ADRIAN MABEN

Regissören Adrian Maben om

I dagarna släpps Pink Floyd Live at Pompeji på DVD, i en så kallad Director´s Cut. Nedan berättar regissören Adrian Maben om de ursprungliga inspelningarna och arbetet med den nya versionen.

ÖVERSÄTTNING ANDERS LUNDQUIST

pink fl oydlive at pompeji

Varför litade man inte på pressen?

– Pink Floyd gav inte intervjuer under 70-talet och mycket få TV-framträdanden gjordes. Vid ett tillfälle berättade Roger Waters för mig att gruppen under sitt turnerande i USA anlitade en person med den specifika uppgiften att tacka nej till alla förfrågningar om intervjuer och pratshower. De behövde inte media. Press och TV var misstänkta och del av en vuxenvärld som ignorerades eller föraktades. Ju mer de vägrade att ge intervjuer desto mer försökte givetvis pressen komma dem nära. Detta var bandets Pol Pot-kvalitet: förbli osedda, mystiska och inte låta någon veta vilka vi är. Våra privatliv och våra familjer är ingen annans angelägenhet. Denna idé om att inte förekomma i media sträckte sig ända till publicitet för deras konserter. Så vitt jag kan komma ihåg var det få affischer eller tidningsannonser för deras konserter. Ryktesspridningen var tillräcklig. Till och med innan Dark Side Of The Moon kunde ett ställe som Earls Court fyllas med ett dygns varsel om ryktet spreds att Pink Floyd skulle spela där. En av följderna av bandets misstro mot pressen var att de individuella medlemmarna kunde gå nerför gatan utan att bli igenkända. Jag tror att den anonymiteten var något som tilltalade dem förutsatt att konserterna alltid drog mycket folk. Å andra hand, om man lyckades få tillträde till bandet kunde de vara både väldigt tillbakalutade OCH sarkastiska. Exempelvis i den svartvita intervju i Pompeji-filmen där alla fyra vägrar att gå intervjuaren till mötes. Är ni nöjda med filmandet? Vad menar du med ”nöjda”? Alltså, tycker ni att det är intressant? Lång paus. Vad menar du med ”intressant”? Roger Waters var möjligen den av de fyra som kunde få en att känna sig mest obekväm. Deras roadie, Peter Watts, påpekade att Syd Barrett var tusen gånger värre.

Hur blev Mademoiselle Nobs gjord?

– Under inspelningsdagarna i Paris, som ägde rum våren 1972 för att fylla en del luckor som lämnats under inspelningarna vid Pompeji, bestämde gruppen att de ville göra en bit med en ylande hund. Kunde jag finna en känslig hund, helst en Afghan, som kunde yla till ett munspel? Jag hade ingen uppfattning om sjungande hundar men jag mindes Madonna Bouglione, cirkusdirektören Joseph Bougliones 30-åriga dotter eller brorsdotter, som var känd för att vandra omkring på Paris gator med en hund som hette Nobs. Kunde hunden klara detta? Madonna kom till Studios de Boulogne i Paris utkant, med en nervös och mager Nobs i koppel. David spelade munspel, Roger akustisk gitarr och Rick såg till att hunden stannade på bordet medan han höll mikrofonen i rätt riktning. Det visade sig att Nobs sjöng någorlunda rent. Vid filmens premiär hade hon blivit en stjärna

Men varför Pompeji och inte Croydon?

