ROBERT PLANT

En trappa upp i den kombinerade puben och restaurangen The Engineer i Chalk Farm i norra London lyssnar Robert Plant på min minidiscspelare medan han äter vegetarisk soppa. Han hör på ett meddelande som jag tagit med mig från hans rockstjärnepolare Tori Amos, en kvinna som en gång erkände att Led Zeppelins första album - och Plants Valhallawailande i synnerhet - till stor del var ansvarigt för hennes sexuella uppvaknande.

Meddelandet går ”Hej Robert! Detta är Tori som skickar dig massor av kärlek och ett stort, stort skratt!” och är kanske inte så saftigt, men ändå tillräckligt för att framkalla ett busigt leende i Plants fårade ansikte. – Ah, ja, säger han. Den förtjusande Tori. Hon är ganska uppslukad av porten till den andra sidan, men jag har alltid trott på henne.

Min värd övergår till att dra sig till minnes den version av Led Zeppelins Down By The Seaside som han och Tori spelade in till en Led Zeppelin-tribut 1995. Jag aktar mig noga för att kommentera den, eftersom den trots allt var en spektakulärt usel version av en genuin klassiker.

Det har varit ännu ett storslaget år för Plant. Hans resor har fört honom till Essakane på Mali, där han filmade delar av The Festival In The Desert med sin digitala filmkamera, och till Nordkap i Nordnorge, där han och hans band Strange Sensation spelade intill de berg som leder mot Nordpolen. Medan Plant var i Essakane blev han förälskad i Maligruppen Tartits musik. ”Tror du att du vet hur sång låter så får du tänka om”. Han har också lärt sig ”när man ska plantera rosor och när man inte ska göra det” och hävdar att han funnit ”ingången till en perfekt backhand i tennis”. Man skulle kunna tro att en annan av årets milstolpar har varit den fenomenala succén för Led Zeppelins trippla livealbum How The West Was Won, som följde den extatiska responsen på gruppens DVD, och tog dem till toppen av USA-listan för första gången på 24 år. När jag kommer in på det är Plant dock snabb på att styra in mig på sin färska framgång som soloartist. – Nej, först fick jag två Grammynomineringar i januari, för mitt album Dreamland, säger han. – En nominering för bästa manliga vokalartist för Darkness, Darkness och en annan nominering i klassen bästa rockalbum. Så till skillnad från att komma från kylan till en återförening, hade mina sologrejor fått uppskattning i USA och genom röstsystemet nått den decimerade skara på fem som bestod av potentiella Grammyvinnare. Visst, årets utgivningar med Zeppelin blev monumentalt framgångsrika. Men man måste ändå se det mot bakgrund av att jag parallellt jobbade med mina egna grejor. Strange Sensation och jag tog ett enmotorigt plan uppför floden Niger tillsammans med ett filmteam från BBC:s barnprogram Newsround. Vi spelade på festivaler i Ukraina och Belarus. Vi spelade varhelst vi kunde.

PLANTS gråblonda hår sitter i en svans och han har tjocka afrikanska armband på sin vänstra arm.

Ringtonen på hans mobil är en gammal jamaicansk reggaelåt som jag känner igen men inte kan placera. Med en encyklopedisk musikkunskap som han kontant bläddrar i, verkar han gilla intervjusituationen mer än de flesta. Han är kompisaktig, dock med vissa inslag av bestämdhet.

Vi har träffats för att prata om Sixty Six To Timbuktu, en ny dubbel-CD som går igenom Plants bästa sologrejor före och efter Led Zeppelin. Dess titel är talande, då den inkluderar året då han gjorde sin studiodebut på en förvånansvärt själfull version av The Young Racsals You´d Better Run, men också platsen för en liveinspelning av den Arthur Crudup- och John Lee Hookerinspirerade Win My Train Fare Home tidigare i år. Andra godbitar inkluderar demos som Plant och Led Zeppelins trumslagare John Bonham gjorde medan de fortfarande var medlemmar i Band Of Joy (deras version av Hey Joe är extra bra) och enstaka låtar som innehåller ”ljud som var passande när Heaven 17 var på toppen av sin karriär”. Och även om den första CD:ns Big Log och 29 Palms visar Plants gåva för att skriva hits även efter Zeppelin så är de flesta verkliga upptäckterna att göra på den andra CD:n, där en ungdomlig Plant visar sin storhet som crooner, soulman, begåvad blueslärling med mera.

När jag berömmer hans trakterande av munspelet på Operator, inspelad med den brittiska bluesens gudfader Alexis Korner 1968, tänder det gnistan till en anekdot om Sonny Boy Williamson, en av Plants främsta förebilder på munspel. – Jag minns när jag såg honom på Birmingham Town Hall 1964, då han var på bluesturné med Bukka White. Han hade en lila och grå harlequinkostym och såg ut som en narr. Han ställde sig och tog en drill bredvid mig på herrmuggen och jag kissade på byxorna av glädje. Varmt och skönt var det också, he he! Jag tvättade mina händer, torkade dem på skjortan och sa ”Mr Williamson, om det inte vore för dig skulle jag inte spela munspel. Kan jag få din autograf?” ”Fuck off, grabben!” Och jag sa ”Tack, sir. Tack för att du tog notis om mig”.

