Regissören Adrian Maben om I dagarna slÀpps Pink Floyd Live at Pompeji pÄ DVD, i en sÄ kallad DirectorŽs Cut. Nedan berÀttar regissören Adrian Maben om de ursprungliga inspelningarna och arbetet med den nya versionen.
pinkliveïŹatoyd pompeji
ĂVERSĂTTNING ANDERS LUNDQUIST
Varför litade man inte pÄ pressen?
â Pink Floyd gav inte intervjuer under 70-talet och mycket fĂ„ TV-framtrĂ€danden gjordes. Vid ett tillfĂ€lle berĂ€ttade Roger Waters för mig att gruppen under sitt turnerande i USA anlitade en person med den specifika uppgiften att tacka nej till alla förfrĂ„gningar om intervjuer och pratshower. De behövde inte media. Press och TV var misstĂ€nkta och del av en vuxenvĂ€rld som ignorerades eller föraktades. Ju mer de vĂ€grade att ge intervjuer desto mer försökte givetvis pressen komma dem nĂ€ra. Detta var bandets Pol Pot-kvalitet: förbli osedda, mystiska och inte lĂ„ta nĂ„gon veta vilka vi Ă€r. VĂ„ra privatliv och vĂ„ra familjer Ă€r ingen annans angelĂ€genhet. Denna idĂ© om att inte förekomma i media strĂ€ckte sig Ă€nda till publicitet för deras konserter. SĂ„ vitt jag kan komma ihĂ„g var det fĂ„ affischer eller tidningsannonser för deras konserter. Ryktesspridningen var tillrĂ€cklig. Till och med innan Dark Side Of The Moon kunde ett stĂ€lle som Earls Court fyllas med ett dygns varsel om ryktet spreds att Pink Floyd skulle spela dĂ€r. En av följderna av bandets misstro mot pressen var att de individuella medlemmarna kunde gĂ„ nerför gatan utan att bli igenkĂ€nda. Jag tror att den anonymiteten var nĂ„got som tilltalade dem förutsatt att konserterna alltid drog mycket folk. Ă andra hand, om man lyckades fĂ„ tilltrĂ€de till bandet kunde de vara bĂ„de vĂ€ldigt tillbakalutade OCH sarkastiska. Exempelvis i den svartvita intervju i Pompeji-filmen dĂ€r alla fyra vĂ€grar att gĂ„ intervjuaren till mötes. Ăr ni nöjda med filmandet? Vad menar du med ânöjdaâ? AlltsĂ„, tycker ni att det Ă€r intressant? LĂ„ng paus. Vad menar du med âintressantâ? Roger Waters var möjligen den av de fyra som kunde fĂ„ en att kĂ€nna sig mest obekvĂ€m. Deras roadie, Peter Watts, pĂ„pekade att Syd Barrett var tusen gĂ„nger vĂ€rre. Hur blev Mademoiselle Nobs gjord? â Under inspelningsdagarna i Paris, som Ă€gde rum vĂ„ren 1972 för att fylla en del luckor som lĂ€mnats under inspelningarna vid Pompeji, bestĂ€mde gruppen att de ville göra en bit med en ylande hund. Kunde jag finna en kĂ€nslig hund, helst en Afghan, som kunde yla till ett munspel? Jag hade ingen uppfattning om sjungande hundar men jag mindes Madonna Bouglione, cirkusdirektören Joseph Bougliones 30-Ă„riga dotter eller brorsdotter, som var kĂ€nd för att vandra omkring pĂ„ Paris gator med en hund som hette Nobs. Kunde hunden klara detta? Madonna kom till Studios de Boulogne i Paris utkant, med en nervös och mager Nobs i
10 | | lalamusik 100 musik
koppel. David spelade munspel, Roger akustisk gitarr och Rick sĂ„g till att hunden stannade pĂ„ bordet medan han höll mikrofonen i rĂ€tt riktning. Det visade sig att Nobs sjöng nĂ„gorlunda rent. Vid filmens premiĂ€r hade hon blivit en stjĂ€rna Men varför Pompeji och inte Croydon? â Den ursprungliga idĂ©n 1971 var att göra en film och anvĂ€nda moderna eller samtida mĂ„lningar av Chirico, Delvaux, Magritte eller Christo i nĂ„gon sorts surrealistisk dekor. Jag trodde i min naivitet att det skulle vara möjligt att kombinera god konst med Pink Floyds musik. Vid ett första möte med bandets manager Steven OÂŽRourke och David Gilmour tog jag försiktigt fram nĂ„gra böcker och nĂ„gra foton av mĂ„lningar. De var mycket artiga och fullstĂ€ndigt skeptiska. Vi kom överens om att diskutera Ă€mnet vid ett senare tillfĂ€lle. Med andra ord: âglöm hela idĂ©nâ. Tidigt samma sommar Ă„kte jag pĂ„ semester till Italien. Jag hade en fransk flickvĂ€n och ville ta henne till Rom, dĂ€r jag hade studerat filmteknik vid Centro Sperimentale di Cinematographia. Vi Ă„kte vidare söderut till Neapel och Pompeji. Vi betalade entrĂ©n till den antika staden och gick omkring under den heta eftermiddagssolen. Forum, Jupiters Tempel... Tidigt pĂ„ kvĂ€llen upptĂ€ckte jag att jag förlorat mitt pass nĂ„gonstans bland ruinerna, möjligen i amfiteatern dĂ€r vi hade suttit och Ă€tit en smörgĂ„s. Jag skyndade tillbaka till jĂ€rngrinden, som vid den tiden var en av Pampejis entrĂ©er och försökte förklara för vakten vad som hĂ€nt. Till min förvĂ„ning blev jag inslĂ€ppt och jag Ă„tervĂ€nde ensam till amfiteatern vars vĂ€ggar och sĂ€ten var gjorda av sten. Det var mĂ€rkligt. En stor, tom amfiteater med nĂ„gra ekande insektsljud och det försvinnande ljuset som innebar att du knappast kunde se den motsatta sidan av denna jĂ€ttelika struktur som byggts för över 2000 Ă„r sedan. Jag förstod instinktivt att detta var den rĂ€tta platsen för filmen. Det var ett mĂ„ste. Det fanns ytterligare ett skĂ€l. Ă tskilliga konsertfilmer eller reportage om musiker hade redan kommit ut. Bob Dylans, rĂ„a, svartvita EnglandsturnĂ© i DonÂŽt Look Back, magnifikt filmad av D.A. Pennebaker. The Rolling Stones Gimme Shelter. Richard Lesters Beatlesfilmer. Och framför allt Woodstock. Dessa musikfilmer förlitade sig alltid mycket pĂ„ förhĂ„llandet mellan bandet och dess publik. Det verkade obligatoriskt med en stor publik, och att bandet framstod som mycket framgĂ„ngsrikt. Vad var det för mening med att göra en liknande konsertfilm med Floyd? Skulle det inte vara bĂ€ttre
att hitta en annorlunda idé i stÀllet för att göra Ànnu en kliché, Ànnu en dokumentