YES

35 år av Yes

Yes! Ett av världens mest omstridda band fyller 35 år. Det fi ras med nya DVD:n Yesspeak, en turné, ommastrade originalalbum och en ny dubbel samlingscd, Ultimate Yes. Anders Lundquist har talat med fyra nyckelmedlemmar i Yes.

Ta skydd, sluta läsa eller hämta spypåsar, alla som inte tål 20-minuterslåtar om universums ordning! Yes är hetare än de varit på mången dag. Och detta inte bara hos de vanliga kalenderbitarna och nostalgiska farbröderna. Yes berömda logotyp, skapad av Roger Dean, har på sistone synts på T-shirts hos diverse attraktiva tjejer: huvudpersonen i Sex And The City, Lisa Miskovsky (i videon till Lady Stardust), Shakira med flera. Många coola musiker, från Dave Navarro i Jane´s Addiction till Danny Carey i Tool, nämner dem gärna som en betydande inspirationskälla. Billboard Magazine hade nyligen en 18-sidig Yes-special (inklusive hyllningsannonser). Yes kan mycket väl vara det band som oftast utsatts för kritikernas vrede. De blev en gång offer för den kortaste sågningen i musikvärlden. Den löd förstås No. Och även om den onekligen vinner en snabb poäng, illustrerar den också recensenternas svårigheter med att angripa bandet från ett mer konstruktivt håll. För visst finns det skäl att ogilla Yes. Vissa anser att gruppen utvecklat en avart av rockmusik som tagit bort det jordnära, djuriska och svettiga elementet för att ta musiken upp i en rymd där den inte hör hemma. Andra har växt upp med punken och ser per automatik Yes som fienden. (de har ju långa låtar och skickliga musiker. Fascistiskt!) Några kan helt enkelt inte greppa musiken (det kan ta sin tid, men är värt det). Andra tycker att Yes medlemmar är fula och arroganta, har smaklösa kläder, är onödigt förtjusta i instrumentala solopartier och har en fånig frontfigur som framför obegripliga new age-texter med fjolligt rörelseschema och pipig stämma. De sistnämnda är väl ibland ganska nära verkligheten, om man ska vara ärlig. Men Yes är samtidigt unika och omedelbart igenkännliga på varje enskild medlems säregna sound, vilket gäller rätt få av dagens artister, vare sig det gäller massproducerade popband eller creddiga rockband. Alla medlemmar i Yes har sina egna lärjungar, men kanske allra främst klaviaturspelaren Rick Wakeman och basisten Chris Squire, som fått många att börja spela Rickenbacker. Ibland får man dock känslan av att Yes största fans är medlemmarna själva. Det sticker förstås också i ögonen på vissa. Hur kan man överhuvudtaget döpa en turné till ”The Masterworks Tour”? Hur kan man på scenen presentera sina egna sånger som underbara? Själv tycker jag att det finns något avväpnande i Yes attityd. Det vore väl snarare något fel om de ogillade sin egen musik (som så många veteranartister faktiskt gör). Dessutom har Yes skapat några av de vackraste musikaliska ögonblick jag vet. Jag har nyligen haft nöjet att tala med Rick Wakeman (keyboards), Steve Howe (gitarr) och Alan White (trummor) om Yes långa och turbulenta karriär. Och tidigare i år besökte jag mannen som tog Yes igenom 80-talet, Trevor Rabin, i dennes hem. Här är vad de sa.

När insåg ni att det här bandet förmodligen skulle komma att hålla på för evigt?

alan white: Ha ha. Jag vet inte. Jag vaknar varje dag och alltid är det något Yesrelaterat på gång. Det tar liksom aldrig slut, men jag gillar det. Efter 20 år i Yes började jag ana vartåt det lutade, att man aldrig riktigt lämnar det här bandet. Vid det här laget har det på något sätt passerat det stadium då det kändes skrämmande. Yes är större än någon av oss. steve howe: Jag antar att jag började ana det när vi gjort succé med den första plattan med Asia 1982 och Yes på något sätt kontrade med 90125. Och trots att jag inte ens var med i bandet och inte har någon större relation till den musik som de

