MIRIAM AIDA

FOTO MICHAEL LOKNER TACK TILL NORDIC LIGHT HOTEL

Av Tobias Brandt

”I loved bebop for taking jazz further along. But as hip and as great as it was, there was a period when musicians had kinda… not totally, but somewhat… eliminated the blues, you know? They got so sophisticated that it seemed like they were afraid to play the blues, like it was demeaning to be funky. And I tried to bring that. I didn’t do it consciously at first. But it started to happen.”

Orden är Horace Silvers, formulerade för jazzkritikern Gene Seymour.

Det var i början av 50-talet som han försiktigt reagerade mot bebopens rasande komplexitet och sökte sig tillbaka till bluesens jordiga melodier och till gospelns extatiska rytmik, både i sitt pianospel och i sina kompositioner. Det var så han kom att skapa hardbopen tillsammans med batteristen Art Blakey. Och det var så han kom att bli en av jazzens stora stilbildare.

Horace Silver hade den sällsynta förmågan att kunna förena mjuk lyrik och hård rytmik. Men hans viktigaste pionjärgärning låg i att han gjorde jazzen funkig, dansant, nynnig och rolig, utan att den blev förenklad, halvhjärtad eller banal. Snarare tvärtom.

På den vägen fick han sällskap av de blåsande bröderna Cannonball och Nat Adderley, av organisterna Jimmy Smith och Shirley Scott, av saxofonisterna Stanley Turrentine och Lou Donaldson och hundratals andra som bidrog till att göra sin del av jazzen så soulig som bara möjligt.

Stilen kom att kallas ”soul jazz” och blev oerhört populär på 60-talet. Influenserna hämtades från R&B och gospel, lika mycket som från bebop och cool. Basgångarna var funkiga och riffen slagkraftiga. Men framför allt var det musik som inte var rädd för att vara utåtriktad, glad och rakt på sak.

Eller ”in the pocket” för att tala funkspråk, ett uttryck som talande nog också hoppar ur den svenska jazzsångerskan Miriam Aida när jag ber henne beskriva sin musik.

Hon vet vad hon pratar om. Hennes röst är något av det bluesigaste och souligaste som hörts i svensk jazz på evigheter. Och även något av det gladaste, mest utåtriktade och rakt på sak. Hon älskar förstås sin Horace Silver och bröderna Adderley och hon har inte varit rädd för att göra en klockren ”soul jazz”-platta för det svenska 2000talet i form av debuten My Kind Of World.

Det är en platta fylld av älsklingsverk. Här finns dels ett antal ärkestandards, och då snackar vi alltså evergreens som Stanley Adams What A Difference A Day Makes och Irving Berlins Remember, och dels ett antal underbart sofistikerade låtval från det souliga 60-talet, däribland Jon Hendricks No More, Jimmy Woodes My Kind Of World och Marvin L. Jenkins Big City som Ernie Andrews sjöng in på en obskyr Cannonball Adderley-platta. – Vi har försökt hitta en bra blandning. Jag tycker det är jätteroligt att sjunga de där gamla klassikerna som är inspelade hur många gånger som helst, till exempel What a Difference a Day Makes som ju finns i en legendarisk version med Dinah Washington som alla har hört någon gång. Jag tycker det är låtar som är värda att lyftas fram, fastän många säkert tycker de är sönderspelade. Du vet, man får inte riktigt spela de där låtarna eftersom de är så förknippade med en viss artist. – Så vi valde ett par sådana klassiker och blandade dem med lite låtar som inte alls är standards utan mer souljazz och beatjazz. Det är dels låtar som jag och min kvintett har spelat under ganska lång tid och dels helt nya låtar för oss. Men även om alla låtarna på plattan är ganska olika så handlar det ju i grund och botten om bluesbaserad jazz.

Jo, ja, vi har väl en förkärlek för den stilen liksom. Absolut. Miriam sjunger också som hon lär: rått och opolerat, men samtidigt sensuellt, och med en värme som glöder som amerikansk jazztobak. Hur en späd 157 centimeter lång tjej från Malmö kan låta på detta vis är ett glädjande mysterium. – Jag gillar ju de där ”pondussångarna” jättemycket. Jon Hendricks är ju en, med ett grymt tufft sound. Dinah Washington är en annan, hon har en fantastisk pipa! Jag hamnar alltid där i mina influenser, hos Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Carmen McRae och Bille Holiday förstås.

På My Kind Of World har hon en kvintett med maken Fredrik Kronkvist på sax och flöjt, Daniel Tilling på piano, Martin Sjöstedt på bas och Lars ”Lade” Källfelt på trummor bakom sig, plus olika gästinstrument som trumpet, gitarr och congas. Soundet är tight, arrangemangen kompakta och rytmiken hård. – Tanken har varit att det skulle vara ganska hårdpaketerat, med korta arrangerade låtar och korta solon. Ja, att försöka göra varje låt till ett eget ”nummer”, med en egen ljudbild och ett eget uttryck. Det var därför det inte heller blev en ren kvintettskiva. Vissa låtar har till exempel väldigt starka riff, och där kändes det direkt som att de skulle må bra av ett tvåstämmigt blås, med både sax och trumpet. Vi försökte förhöja varje låt helt enkelt.

