och 3 minuter

ANDERS LUNDQUIST

DVD

D

et är ju trots allt en musikform som fortfarande ligger i botten på de flesta former av populärmusik. Behöver vi verkligen en officiell påminnelse om att bluesen är en stor musikform, som ständigt gör sig påmind av alldeles egen kraft?

Det behöver vi kanske, trots The White Stripes.

Men är det då i så fall meningen att vi ska glömma bort bluesen igen nästa år? Är det här inte bara ännu ett meningslöst jippo?

Ett sätt att skyffla på oss ännu en räcka mediaprodukter?

Eller handlar det här helt enkelt bara om dåligt samvete? Är det ett sätt att försöka mildra det faktum att bluesen växte fram ur den systematiska förnedring och det stenhårda förtryck det amerikanska samhället under många decennier utsatte afrikanska slavar för?

Den tretton timmar långa TV-bonanza som regissören Martin Scorsese iscensatte tidigare i höstas, på amerikanska kabelkanalen PBS, snuddar då och då vid ämnet, men landar gång på gång i det förväntat romantiska istället.

Vi bjuds några olika regissörers lika välmenande som fantasilösa grepp på samma gamla myt om den ensamme mannen i den där vindpinade vägkorsningen i Mississippi. Han som sålde sin själ till djävulen i utbyte mot att själv bli en djävul på gitarr, ni vet.

Wim Wenders gör en ansträngd film om motsättningarna mellan blues och gospeln, mellan det profana och det sakrala. Chris Thomas King, som spelade blueslegenden Tommy Johnson i bröderna Coens O Brother, Where Art Thou?, gör samma roll här. Jag tror till och med att han har samma kostym och hatt. Fast han ska den här gången föreställa Blind Willie Johnson, så han har fått träna på att vända upp ögonvitorna och se blind ut.

Wenders ger oss åtminstone några fina filmklipp med en av mina hjältar, JB Lenoir; en lika osannolik som knivskarp kombination av showman och politiker. Och filmens soundtrack innehåller i ärlighetens namn en del nyinspelade pärlor till bluestolkningar.

Mike Figgis gör en relativt straight dokumentär om hur bluesen kom till England i slutet av femtiooch början av sextiotalet och vi anar att det blev en industri av den importen, men ingen vågar säga att få saker av värde kommit ur den. Mer än kanske att Robert Johnson i dag är ett namn känt av de flesta, även utanför bluesdiggarnas skara.

Den nyinspelade musiken i filmen känns, i motsats till den i Wenders film, märkligt lösryckt. Lulu sjunger en Las Vegas-ballad och Tom Jones är bättre än han någonsin varit i en tät, avspänt orepeterad Love Letters. Men det har inte så mycket att säga oss om bluesen.

Van Morrison sjunger åtminstone en blues.

Och Clint Eastwood, själv en frustrerad hobbypianist, får i sin egen film snacka piano med sina pianohjältar.

Roligast blir det i Marc Levins Godfathers And Sons när Chuck D från Public Enemy möter Marshall Chess, son till den legendariske skivbolagsmannen Leonard Chess, och några av skivbolaget Chess gamla studiomusiker. Då plötsligt förstår man ett och annat om relationerna mellan raserna och om hur bluesen fortfarande kan föra ihop och inspirera

Som om inte alla år vore bluesens.

DVD med Lennart Persson musiker från vitt skilda stilar och epoker.

Här kommer man plötsligt en bit ifrån känslan av att här har ett gäng åldrande filmregissörer försökt göra bluesen till ett museiföremål; de tycker nog att de har gjort en hedervärd sista-minuten-ansträngning för att bevara en utdöende art. När det i själva verket är så att bluesen aldrig ens funderat på att dö; den har istället gång på gång återuppfunnit sig själv genom att inspireras av de musikformer som i sin tur stulit inspiration från bluesen – jazzen, countrymusiken, Broadway och Tin Pan Alley, popmusiken och hiphopen.

Det är väldigt lätt att se parallellerna mellan Outkast-hiten Shake Ya Ass och det godhjärtade snusk veteranen Bobby Rush och en storgumpad kördam ägnar sig åt på en liten scen i Memphis.

Och att Chuck D och hiphoparna i dag visar sig älska ett Muddy Waters-album som Muddy själv kallade ”a piece of dogshit” introducerar åtminstone ett välkommet moment av överraskning i den här serien.

Det är annars inte många nya idéer som vädras, inte särskilt många dörrar som öppnas. Det är samma gamla visa en gång till. Bara lite proffsigare och mer påkostat producerad.

TV-serien har nu sammanställts och utökats i en maffig och dyr dvd-box med titlen Martin Scorsese Presents The Blues. Den kan ni vara utan.

Skaffa däremot cd-soundtracket till Wenders film, The Soul Of A Man. I Lucinda Williams och Becks tolkningar av Skip James, i Lou Reeds och Marc Ribots tolkningar av Blind Willie Johnson och i Los Lobos och James Blood Ulmers av JB Lenoir finns bevisen för att bluesen är långt, långt från döden.

Och söker ni en bra, levande historielektion i blueshistoria ska ni skaffa de två dvd-volymerna av The American Folk Blues Festival som i Sverige distribueras av skivbolaget Universal. De är en fest från början till slut.

Inspelningarna är hämtade från de årliga europeiska paketturnéer som amerikanska bluesmän i regi av två tyska arrangörer gjorde från 1962 och framåt.

De fem första årgångarna av den turnerande festivalen spelades in av en tysk tv-kanal och ur dess arkiv har man grävt fram dryga trettiotalet framträdanden med legender som Sonny Boy Williamson, Lightnin’ Hopkins, T-Bone Walker, Howlin’ Wolf, Otis Rush, ”Shakey” Horton, Junior Wells, John Lee Hooker, Big Joe Williams, Mississippi Fred McDowell, Otis Spann och Muddy Waters.

De kom från ett USA som behandlade dem som andra klassens medborgare och möttes här med

respekt, beundran och rättvis ekonomisk kompensation. Hooker berättar i Charles Shaar Murrays biografi över honom att han under sin första Europa-tripp kände sig som ”en president…eller som Jesus”.

Nästan alla föreställningar var utsålda, stämningen var hög, publiken djupt uppskattande. De amerikanska artisterna svarade med att ge briljanta framträdanden. Mycket av detta engagemang går fram med stor kraft också i dessa unika TV-framträdanden. Trots att artisterna i åtminstone första årgången placerades i välmenande, men lätt löjeväckande kulisser. Memphis Slim spelar på en vilda västern-saloon och nattklubbseleganten T-Bone Walker från Los Angeles kan ses sittande på en fejkad sydstatsveranda, med en flitigt stickande kvinna vid sin sida…

En svettdränkt Otis Rush, i slips, med tillbakaoljat hår och rakbladsmustasch, solglasögon och lamullskofta är å andra sidan obeskrivligt cool i 1966 års upplaga, inför en lätt förstenad tv-publik.

Hans I Can’t Quit You Baby är anledning nog att köpa de här dvd:na. Och då finns här ändå Junior Wells sexiga Hoodoo Man Blues och Sonny Boy Williamson i en smygande, suggestiv Nine Below Zero.

Och Muddy; med upphöjd, kejserlig aura. Och det är bara första volymen.

Sonny Boy slår i sin introduktion av Lonnie Johnson fast att ”when I mean soul, I mean SOUL”, men han skulle lika gärna ha kunnat tala om Lightnin’ Hopkins i volym två, som skapar stor ”soul” bara genom att trycka ner en enda gitarrsträng.

Hela hans uppenbarelse andas för övrigt osviklig stil; en glasklar illustration, utan ett endaste ord, till varför vita pojkar under den här tiden plötsligt insåg att de alla ville vara svarta män. Och säkert en glasklar förklaring till varför all riktigt bra rockmusik alltid haft sina rötter i svart musik, och varför ingen rockmusik är bra om den inte har det.

Och vad ska man säga om de tre sensationella låtarna med Howlin’ Wolf, detta grizzlybjörnmonument över bluesen i dess allra mest avskalat primala form? ”Is you ever been in the groove?”, frågan han innan han sjunger ”I’ll Be Back Someday”. Och fortsätter: ”well, I AM gonna put you WAY down in the woods”.

Och ni kan lita på att han gör det.

Några månader senare gick the Rolling Stones inspelning av hans ”Little Red Rooster” direkt i topp på den engelska hitlistan.

LENNART PERSSON LENNART@LAMUSIK.NU

la musik

|

97

• Sveriges största sortiment av DVD-film, över 7000 titlar i lager • Beställ före 16.00, leverans nästa dag

Sagan om de två tornen Extended (4-disc) 369:-

Sagan om de två tornen Collector's box (5-disc) 529:-

• Förlängd version av Sagan om de två tornen • 2 Oscar, 4 Oscar-nomineringar

• Unik samlarbox med ministaty av Gollum

• Total speltid 3 tim 46 min

• Extendedversionen samt en extra skiva om Gollum

Alien Quadrilogy Box (9-disc)

Indiana Jones Box (4 disc) 529:-

699:• 25 år sedan första Alienfilmen gick upp på bio

Box med de tre Indiana Jones-filmerna: -

• Box med extendedversionen av alla filmerna samt 40 timmar extramaterial

Indiana Jones och de fördömdas tempel

-

Indiana Jones och det sista korståget

• Kommentatorspår av alla regissörer

-

Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten

-

En skiva med över 3 tim bonusmaterial!

• Scener filmade från olika vinklar

Örnnästet

Terminator 3 - Rise of the machines (2-disc)

179:209:-

• Årets mest efterlängtade action nu på DVD • För åtta år sedan försökte ondskans makter skicka en Terminator tillbaka i tiden, nu vill de onda maskinerna försöka igen...

Beställ vår nya 100-sidiga katalog kostnadsfritt på www.discshop.se

• Över 1 miljon biobesökare i Sverige 1969 • En efterlängtad klassiker nu på DVD!

r

Gladiator 99:-

Silver Fang - Vol 1

Office Space 99:-

Resident evil 89:-

Monty Python and the Holy Grail (2-disc) 99:-

Nyckeln till frihet Collector's Edition 99:-

Matrix 139:-

Das Boot Director's Cut 129:-

Terminator Special Edition (2-disc) 149:-

Abyss - Special Edition (2-disc) 149:-

Independence Day - Special Edition (2-disc) 149:-

Iron Maiden - Live after death 199:-

Rolling Stones Four Flicks 579:-

Simon and Garfunkel - Live in Central Park 179:-

59:-

Över 1300 Lowprice-titlar på www.discshop.se

Saving Private Ryan - Special Edition (2-disc) 139:-

Blood in, blood out 119:-

Fargo 129:-

Gilbert Grape 139:-

Över 1200 Midprice-titlar på www.discshop.se

Braveheart (2-disc) 149:-

Fight Club (2-disc) 149:-

Rovdjuret Special Edition (2-disc) 149:-

Fler 2 disc-titlar på www.discshop.se

Chess - På Cirkus (2-disc) 199:-

AC/DC - Live at Donington 179:-

Queen - Greatest video hits 2 (2-disc) 259:-

Över 1200 musikdvd-titlar på www.discshop.se

Discshop Sv. Näthandel AB Box 52, 171 11 Solna.

Tel. 08-505 655 50

Regissören Adrian Maben om I dagarna släpps Pink Floyd Live at Pompeji på DVD, i en så kallad Director´s Cut. Nedan berättar regissören Adrian Maben om de ursprungliga inspelningarna och arbetet med den nya versionen.

pinkliveflatoyd pompeji

ÖVERSÄTTNING ANDERS LUNDQUIST

Varför litade man inte på pressen?

– Pink Floyd gav inte intervjuer under 70-talet och mycket få TV-framträdanden gjordes. Vid ett tillfälle berättade Roger Waters för mig att gruppen under sitt turnerande i USA anlitade en person med den specifika uppgiften att tacka nej till alla förfrågningar om intervjuer och pratshower. De behövde inte media. Press och TV var misstänkta och del av en vuxenvärld som ignorerades eller föraktades. Ju mer de vägrade att ge intervjuer desto mer försökte givetvis pressen komma dem nära. Detta var bandets Pol Pot-kvalitet: förbli osedda, mystiska och inte låta någon veta vilka vi är. Våra privatliv och våra familjer är ingen annans angelägenhet. Denna idé om att inte förekomma i media sträckte sig ända till publicitet för deras konserter. Så vitt jag kan komma ihåg var det få affischer eller tidningsannonser för deras konserter. Ryktesspridningen var tillräcklig. Till och med innan Dark Side Of The Moon kunde ett ställe som Earls Court fyllas med ett dygns varsel om ryktet spreds att Pink Floyd skulle spela där. En av följderna av bandets misstro mot pressen var att de individuella medlemmarna kunde gå nerför gatan utan att bli igenkända. Jag tror att den anonymiteten var något som tilltalade dem förutsatt att konserterna alltid drog mycket folk. Å andra hand, om man lyckades få tillträde till bandet kunde de vara både väldigt tillbakalutade OCH sarkastiska. Exempelvis i den svartvita intervju i Pompeji-filmen där alla fyra vägrar att gå intervjuaren till mötes. Är ni nöjda med filmandet?

Vad menar du med ”nöjda”? Alltså, tycker ni att det är intressant? Lång paus. Vad menar du med ”intressant”? Roger Waters var möjligen den av de fyra som kunde få en att känna sig mest obekväm.

Deras roadie, Peter Watts, påpekade att Syd Barrett var tusen gånger värre.

Hur blev Mademoiselle Nobs gjord?

– Under inspelningsdagarna i Paris, som ägde rum våren 1972 för att fylla en del luckor som lämnats under inspelningarna vid Pompeji, bestämde gruppen att de ville göra en bit med en ylande hund. Kunde jag finna en känslig hund, helst en Afghan, som kunde yla till ett munspel? Jag hade ingen uppfattning om sjungande hundar men jag mindes Madonna Bouglione, cirkusdirektören Joseph Bougliones 30-åriga dotter eller brorsdotter, som var känd för att vandra omkring på Paris gator med en hund som hette Nobs. Kunde hunden klara detta? Madonna kom till Studios de Boulogne i Paris utkant, med en nervös och mager Nobs i

10 | | lalamusik 100 musik

koppel. David spelade munspel, Roger akustisk gitarr och Rick såg till att hunden stannade på bordet medan han höll mikrofonen i rätt riktning. Det visade sig att Nobs sjöng någorlunda rent. Vid filmens premiär hade hon blivit en stjärna Men varför Pompeji och inte Croydon?

– Den ursprungliga idén 1971 var att göra en film och använda moderna eller samtida målningar av Chirico, Delvaux, Magritte eller Christo i någon sorts surrealistisk dekor. Jag trodde i min naivitet att det skulle vara möjligt att kombinera god konst med Pink Floyds musik. Vid ett första möte med bandets manager Steven O´Rourke och David Gilmour tog jag försiktigt fram några böcker och några foton av målningar. De var mycket artiga och fullständigt skeptiska. Vi kom överens om att diskutera ämnet vid ett senare tillfälle. Med andra ord: ”glöm hela idén”. Tidigt samma sommar åkte jag på semester till Italien. Jag hade en fransk flickvän och ville ta henne till Rom, där jag hade studerat filmteknik vid Centro Sperimentale di Cinematographia. Vi åkte vidare söderut till Neapel och Pompeji. Vi betalade entrén till den antika staden och gick omkring under den heta eftermiddagssolen. Forum, Jupiters Tempel... Tidigt på kvällen upptäckte jag att jag förlorat mitt pass någonstans bland ruinerna, möjligen i amfiteatern där vi hade suttit och ätit en smörgås. Jag skyndade tillbaka till järngrinden, som vid den tiden var en av Pampejis entréer och försökte förklara för vakten vad som hänt. Till min förvåning blev jag insläppt och jag återvände ensam till amfiteatern vars väggar och säten var gjorda av sten. Det var märkligt. En stor, tom amfiteater med några ekande insektsljud och det försvinnande ljuset som innebar att du knappast kunde se den motsatta sidan av denna jättelika struktur som byggts för över 2000 år sedan. Jag förstod instinktivt att detta var den rätta platsen för filmen. Det var ett måste. Det fanns ytterligare ett skäl. Åtskilliga konsertfilmer eller reportage om musiker hade redan kommit ut. Bob Dylans, råa, svartvita Englandsturné i Don´t Look Back, magnifikt filmad av D.A. Pennebaker. The Rolling Stones Gimme Shelter. Richard Lesters Beatlesfilmer. Och framför allt Woodstock. Dessa musikfilmer förlitade sig alltid mycket på förhållandet mellan bandet och dess publik. Det verkade obligatoriskt med en stor publik, och att bandet framstod som mycket framgångsrikt.

Vad var det för mening med att göra en liknande konsertfilm med Floyd? Skulle det inte vara bättre

att hitta en annorlunda idé i stället för att göra ännu en kliché, ännu en dokumentär med fans och en jublande publik?

– Att filma musik borde betyda mer än att bara filma en konsert. På något sätt föll allt på plats den kvällen i den antika staden. Filma den tomma amfiteatern, återuppväcka Pompejis ande med ljud och färg, föreställa sig att spöken från det förflutna på något sätt kunde återvända. Jag hittade aldrig mitt pass. Senare läste jag Gradiva av W. Jensen (och Freuds analys av hans berättelse), där en tysk arkeolog går omkring i Pompeji mitt på dagen och skymtar (eller får för sig att han skymtar) en ung kvinna med samma sorts kläder som man bar för 2000 år sedan. Är detta en sorts hallucination? Har han blivit galen eller existerar hon verkligen? Bokens kusliga och gripande stämning var exakt den sorts känsla jag ville ha som grund för filmen. Gradiva, intrycket av hon faktiskt kunde vara där runt hörnet, så att säga. Croydon kändes liksom inte lika lockande.

Uppstod några byråkratiska problem?

– Neapels Soprintendenza, den officiella styrelse som har kontrollen över Pompeji, var givetvis misstänksam mot idén att låta ett rockband spela i amfiteatern. Efter en del letande hade jag turen att finna professor Carputti på Neapels universitet som hade goda kontakter med styrelsen och som även var Pink Floyd-fan. Efter en brevväxling och betalningen av inträdet (ganska dyrt även på den tiden) var problemet löst och vi fick tillstånd att filma innanför teaterns väggar under en sexdagarsperiod.

Hur valde ni låtmaterialet?

– Echoes 1 och 2 kom med för att albumet Meddle just skulle ges ut. De övriga låtarna valdes av bandet. Jag bad försiktigt att få inkludera Saucerful Of Secrets eftersom jag trodde att Rogers spektakulära slag på gonggongen och Davids kontrollerade tortyr av gitarren skulle se fantastiska ut i amfiteatern.