andra gjorde då var jag faktiskt nöjd och stolt över att Yes kunde inta en central plats även i 80-talets musikklimat. Dessutom började jag då inse vilken fantastisk musik vi gjort tillsammans på 70-talet. En känsla som bara förstärktes när Asia blev allt sämre och GTR inte heller fungerade. rick wakeman: När vi var mellan 20 och 30 år gamla trodde vi aldrig att det skulle finnas något Yes tio år senare. Nu accepterar vi alla att bandet är integrerat våra liv även under de perioder då vi inte själva är med. Det har aldrig funnits någon tid då jag inte ville tala om bandet. Jag har alltid varit ett fan, kanske till och med mer när jag inte var med och såg dem på distans. Jag har faktiskt bara varit med ungefär en tredjedel av Yes existens. Hur länge bandet kommer att finnas handlar faktiskt mest om hälsa i dag, det är det som kommer att diktera vår framtid. Folk som John Entwistle och många andra i vår generation har gått bort på sistone och det är tyvärr bara början. Och när man dör blir man hyllad i media som en av de stora. Det upphör aldrig att förvåna mig hur media alltid säger att varje bortgången skådespelare tillhörde de främsta, fast man vet att många av dem var mer eller mindre bortglömda och kämpade för att få roller de sista åren.

Kan ni förstå varför ni blivit förlöjligade av många kritiker?

wakeman: Yes musik har alltid varit något som folk hatat eller älskat. Jag har hört ytterst få säga ”de är väl OK”. Och det är väl underbart att folk har olika åsikter. Det vore en oerhört trist värld om alla gillade samma mat och körde samma sorts bil och höll på samma lag. Det jag protesterar mot är när man recenseras av kritiker som inte bara säger vad de tycker, utan på något sätt sätter sig över sina läsare och liksom bestämmer att något saknar existensberättigande eller skriver att vi är skräp som om det var ett faktum och inte en åsikt. Men tiden är det ultimata testet. När det har gått 50 år sedan vi slog igenom börjar det närma sig klassisk musik på riktigt. Vi drar fortfarande folk över hela världen och får nya fans. Vad journalisterna än skriver, är det folk som bestämmer. Jag hoppas att de stora skivbolagen kollapsar. Nästa revolution är att ändra hur den etablerade musikpressen ser ut! white: Yes är inte alls bra bakgrundmusik. För att som lyssnare få ut något måste man vara i rätt sinnesstämning och ibland jobba ganska hårt innan man kommer in i musiken. Det vi gör är inte dansant direkt (skratt). Ibland kan vi vara arroganta, eftersom vi vet att vi är bra på det vi gör. howe: Vi har aldrig någonsin sneglat på kritiker eller trender, men jag måste erkänna att vi spelar en del gamla låtar för att detta är vårt levebröd och fansen förväntar sig dem. Om vi kunde bortse från det skulle vi sannolikt ta ut svängarna ännu mer och vara ännu mer extravaganta.

Vilket är det bästa Yesalbum du spelat på och vilket är det bästa som du inte varit med på?

wakeman: 90125 räddade bandet på många sätt. Yes var alltid “cutting edge” och det var verkligen ett sådant. Frågan är om Yes överhuvudtaget hade överlevt om det inte varit för det albumet. Det var ingen bra tid för progressiv rock, Genesis blev exempelvis ett popband. Men 90125 var nyskapande och hade den bästa produktionen som något Yes-album haft. Jag önskar verkligen att jag varit med på den skivan. Av de plattor jag spelat på gillar jag Fragile, Close To The Edge, Going For The One och Tormato, trots den dåliga produktionen. Jag gillar med andra ord alla 70-talsplattor jag varit med på, utom Tales From Topographic Oceans, som fick mig att lämna bandet för några år. Anderson, Bruford, Wakeman and Howe borde ha fått göra en andra platta i stället för Union som så att säga sattes ihop av tredje part och fortfarande är smärtsam för mig att tänka på (skratt). howe: Av de som jag medverkar på älskar jag Going For The One, som vi ska spela mer av live framöver, men även Drama, som är underskattad. Den har en jäkla “vibe”, ljudet är varmt och analogt och vårt spel är väldigt levande. Jag gillar de två allra första Yesalbumen, som gjordes utan mig, mer än 80-talsperioden. white: Givetvis var de fyra första albumen, som Bill Bruford spelade på, riktigt bra. När det gäller innovativt bas- och trumspel anser jag att Relayer är ett starkt album. Men alla är del av en era. Drama är väldigt bortglömd, givetvis till stor del för att Trevor Horn sjöng, och inte Jon. Men mycket av det instrumentala på den plattan har energi. Och nyligen hörde jag Jon säga att han kunde tänka sig att plocka fram någon låt från Drama vilket vi aldrig tidigare gjort live med honom på sång.