Medan Plant pratar mer om vilka munspelare som influerade honom på Zeppelinlåtar som Nobody´s Fault But Mine och When The Levee Breaks skiner hans entusiasm för, och kunskap om tidig blues igenom. Han nämner Sonny Terrys innovativa spel med Blind Boy Fuller på 30-talet. Han pratar om John Lee Williamson, vars synkoperade countrygrej och wahwah-effekter imponerade storligen på honom. Men den munspelare som vann hans hjärta var utan tvivel den tidigare nämnda Sonny Boy. – När jag var 15 år gammal och blev bäst i klassen på Stourbridge Grammar School så köpte mamma och pappa Help Me med Sonny Boy, som belöning. Den låg på Pye International, etiketten var gul och röd. Det var enda gången som jag någonsin försökt lära mig spela något genom att spela skivan om och om igen, och jag satte den till slut. Men det var förbannat svårt! Det fick mig att undra hur Pagey

Robert

Plant Av James McNair

(Jimmy Page) lyckades ta ut alla Otis Rush licks.

När Plant ombeds att säga vilken han tyckte var den intressantaste person han mött under 2003 så väljer han Arthur Lee. Och Lee är förstås den amerikanske sångaren och låtskrivaren som frontade 60-talets syrade popband Love, vars A House Is Not A Motel (från 1967 års klassiska album Forever Changes) Plant tidigare gjort en cover på. I augusti spelade både Plant och Lee på Canterbury Fayre i England. Morgonen efter Plants konsert stötte de två legenderna ihop i lobbyn till stans Holiday Inn. – Det var ett väldigt kort möte, säger Plant. Arthur tittade upp på mig genom sina mörka glasögon. Jag la min hand på hans axel och sa ”jag är glad för din skull. Glad att du är tillbaka” (Efter att ha dömts till ett 12-årigt fängelsestraff för brott mot vapenlagen blev Lee benådad i förtid och släpptes 2001 ut från Pleasant Valley State Prison i Kalifornien). – Det var så mycket jag ville fråga honom, men ibland är det fantastiskt att bara förbli ett fan och inte få bubblan att spricka. Jag menar, skulle du vilja träffa Captain Beefheart i (snabbköpskedjan) Waitrose? Naturligtvis inte. Det var lite som när jag såg Brigitte Bardot över torget i Paris på ett party som skivbolagsmogulen Eddie Barclay hade, fortsätter Plant, som nu gått igång. – Bardot var klädd i svart läder och hade en kedjad leopard. Bonzo (Zeppelins trummis John Bonham) och jag stapplade genom en uppblåsbar entrétunnel som var som tagen ur filmen Barbarella. Och medan vi lyckades samla ihop oss golvet så såg vi Kattkvinnan en bit bort. Jag kunde ju knappast gå fram till henne med min black countrydialekt och fråga om hon hade eld.

Plant, som hunnit bli 55 år gammal, är fortfarande vid god vigör. Det är också uppenbart att han, till skillnad från många av sina generationskamrater, fortfarande känner genuin entusiasm inför att skapa musik, kanske för att han hela tiden lyckats behålla ett fans perspektiv. Det enda som egentligen verkar störa honom är det konstanta snacket om en tänkbar återförening av Led Zeppelin. Något som inte kommer att hända. Åtminstone inte inom överskådlig tid. – Som jag ser det, säger han, finns det inget skäl för mig att göra ändlösa världsturnéer nu. För att behålla inspirationen måste man handplocka de bästa idéerna. Den här veckan blev Strange Sensation erbjudna att spela på presentationen av Nobels Fredspris i Norge och vi har tackat ja. Tidigare i år tog vi hit Takambarytmen från The Festival In The Desert och har just använt den i ett lysande stycke musik. Det låter som Fleetwood Mac´s Oh Well transporterad till södra Sahara. Jag tror att nästa grej som jag ger ut kommer att ha en stark influens från världsmusik, men det blir världsmusik som förvandlas till något annat.

Plant hejdar sig när han sagt det och sedan ler han som om något just slagit honom. – Man måste givetvis göra det på rätt sätt. Det är inget vidare att sluta som en eller två av mina kollegor, som dansar med Bulgariska bondkvinnor på en scen i sitt lokala Folkets Hus.

Inte oväntat hade Plant en del äventyr även i USA under det gångna året. Han och hans flickvän Jessica spenderade nyligen sin semester på östkusten för lite valspaning. Men hur trevligt det än var säger Plant att han efter några dagar behövde något lite mer upplivande. Därför avrundade de sin resa med att svänga förbi Los Angeles innan de åkte hem. – Vi kom ut från den här restaurangen och gick nerför gatan och plötsligt bromsar en upphetsad man in bredvid oss. Han har helt uppenbart en del aktiva substanser i sin kropp och säger ”Hey man, hoppa in! Din brorsa spelar en bit ner längs gatan!” Jag undrade om min brorsa skulle vara Pagey? ”Nänä, Terry Reid spelar på The Joint på Pico”. (Terry Reid är den brittiske sångare som 1968 tackade nej till att gå med i Led Zeppelin, som då fortfarande hette New Yardbirds). Hursomhelst så hoppade vi in i bilen och snubben körde som en galning. Min vän och hans fru var också med och hon kommenterade skrikande hans sätt att köra. Men jag förklarade att det var OK, att vi var förutbestämda att komma till det här giget. – Så vi kommer dit och Terry har den här silverkostymen. Han svettas floder och stinker av konjak. Han luktar som Buddy Guy och som Team Spirit, skrattar Plant. Terry säger ”för helvete, Robert, vad gör DU här?” Jag säger ”skit samma, låt oss äntra scenen! Vi har ju inte stått på samma scen sedan 1967!” Så vi gör Season Of The Witch, som vi alltid brukade sjunga tillsammans när jag var i Band Of Joy. Jag sjöng tills jag inte kunde tala. Det var makalöst.

BORN INNOCENT HEAR