Några anekdoter kring filmandet?

– Efter att de mer eller mindre tackat ja till att göra filmen i Pompeji insisterade Floyd på en teknisk punkt. INGEN playback. Ljudet MÅSTE spelas in live på 16-kanalsband. Det visade sig att ljudkvalitén var fantastisk, som om stenväggarna i amfiteatern var bättre än en inspelningsstudio. Det tog oss tre dagar att få elektriciteten att fungera i teatern. Jag höll på att bli galen i mina försök att få problemen lösta medan Floyd flöt omkring och gjorde inget eftersom det inte fanns något att göra.

ADRIAN MABEN

På den tredje dagen föreslog Peter Watts i desperation att vi skulle flyga in en engelsman från London, en elektrisk trollkarl, förklarade han med enorm övertygelse. Vi skulle just ringa honom då ljuset plötsligt slogs på. En lång kabel sträckte sig från amfiteatern till den lokala kyrkan.

Matidén: att filma bandet i en restaurang. Hotellet där vi bodde hade varit bra. Vi ville alla göra det.

Det skulle vara italienska kypare, pasta, lokalt vin och småprat. I slutändan övergavs idén ingen tid, inga pengar men återvände som en bumerang till EMI Abbey Road-studion ett par år senare. Te och äppelpaj var på menyn. 30 år senare, under färdigställandet av Directors Cut-versionen, återvände jag till Pompeji och åkte för att besöka det gamla hotellet. Alla fönsterluckor till de cirka 30 rummen var stängda. Det var uppenbarligen nedlagt och övergivet sedan många år tillbaka. Ett slags andra Pompeji. Jag funderade på att använda det för den nya versionen. Men skulle det vara möjligt att komma i kontakt med ägarna och återvända till de dammiga sovrum och den stora restaurang med kök som vi aldrig fångat på film? Skulle de gå med på det? Och skulle de som såg filmen förstå den tid som förflutit?

Jag minns tydligt hur jag lyssnade på den första inspelningen av Echoes i mitt hotellrum september 1971. Bandet hade gett mig en provskiva på vinyl och jag låg på min säng och lyssnade på den på en skruttig gammal italiensk grammofon som jag lånat. Samma natt var jag tvungen att göra en teknisk analys (kameravinklar med mera) med en penna, en linjal, ett stoppur som jag lånat från scriptan Marie-Noel Zurstrassen och ett barns övningsbok. Jag har fortfarande kvar boken någonstans Floyd åkte direkt efter den sjätte dagens filmande och producenten kunde inte betala hotellräkningen.

Kontanterna var slut! Jag ombads att stanna på hotellet till pengarna anlänt. Negativen hade skickats till Rom och skulle (förhoppningsvis) flygas till Paris för att framkallas. Medan jag satt ensam på Grand Hotel och drack för mycket vin funderade jag på vad jag skulle göra därnäst. Framför allt gnagde frågan om huruvida bandet skulle gå med på att i efterhand fylla i de luckor jag lämnat under filmandet?

NOTERINGAR KRING POSTPRODUKTIONEN: Såg de en arbetskopia av filmen?

– Ja, allt var OK utom det som filmats med transflex, som de ogillade (speciellt Roger). Jag höll med men såg ingen möjlighet att ersätta det. Redigeringen gjordes i landet och på grund av penningbrist (vilket alltid var problemet), var klippbordet en ateljé intill mitt sovrum. Jag anser fortfarande att det är en katastrofal idé att redigera en film i det hus du bor i. Det borde finnas ett avstånd mellan klipprummet och det ställe där du äter och sover. Edinburgh Film Festival 1972 blev ett genombrott för filmen. Recensionerna var väldigt bra och Pink Floyd Live At Pompeji var lanserad. Originalfilmen var en timme lång. När jag några år senare flygfiskade med Roger Waters diskuterade vi hur den kunde göras längre. Bandet skulle inleda inspelningarna av Dark Side Of The Moon i EMI Abbey

” Road-studion, Roger var med på noterna och lyckades på något sätt övertala de andra. Jag försökte desperat hitta en bättre titel. Pink Floyd Live At Pompeji kändes för platt, för tydligt beskrivande, för pretentiöst. Jag letade efter något mer jordnära och bitigt. I slutändan blev namnet kvar på grund av den stora roll staden Pompeji spelade och för att det var underligt att vara ”live” på ett ställe som var dött.

Levde den färdigställda filmen upp till dina förväntningar?

– Givetvis inte. Jag är alltid besviken, jag ältar alltid vad som gick fel. På något underligt sätt försöker jag fortfarande korrigera misstag som gjordes för 32 år sedan.

Vilka är dina bästa minnen?

– Septemberljuset över Pompeji, de långsamma zoomningarna i början och slutet av Echoes, Jose Pinheiros kreativa redigering (han gick vidare till att regissera egna filmer), de svartvita scenerna av när man åt ostron och påläggen i Paris, den triviala dialogen om äppelpaj i EMI:s fikarum. Såvitt jag vet är Pink Floyd Live At Pompeji den enda film som visar hur gruppen faktiskt spelade in sin musik (påläggen på Echoes 1 och 2 i Paris och inspelningarna av Dark Side på EMI Abbey Road). Jag tror att filmens snabba tempo fungerar än i dag. Man måste komma ihåg att originalversionen gjordes klar 1972, åtskilliga år före MTV och promotionvideor.

Pink Floyd Live At Pompeji är den första videon?

Vilka är dina värsta minnen?

– Transflexoperatören som använde dubbla öronproppar och hela tiden sa ”varför måste de spela så högt?”. Förstörandet av originalmaterialet på 35 millimetersfilm - 548 burkar! Kritikern på The New Yorker som hatade filmen: ”Se myrstorlek krälande omkring på Pompejis skatter”. Eller något liknande med samma andemening.

Kom medlemmarna i Pink Floyd överens med varandra?

– Det fanns inte ens en antydan till det minsta

gräl eller problem. Under inspelningarna pratade vi om hur de lyckades undvika interna gräl. ”Vi har utvecklat ett antal olika metoder”, var det hemlighetsfulla svaret.

Var originalfilmen en framgång?

– Jag antar det. Producenterna började komma tillbaka till mig med förslag på andra filmer. De sa ”vad tror du om Moody Blues med Grand Canyon i bakgrunden eller Deep Purple framför Taj Mahal?” Det verkade inte vettigt.

Varför använde du rymdfoton i Director´s Cutversionen?

– Sedan originalversionen av filmen visades har rymdkapslar skickats ut för att undersöka solen och planeterna i vårt solsystem (med undantag för Pluto). Hubble, rymdteleskopet, har tagit fantastiska bilder av avlägsna galaxer och yttre rymden.

Kunde man föreställa sig att människor eller varelser som levde på en avlägsen planet plocka upp signaler av musik som ekade från stenväggarna i en gammal amfiteater? Undersökningar gjordes.

Rymdskeppet i början av filmen lyfter inte från jorden utan för att bege sig mot jorden Om det gör detta måste det resa genom yttre rymden, galaxer, asteroidbälten, förbi planeterna i vårt solsystem, kanske passera nära månen och slutligen nå jorden.

I dag överöses vi av rymdbilder och att hitta bilder som är både meningsfulla och ger ett visuella intryck är förvånande nog inte så lätt som man kan tro. Efter flera konversationer (mest på telefon) nämnde David Gilmour vänligt nog Planets-serien som BBC filmat och föreslog att jag skulle använda en del av deras material. En del, men inte allt, av de inledande och avslutande scenerna togs från den serien. Det mesta är framställt i dator men med originalfoton eller filmer från NASA som startpunkt. När det gäller resten av rymdfilmen bad min vän Patrick Hester NASA om tillstånd. De samarbetade villigt i syfte att se sina bilder kombinerade med Pink Floyd-musik!

la musik

|

101

BETYG: 1-10 La Musik Box 92114 120 07 Stockholm

filmbio

FILMREDAKTÖR : MARIA LINDSTRÖM MARIA@LAMUSIK.NU

För kult för att man inte ska falla handlöst KILL BILL - VOLYM 1 En kvinnlig yrkesmördare (Uma Thurman) som attackerats på sin bröllopsdag av ledaren Bill och sina “kollegor” vaknar ur koman med ett enda mål – hämnd. På sin Att göra-lista skriver hon fem namn, fyra kvinnor och Bill. Och alla ska de dö.

Quentin Tarantinos återkomst är efterlängtad och att filmen planerats i tio år gör inte saken värre. Visst doftar Tarantino spontant 90-tal, men faktum är att man bara behöver höra filmmusiken för att förstå att han inte är en föredetting.

Kill Bill var egentligen bara tänkt att bli en film, men Tarantino lyckades inte klippa ner den till mindre än närmare fyra timmar och när filmbolaget sa stopp så klöv han den bokstavligen på mitten. Kill Bill - Volym 1 är inget för de äckelmagade, den badar i gejsrar av blod och avhuggna kroppsdelar, men samtidigt är det så överdrivet att det närmast blir Monty Python-komiskt på sina ställen. Tarantinos kännetecken, den snackiga dialogen, får inte lika mycket utrymme här, för det här är Uma Thurmans kick assshow.

Trots att Kill Bill egentligen har alla ingredienser för att kategoriseras som en riktig kalkonrulle är det här faktiskt för kult-coolt för att man inte ska falla handlöst ändå. Att volym ett dessutom slutar med en cliffhanger höjer förväntningarna på volym två ännu ett snäpp.

