HIPWHIPS

Vilt orgelsvängiga Hipwhips borde vara ett gäng tjugoåringar med några ton attityd. Som musikindustrin ser ut borde det enligt regelboken vara så uttänkt, så planerat och så välregisserat. I själva verket är Hipwhips tre män som är allt annat än coola. Martin Röshammar mötte tre män som trampat runt i Stockholms musikaliska träskmarker sedan 1980-talet.

Embryot till dagens Hipwhips skapades på en fest för femton år sen. Finn Strömberg träffade Markus Lindmark på en fest. Finn var imponerad av det genuint bluesiga sättet Markus spelade munspel på och de började spela ihop, Finn på trummor och Markus lirade gitarr. Så höll de på i flera år, de kämpade för att hitta en basist som ”klarade stuket som vi höll på med”. Det var mycket improvisationer, inte så mycket färdiga låtar och kompositioner.

Då spelade de på fester och privata tillställningar. En gång, sommaren 1990, spelade de på Tre Backar i Stockholm för en biff med bearnaisesås och två öl var. Öl som de fick bocka av på en lista.

Sedan dess har bandet lagts ner hur många gånger som helst. Hipwhips har inte bara lagts ner, de har inte snackat med varandra på flera år. De hade ingen replokal, ”det var depressioner, ja det var som livet är. Livet förändras från dag till dag” som trummisen Finn Strömberg uttrycker det. Men en dag träffade de den enögde Thomas Meyer. I den vevan fick de tag i en bra lokal på Djurgården som Markus bodde i. Där fanns ingen kyl, ingen toalett och Markus hade ett smörpaket stående i ett hörn. Men huset skulle rivas och de blev utkastade.

Ny paus i något år. Nya replokaler. Solna och Fridhemsplan. Det var i den vevan de spelade på Ufoföreningens årsfest. Inför en av de första spelningarna med Tomas hade de laddat upp med att plocka höstlöv i Vasaparken, löv som de sedan prydde scenen med. Men det blev bråkigt och folk slog varandra på käften. Markus lugnade ner någon kille som försökte utdela ”knytnävsslag” och sa ”bra saker” enligt Finn och Thomas. Istället hamnade Markus själv i gräl med den bråkande killen. Finn hade druckit en hel flaska whiskey och somnade innan konserten. Han jobbade på ett charterflygbolag då och kunde ta med sig massor av skattefri sprit. Kaos verkar vara granne med Hipwhips. Som när de blev utslängda från en spelning på Kungskällaren. De fick order om att dra inom fem minuter. De hade sagt att de ”spelade lugn musik för matgäster, cocktailmusik”. Den första spelningen på det stället hade gått bra, de hade blivit bjudna på buffé och smaskat i sig kycklinglår och annat. Den andra blev raka motsatsen.

Vissa spelningar har blivit fullkomliga katastrofer, då ingenting har fungerat. Som deras försök på socialistiska och ungdomliga Kafé 44 på Södermalm. Markus Lindmark förklarar det med att olika ställen har olika aura och att han aldrig har känt sig hemma där.

En annan gång hade de handlat på hobbybutiken Panduro och gjort stora kaninöron av hönsnät. De hade inte repat, men de hade lagt ner mycket jobb på öronen. Och de tre hade fått i sig mycket rom. Finn ville spela Femton gastar på död mans kista och spelningen ”kapsejsade i stormen och drev i land” för att citera Markus Lindmark. – Det var riktigt uselt, sinnessjuk musik. När vi inte når varandra, när vi inte hittar varandra musikaliskt blir det så. Den konserten och andra hade platsat i en trist film av Fellini. Om han hade gjort en sådan, säger den verbale finliraren Markus Lindmark.

