CHORDS

”I chill like a pro with a veterans habit/ Like I sucked all the sedatives out the medicine cabinet” rappar skånske Chords på sin solodebut. Kalle Malmstedt åkte ner till Malmö för att snacka hiphop med Timbuktus långe sidekick som också ligger bakom en av årets svenska hiphopplattor.

Foto Michael Lokner

Det är ovant att se Chords tillsammans med någon som är nästan lika lång som han själv. Vanligtvis brukar han torna upp sig över Timbuktu och spotta snabba rhymes på Sveriges scener. Så när han vid lunchtid kommer runt hörnet på gatan hemma i Malmö tillsammans med långe och skäggige BreakMecanix-Måns känns det lite konstigt. – Folk känner mig mest som han som är som dubbelt så lång som Jason. Det är inget problem att han är mer känd. Jag kan fullt stå för allt som Jason säger och jag kommer aldrig att tycka att ”Fan, varför var jag ute på turné med honom – jag kom ju i skymundan”, säger Chords när vi gått uppför trapporna till hans mycket rymliga lägenhet och han låtit sin långa kropp sjunka ner i en lejongul fåtölj. – Det har ju öppnat så mycket möjligheter – dels har jag fått scenvana och dels att jag sluppit stiga upp åtta på morgonen och städa avdelning nitton på lasarettet. Förut har både jag har städat på lasarett och diskat på St Lars, varit vaktmästare och gjort alla de grejerna. Med Jason har jag träffat så mycket folk - journalister, producenter, arrangörer, skivbolagsmänniskor, andra grupper, rockgrupper, popgrupper, hiphopgrupper – ett nätverk har vuxit upp och det kan aldrig var fel.

För en ganska kort reporter känns det okej att alla sitter ner och ännu mer okej när Chords – som egentligen heter Jens Resch – är den perfekte värden och springer med både nytt presskaffe och vatten. Chords soffa är skön och inbjuder till en lång och avslappnad stund. Och medan Chords pysslar i köket underhåller Måns Asplund, som tillsammans med Mårten i Spotrunnaz är ena halvan av demonproducentparet BreakMecanix, gärna så länge med att berätta om sin bakgrund i Lund.

– Jag trillade på det sent, hela den här hiphopgrejen, jag kom inte in i det förrän ’93. Jag spelade trummor tidigare. Sedan fixade vi en studio jävligt tidigt, kanske 94, i Lund och hade ett litet kollektiv som vi satte igång. Jag, Mårten från Spotrunnaz, Jason – Timbuktu – och andra, berättar han. – The original hiphop-fabrik i Lund liksom, först och egentligen den enda, fyller Chords i, som satt sig igen. – Det var där jag träffade alla och spelade in min första låt när jag var sexton. – 1994 var det väl. Spotrunnaz började där också, säger Chords som började lyssna på K-Solo, EPMD och NWA på pojkrummet i Lund redan i 10-11-årsåldern.

För det är ju så att både Chords, Måns och Jason ”Timbuktu” Diakité är från Lund. Och trots att Chords är fyra år yngre än Timbuktu och Måns hängde han med i utkanten av det som en dag

skulle bli Juju Records – med över hälften av Sveriges mest intressanta och aktiva hiphopartister i sitt artiststall.

Men innan det skulle komma så långt flyttade Timbuktu och Måns till Stockholm, lärde sig branschen och spelade in plattan T:2 Kontrakultur. Chords åkte över till USA i ett och ett halvt år – amerikanska föräldrar, precis som Timbuktu - och fick finna sin egen väg när han kom tillbaka. – Vi jobbade inte mer tillsammans just då. Men jag har andra polare som jag jobbade med och det gjordes lite grejer. Jag började spela in med Max Axell också, som är från Höör. Vi proddade själva och spelade in och till slut kom det en EP år 2000, på vinyl, som var det första riktiga släppet vi gjorde. Innan dess var det bara kassetter. Det var inte så jävla produktivt i och med att det inte fanns nåt riktigt ställe att jobba på – man kunde inte spela in så lätt. Det tog ett halvår att hitta nåt ställe att spela in på och få iväg en låt, berättar Chords.

