RECENSIONER

BETYG: 1-10

Recensionsskivor: La Musik Box 92114 120 07 Stockholm

Glöm det politiskt korrekta - nu är det Elephant Mans tur

ELEPHANT MAN Good 2 Go

VP/Atlantic/Warner

8Elephant Man är svårstoppad just nu. Det är inte så konstigt att han kallas för The Energy God. Hans energi på scen är damp-lik, förresten – hela han verkar vara en rastlöst själ. Det märks på nya och efterlängtade Good 2 Go. Den jamaicanska dancehallregenten kastar sig mellan tempon och stilar och för varje skiva får han det att svänga mer och mer. Singeln Signal The Plane är lysande, trots att refrängen bygger på Celine Dions I’m Alive. Det är fest och händerna i luften, det är både tungt och klämmigt på en och samma gång = klockren hit. Det är alltid svårt för reggae/dancehall/ragga att slå sig in hos mer än nördarna i Sverige. Jag vet inte varför, men det finns på sin höjd en Bob Marley-skiva hos var och varannan skivköpare. Det är också allt. Jag begär inte att någon utanför Kingston ska kunna hålla reda på alla singlar som spottas ut på Jamaica. Då och då kommer någon låt eller kanske en hel skiva som når något fler än de närmast sörjande discjockeyerna i Sverige. Som Sean Paul och till viss del T.O.K.

Jag tror att det är Elephant Mans tur nu. För det är något med tempot, med flytet, med attacken som bara borde slå. Han är så självsäker, så kaxig och egentligen så odräglig att man bara måste bocka och buga och tacka för en i stora stycken briljant skiva. Som vanligt när det handlar om den här killen som är farsa till tio barn, tappar han koncentrationen ibland, då blir det liksom bara attityd kvar. Men allt det där glöms bort när man hör en sak som All Out där man märker att han hängt en del i New York och i USA. Han har påverkats av sin polare Busta Rhymes och jag tror nog att han lyssnat en del på 50 Cent. Fast han tappar aldrig sitt flyt, sin egensinnighet, sitt enorma ego eller sitt fokus på sex och fest. Istället gör han som de flesta stora jamaicanska artister gjort genom åren, han snappar upp det bästa i USA och snor/lånar/flirtar utan att skämmas.

Att lyssna på Good 2 Go är som att få en snabb tur till ett stenhårt karnevalfestande, glöm det politiskt korrekta och ibland det smakfulla. Här undervisar han i en dans som heter Chop Off Your Head, här sjunger han om sitt könsorgan och här sjunger han om mycket närgångna danser. Elephant Man har det där som gör att en artist kan slå större i Sverige, han har både ett gigantiskt självförtroende, en lite ”farlig” image och ett okrångligt sväng i låtarna. Good 2 Go är sprängfylld av danslåtar som skulle få mig att stå och fåna mig en hel natt, det låter så enkelt, så opretentiöst och så långt från den där präktiga synen på world music som bland annat finns på landets finare kultursidor. Elephant Man är inte fin, ingen artist som talar sig varm om att värna om de fattiga eller om att rädda regnskogarna. Han är en jamaicansk patriot som kan skapa ett vansinnigt sväng med enkla, men aggressiva medel.

Det här är ingen skiva att analysera, tyck vad du vill om hans ibland korkade åsikter, men neka inte till att det inte går att sluta dansa!

MARTIN RÖSHAMMAR

ROOM 5 Music & You

Noisetraxx/Playground

5Minns ni 1998? Filterhousens gyllene år. Alla pratar filterhouse, alla gör filterhouse. Frankrike regerar enväldigt över dansgolven och Thomas Bangalter är gud. Musikaffärerna i Stockholm har en väntetid på upp till fyra månader för nya filtereffekter.

Jag vill minnas att till och med Christer Sandelin hänger på trenden och gör filterremixar på gamla Freestyle-låtar, men det kan också ha varit en otäck dröm.

Jag vet inte om klockan stannat hos Vito ”Junior Jack” Lucente, mannen bakom Room 5, eller om han känner att tiden redan är mogen för filternostalgi. Oavsett vilket så följer Music & You mallen från 1998 med exakthet: Funky discogitarrer (självklart), samplade 70 tals-klassiker (ständigt roterande i filterkvarnen), en och annan förvirrad discostjärna (Oliver Cheatham, Delegation), pumpande franska housebeats och långt utdragna breakdowns.

Room 5 bjuder inte på ett enda personligt eller oväntat uttryck, vilket onekligen är en bedrift i sig. Varje ögonblick är lika förutsägbart och äventyrligt som sortimentet på Ica Kvantum.

Visst var Make Luv, soundtracket till Lynx duschtvålsreklam, en smittande liten filterbagatell när den kom. Men vem talade om för Vito att världen är i skriande behov av nio nya xeroxkopior?

JAN EKHOLM

CHORDS The Garden Around The Mansion

Juju/Playground

8Om man verkligen skärskådar läget så är det rätt få i Sverige som fixar att rappa på engelska. De är väl en handfull om vi pratar seriöst. Chords är en av dem. Det var han redan när han körde sin härligt idiotiska horrorgangstarap tillsammans med Scissors och Down South Ballers. Det är några år sedan nu, och sedan de där råa Skåne-katterna slutade hålla sams har Chords gått sin egen väg. Ingen spikrak autostrada utan en slingrig väg som lett från det ena till det andra. Vi har mest hört honom på svenska; först som Smuts&Copartner på Organism 12:s platta och sen i sällskap med Timbuktu. Men om Smuts&Co-grejen verkade rinna ut i sanden så har latjandet med Timbuktu istället utvecklats till något. Chords tycks ha hittat rätt i sällskap med Breakmechanix-folket. Med Timbuktu och Looptroop blev det gemensamma turnéer till Sydafrika, Ryssland och allt var det var, och Chords har nått en stor publik som sidekick på Timbuktus hyllade turné.

Det är så vi har kommit hit, till The Garden Of The Mansion - Chords debut, som följdriktigt släpps på Juju Records. Först vill jag gärna höra detta som en fortsättning på Timbuktus senaste platta. Det finns flera anledningar till det: soundet som Breakmechanix sätter, hela den där starka känslan av revolt och det faktum att Timbuktu och Chords den sista tiden varit tajta som falafel och hummus. Men jag tvingas släppa det. Chords historier är annorlunda, och så kör han ju på engelska. Språket är inget som helst hinder, och han kan verkligen konsten att leverera. Resultatet är tungt svängande, rå hiphop med flödande rhymes och apcoola beats. Chords letar bara efter rätt stämning, han kan ta ett ämne, vilket som helst, och bara ösa på med ord så att det låter grymt. Där kan man känna igen attityden från Chords&Scissors-tiden. Han är vår egen Redman i det avseendet, men också i sin förkärlek för att verbalisera örtromantiska överdrifter (Wrap Your Chops). Man lyssnar lika mycket på vad han säger som hur han säger det och jag märker att jag älskar hans sätt att öppna alla o:n till hårda a:n (ex. hur han säger ”Raanald MacDaanald”). När han plockar upp lite allvarligare ämnen, som i Searchin’ For Dreams så biter orden.

Det finns en del prominenta gäster på albumet. Vilken annan svensk hiphopartist åker till New York och battlar legender som Masta Ace och Punchline? Och matchar dem? Timbuktu gästar också och nya vännen från Sydafrika: Rontoboko. Men allra hetast blir det när Chords delar mickbås med Promoe, som i Ahluhdatsh*t - där de räknar upp allt de älskar här i livet och tappar tråden i ett asgarv när Promoe går över gränsen. Det är närvaro och helt fenomenalt!

