Blåa ögon, svart musik
hall & oates Daryl Hall och John Oates träffades redan 1966, då de båda studerade på Temple University i hemstaden Philadelphia. Båda var redan insyltade i hemstadens soulscen och började uppträdda ihop redan på 60-talet. Hall var också studiomusiker hos stadens ledande soulproducenter, Gamble & Huff. Daryl Hall & John Oates släppte sitt första album som duo 1972, men Hall & Oates är en så´n där grupp som liksom alltid funnits där. Främst som pionjärer inom vad vi kallar blue eyed soul. De är den tydligaste länken mellan 60-talets Phillysoul och dagens hitmakare, vare sig vi talar creddig urbanR&B eller pojkband. De har fått marginellt mer respekt än Bee Gees, men många av oss är desto gladare att de finns. Text: Anders Lundquist
all & Oates utnämndes nyligen av Billboard Magazine till världens mest framgångsrika duo någonsin. Det faktum att det enligt alltid lika välskrivna Allmusic.com släppts 42 (!) samlingsplattor med dem bekräftar att det nog ligger något i påståendet. The Hall & Oates Collection, släppt av BMG 2001, är för övrigt den mest kompletta samling som getts ut på en enkel-CD. Men det vore fel att enbart se Hall & Oates som lättviktiga hitmakare. De har släppt 16 studioalbum där vissa visserligen saknat hits men i stället varit desto intressantare som helheter. Ibland har de tagit en paus från varandra och gjort soloplattor som ofta varit lika bra som de gemensamma (exempel Halls Robert Fripp-producerade Sacred Songs), men inte fått samma uppbackning av skivbolagen. När Hall & Oates var som mest framgångsrika, kring 1980-83, var kemin som sämst dem emellan. En gammal intervju i tidningen Schlager vittnar om hur Hall närmast trycker ner sin kollega i skorna och avslöjar att de redan då ville bli av med det namn som blivit deras varumärke (för att i stället kalla sig H2O). I dag är de nog glada att det inte hände. Numera är det uppenbart att de bestämt sig för att gilla läget. De har för länge sedan insett att folk vill ha Hall & Oates. Det känns tryggt. De levererar. Och på sistone har deras leveranser varit matigare än på länge. Senaste albumet Do It For Love tar en självklar plats i deras katalog. När jag såg duon och deras tajta kompband på branschmässan MIDEM i Cannes 1997, i samband med utgivningen av albumet Marigold Sky, så var det uppenbart att det var de gamla hitlåtarna som funkade bäst. Några år senare, på Jones Beach Arena i New York, hade de faktiskt fått till det igen. De framförde bland annat titelspåret från senaste albumet Do It For Love och den kändes omedelbart som en låt vars plats var given på nästa hitkollektion.
H
NÄR jag året därpå träffar Hall & Oates är de på snabbvisit i Stockholm. De har tackat ja till att medverka i ett svenskt TV-program (Söndagsöppet) och ge en svensk tidningsintervju, där valet självklart fallit på La Musik. När de får se
10 | la musik 42
tidningen utbrister Daryl Hall: ”Åh, Cheap Trick! Goda vänner till mig, kul att någon skriver om dem. De är överlevare i den här branschen, precis som vi”. Så följer ett långt och förtroligt samtal om hela gruppens karriär. Hall ser lite uppsvullen ut jämfört med sitt förflutna som given omslagspojke men är i betydligt bättre form än när jag träffade honom 1993 i samband med hans underskattade soloskiva Soul Alone. Den betydligt mer kortväxte Oates ser mer opåverkad ut av tidens tand. Utan sin berömda mustasch är denne påtagligt lik Prince. Jag inleder med att fråga om de redan från start anade att de skulle komma att syssla med musik professionellt i hela sina liv. hall: Ja, jag tror att vi både visste det. Vi visste ju självklart inte om vi skulle göra det tillsammans eller exakt hur vi skulle göra det. Men vi var båda skolade musiker, jag kom från en familj av musiker och det kändes aldrig som om jag ens funderade över några alternativ! Visst, jag gjorde ett litet uppror mot mina föräldrar och tog en examen i psykologi. Men de sa åt mig att glömma det där med pluggande och gå tillbaka till musiken! (skratt) oates: Jag har aldrig haft något annat jobb än musiken, inte ens som barn, och jag ifrågasatte det aldrig heller. Har ni någon uppfattning om var ni hade hamnat om musiken inte kommit in i era liv? hall: Det skulle innebära att musik inte existerade och då vore världen en förskräcklig plats! Visst har jag andra intressen, men inget som jag skulle välja som yrke. Jag såg ert gig på Jones Beach i New York sommaren 2002. Och jag hade förmodligen blivit imponerad av en sådan hitparad och det faktum att ni hållit i över 30 år, även om jag inte ens hade gillat musiken. hall: Det är inte lätt. Listan på artister som har överlevt med hyfsat regelbunden framgång är ganska kort. Man kan alltid överleva, men att faktiskt utvecklas och hålla en viss nivå kräver förutom musiken, en envetenhet, timing och förmåga att fatta rätt beslut när det verkligen gäller.
