WAN LIGHT

Det är egentligen konstigt att man idag reagerar på att ett popband har riktigt bra texter. Texter där ord och meningar snuddar vid poesins gränser och som vågar finna alternativa vägar att uttrycka relationer och händelser istället för att ytterligare nöta bort ett lager på en fras som ”I love her”. Det låter enkelt och sjävklart men det faktum att en poplåts viktigaste element ofta försummas eller misshandlas går inte att förneka.

Wan Light är ett undantag och ett mycket fascinerande sådant när de gräver sig djupt in i lyrikens väv. Här förklaras känslor med ohämmade föreskrifter och ofta bara med ett ord eller komplexfria meningar som lyssnaren själv får tyda och interpretera.

Jag själv har alltid varit mycket fascinerad av konstnärer som kan konsten att hantera ord. Särskilt de fåtal som med en enda mening och på tre ljuva sekunder kan punktera vilket fåfängt popbands ”smarta” livsåskådningstexter (läs folköl och hångel) som helst. Listan på ”oneliners” som Wan Light författat på debutalbumet Let’s Wake Up Somehwere Else är sällsynta - inte bara i Sverige. En av mina enkla favoritrader lyder kort: ”After glory comes the pain”. En komplex bearbetning på klassiska ”After rain comes always sun” (som också använts i svart ironiskt syfte av Fireside med adjektiven på ombytta platser) som i sitt nya uttal är fullständigt lysande. Textraden är inledningen på en av Wan Lights många lyriska höjdpunkter och ett briljant anthem kring den återkommande gestalten Sarah Freeman. Låten heter In The Heart Of Sarah Freeman.

After glory comes the pain well you tried too hard and the sky, oh shifting colors, lights there is just no way, no you will return back there again

In the heart of Sarah Freeman stands a man with his open arms in the heart of Sarah Freeman the world goes down so soft and round

Jag berättar att inför researcharbetet var det enda jag fann på Sarah Freeman en sjuårig amerikansk skådespelerska.

Sångaren Krister skrattar. – Det har jag faktiskt också gjort, för att vara på den säkra sidan att det inte var en offentlig person.

Så Sarah är mer en symbolisk person för Wan Light?

– Det kan man säga. Sarah Freeman bär ett tragiskt öde, säger Magnus som är Wan Lights andra del och fortsätter: – Hon bär den typen av historia som alla människor har inom sig. Att man missat någonting och att man valt fel i vissa situationer.

NÄR jag några veckor innan intervjun ser Wan Light spela på Bonden i Stockholm överträffar de mina förväntningar - för att använda milda ord. Let’s Wake Up Somehwere Else är - trots sin nakenhet - till stor del ett teatraliskt elektroniskt album. Beats och piano försonas med akustiska gitarrer och målar i symbios upp fantastiska scenarion. På scen låter Magnus och Krister musiken, tvärtemot, tala akustiskt. Krister står energiskt upp och sjunger medan han bankar på ett nedtrimmat trumset; Magnus sitter ner - spelandes endera gitarr eller piano. Det är också allt.

Försvarslös går musiken går rakt in och likt en trollformel befinner sig publiken - utan förvarning - i hjärtat av Sarah Freeman.

Hade ni en bestämd vision om hur ljudbilden skulle vara när ni började spela in?

krister: Nej, men vi ville inte spela som ett vanligt rockband, vilket vi alltid gjort förut. Vi testade lite med live-trummor men ljudbilden föll på plats när vi höll på att jobba med vår producent Björn. Vi kände att det vi ville göra var det här avslagna med piano och spännade kollage. Det är jävligt skönt att inte vara låst vid att det måste vara en elgitarr eller elbas. magnus: Det är ju ganska roligt när man tänker på att vi både har spelat bas och trummor tidigare men att det på skivan faktiskt knappt finns någon riktigt bas eller riktiga trummor med. Det är så skönt att slippa alla de här gamla instrumenten som man hållit på med så himla länge och som jag är uppriktigt trött på. Vi valde att göra något helt annat. Jag hade ju till exempel inte spelat så mycket piano innan och Krister hade ju knappt sjungit innan. Så skönt att bara ge sig ut på något nytt som man kanske egentligen inte behärskar, och ur det föds det så mycket roligare ideer. krister: Jag tycker också att det hör till saken att som basist och trummis är man ofta låst. Man har alltid svårt att påtvinga sångaren och man känner sig frustrerad när sångaren inte kommer på någon

