HALL & OATES

Blåa ögon, svart musik hall & oates

Daryl Hall och John Oates träffades redan 1966, då de båda studerade på Temple University i hemstaden Philadelphia. Båda var redan insyltade i hemstadens soulscen och började uppträdda ihop redan på 60-talet. Hall var också studiomusiker hos stadens ledande soulproducenter, Gamble & Huff. Daryl Hall & John Oates släppte sitt första album som duo 1972, men Hall & Oates är en så´n där grupp som liksom alltid funnits där. Främst som pionjärer inom vad vi kallar blue eyed soul. De är den tydligaste länken mellan 60-talets Phillysoul och dagens hitmakare, vare sig vi talar creddig urbanR&B eller pojkband. De har fått marginellt mer respekt än Bee Gees, men många av oss är desto gladare att de fi nns. Text: Anders Lundquist

Hall & Oates utnämndes nyligen av Billboard Magazine till världens mest framgångsrika duo någonsin. Det faktum att det enligt alltid lika välskrivna Allmusic.com släppts 42 (!) samlingsplattor med dem bekräftar att det nog ligger något i påståendet. The Hall & Oates Collection, släppt av BMG 2001, är för övrigt den mest kompletta samling som getts ut på en enkel-CD. Men det vore fel att enbart se Hall & Oates som lättviktiga hitmakare. De har släppt 16 studioalbum där vissa visserligen saknat hits men i stället varit desto intressantare som helheter. Ibland har de tagit en paus från varandra och gjort soloplattor som ofta varit lika bra som de gemensamma (exempel Halls Robert Fripp-producerade Sacred Songs), men inte fått samma uppbackning av skivbolagen. När Hall & Oates var som mest framgångsrika, kring 1980-83, var kemin som sämst dem emellan. En gammal intervju i tidningen Schlager vittnar om hur Hall närmast trycker ner sin kollega i skorna och avslöjar att de redan då ville bli av med det namn som blivit deras varumärke (för att i stället kalla sig H2O). I dag är de nog glada att det inte hände.

Numera är det uppenbart att de bestämt sig för att gilla läget. De har för länge sedan insett att folk vill ha Hall & Oates. Det känns tryggt. De levererar. Och på sistone har deras leveranser varit matigare än på länge. Senaste albumet Do It For Love tar en självklar plats i deras katalog. När jag såg duon och deras tajta kompband på branschmässan MIDEM i Cannes 1997, i samband med utgivningen av albumet Marigold Sky, så var det uppenbart att det var de gamla hitlåtarna som funkade bäst. Några år senare, på Jones Beach Arena i New York, hade de faktiskt fått till det igen. De framförde bland annat titelspåret från senaste albumet Do It For Love och den kändes omedelbart som en låt vars plats var given på nästa hitkollektion.

NÄR jag året därpå träffar Hall & Oates är de på snabbvisit i Stockholm. De har tackat ja till att medverka i ett svenskt TV-program (Söndagsöppet) och ge en svensk tidningsintervju, där valet självklart fallit på La Musik. När de får se tidningen utbrister Daryl Hall: ”Åh, Cheap Trick! Goda vänner till mig, kul att någon skriver om dem. De är överlevare i den här branschen, precis som vi”. Så följer ett långt och förtroligt samtal om hela gruppens karriär. Hall ser lite uppsvullen ut jämfört med sitt förflutna som given omslagspojke men är i betydligt bättre form än när jag träffade honom 1993 i samband med hans underskattade soloskiva Soul Alone. Den betydligt mer kortväxte Oates ser mer opåverkad ut av tidens tand. Utan sin berömda mustasch är denne påtagligt lik Prince. Jag inleder med att fråga om de redan från start anade att de skulle komma att syssla med musik professionellt i hela sina liv. hall: Ja, jag tror att vi både visste det. Vi visste ju självklart inte om vi skulle göra det tillsammans eller exakt hur vi skulle göra det. Men vi var båda skolade musiker, jag kom från en familj av musiker och det kändes aldrig som om jag ens funderade över några alternativ! Visst, jag gjorde ett litet uppror mot mina föräldrar och tog en examen i psykologi. Men de sa åt mig att glömma det där med pluggande och gå tillbaka till musiken! (skratt) oates: Jag har aldrig haft något annat jobb än musiken, inte ens som barn, och jag ifrågasatte det aldrig heller.

