BELLE & SEBASTIAN

Belle & Sebastian och Trevor Horn, en bisarr kombination? Kanske det. Men inte fullt så underlig som man först kan tro. Anders Lundquist har träffat Stevie Jackson och Sarah Martin.

De flesta vet nog vid det här laget att Belle & Sebastian inte är en duo utan en septett från Skottland. En grupp som bildades i Glasgow under extremt opretentiösa omständigheter då grundaren och den huvudsaklige låtskrivaren Stuart Murdoch gick in på ett lokalt kafé och värvade medlemmar på stående fot. Sedan dess har kulten runt världen bara vuxit kring gruppens skira, spretiga pop med återhållen, halvviskande sång. Nya albumet Dear Catastrophe Waitress är det album som fått mest blandad kritik hittills. Förmodligen för att alla kritiker känner att de måste ta ställning till det otippade valet av Trevor Horn som producent. Om dennes namn inte stått på konvolutet hade nog de flesta lyssnat mer avslappnat. Mojo hyllade Horns insats, medan Dagens Nyheter och La Musiks recensent på denna tidnings hemsida varit mer tveksamma. Själv är jag förälskad i plattan. Och första singeln Step Into My Office är en av de mest smittsamma poplåtar jag hört sedan Jellyfish var igång. De söta sexanspelningarna och den charmiga videon gör inte saken sämre. Trevor Horn, som ju är känd för sina extremt polerade produktioner (bland andra Frankie Goes To Hollywood, Propaganda, Yes och Seal) har lyckats förtydliga låtarna utan att tumma på bandets särart.

JAG träffar medlemmarna Stevie Jackson och Sarah Martin på ett vandrarhemsliknande hotell på Södermalm. De är precis så lågmält sympatiska och genuina som man väntar sig av musiker från Glasgow. Inga rockstjärnemanér, bara värme, avspändhet och självdistans. Jag börjar med att berömma dem för plattan, som jag anser vara ett mästerverk. – Tack! Vi har gett intervjuer i fyra dagar nu och inte hört en så fin komplimang, säger Stevie.

Själv skulle han inte gå så långt som att kalla plattan ett mästerverk, men kallar den i alla fall ett klart steg framåt. – Man ska akta sig för ord som mästerverk, säger Sarah. – Men faktum är att någon kom in i studion och påpekade att någon annan bokat studion dagen därpå, precis när vi var mitt i en låt, och Stuart Murdoch utbrast halvt på skämt ”ser ni inte att vi är mitt i skapandet av ett mästerverk!”. Vår trummis Richard blev förskräckt och sa ”akta dig för att säga något sådant. Ta lärdom av hur det gick för Brian Wilson!”

Tydligen hade Trevor Horn haft som uttalat mål för projektet att göra den mest välljudande 60-talsinspirerade gitarrpopskivan någonsin. Men det var inget han sa till bandet innan vi satte igång, bara till ljudteknikerna. – Vi fick höra det efteråt och tyckte det var en ganska storslagen utgångspunkt, ler Sarah. Men visst ville vi också göra vårt bästa. Och när vi hörde slutresultatet var vi oerhört glada och stolta!

Initialt bråkade bandet en del om vilka låtar man skulle inkludera, men eftersom Trevor Horn hade mycket bestämda åsikter och verkade ha en klar vision så fick han ha sista ordet. – Men det fanns en låt som heter Stay Loose, som vi och Jeff Travis från skivbolaget Rough Trade gillade mer än han och som vi tjatade in på plattan. Jeff gick faktiskt så långt att han sa att det inte skulle bli en skiva om den inte kom med! säger

Stevie.

Medlemmarna var mycket väl förberedda när det var dags för inspelning. Arrangemangen var mer utmejslade än förr och bandet hade repat rejält. – Sedan fanns det låtar som Trevor smyckade ut. Han hade öronmärkt Step Into My Office som tänkbar singel från dag ett, och tog med den in på sitt rum och pysslade vidare med den på egen hand. Vi var lite oroliga, men när vi hörde honom sitta och skratta för sig själv insåg vi att han kanske var något bra på spåren. Det är lätt att i efterhand höra vad han la till. Det finns en massa små lustiga detaljer i låten; stråkvirvlar, blås och småfräcka körer. – Han tog liksom in oss en och en och lät oss göra små sångpålägg, utan att vi fick höra helheten, minns Sarah.