- i hjärtat av Sarah Freeman

2003 kan vara ett av de bästa svenska åren för debutanter på mycket länge. Wan Light tillhör de som skiner allra klarast. I deras värld är konstformen att skriva texter och skapa musik precis lika viktiga.

Text Erik Dahlström Foto Michael Lokner

melodi medan man själv sitter där bakom trummorna och har en klockren melodi men man kan ändå inte göra så mycket åt det. Nu kan vi bara köra. Dels så är vi ju två i bandet vilket är exemplariskt. Det är väldigt viktigt att kunna jobba som vi vill jobba d.v.s. snabbt och inte hänga upp sig på en låt. Jag menar, funkar inte låten är det bättre att skriva en ny än att lägga ner tid på att rädda låten genom att be trummisen spela en annan takt eller så.

TÄNKVÄRT med Wan Light är också skivans struktur; låtar sitter genomtänkt ihop och går in i varandra. Även det ett bortglömt element i den så vanliga iver att skriva tolv poplåtar så snabbt som möjligt och utan någon djupare tanke på enskilda bidrags plats i helheten. magnus: Man ska bli överraskad. Inte veta hur nästa sång låter. Och det var det jag ville komma ifrån vilket vi också lyckats med. Nu kan vi ha dörrarna öppna för att göra något helt annat. Inte låsa in sig i ett hörn som t ex The Strokes har gjort. Om vi skulle vilja göra en houseplatta så har vi ju ändå dörrarna öppna att göra det. Vi skulle lika gärna kunna dra mot country och det skulle inte vara något konstigt med det. Sen är det ju inte heller så att dörrarna ska vara öppna för trenden – det är absolut inte så jag menar. Vi fick verkligen göra den platta som vi ville och sen får vi hur nästa kommer att se ut.

Det är sällan jag lyssnar på enskilda låtar med er. De här korta låtfragmenten som sitter ihop med de längre... Dom ger på något sätt skivans helhet en identitet.

krister: Jag tycker det är väldigt viktigt. Vi kommer ju på låtar som bara ska vara en vers och en refräng och inget mer. Det är bra så och då vill man höra den låten igen bara för att den är så kort. Vi har ju också en låt som är runt sex minuter men då passar det just för den. magnus: Precis, eller som med Freedom Fighters. Den låten satt vi på första tagningen direkt i studion. Jag satt vid pianot och Krister sjöng litegrann och helt plöstligt sa Björn: ”Fan det här låter bra, jag mickar upp och så spelar vi in den.” Det blev en klar låt att bygga vidare på. Visst, pianot är lite ostämt och det knakar lite men samtidigt blev det en så jävla bra sångtagning.

Men texten skrev du i alla fall innan?

krister: Nej, den kom till samtidigt. Det var ett litet magic moment.

The colour changed from red to blue, you where running the streets and screamed up to the moon But the plan was alright, Freedom fighters stay out all night

Även om det kan felaktigt kan tydas som att Wan Light lider av den liberala debutalbumsfebern så ligger det hårt arbete bakom. Duon har gradvis tagit sig till debutalbumet efter mer än tio år i musiksammanhang. Med det i tankarna så blir både Let’s Wake Up Somehwere Else och ett magic moment som ovan ett imponerande stycke och inte ett naivt sökande i Svensk-Engelskaordboken.

Det här är så mycket djupare.