Men allt förändrades när Timbuktu flyttade tillbaka till Skåne och öppnade Juju Records med kombinerat skivbolagskontor, inspelningsstudio och kollektiv i Malmö. Plötsligt var det bra för Chords att han stannat kvar och han flyttade också till den större grannstaden, fick följa med Timbuktu ut på ett par turnéer och medverkade på både Whått’s Dö Madderfaking Diil? och The Botten is nådd!.

Allt detta öppnade dörren för det som många musiker drömmer om – att släppa en egen skiva. I Chords fall heter den The Garden Around The Mansion, är helt engelskspråkig och har gäster som Promoe från Looptroop och, självklart, Timbuktu. – Det är som allt annat, när man har jobbat och spelat gratis och varit med på samlingsskivor och så och känner att det här är det man sysslar med, då måste man ju släppa en skiva. Att släppa en skiva är grunden i musikbranschen, säger Chords som naturligtvis är mycket nöjd med sitt alster. – Utgångspunkten var att jag ville ha raka beats. Det sa jag till Måns från början: Jag vill ha hiphopbeats - DANK! Jag ville göra en riktig hiphopplatta. Utsvävningar kan komma när man har snöat in. När man har gjort fler plattor gör de säkert det. Risken finns väl att om man skulle snöa in från början så skulle man inte komma tillbaka till den grunden som man egentligen ville ha fram. Jag ville lätt påbörja allt med att göra en stadig, rak, fet hiphop-platta, för det är det jag har lyssnat på och älskat så jävla länge, säger Chords och gestikulerar för att stryka under ljudeffekterna.

Och visst skiljer sig The Garden Around The Mansion från den tillbakalutade jazziga och reggaeinfluerade hiphop som till exempel Fattaru och Lundakompisen Timbuktu har valt att göra sina vax heta med. – Exakt, men det är ju Jasons utsvävning, och Jason ligger ju år före mig i sin utveckling, liksom. Om du tittar på Jasons och Måns första platta T2 är den ju en rätt rak hiphopplatta. Om du tar hans engelska platta där är den nästan exakt som min: Lite gäster, raka hiphopbeats, klassiska hiphoprefränger, så det är ju helt annat än Jasons och Måns utsvävning på den nya plattan. Och jag har ju haft den feta chansen att vara med på hela deras grej. Men jag kände aldrig att ”nu är jag med Jason och nu gör de sån akustisk hiphop, så då måste jag också göra akustisk hiphop och sjunga refrängen, liksom” Nej, jag var inställd från början på att göra en fet hiphopplatta och inte försöka göra något annat. Hade jag bett Måns om ett akustiskt folk-beat hade jag för evigt varit Timbuks sidekick som försökte göra samma sak som Timbuk. Men det hade jag aldrig en tanke på att bli, säger Chords.

Skivan tog ungefär ett år att spela in, med den första studiosessionen i mars 2002 och den i New York i februari i år. Att det tog så lång tid beror självklart på det myckna turnérandet med Timbuktu och Damn! – 150-200 spelningar på ett och halvt år. Att Måns och Chords åkte till New York för att spela in beror naturligtvis på att New York är… ja. New York. – Jag har alltid varit New York-benägen. New York är ju trots allt hiphopens brännpunkt eller Mecca eller vad man vill säga. Västkustgrejerna har alltid varit lite mer funkiga och musikaliska. Östkustgrejerna har alltid varit lite mer: Ett fett, rakt beat som ligger i en loop och så bara: Pam! Pam! – något som kickar röven liksom, illustrerar Chords med ett par snabba slag i luften.