OCH varje låt har blivit ett spännande litet äventyr. Alla möjliga bilder och fantasier flaxar förbi. Sarah Vaughan på Birdland i början av 50-talet. Francis Wolffs fotografier från Blue Note-inspelningarna. Miles Davis, Max Roachs och Charles Mingus märkliga bilresa över den amerikanska kontinenten 1953. Cannonball Adderley Quintet på The Club 1966. Nat King Cole i Ed Sullivan Show. John Cassavettes Shadows. Monica Zetterlund i New York 1960.

Ja, alla möjliga tokiga jazzdrömmar och intryck hit och dit. Men ingenting på My Kind Of World känns särskilt svenskt. Eller särskilt nyskapande för den delen. Fast det är inte riktigt poängen heller. För Miriam Aida Quintet handlar det om soulen, stilen och det direkta tilltalet. – Det kanske krävs ett visst mod för att göra det på det här viset, just eftersom jazzen inte riktigt brukar se ut på det här sättet i Sverige. Jazzen har ju utvecklats på ett väldigt eget och speciellt sätt här, men det är inte riktigt det soundet vi är ute efter. Inte så att jag tycker att det ena är bättre än det andra. Men en del kanske blir lite skeptiska och undrar ”jaha, är detta jazz nog, är det konstnärligt nog?”, men man vill ju inte bara spela för en massa musiker som liksom sitter och ”förstår”. Om jag ska sjunga jazz så är det nog bäst att jag gör det såhär (skratt). – Jag kan tycka att det finns lite för lite ”star quality” i den svenska jazzen, och det verkar många svenska jazzmusiker ha accepterat. Man känner ofta att det liksom inte lämnas någonting åt fantasin, det finns ingenting kvar att föreställa sig och göra musiken till sin egen genom. Det blir, i min smak, ofta lite trist. Jazz måste också få vara häftigt!

SAMMA tankar och samma attityd fanns på den platta som Miriam och Fredrik spelade in med pianisten Jan Lundgren förra året, Jan Lundgren Trio Presents Miriam Aida and Fredrik Kronkvist. Även där fanns en rad underbart sofistikerade låtval, handplockade ur Lundgrens omtalade skivsamling och framförda med febril energi och känsla. Från den inledande Ain’t No Excuse av Jon Hendricks (Han har varit hipp hela tiden!), till den avslutande vansinnessnabba versionen av Cole Porters From This Moment On. – När det gäller Jan Lundgren-skivan så kom den ju ur ett samarbete. Vi hade aldrig spelat ihop tidigare utan det var ett väldigt specifikt projekt. Och det speciella sound som hamnade på den plattan är en direkt blandning av trion och jag och Fredrik. En del av låtarna hade jag heller aldrig någonsin valt själv, men Janne tog fram dem och sa ”jag tror på den här låten för dig…”. Han har ju sådan enorm koll på jazzrepertoaren, på vad som är inspelat, vad som inte är inspelat, och hur många gånger det är inspelat! – När det gäller den här nya skivan så har den definitivt vårt eget sound, det sound som har utkristalliserats i bandet, i Miriam Aida Quintet. Vi har också velat att det ska låta ganska rått, vilket förstås handlar om var och hur man har spelat in. Vi har medvetet satsat på att det inte ska låta sådär överlyxigt (skratt).

SNABB miljö- och tidsbeskrivning: Vi sitter på ett kafé i Kungsträdgården i Stockholm. Det är den 25 oktober 2003 och ikväll lirar Miriam med sitt band på Nalen i Stockholm. Hela bandet åkte tidigt i morse från Malmö, där man har sin bas och där Miriam och Fredrik också driver jazzklubben Monk, dedikerad åt groovejazz och sponsrad av skivbolaget Blue Note. Men några spår av trötthet märks inte. Höstsolen skiner genom fönstret, rakt i ansiktet på Miriam som inte vill byta plats utan glatt kisar mellan frågorna.

Senare på kvällen sjunger hon varje låt med samma stora leende på läpparna, särskilt en version av Nat Adderleys Work Song, helt i linje med Oscar Brown Jr:s klassiska tolkning, men ändå sin egen. ”Hur kan man inte vara glad när man får sjunga såna här låtar?” ler hon efteråt.

Och det ligger mycket tacksamhet i det. Miriam Aida har inte gjort någon spikrak jazzkarriär, med trägen skolning från musikgymnasiet till musikhögskolan och vidare. Hon har utvecklats genom att älska sina jazzfavoriter sönder och samman, ända från den dagen för länge sedan då hon började rota i sin mammas skivsamling. – Det var så att mina föräldrar köpte en ny stereo, och jag passade på att gå igenom alla skivor vi hade hemma. Och då kom jag över min mammas gamla skivor. Och det var jazzgrejer. Det var olika 60-talsinspelningar av Miles Davis, Cannonball Adderley och Coltrane, och jag bara: ”Vad är detta? Jag vill veta mer!”

