RUSH

- ett vänskapsband

Under de senaste 30 åren har kanadensiska Rush byggt upp en av världens mest lojala fanskaror. Detta trots att de egentligen inte passar i något radioformat och sällan blir omskrivna. Det råder La Musik härmed bot på. James McNair har träffat Geddy Lee och Alex Lifeson och Anders Lundquist går igenom alla gruppens 17 studioalbum.

”...så slog tragedin till. 1997 dog trumslagaren Neil Pearts tonåriga dotter Selena i en bilolycka och bara tio månader senare dog hustrun Jackie i cancer. Av förklarliga skäl ledde detta till mycket grubblerier och en lång, osäker paus för Rush. Med sitt hjärta fullständigt krossat tog Peart sin motorcykel och åkte över Nordamerika och Mexiko och skrev sedan en bok om det.”

De säger att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge, och det är definitivt så det känns i dag. Det är en frisk morgon i Toronto, Kanada, och 25 år efter första gången jag såg Rush live på Apollo Theatre i Glasgow är jag slutligen på väg för att intervjua sångaren och basisten Geddy Lee och gitarristen Alex Lifeson. Vi ska träffas på deras management RSO: s kontor, som ligger i ett lugnt område, rikt på lövträd.

När man kommer in är det första man ser de guld, silver och platinaskivor som dekorerar väggarna. Vartenda ett av denna omhuldade powertrios 17 studioalbum är representerat, då deras skivförsäljning förblivit stadig under en lång karriär som viftat bort både punk, grunge och påståenden som att bara hundar och utomjordingar skulle kunna uppfatta Geddy Lees röst om den blev högre. Rush har med lätthet hanterat allt detta. Men så slog tragedin till. 1997 dog trumslagaren Neil Pearts tonåriga dotter Selena i en bilolycka och bara tio månader senare dog hustrun Jackie i cancer. Av förklarliga skäl ledde detta till mycket grubblerier och en lång, osäker paus för Rush. Med sitt hjärta fullständigt krossat tog Peart sin motorcykel och åkte över Nordamerika och Mexiko och skrev sedan en bok om det.

Lee gav ut ett soloalbum, My Favourite Headache, och Lifeson höll igång med att producera andra band. När gruppen kom tillbaka med albumet Vapour Trails 2002 vittnade det både om Pearts mod och beslutsamhet och den sorts ömsesidigt stöttande trevägs vänskap som hade hållit Rush igång i så många år, och som nu var djupare än någonsin.

Bandet gav sig ut på en världsturné där man filmade ett starkt framträdande på Maracana Stadium i Rio de Janeiro, Brasilien, för den nya DVD´n Rush In Rio. Riospelningen var en av tre Sydamerikanska konserter som tillsammans gav en nettoinkomst på inte föraktliga tre miljoner dollar. Bevis på deras varaktighet? Jag tycker det.

Under skratt och skämtande anländer Alex och Geddy till SRO tillsammans. Det är uppenbart att de är fullständigt avslappnade med varandra. Några minuter senare visas vi till ett lågt bord i ett lyxigt rum en trappa ner, där en vägg täcks av den jättelika målning av Hugh Syme som finns reproducerad på omslaget till bandets album Power Windows. Intervjuoffren visar sig vara varma, roliga och välartikulerade personer. När jag väl vunnit deras förtroende är de också befriande öppna.

