Rufus Wainwright TEXT OLA KARLSSON
ed sin utsökt vackra interiör och anrika historia kan man knappast tänka sig en bättre lokal för en Rufus Wainwrightkonsert än Södra Teatern. Själv verkar den 30årige kanadensaren vara lycklig som ett barn där han likt en popens Madame Butterfly trippar mellan flygeln och gitarren på den sobert belysta scenen. Hans grandiosa operapop är som gjord för dessa pråligt smyckade väggar och just den här kvällen fyller han varenda kvadratcentimeter av dem med kärlek, värme och sina sällsamt vackra sånger. Rufus Wainwright är en musikalisk hermafrodit, en kamelont som glider in och ut ur genrer och musikaliska ramar lika smidigt som han glider mellan oktaverna med sin fantastiska röst. Och det känns därför inte det minsta krystat när han beskriver sig själv så här i ett av de mycket underhållande mellansnacken; “i USA är jag den manliga motsvarigheten till Judy Garland, i Frankrike den manliga motsvarigheten till Edit Piaf, så här i Sverige måste jag väl vara den manliga motsvarigheten till Birgit Nilsson”. Och det är lite så där tvetydig han framstår när vi pratas vid några timmar innan konserten; självsäker utan att vara kaxig och lite kokett utan att bli fjollig. Wainwright har aldrig gjort nån hemlighet av sin sexuella läggning, tvärtom, och det finns en speciell anledning till det. – Jag bestämde tidigt att homosexualiteten skulle bli en del av min musikaliska identitet, eftersom det ju självklart är en del av min mänskliga identitet, säger Wainwright. Och jag hade ingen riktig musikalisk förebild som var gay. Det är tillräckligt svårt ändå idag att vara bög, så jag fick liksom bli min egen role model.
M
DET färska albumet Want One har han tillägnat sig själv och på omslaget poserar han iklädd rustning, likt en sårbar Don Quijote i strid mot livets alla orättvisor. Rufus förklarar dedikationen och den starka symboliken i bilderna så här; – Jag har liksom alltid väntat på att det ska komma en riddare på en vit springare och rädda mig från allt, ta mig bort från allt det onda i världen. Men med erfarenheten har jag insett att man måste ikläda sig rollen som riddare själv. Bara du själv kan rädda dig. Och med Want One har Wainwright gjort sitt mest personliga, och amibitösa album hittills. Marius De Vires (Björk, U2, Madonna) har producerat och detta innebär att Rufus samtliga tre album har olika producenter. Hur kommer det sig, är det inte lättare att skapa sig ett mer homogent sound genom att arbeta med samma människor under en längre period? – Mitt mål är att en dag producera själv. Jag ser
varje album som en skola och vill lära mig så mycket som möjligt av olika producenter. Därför har jag valt folk som jag beundrat och trott mig kunna lära mig av, samtidigt som jag naturligtvis ansett dem kunna tillföra något till min musik. Men just Marius De Vries var faktiskt skivbolagets idé. Hur resonerade du inför det här albumet, vad ville du göra? – Jag ville inte känna några gränser, inte behöva lägga band på mig om jag vill göra något radikalt arrangemangsmässigt. Jag ville kunna ta ut svängarna och vara bombastisk i ena stunden och nedtonad och intim i nästa. Och Marius var en stor hjälp i det hänseendet. Vad representerar skivor för Rufus Wainwright, både dina egna och i allmänhet? – De representerar mitt liv. Både den musik jag lyssnat på genom åren och den jag skapa själv, allt är de ju delar av vem jag är. Men när det gäller mina egna plattor har jag kommit till insikt om att det inte ta det för jävla allvarligt. Jag är väldigt seriös med min musik, men det är inte det viktigaste i livet. På tal om seriöst, det finns starka element av både klassisk musik, opera och t.o.m musikaler i dina låtar. Kan du tänka dig att skriva en opera eller en musikal? – Opera är faktiskt nästan det jag lyssnar mest på och min tanke är att en dag dra mig tillbaka från scenen och skriva en opera. Men det är väl kanske mer en dröm än ett mål... Annars är det svårt att hitta några direkta influenser i din musik. Vad har du lyssnat på mer än opera? – Det är allt från Björk till Beach Boys och Cole Porter. Och mina föräldrars musik, förstås. Din röst är ett kapitel för sig. Hur hittade du ditt sätt att sjunga? – Min röst, ja. Mitt Monster. Den lever ett eget liv och den har alltid funnits med mig. Det ligger ingen speciell träning bakom mitt sätt att sjunga utan rösten har vuxit med mig genom åren, och ibland, måste jag erkänna, ifrån mig. Men du verkar ha Monstret under full kontroll i all fall..? – Oh ja. Jag känner mina gränser och vet precis hur Monstret reagerar. Är du en hopplös romantiker? – Självklart, fast jag skulle nog hellre vilja kalla mig en hoppfull romantiker. Jag försöker alltid ha ett element av hopp i mina låtar hur nattsvarta de än kan verka på ytan. var nära det inte blev någon intervju med Rufus Wainwright. Någonstans på vägen slarvades vår request bort, men när Rufus sent omsider får
DET
reda på att La Musik i sitt första nummer gjort en intervju med hans pappa, den gudabenådade singer/songwritern Loudon Wainwright III tar han sig ändå tid för en intervju. – Min pappas beundrare är mina vänner, som han säger. Hur kommer det sig att du spelade in Loudons låt ”One man guy” på förra albumet ”Poses”? – Jag tycker överhuvudtaget att båda mina föräldrars verk är underskattade. De förtjänar att höras av en bredare publik, men jag valde ”One man guy” först och främst för att det är en fantastisk låt. Hur ser ett genomsnittligt Rufus Wainwrightfan ut, tror du? – Jag tror inte det finns någon sådan. Min musik kan attrahera de mest olika typer av människor. Möjligtvis kan de ha som gemensam nämnare att de på nåt sätt känner sig utstötta, av familjen eller samhället, och finner tröst i musiken. Du har gjort all art work till den nya plattan själv. Vilka andra konstarter har du provat på? – Jag har gjort en del skådespelande, och så modelljobb då förstås, vilket jag tycker man kan räkna som konst. Och det är inte så konstigt att Rufus Wainwright provat på det mesta. Han är praktiskt taget är född in i musikbranschen. Förutom sin begåvade far brås han även på sin mor, den förtjusande chantuesen Kate McGarrigle, ena halva av skönsjungande syskonduon Kate & Anna McGarrigle, och det föll sig därför helt naturligt för honom att ge sig in i showbusiness. – Tveklöst. Det fanns egentligen inte något val för min del. Hade det inte blivit musik hade det blivit målande eller nån annan konstart. Jag är satt på denna jord för att underhålla. Så enkelt är det, avslutar Rufus Wainwright för att rusa iväg till soundcheck. Och när denne märklige lille man äntrar scenen på onsdagskvällen och under en och en halv timme bjuder på en magnifik enmansshow finns det ingen på Södra Teatern som kan säga emot honom.
la musik
|
69