Har ni någon uppfattning om var ni hade hamnat om musiken inte kommit in i era liv?

hall: Det skulle innebära att musik inte existerade och då vore världen en förskräcklig plats! Visst har jag andra intressen, men inget som jag skulle välja som yrke.

Jag såg ert gig på Jones Beach i New York sommaren 2002. Och jag hade förmodligen blivit imponerad av en sådan hitparad och det faktum att ni hållit i över 30 år, även om jag inte ens hade gillat musiken.

hall: Det är inte lätt. Listan på artister som har överlevt med hyfsat regelbunden framgång är ganska kort. Man kan alltid överleva, men att faktiskt utvecklas och hålla en viss nivå kräver förutom musiken, en envetenhet, timing och förmåga att fatta rätt beslut när det verkligen gäller.

Ni kändes på något vis mer ur synk när ni släppte ert näst senaste studioalbum, Marigold Sky, för sex år sedan.

oates: Vi var mer ur synk med tidsandan, det stämmer nog. Jag tycker inte vi var vilsna musikaliskt, men vi var inte lika fokuserade och framåt som vi är nu. hall: Vi kände inte att vi låg rätt i tiden, så vi försökte inte lika hårt. oates: Vi har alltid skrivit musik och spelat live, försökt fortsätta vara kreativa. Det har räddat oss under de perioder då vi inte var speciellt framgångsrika kommersiellt.

Todd Rundgren producerade er redan för nära 30 år sedan, på War Babies, och förra året turnerade ni över hela USA med honom. Han har producerat Someday We´ll Know av The New Radicals på ert senaste album. 30 år är en ganska lång vänskap. Berätta om er relation till Todd!

hall: Vi kommer från samma stad, Philadelphia. Vi har samma rötter i den musiken. Det finns stora likheter i vår syn på musikvärlden och branschen.

Vem kom på idén att göra en New Radicals-cover och att just Todd skulle producera den?

hall: Jag prövade faktiskt att skriva ihop med Greg Alexander, som ju var The New Radicals, till vårt senaste album. Men vi fick aldrig ihop något färdigt. Sedan hörde jag den här låten och tyckte att den lät som en blandning av oss och Todd, så vi bestämde oss för att det vore en kul grej om vi framförde den och han producerade. Och allt detta var innan vi bestämde oss för att turnera ihop! Sedan började vi snacka och allt föll på plats.

Alla vet att ni är oerhört influerade av Phillysoul-en. Era största favoriter från den eran?

oates: Till att börja med kan man konstatera att det var en singelorienterad tid. Det var låtar som blev klassiker, inte album. Jag tror knappt folk brydde sig om albumen, för att vara ärlig. De innehöll för mycket utfyllnad. Men de grupper vi tog intryck av var de vanliga: The O´Jays, The Stylistics, The Delfonics, The Intruders, Harold Melvin & The Blue Notes, det fanns så många fantastiska grupper.

Finns det någon enskild låt som bäst represent-erar Phillysoundet?

oates: Backstabbers med The O´Jays är ett bra exempel. Det finns något som genomsyrar den, från låtens groove till attityden i texten, som definierar hela den scenen. hall: Om man lyssnar på albumen finns det förstås också godbitar. Ta till exempel It Takes A Fool To Learn med The Spinners. Den var aldrig utgiven på singel och är förmodligen min favoritlåt med dem. oates: Ja, den är bra. Och Sadie! hall: Ja. Så det är inte bara singlar. Men på det stora hela har John rätt. Jag lyssnade på debutalbumet med Harold Melvin & The Blue Notes för bara en månad sedan och förutom If You Don´t Know Me By Now var det faktiskt bara en hög med skräp.