– Den ursprungliga idén 1971 var att göra en film och använda moderna eller samtida målningar av Chirico, Delvaux, Magritte eller Christo i någon sorts surrealistisk dekor. Jag trodde i min naivitet att det skulle vara möjligt att kombinera god konst med Pink Floyds musik. Vid ett första möte med bandets manager Steven O´Rourke och David Gilmour tog jag försiktigt fram några böcker och några foton av målningar. De var mycket artiga och fullständigt skeptiska. Vi kom överens om att diskutera ämnet vid ett senare tillfälle. Med andra ord: ”glöm hela idén”. Tidigt samma sommar åkte jag på semester till Italien. Jag hade en fransk flickvän och ville ta henne till Rom, där jag hade studerat filmteknik vid Centro Sperimentale di Cinematographia. Vi åkte vidare söderut till Neapel och Pompeji. Vi betalade entrén till den antika staden och gick omkring under den heta eftermiddagssolen. Forum, Jupiters Tempel... Tidigt på kvällen upptäckte jag att jag förlorat mitt pass någonstans bland ruinerna, möjligen i amfiteatern där vi hade suttit och ätit en smörgås. Jag skyndade tillbaka till järngrinden, som vid den tiden var en av Pampejis entréer och försökte förklara för vakten vad som hänt. Till min förvåning blev jag insläppt och jag återvände ensam till amfiteatern vars väggar och säten var gjorda av sten. Det var märkligt. En stor, tom amfiteater med några ekande insektsljud och det försvinnande ljuset som innebar att du knappast kunde se den motsatta sidan av denna jättelika struktur som byggts för över 2000 år sedan. Jag förstod instinktivt att detta var den rätta platsen för filmen. Det var ett måste. Det fanns ytterligare ett skäl. Åtskilliga konsertfilmer eller reportage om musiker hade redan kommit ut. Bob Dylans, råa, svartvita Englandsturné i Don´t Look Back, magnifikt filmad av D.A. Pennebaker. The Rolling Stones Gimme Shelter. Richard Lesters Beatlesfilmer. Och framför allt Woodstock. Dessa musikfilmer förlitade sig alltid mycket på förhållandet mellan bandet och dess publik. Det verkade obligatoriskt med en stor publik, och att bandet framstod som mycket framgångsrikt.

Vad var det för mening med att göra en liknande konsertfilm med Floyd? Skulle det inte vara bättre att hitta en annorlunda idé i stället för att göra ännu en kliché, ännu en dokumentär med fans och en jublande publik?

– Att filma musik borde betyda mer än att bara filma en konsert. På något sätt föll allt på plats den kvällen i den antika staden. Filma den tomma amfiteatern, återuppväcka Pompejis ande med ljud och färg, föreställa sig att spöken från det förflutna på något sätt kunde återvända. Jag hittade aldrig mitt pass. Senare läste jag Gradiva av W. Jensen (och Freuds analys av hans berättelse), där en tysk arkeolog går omkring i Pompeji mitt på dagen och skymtar (eller får för sig att han skymtar) en ung kvinna med samma sorts kläder som man bar för 2000 år sedan. Är detta en sorts hallucination? Har han blivit galen eller existerar hon verkligen? Bokens kusliga och gripande stämning var exakt den sorts känsla jag ville ha som grund för filmen. Gradiva, intrycket av hon faktiskt kunde vara där runt hörnet, så att säga. Croydon kändes liksom inte lika lockande.

Uppstod några byråkratiska problem?

– Neapels Soprintendenza, den officiella styrelse som har kontrollen över Pompeji, var givetvis misstänksam mot idén att låta ett rockband spela i amfiteatern. Efter en del letande hade jag turen att finna professor Carputti på Neapels universitet som hade goda kontakter med styrelsen och som även var Pink Floyd-fan. Efter en brevväxling och betalningen av inträdet (ganska dyrt även på den tiden) var problemet löst och vi fick tillstånd att filma innanför teaterns väggar under en sexdagarsperiod.

Hur valde ni låtmaterialet?

– Echoes 1 och 2 kom med för att albumet Meddle just skulle ges ut. De övriga låtarna valdes av bandet. Jag bad försiktigt att få inkludera Saucerful Of Secrets eftersom jag trodde att Rogers spektakulära slag på gonggongen och Davids kontrollerade tortyr av gitarren skulle se fantastiska ut i amfiteatern.

Några anekdoter kring filmandet?

