Stockh punkarna Stockholm sommaren 1978. I gångtunneln nedanför Gallerian åker den första generationen skejtare slalom mellan de uppställda konerna. Från en bandspelare hörs Magnum Bonums Skateboard, sommarens stora svennehit, eller någon lika avskyvärd disco. Skejtarna har vida jeans, seglarskor och långa snedluggar. Vi hatar dem innerligt. Text Jan Ekholm Foto Micke Borg
i är punkarna som hänger inne i Gallerian. Till allmänhetens förskräckelse sitter, ligger eller går vi runt i köpcentret om dagarna och väntar på att något ska hända. En konsert. En fest. Alltid dyker det upp något. Gallerians vakter kör ut oss med jämna mellanrum. Efter ett varv runt kvarteret är vi tillbaka igen. Ibland, sent på eftermiddagarna och i synnerhet på fredagar, är det inte sällan kaos. Vi är säkert långt över hundra som högljutt tar över alla bänkar, förväntansfulla och uppspelta inför kvällens händelser. På helgerna invaderas Gallerian av lantispunkare och – ännu värre – de så kallade lördagspunkarna. Alltså de ynkryggar som på vardagarna vill märkas så lite som möjligt, men lagom till helgen häller sockerdricka i håret och byter om till läderjacka, trasiga jeans och Sex Pistols-tshirt. De får inget annat än förakt av oss. Emellanåt går hatet lite för långt och de stackarna blir rånade på sina nyköpta nitbälten.
V
VARFÖR Gallerian? Man måste komma ihåg att Stockholm 1978 är en helt annan stad än Stockholm 2003. Det finns helt enkelt ingen annanstans att hänga. Cafe latte-kulturen är långt ifrån uppfunnen. Södermalm är ännu så
10 | la musik 36
länge en stadsdel för fyllon och de avslappnade, ”alternativa” ställena lyser med sin frånvaro. Och även om de funnits, hade vi förmodligen varit för panka och sett för konstiga ut för att bli insläppta. I bästa fall kommer vi in på Clock bredvid Gallerian ifall någon av oss har pengar till en hamburgare. Inne i Gallerian finns bara fiskrestaurangen Glada Laxen (stort punkförbud där!) och pirogbaren nere i tunnelbaneplanet (små punksällskap ok, men pirogerna är oätbara). MICKE och jag finns alltid där. Vi är småglinen med våra 13 respektive 14 år. Men vi är accepterade. Ett år tidigare, den legendariska sommaren 1977 då Clash, Stranglers och Sex Pistols spelade i Sverige och framförallt de två sistnämnda rent fysiskt fick lära sig vad ”Swedish raggare” var för något, startade vi punktidningen RIP. Vi hängde utanför Sex Pistols hotell i flera dagar och var omåttligt stolta när vi fick bandet att skriva personliga hälsningar till våra läsare. Johnny Rotten skrev en lång text om hur ambitiösa vi var och att alla måste stödja vår tidning. Sid Vicious var något mer kortfattad: ”Dear readers, I hate this fucking country. Love from Sid”.