Vad motiverar er nuförtiden?

geddy: Vi älskar helt enkelt att spela. Vi MÅSTE inte göra det längre, men vi behöver göra det. Jag klarar inte så lång tid utan att skriva med den här killen (tittar på Alex). Jag har många bra hobbys, men förr eller senare börjar jag känna mig känslomässigt uppdämd och det enda som får det att försvinna är att gå in i en låtskrivarsession. alex: Och när den här energin börjar flöda och man fastnar i det så har man väldigt lite påverkan på det. Det bara tar över. Speciellt med det senaste albumet, Vapour Trails. Det var VÄLDIGT svårt i början. Under de första månaderna tror jag att både Geddy och jag tänkte att vi inte kommit någonstans. Men sedan slog det till och då var det som om projektet levde sitt eget liv. geddy: Och ärligt, det gör varje projekt. Ibland ser jag tillbaka på saker som vi gjort och tänker ”Jesus! Hur tänkte vi här egentligen?” (skratt). Men det är vad det är; ett ärligt uttryck för var våra huvuden befann sig just då.

En vanlig missuppfattning om Rush är att ni skulle vara humorbefriade. Men på Rush In RioDVD´n har ni exempelvis en samplad dialog från The Simpsons och du Geddy, har en rad snurrande torktumlare där man traditionellt skulle vänta sig förstärkare.

geddy: (Skrattar). Ja, det är mina Maytags, fina gamla amerikanska tumlare. De tar dock bara kanadensiska 25-centare, så vi måste ha ett stort förråd av dem med oss på turné. Men vi tvättar inte på scen, det vore för farligt.

Men hur ser ni på den humorbefriade stämpeln?

geddy: Jag tror att det är en bredare generalisering som brukar tillskrivas folk som arbetar i vår genre. Vissa anser att progrock eller artrock eller vad det nu är, inte är deras kopp te, och som följd av det anser de att musiker i den genren är pretentiösa. Men givetvis måste man döma artisterna efter vad de egentligen gör och hur de beter sig. I mina ögon har vi alltid haft humor i vår musik, som en nyans, och i det sätt på vilket vi relaterar till varandra.

Det finns ett ögonblick på den nya DVD´n där du säger att det fanns vissa gamla låtar som ni inte kunde föreställa er att spela igen. Jag gissar på Xanadu?

geddy: Nej, det var faktiskt Camera Eye från Moving Pictures. För det var den låt flest fans frågade efter. Och vi lyssnade på den och försökte föreställa oss att spela den.

Den behöver kortas lite?

geddy: Den behöver kortas MYCKET (skratt). Jag tror att den var alltför influerad av grupper som Genesis. Den var inte riktigt Rush-aktig.

Men var ni inte influerade av band som The Police och Ultravox vid det laget?

geddy: Det var precis innan det. På det följande albumet Signals, stämmer det väl. Men Camera Eye var nästan en hyllning till Genesis.

Ni har båda just fyllt 50. Hur kändes det?

alex: Jag har aldrig egentligen reflekterat över åldrande. 30, 40, 50, det spelar verkligen ingen roll. Mentalt mår jag bra. Fysiskt kan jag känna en skillnad, men man gör något åt det, man motionerar. geddy: Att bli 50 måste jag erkänna störde mig. Jag tror det var tanken på att ha lika nära till 70 som till 30. Det kändes jobbigt på det sätt att jag känner att tiden håller på att rinna ut, min mest aktiva tid. För jag mår utmärkt och jobbar hårt på att hålla mig i form. Mycket sport. På Losing It, från albumet Signals, skrev Neil om en dansare och en författare som försökte vänja sig vid den nedbrytande effekt som åldrande har på deras gåvor.

Har den låten börjat betyda mer för er på senare tid?

geddy: Man måste acceptera vissa saker när det kommer till åldrande. Det som förändras är hur man värderar saker. Och det har sitt ursprung i att ha uppnått en viss framgång och ens känsla av dödlighet. Den tid jag spenderar med familj och vänner har blivit mer och mer värdefull för mig och detta på ett sätt som har en koppling till min karriär. Jag är mindre villig att offra sådant än när jag var yngre. Det är en följd av åldrande. Jag är säker på att samma sak gäller Al. Det är bara så svårt att lämna något som tagit så lång tid att hålla ihop. Samtidigt uppskattar jag verkligen saker. Den senaste turnén vi gjorde var antagligen min favorit av alla våra turnéer. Nuförtiden tar vi inte turnerandet för givet på samma sätt.