– Efter att de mer eller mindre tackat ja till att göra filmen i Pompeji insisterade Floyd på en teknisk punkt. INGEN playback. Ljudet MÅSTE spelas in live på 16-kanalsband. Det visade sig att ljudkvalitén var fantastisk, som om stenväggarna i amfiteatern var bättre än en inspelningsstudio. Det tog oss tre dagar att få elektriciteten att fungera i teatern. Jag höll på att bli galen i mina försök att få problemen lösta medan Floyd flöt omkring och gjorde inget eftersom det inte fanns något att göra.

På den tredje dagen föreslog Peter Watts i desperation att vi skulle flyga in en engelsman från London, en elektrisk trollkarl, förklarade han med enorm övertygelse. Vi skulle just ringa honom då ljuset plötsligt slogs på. En lång kabel sträckte sig från amfiteatern till den lokala kyrkan.

Matidén: att filma bandet i en restaurang. Hotellet där vi bodde hade varit bra. Vi ville alla göra det. Det skulle vara italienska kypare, pasta, lokalt vin och småprat. I slutändan övergavs idén ingen tid, inga pengar men återvände som en bumerang till EMI Abbey Road-studion ett par år senare. Te och äppelpaj var på menyn. 30 år senare, under färdigställandet av Directors Cut-versionen, återvände jag till Pompeji och åkte för att besöka det gamla hotellet. Alla fönsterluckor till de cirka 30 rummen var stängda. Det var uppenbarligen nedlagt och övergivet sedan många år tillbaka. Ett slags andra Pompeji. Jag funderade på att använda det för den nya versionen. Men skulle det vara möjligt att komma i kontakt med ägarna och återvända till de dammiga sovrum och den stora restaurang med kök som vi aldrig fångat på film? Skulle de gå med på det? Och skulle de som såg filmen förstå den tid som förflutit?

Jag minns tydligt hur jag lyssnade på den första inspelningen av Echoes i mitt hotellrum september 1971. Bandet hade gett mig en provskiva på vinyl och jag låg på min säng och lyssnade på den på en skruttig gammal italiensk grammofon som jag lånat. Samma natt var jag tvungen att göra en teknisk analys (kameravinklar med mera) med en penna, en linjal, ett stoppur som jag lånat från scriptan Marie-Noel Zurstrassen och ett barns övningsbok. Jag har fortfarande kvar boken någonstans Floyd åkte direkt efter den sjätte dagens filmande och producenten kunde inte betala hotellräkningen. Kontanterna var slut! Jag ombads att stanna på hotellet till pengarna anlänt. Negativen hade skickats till Rom och skulle (förhoppningsvis) flygas till Paris för att framkallas. Medan jag satt ensam på Grand Hotel och drack för mycket vin funderade jag på vad jag skulle göra därnäst. Framför allt gnagde frågan om huruvida bandet skulle gå med på att i efterhand fylla i de luckor jag lämnat under filmandet?

NOTERINGAR KRING POSTPRODUKTIONEN:

Såg de en arbetskopia av filmen?

– Ja, allt var OK utom det som filmats med transflex, som de ogillade (speciellt Roger). Jag höll med men såg ingen möjlighet att ersätta det. Redigeringen gjordes i landet och på grund av penningbrist (vilket alltid var problemet), var klippbordet en ateljé intill mitt sovrum. Jag anser fortfarande att det är en katastrofal idé att redigera en film i det hus du bor i. Det borde finnas ett avstånd mellan klipprummet och det ställe där du äter och sover. Edinburgh Film Festival 1972 blev ett genombrott för filmen. Recensionerna var väldigt bra och Pink Floyd Live At Pompeji var lanserad. Originalfilmen var en timme lång. När jag några år senare flygfiskade med Roger Waters diskuterade vi hur den kunde göras längre. Bandet skulle inleda inspelningarna av Dark Side Of The Moon i EMI Abbey Road-studion, Roger var med på noterna och lyckades på något sätt övertala de andra. Jag försökte desperat hitta en bättre titel. Pink Floyd Live At Pompeji kändes för platt, för tydligt beskrivande, för pretentiöst. Jag letade efter något mer jordnära och bitigt. I slutändan blev namnet kvar på grund av den stora roll staden Pompeji spelade och för att det var underligt att vara ”live” på ett ställe som var dött.