Efter ännu en av de sporadiska men alltid förvirrade och förvirrande spelningarna kom en kompis till Thomas fram och undrade om han fick spela in bandet. Och nu när höstvindarna viner 2003 är Hipwhips plötsligt i en ny situation. En ep med nio låtar finns ute, en ep som klockar in på 22 minuter och som frustar av desperat sång, svängigt orgelspel och kärlek till rockmusik som den lät när 60tal blev 70-tal.

De ser ut som barn på julafton när de pratar om glädjen över att de faktiskt har spelat in en skiva och att nu finns det minsann en möjlighet att lämna den smutsigaste och minst glamorösa rocknivån. Och en chans att kanske, kanske få leva ett lite drägligare liv.

Men Hipwhips hade inte varit Hipwhips om de inte också hade pratat om ”hur intressant det är med andliga och filosofiska vetenskaper”. – Jag är oxe och de två är tvillingar. Det är förbryllande och betyder att jag har fyra personer att strida med. Fyra personer i två kroppar, säger Markus Lindmark.

Det är Markus Lindmark som är den store tänkaren i gänget. Det är tydligt när Finn säger att han tycker att det visst finns en plan för bandet. Det är bara det ”att ingen vet hur den ser ut”. Då är Markus där, inte så lite pretentiös: – Det är som om vi letar efter nyckeln som finns i det osynliga skåpet som är tillverkat av ogenomträngligt stål. Man kan inte stoppa fantasins irrgångar… – Samtidigt är det ju bara fån som tror att musik bara är roligt. Det handlar inte om att spela för skojs skull. Man blir trött av det. Det är som någon har sagt, att ”de långsamma låtarna tar vi dubbelt betalt för”. Men när jag var ute och promenerade i förrgår morse och vände och vred på tankarna om ep:n, då kände jag en slags trygghet i det. Det var som om någon skyddar mig och tar hand om mig, säger Finn Strömberg och visar en filosofisk sida också han.

Men alla är inte nöjda med den smutsigt producerade skivan som låter som om den var producerad i Detroit 1969. Thomas Meyer klarar inte av att lyssna, han tycker att det låter illa. Han menar att det är så mycket de kunde gjort bättre, som de borde haft mer tid till. De hade inte repat innan och gick rakt in i studion och spelade in. Men han slätar själv över kritiken med att det är ett spontant band och Markus Lindmark drar ut i en lång fundering kring spontanitet och naivism som vi hoppar över här. – Det är inte meningen att vara stöddig. Men det finns en nerv hos oss. Vi är som en cirkus och riskerar hela tiden att göra nya magplask, men vi vill ta tag i folk. Inte som en galen tamburmajor, men vi vill jaga folk ur deras patetiska slummer!

Hipwhips som vissa år bara har gjort någon enstaka spelning börjar nu få fart på lirandet även om de fortfarande inte har någon replokal. I oktober var de förband till Moneybrother i Stockholm och även Malmö och Göteborg har besökts.

Kanske ser verkligheten annorlunda ut för de tre bandmedlemmarna om några år. I dag jobbar både Finn och Thomas inom vården som personliga assistenter och Markus ackompanjerar dansföreställningar på halvtid och är arbetslös resten av tiden. Kanske, kanske får de mer tid för musiken. Det kan också vara så att Hipwhips är nerlagt när du läser det här…

Ska man få något riktigt gjort är det lika bra att göra det själv. Så resonerar, i sann småländsk företagsanda, det till huvudstaden utflyttade Värnamobandet Moody Alan. Förstlingsverket, Moodswings är således en äkta DIYaffär, från inspelning till omslagsdesign till skivbolagsetikett. Det är Daniel Johansson, gitarrist i bandet som ligger bakom skivbolaget Crying Bob. – Tanken med bolaget var från början att ge ut Moody Alan, men nu har jag släppt fem fullängdare med lika många band på ett år, säger han med ett skratt.