Är det sant att en journalist på Rolling Stone en gång avslöjade för er att Rush var det mest efterfrågade bandet för omslag plus intervju?

geddy: Ja, det var något sådant. Någon sa, under förutsättningen att deras anonymitet var garanterad, att de fick ett överväldigande antal önskemål om Rush-artiklar och att alla högaktningsfullt ignorerades. (skratt) alex: Det är samma sak i omröstningar tydli-

gen. geddy: Jag tror att de fått för sig att det är samma 15 killar som skriver under olika namn varje dag.

Men skjuter de sig inte i foten när det kommer till möjlig lösnummerförsäljning?

alex: Jag vet inte. Något hände för länge sedan. De har något emot oss, men jag vet inte varför. geddy: De ger oss ingen chans, av någon anledning.

Jag har noterat att många som inte följer bandet tycks tro att ni fortfarande skriver stora konceptlåtar baserade kring Tolkien-romaner medan Neil sedan Permanent Waves i själva verket skrivit en hel del fantastiska texter om dynamiken i mänskliga relationer.

geddy: Ja, det stämmer. Det finns en del skribenter som faktiskt omvärderat oss och sagt ”vet ni vad, det finns faktiskt ett värde i vad det här bandet sysslar med!” Medan andra bara är låsta, för att hela genren stör dem och för att hela genren inte är så puritansk. Det finns en skola av puritaner som har vissa övertygelser om vad rock ska vara. Och vi har i deras ögon inget med det att göra. De vill inte veta av försök att gegga ihop rock med andra genrer. Jag har alltid sett oss som ett hårdrockband med progressiva tendenser. Vi är förtjusta i udda taktarter, vi gillar att ösa samtidigt som vi är överdrivet ingenjörslika (skratt). Men det är så vi är.

Vilka av Neils texter har berört er mest?

geddy: (andas sakta ut) Det är en svår fråga. En del av hans texter har alltid rört mig. Som Bravado. alex: Och The Pass. geddy: Ja, definitivt de två. Ibland är det bara en vers där han har satt ihop en tanke så fint. alex: Dreamline? geddy: Ja, Dreamline. alex: Mycket saker på den senaste skivan rörde också något rätt djupt därinne. geddy: Vapour Trails är ett underbart stycke text. Väldigt känslostarkt.

När Neil kom in med texterna för det här albumet måste ni ha varit ovanligt nyfikna på vad han hade skrivit.

geddy: Ja, och det var tufft, för han behövde givetvis uttrycka en massa saker. Många personliga saker. Och det som kändes like obekvämt var att jag var den som skulle sjunga dem. Så mitt jobb som uttolkare var att bidra till att ge texterna en resonans och göra dem objektiva nog för att jag skulle kunna sjunga dem. Vi var tvungna att forma

RUSH STUDIOALBUM

AV ANDERS LUNDQUIST

Rush (1974)

5Rudimentär hårdrock med Led Zeppelin som uppenbar huvudinfluens. Geddy Lee och Alex Lifeson har redan här spelat ihop i fem år. Eftersom trumslagaren och textförfattaren Neil Peart ännu inte kommit med i gruppen består texterna av ordinära rock ´n´ rollfraser av typen “hey baby it´s a quarter to eight/hey baby the hour is late”. Enda albumet med John Rutsey på trummor.

Fly By Night (1975)

6Med nyförvärvet Peart blir gruppens hårdrock mer intrikat och texterna mer poetiska. Men fortfarande är gruppen en ganska basic powertrio med Geddy Lees ljusa röst som främsta signum. Anthem är pur hårdrock med mycket riffglädje, andra spår har akustiska inslag.