OSKAR PONNERT

BJÖRN OLSSON Björn Olsson

Gravitation

5Det var inte mer än ett halvår sen sist och nu är det dags igen. Björn Olsson ger ut ännu en självbetitlad skiva med instrumentalmusik på det lilla värmländska bolaget Gravitation. Egentligen är det inte mycket som har hänt. Han botaniserar vidare i sin filmiska musikvärld med svajiga gitarrer och känslan är lite som om Twin Peaks var flyttat till den amerikanska västern och man ser en tungt packad vagn sakta dras fram igenom öknen av en trött häst. Inzoomning: Barn leker inne i vagnen och föräldrarna ser sorgsna ut. Något har hänt. Vad? Ingen vet, men något hemskt är det…

Om vårens skiva var sorglös är den här mer drömsk och olycksbådande. Förutom låt tio (ja, låtarna heter sitt nummer) som låter som om Björn Olssons förra band The Soundtrack of Our Lives hade gjort musiken till en film av Ulf Malmros och Peter Birro. Både konstig, annorlunda, skruvad och traditionell och gubbig på en och samma gång.Tjörn och Göteborg från skivan i våras är låtar som gjort mitt 2003 lättare att ta sig igenom. Några sådana klockrena hittar som dem finns inte med här. Att ge ut instrumentala skivor i Sverige är säkert ett kommersiellt självmord. Björn Olsson tar livet av sig själv om och om igen. Och det är så skönt att han fortsätter att strunta i hur saker ska göras och hur man ska vara. Men nästa gång får han gärna fjäska lite mer med lyssnarna, våga vara lite rakare och enklare.

MARTIN RÖSHAMMAR

RICKIE LEE JONES The Evening Of My Best Day

V2

9Snacka om kärt återseende. Eller återhörande, kanske man ska säga.

Jag tillhörde de många som avgudade de första tre albumen med Rickie Lee Jones och fortsatte att liksom på rutin köpa hennes plattor väldigt länge efter det. Men min sista rejäla Rickiekick fick jag dock så tidigt som sommaren 1987 när hon uppträdde i Stockholm (och senare samma vecka i Roskilde). Efter det var det med gradvis minskande nyfikenhet jag såg fram emot hennes jazztolkningar eller liveskivor. Det liksom kändes på musiken att hon prioriterade annat i livet. Sin familjs och sitt eget välbefinnande, till exempel. Och det med all rätt. Men när hon spelade på Cirkus för ett par år sedan kände man att hon på något vis var tillbaka. Föraningen stämde.

När den här plattan dök upp hade det alltså inte kommit en platta med originalmaterial från Rickie Lee Jones på sex år och coverplattan It´s Like This (som hon hade i bagaget på den senaste turnén) var i ärlighetens namn bättre än allt hon skrivit själv på tio år.

Men The Evening Of My Best Day är en uppenbarelse. Den har allt som jag älskade hos tidiga Rickie Lee Jones. Till och med en del av de musiker som var med på klassiska Pirates är tillbaka. Men här finns också nya influenser och ett politiskt engagemang som tidigare lyst med sin frånvaro. Det är som om USA:s maktmissbruk provocerat fram protestsångerskan i henne. Hon har inte skrivit den här plattan på grund av yttre påtryckningar utan av inspiration och ett inre behov. Hon är högst närvarande i vartenda ett av de tolv spåren. Och hon låter åter som det original hon är: den tragiska men coola, sköra men starka, knepiga men unika kvinna som alla från Suzanne Vega till Stina Nordenstam och Cornelia Sojdelius (även känd som Eric Gadds hustru) idoliserat.

Jag vet att det inte finns något sådant som objektivt bra musik. Men de flesta av de här låtarna är av sådan klass att jag skulle vilja ha ett allvarligt samtal med den som är av en annan åsikt.

Tragiska men coola, sköra men starka, knepiga men unika Rickie Lee Jones har hittat hem igen

ANDERS LUNDQUIST

PRINCE N.E.W.S

Sanctuary/Showtime

5Att recensera ett nytt Prince-album är nästan det lättaste man kan göra, för det är bara att använda den här mallen: Man börjar med att uttrycka sin förvirring över att man inte riktigt vet vad artisten heter eller inte heter. Därefter formulerar man sin bestörtning över att han inte låter som han gjorde på den gamla goda tiden ( läs: nittonhundraåttiotalet). Man bör göra en utläggning som visar att man har en ytterst bestämd åsikt om vilken platta mellan Prince och Diamonds And Pearls som är den odiskutabla höjdpunkten på artistens karriär. Helst skall man uppehålla sig vid beskrivningar av egna minnen förknippade med någon av de allra första plattorna, men noga beakta de hårfina gränsdragningarna - Dirty Mind och Parade går utmärkt att nämna, medan Alphabet Street kan vara fel. Sen ska man nonchalant tala om att man inte ens försökt hålla koll på utvecklingen efter 1992. Att man inte tycker det är värt att bry sig. Man avslutar lämligen med att konstatera att Prince visserligen fortfarande kan sjunga, men att plattan man just gäspat sig igenom ovilkorligen kommer att följa med på nästa promenad till andrahandsaffären.

Så brukar det gå till. Vi bryr oss inte om Prince längre, vi skakar på huvudet åt honom. Inte en seriös rad har skrivits om musiken han spottat ur sig de senaste tio åren, och jag har en känsla av att vi begår ett misstag. Vi tror att talangen insomnat, när Prince i själva verket är mer kreativ än nånsin. Det är dags att sluta tjata om artistens namn eller ickenamn och det är dags att lägga trångsyntheten åt sidan. För är det någon artist vars konstnärliga frihet skall respekteras så är det väl ändå Prince!

Så, vad har vi alltså här? Jo, en instrumental konceptplatta som är inspelad under en dag i Paisley Park Studion. Prince tillsammans med sitt superband New Power Generation, och Eric Leeds på saxofon. Titeln N.E.W.S. skall utläsas North, East, West, South. Det finns en låt för varje väderstreck. Symboliken får du själv sitta och klura på. Jag får känslan att Prince försöker skaka av sig oss, sina forna fans, sina förföljare. Det är väl det han sysslat med de senaste tio åren; att slippa skivbolag, slippa genrer, slippa fans, slippa intervjuer, slippa krav, slippa sig själv och bara utforska musiken. Det tycks oundvikligt att vi hamnat mitt i ett utdraget jazzfusionjam.

Bitvis är det hårt funky, men med mer spret och stök än slick sexighet. Det var egentligen längesedan jag tappade intresset för fusion, men är det nån som skulle kunna väcka det igen så är det nog ändå Prince. Att spräcka loss och ändå kunna ge musiken så här mycket innehåll, det gör bara den som har rest en lång väg. Vill man ha fusion av dagens datum så är det definitivt hit man skall gå. Har man tröttnat på att den elektriska jazzen tappat sin nerv, så är det också hit man skall gå. Har man minsta lilla åsikt om hur Prince skall låta så kan man däremot lätt hoppa över den här skivan.

OSKAR PONNERT

LINA EKDAHL & MARTIN MCFAUL Dikter och Musik Amigo

6Poeter som ger ut sina alster på skiva är ofta så pretentiösa och trista att de borde få stryk. Men göteborgskan Lina Ekdahl är allt annat än högtravande och sådär FIIIIIIIN som så många andra. Och när många andra ska ha musik till sin poesi blir det antingen så finstämt att man somnar eller Iodine Jupiter-farligt.

Men Martin McFaul balanserar hela tiden på rätt sida. Antingen han svänger iväg i indieskrammel eller mjukt och skönt bakgrundsmalande. Jag faller pladask för Fetto och skruvade Säger nej. Lina Ekdahls texter är full av en varm, knepig och upplyftande humor som känns personliga hela tiden utan att bli navelskådande.