Beskriv de andra fyra medlemmarna i den nuvarande upplagan av bandet.

wakeman: Alla i det här bandet är unika. Alan White är den mest uppfinningsrika av alla trummisar jag spelat med. Han ser alltid framåt, och testar nya idéer. Steve Howe och jag har en märklig telepati. Jag vet instinktivt vad jag ska göra och han vet vad jag ska göra. Vi kan ibland spela helt orepeterade saker som om de var planerade i förhand. Ibland märker jag att han också känner det, och då tittar han upp och ler. Steve är motsatsen till en frontfigur i rocken, väldigt tillbakadragen. Jon Anderson har den mest speciella rösten i modern musik och ”unika” texter. Hans texter kan vara vad man vill att de ska vara. Folk har alla möjliga teorier. Och vilka är vi att säga att de inte stämmer. Jag brukar hävda att jag spelat med de två främsta rockbasisterna någonsin, John Entwistle och Chris Squire. Och ingen av dem var någonsin nöjd med att bara spela i bakgrunden. Om Chris partajar mindre? Jag vet inte, för jag alltid åker till mitt hotellrum, tar en kaffekopp, tittar på TV och lägger mig efter gigen. Men jag tvivlar på att han lagt ner festandet helt, ha ha. howe: Alan är bandets ryggrad, en stabil och pålitlig trummis. Jon är bandets ansikte utåt, han har en fantastisk röst och är bandets drömmare. Chris har alltid varit med i bandet, ser Yes som sitt liv och har verkligen karisman av en ”Yes believer”. Ricks återkomst till Yes har också fört med sig hans fantastiska humor. Ibland går han för långt, men annars vore han inte Rick. white: Rick är en av de bästa keyboardisterna i världen. Han är alltid kul att ha med på turné. Vi måste göra det kul för oss och han bidrar mest av alla. Chris är mer av en organisatör. Vi känner varandra utan och innan. Han har också lugnat ner sig sedan han gifte om sig och fick en son, som nu är fyra år gammal. Jon är en typisk kontrollant, som leadsångaren brukar kunna vara. Han känns mer än någon annan som en manager och ledare för bandet. Jag minns att jag tyckte han hade en oerhört annorlunda röst när jag provspelade för bandet (skratt). Den låter känslig och vek, men är oerhört stark. Vi har bara ställt in fyra spelningar på 35 år på grund av röstproblem! Hans röst har en ännu finare kvalitet i dag. Steve är tystlåten och håller sig mest för sig själv. För en utomstående framstår han säkert som den seriösaste i bandet, och det stämmer rent musikaliskt.

Har ni några minnen från ert framträdande på Sweden Rock Festival i somras?

white: Det var ganska dåligt väder, men det var en bra spelning. Jag minns att vi alla var lite oroliga när vi såg vilka andra band som skulle spela där. Mest metal. Det var väl bara vi och Jethro Tull som var gamla prog-reliker. Men när vi väl spelade samlades det folk och det var en skön stämning. Vi kanske var en frisk fläkt, vad vet jag. wakeman: Jag njöt av varje sekund. Om det ser ut som om jag står och ler i mjugg är det för att jag älskar det här. Ibland slår det mig hur bra vi faktiskt är och då händer det att jag drar på munnen. Och det är ett äkta leende, inte gaser i magen, som hos bebisar!