Bra gjort, Q & U. Premiär 3 december.

8

102 | la musik

FILM

LOVE ACTUALLY romantisk komedi

7

Det här är en Shortcuts på kärlekens villkor, om 19 människor och deras

Idén med stor summa pengar som frestar både goda och onda att blanda sig i leken är intressant, men tyvärr är resten av filmen så stockdum att man blir helt utmattad.

Machotugget och klyschorna haglar och den enda motiveringen att göra den här filmen tycks ha varit att befästa Colin Farrells nytända stjärna på Hollywoodhimlen.

Premiär 9 januari.

MATCHSTICK MEN dramakomedi/kriminal

relationer.

Det är Englands premiärminister (Hugh Grant) som lustar efter sin assistent, det är pappan (Liam Neeson) som lär känna sin son, det är ungkarlen (Colin Firth) som förälskar sig i sin portugisiska hemhjälp, det är maken (Alan Rickman) som frestas av en kvinna på kontoret medan hans fru (Emma Thompson) försöker hantera upptäckten att hennes man eventuellt är otrogen. Och så vidare, och så vidare. En imponerande ensemble (utöver de redan nämnda bland annat Laura Linnet, Keira Knightley och Martine McCutcheon), regissören/manusförfattaren Richard Curtis (Fyra bröllop ..., Notting Hill, Bridget Jones dagbok med flera) och en allmänt genomtrevlig stämning gör den här rullen till den perfekta dejtfilmen i vintermörkret.

Koppla bort cynismen och låt Amor skjuta sina pilar i fred – det är faktiskt riktigt mysigt att beskåda.

På biograferna nu

S.W.A.T. action SWAT (Special Weapons and Tactics) har imageproblem och Jim Street (Colin Farrell) är en av dem som sätts i vapenförrådet utom synhåll för att rädda kårens anseende. Men gamla SWAT-räven Hondo (Sam L Jackson) får i uppgift att bilda ett dreamteam och faller för kaxiga Street bland andra. Och gänget sätts på prov när skurken Alex Montel grips och gastar i direktsändning att han ger 100 miljoner dollar till den som lyckas frita honom.

3

6

Roy (Nicholas Cage) lever ett annorlunda liv. Han är en svindlare som

tillsammans med energiska kollegan Frank (Sam Rockwell) försörjer sig på att lura människor, men samtidigt är han svårt neurotisk och lider av allehanda fobier som hindrar honom från att hålla liv i normala relationer. Ett desperat akutbesök hos psykologen leder inte bara till det önskade pillerreceptet, utan upptäckten av en tonårsdotter (Alison Lohman) och sakta börjar Roys liv räta upp sig. Tills dottern visar intresse för att följa farsan i karriärfotspåren.

Matchstick Men är egentligen en bättre film än betyget visar och Cage gör återigen en härligt udda figur att fatta tycke för.

Problemet är att den inte slutar där den borde, utan strävar efter att knyta ihop hela säcken – hur mycket trovärdigheten än får lida för det. Lite mera mod i klipprummet så hade betyget höjts, men Matchstick Men är ändå en väldigt sevärd film och bara Cages neuroser är värda biljettpriset.

Premiär 12 december

TRETTON drama

Tonåriga Tracy (Evan Rachel Wood) är frustrerad över att hennes liv står stilla och beslutar sig för att det är vänskap med skolans coolaste tjej, Evie Zamora (Nikki Reed), hon behöver. Hon lyckas imponera på Evie och de blir vänner, men den nyfunna vänskapen i kombination med tonårsångest och grupptryck leder henne in i en ond cirkel av droger, skolk och destruktiva tankar till hennes mammas (Holly Hunter) förtvivlan.

Berättelsen om Tracy bygger på ett manus som Nikki Reed, som spelar Evie, varit med och skrivit om sina egna erfarenheter. Och Tretton är ingen behaglig bioupplevelse, för Evan Rachel Woods skildring av frustration och ångest är obehagligt realistisk och oavsett om man känner igen sig eller inte så är det smärtsamt att se hur jävliga tonåren kan vara.

Premiär 5 december.

7

Evan Rachel Woods skildring av frustration och ångest är obehagligt realistisk

Alien - som den ska ses ALIEN – DIRECTOR’S CUT skräck/science-fiction

8

Japp. Ripley (Sigourney Weaver) är tillbaka på biograferna. Ridley Scotts 24 år gamla mästerverk om rymdbesättningen som får lite problem med utomjordingar efter ett besök på ett övergivet rymdskepp har restaurerats, klippts om en smula och fått lite extra scener som räddats från klipprummets golv och fått en ny chans.

Scott ska ha beröm för att han inte frestats att klistra på en extra timme – den nya filmen är i stort sett lika lång som originalet.

Alien må se en aning daterad ut, men spänningen är det sanningen inget fel på.

Jag är egentligen emot att damma av gamla filmer och låta dem breda ut sig i bioprogrammet på bekostnad av nyproducerade filmer, men jag kan inte låta bli att tycka att det är en häftig upplevelse att få se en av de bästa skräckfilmerna på bio för första gången. Alien är en grymt bra skräckis, passa på att se om den – som den SKA ses!

På biograferna nu

la musik

|

103

BETYG: 1-10 RETRO La Musik Box 92114 120 07 Stockholm

filmdvd

SMEKMÅNADEN komedi

Rika och bortskämda Sarah (Brittany Murphy) och festprissiga tevesportälskaren Tom (Ashton Kutcher) gifter sig lite otippat och ger sig iväg på bröllopsresa till Europa på hennes föräldrars initiativ (att dottern tillbringar smekmånaden på europeiskt slott väger liksom upp faktumet att brudgummen är hopplös en smula). Väldigt tippat är däremot att allt går åt helvete – en ”rival” i form av snobbig rikemansyngling med de rätta generna dyker upp, de krockar och får sova i en snödriva och Tom vill hellre kolla på sport än sin fru.

Och så vidare. Och så vidare.

På något vis känns Murphy ovanligt felcastad som snobbig rikemansdotter – hennes utseende lämpar sig betydligt bättre för roller som den hon hade i 8 Mile.

Kanske inte så smickrande för henne, men det här känns verkligen inte trovärdigt.

Kutcher är däremot klockren som gapig sportfåne – alla som har sett Punk’d på MTV kommer att upptäcka att han faktiskt bara spelar sig själv. Problemet med det är att eftersom han är just så GAPIG så är han helt omöjlig att stå ut med. Och handlingen? Tja, förutsägbar på ett fingrarna-i-kontakten-leder-till-elstöt-sätt och väldigt pubertal för att handla om ett nygift par.

3

Extramaterial på DVD: • Kommentatorspår • 2 featurettes • Borttagna scener • Biotrailer

Releasedatum: 31 december hyr/köp

ANGER MANAGEMENT komedi

På grund av stora missförstånd på ett flygplan beordras milda Dave (Adam Sandler) att gå en kurs för att hantera sin ilska, något som han inte är odelat positiv till eftersom han faktiskt inte har några som helst problem med humöret. Kursen

6

leds av excentriska Dr Buddy Rydell (Jack Nicholson), vars behandlingsmetoder visar sig framkalla snarare än mildra raseriattacker och snart är Dave en liten arg boll av frustration. Dr Rydell passar dessutom på att flytta in hos Dave som en del av behandlingen och resultatet blir inte riktigt vad Dave förväntat sig.

Om man har svårt för Adam Sandler men älskar Jack Nicholson (som jag), så blir den här filmen en märklig kombination av besvikelse och lättnad. Sandler är nämligen ovanligt sympatisk eftersom han större delen av filmen får spela vanlig människa utan konstiga tics eller märkliga talfel. Nicholson däremot, trots alla vildsinta manér, känns lite träig och är inte alls den urkraft han brukar vara. Filmen är småkul och har några minnesvärda scener, men är inte på långa vägar så festlig som jag hoppats att den skulle vara. Svårt att sätta fingret på vad som är fel, men Analysera mera led i alla fall av samma sjukdom.

Kanske är det helt enkelt svårt att förvandla förhandstippade framgångsrecept till delikatesser? Eller att göra ett halvtrist manus till en rolig film trots att det förvaltas av komiska tungviktare?

Extramaterial på DVD: • Blooper reel • 2 minidokumentärer • Quiz • Kommentarer av regissören • Borttagna scener • Trailer • Påskägg

Ute nu

LEGALLY BLONDE 2 komedi

Blonda advokatbarbien Elle (Reese Witherspoon) är tillbaka och den här gången lägger hon den nykläckta karriären en smula åt sidan när hon får veta att kära vovven Bruisers mamma ska användas för djurförsök. Reese ger sig ut på korståg för att rädda alla inlåsta jyckar OCH invaderar Washingtons politiska scen på sedvanligt uppseendeväckande vis, men frågan är om hon hinner få ordning på allt innan hennes eget bröllop med äldre advokatkollegan (Luke Wilson) ska gå av stapeln.

Och nu räcker det. Reese är bubblig och energisk och första filmen var ändå ganska uppfriskande i sin naivitet, men konceptet höll för EN film – att göra två är att utmana ödet. Särtskilt som att det egentli-

4

FILMREDAKTÖR : MARIA LINDSTRÖM MARIA@LAMUSIK.NU

gen inte är någon skillnad på dem – i den första invaderade Elle college, i den andra yrkeslivet. Låt Elle vila i sin grav och ge Reese något nytt, fräscht och intelligent att arbeta med. För det är hon värd – Hollywoods nya Meg Ryan kan mer än att bära rosa, lägga huvudet på sned och vifta med ögonfransarna.

