R.E.M

”Jag är stolt över vad jag gör, då är det trist att man blir bortglömd.

– De flesta låtarna på samlingsskivan gjorde vi som fyra medlemmar, det är musik vi är stolta över. Det har varit svårt att gå vidare som tre, men nu är vi starka nog att göra det, säger Michael Stipe.

På ett hotell, beläget på en bergstopp med utsikt över hela Oslo, sitter han tillsammans med Peter Buck och Mike Mills, tre amerikanska, medelålders män, redo att möta pressen i ett stelt konferensrum. På kvällen ska de ge en konsert för 700 personer i en hemlig lokal. Allt med ett syfte: “Glöm inte bort att vi finns.” R.E.M:s senaste två album Up från 1998 och Reveal från 2001 hade smärre försäljningsframgångar. Med den nya samlingsskivan In Time (1988-2003) vill bandet påminna framför allt amerikanerna om att de finns och har mer att ge. – Jag är stolt över vad jag gör, då är det trist att blir bortglömd, säger basisten Mike Mills och häller upp ett glas vatten.

Fast han kommer på att bortglömd kanske är fel ord och utvecklar sin kommentar. – Vi säljer ju fortfarande många skivor, framför allt i Europa. Men med en samlingsskiva kan folk som kanske känner igen Losing My Religion och Man On The Moon, men inte hört så mycket mer än så, få en chans att höra fler låtar som vi är stolta över. Och i och med att vi är amerikaner och bor i USA vill vi så klart sälja lika många skivor där som i Europa.

Det låter lite desperat, måste ni sälja fler skivor, ni har väl tillräckligt med pengar?

– Det handlar inte om pengar. Vi vill dela våra passioner med andra och låta musiken föra folk samman. Därför vill vi nå ut till fler, säger Mike Mills bestämt.

Varför väljer ni då att bara besöka en skandinavisk stad och spela live för så få, endast 700 personer?

– Det här är en promotionturné, vi åker runt i världen för att berätta om vår samlingsskiva. Men det är trist att bara prata, vi ger hellre en liten konsert. Det blir inte en hel spelning, mer av ett smakprov. Nästa år hoppas vi kunna göra en riktig

Michael Stipe ser tillbaka på sin karriär med ett nöjt leende. Men tillsammans med bandkollegorna Mike Mills och Peter Buck vill han med den nya samlingsskivan In time (1988-2003) avsluta ett kapitel i R.E.M’s historia och gå vidare. Och redan nästa år släpper bandet ett nytt album. Johan Åkesson träffade gubbrockarna på ett skidhotell i Oslo.

FOTO TOBIAS JANSSON

världsturné när vi släpper en ny skiva, berättar Mike Mills.

Ärligt talat, visst hade ni hellre kommit till Stockholm?

”...min kreativa hjärna är känslig för vad som händer runt mig. Så när jag ser hur tidningar och tv blundar för verkligheten och inte kan skilja på objektiv expertis och propaganda från extremhögern, blir texterna så klart infl uerade av det.

– Haha, jag trivs lika bra i alla skandinaviska storstäder. Det var inte vårt val vilken vi skulle besöka den här gången, det är skivbolagets beslut, säger basisten Mike Mills.

Ni är ju gubbar nu, hur lyckas ni ändå ha kvar en ung publik?

– Vi är bra, det räcker långt säger Peter Buck bakom sina solglasögon, tillbakalutad i hotellstolen. Men det är inte så konstigt, fortsätter han. Jag lyssnade själv på gubbar när jag var ung – Miles Davis och The Stooges.

Mike Mills påpekar att de fortfarande, trots att de blivit äldre och spelat i bandet i 23 år, har världens bästa jobb.

Vad skulle du göra om du inte spelade i R.E.M då?

– Jag skulle hålla på med musik ändå. Kanske skriva om musik, jag skulle kunna tänka mig att jobba som journalist, säger Mike Mills. Och Peter Buck instämmer. – Jag skulle vilja var resereporter, säger han.

Så teorin om musikjournalister som misslyckade musiker blir istället tvärtom för R.E.M. Misslyckade journalister som blir rockmusiker istället.

REM bildades i Athens, Georgia, för 23 år sedan. Då med en fjärde medlem, Bill Berry, som valde att lämna bandet 1997. De tre kvarvarande medlemmarna tycks dock inte ha några planer på att sluta spela. – Vi skriver nya låtar hela tiden, men det är svårt att förutspå vilken musikalisk riktning vi går åt. De nya låtarna känns dock mer avskalade än de senaste skivorna, säger Mike. Peter och jag har skrivit tjugo nya låtar, tolv av dem har fått texter. Av dem behåller vi nog sex och skriver sen sex till som är ännu bättre. – Det blir lite av en tävling mellan mig och Mike, säger Peter. Jag blir skitsur när han har skrivit fler låta än mig, säger Peter och lyckas få fram ett leende.

Efter 23 år tillsammans, tröttnar ni aldrig på varandra?

– Det klart vi gör det ibland, som i alla sunda förhållanden måste det finnas utrymme för dispyter, diskusioner och mörka tider. Men vi löser det alltid, säger Michael Stipe och fingrar på sin gröna slips, som han köpte i Köpenhamn några dagar tidigare.

När ni startade bandet, kunde du ana att ni skulle bli så framgångsrika?

