damien rice alltför artig? Damien Rice är en av de mest hyllade irländska artisterna någonsin. David Gray framstår som en hackkyckling i jämförelse när man ser recensionerna av Rice debutalbum O. Anders Lundquist träffade Damien i Stockholm inför dennes hyllade konsert på Södra teatern.
et skulle nästan ha kunnat blinka B-A-D I-D-E-A, som i den där TV-reklamen. Damien Rice och jag sitter mittemot varandra i ett rum på Benny Anderssons fashionabla hotell vid Mariatorget. Och trots att jag blivit förvarnad om att Rice för dagen är på ett ganska knepigt humör så inleder jag med att säga att jag hoppas att han kommer att vara lättpratad, eftersom intervjun är försenad (givetvis på grund av hans knepighet) och jag har bråttom hem till barnvakten. Efter min inledande fråga om vad han anser vara sin styrka respektive svaghet som artist blir han tyst och funderar. Och han lägger inte pannan i djupa veck i ett par sekunder. Han är helt tyst i 40 sekunder (ja, jag var tvungen att ta tid efteråt). Under en intervju inför en snurrande bandspelare, då fem sekunder kan kännas som en halv evighet, så är 40 sekunder en extremt lång tid. Syftet med hans tystnad är kanske att jag ska straffas för min rättframhet. Att jag ska bli lite nervös och bringas ur balans. Eller något. Problemet (för Damien) är att jag redan har intervjuat Lou Reed och andra ökända intervjuoffer. Jag tycker därför att han är ganska rolig (om än väl lättroad). Dessutom tycker jag att det faktiskt är hans problem om han vill leka svår. Så jag lutar mig tillbaka och funderar lite på vad jag ska laga för middag. Till slut tröttnar han och öppnar munnen: – Om jag analyserar mig själv som artist, så är jag ingen artist. Hm. Menar han att det är mitt jobb att analysera det han gör, och inte hans? Kanske. Och nu känns det nästan som om jag klarat någon sorts test. För från och med nu är Damien just så lättpratad som jag hoppats. Han har redan hunnit berätta att han inte gillar att göra promotion.
D
Något som alltid låter lite som hyckleri i mina öron, eftersom de flesta artister tenderar att gilla den skivförsäljning som publiciteten ger och borde fatta att de bara sabbar för sig själva om de inte fattar sambandet. Jag förklarar vad jag menar och han nickar. Jag gillar inte att TYCKA OM att göra promotion heller, ler han. – För när jag väl kommer igång så händer det ibland att jag finner det väldigt intressant. Jag hatar egentligen tanken på att tala om det jag sysslar med, men när jag väl gör det så. (skratt). Jag gillar att ta ner mitt ego. Alla andra bygger upp det och någon måste hugga ner det lite. Men jag gillar inte när folk som har något emot mig utan anledning, eller av personliga skäl, gör det. Så jag gör
mitt bästa för att sparka ner högarna av uppskattning som folk tenderar att lägga på mig. För jag fick ingen uppskattning alls när jag gjorde skivan, och det är bara i en sådan situation som jag tror att man ska skapa något som är sant. Så kommer bekännelsen: – Jag var på otroligt dåligt humör tidigare i dag. Riktigt arg. Jag hade just vaknat. Jag luktade illa och hade samma kläder som i går. Jag hade inte insett vilket intervjuschema jag hade framför mig i dag. Och jag hade framför allt inte insett att jag skulle kastas direkt in i det. Men är det inte ditt jobb att styra, eller åtminstone hålla reda på det?