Och när Chords uttryckte sin önskan om att åka över Atlanten och spela in ett par låtar visade det sig att JuJu Records hade skaffat sig en massa nyttiga kontakter där under arbetet med en undergroundsamling som aldrig kom ut. Med andra ord var det en rätt väl förberedd Lundaduo med fickorna fulla av telefonnummer som en kylig vinterdag anlände i det stora rap-äpplet för att träffa Tonedeff, Masta Ace och Punchline. – Man har ju det redan i sig lite att ”Shit, jag kommer från Lund till New York” och man har kanske inte det största självförtroendet. Man var jävligt nervös, minns Måns. – Det var inte så mycket att man var rädd, man var mer ovetande, man visste inte vad man skulle förvänta sig. Men så fort vi hamnade i studion, så fort vi träffade Punchline och snackade så var det exakt samma grej som att spela in med Jason i Malmö. Liksom, vi sitter i studion, där sitter en massa folk och snackar skit och ett fett beat går och någon sitter och skriver och du vet ”Jag har mina rhymes här, det är lugnt” och sedan gå in och lägga det. Helt exakt likadant som det är hemma, säger en lugn Chords. – Det känns lite som att om man kan sticka dit och säga att man är mc och eller hiphopproducent och få höra: ”Fan vad feta låtar och fan vad grymt!” - kan man göra det där så behöver man inte vara rädd för att göra det någon annanstans i hela världen.

Men New York i all ära. När vi snackar texter senare avslöjar Chords att det finns ett ännu större rättesnöre för honom än vilken kritiker eller hiphopmogul från Östkusten som helst: Mamma! – Min mamma är min högsta auktoritet här i världen. Det är inte Göran Persson eller polischefen, eller du vet. Kan jag säga det till min mamma så skiter jag fullständigt i vad alla andra tycker om det, säger han.

Diskussionen handlar om Chords frekventa refererande till illegala rökbara substanser i sina rhymes – ”Det är konstant återkommande kan jag hålla med om…” – och slutsatsen är att folk får hantera det hur de vill. Det är ingen stor grej och de som skulle kunna bli upprörda fattar ju ändå inte. Chords vill skriva om saker som ligger nära honom i vardagen och det är en av dem. Men en text kan lika gärna handla om samhällsproblem eller gamla leksaker. – Man kan ju kolla på Dokument utifrån och få idéer. Det sitter någon snubbe där och lägger ett jävligt coolt citat. Det hämtas ju överallt ifrån, säger Chords och tittar bort med TV:n som nästan döljs av högar med DVD:er.

Och de gamla leksakerna då? Både Transformersondingarna Decepticons och GI Joe återfinns ju i trädgården runt herrgården. Ja, som textrader på skivan då. – Man måste ta det som berör en. Jag har alltid tyckt att ordval är jävligt viktigt. Ett ord som till exempel Decepticons representerar ju så jävla mycket för så mycket folk – lekar och titta på tv när man är liten. Man kan förklara så mycket mer med ett ord än med en mening. När jag säger ”GI Joe saves the day with his weapon drawn” skulle jag i stället kunnat säga ”Ja, man tyckte att det var jävligt häftigt med GI Joe. Men man fattade inte att han var militär och använde vapen o s v”. Säger man det med ett ord på en rad så fattar folk liksom, säger Chords.

Det har blivit sen eftermiddag och det är nästan dags resa sig ur soffan och avsluta intervjun. Chords väntar på sin brorsa som ska hjälpa till med flytt från det alltför stora lägenheten och ska dessutom bli fotograferad för en annan tidning. Sedan väntar också inläsning av lite radioreklam på italienska (!) inför Chords Europalansering. Så kan det gå när man börjar lyssna på EPMD hemma i Lund när man är 10-11 år.

Och har en förstående mamma, förstås.

The Garden Around The Mansion finns ute nu. Chords kommer förmodligen att turnera i Sverige efter nyår och kanske också i Europa med sina amerikanska kompisar framåt våren.

JOE H

Amerikanen Joe Henry var efter åtta soloalbum fortfarande något av en kultartist. Häromåret fi ck han till slut uppmärksamhet (och en Grammy) som producent för Solomon Burkes comebackalbum. Nyligen släpptes Joes nionde soloalbum Tiny Voices, en platta full av nattlig atmosfär och intelligenta, genomarbetade texter. Anders Lundquist åkte till London och träffade en verbal artist som tycker att all musik man inte hört förr är ny.

Joe Henry minns sin viktigaste vändpunkt som artist väl. Inför sitt sjätte album som måttligt framgångsrik folk/rockcountryartist bestämde han sig för att ställa allt på ända och lära sig ett nytt sätt att arbeta. Vi sitter på ett hotell ett stenkast från Sheperd´s Bush. Efter lite artigt inledningsprat i den något sterila lobbyn har Joe börjat bli varm i kläderna. Han lutar sig framåt i fåtöljen, spänner ögonen i mig och sätter in sin konstnärliga brytpunkt i ett större sammanhang. – Du vet, jag hade gjort ungefär samma typ av album om och om igen. Min femte platta Kindness Of The World rörde sig ljudmässigt inom vad man i dag skulle kalla alt-country, minns han.

