THE STROKES

TEXT ANNIKA NORLIN

Strokes: Julian Casablancas, 25, sång. Nikolai Fraiture, 25, bas. Albert Hammond Jr, 24, gitarr. Fabrizio Moretti, 23, trummor. Nick Valensi, 22, gitarr.

Ivarje grupp finns han. I Depeche Mode hette han Andy Fletcher. I Wham! hette han Andrew Ridgely. I ZZ Top är det han gubben utan skägget. Ingen vet ens vad han heter.

Det är killen som alltid tycks lite utanför. Han som är snällast. Han som är tystast. Han som ingen vill hångla med.

The Strokes har fem medlemmar. Fyra är skitcoola. Fyra har Stilen. Fyra växte upp som rikemansbarn, söner till såna som modellkungen John Casablancas eller demonlåtskrivaren Albert Hammond.

Den femte heter Nicolai Fraiture. Strokes Andy Fletcher.

Det känns lite skönt att det inte är en uttråkad Julian Casablancas eller en trendig Fabrizio Moretti (ihop med Drew Barrymore) som svarar i luren. För basisten Fraiture är precis lika vänlig, lågmäld och kortfattad som man gissar att han ska vara.

Något annat som är precis som man gissat är Strokes Room On Fire. Det låter… som Strokes, kort och gott. Förutom några få steg mot new wave och mer burkigt ljud skulle Room On Fire kunna vara elva låtar till på en superlång Is This It?.

Man kan riktigt höra Nikolai Fraiture skruva på sig, genom luren, i turnébussen på andra sidan jordklotet, när jag frågar vad som inspirerat dem den här gången. Frågan är för omfattande, han orkar inte ens ta tag i den: – Äh… vi har lyssnat på allt. För mycket för att nämna. Allt och allt från Michael Jackson till Johnny Cash.

DET är inte lätt att vara en Stroke idag. I juli hade Julian gett en av sina sparsamma kommentarer – han sa att man kunde ana influenser från Michael Jacksons Billie Jean på skivan – och krönikörerna ramlade över varandra i iver över att fundera ut hur det kunde komma att låta. I augusti satte varenda musiktidning högsta prioritet på att det hade varit festival i Osaka, Japan och Strokes hade spelat två nya låtar.

Julian säger till MTV: ”En grej med låtskrivande har för mig alltid varit att jag alltid måste tycka att det jag själv gjort suger. För sekunden du slutar tro det, börjar det suga. Och det är ett faktum.”

Det är en av de få sakerna Julian säger inför den här skivan.

Och så medger han där och då att han känner stress också: ”Om du sitter i en bar och en särskild sång börjar och den känns annorlunda, då väcker det den slags känsla man vill känna, och om musik kan framkalla det är det en väldigt speciell grej. Det är såna slags känslor som vi leker med just nu, men det finns en stor chans att vi misslyckas.”

Nikolai Fraiture tänker lite, som att han vill svara precis rätt. – Den största pressen kom inte från resten av världen utan från oss själva att göra en bra skiva. Det är klart, det var många andra som tryckte på också – tidningarna och så – men allt vi kunde göra var egentligen att ignorera det. Vi har visat oss funka rätt bra under press.

Hur lyckades ni ignorera det?

– Äh, vi försökte bara att ha kul som band. Vi kunde ta ukuleles och fjantspela, spela vad som helst, bara vi hade kul ihop. Och så åt vi en massa. Hamburgare, vad som helst. En massa hämtmat.

Låten som mest sticker ut på Room On Fire heter Under Control. Det är vad Strokes kallar sin första ballad. De hade inte tänkt sig en långsam låt – men grannarna på sjunde våningen klagade på ljudnivån. Klockan var fyra på morgonen och Strokes var tvungen att plugga ut gitarrerna. Och då kom den, låten.

Och så texten:

I don’t want to waste your time I just want to say: I’ve got to say, we worked hard, darling, we don’t have no control.

Det känns nära att spåra den till att det nyligen tog slut mellan Julian och hans flickvän. Det känns nära att gissa att den smärtsamma händelsen är vad som gjort honom så ovillig till att prata med journalister.

Men han träffar tidningen Rolling Stone och berättar att när Room On Fire spelades in slutade han dricka helt i fem månader. ”Din flickvän kan lämna dig och din mamma kan skrika åt dig, men när du känner att det börjar påverka musiken, då är det dags att sluta dricka.” Han berättar att han blev full första gången när han var tio.