Extramaterial på DVD: • Kommentarer • Bortklippta scener • Kuriosaspår • Fotogalleri • Welcome To Delta Nu • Två påskägg • Features

Ute nu

MONTE WALSH Västern

Monte (Tom Selleck) och Chet Rollins (Keith Carradine) är sanna cowboys i själ och hjärta, men när 1800-tal övergår till 1900tal börjar cowboyeran sjunga på sista versen. Chet anpassar sig till förändringarna genom att gifta sig och ta över järnhandeln, men Monte försöker bevara allt som det alltid varit, inklusive förhållandet med prostituerade Martine (Isabella Rossellini). Unge Shorty (George Eads från teveserien CSI) lyckas inte heller byta bana när jobben tryter och blir istället kriminell.

Romanen om Monte Walsh har filmats förr och den här versionen är egentligen en tevefilm. Till skillnad från många andra västernfilmer har den inget hämndmotiv och inga rivaler. Och det är det som är bra med Monte Walsh - den visar kort och gott en snutt ur en åldrande cowboys liv när omvärlden håller på att springa ifrån honom. Trevligt är det också att den unga hetlevrade Shorty faktiskt aldrig skjutit ihjäl någon, att Montes älskarinna är närapå jämngammal med honom och att cowboy faktiskt får vara exakt vad det betyder: killen som samlar in korna.

Kanske är det makliga tempot väl makligt ibland, men att Selleck föddes för att bära cowboypaltor uppväger det rätt väl.

7

Extramaterial på DVD: * Trailer * Biografier

Ute nu

WILD CHILD drama

Det är 70-tal och CBS rapporterar om ett av de värsta fall av barnmisshandel som någonsin upptäckts.

I ett hus i en förort i Los Angeles har en 13-årig flicka – Katie - hållits inspärrad i 10 år, fastbunden och utan annan mänsklig kontakt än faderns slag medan mor och bror blundar. Katie kan inte tala, går stapplande och är helt oför-

5

Jack Nicholson och Adam Sandler i Anger Management

84 | la musik

mögen att ta till sig mänskliga normer och värderingar. Hon är ett så kallat ”wild child” och kampen till ett normalt liv går via diverse opassande fosterhem.

Baserad på en sann historia förstås, och teamet bakom filmen ägnade tre år åt research för att få det så trovärdigt som möjligt. Och visst är det välspelat och intressant, särskilt ur ett psykologiskt perspektiv, samt självklart fruktansvärt att föreställa sig att något dylikt faktiskt hänt i verkligheten. Men någonstans saknas ändå djupet, förklaringarna, de oväntade vinklarna – det vi mest får se är relationen mellan Katie och forskaren som tar sig an henne. Filmer som skildrar verkligheten balanserar ofta på en tunn gräns mellan gråtmild mentalitet och brutal rättframhet.

Wild Child är egentligen varken eller, och lämnar egentligen ingen eftersmak alls.

Lite skarpare grepp och det här hade kunnat bli riktigt bra.

Extramaterial på DVD: • Biografier • Trailer

Ute nu

MR ST NICK komedi

3

Tomten börjar komma i pensionsåldern och enligt traditionen ska sonen

axla säcken för att säkerställa ungarnas julklappsleveranser. Problemet är bara att sonen är en renrakad 2000-talsyuppie (Kelsey ”Frasier” Grammer) med begynnande flint och även om det sannerligen inte är något fel på intresset för det motsatta könet så syns någon potentiell tomtemor inte till. Samtidigt som tomten börjar tackla av luras sonen – som frestas att modernisera/effektivisera julklappsutdelningen - att satsa på en internethandel (mrstnick.com) med julklappar. Dessutom satsar han naturligtvis på fel flickvän istället för att se värdet i den sköna donnan som lagar maten i hans residens.

Den här komedin har ett problem som liksom påverkar ALLT. Vem riktar den sig till? Jag har svårt att tro att små barn vill se den framtida tomten som en kostymklädd playboy och jag har ännu svårare att tro att cyniska vuxna ska kunna skratta åt detta eftersom det faktiskt bygger på att tomten existerar och renar kan flyga etcetera. I synnerhet som julandan sveper in Frasier i ett fluffigt och synnerligen illasmakande moln på slutet. Nä - dålig idé, dåligt genomförd.

Extramaterial på DVD: * Trailer * Biografier * Intervjuer * Bakom kulisserna

Ute nu

”Någon regioscar blev det förvisso inte ... ...men på MTV awards-galan är de kungar”

bröderna farrelly De är elaka, snuskiga och politiskt inkorrekta. Och därför är de rika. Peter och Bobby Farrelly är Hollywoods medelålders svar på Beavis & Butthead och i jul drabbar de dig med en ny film.

Maria Lindström berättar. m det finns en lista på alla politiskt inkorrekta ämnen för komedifilmer, så sitter med all sannolikhet bröderna Peter och Bobby Farrelly på den. Och bockar av, ett efter ett ... Egentligen borde vi väl inte skratta åt eländet, men det gör vi. Åt döende hundar, handikappade, överviktiga, solariegrillade tanter med hängbröst, sperma i håret och ädlare delar i kläm i en byxgylf.

Det näst mest fascinerande är att två killar faktiskt blir rika på att tänka ut de mest förolämpande, lyteskomiska skämten och sedan låta världen betala för att se dem visualiserade på en bioduk. Det mest fascinerande är att de inte är 12 och 14 år gamla, utan 45 och 47.

O

DET hela började 1987. Rhode Island-bröderna Bobby och Peter Farrelly, som då sålde världens första runda badlakan (jo, det är sant - den så kallade ”sunspot”, designad för att man ska kunna ändra läge när solen rör sig utan att behöva flytta handduken) respektive båtutrymme, hade inga större hollywoodambitioner. Men Peter började av en slump skriva komedimanus tillsammans med en

polare och visade dem alltid för Bobby för att testa skämten innan han försökte sälja dem. Med åren började Peter tycka att han utnyttjade brorsan som stod för många av ändringarna i de färdiga manuskripten - och började skriva tillsammans med honom istället. Bobby hade inget att invända och lyckan var gjord.

Spola fram till 1994. Bröderna Farrellys första gemensamma film går upp på bio. Den heter Dum & Dummare och blir betydelsefull av tre anledningar. Den 1. sopar hem 340 miljoner dollar, 2. är en av de tre filmer det året som gör Jim Carrey till världens klarast lysande komedistjärna och 3. skapar en helt ny filmgenre, som sedan gav liv åt exempelvis American Pie-filmerna. Bröderna Farrelly kan (och skulle inte skämmas för att göra det) till exempel skryta med att Dum & Dummare innehar den längsta diarréscenen i filmhistorien - bara en sån sak.

Filmen blev en, i brist på bättre ord, braksuccé som delade publiken i två läger och en ny broderlig filmskaparduo hade presenterat sig för världen.

Inte illa av två killar som bara månader dessförin-

nan aldrig hade satt sin fot i en filmstudio. De brukar själva säga att de dök upp första inspelningsdagen med två böcker - How To Direct och How To Direct Better. Någon regioscar blev det förvisso inte, och många skulle bli förvånade om det någonsin blir det för de här grabbarna, men på MTV awards-galan är de kungar. Deras filmer har sammanlagt kammat hem tolv nomineringar och sex vinster, vilket är rätt presigefyllt om MTV-tittarna är ens primära målgrupp.

Tre år senare var det dags igen. Farrelys höll på att tillsätta rollerna i nästa blivande dundersuccé Den där Mary. Då kliver stjärnan de verkligen, verkligen vill ha i huvudrollen som drömtjejen Mary in. Hon heter Cameron Diaz och är en livs levande drömtjej, och Peter Farrelly vill desperat få henne att ta rollen. Han vet att han inte kan imponera på henne - kom igen, det är Cameron Diaz - och vet att han inte har budget nog att övertala henne med feta lönecheckar heller. Så vad göra? Heter man vad som helst annat bönar man på sina bara knän, men heter man Farrelly knäpper man upp byxorna och halar fram paketet för

la musik

|

105

B R Ö D E R N A FA R R E LY

henne. Diaz rör inte en min, tackar ja till rollen och nästa enorma biosuccé är ett faktum.

Redan här är ”The Farrelly Brothers” ett begrepp och Den där Mary har ingen vanlig ordlek till tagline, utan den lyder ”Varning! Killarna som gjorde Dum & Dummare och Kingpin har en kärlekshistoria att berätta”. De har tagit ett kliv upp från diarréhumorn i Dum & Dummare (men bara ett litet, Ben Stillers gylfolycka inspirerad av en polares oturliga toalettbesök var till exempel alldeles för festligt för att låta bli) och visar att de inte bangar för att skämta om något. Inklusive utvecklingsstörda och handikappade. Och inte heller bangar de för att låta en av världens vackraste människor (enligt tidningen People) använda sperma som hårgelé. Intressant är också att sagda scen gjorde Diaz till en verklig superstjärna.

Efter en flirt med den äldre publiken i Carreyåterkomsten Mina jag & Irene (rasskämt, shizofreni och dildos), en animerad flopp med Osmosis Jones (om en vit blodcell som är polis och på jakt efter elaka virus och... nej, det är faktiskt för krångligt

att förklara) och tillbaka i pubertalhumorfacket med Min stora kärlek (övervikt på längden, tvären och höjden) är det dags igen.