Fast då fanns förstås inte den benämningen, sådana plattor kallades bara “unpopular”. Medlemmar från The Jayhawks var med och spelade på plattan. Allt fungerade som det skulle. Men Joe kände tydligt att han aldrig skulle komma att jobba på samma sätt igen. I stället för att bara dokumentera låtarna ville han i fortsättningen närma sig sina plattor mer som en film. Så blev det också. Nästa album, Trampoline, överraskade hans mer traditionella fans med att ha en massa loopar och samplingar. Gitarristen från Helmet var också med och brötade till ljudbilden. – Jag manipulerade mer med ljuden, dekonstruerade och rekonstruerade, minns Joe. Man kan åstadkomma så olika saker med att göra en skiva jämfört med i en konsertsituation. I studion tänker jag aldrig längre på hur jag ska kunna framföra något live. Och det började med den här skivan.

Skedet mellan album fem och sex var uppenbarligen en kris. Det var inte en så dramatisk vändpunkt att Joe övervägde att ge upp musiken helt. – Nej, men jag var innerligt trött på den palett med färger jag dittills tillåtit mig själv att använda. Jag hade musikaliska ambitioner som jag inte förverkligat. Mitt under inspelningarna visste jag att jag var tvungen att gå vidare. Jag var så frustrerad under inspelningarna av Kindness att jag ogillade den redan i det ögonblick den just blivit klar, för jag visste att den musik som jag själv berördes av fungerade på andra sätt. Därefter började jag göra låtar som byggde på grooves, nerifrån och upp, i stället för uttjatade ackordföljder.

Är du fortfarande trött på “basic rock”?

– Ja. Jag har absolut inget intresse av sådant överhuvudtaget. Jag tror inte ens att termen rockmusik betyder något längre, det är bara något som står på en skylt i skivaffären, säger Joe Henry bestämt.

Så bestämt att jag bestämmer mig för att protestera.

Det är lustigt, för ibland känner jag samma sak. Men så kommer det en platta som får en att känna att det faktiskt går att blåsa liv i det man trodde var trötta formler. Som en bra platta med Neil Young & Crazy Horse eller AC/DC.

– Visst kan det vara så. Iggy Pop har ju börjat turnera med The Stooges igen och jag är säker på att de spelar rock. Men för många är rock i dag en oanvändbar beskrivning - och i vissa fall en musikform som tjänat sitt syfte. Så vi talar i stället om kreativitet mer generellt.

Joe Henry säger sig se vissa likheter i all konst han uppskattar, vare sig det är musik, film, böcker eller målningar. – All konst jag gillar är sensuell till sin natur. Eller romantisk i sensuell mening. Den har också impressionistiska drag och är påfallande ofta ickelinjär. Jag älskar många novellförfattare som slår an en ton. Är mindre intresserad av en traditionell handling som går från punkt A till punkt B. En del av det människor känner och upplever kan bara berättas fragmentiserat. Det handlar inte om att vara medvetet otydlig bara i syfte att göra sig svår. Vissa saker som är angelägna för oss är helt enkelt mer flytande... skuggiga... rökiga. Viskande eller otydliga.

Tiny Voices är inte jazzig till sina musikaliska harmonier, men har en del instrument (och sätt att spela) som traditionellt förknippas med jazz. Det finns här också en känsla som lämpar sig utmärkt för småtimmarna, när telefonen slutat ringa och alla toner låter annorlunda och ibland mer magiska.

– Precis! Den stämningen var jag ute efter. Ingen som är inne på jazz skulle få för sig att referera till min musik som det minsta jazzig, det är bara rockmänniskor som drar den parallellen. Men jag håller med om att det finns en känsla av väldigt sen kväll. Visst händer det något speciellt sent på kvällen, när man sänkt garden. Man uppfattar saker lite annorlunda och skivor låter absolut på ett annat vis. Det finns skivor som jag fullkomligt älskar som jag aldrig skulle sätta på mitt på dagen eller i ljuset av starka lysrör. Jag skulle aldrig komma på tanken, för de skulle bara inte låta bra då.