Caress Of Steel (1975)

6Här börjar gruppens episka, progressiva tendenser mer än anas. Fornnordiska och andra historiska textteman och sviter som The Necromancer och The Fountain Of Lamneth (som täcker en hel LPsida). Men ambitionsnivån är högre än utförandet. Som helhet är detta ett av gruppens svagaste album.

2112 (1976)

5Efter tre mer eller mindre floppande album bestämmer sig bandet för att, som ett stort ”fuck you” till branschen, göra ett album där ena sidan är en svit baserad på en idé av den smått reaktionära science fictionförfattarinnan Ayn Rand. Givetvis blir det pretentiösa anslaget gruppens genombrott och albumet är i dag en klassiker bland äldre Rush-fans. Enligt min mening är det däremot lätt överskattat. Randkopplingen blev för övrigt snart en börda för gruppen.

A Farewell To Kings (1977)

6Här inleds nästa era, efter liveskivan A Farewell To Kings. Fullständigt ignorerande både engelsk och amerikansk punk presenterar Rush långa låtar och mer syntar. Men också den otypiska, avskalade treminutersdängan Closer To The Heart, som är det närmaste en normal popsingel bandet skrivit.

Hemispheres (1978)

8Ännu en konceptuell LP-sida, denna gång om kampen mellan den analytiska och den känslodrivna hjärnhalvan. Men också den lekfulla instrumentalsviten La Villa Strangiato.

Permanent Waves (1979)

9Rush första riktigt helgjutna album. Detta album låter lika fräscht i dag som när det släpptes. Här finns allt som är bra med bandet: energin, det intrikata men extroverta samspelet, variationen, de intelligenta texterna som nu kommit ner på jorden. Här finns klassiker som The Spirit Of Radio, Free Will och Jacob´s Ladder. Aldrig har Terry Browns produktion känts så fullständigt naturlig men samti-

berättelsen så det inte bara var hans, utan mer en berättelse som säger att dessa tragedier drabbar människor. Så i stället för att vara rent självbiografiskt blir det en berättelse om ett mänskligt tillstånd. Och om hur vid reagerar på dessa tragedier och försöker återhämta oss från dem.

Alex, du nämnde just The Pass. Den handlar väl delvis om tonåringars självmord?

alex: Det stämmer. Jag minns inte ursprunget. Jag minns bara att den påverkade Geddy och mig starkt när han kom in med den. Vi skrev låten samma dag och det är ovanligt för oss att skriva så snabbt. geddy: Bravado fungerade på samma sätt, vissa av hans texter känns så rätt alex: Så visuella, så gripande. geddy: Den låten kommer liksom skrikande mot dig. Neil älskar briljanta ordvändningar och han gillar att fundera kring sådana, vare sig det är från Shakespeare eller någon annan, och på samma sätt som många av våra albumtitlar är ordlekar är han väldigt förtjust i det; där man tar ett uttryck som vi tar för givet och börjar syna hur många olika betydelser det egentligen kan innehålla.

Det här är känsligt, Geddy, men jag skulle vilja fråga dig om Red Rector A från albumet Grace Under Pressure. Har jag rätt i att anta att Neils text delvis inspirerades av hur din familj överlevde koncentrationslägret i Auschwitz?

geddy: Ja, det stämmer. Större delen av min familj var i Auschwitz, mina föräldrar och deras syskon. Det är därför jag sitter här, för att de överlevde. Så jag tror att Neil delvis använde det som inspiration för Red Sector A. Jag mins att min mamma berättade för mig att när hon blev frigiven och vid det laget hade hon blivit förflyttad till Belgen-Belsen i Tyskland, så kände hon sig oerhört förrådd av världen utanför. Medan de satt därinne trodde de att de var de enda i världen som överlevt. Så när de kom ut ur lägren och insåg att det fanns delar av världen som hade det bra kunde de inte förstå hur någon kunnat tillåta Förintelsen att ske. Jag tror att det verkligen berörde Neil och fanns kvar hos honom när han skrev Red Sector A.