Vad driver er i dag?

wakeman: Jag skilde mig för tredje gången för tre år sedan och hade frihet att välja vad jag ville göra av min tid. Och alla mina val var musikaliska. Jag varvar turnéer med varandra. Jag fyller 55 snart och min plan är att fortsätta ge järnet tills jag är 60, om hälsan tillåter. Då ska jag stanna upp och se vad livet har att erbjuda i övrigt. Jag gör 150-200 spelningar per år och ser till att fylla i varje hål i mitt schema. Ibland spelar jag med Yes, ibland med min son och ibland som komiker. Det känns som om jag blev den person jag var menad att vara kring 40 års ålder, och de senaste två åren har jag verkligen funnit mig själv. white: Att stiga upp varje dag och fortsätta göra ny musik. Vi håller alla på att skriva saker för nästa studioalbum. Alla har också sina individuella projekt och intressen. Jag har en underbar familj och ett bekvämt liv. Hus, båt, bilar. Och jag tog flygcertifikat redan 1974. De andra i bandet kallar mig ”action man”. Jag antar att jag är en typisk trummis! howe: Musiken är fortfarande min stora passion och jag spelar mycket med mina söner. Vi har till och med ett band ihop, Remedy, som just släppt plattan Elements. När de var unga och ville spela uppmuntrade jag dem, men de blev aldrig tvingade. Dylan valde trummor och Virgil klaviaturer. Vi brukade jamma ihop, jag spelade bas och vi spelade okänd musik eller kom på egna grejor. De gjorde sin egen grej ett tag, men har tenderat att komma tillbaka till mig. Dylan är väldigt inne på jazz och har fått in mig på den sortens musik också. Jag var mer inne på folk, country och blues men aktade mig för jazzen. Men det är tydligen aldrig för tidigt, eller för sent, att intressera sig för jazz! Men jag har alltid intresserat mig för vad de lyssnat

på för musik, ända sedan jag kom in i rummet och Virgil spelade plattor med Howard Jones. Han blev sedan mer inne på techno, rap och drum & bass och han har precis släppt en remixplatta med Yes låtar under namnet The Verge. Nu har han tagit sig an en del av mina sololåtar som också ska bli en CD så småningom!

Tror ni att 80-talsversion av Yes, tillsammans med Trevor Rabin, kommer att återförenas?

white: Man vet aldrig med det här bandet. Allt är möjligt. Trevor är en av mina bästa vänner, vi sågs för bara ett par veckor sedan. Han är gudfar till min son, som är ljudtekniker. Och eftersom Trevor gör filmmusik i Hollywood ska han försöka ordna jobb åt min son i filmbranschen. wakeman: Jag tror tyvärr inte det. För jag skulle älska att jobba med Trevor. Bortsett från Unionturnén har vi aldrig spelat ihop i Yes men vi hade skitkul när vi turnerade ihop. När vi hade avslutat Owner Of A Lonely Heart, som jag framförde med bärbar synt, gick jag alltid förbi honom och viskade ett ord som han skulle försöka få in i texten till nästa låt på spellistan, Changes. I början var det ord som apa. Men efter att jag fått honom att lägga in ordet menstruationscykel i texten och både bandet och publiken gapat, så blev vi tillsagda att sluta (skratt).

Ett besök på Hollywood Drive

Tidigare i år besökte La Musik Trevor Rabin i Los Angeles, där han är anlitad filmmusikkompositör, framför allt för actionfilmer av Jerry Bruckheimer. Det börjar bli lite måndag hela veckan över filmmusiken, suckar Rabin när filmmusiken kommer på tal. – Det brukar börja med att Jerry ringer och har en ny actionfilm på gång. Är det något bra manus då, säger jag varpå han återigen svarar ”det är en actionfilm”. Och så kör jag igång. Jag håller parallellt på med att skriva min första symfoni, men varje gång jag kör fast med filmmusiken så tenderar jag att sno en bit ur symfonin. Så om jag ska bli klar med den måste jag nog ta en paus från filmvärlden.

Rabin säger glatt att tiden i Yes ibland var som att hamna i Spinal Tap.