Levde den färdigställda filmen upp till dina förväntningar?

– Givetvis inte. Jag är alltid besviken, jag ältar alltid vad som gick fel. På något underligt sätt försöker jag fortfarande korrigera misstag som gjordes för 32 år sedan.

Vilka är dina bästa minnen?

– Septemberljuset över Pompeji, de långsamma zoomningarna i början och slutet av Echoes, Jose Pinheiros kreativa redigering (han gick vidare till att regissera egna filmer), de svartvita scenerna av när man åt ostron och påläggen i Paris, den triviala dialogen om äppelpaj i EMI:s fikarum. Såvitt jag vet är Pink Floyd Live At Pompeji den enda film som visar hur gruppen faktiskt spelade in sin musik (påläggen på Echoes 1 och 2 i Paris och inspelningarna av Dark Side på EMI Abbey Road). Jag tror att filmens snabba tempo fungerar än i dag. Man måste komma ihåg att originalversionen gjordes klar 1972, åtskilliga år före MTV och promotionvideor. Pink Floyd Live At Pompeji är den första videon?

Vilka är dina värsta minnen?

– Transflexoperatören som använde dubbla öronproppar och hela tiden sa ”varför måste de spela så högt?”. Förstörandet av originalmaterialet på 35 millimetersfilm - 548 burkar! Kritikern på The New Yorker som hatade filmen: ”Se myrstorlek krälande omkring på Pompejis skatter”. Eller något liknande med samma andemening.

Kom medlemmarna i Pink Floyd överens med varandra?

– Det fanns inte ens en antydan till det minsta gräl eller problem. Under inspelningarna pratade vi om hur de lyckades undvika interna gräl. ”Vi har utvecklat ett antal olika metoder”, var det hemlighetsfulla svaret.

Var originalfilmen en framgång?

– Jag antar det. Producenterna började komma tillbaka till mig med förslag på andra filmer. De sa ”vad tror du om Moody Blues med Grand Canyon i bakgrunden eller Deep Purple framför Taj Mahal?” Det verkade inte vettigt.

Varför använde du rymdfoton i Director´s Cutversionen?

– Sedan originalversionen av filmen visades har rymdkapslar skickats ut för att undersöka solen och planeterna i vårt solsystem (med undantag för Pluto). Hubble, rymdteleskopet, har tagit fantastiska bilder av avlägsna galaxer och yttre rymden. Kunde man föreställa sig att människor eller varelser som levde på en avlägsen planet plocka upp signaler av musik som ekade från stenväggarna i en gammal amfiteater? Undersökningar gjordes. Rymdskeppet i början av filmen lyfter inte från jorden utan för att bege sig mot jorden Om det gör detta måste det resa genom yttre rymden, galaxer, asteroidbälten, förbi planeterna i vårt solsystem, kanske passera nära månen och slutligen nå jorden. I dag överöses vi av rymdbilder och att hitta bilder som är både meningsfulla och ger ett visuella intryck är förvånande nog inte så lätt som man kan tro. Efter flera konversationer (mest på telefon) nämnde David Gilmour vänligt nog Planets-serien som BBC filmat och föreslog att jag skulle använda en del av deras material. En del, men inte allt, av de inledande och avslutande scenerna togs från den serien. Det mesta är framställt i dator men med originalfoton eller filmer från NASA som startpunkt. När det gäller resten av rymdfilmen bad min vän Patrick Hester NASA om tillstånd. De samarbetade villigt i syfte att se sina bilder kombinerade med Pink Floyd-musik!