Tillfället när han visade dig den texten måste ha varit rörande.

geddy: Ja, naturligtvis. Och jag älskar att sjunga den, eftersom jag känner att det jag uttrycket är genetiskt. Det finns några rader där jag verkligen ger allt jag kan eftersom den talar så rakt om min familjs erfarenhet.

När Neil förlorade sin dotter och sin fru, trodde ni att Rush var över?

A: Initialt tänkte vi överhuvudtaget inte på bandet. Vi samlades omkring honom och försökte stötta honom så mycket vi kunde. Och vi var osäkra på vart någonting överhuvudtaget var på väg. Framför allt för att han var det, tror jag. Neil visste inte i vilken riktning han skulle vända sig. Det var något han var tvungen att ta sig igenom, något vi alla i mångt och mycket var tvungna att ta oss igenom. Mot slutet av den perioden kände jag personligen att vi förmodligen inte skulle återförenas, att det var mest sannolikt att vi slutat som band. Under bandets femåriga frånvaro hade Geddy gjort sin soloskiva och jag hade varit involverad i några andra saker. Så livet gick vidare för oss, men jag hade inte så stort hopp för bandet. geddy: Vi var alla fullständigt vilse när det hände. alex: Ja, det är förunderligt hur mycket som dör i en.

Ni har förmodligen båda läst Ghost Rider (med undertiteln Travels On The Healing Road, som är Neil Pearts bok där han återger sina motorcykelfärder över Nordamerika och Mexiko efter hans fru och hans enda dotters bortgång). Hur reagerade ni på den?

geddy: Jag var lite chockad av hur öppen och rakt på sak Neil var med sina innersta känslor. Han blottade sig verkligen. Berättelsen stämde väl med vad jag trodde att han gick igenom, men det fanns givetvis stora luckor som fylldes i av boken. Hans kontakt med mig var sporadisk. Jag fick vykort från honom med jämna mellanrum och det var hans sätt att säga ”jag är fortfarande här. Jag tänker på dig och jag är helt knäckt och håller mig i rörelse” (ihålig skratt). Då och då kunde jag få tag i honom eller skicka honom ett meddelande. Så det var skönt att få alla de här luckorna ifyllda av boken, och förstå vad som hade pågått.

A: De första kapitlen var definitivt jobbiga att läsa. Vi hade kommit ifrån allt som hänt en aning och boken var en påminnelse om hur mörk den där tiden var. Som Geddy påpekade var det förvånande att se hur öppen Neil var om hela grejen. Han är en väldigt privat person.

I ljuset av vad The Pass handlar om, visste ni kanske att Neil inte var den sortens person vars reaktion på tragedi är att ta sitt eget liv?

geddy: Nej, han är inte kapabel att göra det

Samtidigt måste ni varit oroliga för honom när han åkte runt USA ensam på en motorcykel. De mörka tankar som han måste ha haft?

geddy: Ja. Väldigt oroliga. alex: Dagligen. geddy: Men inget stoppas honom. Han gör vad han måste göra. Vi hade ett litet nätverk av människor som höll koll på honom i det tysta. Var befinner han sig? Vad gör han? Allt detta utan att han egentligen var medveten om det. Men vi hade alla honom i tankarna. alex: Neil är dock inte den sortens person som kastar sig ut. Han gillar att hålla sin inom vissa gränser, att stanna på spåren. Han förlitar sig sällan på slump och våghalsighet. Du vet, om jag åker skidor i en utförsbacke är jag bara (ger ifrån sig ett lustfyllt vrål) medan Neil är väldigt försiktig och mån om sin säkerhet.

