RYAN ADAMS

AV ANNIKA NORLIN

På bordet ligger en hög med booklets. Skiva: Ryan Adams Rock N’ Roll. Framsidan visar ett svartvitt helfigursfoto på Ryan Adams själv. Han är inte så nöjd med bilden, ”jag ser rätt tjock ut va” säger han misslynt och Johnny T tröstar, ”de har bara tappat bort din haka när de bearbetat fotot”.

Ryan och Johnny arbetar sig metodiskt igenom högen med booklets. Varje Ryan-gubbe ska målas över på ett nytt sätt. Johnny har redan målat en mexikansk Ryan med sombrero och en DödenRyan med lie. Ryans egen Ryan är mer expressionistisk: han gör en stor blåsfisk av sig själv.

DAGEN har varit dyster. För mig. Journalistkollegor har berättat sina bästa Ryan-historier från tidigare Sverigebesök. Han har varit otrevlig. Han har inte lyssnat på dem. Han har vägrat svara på frågor. Han har varit så full eller nedknarkad eller bägge två att han reste sig upp och gick mitt i en intervju. Och Annika, såg du när han var med på Musikbyrån?

Jodå, det såg jag. Han var helt borta och dessutom direkt elak mot Musikbyråns Magnus Broni som ser så snäll ut.

Det var svart på vitt att framgången hade stigit åt Adams huvud, att lovorden om första soloskivorna Heartbreaker och Gold hade varit för stora för en ung kille från North Carolina.

Men idag ler Ryan Adams och tar i hand. Han berättar entusiastiskt om sina svenska kompisar: ”Hiidenraus and Hellbörg” som ska komma hit ända

från Göteborg och höra när han spelar. På kvällen ska han på releasekalas för Backyard Babies, ett band som han inte har pratat så mycket med, men det är ju så kul att gå ut i Stockholm.

I morgon ska Ryan visa Johnny runt på Södermalm. – Vi har varit kompisar väldigt länge men det var inte förrän kanske, åh, åtta månader sedan som jag fick reda på att Johnny spelade trummor. Jag spelade med sjysta människor tidigare också, men i bandet nu är det bara kompisar. Alla bor nästan grannar, på Manhattan och Long Island, förutom en snubbe, Brad, som jag känt sedan jag var 16. Han bor i Washington.

Du har sagt att du mår mycket bättre idag än du gjorde för några år sedan, när du släppte Gold och Heartbreaker. Har det med det att göra? Att du hela tiden har vänner som reser med dig nu?

– Du vet, det där är inte långt från sanningen! funderar Ryan.

Johnny T förklarar vänligt: – Ryan var utbränd runt den tiden i karriären. Sånt händer. Utmattning. Kan göra en man galen.

Idag är Ryans liv lugnare. Han träffar Johnny så gott som varje dag. Går ut och äter på baren Johnny äger tillsammans med sångaren och låtskrivaren Jesse Malin. Spelar på baren. Dj-ar på baren. Umgås med tjejen (vi får inte veta om det är skådespelerskan Parker Posey, som också medverkar på Rock N’ Roll). – Jag tror att jag äntligen kom till en punkt i mitt liv när jag insåg att hey, det jag tycker räknas faktiskt! Mina åsikter betyder lika mycket som den chefens och den producentens.

Johnny nickar och ritar lite på en Lou ReedRyan.

Ett album och två ep-skivor på en höst. Är du alltid så här produktiv?

– Jag skriver hela tiden. Jag har någon slags frenetisk energi i min person. Skillnaden mellan nu och för några år sedan är att jag är mycket mer fokuserad nu, jag kan använda kreativiteten till min fördel, jag GÖR faktiskt något av det mesta jag skriver. Vi har redan fler låtar än vi kan använda till nästa skiva. – Men rätt ofta spelar jag inte för att det ska BLI något, jag spelar bara för att spela.

Johnny T himlar med ögonen.

Hur kommer det nya materialet att låta?

– Det är inte bara jag som skriver nu, det är hela bandet. Jag har en liten känsla – jag tror att det kommer att bli mer psykedeliskt. Det enda som är säkert är att jag inte kommer att göra samma sak igen. Och det är en bra sak.

INGET släpps numera utan att Johnny tycker att det är bra. Och Johnny gillar ny musik. Det är han som hämtade upp Ryan från högen med gamla countryskivor och tvingade honom att uppdatera sig på alla nya band. På gott och ont.

Du har startat ett skivbolag också, säger jag och han rabblar upp allt som ska släppas på nya bolaget. Punkbandet The Finger, Ryan och Johnnys hobbyband Werewolf, Little Killers med kompisen Sarah och så ett band som Ryan tror heter Disarm och som han beskriver som ”post-emo”. Själv ska Ryan släppa gamla demoinspelningar på vinyl.

