35 år av Yes
Yes! Ett av världens mest omstridda band fyller 35 år. Det firas med nya DVD:n Yesspeak, en turné, ommastrade originalalbum och en ny dubbel samlingscd, Ultimate Yes. Anders Lundquist har talat med fyra nyckelmedlemmar i Yes. a skydd, sluta läsa eller hämta spypåsar, alla som inte tål 20-minuterslåtar om universums ordning! Yes är hetare än de varit på mången dag. Och detta inte bara hos de vanliga kalenderbitarna och nostalgiska farbröderna. Yes berömda logotyp, skapad av Roger Dean, har på sistone synts på T-shirts hos diverse attraktiva tjejer: huvudpersonen i Sex And The City, Lisa Miskovsky (i videon till Lady Stardust), Shakira med flera. Många coola musiker, från Dave Navarro i Jane´s Addiction till Danny Carey i Tool, nämner dem gärna som en betydande inspirationskälla. Billboard Magazine hade nyligen en 18-sidig Yes-special (inklusive hyllningsannonser). Yes kan mycket väl vara det band som oftast utsatts för kritikernas vrede. De blev en gång offer för den kortaste sågningen i musikvärlden. Den löd förstås
T
10 | la musik 88
No. Och även om den onekligen vinner en snabb poäng, illustrerar den också recensenternas svårigheter med att angripa bandet från ett mer konstruktivt håll. För visst finns det skäl att ogilla Yes. Vissa anser att gruppen utvecklat en avart av rockmusik som tagit bort det jordnära, djuriska och svettiga elementet för att ta musiken upp i en rymd där den inte hör hemma. Andra har växt upp med punken och ser per automatik Yes som fienden. (de har ju långa låtar och skickliga musiker. Fascistiskt!) Några kan helt enkelt inte greppa musiken (det kan ta sin tid, men är värt det). Andra tycker att Yes medlemmar är fula och arroganta, har smaklösa kläder, är onödigt förtjusta i instrumentala solopartier och har en fånig frontfigur som framför obegripliga new age-texter med fjolligt rörelseschema och pipig stämma. De sistnämnda är väl ibland ganska nära verkligheten, om man ska vara ärlig. Men Yes är samtidigt unika och omedelbart igenkännliga på varje enskild medlems säregna sound, vilket gäller rätt få av dagens artister, vare sig det gäller massproducerade popband eller creddiga rockband. Alla medlemmar i Yes har sina egna lärjungar, men kanske allra främst klaviaturspelaren Rick Wakeman och basisten Chris Squire, som fått många att börja spela Rickenbacker. Ibland får man dock känslan av att Yes största fans är medlemmarna själva. Det sticker förstås också i ögonen på vissa. Hur kan man överhuvudtaget
döpa en turné till ”The Masterworks Tour”? Hur kan man på scenen presentera sina egna sånger som underbara? Själv tycker jag att det finns något avväpnande i Yes attityd. Det vore väl snarare något fel om de ogillade sin egen musik (som så många veteranartister faktiskt gör). Dessutom har Yes skapat några av de vackraste musikaliska ögonblick jag vet. Jag har nyligen haft nöjet att tala med Rick Wakeman (keyboards), Steve Howe (gitarr) och Alan White (trummor) om Yes långa och turbulenta karriär. Och tidigare i år besökte jag mannen som tog Yes igenom 80-talet, Trevor Rabin, i dennes hem. Här är vad de sa. När insåg ni att det här bandet förmodligen skulle komma att hålla på för evigt?
alan white: Ha ha. Jag vet inte. Jag vaknar varje dag och alltid är det något Yesrelaterat på gång. Det tar liksom aldrig slut, men jag gillar det. Efter 20 år i Yes började jag ana vartåt det lutade, att man aldrig riktigt lämnar det här bandet. Vid det här laget har det på något sätt passerat det stadium då det kändes skrämmande. Yes är större än någon av oss. steve howe: Jag antar att jag började ana det när vi gjort succé med den första plattan med Asia 1982 och Yes på något sätt kontrade med 90125. Och trots att jag inte ens var med i bandet och inte har någon större relation till den musik som de