Vilka är dina bästa nattplattor?

– Det är ju olika hela tiden. På natten är det nog Frank Sinatra Sings Only For The Lonely eller någon av Robert Johnsons inspelningar. Mitt på dagen är det nog Street Legal med Bob Dylan jag gillar det jag brukar referera till som hans zigenarperiod. En annan bra dagplatta är Sly Stones Fresh. Och min favoritplatta för morgonen är nog är nog Louis Armstrongs “heta” kvintetter och septetter från det sena 30-talet.

Jag frågar Joe hur han tror att det kommer det sig att jag, som musikfantast med hyfsat bred smak, aldrig hade hört talas om honom förrän han producerade Solomon Burkes comeback häromåret. – För att svenskar ligger efter! skrattar Joe men blir sedan allvarlig och fortsätter. – Ärligt talat finns det nog ett huvudsakligt skäl. Åren innan jag fick kontrakt med skivbolaget Anti låg jag på ett Disneyägt bolag som inte hade något som helst intresse av vare sig mig eller av att sälja skivor i Europa. Men trots att jag inte säljer så mycket skivor är jag nog ganska respekterad, så någonstans längs vägen kan man tycka att du borde ha kommit i kontakt med min musik!

vi talar om Joe Henrys drömsamarbeten. Delvis är de för mig ganska oväntade. Eller vad sägs om hiphoppionjären Dr Dre?

– Han är överst på min lista, säger Joe tveklöst. Hans produktioner låter helt fantastiskt. Jag försökte få honom att producera mitt förrförra album, som heter Fuse, men det fanns inte en möjlighet. Jag skulle också älska att arbeta med Ray Charles, Elvis Jones eller Roy Haines, medan de fortfarande finns bland oss. Mästarna!

Joe har liksom de flesta andra artister som främsta mål att få fortsätta hålla på och göra plattor. – Min vän Me´Shell Ndegéocello och jag kom nyligen in på hur det är näst intill omöjligt att klara sig länge i musikbranschen som den ser ut i dag. Jag menar, Duke Ellington gjorde mycket av sin bästa musik när han var nära 70 år gammal. Men hur klarar man sig tillräckligt länge i dagens klimat för att verkligen bli bra på det man gör? Hur lurar man skivbolagen att finansiera plattor tillräckligt länge för att man faktiskt ska nå artistisk mognad? I dag blir man kontrakterad med förväntningarna att få en stor hit inom två album, högst. Annars är man avpolletterad och de ser sig om efter nästa 14åring. Mitt mål är enkelt: att överleva länge nog i

detta för att bli riktigt bra. Att göra en platta som inte tidigare gjorts.

Joe tycker att det finns uppenbara fördelar med att vara en så kallad kultartist som inte förväntas sälja miljoner. En av dessa fördelar är att han inte ens behöver befatta sig med den hitorienterade popvärlden. – Jag har hört allt snack om att albumet skulle vara på utdöende. Och visst finns det en marknad för att ladda ner singelhits. Men när videon kom sa alla att folk skulle sluta gå på bio. Det är inte samma sak. Jag tänker inte ens på popradio, jag gör album. Jag refererar inte ens till en låt som tänkbar singel. Tanken dyker inte ens upp under en produktion. Och det är en sådan lättnad att äntligen ligga på en etikett som inte heller tar upp det under möten. Man försöker göra ett så bra jobb man kan på sina egna villkor. Joe understryker dock att det inte handlar om att han är naiv. Han vet precis vad han gör och vilka de sannolika följderna är. – Om mitt främsta mål vore att sälja mycket skivor skulle jag jobba helt annorlunda. Men mitt mål är att göra så bra musik som möjligt. Och jag är övertygad om att det finns en publik för riktigt bra musik.