Och eftersom Strokes favorithobby är att kyssa varandra avslutar Julian Casablancas den intervjun med att pussa den manlige reportern sju gånger i nacken och tre gånger på läpparna.

Nikolai Fraiture är mer återhållsam. Tyvärr. – Julian skrev Under Control. Jag vet att den var influerad av Sam Cooke. Jag vet inte riktigt vad han tänkte med den, det vet vi aldrig. Han gillar inte att prata om texter.

Men du är ju hans äldsta kompis! Ni spelar i samma band! Har du aldrig frågat vad låtarna handlar om?

– Jag tror att om man vill veta vad de handlar om är det antagligen bara att skriva ut texterna och hitta sina egna tolkningar. Man vill inte veta vad låtar handlar om. Det brukar alltid vara så här: jag tror att det handlar om en sak, och sedan hör jag att det handlar om nåt annat och så blir jag dödligt besviken.

Har du några exempel?

– Umm…nej.

Sådär svarar han på de flesta frågor. Välvilligt, men lite svävande. Kanske rädd för att något ska missuppfattas. På samma sätt, när jag frågar om Strokes umgås på fritiden, säger han demonstrativt: – Definitivt. Vi är BÄSTA kompisar. BÄSTA kompisar. Vi har ett kontor där vi brukar sitta och hänga hela dagarna.

Ett kontor? Det låter inte särskilt rock ’n’ roll.

(Defensivt igen.) – Det är egentligen vår manager Ryans kontor. Vi behöver faktiskt ett, särskilt nu när vi ska göra alla intervjuer och sånt. Vi bara hänger där.

DET känns säkert att påstå att Strokes är mer än ett band. De är en stil också. De är Converse med smala byxor, kavajer och pins och skjortor och rufshår och om du påstår att du hade den stilen lååångt innan Strokes kom är du antingen en kvarleva sedan The Jam-tiden, eller så ljuger du. – Ja, vi har märkt av det där, fnissar Fraiture. Det känns konstigt att gå förbi ett gäng och bara kunna se att vi har inspirerat vad de har på sig. Men det där vill vi ju inte göra någon stor sak av.

För Fraitures familj – mamma är hemmafru, pappa jobbar på varuhuset Macy’s – var det skumt att se sin tystlåtne son bli hyllad musiker och stilikon. – De är chockade. Det är jag också! Men de stöttar mig alltid.

Och därför, när Strokes hade en hel veckas ledighet i somras, valde Fraiture att åka hem till familjen ”och äta”. ”Få tillbaka fötterna på jorden.” – Vi ville arbeta fort med att få ut skivan, det fanns inte mycket tid till att vara ledig. Nu ska det bli kul att turnera igen.

Var det inte kul förut?

– Det handlar om att vi äntligen har lärt oss att turnera intelligent. Vi måste ta pauser. Vi brukade säga ja till allt. Vi turnerade inte intelligent då. Vi åkte till alla de här fantastiska städerna och platserna men vi hann inte se något, allt vi såg var journalister och omklädningsrum. Nu har vi bestämt oss för att till varje plats vi åker ska vi se något, göra något som man bara kan göra just där. Utnyttja det lite.

Oj, det var en lång mening, Fraiture låter alldeles svimfärdig efter att ha levererat ett så långt svar. – Låtarna till Room On Fire skrevs ju under den förra turnén också.

Det var meningen att brittiska producenten Nigel Godrich (Radiohead, Beck, Pavement) skulle göra albumet, men efter några veckors arbete valde man att i stället anlita Gordon Raphael, som gjorde Is this it? igen. Naturligtvis skrevs det om gräl och bråk och slagsmål, men i själva verket blev Strokes och Godrich vänner – vänner som insåg att de inte kunde arbeta ihop. Där Nigel Godrich går på känsla vet Strokes precis, exakt vad de vill ha. De spenderade dagar med att leta efter precis rätt trumljud. Impulsive Godrich blev galen och hoppade av.

Är ni perfektionister?

– Vi ville bara att det skulle bli perfekt. Vi ville bara att lyssnaren skulle höra precis vad vi ville att de skulle höra.