Nya filmen heter Fäst vid dig - en ovanligt lyckad svensk översättning av originaltiteln Stuck On You. Och ämnet? Japp, politiskt inkorrekt igen - siamesiska tvillingbröderna Bob och Walt åker till Hollywood för att förverkliga Walts skådespelardrömmar och Bob har ju liksom inget annat val än att ”hänga med”. I rollerna ser vi romkom-hjälten Greg Kinnear från Du har mail, Livet från den ljusa sidan och Trogen tjur sökes och sju år yngre (!) komedigröngölingen Matt Damon. En åldersskillnad som visserligen ser lustig ut på pappret, men i en värld där Angelina Jolie, 28, kan spela mamma åt Colin Farrell, 27, i kommande storfilmen Alexander är ingenting omöjligt.

Fäst vid dig går upp på biograferna på juldagen och är både skriven och regisserad av bröderna Farrelly. Ämnet är ju som vanligt lite känsligt för att uttrycka det diplomatiskt, men som jullovsfilm för tonåringar kommer den säkert att bli en dunderhit.

Den kommer likt Min stora kärlek att dela publiken i två läger. Tonårsgrabbarna som med ett höhö-hö uppskattar Farrely-brödernas sjuka sinne för humor och de politiskt korrekta tonårstjejerna/ föräldrarna/allmänt humana som lämnar salongen/ skriver arga insändare/bojkottar filmen helt och hållet. Nej förresten, om sanningen ska fram blir det tre läger - det sista med oss lagoma mellanmjölksdrickare, som lite nervöst lägger 85 spänn på en plats i salongen, inte kan låta bli att generat skratta på de mest olämpliga ställena och sedan lämnar salongen - lättade över att det är över så att vi lite indignerat kan utbrista ”alltså, det där var ju inte ROLIGT; när de skojade om att att de satt ihop så där”. Eller som Peter Farrelly själv en gång sa: – När det kommer till min brorsa och mig, så är vi ett bra team och det är kul att jobba med honom.

Men det är också jävligt trevligt att komma bort från honom.

TECKNA PRENUMERATION PÅ LA MUSIK NU OCH GE SAMTIDIGT BORT EN PRENUMERATION I JULKLAPP. CHANSEN ATT DU ALLDELES GRATIS FÅR EN DVD-FILM (ELLER VIDEOFILM) PÅ KÖPET ÄR JUST NU VÄLDIGT STOR. VI HAR NÄMLIGEN MASSOR, VI MENAR MASSOR MED EXEMPLAR AV FÖLJANDE FILMER SOM VI LOTTAR UT...

Johnny English, 2 Fast, 2 Furious, The Truth About Charlie: © 2003 Universal Studios. All Rights Reserved.

l ll

Old School: TM & © 2003 DreamWorks LLC. All Rights Reserved.

106 | la musik

HULK, Charlies Änglar, Terminator 3: © 2003 Layout and Design Columbia TriStar Home Entertainment. All Rights Reserved.

JA, TACK. SJÄLVKLART VILL JAG BESTÄLLA PRENUMERATION PÅ SVERIGES SKÖNASTE MUSIK- OCH FILMTIDNING. HUR GÖR JAG? Du mailar in din beställning till prenumerera@lamusik.nu tillsammans med ditt namn, gatuadress, postnr och ort. Bekfräftelse skickas till dig inom kort.

Om du vill ge bort en prenumeration i julklapp skriver du vilken adress du vill att tidningen ska skickas till. Fakturan skickas då till dig som köpt prenumerationen. Var noga att ange om det är en julklapp eller gåva.

6 nr av La Musik kostar nu endast 295:- och då är du samtidigt med i utlottningen av alla de här filmerna. Önskar du en speciell film? Skriv det i mailet.

la musik dokumenterar musikhistorien del IV Instrument - Gibson Les Paul Text: Mickael Linderoth

Gibson Les Paul - Inte bara ett snyggt yttre

“Jag är less på min Paul – den blir din för bara tre tusenlappar” var en kvicktänkt annonsformulering jag läste för många år sedan. Det var då det. Hade annonsören haft kvar sin Gibson Les Paul hade säkert ett betydligt större belopp bytt ägare eftersom den idag är en eftertraktad gitarr för både samlare och gitarrister. Idag kan de mest eftersökta Les Paulgitarrerna som tillverkades mellan 1958-60 med s.k. “sunburst-finish” kosta över en miljon kronor! Så om du har en gitarr (som påminner om bilderna) undanstoppad på vinden så kanske det är dags att kolla in den!

Under de första fyra åren av 50-talet introducerades fyra revolutionerande instrument vara tre från Leo Fender. Det var den enkla Telecastergitarren (hette först Esquire/Broadcaster), Precisionsbasen och den futuristiska elgitarren Stratocaster. Men 1952 stack Gibson mellan med en av rockhistoriens mest använda och åtråvärda gitarrer: The Gibson Les Paul Model. De som spelar eller har spelat på en Les Paul är många. Först naturligtvis Les själv (ja Les Paul är människan bakom gitarren, mer om honom senare). Andra namnkunniga gitarrister som spelat på Les Pauls skapelse är Freddie King, Eric Clapton, Mike Bloomfield, Jimmy Page, Peter Green, Gary Moore, Billy Gibbons i ZZ Top, Mick Ronson med David Bowie, Ace Frehley i Kiss alla klassiska rockgitarrhjältar. Några år efter den nämnda annonsen i inledningen gjorde gitarristen Slash i Guns n’ Roses och några andra Les Paulmodellen populär igen efter några magra år. Slash coola attityd och Guns n’ Roses stora framgångar bäddade för gitarrhjältens återkomst i rocken. Spelade man gitarr och tung rock var en Les Paul ett måste igen.

Av de innovativa instrumenten som nämndes ovan är det nog ändå Gibsons vackra Les Paulgitarr som drar flest blickar till sig med både stil och elegans.

Den violininspirerade kroppsformen ger ett exklusivt intryck och för många gitarrfantaster har den lika hög “måste-ha faktor” som passionerade bilälskare har för sportbilar från Italien och Storbritannien.

Det är inte bara utseendet som skiljer de tre utan även deras sound och spelkänslan skiljer sig avsevärt mellan de tre instrumenten. Fenders instrument har ett sprödare sound medan en Les Paul har ett tyngre och fetare sound. Mycket på grund av skillnader i instrumentens mensur och mikrofoner. I slutet av 60talet “taggades” formuleringen: “Clapton is God” överallt i London. Eric Clapton och Mike Bloomfield blev båda de två första riktigt stora gitarristerna som ofta spelade på Gibson Les Paul. Då beskrev Clapton Les Paulgitarrens sound som “the woman tone”.

GIBSONS URSPRUNG STÅR att finna mer än 100 år tillbaka då företagets grundare Orville Gibson byggde instrument i en liten verkstad i hjärtat av USA. Då var elektricitet en nymodighet och det återstod några år innan T-Ford och telefon skulle erövra världen. Instrumenten på modet var i första hand banjo, små gitarrer s.k. “parlor-guitars”, mandoliner och andra släktingar bland stränginstrumenten.

Under århundratets andra årtionde fortsatte Gibson att bygga och utveckla instrument som Lloyd Loars mandolinmodell F-5. En akustisk gitarr som idag

10 | | lalamusik 108 musik

GIBSON

fortfarande har kvar sin grunddesign Gibsons Super Jumbo som Emmylou Harris ofta spelar på. Gitarren ökade i popularitet under 20-talet men det var fortfarande den volymstarka banjon som var kung bland stränginstrumenten.

Storband har rätt bra tryck med kraftfulla blåssektioner och den stackars gitarristen placerades oftast längsta bak i orkestern.

Det som gitarren saknade var volym och det första steget på vägen mot dagens elgitarr var elektrifierade lap-steelgitarrer, stämda i ett ackord. Som namnet antyder så spelas de liggande i knät med en metallslide vilket ger dess karakteristiskta “hawaiisound”. Men elgitarren var på G… och en av de första mer kända musikerna som spelade elgitarr var gitarrlegenden Charlie Christian. Som många av dagens jazzgitarrlegender spelade Christian på Gibsongitarrer i sin tid med Benny Goodmans orkester i början av 40-talet.

Under andra världskriget fungerade Gibson på sparlåga, eftersom mycket var ransonerat. Företaget köptes av CMI – Chicago Musical Instrument Company - 1944 vilket förebådade en nyutveckling i flera led som produktion, distribution och försäljning via utvalda musikaffärer som dock inte tog fart förrän 1950 när Ted McCarthy blev chef för Gibson.

Det var alltså samma år som Fender introducerade Broadcastergitarren, den första serietillverkade elgitarren (som döptes om till Telecaster året efter). Gibsons respons kom två år senare med modellen Gibson Les Paul Model. Gibson hade länge arbetat med att bygga en gitarr som kunde ge dem en modern image, istället för den konservativa jazzstämpel man hade hos många musiker.

Kom ihåg att om bara några år ska rock ‘n’ rollmusiken göra entré för den vita medelklassens tonåringar…

Men Les Paulgitarrens exakta tillblivelse är höljd i dunkel. Enligt Ted McCarthy designades Les Paul-modellen enbart av Gibson som han hävdat i otaliga intervjuer.

