FOTO MICHAEL LOKNER TACK TILL NORDIC LIGHT HOTEL
Miriam Aida Av Tobias Brandt
”I loved bebop for taking jazz further along. But as hip and as great as it was, there was a period when musicians had kinda… not totally, but somewhat… eliminated the blues, you know? They got so sophisticated that it seemed like they were afraid to play the blues, like it was demeaning to be funky. And I tried to bring that. I didn’t do it consciously at first. But it started to happen.”
rden är Horace Silvers, formulerade för jazzkritikern Gene Seymour. Det var i början av 50-talet som han försiktigt reagerade mot bebopens rasande komplexitet och sökte sig tillbaka till bluesens jordiga melodier och till gospelns extatiska rytmik, både i sitt pianospel och i sina kompositioner. Det var så han kom att skapa hardbopen tillsammans med batteristen Art Blakey. Och det var så han kom att bli en av jazzens stora stilbildare. Horace Silver hade den sällsynta förmågan att kunna förena mjuk lyrik och hård rytmik. Men hans viktigaste pionjärgärning låg i att han gjorde jazzen funkig, dansant, nynnig och rolig, utan att den blev förenklad, halvhjärtad eller banal. Snarare tvärtom. På den vägen fick han sällskap av de blåsande bröderna Cannonball och Nat Adderley, av organisterna Jimmy Smith och Shirley Scott, av saxofonisterna Stanley Turrentine och Lou Donaldson och hundratals andra som bidrog till att göra sin del av jazzen så soulig som bara möjligt.
O
10 | la musik 66
Stilen kom att kallas ”soul jazz” och blev oerhört populär på 60-talet. Influenserna hämtades från R&B och gospel, lika mycket som från bebop och cool. Basgångarna var funkiga och riffen slagkraftiga. Men framför allt var det musik som inte var rädd för att vara utåtriktad, glad och rakt på sak. Eller ”in the pocket” för att tala funkspråk, ett uttryck som talande nog också hoppar ur den svenska jazzsångerskan Miriam Aida när jag ber henne beskriva sin musik. Hon vet vad hon pratar om. Hennes röst är något av det bluesigaste och souligaste som hörts i svensk jazz på evigheter. Och även något av det gladaste, mest utåtriktade och rakt på sak. Hon älskar förstås sin Horace Silver och bröderna Adderley och hon har inte varit rädd för att göra en klockren ”soul jazz”-platta för det svenska 2000talet i form av debuten My Kind Of World. Det är en platta fylld av älsklingsverk. Här finns dels ett antal ärkestandards, och då snackar vi alltså evergreens som Stanley Adams What A Difference A Day Makes och Irving Berlins Remember, och
dels ett antal underbart sofistikerade låtval från det souliga 60-talet, däribland Jon Hendricks No More, Jimmy Woodes My Kind Of World och Marvin L. Jenkins Big City som Ernie Andrews sjöng in på en obskyr Cannonball Adderley-platta. – Vi har försökt hitta en bra blandning. Jag tycker det är jätteroligt att sjunga de där gamla klassikerna som är inspelade hur många gånger som helst, till exempel What a Difference a Day Makes som ju finns i en legendarisk version med Dinah Washington som alla har hört någon gång. Jag tycker det är låtar som är värda att lyftas fram, fastän många säkert tycker de är sönderspelade. Du vet, man får inte riktigt spela de där låtarna eftersom de är så förknippade med en viss artist. – Så vi valde ett par sådana klassiker och blandade dem med lite låtar som inte alls är standards utan mer souljazz och beatjazz. Det är dels låtar som jag och min kvintett har spelat under ganska lång tid och dels helt nya låtar för oss. Men även om alla låtarna på plattan är ganska olika så handlar det ju i grund och botten om bluesbaserad jazz.