Vi enas om att hela musikindustrin just nu befinner sig i ett enda kaos och konstaterar att de flesta branschaktörer för en gångs skull tycks extremt ovilliga att sia om var allt kommer att landa. – Jag kunde inte vara mer nöjd, säger Joe och låter undslippa ett rått men hjärtlöst skratt. Det här scenariot passar mig alldeles utmärkt! Något måste bort för att annat ska kunna växa upp. Och det är de största bolagen som har störst problem. Det är alla överdrifter som straffar sig. Folk som baserat sina beslut på hur de ska kunna framhäva sig själva och fortsätta leva lyxliv. Folk som får en miljon om året för att vara “Head Of A&R” och spenderar ett år eller två utan att kontraktera något. Deras jobb blir till slut att inte uppröra någon genom att göra fel. För om man kontrakterar något som inte funkar får man dåligt rykte. Men så länge man flyger jorden runt och ser band, spelar tung branschhöjdare, bjuder ut vissa band på middag och säger att man har stora saker på gång, så gör man inget konkret fel. De här lirarna har fått behålla sina jobb alltför länge. Men vad är det för liv? Någon kontrakterade Mariah Carey för 80 miljoner dollar bara för att de tror att det ser bra ut, för att kunna säga att de kontrakterat en stor artist. Men hur fasen ska man kunna tjäna tillbaka så mycket pengar?

Vi lämnar ämnet och jag frågar Joe vilka han anser vara sina största styrkor och svagheter som artist. – Min styrka är att jag är trogen mot mitt det jag gör. Jag arbetar hårt och försöker ägna mig åt det som verkligen betyder något, inte de omkringliggande distraktioner som vi alla känner till. Jag vill gärna tro att jag är framåtstävande, att jag är en bra tjuv, det vill säga har bra smak när det gäller vad jag stjäl från och hur mycket.

Talang för att skapa musik är väl egentligen inget annat än god smak?

– Det är exakt vad det är! Det handlar om att gallra bland sina egna idéer, känna vad som är användbart. Min svaghet är att jag har ett begränsat omfång som sångare, även om jag börjat hitta ett sätt att använda min röst på som är intresseväckande och tjänar mina syften. Jag är ingen stor sångare på det sätt som de stora sångarna är. Men i samma andetag vet jag att de som jag anser vara bra sångare ofta inte heller är tekniskt duktiga. Det handlar om att göra det bästa inom sina begränsningar. Om man till exempel hade obegränsat med pengar för att producera en skiva skulle den förmodligen aldrig bli klar! Men ibland frustreras jag av mina fysiska begränsningar som sångare. Melodierna täcker inget större omfång och jag låter klart sämre i höga register.

Joe håller sig kvar en stund vid tankegången att begränsningar är vad som triggar igång oss och får oss att ta itu med våra liv. – Tänk dig att det inte fanns några som helst gränser för något. Du kunde åka vart som helst i hela världen varje dag och göra vad du ville. Du skulle ha svårt att bestämma dig och kanske till och med stå förlamad av beslutsångest. Men om du måste stanna hemma och bara har en enda timme för dig själv kan ett varmt bad och en kopp kaffe kännas som den ultimativa lyxen, något oerhört tillfredsställande! Men du hade kanske aldrig stannat hemma om du inte haft den tidsbegränsningen.

Jag påpekar för Joe att han påminner mig om tre olika sångare: Tom Waits, Robbie Robertson och Sting. Han ser inte helt nöjd ut. – Jag har bara hört den första liknelsen tidigare. Och det är bara honom jag själv gillar av de tre du nämnde. Jag är ett stort fan av The Band. Min son heter Levon, det är en ledtråd! Men jag har aldrig varit ett fan av Robbie Robertson som sångare. Och jag äger inga plattor med Sting och är ärligt talat inte förtjust i det han sysslar med. Men jag förstår att det är hans dragningar åt det jazziga hållet som bidrar till liknelsen.

Skulle du kalla dina texter poesi?

– Nej, för jag anser att textförfattande och poesi är två olika saker. Vissa försöker ge en beröm genom att säga saker som ”du är inte bara en låtskrivare, du är en riktig poet”. Som om det är på en högre nivå. Medan jag råkar tycka att en bra låt är värd minst lika mycket som ett bra poem. Vissa låttexter håller utan musiken, men det viktiga är att det totala resultatet fungerar, att musiken kompletterar texten och tvärtom. När man inte kan föreställa sig texten utan musiken och tvärtom, för mig är det den högsta konstformen. Det är också det de flesta låtskrivare strävar efter.