– Vi höll koll på vad Leo Fender gjorde och han fick stor uppmärksamhet. . . han var den ende som byggde en gitarr med ett högljutt, skränigt ljud som countrymusiker gillade. . . så vi måste bygga en egen solid gitarr. . . . och om vi bygger vi den på ett annat sätt [än Fender gör] låter den annorlunda.* Det gjorde den. Skillnaderna mellan Fenders Broadcaster och Gibsons Les Paul är stora. Redan det första serietillverkade exemplaret av Les Paulgitarren hade välvd topp, kroppen och halsen limmades tillsammans (inte skruvade som på Fender), P-90 mikrofoner och en kortare skallängd. Ja, hela instrumentet var exklusivt med violinen som förebild. Den hade en guldfinish - s.k. Gold-Top – vilket gav den ett exklusivt utseende (som också var tänkt att dölja att gitarren var en kombination av en lönntopp som vilar på en bädd av mahognyträ. Men Gibson ville marknadsföra sitt nya flaggskepp i den nya tidens anda också. Så vi välkomnar en man med många namn in i bilden; Les Paul även känd som Lester William Polfus men också under mer okända artistnamn som Red Hot Red, Rhubarb Red och Paul Leslie.

LES PAUL När femtiotalet inleddes var Les Paul välkänd, kanske inte som den vita dukens stjärnor men han var inte vem som helst. Han var otroligt tekniskt bevandrad och som nioåring byggde han sin första kristallradiomottagare. Teknikintresset höll i sig och som 15-åring fick han sina första betalda jobb som i en duo där han spelade akustisk gitarr. Några år senare var han en dåtidens DJ i en radioshow i Chicago under artistnamnet Rhubarb Red. Där spelade han mest country under dagen men på kvällen spelade han jazz live i studion på en annan radiostation.

Les Pauls rykte som gitarrist av rang gjorde att han avslutade sin radiokarriär och flyttade till Los Angeles 1943. Där utvecklade han mycket av den inspelningsteknik som använts ända till idag när de flesta inspelningar görs på digital media. Han experimenterade t.ex. med mikrofonplacering på sina egna inspelningar. En av 1946 års stora hitlåtar i USA var It’s Been A Long, Long Time med Bing Crosby (han med White Christmas, ni vet). Några av Les Pauls tekniska innovationer var ekoeffekten (som tidigare inte kunnat skapas i studion) och den inspelningsteknik som kom att kallas “sound-on-sound”, dvs. att kunna lägga på flera stämmor vid inspelningen. Det blev Les Pauls musikaliska signatursound där han spelade alla instrumentstämmor själv. En del av hemligheten bakom hans sound var att det som Les Paul spelade graverades direkt till skivan och spelade in nästa stämma samtidigt som de föregående spelade. Hans första två hits där soundet kan avnjutas är från 1948 och låtarna heter Lover och Brazil och en rad hits följde. Låten Lover har 24 stämmor… så det fanns gitarrister med ungefär samma ambitioner som Queens Brian May redan då…

Några år senare (närmare bestämt 1952, samma år som Les Paulgitarren introducerades) var han också en av männen bakom världens första åttaspåriga bandspelare från Ampex. Men det var inte bara på det inspelningstekniska planet som Les Paul var en pionjär. Redan 1934 hade Les börjat med att experimentera med föregångare till elgitarren och 1939 började han bygga den gitarrprototyp som idag kallas The Log. Vid sommarens musikbranschmässa NAMM i Nashville för några månader sedan förärades Les Paul en replika av hans “originalstock” som var en bit furuträ, med en Gibsonhals och sarg från en Epiphonegitarr (se bilden). Han jobbade på den på söndagarna på Epihones fabrik där han fick låna verktyg!

– Jag spelade ofta på den, la basstämmor och flera [av dåtidens elgitarrpionjärer] var och tittade på den… men reaktionerna var genomgående kallsinniga, Gibson kallade den för “en sopkvast med en mikrofon på” har Les Paul berättat i otaliga intervjuer.

Men Les Pauls karriär kunde ha tagit slut redan 1948 vid en bilolycka på väg till en konsert. Efter att ha kört av vägen hittades han efter åtta timmar med allvarliga skador. Enligt legenden hindrades en läkare från att amputera Les

la musik

|

109

GIBSON

Pauls högerarm… och när Les fick veta att hans arm i bästa fall skulle fungera hjälpligt och att rörligheten skulle vara nedsatt… fick han läkarna att fixera armen i ett läge så att han kunde fortsätta att spela gitarr!

Konvalescensen tog tid men inspelningarna fortsatte och gifte sig året efter med Colleen Summers. Hon (inspirerad av sin make kan man tro) bytte snabbt namn till Mary Ford. Duons största hit är nog jazzstandardlåten How High The Moon som spelades in på band men även den innehåller 24 stämmor. De blev snabbt stjärnor med egen radioshow så var steget inte lång till TV. Deras TV-show var en av de första i historien och den sändes från parets hem i New Jersey - Hemma Hos, på riktigt! Tänk er skräckscenariot om TV 4:s manliga och kvinnliga programledare skulle framföra en egen låt varje dag…

THE GIBSON LES PAUL Idag kan man bara föreställa sig vad Orville Gibson och hans medarbetare skulle tänka om de fått höra Eric Clapton, Ace Frehley eller Slash spela på företagets mest kända och framgångsrika gitarr. – Koppla den till en Marshallstack så får du ett sound som Les Paul aldrig ens drömt om var ungefär hur Clapton uttryckte det då.

Hur det än är med ursprunget till Les Paulmodellen så kontrakterades Les Paul (han Lester William Polfus, ni vet) till Gibson. Gibson ville använda stjärnans namn och goda rykte medan Les Paul än idag hävdar att han designade på modellen utom den välvda framsidan (“instrumentets topp”) och mikrofonerna. Å andra sidan hävdade Ted McCarthy alltid att Les Paul aldrig sett gitarren innan han fick se den när kontraktet om samarbetet skulle skrivas under. I kontraktet stod att Les Paul aldrig fick spela på en annan gitarr offentligt då skulle han inte få några pengar.

När The Les Paul Model med guldfinish introducerades på sommaren 1952 kostade den 210 dollar plus 39.50 för etui. Fenders Telecaster kostade då ungefär 20 dollar mindre och när Stratocastermodellen introducerades 1954 kos-

110 | la musik

tade den $ 249,50. Idag är många originalinstrument från femtiotalet (utan bytta delar eller omlackade) värde mångdubbelt mer vilket sedan tjugo år tillbaka gjort instrumenten till samlarobjekt.

Efter introduktionen av Gibsons Les Paul Gold-Top gjordes snabbt många ändringar i dess design som dess stall och några nya modeller introducerades.

Gitarren kunde nu intoneras med större precision för att instrumentet skulle stämma bättre. Både mer exklusiva modeller som Les Paul Custom och budgetmodellen Les Paul Junior. 1957 kom en ny typ av mikrofon kallad “humbucker”, designad av Seth Lover på Gibson med mer bas och mellanregisterljud som också tar bort brum och brus – därav namnet: “hum-bucker”. Alla förändringar av Les Paulgitarrens design “överlappar” men Gold Top-gitarren sålde inte tillräckligt bra och en ny finish introducerades. Så mellan 1958 till 1960 byggdes Gibsons Les Paul Standard med den vackra sunburst-finish. Det är instrument som samlare idag kan betala stora dollar eller yen för. Prisexempel på en sunburst Les Paul från 1959 i originalskick ligger idag omkring 1 miljon kronor. En viktig faktor är att under de tre åren byggdes ungefär 1700 exemplar av Gibsons Les Paul Standard men då modellen inte sålde tillräckligt bra gav Gibson den en helt ny design 1961.

Så 1961 “överfördes” namnet till den gitarrmodell som i dag kallas Gibson SG men Les Paul ville inte förknippas med det instrumentet. Han skiljdes från sin fru och drog sig tillbaka från musikbranschen.

Men från mitten av 60-talet hade gitarrister som Eric Clapton, Mike Bloomfield, Jeff Beck, Peter Green, Robert Fripp, Jimmy Page, Duane Allman lockats av Les Paulens mörka kraftfulla sound gärna tillsammans med en Marshallförstärkare. Så 1968 återintroducerar Gibson flera Les Paulmodeller; Custom, Gold-Top, DeLuxe, en Les Paulbas, Personal, Recording är bara några av dem.

Själv har jag haft två Les Paulgitarrer; en DeLuxe samt en Custom. Ingen av dem var någon höjdargitarr, båda var tunga och lät inte så kul, plus att jag inte kunde låta som Jimmy Page. Men både Gibson och Fender hade stora problem med tunga instrument och problem med kvaliteten under framförallt båda under 70-talet. Det innebär inte att den drömgitarr du hittar från de åren är värdelös men kvaliteten var ojämn och ingen storhetstid för Gibson eller Fender.

Därför är det extra kul att nu idag när Gibsons Les Paulmodell har fyllt 50 och lite till så håller dagens instrument genomgående en hög standard. De kostar ju mer, självklart men med tanke på vad ett original (om du inte hittar den på vinden) kostar är priset på en replika av en Les Paul från ‘59 gitarr byggd i Gibsons Custom Shop mer överkomligt. Dock inte för undertecknad, tyvärr…

Om ni besöker New York och har en måndag kväll ledig kan ni kolla in gitarrlegenden Les Paul som fortfarande spelar på The Iridium Jazz Club varje vecka. Klubben ligger i närheten av Broadway och går ni dit kan ni avnjuta Les Paul och många gånger gästas han av någon av jazz eller rockvärldens gitarrcelebriteter.

