RICHARD X

Über-smoothie-maestron som blev popstjärna

Bootlegs och bastard-pop - musikens motsvarighet till en smoothie. För visst strävar bootlegs och smoothies efter exakt samma sak: Att fl era ingredienser, gärna i en oväntad kombination, tillsammans ska smaka bättre än var för sig. Richard X är über-smoothie-maestron som tog steget från en sunkig källarstudio i norra London till ett liv som extraordinär hit-producent. Och numera även popstjärna i eget namn. Hans debutalbum The X-Factor Volume 1 visar upp en man med sjuklig besatthet av 80-talet. Det är syntetiskt, fult, billigt och väldigt, väldigt underhållande. Jan Ekholm beger sig till London. Kalendern säger november 1981. Vår guide på resan: Richard X.

Allt börjar för två år sedan med Being Scrubbed. Bootleg- och bastard-erans kanske förnämsta fem minuter där Richard X, under namnet Girls On Top, mixar TLC’s sång från No Scrubs med Human Leagues funkigt minimalistiska 80-tals klassiker Being Boiled. Håll hårt i ditt exemplar om den finns i din samling. Richard pressar bara upp femhundra 7”-singlar. Men trots minimal upplaga - eller förmodligen just därför - blir den inledningen på en intensiv Richard X-hype. – Jag hade länge gått och funderat på idén att mixa modern r&b med 80-talets electropop, berättar Richard halvliggande i en soffa i sin numera inte lika sunkiga studio. Platsen är dock fortfarande norra London. En gång ”northern lad”, alltid ”northern lad”.

Det stora lockiga håret står på ända, skäggstubben är cirka en vecka gammal och kläderna har sett mindre skrynkliga dagar. Men Richard tycks vara i god form och hans skruvade humor är fullt påslagen. – Jag var verkligen inte den första som släppte en bootleg, men till skillnad från allt annat var ”Being Scrubbed” inte house.

Lite av en tillfällighet hade jag upptäckt människor i min omgivning med samma musikaliska referenser som jag, alltså punk, new wave och electro. Chicks On Speed bodde till exempel alltid hos mig när de var i London. Så med dessa nya vänner, som ärligt talat var ganska klantiga rent musikaliskt men ändå gjorde skivor tänkte jag; ”det här kan jag också göra”.

Och visst kan Richard göra det. Igen och igen och igen. Being Scrubbed följs av fler sönderspelade bootlegs - bland annat den omistliga I Wanna Play With Numbers där Whitney har träff med Kraftwerk - innan han tar steget in i popvärlden.

Engelska tjejtrion Sugarbabes har precis signat en ny deal efter att ha fått sparken från sitt förra skivbolag. Nu behöver de en riktigt övertygande comeback. Richard kallas in, och med viss hjälp av Gary Numan och Adina Howard tar han fram den legala bastarden Freak Like Me. En singel som

under många veckor står parkerad på den engelska singellistans förstaplats och senare vinner Q Awards’ ”Single Of The Year”.

Därefter följer Popstars-förlorarna Liberty X - nej de är inte släkt - och Being Nobody (Chaka Khan möter Human League), ett samarbete med P Diddy och Kelis på Ibiza, norska Bertine Zeitlitz och Montreals electroclash-baby Tiga för att nämna några.

Har du haft kontakt med några av de artister du samplat?

– Jag har pratat lite med TLC, vilket resulterade i en remix åt dem på Hands Up. Och så Human League förstås. Ett fåtal har försökt stämma mig, men de flesta verkar vara stolta och ser mina ”lån” för vad de är - hyllningar.

Det kan inte finnas många Human League-låtar kvar som du inte använt… Vad säger de?

– Jag är naturligtvis en total Human Leaguefanatiker och blev oerhört lycklig när de hörde av sig och sa att de gillade Being Scrubbed. Sedan dess har jag träffat alla och de är alltid hjälpsamma med samplingstillstånd och rättigheter. Att bara få prata med dem är stort för mig. De älskar verkligen popmusik. Folk ser dem som ett endimensionellt syntband, men de är så mycket mer… pop, disco, soul.

Borde inte du vara den perfekta producenten inför en Human League-comeback?

– Jag frågar dem ibland faktiskt, men de är alltid upptagna med annat. Martin producerar, Ian sysslar med olika projekt, Phil och tjejerna är ständigt på turné. Men visst, det skulle vara en dröm att få producera Human League.