Sen blir det ju rätt mastigt med en hel skiva och nog är det knepigt att en skiva som gjordes och gavs ut i Göteborg förra året släpps nationellt först ett år senare.

Äh, Lina Ekdahl är en fantastisk uppläsare, hon kommer så nära och det känns så okrystat och så på riktigt och extremt mycket Göteborg. Åtminstone jag blir lycklig av att höra om Kopparmärra och olika gatuhörn i Göteborg.

Japp, sån är jag.

MARTIN RÖSHAMMAR

WILLIS Come Get Some

679 Recordings

8Skillnaden mellan att vara eklektiskt varierande och splittrat ofokuserad kan ibland vara hårfin. Jag brukar gilla plattor där det är högt i tak och brett mellan väggarna, men där artistens personlighet och originalitet ändå lyser igenom i varje låt, även om de inbördes inte har så stor gemensam musikalisk grund. Nya brittiska stjärnskottet Hayley Willis tillhör denna kategori.

Come Get Some är ett förstlingverk som förbluffar. Det är svårdefinierat samtidigt som det är glasklart och direkt. Country, blues, southern soul och jazzfärgade pianoballader hittar sin ledigt sin plats i Willis musikaliska universum. Hon har beskrivits som en tungvikts-Joni Mitchell i klinch med Lambchop men man kunde lika gärna kalla henne en lätt americanaskadad Tori Amos på roadtrip med Mitchell Froom.

Willis spänstigt halvgrötiga röst, nånstans mellan Janis Joplin och Joan Osborne, är den grund plattan vilar på. Den är extremt uttrycksfull och särskådande och det är som den gamla klyschan gör gällande; Willis använder verkligen rösten som ett instrument, med krevader av ordlösa utbrott som effektivt smyckar flera av låtarna. Där texter känns överflödiga och det som ska bli sagt accentueras ändå, tack vare en enorm närvaro och känsla. Även om rader som “I let you fuck with my head / I can’t breathe without you / It’s what I like most about you“ talar ett ganska tydligt språk också.

Den unga brittiskan har inget emot vare sig banjo, afrikanska slagverk eller suggestiva, orientaliskt klingande klarinetter (som i den utsökta Yeah Yeah), lika lite som hon tvekar över att fläska på med lite Dr Johninfekterad smygfunk eller My Morning Jacket-sökande country som i den eleganta valsen Space Within.

Här finns inte ett enda riktigt svagt spår, men det finns heller inga självklara toppar av den typ man bränner på samlingsskiva. Come Get Some är helt enkelt en förträffligt jämn debut av sällsynt mångsidighet, talang och originalitet. En Nina Simone för 2000-talet, månne…?

OLA KARLSSON

JETHRO TULL The Jethro Tull Christmas Album

R&M/Roadrunner

7Ofta anar man spekulativa bevekelsegrunder bakom julskivor, speciellt om de gjorts av ickereligiösa artister. Detta känns dock som ett fullvärdigt album i bästa Tull-stil. Det mesta är också skrivet av bandets ledare Ian Anderson, även om ett par traditionella nummer kan hittas här, bland annat en tullifierad Greensleeves, här kallad Greensleeved. Alla kännetecken som vissa älskar och andra älskar att hata finns med, från folktonen till Martin Barres bitande gitarrton, Andersons karakteristiska röst och tvärflöjt och de typiskt tvära tempokasten. Blandningen av elektriska och akustiska spår känns väl avvägd och de har även adderat en stråksektion på en del låtar.

Det är extra kul att gruppen inkluderat en nyinspelning av sin gamla julsingel, den stämningsfulla Another Christmas Song som (även i detta fina sällskap) sticker ut som en av bandets bästa sånger. Här finns även nya versioner av ett par äldre låtar; den egna Ring Out Solstice Bells och gruppens Bachbearbetning Boureé. De progressiva tendenserna gör förstås att detta inte är den sorts insmickrande julskiva man vanligtvis har i bakgrunden. Men sätter man sig ner och lyssnar ordentligt ger den i gengäld

Inget går att kontrollera längre. Pirret i hela kroppen, tårarna i ögonen, suget i magen, rysningarna...

THE STOMACHMOUTHS Born Losers

Subliminal Sounds 10 The Stomachmouths är verkligen så fantastiska att jag inte har den blekaste aning var jag ska ta vägen. Hela kroppen gör uppror efter bara Don’t Put Me Down, det vill säga det inledande spåret. Inget går att kontrollera längre. Pirret i hela kroppen, tårarna i ögonen, suget i magen, rysningarna, ståpälsen och icke att förglömma, det rasande behovet av att skaka på huvudet och dansa. Eller som Stomachmouths själva sjunger ”I just wanna scream and shout”. Det är så det känns i drygt en timme, det vill säga så länge denna samling ljuder på högsta volym från stereon. Det som övergår mitt förstånd är att The Stomachmouths verkligen låter som ett autentiskt garageband från 60-talet. Det låter som The Seeds, The Standells, The Remains, alla de där fantastiska banden som nu finns samlade på Nuggetsboxar. Men The Stomachmouths bildades i Stockholm (!) 1984 (!!) och höll på till cirka 1987. Och det som är än konstigare är varför The Nomads exempelvis hör till allmänbildningen men inte Stefan Kéry och hans vapendragare.

Okej, det beror givetvis på intresset man har av garage. Bland de som sover garage, äter garage, andas garage är The Stomachmouths en grundpelare. Och det finns inte många som klår Kérys garageröst. Hans vrål. Ja, det kanske skulle vara Sky Saxon då. Kanske.

Turn on, tune in, och drop out med The Stomachmouths!

ANNICA HENRIKSSON

mer behållning än det mesta i julskiveväg. Ett jämnt och bra Tull-album, helt enkelt. Och Ian Andersons lilla välkomsttext om historien bakom skivans tillkomst visar att han har humorn i behåll. Han lyckas till och med skapa lite julstämning även där.

ANDERS LUNDQUIST

JA RULE Blood In My Eye

Def Jam/Universal

4Blam! Blam! “Jag hatar 50 Cent!”. Bling! Bling! “Och Eminem är också dum”. Timbalandliknade beat. “In Da Clu… jag menar Clap Back!” Tusen mantelrörelser och “It’s murda!”. Från att ha varit en helt ok 2Pac-kopia med DMX-röst backad av en flyhänt Gotti som kan skapa riktigt hyggliga rap-popsinglar försöker Ja Rule leka gangsta igen.

Det går inte så bra.

Resultatet är en skiva utfyllnadsmaterial och två schyssta låtar – The Crown och Clap Back. Och en massa 50 Cent-hat. En helt annorlunda platta än väl smöriga The Last Temptation, förvisso. Men jag trodde aldrig jag skulle längta så här mycket efter en Ashanti- eller Jennifer Lopez-duett när jag lyssnade på Ja Rule.

KALLE MALMSTEDT

THE CHRYSLER Failures And Sparks Flora & Fauna

6Trivsamt är det första ordet som dyker upp i mitt huvud när The Chryslers debutplatta Failures And Sparks börjar snurra i skivspelaren. Countrydoften sprider sig i rummet. Men här finns också lite Burt Bacharach, lite The Doors, lite Primal Scream à la blueseran med körsång, munspel och sånt, lite The Byrds och lite Phil Spector. Blås, klockspel och melodika samsas med akustiska gitarrer. Man skulle kunna dra paralleller till David & The Citizens men The Chrysler känns betydligt roligare och fräschare. Samtidigt misstänker jag att The Chrysler är ett band som även det kommer att få svårt att hålla måttet i längden.