Finns det några människor kvar som du skulle vilja arbeta med?

(Tänker länge.) – Jag tror att jag är färdig med det. Jag har aldrig velat jobba med folk bara för att de är kändisar ändå. Emmylou Harris kanske passar in i den kategorin, och Marianne Faithfull, det var coolt. Men jag älskar att spela ihop med olika människor, och gärna folk som inte ens kan spela särskilt bra. För det är där alla bra idéer föds ändå.

Johnny ritar en KISS-Ryan.

För Ryan fungerar bookletsklottrandet lite som en indikator på hur intresserad han är av frågorna som ställs.

När han får en fråga han fått många gånger förut ritar han på blåsfisken och kopplar på ett litet tal. När frågan är ny ser han upp, ler, tänker och formulerar skarpa, ingående svar.

Rock N’ Roll har verkligen delat kritikerkåren. Vissa skriver att det är det sämsta du någonsin gjort, andra tycker helt tvärtom och hyllar den som en klassiker.

(ritar frenetiskt på blåsfisken) – Äh, jag bryr mig inte om recensioner. Jag tror dig när du säger det, men jag läser inga själv. Jag bryr mig inte så mycket om folks åsikter om skivan – för det var jag som gjorde den. Det är som en plåt kakor. Jag kommer att göra fler.

Rock N’ Roll kom ut under tumultartade omständigheter. Ryan skrev låtar till en ny skiva, Love Is Hell. Skivbolaget tyckte att materialet var för deprimerande och önskade sig något som mer påminde om Gold. Ryan lämnade bolaget, började skriva med Johnny T och gjorde nya, rockiga Rock N’ Roll för egna pengar, vilket skivbolaget fick nys om och bad att få ge ut den i stället.

Efter några veckors tjat accepterade Ryan nådigt. På villkoret att Love Is Hell skulle ges ut ändå, men i form av två billiga ep-skivor. – ”NI ger ut MIN skiva eller så LÄMNAR jag er”, reciterar Ryan teatraliskt så att håren på armarna reser sig lite.

Hur vågade du vara så tuff?

– Jag är väldigt stolt över mig själv. Men det här är mitt jobb. Jag gjorde den här skivan. Det är inte som att skjuta en sats och hoppas på att någon av spermierna träffar ägget. Det handlar inte om huruvida det funkar eller inte, det är konst för Guds skull! Man kan inte redigera det. Det är konstigt och fel av skivbolaget att vara distributörer av min konst om de inte litar på mig. Det är som ett äktenskap: man går in i ett avtal och vet att det handlar om att acceptera någon för ens goda och ens dåliga sidor. Men jag kan inte säga: ”Okej, vi kan gifta oss och jag kan vara din man. Men bara när du är snäll.” Du kan inte säga att du vill bli min fru, ”förutom när jag är ett arsel”. Jag ber ingen att älska eller hata min skiva. Jag ber bara att de ska göra det de ska göra och släppa ut den på marknaden, så att folk får höra. – På samma sätt hatar jag när folk säger att en skiva är bättre eller sämre än något annat, för allt är relativt. Det är som om någons unge hade gjort en teckning när han var fyra, inte i helvete går man upp till den killen när han är vuxen, håller upp teckningen och säger: ”Det här är ju knappast Matisse.”

TIO minuter senare har Ryan även jämfört sin skiva med stenåldersmannen som ritar en bisonoxe på väggen, inte är det väl någon som kritiserar den när den kommer till ett museum tretusen år senare? Han har diskuterat bisonoxen ur ett patologiskt, ett sociologiskt och ett matematiskt perspektiv och konstaterat att man ser bisonoxen ur relativa glasögon. Hur du uppfattar bisonoxen beror på hur du är som person.

Du borde skriva en bok, säger jag.

Han tittar ner och ritar en till fena på blåsfisken. Först tror jag att han blir arg. – Du vet… jag har ganska mycket att göra.

Han småler och jag känner igen uttrycket. Ryan Adams blev glad – och lite generad.

Jag gjorde den här skivan. Det är inte som att skjuta en sats och hoppas på att någon av spermierna träffar ägget. Det handlar inte om huruvida det funkar eller inte, det är konst för Guds skull! Man kan inte redigera det. Det är konstigt och fel av skivbolaget att vara distributörer av min konst om de inte litar på mig. Det är som ett äktenskap: man går in i ett avtal och vet att det handlar om

”att acceptera någon för ens goda och ens dåliga sidor.