– Nej, verkligen inte. Vi ville inte ens spela in en skiva, vi blev tvungna för att kunna få spela live, berättar Michael Stipe.

Han är den i bandet som varit mest uppmärksammad i medierna, inte bara för sina sidoprojekt som fotograf och filmproducent, utan även för sin uttalade politiska ståndpunkt som ofta motsätter sig USA:s politik. En av de två nya låtarna, Bad Day, som också finns med på den nya samlingsskivan, handlar om amerikanska mediers förslavning under Bushadministrationen, som Stipe beskriver som “hemska människor”.

Du har sagt att du inte vill att R.E.M ska ses som ett politiskt band, vad är det för fel på att vara ett politiskt band?

– Jag tänker inte att jag ska skriva en politisk sång och det är inte heller vad jag vill. Jag tycker att musik ska vara underhållning, inte politik, säger Michael Stipe. Men min kreativa hjärna är känslig för vad som händer runt mig. Så när jag ser hur tidningar och tv blundar för verkligheten och inte kan skilja på objektiv expertis och propaganda från extremhögern, blir texterna så klart influerade av det.

Michael Stipe fortsätter tala om omvärldens syn på amerikaner efter Irakkriget. – USA får utstå mycket kritik. Många säger att amerikaner är dumma i huvudet, men vi är ett ungt land, och precis som en tonåring är landet högljutt, snyggt och fräckt. Men när vi som ett ungt land fick erfara en stor förlust och chock för ett par år sedan, visste folk inte var de skulle vända sig och valde att förlita sig till media. Därför reagerar jag ännu hårdare på hur långt från verkligheten, amerikans media ofta är.

Det är alltid du som står i centrum för R.E.M. och som hörs i mediadebatter, känns det aldrig fel att vara den enda i bandet som får sådan uppmärksamhet?

– Det är naturligt att jag som sångare och frontman får mest uppmärksamhet. Det är så det funkar. De andra i bandet visste vad de gav sig in på. Upp-

märksamheten koncentreras alltid först på sångaren, sen på gitarristen. Ingen bryr sig om basisten och trummisen, förklarar Michael Stipe. Men jag ignorerar att fokus ligger på mig, säger han. – Michael säger aldrig heller något som vi andra inte också står för, lägger Peter Buck till. Och sen förstår jag inte alltid uppmärksamheten, det är ju inget kontroversiellt han kommer med. Han uppmanar folk att skänka ”

pengar till Aidsforskningen, wow vad radikalt, säger Peter Buck lite spydigt.

Men har du några egna fans?

– Jo det tror jag, men jag har inga som kommer och hänger utanför mitt hus. Även om jag inte tycker det är något fel i att hänga efter rockband. Det är en social grej, det är inte så att folk tror att man är Gud. Jag skulle själv kunna tänka mig att ta ett par veckor ledigt och hänga efter Radiohead, de är riktigt bra, svarar Peter Buck. NÅGRA dagar innan R.E.M:s oslobesök, drabbades rockvärlden av det tragiska beskedet att Elliot Smith hade tagit sitt liv. Jag frågar Peter Buck varför han tror att självmord är så vanligt bland musiker. – Jag kände Elliot, inte så bra att jag ringde honom, men vi träffades i Seattle. Det här är ju en väldigt konstig bransch vi arbetar i och det påverkar folk på olika sätt. Det är hemskt vad som hände, men man kan aldrig förutspå självmord, säger Peter Buck med allvar i blicken och en antydan om att det är dags för ämnesbyte.

När R.E.M var i Sverige senast, och gästade Sen kväll med Luuk, sa någon i bandet att de gillade svenska The Pusjkins. Ett band som ingen hade hört talas om då, men som efter R.E.M’s rekommendationer blev smått kända med sin radiohit Brand New Morning. Jag passade på att fråga Peter Buck vilka svenska band han lyssnar på idag. – Jag gillar The Hives. Och Union carbide, visst

är de svenska? The Nomads lyssnar jag på också, de var först med den typen av rock. Mike Mills klurar också men kommer inte på några svenska band förutom The Pusjkins. Och Michael Stipe är lagom road av att svara på fler frågor efter intervjusessionens slut, och smiter iväg innan jag hinner fånga honom. NÅGRA timmar senare träffas alla journalister på Scandic Hotel inne i Oslos city. Där får vi våra konDet här är ju en väldigt konsertbiljetter och blir sedan upphämtade i bussar och förda till en lagerlokal i ett av Oslos industriområden. En väldigt liten lokal för ett band som enkelt skulle fylla Globen. Hemlighetsmakeriet håller i sig tills vi är framme vid konsertlokalen. Väl framme stig bransch vi bjuds det på gratisöl och prick nio går R.E.M på scenen. Det utlovade smakprovet från en riktig arbetar i och det konsert blir i stället en timme och fyrtio minuter. Och till skillnad från den nya samlingsskivan In påverkar folk på time är konserten riktigt spännande. Självklara hits varvas med nytt material. Michael Stipe dansar som olika sätt. Det är en ekorre på scenen och blottar sin bleka mage medan Peter Buck hoppar runt, headbangandes hemskt vad som med sin gitarr i högsta hugg och Mike Mills glider omkring flirtandes med publiken. R.E.M visar att hände, men man de trots välpasserade 40 år, fortfarande, som de själva uttrycker det, har mycket kvar att ge. Och det kan aldrig förut- bådar gott inför nästa års albumsläpp. spå självmord.