Det är onekligen överraskande att delar av musikerkollektivet Moder Jords Massiva plötsligt satsat på countryaktiga utflykter men någonstans i bakgrunden på en del av låtarna, exempelvis This Is Midnight, hittar man spår av elektroniken i form av elorgel och rymdljud. Kanske hade The Beatles låtit så här om de släppt en skiva -75? Ring Of A Bell påminner med sitt sparsmakade sång/pianoarrangemang mer om den numera upplösta konstellationen M. Hederos & M. Hellbergs sound. Men på Failures And Sparks finns också den renodlade countylåten Along The Freefall. Och texterna, ja de är lika vemodigt vackra som plattan är trivsam. I alla fall just nu.

JOHANNA PAULSSON

CASSANDRA WILSON Glamoured

Blue Note

7Vet hon någonting som vi inte vet? Cassandra Wilson måste vara världens sorgsnaste nu levande sångerska. Så har det varit, för mig i alla fall, ända sedan hennes omtumlande, utdragna och oförglömliga version av Body And Soul på plattan She Who Weeps för över tio år sedan. I hennes röst öppnar sig en djup avgrund, en sorts hemlig gång ner i jorden, ned till människans innersta och svåraste erfarenheter. Men hon är aldrig grinig, gnällig eller pessimistisk. Bara sorgsen, plågad och uppriktig. Jag tror det kallas blues med ett annat ord.

Cassandra föddes förstås där nere i Mississippi, i Jackson, och växte upp mitt i de bördigaste delarna av det amerikanska musikarvet. ”Down South, musicians have to be able to play in many different contexts. They have to play jazz, they have to integrate blues, rhythm and blues, and they have to know a little country. And the lines are blurred sometimes…”, berättar hon i en intervju.

Och det är tillbaka till detta hybridsound hon sökt sig på senare år, egentligen ända sedan plattan Blue Light ’Til Dawn från 1993 där hon började tolka olika låtskrivare utanför jazzfåran. Och på den vägen har hon fortsatt utvecklas.

På den grymma Miles Davis-hyllningen Traveling Miles från 1999 var låtarna jazz men soundet en kokhet blandning av afrofunk, blues, street-funk, hardbop och en massa annat. En blandning som då kändes som en logisk produkt av hennes samlade äventyr, från tiden som sångerska i MBase-kollektivet som var hiphop-jazzens stora pionjärer vid mitten av 80-talet, via hennes utmärkta ”modern jazz”-plattor för JMT och fram till hennes resor tillbaka till Mississippi.

Det är där nere hon nu befinner sig när hon släpper sin fjortonde platta Glamoured. Inspelad först i Jackson, sedan i New York tillsammans med hippa producenten Fabrizio Sotti. Låtarna kommer från olika håll, från henne själv, från Dylan, från Sting (Fragile givetvis), från Willie Nelson och från Abbey Lincoln. Fast det behöver väl inte tilläggas att Cassandra med auktoritet gör allt material till sitt eget.

Ljudbilden är sträv och solbränd, härjad av väder och vind, ungefär som en stor åldrad träveranda där nere i Mississippi. Här trängs akustiska gitarrer och stora vibrerande kontrabasar. Och en massa torra slagverk. Och besatta munspel.

Men inga saxofoner eller trumpeter så lång ögat når. Inga andra dominerande stämmor än Cassandras. Och när hon scattar, som hon gör på Height of Time, är man hemma direkt. Ännu en gång.

TOBIAS BRANDT

WAN LIGHT Let’s Wake Up Somewhere Else

Labrador

7Skivbolaget Labrador gör mig ibland trött på det mespopiga, ibland är deras artister så smarta, så öronvänliga att jag inte orkar ta det till mig. Men samtidigt är Labrador också ett bolag som struntar i strömningar, i trender och som bara ger ut det man tror på. Och det sista året har det blivit allt bättre, allt mer som sticker ut.

Som stockholmsduon Wan Light. Krister Svensson och Manne Karnock har gjort en debutskiva som låter så osvenskt konstigt att jag blir alldeles lycklig.

Labrador skriver visserligen på sin hemsida att man inte ska jämföra dem med andra artister, men det är nödvändigt att dra paralleller till det Mercury Rev och Flaming Lips gör. Den ljusa, veka och svävande sången påminner mycket om dessa, liksom de ljudbyggen som Wan Light skapar. Det är drömskt, flippat, storslaget och späckat av rymdreferenser. Men Wan Light är ännu mycket mer elektroniska än de två amerikanska banden, det blippas och bloppas utan att ljudlandskapet blir mindre personligt för det. Jag tror att Wan Light är något riktigt stort på spåren, bara de hittar ett sätt att nå mer dynamik på nästa skiva. För även om helheten är läcker och varje låt är bra för sig, så saknar jag lite variation i tempo och tilltal. Men Let’s Wake Up Somewhere Else är en riktigt, riktigt bra debutskiva.

Inte bra för att vara svensk. Utan bra för att vara bra. Skoj!

MARTIN RÖSHAMMAR

OVER THE RHINE Ohio

Back Porch/EMI

6Ohio är en sympatisk skiva, visst är den det. Men den här typen av pop-country har ofta ett problem. Så är det för Over The Rhine, visst är det vackert, stämningsfullt och mysigt. Men precis som för genrekollegan Kasey Chambers saknar de förmågan att få till variationen, dynamiken, det blir förstås extra påtagligt när det handlar om en dubbel. Bristen på variation gäller både i stämningen och i musiken.

Men den här amerikanska duon är värd att kolla upp, inte minst för att den svenskättade sångerskan Karin Bergquist sjunger fantastiskt, utan att göra sig till, utan att anstränga sig för att låta som det ”ska göra”. Det låter så enkelt och så självklart, som i Show Me eller i Jesus In New Orleans. Då kommer Over The Rhine precis så nära som det går, just där och just då är livet bara de sångerna, den ledsamma stämningen. Men det där nästan spöklika försvinner sen för att inte komma tillbaka. Men jag vet att de kan. Och som de kan!

MARTIN RÖSHAMMAR

ROBERT WYATT Cuckooland

Rykodisc

8Efter ett par genomlyssningar slår det mig att Robert Wyatts musik nog skulle kunna beskrivas som ganska svårlyssnad. Men vad detta förhatliga ord betyder i dessa tider är väl egentligen bara att musiken är gjord för att lyssnas på, inte att ha i bakgrunden. För Wyatt gör fortfarande oformaterad musik utan att snegla, vare sig det handlar om spröda ballader med franskt musettedragspel eller ambient avantgardepop tillsammans med mer namnkunniga vänner från Roxy Music och Pink Floyd. Om vissa låtar kanske till och med skulle kunnat vara radiovänliga om det inte varit för Wyatts säregna röst är egentligen ointressant, för hans röst är halva grejen. Och hans impressionistiska, varma och varsamt experimentella artpop passar ändå bäst i albumform.

Ljudbilden känns varken gammal eller ny, den bara är. Precis som texterna kan vara politiska och poetiska samtidigt, på ett sätt som känns unikt. Wyatt är inte så produktiv i dessa dagar, men det är först och främst befriande med en artist som skriver ett par låtar om året, när andan faller på, och inte för att skivbolaget gett honom en deadline. Själv blir jag alltid lycklig av skivor som påminner mig om det oförstörda musikklimat då inte ens skivbolagen reflekterade över om en platta var för svårpenetrerad eller huruvida det finns en potentiell hit på den. Det var en ny skiva av en artist och konstnär som de kontrakterat för att de respekterade honom eller henne och det var självklart att den skulle ges ut. Precis som Di Leva sjöng 1987 så är det skillnad mellan att TYCKA om saker och att tycka OM saker. Nu har jag tyckt tillräckligt för denna gång och ämnar härmed återgå till att tycka om. Och jag tycker mycket om Cuckooland.

