CDOASS

De är unga. De spelar skramlig rock. De uppträder i gåbortkostym. De kommer från Fagersta. Och, nä, de heter inte The Hives.

Text: Ronnie Sandahl

Man skulle lätt kunna tro att rockmusiken styr i Fagersta.

Men här härskar bara vänsterpartiet. Stig Henriksson (v) fick 53,9 procent av rösterna vid valet hösten 2002. Därmed är Fagersta Sveriges enda kommun där vänstern har egen majoritet.

Det blir lätt så i en stad där så gott som alla jobbar på metallbruket och spelar ishockey i Fagersta AIK. - Jobbar man inte på bruket gör man i princip ingenting. Många verkar inte förstå vad man håller på med, man är inte värd nåt i Fagersta, säger Peter Nilsson.

Han är basist i Fagerstabandet CDOASS och vet vad det innebär att växa upp i en stad som mest är känd för sin metall. Där det stora samtalsämnet är att den tyska lågpriskedjan Lidl snart slår upp portarna till en stor mataffär i centrum.

Där nöjeslivet är, eh, sådär. – Folk jobbar på bruket måndag till fredag. På fredagar går alla till puben Greenman och super. På lördagar går alla till ett annat ställe som heter Götes och super. Då är alla killar ute och slåss. Men vi får inte så mycket skit. Vi brukar ligga lågt, förklarar sångaren Anders Pietsch. – Det är alltid något jävla coverband som spelar “blandad musik”. Och hockeykillarna är skitfulla och stagedivar från högtalarna. Det låter kanske elitistiskt men hela den stämningen som är när man går ut äcklar mig, fortsätter Peter.

Efter en stunds kämpande med en vegetarisk lasagne ändrar sig Peter. – Jag har kanske fel. Alla roar sig väl på sitt sätt, antar jag, säger han.

DET var fortfarande morgon när telefonen ringde hemma hos Anders Pietsch.

På andra sidan linjen var det Isse Samie. Han är A&R på Dolores Records - med artister som Håkan Hellström, Broder Daniel och Nicolai Dunger i sitt stall - och förklarade att CDOASS postpunk mycket väl kunde bli nästa stora grej. Kontrakt skrevs. Det var ungefär samtidigt som Hives sparkade anglosaxisk rumpa på andra sidan Atlanten och självklart drog spekulationerna igång om huruvida vattnet i sjön Eskiln i Fagersta möjligtvis var spetsat med något extra.

Det var i april.

Sex månader har gått.

Hittills har bara singeln Autovision släppts på Dolores. Den har floppat. Eftersom inga pengar satsades på en video har den förmodade succén ersatts med tystnad. – Vi ville bara spela in en singel och släppa den. Men vi är fortfarande övertygade om att vi kommer att släppa en fullängdare nästa år, säger key-

boardisten Fredrik Åslund.

Är ni besvikna över att det inte har hänt något?

– Nä, det är vi inte. Det finns alltid nya sätt. Blir det inte bättre med Dolores finns det ju ingen anledning att vara kvar på just det bolaget. Det finns alltid nya vägar. Men jag tror att det blir bättre, säger Anders.

Hade ni gjort likadan musik om ni hade växt upp på något annat ställe än Fagersta?

– Jag vet inte. Det finns ju två sidor av den frågan. Växer man upp i Fagersta går man inte på lika mycket spelningar med andra band, man ser inte så många konserter. Det finns liksom inga kanaler till inspiration. Å andra sidan blir man kanske mer unik om man bara sitter hemma och lyssnar på skivor. Då blandas allt. Jag kan inte komma på något annat band som låter som oss.

Ni heter CDOASS. Det är ett rätt svårt bandnamn. Varför heter ni så?

– Jag skulle ha lite svårt att ta oss själva på allvar om vi hette typ The Rats, eller nåt. CDOASS är väl bra. Vad fan ska vi annars heta, säger Anders.

FRÅGAR man de allt för unga mammorna med barnvagn nere i centrum eller Carina i turistbyrån om de känner till något band i Fagersta lär de inte svara CDOASS.

CDOASS är nämligen inte ensamma i stan om att bära kostym och spela skramlig rock.

Det finns ett band till.