Hur har ni lyckats förbli så goda vänner för så lång tid?

alex: Vi har många gemensamma intressen. geddy: Vi umgås och bor inte så långt ifrån varandra. alex: Vi spelar tennis ihop, ibland dubbel mot andra personer. geddy: Alex och jag har varit vänner nästan hela våra liv. alex: Det är väldigt naturligt för oss. geddy: Givetvis har vi haft perioder då vi inte varit så nära och andra då vi varit mer nära, men jag tror att vi känner att vi nu överlevt så mycket

digt modern och arrangemangen är så organiska att bandet med uppenbar lätthet kan reproducera dem live än idag.

Moving Pictures (1981)

9Se Permanent Waves. Även här har man lyckats kombinera spelglädjen med riktiga låtar. Tom Sawyer, Red Barchetta och instrumentala YYZ är fortfarande klassiker i bandets repertoar och för många fans representerar detta album den perfekta övergången mellan den gamla, analoga hårdrocktrion och 80-talets mer klaviaturpräglade stil. För inbitna fans är Moving Pictures nästan överexponerad, ungefär som Sgt. Pepper kan te sig för Beatlesfans. Men ska man börja botanisera i Rush katalog i dag är det nog likafullt denna man ska börja med.

Signals (1982)

8För sista gången producerar Terry Brown Rush och resultatet är ett starkt album som välkomnar 80-talet på allvar. Många gamla fans avfärdar Signals (som följer efter bandets andra livedubbel Exit Stage Left” som alltför syntigt, men Alex Lifesons gitarrspel får också välförtjänt plats och låtskrivandet håller genomgående hög klass. Detta är också den sista plattan där Geddy använde sin gamle trotjänare, Rickenbackerbasen. Och något ska för alltid saknas i gruppens sound.

Grace Under Pressure (1984)

8Med ny producent (Peter Henderson, som tidigare producerat bland andra Supertramp) har bandet stora problem i studion. Geddy Lee tappar tillfälligt självförtroendet som sångare och de ämnen Peart tar upp är rätt genomgående mörka. I efterhand är medlemmarna tveksamma till skivan på grund av dessa problematiska tillkomst. Själv tycker jag att det låtmässigt är ett av bandets starkare verk, med skön förening av Police-influenser och feta syntar.

Power Windows (1985)

8Ny Producent igen: Peter Collins (Queensryche, Gary Moore). Och ännu ett kanonalbum, som dock åldrats lite sämre på grund av alla puttrande sequencers som visade att Rush nu för gott gett upp tanken på att själva kunna framföra alla ljud live. En kvalificerad gissning är att Rush här inspirerats av Yes pånyttfödelse med 901 25. The Big Money och Manhattan Project är två av Rush bästa låtar någonsin.

Hold Your Fire (1987)

6Samma sound, samma producent men tyvärr något blekare låtar. I dag inte helt okända Aimee Mann är med och sjunger refrängen i radiovänliga Time Stand Still.

Presto (1990)

6Efter livedubbeln A Show Of Hands gör Rush ett ganska annorlunda album, denna gång med syntfantomen Rupert Hine (The Fixx, Saga) som producent. Starka melodier och tänkvärda texter, men framförandet känns väl tuktat för att vara dessa annars så sprudlande spelmän. Med ett par undantag dominerar klaviaturerna nu klart över gitarrerna.

elände, att vi är bortom alla triviala grejor och klarar att bara njuta av varandras sällskap. Det finns inget bättre än att ha känt någon riktigt länge och fortfarande tycka om dem. Det finns så många småsaker som är roliga för oss men som inte skulle vara det för någon annan för att referenspunkterna är så abstrakta (skratt). Ända sedan den dag Alex och jag lärde känna varandra har vi kunnat få varandra att skratta. Lyckligtvis har den här branschen inte tagit död på det i oss. Den har försökt, men inte lyckats. alex: Det som Neil råkade ut för befäste verkligen våra relationer. geddy: När något sådant händer inser man väldigt snabbt vad som är viktigt. Det som hände Neil var ett sorgligt sätt att få en att se nyktert på allt, men kanske är en av de goda ting det förde med sig att det fördjupade vår vänskap. alex: Det tar fram det bästa ur människor. Och ibland kan du själv bli förvånad över hur stark du är, eller hur sårbar du är.