Jag fattar att ni är BÄSTA kompisar, men ni är ju trots allt fem individer. Kolliderar aldrig era visioner med varandra?

– Så här arbetar vi: vi provar ut varje möjlighet. Om någon har ett argument för eller mot något så lyssnar vi. (Paus.) – Om det är ett bra argument.

Vem fick bestämma vilken den första singeln skulle bli?

– Det var skivbolaget som ville ha 12:51. Några av oss höll med, andra inte. Men alla på skivbolaget röstade på 12:51, så då fick det bli den.

Videon till 12:51 är regisserad av Francis Ford Coppolas son Roman och bygger på Strokes favoritfilm, Tron. – Allt snyggt med den videon lades på i efterhand. Vi behövde bara stå framför ett skynke och spela, så det var inte så jobbigt för oss. Hahaha.

I bakgrunden hörs sorl. Musik och prat. Det är eftermiddag för Nikolai Fraiture och de är på väg från hemstaden New York till någon av alla spelningar i en närliggande delstat, Nikolai kommer inte ihåg exakt var de ska.

Vem väljer musiken i turnébussen?

– Vem som helst som vill. Och om det är dåligt stänger vi av det.

Julian Casablancas säger i den där intervjun med Rolling Stone att han är besatt av en särskild Sam Cooke-låt: A Change is Gonna Come och att han mår dåligt varje dag eftersom han aldrig, aldrig kommer att bli lika bra. Antagligen plågar han sig själv precis just nu, för det låter onekligen som A Change is Gonna Come där i bakgrunden.

Tiden är slut. Fraiture harklar sig vänligt.

Vilken är den vanligaste frågan ni får just nu?

– Umm. (Tvekar med svaret, antagligen rädd för att vara oartig.) Antagligen den där du ställde, den om pressen.

Förlåt.

– Nej, det är okej, du ställde den på ett snällt sätt.

the Legends

För snart ett år sedan satt Johan Angergård som är en av personerna bakom skivbolaget Labrador (Edson, Wan Light, Radio Dept. m.fl.) med några nyskrivna låtar han själv hade pulat ihop. Låtarna spelades upp för diverse folk och det dröjde inte många dagar innan han hade han fått en spelning som förband till Radio Dept ett par veckor framåt i tiden.

Detta utan att ha ett färdigt band, då Johan spelat in låtarna helt själv i sin studio Summersounds. Vänner och bekanta kontaktades och tillfrågades om de ville vara med i det som sedan kom att bli The Legends. Vid tiden för första spelningen bestod The Legends av nio personer. Förutom traditionell uppsättning med gitarr, bas och trummor ingår även handklapp och tamburin i sann Motownanda.

Vi pratar vidare om influenser och inspiration. Johan hävdar bestämt att han inte har influerats av något när han skrivit låtarna. Det är därför tror jag The Legends har ett så unikt sound fortsätter Johan. Det ligger onekligen något i det han säger även om man kan höra rötterna från Motown och band som Comet Gain och Belle and Sebastian.

Det mest intressanta med The Legends tycker jag personligen är med vilken enkelhet låtarna är uppbyggda och den skönt skitiga produktionen. Det är helt enkelt ett utmärkt exempel på soulpunk. Jag frågar Johan om han har någon aning om hur The Legends kommer att låta på nästa platta. Till svar får jag, förutom ett stort smil, att den förmodligen kommer bli mera andlig. Det skulle kännas som en naturlig fortsättning för The Legends.

Efter nyår kommer The Legends ge sig ut på Turné i landet. Några exakta datum och platser är ännu inte bokade när detta skrivs. Vi kan dock förvänta oss en fartfylld show med mycket glädje, körer och handclaps. Kanske även en del allsång.

The Legends listar fem bra saker med The Legends: 1. Vi är många 2. Vi är bra 3. Har en jämn könsfördelning i bandet 4. Har grus i högtalarna 5. Alla kan sjunga med i våra låtar (allsångsvarning)

Bäst just nu enligt The Legends: 1. Flygplatser 2. South Park 3. Turnéer 4. Radio Dept 5. C-86

The Legends debut-CD finns hos skivhandlare från och med november. Om ni vill se legenderna live åker dom på turné mellan januari och mars nästa år.

Björns vänner är inget vanligt band. Eller också är det just det de är. Men det är något konstigt med bandet, det är jag övertygad om.