De heter The Hives. – Vi var på Hives första spelning på Disco Burken 1994. De gick väl i nian och vi i sjuan. Men då hette de The Pineapples och folk tyckte väl inte att de var så jävla bra. – Anders har förresten sett till att Nicke i The Hives (Nicholas Aurson, gitarristen) har blivit portad från båda pubarna i Fagersta, flinar Fredrik.

Anders rycker på axlarna. – Vi ska tydligen vara ganska lika. Så en gång när jag blev utkastad från krogen frågade vakten min flickvän om jag var den där gitarristen i Hives. Och hon sa ja. Det brukar komma fram tanter på stan och säga att det är så kul att det går bra för oss och att de har sett oss på tv, haha.

Sedan skriver också lokalblaskan Fagersta-Posten minst en helsida varje vecka om att The Hives kontraktstvist med Burning Heart fortfarande är olöst. – Oss har tidningen ringt en gång. Jag trodde inte att de visste vilka vi var överhuvudtaget. När vi skulle spela på Hultsfreds demoscen läste de om oss i Vestmanlands Läns Tidning och tyckte att vi skulle ha informerat dem. De vill att vi ska höra av oss när det är något att skriva om.

Anders petar i sin vegetariska lasagne och berättar om hur tröttsamt det är med lokaltidningsfrågor som oftast går ut på hur mycket de har inspirerats av The Hives.

Jag frågar ändå. – Ingenting. De är bra på sin grej, men vi låter inte som dem. Det förstår alla som lyssnar på musik. Det var bara en gång när vi spelade i Sandviken som vi hade jävligt dåligt ljud och recensenten skrev att vi lät som Hives.

KATALIN, Uppsala. Peter tullar medhavd öl ned i glaset och kikar sig omkring så att ingen såg. Vikarierande trummisen Kristian armbågar honom lätt i sidan. Han vill också ha.

CDOASS har tackat ja till att åka med som förband på Bad Cash Quartets turné. Men de är oroade över att de inte får någon öl av arrangören. Och de får ungefär lika mycket pengar. – Vi går minus på varje spelning den här turnén. Ingen har ju egentligen bokat oss. Vi följer bara med. Det är Bad Cash Quartet de har bokat. Vi har fått låna pengar av vårt bokningsbolag för att kunna åka med. Hur vi ska betala tillbaka? Vi får väl göra mer välbetalda spelningar framöver.

En halvtimme senare har CDOASS svidat om till gåbortkostym och ställt sig på scen.

Den som eventuellt skulle få för sig att beträda dansgolvet löper en omedelbar risk att drabbas av lappsjukan. Ingen dansar och ingen hoppar. En flicka i grå topp knackar fingernaglarna mot framtänderna i takt med musiken.

Det är också allt. – Det kändes lite skumt i dag. Folk bara sitter och tittar. Man känner sig lite som en irriterande geting som ingen egentligen vill ha där, säger sångaren Anders när han tar av sig den svettiga skjortan efter spelningen.

Ni uppträder i kostym. Varför gör ni det?

– Är det fest vill man ju klä upp sig. Det är ju inte snyggt att gå upp på scen i jeans. “Det vore ju guld om man kunde hyra kostym och byta efter varje spelning, den blir så jävla svettig” – Musik är aldrig bara musik. Musik är allt från skivomslag, till hur man beter sig, hur man ser ut, förväntningar, allt.. Vi vill att publiken ska förstå att vi är något speciellt. Det gör man inte genom att gå upp på scen i vardagskläder, säger Peter.

En bit in i lokalen står Anders Bjurenvall lutad över en svart väska med cd-singlar. Han är bandets allt-i-allo. Anders ger mig en knapp med bandets tryck och säger att det alltid är bra med lite reklam. – De här killarna måste ha någon som ser till att de kommer dit de ska spela. Och att de kommer i tid. De är helt hopplösa. Kommer aldrig i tid, tar aldrig ansvar, suckar han.

KLOCKAN närmar sig midnatt när jag och Fredrik sitter i en ståltrappa bakom scenen.

De övriga bandmedlemmarna har stuckit ut i vimlet för att hitta kärlek eller vad det nu är man kan hitta på en klubb i Uppsala en torsdag.

Bad Cash Quartets apfulle sångare Martin Eliasson skriker “I´m coming home” på andra sidan väggen. Fredrik flyttar ned ett trappsteg för att jag ska höra vad han säger.