Hur rostig hann Neil bli när han lät bli att spela under all denna tid?

geddy: Jag tycker att det var oerhört modigt av honom att komma tillbaka till Rush. Det hade varit så mycket enklare för honom att bara gå och gömma sig. Det ligger i hans natur att vilja vara för sig själv, så han hade lätt kunnat ta den vägen. Men det gjorde han inte. Hans spel var förstås väldigt rostigt. Vad han gör, och den nivå han gör det på, är otroligt krävande både mentalt och fysiskt. Processen att komma tillbaka på den nivån…jag vet ärligt talat inte hur han gjorde det. Jag anser att det säger allt om djupet av hans talang och hans starka anda.

Hur stor del av hans motivation hade att göra med Rush långa historia och hans vilja att fortsätta för er skull?

alex: Jag tror säkert att det var en del av skälet. Han kände kanske att det var hans ansvar att (tystnar för att finna det mest lämpliga ordet)…ge oss något tillbaka för vårt stöd. Jag tror också han insåg att bandet var en viktig del av hans liv, även om han varit bortkopplad från det under fem år. geddy: Han sa något som jag fastnade för. Han sa att han var skyldig bandets själva idé att inte låta det sluta på det viset. Om det skulle avslutas så kände han att det skulle avslutas på samma sätt som vi levt det. Att det skulle avslutas av egen vilja, av ett beslut från alla tre att det var dags. Jag tyckte det var ett ställningstagande av rang. geddy: Och, i all ödmjukhet, han har verkligen kul ihop med oss (skratt). Så han gillade att vara tillbaka i skrivflödet, luncha ihop och skämta igen.

Vem vinner om ni spelar tennis mot varann?

alex: Åh, Geddy. Han är en jättebra tennisspelare. geddy: Men det är bara för att Alex tog en tioårig paus för att bli bra på golf. Och han bemästrar verkligen golf. Jag åker gärna och långfärdscyklar. Neil har gått vidare från det, han är mer inne på motorcykel nu. Jag har vänner som jag cyklar med och min svåger och jag cyklar mycket ihop, liksom min fru och jag. Min fru och jag ska för övrigt precis åka på cykelsemester i Vietnam, vilket blir skitkul. Vi reser mycket med barnen, hunden och hela paketet. Jag älskar också vin och har varit samlare i tio år nu. Jag är helt fanatisk, vilket Alex kan intyga. Han var samlare innan jag, och tröttnade. Men när jag började samla vin återuppväckte det hans intresse, Det gör turnerandet roligare. alex: Vi ska faktiskt åka på en liten vinprovningsresa till Frankrike i november. geddy: Vi har just haft ett års paus och det har gått så här fort (knäpper med fingrarna). Jag är aldrig uttråkad, det finns alltid någon ny fantastisk grej att bli besatt av.

Betty Ford-kliniken, den odignifierade affären med en ung kvinna. Dessa är såvitt jag vet inte saker som figurerat i historien om Rush. Vad är det med er som fått er att undvika de mer sorgliga rockklichéerna?

geddy: Vi är snälla medelklasskillar från förorten (skratt). Vi hade hårt arbetande föräldrar som lärde oss att hålla huvudet relativt kallt. alex: Men vi har haft vårt roliga genom åren. geddy: Ja, vi är inte helt präktiga, men av någon anledning föddes vi med ett visst mått av ansvarskänsla. alex: Vi tycker om att jobba hårt. Det finns en skön belöning i det. Vi har alla haft förhållanden sedan vi var unga, så det har alltid hållit oss grundade och vi har alltid kommit hem till familjen. geddy: På något underligt sätt har det faktum att vi är med i Rush ibland hindrat oss från att balla ur. Vi har alla haft perioder i livet då vi varit mer instabila än andra, men det är något med strukturen i att ha ett band och familjer som får en att vilja skydda det, att inte skada de människor som älskar en.