Var ska man börja då, om man vill börja botanisera i Phillysoulen?

oates: Den box med tre CD som kom för fem-sex år sedan (Philly Sound: Kenny Gamble, Leon Huff And The Story Of Brotherly Love). Där får du ”all the good shit”.

Ni är precis som era föregångare i Philadelphia mest kända för era hitsinglar. Men om man botaniserar bland albumen hittar man helt andra grejor, ofta ganska experimentella prylar.

oates: Jag tror att det är skillnaden mellan oss och det vi just beskrev. Vi har alltid sett album som något mer än bara ett sätt att få ut hits. Visst har vi gett ut låtar som visat sig inte hålla måttet, men jag törs påstå att vi aldrig medvetet slängt in några låtar som utfyllnad. Vi har tagit varje enskild låt på allvar och försökt göra den så bra som vi kunnat just då. hall: Det är konstigt hur vi uppfattas. Jag antar att det faktum att vi haft många hits automatiskt gjort att andra relaterat till oss som en singelgrupp. Men vi har själva aldrig gjort det. Det finns ett konceptuellt element över alla våra album. De är helheter.

Fast det nya albumet Do It For Love känns dock nästan som ett greatest hitsalbum med nya låtar.

oates: Ha ha, det gillar vi, inte sant? hall: Ooh yeah! Jag känner faktiskt också så. Det är ett starkt, starkt album. Vi kallade in ett team av låtskrivare som verkligen förstod sig på oss. En del nya, en del gamla vänner. Men det fanns ändå en helhetsvision i hur låtarna skrevs och jag är så stolt över det team vi satte ihop. Utan dem hade det aldrig hänt. Vi skrev bland annat med en annan låtskrivare från Philadelphia som heter Billy Mann. Han skrev nästan halva albumet ihop med oss. Vi satt i mitt kök och skrev med akustiska gitarrer. Det var så låten Do It For Love kom till. Han gillar att sätta sig ner innan och prata om vad man vill säga med låten, och jag älskar det. Han sammanställde ihop idéerna som vi sprutade ut oss. Dessutom är han ett gammalt fan av Hall & Oates och är därför bra på att sammanföra oss två. Vi känner oss själva alltför väl för att kunna se oss utifrån, hur vi uppfattas och vad som är våra verkliga styrkor. Men Billy vet e-x-a-k-t vad vi bör göra, han känner när vi når det som han uppskattar med oss. Sedan skrev vi tre låtar med engelsmannen Tom Nichols, som jag faktiskt träffade i Stockholm när han jobbade med Anders Bag (Anders Bagge, vars pseudonym är Bag). Toms partner Greg Fitzgerald var också med och skrev. oates: Sedan hade vi Steve Torch och Paul Barry, det andra engelska gänget.

Jag har hört om en misslyckad sejour i England, där ni skrotade produktionerna. Varför funkade det inte?

oates: Vi har fortfarande med ett halvdussin låtar från den perioden på plattan. Så låtskrivandet i sig var bra men utförandet var för utslätat. Det var framför allt inställningen till själva producerandet, som inte fungerade. hall: Det var mycket press från Sony Music i New York för att haka på trender och det var helt fel riktning att ta oss i. De var redan steget efter såvitt jag kunde se. Vi slogs med näbbar och klor mot dem. Pojkbanden har verkligen sabbat allt för softare låtar och ballader. Romantiska ballader har alltid funnits i vår repertoar men i dag kan man inte göra en utan att folk skriker pojkband efter en. Det slutade med att vi lämnade Sony Music eftersom vi hade så olika uppfattning om vad Hall & Oates skulle vara. Och mitt i det här satt det engelska produktionsteamet. Jag kan förstå att de var förvirrade. Men låtarna var ärliga, starka låtar som behövde tuffas till lite och kännas mer på riktigt.

De flesta artister brukar kunna berätta om hur de kan jobba i månader med en låt, men det är alltid de som skriver sig självt på fem minuter som folk tycker bäst om.