Ändå måste han skrika. – Ibland känner jag väl att jag skulle vilja komma ifrån Fagersta och allt. Bara hamna nånstans. Men tio minuter senare inser jag att det är bandet som måste gå i första hand. Ibland kan man känna frustration över att man liksom är gift med bandet. Men det är som det är. Musiken är viktigast.

Senare ser vi Martin Eliasson stagediva från en högtalare. – Steget till Fagersta AIK är aldrig så långt som man kan tro, säger jag till Fredrik.

Han hör inte.

”Musik är Musik är aldrig bara musik. allt från skivomslag, till hur man beter sig, hur man ser ut, förväntningar, allt... Vi vill att publiken ska förstå att vi är något speciellt. Det gör man inte genom att gå upp på scen i vardagskläder.

Synthslingorna är här igen. Det vet ni. Flirtarna med 80-talet blir allt fl er. Och nu är det dags för Alice in videoland. Episkt, mörkt och dystert. Men med punkig sång. Toril Lindqvist satt hemma i lägenheten i Malmö och fick en idé. Hon tänkte på Calle Lundgren som hon inte sett på fyra-fem år. Hon ringde upp och undrade om de kunde göra musik ihop. Det blev en fika och sen rullade det snabbt på. De ville göra synthmusik och de fick med sig Calles bror Anders och Torils kompis Anders Alexander.

De började spela ihop i februari och fyra månader senare lirade Alice in videoland på Hultsfredsfestivalen. Det var en av de femton-sexton spel-

Alice in videoland

ningar de gjorde inom loppet av två månader. Ryktet började spridas, skivkontrakt skrevs och nu kommer debutskivan “Maiden voyage” ut. - Bara en sån sak att man får feedback på det man gör är fantastiskt. Och jag tycker att vi snabbt blir bredare och bredare. Alldeles i början var det väldigt smalt och distat, säger Anders Alexander. - Ja, men vi är ju fortfarande mer synth än elektro. Äh, vi är mer synthrock nu, det vi gör är ganska tidlöst. Vi håller oss inte inom samma ramar hela tiden utan experimenterar hej vilt. På skivan finns ju 50-talsstuk, som en bluestolva på synth, säger Calle Lundgren. Speciellt de båda bröderna Lundgren var rädda för att ta in gitarrer. Men för att utveckla ljudbilden gick de till slut en smula motvilligt med på det. - Fast jag sa stopp när “Alex” (Anders Alexander) ville ha med koskällor... Men vi ville profilera oss mer. När man lyssnat på sex låtar med synthar vill man nog ha variation så vi gick nya vägar på vissa låtar. Visst kan man vara rädd för att det ska vara spretigt, på skivan finns en massa olika musikstilar. Men jag tycker att det håller ihop, man hör att det är vi, säger Calle Lundgren och fortsätter: - Musikaliskt kommer vi fyra från olika världar. Så när vi gör musik ihop blir det alltid något cp. - Äh, jag vet inte hur man gör synthmusik så det är när de olika idéerna möts som det blir intressant, säger Anders Alexander.

I vintras gjorde Anders Alexander och Calle Lundgren musik på distans, de skickade datafiler till varandra och Calle skickade en cd-rom med synth så att Anders “skulle fatta”.

Alice in videoland är ändå mest synth, det är bröderna Lundgrens tio år som synthare som går som en röd tråd. Det som sticker av är sången, Toril Lindqvist går in och sjunger rock, hon låter som en mer nasal Debbie Harry. Resultatet blir att det låter som något det göteborgska skivbolaget Radium hade gått igång på i slutet av 1980-talet. Fast med renare, klarare ljud och tyngre basgångar. Den gamle radiohjälten Lars Aldman hade kört skivan om och om igen i sitt program “Bommen”. - Jag hade aldrig sjungit tidigare, men det kändes bra direkt, från första gången. Fast man måste ju tänka på ett annat sätt nu, menar Toril Lindqvist. De hoppas på en bredare publik än den som finns i den smala och rätt insnöade synth-världen. Allt de gör kretsar kring Alice in videoland och när intervjun görs några timmar före en spelning på Debaser i Stockholm, har de börjat fundera på vad tidningarna ska skriva om skivan. För en gångs skull har skivbolagsvärlden jobbat fort, skivan var helt färdig för tre dagar sedan och bara ett par veckor senare ska skivan finnas i butikerna. Vilka ska de jämföras med? Blir det sågningar eller hyllningar? - Det är nästan så att jag hellre tar några rejäla sågningar än mellanbetyg. Jag tycker att man kan jämföra oss med Faithless och deras debutskiva. Inte så mycket i hur det låter, men att den var så varierad och bred. Den hade kritikerna också svårt att placera. Sen är ju frågan om de kommer att gilla alla de där basgångarna som är inspirerade av DAF. Men energin är ju allt annat än stelt tysk, säger Calle Lundgren. - Bara det vi gör inte kallas för electroclash så är jag nöjd. Det är ett riktigt skällsord, menar brorsan Anders.