Stevie var först chockad när han fick höra slutresultatet. – Jag hade en helt annan bild av hur låten skulle bli. Men jag tog med den i hörlurar och gick längs Portobello Road. Efter ett tag kände jag “hm, det här är faktiskt rätt bra”, skrattar Stevie. Och alla skrattade på samma ställen när de hörde den, påpekar Sarah. Alltid ett gott tecken.

Var det svårt att jobba med Trevor?

– Nej. Fast man kunde ibland känna att han inte var så van att jobba med band som spelade tillsammans. Men han är så erfaren och anpassade sig snabbt till oss. Det blev ingen krock, även om vi kunde ha en del olika uppfattningar rent stilistiskt. Exempelvis hade han en tendens att göra feta bakgrundskörer med 30 pålägg, och vi tyckte att det inte lät som vi. Han är van att bygga upp det mesta själv och sedan ta in någon som Rod Stewart eller Céline Dion på sång. – Även i Seals fall byggde han själv ihop med maskiner och studiomusiker upp kompet kring låtar som Seal gett honom.

Det stämmer väldigt bra. Jag minns att Seal inte riktigt visste vilka som spelat på hans skiva. Jag sa att det var lite oväntat att Trevor Rabin från Yes var med och spelade gitarr på hans debutplatta, vilket han förnekade. Sedan började han kolla på omslaget, där han till sin förvåning upptäckte Rabins namn. Då blev han lite rädd att framstå som en produkt och började berätta vilken relation han hade till de olika musikerna.

Generellt verkar ni annars ha tyckt att det var en skön kulturkrock mellan band och producent?

– Fast krocken är inte så stor som alla tycks tro. Stuart Murdoch var faktiskt ett stort Yes-fan under många år, och på vinden hos sina föräldrar hade han till och med den platta (Drama) där Trevor Horn var sångare, påpekar Stevie. – Men vi var alla på plats på det första mötet han ville ha med oss och vi valde honom framför allt för att vi gillade honom som person. Kemin stämde helt enkelt, sedan spelade det egentligen ingen roll vad han hade gjort innan. Han är så himla rolig och var en enorm historieberättare. Han berättade väldigt underhållande historier om Yes (vid denna punkt börjar intervjuaren dregla vid blotta tanken)

Sarah beskriver bandets bord efter giget i Los Angeles som “prog corner”. – Där satt vi med Trevor Horn, som hade bjudit in Chris Squire från Yes och den gamle 10cc-killen Lol Creme från Godley & Creme, som i sin tur hade jobbat med Trevor i Art Of Noise. Mycket anekdoter, men Trevor var hela tiden oerhört blygsam om sitt förflutna. – Han kunde börja med att säga saker som ”en gång i tiden jobbade jag med ett band som hette Frankie Goes To Hollywood och vi ropade med en mun “vi veeeeet!”, skrattar Stevie. Fast det var en platta som vi alla växt upp med som vi inte hade en aning om att han producerat, och det var The Lexicon Of Love med ABC. Vi tittade på varandra och tänkte “wow, har han gjorde den också!” Underbar, tidlös popmusik. DÅ var jag imponerad. Och den låter fortfarande kanon. Sarah påpekar att Trevor producerade Left To My Own Devices med Pet Shop Boys också. – Oj, det också! Det tar liksom aldrig slut, säger Stevie och himlar med ögonen.

Vi avslutar med att prata om Stevies och Sarahs egna musikaliska influenser. – Min första musikaliska kärlek var originellt nog ett band kallat The Beatles, ler Stevie. Men det band som fick mig att vilja spela själv var faktiskt The Rolling Stones. Trots att jag egentligen tycker att The Beatles var bättre så var Keith Richards och Brian Jones på något sätt inspirationer. Kanske för att det de gjorde var mer uppnåeligt.

Sarahs största hjältar är Sonic Youth. – De har varit mitt favoritband så länge jag känt till dem. De var mer än ett band, de var ett kollektiv där alla var lika coola. Ingen ledare, alla är lika mycket i fokus. De har för mig gjort det mäktigaste samlade verket efter The Beatles. De hade en serie på fyra album under andra halvan av 80talet, med albumen EVOL, Sister, Daydream Nation och Goo, som var himmelsk för mig. Jag kan liksom aldrig tröttna på dem.

Och undertecknad kan inte tröttna på Belle & Sebastian.