Les Paul

Charlie Parker går igen

Å

rets bästa album 2003? Ja, inte helt lätt om man ska ha en begränsning. Finns en del att välja på detta år, som varit ett bra musik år. En sak är dock lätt att peka ut: Årets Mysterie! Årets absolut största mysterier är ju hur Molokos album Statues så totalt förbisetts. Herregud, det är ju ett briljant modernt klubbalbum med en av årets bästa låtar: Cannot Contain This. Den klockar in som trea men innan dess har Moloko fyrat av Familiar Feelings och Come On och med detta har man också gjort en av de starkaste albuminledningarna på väldigt länge.

PADDY MCALOON I Trawl The Megaheartz

Vad ska jag säga som jag inte redan sagt? Blev min bästa vän, ”in good times and in bad times”.

Jag säger som La Musiks egen Mr Musiklexicon, Anders Lundquist, ibland uttrycker det: Jag skulle vilja ha en allvarlig diskussion med den som inte tycker om det här.

PAUL CARRACK It Ain´t Over

Trettio år in i karriären hittade Carrack storformen och med Where Did I Go Wrong så fick jag till och med min nya How Long som jag nu ältat om hur länge som helst.

OUTKAST Speakerboxxx/The Love Below

Outkast, dvs duon Antwan ”Big Boi” Patton och Andre ”3000” Benjamin,gjorde till sist ett klassiskt hiphopalbum, en kokande gryta av funk, rock, soul, drum ´n bass, pop, dance, techno. En dubbel-cd där Speakerboxxx är Big Bois album och The Love Below är Andres. Det ryktas om att detta ska markera slutet för Outkast. Ja, man ska ju sluta när man är på topp, så varför inte.

BEN HARPER Diamonds On The Inside

Jag kände mig nästan totalt ensam om att hylla denna platta. Underbart i sig.

Men den som inte blir disig av Touch From Your Lust skulle jag vilja ha en allvarlig diskussion med…

RUFUS WAINWRIGHT Want One

Det förpliktar att ge sig in i musiken och ha en pappa som heter Loudon Wainright III. När mamman sedan heter Kate McGarrigle är

Har annars försökt, men nej, Broder Daniel´s Cruel Town biter inte.

Och att samma recensenter, och ”vanliga” skivköpare, som hyllar Broder Daniels Cruel Town säger att The Strokes starka och löjligt underskattade Room On Fire är förutsägbar, tam eller ”trist” eller vad som nu yttrats är inget annat än Årets Mysterie 2. Ankdamm var det…

Bäst 2003 annars? Ja, det är förvisso drygt en månad kvar av 2003 när jag skriver det här och bortser jag från alla fina återutgivningar och deluxe editions samt alla bra samlingar jag plöjt igenom med diverse soul, hiphop och dansmusik, så kan det bli så här:

”lyckan” fullkomlig. Rufus hanterar allt det här förträffligt. Tredje albumet från honom är inget annat är briljant singer/songwriter-pop med stor orkestral känsla.

Årets Hoppsan: Norska Nathalie Nordnes Hush Hush. Poppig avantgardejazz med ton (läses tånn…) av charm.

Sånt som annars knäckt mig i år del 1:

RICKIE LEE JONES The Evening Of My Best Day

CHARLIE PARKER A Studio Chronicle 1940-1948

Ricki blev förbannad på Bush, USA och politiken och gjorde sin bästa skiva på väldigt länge.

En fem-cd´s box med jazzikonen Charlie Parker från Smokestack Records som är inget annat en käftsmäll i solarplexus. Så makalöst bra att det nästan är löjligt. Årets julklapp. Årets box. Kalla det vad ni vill, se till att införskaffa boxen bara. Maila om ni har problem att få tag på den…

MARY J BLIGE Love & Life

Efter elva år finns det fortfarande inte hennes like inom hiphop/soul. Trist att skriva stabilt?

Men det är exakt vad ”Love & Live” är: Så förbannat stabilt…

THE BEATLES Let It Be…Naked

Och så fick McCartney som han ville? Och Lennon klagar nog inte där i sin himmel. Mer saknad än någonsin. Inte bara för musiken.

Utan för att ”all you need is love” är något vi behöver mer än någonsin på denna planet.

JOSH ROUSE 1972

Som Erik bäst uttryckte det: Kärlek, vackra melodier, tjocka produktioner, fantastiskt tidlösa sånger och ett riktigt sväng. Och med en av årets bästa låtar: Comeback.

THE DARKNESS Permission To Land

Kan nog inte riktigt förklara vad det är men detta retrospectiva brittiska band med den melodiskt riffiga rocken är bara så förbaskat skönt att lyssna på. Jag blir glad helt enkelt.

MOLOKO Statues

Sånt som annars knäckt mig i år del 2: THE BEST OF LAURA NYRO Stoned Soul Picnic

Jag visste visst vem hon var, men hade jag egentligen tidigare brytt mig eller lyssnat på allvar? Efter att ha läst (Lunkan, thanks!) om Laura Nyro ånyo här i La Musik blev jag sugen, fuskade och köpte en “best of”, dubbelcd. Nu är jag helt knäckt. Blir närapå helt apatisk när jag lyssnar på detta. Allt stannar upp och försvinner runt omkring mig. Vill inte gå vidare. Vill inte göra nåt. Bara vara här, nu, med Laura. Ja, jag får skämmas. Att Laura Nyro gått mig förbi tidigare är inget annat än pinsamt.

Sånt som annars knäckt mig i år del 3: MOLOKO Cannot Contain This

Som sagt…

Må bra!

Anders Enquist Chefredaktör

Som sagt…

la musik

|

111

LMarknaden FAKTURERA DEN DINA ARVO UTAN ATT HA TAG! EGET FÖRE • Via ett omräkningstal omvandlar du lätt ditt arvode till fakturapris • Du gör själv upp med kunden • Du har fortsatt rätt till A-kassa • Du slipper kostnader som härrör till att driva ett företag som revisionskostnader

Kontakta oss redan idag!

Tel. 018-15 10 00 • frilans.finans@swealandz.se

CD-SKIVOR: premastering - tillverkning

classic rock progressive rock melodic hard rock alternative pop

även bränning av mindre serier

DIGITALREDIGERING

KASSETTKOPIERING OINSPELADE KASSETTER

the missing piece storgatan 33b 915 32 robertsfors sweden tel:+46 934 550 46 fax:+46 934 550 43

- vi gör det mesta inom audio.

Professionellt! Till ett bra pris !

Maila oss så skickar vi prislista ! info@multiaudio.se www.multiaudio.se

MultiAudio

PRODUKTION AB

www.missingpiece.net

WWW.LAMUSIK.NU

112 | la musik

Tel: 046 - 13 36 30 Fax: 046 - 13 36 91 Box 155 / 221 00 LUND

LMarknaden Ear 90

www.pam-pro.se

Allt inom ljud & ljus för restaurang och nattklubbar

Kvalitetsförstärkare för drivning av hörlurar.

Testvinnare. Tester finns på vår hemsida.

Pris: Med RCA in 3600 kr Med XLR in 4100 kr

Harmony Design www.harmonydesign.se Högtalare Service & Reparationer

Vi reparerar (omspolning talspole, byte foam kant) i alla priser med garanti!

High End i den ypperst världstoppen

Wadia 301 - (Ring)

info@harmonydesign.se Tel 0300 370 54

Tel: 08-792 05 89, 070-485 20 73 Fax:08-792 05 90 Porfyrvägen 1 187 34 Täby

www.koral.se

HiFi och Hembio Amerikanska och Engelska samt Skandinaviska produkter Tel/Fax: 063-133088 N.Gröngatan 7 Östersund

LJUDPRODUKTER

www.jamtljud.se

la musik

|

113

LMarknaden CD & LP KÖPES!

WWW

BRA BETALT

E S R E FEND

MICKES SERIER, CD OCH VINYL

LÅNGHOLMSG. 20 & 13 STOCKHOLM TEL. 08-668 10 23

Högtalarlådor, Möbler o. rack för studio o. installation. Även byggsatser.

JOA SNICKERIVERKSTAD Veteg. 3, 466 91 SOLLEBRUNN Tel/Fax: 0322-830 37

Audacia Audio Jazz, Blues och Klassisk musik på DVD-Audio, SACD och CD från

NATUR RESOR ANNELIE UTTER AB www.naturresor.com

Tel 031 99 01 25 /91

Valdes 2001 till Sveriges bästa ekoturismarrangör Vi reser alltid i små grupper och erbjuder goda fotomöjligheter • • • • •

HÖST I SAMERNAS LAND sept.

SPÄCKHUGGARSAFARI LOFOTEN okt-nov SAFARI KENYA/TANZANIA och ZANZIBAR TIGERRESA INDIEN feb.-mars Boka gärna ett föredrag/bildvisning med Annelie Utter

VÄLKOMMEN TILL VÅR RESEBYRÅ, FOTOUTSTÄLLNING, BUTIK OCH ”CAFÉ ZANZIBAR” I TJUVKIL. LOGIMÖJLIGHETER. TEL. 0303 22 56 80

114 | la musik

Chesky Records Turtle Records First Impression Music Premonition Records Groove Note Records Surroundedby Linn Records Classic Records Bad Dog Records Beställ direkt från www.klubben.net eller via Distributör i Sverige Audacia Audio www.audacia.net info@audacia.net Tel: 08 653 6910 Fax: 08 653 9510

SACD DVD-Audio HDCD

LM06-Omslag.indd 4

2022-01-19 14:03:02