MARTIN RÖSHAMMAR

Laakso

Sällan eller aldrig har väl finska låtit så bra i en poplåt som den gör på Loista Laakso från Laaksos debutalbum. Men Laakso kommer varken från Finland eller Tornedalen, utan huserar i Stockholm, även om de fyra medlemmarna kommer från spridda delar av landet. Den finska ådran kommer från sångaren, gitarristen och låtskrivaren Markus Krunegård, eller rättare sagt hans mamma. – Det är inget självändamål att ha med en “finsk” låt på varje platta, säger Markus över en kopp kaffe, men jag älskar språket och det funkar faktiskt väldigt bra att sjunga på. För mig är det naturligare än att sjunga på engelska.

Det funkar riktigt bra på engelska också. “I miss you, I’m pregnant” heter bandets första fullängdare och den är, liksom den EP:n Long Beach producerad av Jari Haapalainen från Bear Quartet. Bakgrunden till den något dråpliga titeln är för tragisk för att avslöjas, menar trummisen (m.m) Lars Skoglund: – Låt oss säga att det handlar om ett mejl som avslutas med just de orden. Mer vill vi inte säga om saken.

Annars är Laakso (“dal” på finska) väldigt vältaliga och öppna, både privat och via Markus uttrycksfulla och rättframma texter. Han skriver om allt från rätten till att ta sig en fredagsfylla, kärleken till gamle idolen Nick Drake och önskan om att en dag få göra en duett med Emmylou Harris. Musikens inbyggda dynamik och storslagna, men samtidigt organiska anslag förstärker texternas vemod och målar upp bilder om vindpinade finska skogar lika ledigt som om gråa svenska förorter. – Texterna måste betyda nåt, självklart, säger Markus apropå. Och det finns alltid gott om stoff att ta av när man ska skriva, alltid nåt som får bägaren att rinna över.

Att det är Markus som står för låtskrivandet är mer en outtalad självklarhet än en utpräglad strategi. Lars förklarar: – Markus gör det så jävla bra, så det finns ingen anledning för oss att hålla på med det. Vi får utlopp för vår kreativitet när vi träffas i replokalen. Då

förvandlas låtarna till allas våra skapelser.

Markus håller med; – Det är nåt nästan magiskt som händer när vi träffas för att repa in låtar.

Lasse, Mikael (Fritz, basist) och David (Nygård) med alla sina udda instrument tillför idéer som jag omöjligt kunna komma på själv. Det händer oväntade grejer hela tiden och det är där tjusningen med att spela i band, åtminstone det här bandet, ligger.

Ett tema som hela tiden återkommer under samtalet med Laakso är hur viktigt det är för dem att få göra det de vill. Att ha friheten att vara sig själva och få full utlopp för den kreativitet som finns inom dem. Mycket har att göra med drömmar, och att hitta personer att dela dessa drömmar med. Har man, som grabbarna i Laakso, gjort det är det ganska lätt att vägra kompromissa för att förverkliga dessa drömmar. – Drivkraften är att hela tiden göra nya saker, att sträva efter att inte upprepa sig, säger Markus. Vare sig det är som låtskrivare, gitarrist eller människa. Det gör man bara genom att inte kompromissa. Den där rastlösheten är väldigt viktig för kreativiteten.

På så sätt är det idealiskt att ligga på Adrian Recordings, menar Lars: – Det är ett litet bolag, men de jobbar hårt för det de tror på, och de jobbar på rätt sätt; genom att ge banden frihet. Marknadsföring är inte vår grej. Du lär inte se oss sitta på Åhléns och signera plattor.