Att de fått sitt namn efter sin manager måste bara det vara unikt (Björn Ericsson, reds anm). Att de sedan lägger sig själva på is som musikvärldens svar på Özti (ismannen ni vet) endast drygt fyra månader efter debutalbumet släpps låter ju rätt konstigt.

Men så har de en lite annorlunda syn på saker och ting, trots att de erkänner att det är lite trist att sluta när väl hjulet börjat snurra. – Man tänker ibland på vad det skulle kunna bli, eftersom band ofta blir bättre med åren, säger Richard. – Men ska vi egentligen upplösa bandet?” Conny känner inte att frågan ställts på sin spets… – Nej, jag åker iväg ett tag, och… Richard avbtyts snabbt. – Richard är ju utbytbar, skrattar David.

David heter även Fridlund, och är David i David & The Citizens. I Björns vänner får han spela trummor. Conny Fridh, som spelar bas, är också han normalt medlem i Citizens. Richard Schicke är sångare och låtskrivare och överger snart Malmö för London där studier väntar. Utöver dessa består bandet av Markus Slivka på klaviatur, och Pelle Holmgren på gitarr. Pelle delar låtskrivandet med Richard. I oktober släpptes debutalbumet Tappat halva hjärnan på Adrian Recordings i Malmö.

Bandet kan härröras till ett slags musikkollektiv främst bestånde av musiker från Malmö med omnejd. Loosegoats, Songs of Soil, nämnda Citizens och Thirdimension är alla delmängder av kollektivet. Dock ej nödvändigtvis musikaliskt. Då är det snarare Velvets, Lou Reed, Dylan, fast på skånska då, som får stå som referenser. Dosera dock lite mer pop-gung. Och en ordentlig skvätt countrypop på toppen. Att bandet ofrivilligt hamnat i ett ”nyproggfack”(?) skrattar de mest åt.

– Jag tror mycket handlar om att många skribenter får så litet utrymme, att det handlar om att snabbt sätta epitet.

Pelle försöker hitta en förklaring. – Fast jag hörde när Wermelin [SR P3] spelade upp och snackade om ett annat band, och avslutade med… ”fast det blir ju inte riktigt bra om det inte är på skånska, och det gör ju Björns vänner, mycket bättre”. David hittar en annan vinkling på det.

Richard håller inte med, fullt ut. – Det hade varit roligare om…, jag menar jag pratar ju skånska, det vet jag redan, och det hade varit kul om det skrevs och pratades om något annat, något som överraskar mig.

Ska vi såga proggfacket också, när vi har ångan uppe?

– Det hänger ju ihop med skånskan. Det är Hoola Bandoola, och så vidare.

David är säker på sin sak. – Sen finns det en del inslag av samhällskritik också. – Fast det är så j-la lite.

Richard anser sig bara ha skrivit två låtar med visst inslag av traditionell proggkaraktär, ”Stoppa Porren” och ”Flyttlass” som handlar om att betala pengar för kärlek, resepektive bostadsbristen. – Vi kom direkt efter Dungen, och det kändes som att de ville lägga oss i ett och samma fack, den så kallade nyproggen.

Richard sågar begreppet. – Det hade varit helt okej om det funnits en våg, en trend med en massa bra band. Men det gör det ju inte.

Det är snarare så att Björns vänners låtar mer handlar om inre förändringar, än större samhälleliga yttre, som proggen en gång i tiden var inriktad mot. Här handlar det istället om förlorad kärlek, förlorad styrfart genom livet, förlorad oskuld. Fast med en glädje under den melankoliska ytan. Banala händelser beskrivs på ett sätt som gör att det hela går rakt in i hjärtat, utan att man egentligen kan sätta fingret på exakt vad det är som skapar den sköna känslan. Det är känslor om utanförskap, höst över skånes ängder, om uppbrott och längtan, om att växa upp utan att veta vad man ska göra när man blir vuxen. Och detta på ett sätt så att faktiskt till och med en 30+ skribent med två barn kan relatera. Konstigt, eller hur? Så bra, så stor potential att vi verkligen får hoppas att Björn’s Vänner får fler vänner. Jag tillhör definitivt en av dem.

Björn’s vänner

TORBJÖRN ROLANDER

JOHAN OLSÉN