ANDERS LUNDQUIST

THE RADIO DEPT. Pulling Our Weight

Labrador

8Tidigare i år släpptes Radio Depts debut Lesser Matters som jag håller för årets svenska debutalbum utan konkurrens. När jag första gången på allvar lyssnade på Lesser Matters fick jag precis samma gåshud, precis samma injektion i hjärnbarken som får en att vilja vråla, hoppa, gråta och förändra världen som jag fått och får fortfarande till Slowdives When The Sun Hits eller vilken konsert som helst med Mogwai för den delen. Jag kan inte minnas när det var jag lyssnade så mycket på ett enskilt album som jag gjort med Lesser Matters. Lesser Matters var min vår och min sommars soundtrack.

Det var alltså med stor tillförsikt som jag erhöll ett exemplar av Radio Depts nya EP Pulling Our Weight. Skulle den hålla samma klass som Lesser Matters, skulle jag få anledning att tvivla? Gör mig inte besviken nu sa jag tyst för mig själv samtidigt som jag stoppade in skivan i CD-spelaren.

Ett par dagar och ett oräkneligt antal genomlyssningar senare är det med glädje jag skriver den här recensionen. Radio Dept är var ingen tillfällig våreuofori. EP:n inleds med titelspåret som är rasande vacker pop. Produktionen, harmonierna och stämningen är i en fullständig balans. Precis så här ska en poplåt vara. Fulländning. Nu är det givetvis inte bara titelspåret som bjuder till. Samtliga fem alster på EP:n har sina behållningar och sticker ut på sina egna sätt. Det är glockenspiel, magisk distortion, drömska orgelpartier och Johan Duncansons ibland lite loja sång i en perfekt harmoni.

Sista spåret The City Limit är en perfekt avslutning på Radio Depts produktion 2003. När den exploderar i en ljudmatta så tjock så att till och med fogen i Los Angeles ligger i lä och sakta tonar ut och håren på underarmarna börjar lägga sig ner igen då har jag återigen fått det bevisat för mig att Radio Dept är något basalt nödvändigt. Precis som mat, vatten, kärlek, Springsteen och en hel del annat.

Enligt källor på skivbolaget är Radio Dept inne i en högst kreativ period nu och skriver låtar så det ryker om instrumenten. Detta lovar mer än gott om framtiden. Ty framtiden tillhör Radio Dept.

TORBJÖRN ROLANDER DEAD PREZ Get Free Or Die Trying – Turn Off The Radio, The Mixtape Vol. 2

Landspeed/Playground

7Pop. Det är faktiskt det första ordet som dyker upp efter att ha lyssnat igenom Get Free Or Die Trying. Det är inte så att våra favoritrevolutionärer har gått och hookat upp med Max Martin, men skivan har faktiskt ett lättsamt element som lyfts fram lite tydligare än innan.

Och det är väl ok, för SticMan och M1 har inte förlorat sin revolutionära ådra heller. Över en hotande gitarrslinga inleder de hårt i uppropet Fuck The Law och fortsätter sedan i samma anda. Slå en vit kille, bränn fängelserna och störta systemet – men gör det gärna efter att ha lyssnat lite på bounce, Outkast och andra rytmer söderifrån, om ni fattar vad jag menar.

Dead Prez visar med all tydlighet att väntan på den riktiga fullängdaren RBG – det här är ju bara ett mixtape – är värd varenda sekund. Vem vet, på RBG kanske de också kan överväga att spela låtarna fullt ut i stället för att kapa vissa efter två minuter, som de gör här? Det kan vara intressant att se vad det här popfröet blommar ut till då.

Men fram till dess – någon gång nästa år – duger Get Free or Die Trying alldeles utmärkt. Dead Prez är trots allt där uppe bland de riktigt politiska nutida hiphopar-

DOG OUT Dog Out

Moserobie 5

MOKSHA Moksha

Moserobie

7Skjut pianisten! Spräng harmonikens bojor. Vi behöver inte de strukturerande ackorden längre. Vi har en annan vision! De pianolösa grupperna inom jazzen har ofta haft något trotsigt över sig. Rastlöst och sökande har de rört sig bort mot de fria, melodiska improvisationernas utmarker. Ornette Coleman visade vägen i slutet av 50-talet med sin klassiska kvartett med trumpetaren Don Cherry, basisten Charlie Haden och Ed Blackwell på trummor.

I Colemans öron blev pianot ett hinder mot att kunna tala så fritt som möjligt. Om det ändå finns en tillräckligt stark känsla, om det finns en tillräckligt tydlig stämning att följa, om varje låt verkligen har ett tillräckligt intressant ledmotiv, varför då inte improvisera utifrån detta och inte bekymra sig om harmonikens snäva logik och fasta ordning?

När Coleman satte igång fanns det dessutom få pianister som inte var rena ackordmaskiner och som tänkte lika fritt som han och hans likar. Därför blev bandet pianolöst.

Idag finns det förstås gott om fritänkande pianister. Men det pianolösa formatet har ändå fortsatt att locka nyfikna blåsare, och visionära basister, i synnerhet. Däribland två svenska band som nu skivdebuterar på Moserobie.

Först ut är Dog Out, en färsk kvartett som inte drar sig för att hänga på Ornette Colemans vilda temperament. I mitten står basisten Mattias Welin som gärna tar det utrymme han får och tar på sig att bära upp hela arrangemanget. Bakom trummorna sitter Jon Fält, en av de yngsta och hippaste musikanterna på Stockholmsscenen, och i frontlinjen finns två av våra hårdaste saxofonister: Fredrik Nordström och Alberto Pinton. Laddade till tänderna.

Båda två har tidigare visat sig trivas bra utan piano, Nordström i sin trio med baslegenden Palle Danielsson och Pinton i sitt band Clear Now. Och här finns verkligen ingenting som håller dem tillbaka. De två saxofonerna ylar och morrar och kramar ur varandra den ena långa improvisationen efter den andra, löst förankrade i mer eller mindre fasta teman.

I Dog Out vilar musiken sällan. Gång på gång kastas man ut på ännu en upptäcktsfärd till gränslandet mellan de spräckta tonerna och de fria skalorna. Energin är häpnadsväckande och helheten ytterst kompromisslös. Ingenting för nybörjare eller svagsinta.

Med Moksha är det annorlunda. Även här saknas piano, men tonfallet och temperamentet befinner sig långt från Dog Out. Ornette Colemans inflytande märks emellertid även här, fast då handlar det om hans mest lyriska stunder, som till exempel den gripande Beauty Is A Rare Thing från 1960.

Moksha har funnits i bortåt tre år och består av fyra tunga namn på den yngre svenska jazzscenen: Karl-Martin Almqvist på sax, Sebastian Voegler på trummor, Magnus Broo på trumpet och återigen Mattias Welin på bas.

När den efterlängtade debutplattan nu äntligen är här så slås man först och främst av hur mycket ”luft” som kan släppas in i musiken när man inte har något piano. Om man hanterar formatet rätt vill säga. Och ingen i Moksha verkar ha tvekat att bjuda in denna nya och femte medlem. Inte för att han är någon gaphals direkt, snarare är han ju mycket diskret trots sin starka närvaro. Men här får han ta mycket plats. Han får stort utrymme mellan tonerna och trumslagen, han har mycket att tillföra.