Dina texter fungerar också när man bara läser dem.

– Jag hoppas det men har aldrig velat utgå ifrån det. Jag skriver och skriver om, outtröttligt. Jag

skulle aldrig ta med en vers eller en rad som utfyllnad. En vers som jag inte var nöjd med eller som inte passade in helt skulle aldrig hänga med till slutskedet i en produktion. Jag vet inte om andra känner det, men jag arbetar i alla fall med den inställningen.

Jag har lyssnat ganska mycket på ditt senaste album och måste erkänna att få låtar har gett mig samma må bra-känsla som Lighthouse medan få har fått mig att känna mig så illa till mods som This Afternoon.

– Jag tror jag vet varför du känner så i båda fallen. This Afternoon är menad att få dig känna obehag, och jag anser själv att Lighthouse är upplyftande. Det var min intention. Ibland är en text mest skriven för att informera musikerna om den känsla jag är ute efter med musiken. Och när man väl uppnått den skulle jag nästan kunna göra mig av med texten och ändå ha dess emotionella DNA kvar i låten.

Det finns inte så många samtida artister där ute som Joe Henry säger sig känna starkt släktskap med. – Möjligen Chocolate Genius, har du hört honom? Han har gjort en skiva som heter Black Music, som jag känner är på samma våglängd på något sätt. Men jag måste erkänna att jag inte längre lyssnar på mycket ny musik för att bli underhållen. Jag gräver mig tillbaka ganska långt i stället. Det finns så mycket oupptäckt musik från förr som jag vet kan engagera mig. Och jag vill höra den. Jag tycker inte det behöver innebära att man är gammalmodig.

Varför ber folk nästan alltid om tips på nysläppt musik, i stället för att fråga vad man spelar mest, eller vilken som är den bästa platta man vet genom tiderna, när de vill ha tag i bra plattor?

– Ja, det händer mig hela tiden i intervjuer. Journalisten undrar vad jag lyssnar på för ny musik och jag kommer inte på något som kommit i år utan berättar om någon gammal Charles Mingus-platta som jag köpte häromdagen och som var ny för mig. Plattan var inspelad för 40 år sedan men jag kunde knappt bärga mig när jag gick hem från skivbutiken!

Vi enas om att vissa plattor inte åldrats en dag sedan de släpptes. Det är heller inte svårt att enas om att Songs In The Key Of Life med Stevie Wonder är arketypen för en sådan platta. – Jag gick i high school utanför Detroit i Michigan när den kom ut 1976, minns Joe. Och man hörde den plattan överallt. Man kunde knappt gå någonstans utan att höra åtminstone en låt från den. Jag menar, när hände det senast att en platta av den kvalitén också var så populär? Songs… ljöd från varje bil redan då och jag känner 27 år senare ingen som säger sig vara trött på den. Det sätt Stevie Wonder öppnar hela dubbelalbumet på (Love´s In Need Of Love Today) illustrerar på något sätt att han visste vad han satt inne med. Att öppna med en återhållsam ballad och sedan liksom veckla ut hela den här världen av musik! Det tyder på en suverän självkänsla.

Det är nästan som ett förspel inför vad som komma skall...

– Ja, man börjar ju inte med det mest exatiska ögonblicket. Man börjar kanske med ett glas vin och njuter av den förväntan som finns i luften. Men i dag är allt så bråttom. Och The Beatles, som hade samma självkänsla som Stevie, skulle aldrig tillåtas släppa låtar exklusivt för singlar och sedan inte ens inkludera dem på nästa album!

JOE HENRYS FAVORITALBUM GENOM TIDERNA (JUST NU):

THE BAND The Band

MILES DAVIS Kind Of Blue

CHARLIE PARKER Charlie Parker With Strings RANDY NEWMAN Good Old Boys

SLY AND THE FAMILY STONE There’s A Riot Going On

LOUIS ARMSTRONG Louis Armstrong sings Fats Waller

DUKE ELLINGTON Such Sweet Thunder RAY CHARLES Genius Sings The Blues BOB DYLAN Blonde On Blonde/Highway 61 Revisited/Blood On The Tracks

VAN MORRISON Veedon Fleece