RICHARDS fullängdsdebut X-faktor Volume One, som släpptes tidigare i höstas, är femtio minuter uppkäftig, elektronisk lekstuga i billig syntet. Ett ljudkollage av upphackade semi-soulklassiker, electropop-samplingar och rena dårskaper. Efter några varv i smoothie-mixern låter det både tidsbundet och tidlöst.

Richard har förstått vad bra och viktig popmusik handlar om – humor och respektlöshet. Och framförallt har han rätt attityd. Det är lätt att föreställa honom stående bakom sina gästartister stirrande mot oss med ett stort och punkigt hånflin. – Det tog mig femton månader att göra albumet, men det ska låta som om allt är inspelat på två veckor, kommentarer Richard det medvetet slarviga soundet.

Till höjdpunkterna hör Finest Dreams (SOS Band vs. Human League) med Kelis på sång; en electro-hybrid som osar 1985, tonår, jordgubbsläppglans och Hubbabubba.

Eller Javine, ännu en Popstars-förlorare, som renoverar Thelma Houstons You Used To. Och förstås Deborah Stickland-Evans från Flying Lizards som gör en underbart känslolös Warm Leatherette-tolkning av Burt Bacharachs Walk On By, Soul II Soul-divan Caron Wheeler i Lonely (en uppdatering av Li’l Louis’ Club Lonely) samt Pulps Jarvis Cocker i en elektronisk vals baserad på Mazzy Stars Into You. – Jag ville samla människor kring mig som gjort galna popskivor genom åren. Absolut inte såna som råkar vara trendiga just nu. En blandning av barndomsminnen, underdogs och dårar helt enkelt.

Vad var ditt mål med albumet?

– Att inte skriva en enda ton själv. Jag ville vara en modern popartist som inte gör någonting själv, för det är just så många ser på mig. De säger: ”Vad gör han? Han gör skivor av andra människors skivor. Han är inte ens en dj. Han är en loser”. Tyvärr höll det inte riktigt hela vägen, jag skrev ett par grejer på slutet. Jag är djupt ångerfull för det idag.

Så är du ansvarig för lyriska höjdpunkter som ”Right wrong Elton John, armageddon David Sneddon, cheap sex Richard X”?

– Eh… ja. Visst är det fruktansvärt dåligt? Ibland undrar jag var jag får allting ifrån, och framförallt hur jag kan få till synes fullt normala människor att lyssna på dessa bottennapp.

Allvarligt talat, är inte 80-tals retron på väg att bli för stor nu? Ska vi sluta som våra föräldrar som bara lyssnar på musik från sin ungdom?

– Visst känns det så ibland? Det finns alldeles för mycket lat electro som bara vill låta 1981. Men om all musik blir retro så dör den. Det jag gillade som barn var inte retro. Human League, Gary Numan och Heaven 17 såg framåt, de drev på utvecklingen, medan ett band som Ladytron bara gör pastischer. Min musik är lika delar r&b och electropop och mina beats är alltid från 2000-talet.

Frågan är bara, hur går du vidare nu? Human Leagues katalog är färdigplundrad. Duran Duran nästa, eller?

– Jag tyckte faktiskt aldrig om Duran Duran. De gjorde inget nytt, deras rock var bara dum och stelbent. Men visst har jag frågat mig själv vart jag ska ta vägen. Jag har gjort mitt statement över 80-talet och jag kan inte göra det om och om igen. Kanske blir det en konceptplatta om fåruppfödning nästa gång, eller så blir jag nästa David Gray. Men det vackra är att hur jag än gör kan jag bara förlora.

LÅT oss nu resa tjugo år framåt i tiden till 2023. En galen producent, vi kan kalla honom Richard Z, har kommit på idén att sampla 00-talets sound och låtar och göra moderna bastarder av det. Men vad är det han plundrar från det tidiga 2000-talet? – Bra fråga. Självklart har han grävt ner sig i dansmusiken och popen för det är alltid där man hittar de mest tidstypiska sounden och låtarna. Här går utvecklingen snabbast, här är musiken en färskvara på ett helt annat sätt än inom rock och hiphop. Eftersom dagens amerikanska soul och r&b uteslutande är återanvänd väljer Richard Z att plocka fram Kylies Fever och hacka upp melodier därifrån. Och Spice Girls första förstås, Craig David och Daniel Bedingfield. När det gäller ljud tror jag han samplar trance som Tomcraft, Benny Benassi och Paul Van Dyke. Och vet du, han lär få många hits eftersom våra barn kommer att växa upp och bli samma nostalgiska monster som vi är. Och nostalgi är helt ok, så länge man inte glömmer att samtidigt blicka framåt.