Det märks också att ”han” funnits med redan när låtarna komponerades. För det här bandets sättning och spartanska ljudbild finns inskriven i varenda en av de åtta kompositionerna. Varenda tema och motiv verkar dessutom ha mejslats fram med skalpell för att få så skarpa horisontlinjer som möjligt. Och, viktigast av allt, för att på så vis kunna rama in och leda nästan vilken improvisation som helst till sina högsta höjder - utan något piano som roder.

Som ni alltså förstår når Moksha riktigt högt. Den här plattan är faktiskt en disciplinerad bragd, från ett ytterst fokuserat band som aldrig går överstyr eller förlorar sig i detaljer. Ett band som självsäkert tar ut svängarna med ett enda syfte: att maximera stämningen i varje enskild låt.

Skjut pianisten! Spräng harmonikens bojor. Vi behöver inte de strukturerande ackorden längre. Vi har en annan vision!

TOBIAS BRANDT

tisterna och tål att nämnas i samma mening som både Chuck D och Paris. Att de till skillnad från dessa allvarliga herrar också kan göra en kärlekstörstande Real Black Girl (Revolutionary Love) gör det bara lite roligare. Sedan kan man kalla det pop eller vad man vill.

KALLE MALMSTEDT

BLANDADE ARTISTER Nålens öga

Hemlandssånger 7

JOHAN HELTNE I väntan på gryning

Hemlandssånger

7Det känns som ett ganska djärvt grepp att i rådande musikklimat ge ut ett album med nyskriven vispop kallat Nålens öga. Det är det lilla bolaget Hemlandssånger som är våghalsarna bakom detta projekt och de har lyckats få till en överraskande bra, och emellanåt riktigt spännande samling svenska artister.

Speciellt inledande Ola Sahlén är ett fynd. Hans Vägen vid ditt fönster, varifrån titeln Nålens öga är hämtat, är ett stycke fullständigt formidabelt vacker vispop i 6/8-takt. Med ett lite poppigare sound skulle Sahlén lätt kunna nå en bredare publik och bli en ny Tomas Andersson Wij, men jag är inte så säker på att han är intresserad av det. Dessutom har han tillräckligt med originalitet och begåvning för att stå över sådana jämförelser.

Anna Stadling var det enda namn jag kände till sen tidigare. Och jag visste att hon var precis så bra som hon visar på Emmylou Harris-doftande Det är så det ska vara. Hon sjunger fantastiskt och bär fram den fina texten på ett föredömligt sätt. Valle Erling gör sin bästa John Holm-imitation på Större än allt stort, men det funkar faktiskt, mycket tack vare en stor närvaro i sången.

Jonathan Johansson låter som en annan Holm, nämligen Björn och på Ta ifrån mig låter han även lite grann som en svensk Jackson Browne. Och det på det mesta positiva sätt. I mitten kommer en dos mer traditionell visa, av den sorten som är lagom ljummen 2003. Ulrika Nätterdals Frideborg Fröding och Ingemar Johanssons Mänska se dig själv är alls inte dåliga, men arrangemangen och den högtravande ansatsen i texterna känns i mossigaste laget.

Tommie Sewon fick jag av en tillfällighet höra en intervju med på radion och han verkar vara en sympatisk och ärlig person, men hans väl sakralt klingande Mauritz lämnar mig ganska kallsinnig. Likaså Magnus Helmer och Annika Gillbergs bidrag.

Albumet avslutas med Johan Heltnes fina Tills allting tagit slut, och den andra releasen från Hemlandsånger är en EP från denne unge begåvning.

Heltne är en lite udda bekantskap, som verkar hämta lika mycket näring ur Tom Waits och psykadelisk pop som ur visa. Bäst av de fem spåren på I väntan på gryning är en bitterljuvt flummig sak som heter Förgätmigej och titellåten med ett magiskt snyggt blåsarrangemang. Utan tvekan begåvat, men stundvis lite för ostrukturerat och svävande för min smak.

Hemlandssånger är riktiga eldsjälar och det de gör måste tveklöst klassas som en god kulturgärning. Nålens öga visar att det finns en rejäl grogrund för en ny generation vissångare, sådana som inte upptäckte denna den svenska sångskatten med Håkan Hellström. Och ett trevligt avbrott mot all JC-rock och strömlinjeformad smörja man i normala fall matas med är det hur som helst.

THE WEBB BROTHERS The Webb Brothers

OLA KARLSSON

679

8Det börjar lite märkligt. Som om det var David Gilmour och inte Jimmy Webb som var far till de här tre talangfulla bröderna. Två minuter av tämligen konventionell Shine On You Crazy Diamond-möterFlaming Lipspsykadelia svävar runt i poprymden innan Justin Webb kommer in och plockar ner The World Is Big med en melodi hämtad direkt från himlen. Ordningen återställd.

Jimmy Webbs söner visar återigen prov på stor begåvning när de nu får sällskap av bror nummer tre på detta deras tredje album. Som vanligt är det avigt, udda och väldigt fantasifullt. Arrangemangen är lekfulla, produktionen av det slag som aldrig upphör att förvåna och låtarna bland de allra starkaste de skrivit. Som powerpopiga Ms Moriarty, undersköna Just As Sweet, skevt struttande Funny Old Kind Of Music eller bedövande vackra Who Wants To Get High.

Det är inte alltid helt lättillgängligt och ibland virrar bröderna bort sig själva i jakten på de coolaste sång-arren eller de spejsigaste synthslingorna. Men för det mesta blir det stor popmusik av det hela. Det som är lite synd är att alla tre är förvånasvärt genomskinliga som sångare. Ingen av dem äger den där riktiga nerven, eller personligheten, något som i och för sig också ofta är fallet med faderns egna alster. Därför låter det också som allra bäst när stämsången står i centrum.

Kanske är Beatlesinfluenserna tydligare här än tidigare och kanske fanns det på både Beyond The Biosphere och Maroon en sorts smittande oskuldsfullhet som nu ersatts med rutin och en alltför tydlig “vi-vet-vad-vi-gör”attityd, men det spelar ingen roll så länge man skriver så här bra låtar och visar prov på sådan lust för musikens, och för den skull, teknikens möjligheter och omöjligheter. The Webb Brothers hedrar i allra högsta grad familjenamnet…

OLA KARLSSON

THOMAS DENVER JONSSON & THE SEPTEMBER SUNRISE Hope To Her

Kite/Border

6Det beror ju på vem man frågar. Men frågar du mig finns det några saker man kan kräva av en singer-songwriter. Man kan kräva att melodierna är värda att befinna sig i centrum. Man kan kräva att sångaren har en röst som är personlig och egen.

Och man kan kräva att texterna säger dig något, får dig att känna att du vill lyssna till vad han har att säga.

Värmlänningen Thomas Denver Jonsson är på god väg i tre av tre krav. Han har öra för melodier och antagligen en fin skivsamling, med Neil Young på egen hylla och med Wilco och Jayhawks, Will Oldham och Original Harmony Ridge Creek Dippers på en annan.

Han vågar göra sin röst svag och nästan falsk ibland – alltid en förutsättning för att det ska låta riktigt intressant – och lyssnar man noga finns det både hjärna, hjärta och skrev i texterna – en annan förutsättning.

Men precis just där finns anledningen till att Thomas Denver inte går riktigt ända fram.

Pedal steelen finns med, flickorna heter Jeanna och Tessie, det är gravel roads och travellin’ wheels, flaskan är tom och solen är hög. Det placerar Thomas Denver kanske i Denver men ännu hellre på en highway i Tennessee.

Jag lyssnar gärna.

Men allt jag undrar är hur bra det här skulle kunna vara om han i stället kunde berätta om livet just här just nu, på E18 genom Värmland, på vägen bredvid pappersbruket i Grums.