Markus avslutar med att avslöja att bandets stora projekt just nu, vid sidan om ett antal spelningar under vintern, är att försöka förmå basisten Micke att börja sjunga. Som Markus helt riktigt påpekar: – Alla band behöver sin Ringo…

OLA KARLSSON Det kan verka lite drastiskt att ha dödsångest som främsta drivkraft i sitt låtskrivande när man är 24 år, men sån är Andreas Söderlund i Niccokick. – Det är så jävla mycket man vill hinna med innan man dör, säger han.

Det här hörs på nåt sätt i Niccokicks musik. Inte för att det är ångestfyllt eller deprimerande utan för att musiken har något jagat, något desperat över sig. Som titellåten på bandets första, alldeles färska EP.

Turn 27 är en småironisk betraktelse över livet och döden som binder samman Andreas hypokondriska rädsla för dessa båda företeelser, inramat av ett ruskigt energiskt komp och en lagom fläskig produktion. En låt som dessutom har stor hitpotential. Titeln hänvisar till den ödesdigra ålder då flera berömda artister dragit ur jacket (Janis Joplin, Jimi Hendrix, Nick Drake) och texten blir i Andreas händer, och röst, både spännande och intressant.

Även låten I Want You Back behandlar liknande ämnen. Låten baseras på en mardröm Andreas hade om att han vaknade upp en dag och alla hans vänner var döda. José Gonzales bidrar med sin karaktäristiska stämma och adderar till låtens ödsliga känsla.

Andreas berättar: José såg oss på en festival och kom fram efteråt för att tala om att han gillade oss. När vi sedan spelade in I Want You Back fick jag idén om att ha honom med och mejlade och frågade. Han kanske var för snäll för att säga nej, vad vet jag.

BAKOM både produktion och det faktum att Niccokicks debut överhuvudtaget finns ute ligger Ronald Bood (The Plan, Mando Diao). Bood knöt tidigt Båstadbandet till sig och de är nu det första släppet på hans egna etikett, BOW. Andreas, som trots att Niccokick består av fem medlemmar är den som styr bandet med järnhand, tycker bara det är fördelar med att ligga på en liten etikett: – Alla de stora bolagen har hört av sig, men jag är inte intresserad av att kompromissa, eller hamna som ännu ett band i högen av bortglömda artister. Vi vill ha prioritet och vi vill att Niccokick ska bli hörda.

Bandet har redan rönt en hel del uppmärksamhet genom sina demos och spelningar och P3 har plockat upp Turn 27 på sin Sverigelista. EP:ns fyra spår ångar av ungdomlig iver och frustration utan att för den skull hamna i samma fålla som Bad Cash Quartet eller Håkan Hellström, en artist som annars betytt en hel del för Andreas personligen; – Det var en uppenbarelse att höra honom sjunga. “Kan han så kan väl jag”, liksom…Han fick mig att inse att det inte var nödvändigt att sjunga perfekt, utan att det är OK att både skrika och tjuta.

Niccokicks låtar är i grunden relativt enkla och rör sig runt bekanta domäner, men Andreas något udda röst och plötsliga skrikutbrott ger musiken karaktär och distinktion. Och så finns det bra melodier, något man aldrig ska förakta.

Andreas har hela tiden haft en bestämd bild av hur han vill hur Niccokick ska låta och hur bandet ska framstå. Trots det är Turn 27 bara en sida av bandet. Live utvecklar de en mer experimentiell ådra och svävar gärna ut i längre instrumentala partier, något som inte alls märks på de fyra in-theface-låtar som finns på EP:n. – Men det var så här vi ville låta; en stor, energisk produktion med lite Do-it-Yourself-känsla. Ronald är otroligt duktig som producent och vet exakt hur han ska göra för att få fram ett visst sound, säger Andreas och fortsätter: Dessutom ville jag att det skulle skina igenom ett visst mått av ironi, eftersom självdistans är en viktig egenskap.

Vilket inte minst omslaget vittnar om; Andreas iklädd änglavingar i en pose som för tankarna till att Niccokick skulle vara några sorts rockens frälsare. Andreas har dock mer modesta förhoppningar än så: – Vi vill gärna nå utanför landets gränser. Jag tror vår musik kan ha stor chans i både Europa och framför allt i USA.

Ytterligare en sak att lägga till “saker-att-görainnan-jag-dör-listan”, alltså…

Niccokick

TEXT OLA KARLSSON