XPLODING PLASTIC

XPLODING PLASTIX

TEXT JOHANNA OLOFSSON

Sagan om Xploding Plastix lyder som de flesta sagor om elektroniska duos. Hallvard Wennersberg Hagen och Jens Petter Nilsen lärde känna varandra som plutteguttar. Lagom till pubeshåren dök upp fick de, enligt egen utsago, ett ”fanatiskt förhållande till musik”. Hallvard lirade gitarr, Jens Petter bas och sjöng i diverse rock- electro- och punkband, men det var först när kommit upp i mogen ålder och börjat läsa på universitetet i Oslo som de hittade fram till den sampler- och trummaskinstyrda musikens charm och började producera ihop.

Första dagen i studion kom de överens om att de exakt ett år senare skulle ha ett album färdigt. Rälsen var inte riktigt så rak som de förutsatt, men tolv månader senare hade de åtminstone sex spår färdiga. Bara tjugotvå timmar efter att demon gått iväg började skivbolagen ringa och Beatservice Records gav ut en av låtarna, Treat Me Mean, I Need A Reputation på 7-tum. Våren 2001, ett år efter singelsläppet kom Xploding Plastix debutalbum Amateur Girlfriends Go Proskirt Agents, hyfsat uniform elektronika med filmiska referenser. När de gick in i studion för att spela in album nummer två hade de tänkt om. – På första plattan fokuserade vi mycket på att få en röd tråd, det skulle vara från a till ö, samma ljudbild och producerat på samma sätt. Men det ville vi inte göra på den här plattan eftersom vi kände att vi hade förbigått en del goa, starka låtar. Så den blev lite spretig. Till slut satt vi med trettio låtar som kunde vara med på plattan, men valde ut tolv, vi kände att det första albumet var lite långt, säger Jens. – Det har inte varit någon strategi att det skulle bli så varierat, det var mer ”bästa låten vinner”. Och det var dejligt att göra det på det sättet, säger Hallvard och ler brett.

Norrmännen har just käkat lunch på ett stimmigt Hotel Lydmar i Stockholm och smälter maten med oräkneliga Kent – då vi skiljs åt luktar vi som en trio askkoppar. När Hallvard, Jens Petter, deras basist, pianist och shortsklädda grottman till trummis tio timmar senare framför sina schizofrena elektronikahybrider med rockattityd är Lydmar fyllt till bristningsgränsen. Många har antagligen kommit bara för att beskåda den vackra St. Etienne-sångerskan Sarah Cracknell. Hon kliver på scenen till tonerna av Sunset Spirals, orsakar ett öronbedövande jubel och försvinner sedan lika snabbt som hon anlände, till alla dreglande mäns stora besvikelse.

Både Jens Petter och Hallvard har länge varit stora St. Etienne-fans och fick kontakt med Sarah via sitt skivbolag. – Vi hade en låt som väntade på en vokal, utan vokal var den ingenting. Så Sony skickade låten och hon tyckte att den var bra och kom till Oslo och spelade in med oss. Egentligen hade vi skrivit en text själva, men Sony censurerade den. På nåt märkligt sätt fick Sarah aldrig den så hon gjorde sin egen. Vi skrev om könsöverskridande, transsexuella och så vidare. Jag tror att Sarah skulle ha kunnat göra något väldigt spännande med den, men någon på Sony saboterade det.

När reggae-excentrikern Eek-A-Mouse klev in i Xploding Plastix Oslo-studio var det inte fråga om någon censur. Bara fritt wailande. – Jag är gammalt fan av hans skivor, säger Hallvard. Och så hade han konsert i Oslo i april-maj och vi hade en låt, The Snarling Amble, som var ganska perfekt för honom. Det var egentligen en long shot, vi tog kontakt med hans management och han kom till studion. Det blev två tagningar, helt freestyle och så sydde vi ihop allt efteråt.

Utöver Sarahs och Eek-A-Mouses inhopp består The Donca Matic Singalong mest av instrumentala låtar, hopsnickrade på programmeringar, samplingar och en del liveinstrument.

Bandnamnet är snott från ett performance som Andy Warhol gjorde tillsammans med Velvet Underground - Exploding Plastics Inevitables. När de visade sig att det även var namnet på producenten och dj’n David Holmes skivbolag, modifierade Jens Petter och Hallvard sitt alias en aning. – Idén är att jobba med samplingar är lite samma grej som Andy Warhol när han gjorde bilder. Han isolerade objekt eller ljud i en kontext, bearbetade och satte saker i nya kontexter, säger Jens Petter.

Är ni Andy Warhol-fans?

– Ja, i den mån man kan vara fan av en sådan man. På dödsbädden hävdade han ju att han inte hade någon ideologi, inte hade någon konst. Så egentligen ska det ju inte gå att vara hans fan. Men han har gjort väldigt mycket spännande, inte minst gillar jag hans bok The Philosophy Of Andy Warhol.

Xploding Plastix första album kom ut ett par månader innan Röyksopps överreklamerade/ hyllade debut. Ännu har Nils Petter och Hallvard inte kammat hem lika många superlativ som Torbjørn Brundtland och Svein Berge men de har fått positiva omnämnanden i tidningar som NME och haft en av sina låtar med på en samling med nordisk elektronisk musik som kom med tidningen The Wire.

Kvalitativ dansmusik från Norge är långt ifrån ett nytt fenomen. I mitten av 90-talet skrevs spaltrader i internationell musikmedia om exotiska produktioner från vårt grannland och alldeles särskilt om musik från en liten ö vid namnet Tromsø. – Vi har helt klart inspirerats av Drum Island – Rune Linbæk och Torbjørn Brundtland, men också av Biosphere och en av de tidigaste elektroniska släppen i Norge - Sternklang. Sen har vi såklart lyssnat på mycket elektronisk musik utanför Norges gränser, säger Jens Petter. Men den norska elektroniska musiken har utvecklats väldigt de senaste sex-sju åren. Det började med en Tromsøvåg som hade ett väldigt arktiskt sound. De samplade vinden och det kalla islandskapet. Men nu är floran av norsk elektronisk musik så stor att det är svårt att peka ut ett visst norskt sound. Och det tror jag är en bra sak för musik generellt i Norge.

Det ironiska är att den norska klubbkulturen är sämre än på evigheter. Norsk kulturpolitik förser ställen där det spelas jazz och klassiskt med bidragspengar, men inte de som ägnar sig åt rytmisk musik – dansmusik, rock och pop. Det har lett till att vida kända klubbar som Jazzid, Head On och So What har fått lägga ner och danskulturen förpassats till svartklubbar. Stiltjen på hemmaplan gör förvisso inte Xploding Plastix arbetslösa. Ett par dagar efter Sverigebesöket åker de till New York för att spela och de berättar stolt om fina gigminnen från Texas, Färöarna, festivaler i Manchester och slott i Österrike. Och sen var det den där spelningen i Kautokeino som de helst vill glömma. – Vi skulle spela på en vägkrog mitt uppe på vidderna. Där sitter sju fulla samer med kniv och frågar om de får joika på låtarna. En kommer upp med kniven på scenen när vi spelar och säger ”icke skära, bara rispa”, säger Jens Petter och Hallvard skjuter in: – Vi kände inte att han bara skojade så vi blev ju lite ängsliga. – Allt där uppe var så klaustrofobiskt. Det fanns ingenstans att fly, bortsett från ut på snöklädda vidder. Det var minus tjugo ute och det enda de serverade var pommes frites och friterade korvar i det som skulle vara en bar, men snarare bara var en disk. Och folk där uppe har en helt annan mentalitet och ett annat förhållande till tid. Vi reste med ganska mycket utrustning och när vi kom till flygplatsen så fanns där bara ett hus och en liten väg, i övrigt bara vidder. Så vi ringer till arrangörerna och frågar hur vi ska ta oss till spelstället och de säger ”ja, det kommer en buss” (imiterar nordnorska). Så väntar vi en timme, ringer sen och säger ”nu har det gått en timme, var är bussen?” ”Det kommer en buss om ett par-tre timmar.” Så kommer bussen men där finns ingen plats för utrustningen, och taxi kostar 4000 kronor. Sen kommer till slut den enda nya bussen vi såg där uppe, men plats för saker, men då är chauffören rasist, nazist och fascist. Det var helt jävligt, en psykotisk atmosfär runt hela resan.

Hur hamnade ni där?

– Det är norsk regionalpolitik, vi sändes ut på något som kallades Rikskonserter som går ut på att band ska spela på ställen som vanligtvis inte får några besök. Det var lite speciellt, men inte kul, inte ens exotiskt.

Hur slutade det då?

– Vi blev aldrig rispade. Men med lite sårad stolthet la vi oss tidigt för att kunna ta oss hem så tidigt som möjligt nästa morgon.