WA N L I G H T
et är egentligen konstigt att man idag reagerar på att ett popband har riktigt bra texter. Texter där ord och meningar snuddar vid poesins gränser och som vågar finna alternativa vägar att uttrycka relationer och händelser istället för att ytterligare nöta bort ett lager på en fras som ”I love her”. Det låter enkelt och sjävklart men det faktum att en poplåts viktigaste element ofta försummas eller misshandlas går inte att förneka. Wan Light är ett undantag och ett mycket fascinerande sådant när de gräver sig djupt in i lyrikens väv. Här förklaras känslor med ohämmade föreskrifter och ofta bara med ett ord eller komplexfria meningar som lyssnaren själv får tyda och interpretera. Jag själv har alltid varit mycket fascinerad av konstnärer som kan konsten att hantera ord. Särskilt de fåtal som med en enda mening och på tre ljuva sekunder kan punktera vilket fåfängt popbands ”smarta” livsåskådningstexter (läs folköl och hångel) som helst. Listan på ”oneliners” som Wan Light författat på debutalbumet Let’s Wake Up Somehwere Else är sällsynta - inte bara i Sverige. En av mina enkla favoritrader lyder kort: ”After glory comes the pain”. En komplex bearbetning på klassiska ”After rain comes always sun” (som också använts i svart ironiskt syfte av Fireside med adjektiven på ombytta platser) som i sitt nya uttal är fullständigt lysande. Textraden är inledningen på en av Wan Lights många lyriska höjdpunkter och ett briljant anthem kring den återkommande gestalten Sarah Freeman. Låten heter In The Heart Of Sarah Freeman.
D
After glory comes the pain well you tried too hard and the sky, oh shifting colors, lights there is just no way, no you will return back there again In the heart of Sarah Freeman stands a man with his open arms in the heart of Sarah Freeman the world goes down so soft and round
Jag berättar att inför researcharbetet var det enda jag fann på Sarah Freeman en sjuårig amerikansk skådespelerska. Sångaren Krister skrattar. – Det har jag faktiskt också gjort, för att vara på den säkra sidan att det inte var en offentlig person. Så Sarah är mer en symbolisk person för Wan Light? – Det kan man säga. Sarah Freeman bär ett tragiskt öde, säger Magnus som är Wan Lights andra del och fortsätter: – Hon bär den typen av historia som alla människor har inom sig. Att man missat någonting och att man valt fel i vissa situationer. NÄR jag några veckor innan intervjun ser Wan Light spela på Bonden i Stockholm överträffar de mina förväntningar - för att använda milda ord. Let’s Wake Up Somehwere Else är - trots sin nakenhet - till stor del ett teatraliskt elektroniskt album.
34 | la musik
wan light - i hjärtat av Sarah Freeman 2003 kan vara ett av de bästa svenska åren för debutanter på mycket länge. Wan Light tillhör de som skiner allra klarast. I deras värld är konstformen att skriva texter och skapa musik precis lika viktiga. Text Erik Dahlström Foto Michael Lokner
Beats och piano försonas med akustiska gitarrer och målar i symbios upp fantastiska scenarion. På scen låter Magnus och Krister musiken, tvärtemot, tala akustiskt. Krister står energiskt upp och sjunger medan han bankar på ett nedtrimmat trumset; Magnus sitter ner - spelandes endera gitarr eller piano. Det är också allt. Försvarslös går musiken går rakt in och likt en trollformel befinner sig publiken - utan förvarning - i hjärtat av Sarah Freeman. Hade ni en bestämd vision om hur ljudbilden skulle vara när ni började spela in? krister: Nej, men vi ville inte spela som ett vanligt rockband, vilket vi alltid gjort förut. Vi testade lite med live-trummor men ljudbilden föll på plats när vi höll på att jobba med vår producent Björn. Vi kände att det vi ville göra var det här avslagna med piano och spännade kollage. Det är
jävligt skönt att inte vara låst vid att det måste vara en elgitarr eller elbas. magnus: Det är ju ganska roligt när man tänker på att vi både har spelat bas och trummor tidigare men att det på skivan faktiskt knappt finns någon riktigt bas eller riktiga trummor med. Det är så skönt att slippa alla de här gamla instrumenten som man hållit på med så himla länge och som jag är uppriktigt trött på. Vi valde att göra något helt annat. Jag hade ju till exempel inte spelat så mycket piano innan och Krister hade ju knappt sjungit innan. Så skönt att bara ge sig ut på något nytt som man kanske egentligen inte behärskar, och ur det föds det så mycket roligare ideer. krister: Jag tycker också att det hör till saken att som basist och trummis är man ofta låst. Man har alltid svårt att påtvinga sångaren och man känner sig frustrerad när sångaren inte kommer på någon