Shout out louds

2003 var året då svenska band lärde sig konsten att döpa sina skivor. Eller vad sägs om Haul Haul Gaff Gaff? Tufft är ordet. Eller kanske attityd. Två ord som är så långt från sanningen som man kan komma. Martin Röshammar har mött Shout out louds, ett band tusentals mil från kaxighet och manér.

När Shout out louds EP 100° dök upp i våras var det med sprudlande trumpeter och en både butter och solskensglad stämning på en och samma gång. För klockrena låtar är sällan entydiga, sällan bara deppiga eller skinande lyckliga. 100° är en sån låt. Den liksom forsar fram över lyssnaren och så är man fast. Fler än jag däckades, diverse nätsidor fick feberfrossa och dubbade dem snabbt till landets bästa band. Popglädjen räckte för en hel skiva och i början av oktober kom Haul Haul Gaff Gaff. Det som är skönt är att de bara kör, de litar verkligen på att Shout out louds är ett bra band och att de med sina skivsamlingar i ryggen kan leverera musikaliska stordåd.

I min värld låter det stundtals väl mycket Dinosaur Jr, The Cure och brittisk 90-talsindie. Det blir en smula opersonligt fast vad fan, vi struntar i det. För med den energin, med det svänget och med den viljan är Shout out louds ett som det brukar heta ”viktigt” litet popband. Inget med Shout out louds verkar följa en plan, det finns ingen smart tänkare bakom bandet. De fick chansen att göra en ep och sedan också en fullängdare och det blev som det blev. Åtminstone utåt är bandet mycket demokratiskt. Majoriteten får bestämma även om det ”inte alltid är friktionsfritt” som trummisen Eric Edman väljer att uttrycka det. Ibland är också veligheten hämmande, ingen tar beslut och ingenting händer. Sångaren Adam Olenius är ändå väldigt nöjd med skivan. Men han tycker att recensenter har hakat upp sig väl mycket på släktskapet med The Cure och att de fick ut det de ville, det var inte meningen att det skulle vara energi och fullt ös hela vägen. De är inte bara ett glatt popband. – Men det beror på vad man jämför med. Vi har inga politiska texter eller något sånt. Men vi vill att folk känner något för musiken så som vi känner för andras låtar. När jag skriver låtar gör jag för att utvecklingen ska driva framåt, för att bli av med grejer som grubblat på, säger Adam Olenius. – Det finns ju budskap, det finns ju en miljon grejer som folk ska höra i texterna, menar klaviaturspelaren Bebban Stenborg.Om och om igen hamnar Shout out louds i närheten av ett ord, enkel. Popmusik ska vara enkel. De jobbar inte så ”överdrivet mycket” med detaljer. Det handlar om enkla trumkomp, enkla gitarrslingor och de har testat sig fram i studion. Och som de säger själva är de inga svåra typer, det är klart att Shout out louds gör enkel musik då!

Adam Olenius längtar ändå efter att våga pröva mer saker. – Ja, i alla fall vill jag inte att vi ska hamna i något fack. Jag vill ha friheten kvar, att göra som vi vill. Vi har bara börjat, vi kan hamna var som helst. – Precis som det brukar stå om oss är vi ju imagelösa. Vi spelar ingen roll. Det är bara så det är och vi bryr oss inte. Man hoppas ju att musiken säger sitt. De som bryr sig om resten söker nog efter någon annan musik, eller snarare något annan än musik, säger Bebban Stenborg.

Som svenska, relativt små band alltid säger, så längtar Shout out louds mest av allt efter att spela så mycket som möjligt. Och jag tror dem, deras ögon lyser när de pratar om konserter och att träffa likasinnande, andra som spelar i band eller popnördar. Närmast i kalendern och i drömmarna finns akustiska spelningar och förhoppningsvis en skiva till. – Jag är fortfarande helt upprymd av att vi har fått släppa våra låtar på skiva, den känslan vill jag känna igen, säger Adam Olenius.