ANNIKA NORLIN

BIZ MARKIE Weekend Warrior

Groove Attack/Playground

6Det är ju inget snack om att det är en cool (och tjock) lirare vi har att göra med. Men tyvärr är han numera mest en skön kille som gillar att partaja, det gör att Weekend Warrior mest blir till en axelryckning. En sympatisk och svängig axelryckning visserligen, men ändå. Bäst är det när Elephant Man gästar på Let Me See U Bounce, då får de till både ett sjukt sväng och en närmast manisk känsla. Det är lite tyngre, lite hårdare och lite mer aggressivt, inte så myspysigt som på resten av plattan. Så vill jag ha Biz Markies hiphop, nu blir det mest lojt och bakfyllecoolt.

Visst får han visa upp sina discofiltalanger genom mängder av covers och samplingar, visst får han rappa och sjunga så avslappnat som nästan bara han kan. Men det är en av årets giganter, Elephant Man, som lyfter. Let Me See U Bounce. Herregud, vad bra! EDSON Every day, Every Second

Labrador

7Första gången jag hörde talas om Edson var för snart fyra år sedan när jag var inne på en demosite och letade efter bra oupptäckt musik. Av en slump hittar jag Edsons Sunday, Lovely Sunday. Jag blev däckad. Vilken perfekt poplåt. Sedan dess har den förföljt mig vart jag än befunnit mig. Än idag tycker jag att det är en av de mest perfekta poplåtar som skrivits i Sverige.

Every Day, Every Second är bandets tredje album. Ett album som gått ifrån den tidigare Belle and Sebastian-influerade popen till ett mera varierat uttryck med rötter i Neil Youngs, Dylans, The Bands och Elton Johns sjuttiotal. Kanske tillhör jag en minoritet när jag hävdar att Edson med Every Day Every Second har börjat lämnat indiepopen bakom sig och nu börjat utforska ny mark.

Precis som med band och artister som Isolation Years och Christian Kjellvander så ligger mycket i upplevelsen av musiken i sångarnas uttryck. Edsons Pelle Carlberg har inte direkt något brett register, vilket passar musiken som den berömda handen i handsken. Hans monotona röst som ibland är på gränsen att brista lyfter låtarna som annars ibland kan kännas lite uttryckslösa.

Efter otaliga genomlyssningar av Every Day, Every Second blir jag inte riktigt hundraprocentigt övertygad. Albumet spretar lite för mycket och har några låtar som inte känns riktigt färdiga. Förmodligen beroende på att Pelle bytt ut en stor del av bandet sedan förra plattan. Nu måste det sägas att Every Day, Every Second innehåller flera pärlor som utan tvekan ändå gör det här albumet till ett av årets svenska popplattor. Pelle Carlberg är en genialisk låtsnickare och när han får till det blir det världsklass. Låtar som One Last Song About You Know What, Up With The Lark och inte minst And Then She Flung Me The Truth är lysande poplåtar och bör göra vilken låtskrivare som helst avundsjuk.

Jag är fullständigt övertygad om att när Edsons nya besättning landat till nästa album kommer dom ha hittat hem och hunnit med att snickra ihop ett mera helgjutet och mindre spretigt album än Every Day, Every Second.

TORBJÖRN ROLANDER

MAGNUS LINDGREN QUARTET The Game

Caprice

5Först fungerade det inte alls. Magnus Lindgrens nya platta inleds av en låt som heter Holyem. Den har ett släpande, akustiskt groove, som verkar perfekt avmätt för vilken amerikansk supermarket à la Safeway som helst. Ledmotivet som Magnus plockar upp med sin saxofon är också det lite väl stillsamt, som vore det komponerat just för att inte stjäla någon uppmärksamhet från den där kvinnan med kundvagnen utan bara fylla henne med ett diskret och anonymt välbehag.

Men så, efter några genomlyssningar måste jag medge att låten har en skön, vemodig känsla. Den känns till och med lite suggestiv om man lyssnar med rätt öron. Fast när musik blir till en förhandlingsfråga är det trots allt ett stort problem. Tyvärr är det också talande för hela The Game eftersom jag hela tiden pendlar mellan dissande och gillande. Utan att bli övertygad.

Här slängs man mellan en låt som Seven Is Heaven, en portion akustisk fusion som ligger farligt nära Bob James sämsta stunder, och en rysligt cool version av Softly As In A Morning Sunrise.

Jag förstår faktiskt ingenting. I ena stunden ett insmickrande, hurtigt tema som skulle passa perfekt i TV-Shop. Och då spelar det faktiskt ingen roll hur skön Magnus flöjt i Seven Is Heaven är. Eller hur funky Fredrik Jonssons bas är. Det hela är farligt slätstruket. Några spår senare är bilden en helt annan. Plötsligt befinner man sig i himlen när Magnus arbetar sig runt melodin i Softly… i ett rus av rytmisk kreativitet, dansande i det högre registret.

Mycket riktigt, och tyvärr kanske man ska säga, är det när kvartetten lirar förhållandevis rak jazz, som i Blue Stars, som skivans höjdpunkter nås. När de ger sig på funkiga beats tenderar de att bli handfallna och verkar inte alls riktigt veta hur de ska uttrycka sig. De spelar på, rutinmässigt ”bra”, men gör knappast några avtryck. Undantaget är When You Go som är en studie i sinnlighet.

I slutändan är det skivans avslutning, en finurlig och sofistikerad version av Ellingtons Caravan som sitter kvar. Det är antagligen både ett bra och ett dåligt betyg.

TOBIAS BRANDT

BOO YA TRIBE West Koasta Nostra

Oglio Records/Sarinjay/Playground

6Det går inte att komma ifrån – sex stora tatuerade samoaner är något av det tuffaste och hårdaste som finns. Har dessa samoaner dessutom varit med och skapat numetallen (innan genren blixtsnabbt började suga) med blytunga klassikern Another Body Murdered, då är det bara att huka sig när de släpper en skiva som heter West Koasta Nostra. Det kan inte bli dåligt.

Och det blir det inte heller. Bang On med Mack 10 inleder och svänger ganska hårt. Efter ett par låtar gästar Eminem på 911 och skapar en oerhört mastig och nästan oumbärlig sång om hur dåligt ställt det är med hiphopen idag. Hårt är bara förnamnet och 911 är värd att älska bara för Scarfaceblinkningen i introt.

Men sedan händer det inte så mycket mer. Visst rullar Samoan Godfather, Kobra, Monsta O och Ganxsta Ridd på i behaglig p-funktakt med skrammel och smällande pistoler. Men inga låtar smäller högre än de två ovan nämnda guldkornen. Istället glider de omärkligt in i varandra utan att lämna större spår än ett litet leende. För en gångs börjar man faktiskt vänta på att någon gästrappare ska komma och lyfta musiken. Så händer det – till slut – i gfunkiga Too Ya Fade med Kokane och leendet spricker upp i ett storflin. Sedan är skivan slut.

Det är tråkigt att Boo Ya TRIBE inte kan stå stadigare på sina egna stabbiga ben. Men vad fan, gillar du västkustrap och vill chilla lite är detta verkligen inte dåligt.

Det är bara inte så tufft och hårt.

KALLE MALMSTEDT

SHOUT OUT LOUDS Howl Howl Gaff Gaff

Bud Fox/BMG

8”It’s a Sicilian message, it means Luca Brasi sleeps with the fishes”, förklarar Clemenza till Sonny Corleone som förvånat öppnar ett paket med en fisk inrullad i en skottsäker väst. Ja, i Gudfadern alltså. Shout Out Louds hette förut Luca Brasi vad jag har förstått. Som om de vore några pezzonovantes. Men det är de ju. Shout Out Louds är ett av Sveriges bästa band. Deras raketkarriär började med att den fantastiska Very Loud återfanns på en annan musiktidnings samlingsplatta, sedan hakade varenda paisan på. ”Klart man måste gå och se det där bandet, om så bara för att få höra den låten”. Och visst höll de.