Hon slog nyfiket upp ”jazz” i Gula sidorna och hamnade snart på Jazzinstitutet i Malmö där hon tog sånglektioner ackompanjerad av piano. Hon hade i och för sig sjungit i kör tidigare, och hon hade framför allt vuxit upp i ett mycket musikaliskt hem med dans och sång på agendan. Men det här var någonting annorlunda. Det var första gången hon sjöng jazz och första gången hon sjöng solo. Men efter några terminer hände någonting igen. Den obligatoriska tonårsförvirringen. Först fem år senare, när hon var 23, tog hon upp sången igen, hon började och slutade på jazzlinjen på Skurups folkhögskola, och hittade slutligen fram till sitt format med den nuvarande kvintetten. – Jag visste nog hela tiden vad jag ville göra, vilken musik jag vill sjunga. Och jag visste också med vilka jag ville spela, så det var lite besvärligt att behöva sjunga musik som man inte riktigt hade valt själv och med nya musiker hela tiden. – Är det något som också går igen när jag lirar med kvintetten och med A Bossa Eletrica, så är det att jag spelar med människor som jag verkligen tycker om, både privat och professionellt. Det är den bästa förutsättningen för att vara kreativ, att känna sig cool, att känna sig bra liksom.

A Bossa Eletrica är Miriams andra viktiga projekt. Ett organiskt bossaband som gjorde klubbsuccé med sin version av Airto Moreiras fusiongroover Tombo in 7/4 för några år sedan. Bandet består av en gäng unga jazzveteraner från Malmös klubbscen. Måns Block på trummor, Mats Andersson på gitarr, Mats Ingvarsson på bas, Måns Mernsten på keyboards och även här Fredrik Kronkvist på blås. – Få se nu, vi satte igång fyra år sedan, med en enorm kärlek till brasiliansk musik (skratt). Det var så att Mats Ingvarsson, Måns Block och Måns Mernsten hade en liten bossatrio, och jag och Fredrik, Mats Andersson och Mats Ingvarsson hade en kvartett som spelade bossanova. Vi körde akustisk bossa à la Stan Getz och Astrud Gilberto, medan de andra körde mer hårdsvängande bossa på något sätt, snäppet modernare. – Och efter ett tag på det viset så gästade jag deras trio och kände ”fy fan, va gott att få spela med Måns och Måns”. Så då bestämde vi oss för att börja spela ihop allesammans och sedan dess har det varit en hit!

A Bossa Eletricas debutalbum är redan inspelat och kommer snart att släppas på hippa Stockholmsetiketten Raw Fusion, startad av dj:en och bossagalningen Mad Mats. På plattan sjunger Miriam på portugisiska, fast hon egentligen bara snackar spanska, och antingen är det versioner av klassiker som Milton Nascimentos Vera Cruz och Djavans Maria das Mercedes, eller så är det eget material skrivet av Måns Mernsten och med texter av den brasilianska exilpoeten Guillem da Silva, bosatt i Lund.

Musiken är sprungen ur det brasilianska 70talet. Ur glädjens och gatans fusionmusik och ur de långa strändernas smältdeglar. Sedan har intrycken förts över till 2000-talets globala klubbvärld. Via Malmö. – Måns Mernsten står som konstnärligt överhuvud för hela produktionen. Han har hela tiden haft en tydlig idé om hur det ska låta och han är väldigt fri i sin skalle vad gäller olika ljud och ljudbilder, så det finns med alltifrån stråkar till harmonika till spinett. Sen så har ju alla fått tycka till. Detta är ju också mycket mer en produktion med stort P jämfört med jazzplattan, eftersom allting inte är liveinspelat. Trestämmiga flöjtarrangemang går ju inte att spela in live liksom.

Jazzen och bossan är två passioner som Miriam delar med många andra sångerskor. Och hon vill inte välja. Det finns ju så många ”världar” i världen att besöka.

För A Bossa Eletrica väntar spelningar både i Sverige och utomlands, särskilt i London där bandet lirat många gånger tidigare. Eftersom skivan släpps först av allt i Japan, i januari nästa år, blir det kanske också en turné i den stigande solens rike. För Miriam Aida Quintet är det Sverige, och lite Danmark, som gäller. Än så länge. – Vi ska försöka spela så mycket som möjligt med båda banden. Helst hela våren. Det är målet. Det har varit så mycket skivmakeri att det känns skönt att det är klart nu, att musiken kan börja leva sitt eget liv. – Sen så ska jag och Fredrik förhoppningsvis spela in en skiva med Monday Night Big Band i februari. Då ska det bli en storbandsskiva, vilket jag tycker känns hur spännande som helst. Sen så blir det nog en turné med Norrbotten Big Band under nästa år.

Att sjunga med storband är en gammal dröm som går i uppfyllelse. På något vis är det också det självklara nästa steget för henne: att ha en gigantisk stenhård orkester och en massiv ljudbild bakom sig. Jag kan redan se henne framför mig, hur hon står där med sitt stora leende och sin ännu större röst. Och tar all uppmärksamhet.