Och ni är båda fortfarande inne på era första äktenskap.

geddy: Ja. Men om man räknar bort den tid vi har sovit eller varit på turné har vi inte varit gifta så länge (skratt). Nej, vi håller gärna fast och kämpar på. Vi har varit gifta med samma kvinnor i en evighet, varit i samma band i en evighet och haft samma vänner i en evighet. Det är så vi är.

Har ni några drömmar kvar att uppfylla?

geddy: Hur lång tid har du? Jag skulle ha älskat att vara en bra baseball pitcher. Men det var inte meningen. Eller en stor filmmakare. alex: Jag hade velat vara en vacker kvinna. Vem skulle inte vilja det? geddy: Jag skulle gärna göra filmer om Alex som vacker kvinna.

Kommer ni tre att förbli vänner tills ni dör?

alex: Helt säkert. Absolut. geddy: (kort paus för komisk timing). Dessvärre.

Kommer ni att göra någon mer skiva? geddy: Definitivt. Vi måste dock bestämma när. alex: Vi kommer förmodligen att börja skriva efter nyår. Både Geddy och jag har väldigt bra miljöer att jobba i. geddy: Och två väldigt stora vinkällare. alex: Ja, precis. (låtsas ropa till sin fru): Jag kommer att vara en trappa ner och jobba i ”studion”, älskling! Inga samtal till mig, tack!

forts RUSH STUDIOALBUM

Roll The Bones (1991)

6Hine överinser även nästa album, det också kraftigt klaviaturpräglade och löst hållna konceptalbumet om slump och öde och dessas påverkan på våra liv. Ojämn platta som dock visar stora framsteg för Rush mer återhållsamma, melankoliska sida, exempelvis i Bravado och Ghost Of A

Chance.

Counterparts (1993)

7Efter att ha turnerat med en annan trio, Primus, på Roll The Bones-turnén får Rush tillbaka lusten att bli en energisk, gitarrdriven powertrio. Man tar tillbaka Peter Collins och gör en rockigare platta, där den återfunna riffglädjen märks i spår som Stick It Out medan andra låtar visar en ganska stor influens från U2. Texten Nobody´s Hero är ett av Pearts finaste ögonblick.

Test For Echo (1996)

5En hyllning till mänsklig interaktion och kommunikation som delvis inspirerats av trions vid det här laget nästan telepatiska samspel. Några senkomna grungeinfluenser och texter om det oundvikliga internet känns i efterhand trötta. Men de låtar man plockade ut till den följande turnén håller än och det efterföljande livealbumet Different Stages är gruppens bästa liveskiva dittills.

Vapor Trails (2002)

5Fem år efter tragedin är världens mest långlivade rocktrio tillbaka. Texterna behandlar förstås delvis Pearts känslor medan musiken rockar hårdare än på länge. Massor av feta, uppfinningsrika gitarriff men (liksom Metallica ett år senare) inga gitarrsolon. Kraften och vitaliteten är det inget fel på hos dessa 50-åriga veteraner. Trots att Peart skriver om saker som berör har man inte lyckats få ihop text och melodi fullt så bra som man brukar, vilket gör att albumet bitvis känns mer forcerat än organiskt.

Rush In Rio (2003)

7Rush femte liveskiva, och den enda som tas upp i denna diskografi eftersom spontaniteten och charmen är stor på denna konsert inspelad inför 40 000 extatiska brasilianare, som jublar och hurrar åt varje riff och till och med sjunger allsång i instrumentala YYZ. En ganska slarvigt spelad konsert med många tekniska brister. Men jämfört med de kliniska livealbum de brukar göra finns det skäl att föredra en inspelning där den mänskliga faktorn inte helt eliminerats. Rush In Rio finns också på nysläppt DVD.