Shout Out Louds har en hel skattkista med material värd vår uppmärksamhet. 100 Degrees blev en riktig hit. Och nu fullängdaren, hur låter den? Ja, den låter badda-beep, badda-bap, badda-boop, badda-beep. Men det förstår de som har sett Shout Out Louds live. Howl Howl Gaff Gaff är en toppenplatta. Mitt i prick. ”Bada-bing! you blow their brains all over your nice Ivy League suit. Come’re…”. Öh, mi dispiace, jag menar lyssna på det underbara skramlet i End Up Behind eller popdängorna Shut Your Eyes, The Comeback och Wish I Was Dead. Lyssna på Adams charmigt brustna stämma, Bebbans keyboardslingor. Allt är så enkelt, så simpelt, så genialt. Det kallas pop. E basta! Om vi säger så här: I’m gonna make you an offer you can’t refuse. Köp plattan eller hälsa på hos Luca Brasi, som sover bland fiskarna.

ANNICA HENRIKSSON

BMX BANDITS Down At The Hop

Shoeshine Records

9Egentligen är det väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som är så tilltalande med Glasgowgruppen BMX Bandits. De skriver inte nämnvärt begåvade eller originella låtar, paketerar dem som stelbent och föga inspirerade gitarrpop och texterna – en olustig blandning humor, sex och domedagsprofetior – står stundom bara snäppet över julklappsrim. Fan, de är inte ens

snygga och så hopplöst fel i tiden att det är skrattretande. Det är inte att hålla för otroligt att de så småningom förpassas till historien som knappt mer än en fotnot för att en gång ha ackompanjerat låtskrivar- och soullegenden Dan Penn.

Talande är också att de sidoprojekt – Teenage Fanclub, Eugenius och The Soup Dragons, för att nämna några – som de genom åren åtskilliga medlemmarna ägnat sig åt så gott som samtliga rönt större framgångar än banditerna själva. Med det i åtanke framstår det som snudd på löjeväckande att framhäva någon av bandets skivor som bättre än någon annan, eller att deras sjätte och senaste, Down At The Hop, inte bara skulle vara deras bästa, utan också en alltigenom enastående popplatta.

Så är emellertid fallet, hur underligt det än kan verka. Allt ovanstående, och det bör understrykas, är dessutom sant. Det är möjligt att det finns en förklaring till vad som är så fullkomligt oemotståndligt med BMX Bandits men det är, som sagt, svårt att sätta fingret på vad det skulle vara. Å andra sidan, kan man annat än älska ett band som sedan albumdebuten 1990 och (nästan) hiten Serious Drugs 1993 aldrig förirrat sig längre från The Beach Boys än att man kan höra The Byrds stämma upp lagom till nästa refräng? De har inte ens brytt sig om att leta fram några nya ackord eller försökt foga samman dem i en annan ordning än vare sig de eller deras idoler gjort hundratals gånger tidigare. Kanske är det också just det – den oförställda popglädjen – som går utanpå alla eventuella anspråk på kvalitet men det är samtidigt inte omöjligt att det inte ens finns någonting att sätta fingret på. Kanske är det bara fråga om 35 minuter sällsynt ömsint och charmerande popmusik och kanske, bara kanske, är det tillräckligt.

DAN ANDERSSON

LEARNING FROM LAS VEGAS Richard and Liz

Crunchy Frog/Virgin

7Det första jag tänker på när jag lyssnar på Richard and Liz är stuprörsbyxor och för stora glasögonbågar i plast. ”I called you up/on a Tuesday night/you picked up the phone and said hello/it’s strange to hear your voice again/’cause we haven’t talked since we fell apart/we were Richard and Liz/endless fights and pointless bliss”. I mina öron låter det Orange Juice. Men det är inte Edwyn Collins som sjunger. Inte heller Richard Butler eller Paul Heaton. Snubben ifråga heter Klaus Mandal Hansen och utgör en del av denna danska kvartett som funnits i elva år. Men bitvis är han och mans mannar lika engelska som de obligatoriska spetsgardinerna, ni vet de som täcker varenda fönster i Storbritannien. I Kinder Than Jesus har de totalt rippat off The Jesus & Mary Chain, men jösses vilken kanonlåt! Jag faller för alla band som lånar från JAMC.

Nej, de är inte speciellt originella, Learning From Las Vegas. Men det var länge sedan popmusik handlade om att vara nyskapande. Istället handlar det om att ha de absolut bästa refernsramarna och låna från ”rätt” artist/platta. Och de lyckas de absolut med. Richard and Liz förtjänar en plats i din skivsamling.

ANNICA HENRIKSSON

JAY-Z The Black Album

Roc-A-Fella/Universal

8Jay-Z lyckades bara periodvis matcha Young Gurus feta beats och sköna stråkar på Bling!Bling!eposet The Blueprint och har efter det inte glänst särskilt mycket. Trots de tillkortakommandena är väl The Blueprint tillsammans med Reasonable Doubt och In My Lifetime de tre skivorna som hittills har räckt från den otroligt begåvade J-Hovas lukrativa karriär, anser jag. Och jag har varit ganska säker på att det skulle förbli så också.

Fram tills nu.

Äntligen passar Jay-Zs flow – oöverträffat inom den kommersiella hiphopen - Gurus producentkonster som hand i handske. Det kaxighet vi vant oss vid från Jigga är större än vanligt, men denna gång har han fog för den. Från inledande livsberättelsen 4th December med Jays mamma, via pampiga, trumpetbemängda What More Can I Say med samplingar av Russel Crowe i The Gladiator till soulsvängiga Lucifer är The Black Album det där partypumpande och tungvrickande hustlerhyllningen vi har väntat på.

Det är synd att det skulle ta sju år innan låtar som Dirt Off Your Shoulder och underbara Pharell-samarbetet Change Clothes och det är också synd att plattan tappar lite fart i spår som tunna Allure och helt felriktat gitarriffande Rick Rubinmissen 99 Problems.

Men The Black Album är allt vi vill att ett riktigt J-Hovaalbum ska vara: Ganska lättviktigt, lite överproducerat, mycket skryt och lite låtsaskriminalitet. Kanske inte essentiell musik, men för stunden alldeles, alldeles underbart.

“Are you not entertained?” skriker Russel Crowe i Gladiator. Det är vi. Det är synd att det här är Jay-Zs sista platta “. Om man nu ska tro på det.

KALLE MALMSTEDT

NYA RECENSIONER VARJE DAG PÅ WWW.LAMUSIK.NU

två ljuskällor i vintermörkret

nålens öga

”nålens öga är således precis vad industrin behöver: musik som inte drar sig för att vara lågmäld, andlig, på svenska eller framför allt; från hjärtat.” - Simon Bynert, musiklandet.se tio sångare och låtskrivare tillsammans med tekniker och musiker i en villa, dygnet runt i en vecka, tio nyinspelade sånger,

i väntan på gryning

Johan Heltnes i väntan på gryning är en märklig inspelning. sångerna har en enkel akustisk grund utan att bli traditionellt singer/songwriter. hans drömska texter har bäddats in i ett mytiskt ljudlandskap - blås, körer, piano, hammond, nyckelharpa, fiol osv – där det stora möter det lilla, det rusande möter det väntande.

distribueras av:

www.hemlandssanger.se www.naxos.se