– Jag brukade beskriva Yes som en strandsatt val. Det var väldigt svårt att sjösätta den igen, men när man väl lyckats så flöt den ganska bra. Alan White och Chris Squire är oerhört effektiva ihop. Jon Anderson är en väldigt känslosam människa, när han fick höra mitt stycke Endless Dream så grät han av rörelse. Men han är inte alls så mjuk och fridsam som han vill verka, han kan vara en liten Napoleon och tar gärna credit för all framgång. Tony Kaye är sympatisk och har inget ego. Han måste inte spela alla klaviaturer själv till varje pris, huvudsaken är att plattan blir bra.

Är det sant att Chris Squire var en äkta festprisse.

– Hm, ja. Men jag älskar honom och gillar att gå ut och äta middag med honom, trots att jag måste betala varje gång, han är ju en rockstjärna! Och jag har aldrig sett en musiker behandla sina fans så illa som han. Men han har sin charm. Min favoritmedlem i Yes är dock Rick Wakeman, och vi har aldrig ens spelat in en skiva ihop! Underbar snubbe.

Tycker du att du fick nog credit för din tid i Yes?

– Det tycker jag, även om vissa hade svårt att förstå att vi lät så annorlunda för att vi inte initialt hade för avsikt att kalla oss Yes. Vi bildade bandet som Cinema, men när Jon kom med var det oundvikligt att kalla det Yes. Däremot kan jag känna att jag inte fått den uppmärksamhet jag förtjänar som gitarrist. Men jag tvivlar på att jag kommer att återvända till Yes. Det kändes som om jag gjorde så bra jag kunde med Talk, och den gick inget vidare. Efter den turnén hade jag tagit Yes så lång jag kunde. Jag är mer sugen på att göra ett nytt soloalbum.

Är det sant att Yes och Supertramp höll på att slås ihop till en ny supergrupp?

– Ja. Chris, Alan och jag skrev låtar ihop med Roger Hodgson och hade långt gångna planer på en platta. Men Roger tyckte i slutändan att det kändes fel, trots att vi erbjöds miljoner. Det kan jag respektera honom för. Men vi gjorde många ihop och en av dem hamnade på vår platta Talk, en annan på Rogers soloplatta.

När jag träffade Chris Squire viftade han bort Roger Hodgson som en alltför känslig kille som hade dåligt samvete för att han var miljonär.

– Ha ha, det låter som Chris. Men han var nog mest sur för att han behandlades som ”bara basist” av Roger. Chris var ju van att ha en mer central roll i bandet. Roger är ganska viljestark men är ändå närmare den Jesusfigur som Jon Anderson försöker framstå som, men innerst inne inte är, avslutar Trevor Rabin, vars demoinspelningar inför 90125 nyligen släpptes med titeln 90124. Rabin är också aktuell med albumet Live In LA.

FULL HAND MED YES

Close To The Edge

Rhino/Warner, 1972 Bandets första helgjutna mästerverk. Tre låtar, varav alla fortfarande finns med i bandets repertoar. Titelspåret täcker en hel LP-sida. And You And I är fortfarande ett av bandets vackraste stycken.

Going For The One

Rhino/Warner, 1977) Kanske bandets mest helgjutna album. Titelspåret rockar (ovanligt för Yes), Wondrous Stories var en vacker hitsingel och episka Awaken brukar av medlemmarna själva anges som låten som innehåller flest element av det Yes handlar om.

Drama

(Rhino/Warner, 1980) När The Buggles (Trevor Horn och Geoff Downes) ersatte Jon Anderson och Rick Wakeman tog sig många fans för pannan. Horns falsksång på scen fick honom att själv ångra sitt val. Men White, Squire och Howe har förmodligen aldrig låtit hungrigare än här.

90125

(Rhino/Warner, 1980) Plattan som tog Yes till en ny nivå, ny publik och in i nästa decennium. Bortsett från uttjatade Owner Of A Lonely Heart finns här ett antal höjdare. Trevor Horns produktion skiner än. Kommer på ommastrad CD med bonusspår i februari.

Magnification

Eagle, 2001 Om några rockband ska få arbeta med symfoniorkester är det väl symfonirockarna. Detta samarbete fungerar extra bra eftersom man medvetet utelämnade klaviaturer och lämnade plats för stråkar. Därför är orkestern integrerad snarare än som så ofta i rocksammanhang) pålagd.