Det var frustration över läget i branschen som gjorde att Daniel bestämde sig för att ta saken i egna händer. “Hellre ligga på eget bolag som högsta prioritet än som låg prioritet på ett majorbolag” var filosofin och den gäller i högsta grad ännu. Något som för övrigt gäller för allt fler svenska band idag. Han medger dock att det ibland kan medföra vissa konflikter att sitta på dubbla stolar: – Jag funderar ju direkt inte i banor som hits och listplaceringar, men är väl ändå kanske mer noga vid val av singel och video än vad de andra är, säger han och tillägger: dessutom är jag ju intresserad av att bolaget gör sig ett namn också. Och lite av en kontrollfreak är man väl allt…

Moody Alans musik är, trots gör-det-själv-principen, långt ifrån hemvävd. Man kan visserligen hitta associationer till så vitt skilda referenser som Ozzy Osborne (framför allt i melodiuppbyggnad) och Manic Street Preachers i Moody Alans melodiska rock, men bandet har ändå lyckats hitta en egen liten nisch, med ett sound som växt fram under de tre år bandet funnits. Med sina kraftfulla och energiska låtar, fulla av stenhårda refränger med gott om klister visar Moodswings upp ett band som har har full kontroll över det sätt de vill framstå på, både musikaliskt och visuellt. – Vi hade ganska enkelt kunnat för en platta som låter “rätt” och samlat enmassa credpoäng, men det är inte intressant, säger basisten och sångaren Joakim Svenningsson. Vi tullar inte på våra principer och det var också därför vi valde att producera själva; vi visste vad vi skulle göra för att få det sound vi önskade.

Moody Alan är just hemkomna från London, där de gjort ett antal spelningar, bland annat på ett forum kallat Swedish Breed. Mottagandet var bra och stärkte bandets tro på att det framför allt är i utlandet man har de största chanserna att nå en stor publik. – Vi blev förvånade över hur lätt det var att fixa spelningar i London, säger Joakim. Vi bara gick in och lämnade vår demo och de lyssnade direkt. Så fick man ett svar på en gång. Vi fick t.ex en preliminär bokning på klassiska Borderline på det sättet. – Något annat som var förvånande var hur låg standarden var på de engelska band vi spelade med, säger Daniel. Svensk musik står sig verkligen i den utländska konkurrensen.

Moody Alan håller sig, om än omedvetet, på sin kant och Joakim och Daniel erkänner att de ibland känner sig lite som katter bland hermeliner på Stockholms musikscen. – Vi känner oss faktiskt unika, säger Daniel, som annars varit ute på turné som trumpetare åt Marit Bergman. Vår stil är verkligen vår egen, på gott och ont.

Och att döma av hur Moodswings låter är det mest på gott, är man benägen att tillägga.

Moody Alan TEXT OLA KARLSSON FOTO MICHAEL LOKNER

5/5 "...De har något så ovanligt som en helt egen stil genomsyrad av triumferande vemod. Trots att låtmaterialet är oerhört starkt är det detaljerna som dröjer sig kvar i huvudet."

Pelle Olofsson/Zero Magazine

4/5 "...Tveklöst ett av årets bästa svenska album."

Johan Cronqvist/Östgöta Correspondenten

4/5 "Nu charmar de ner mig på knä redan med texthäftet. FFP har gjort en grym skiva för höstmörkret med en hel massa nerv."

Jessica Dalman/Falukuriren

4/5 "...En platta som bättre än någon annan talar till oss om sakernas desperata tillstånd." "Briljanta texter."

Malena Rydell/DN 4/5 "...Så trovärdigt och avväpnande att detta, tillsammans med Concretes och Moneybrother, kan vara bland årets bästa svenska plattor."

Peter Alzén/Arbetarbladet

8/10 "Svensk favorit i höst!"

Martin Röshammar/La Musik

7/10 "Blotta tanken på First Floor Power, att de aldrig är självklara, värmer mitt hjärta."

Sara Martinsson/Sonic

4.5/5 "Det är en skiva som står för sig själv på alla sätt och vis. Gå och ställ dig bredvid den."

Björn Waller/Revolver

Lennart Persson/Expressen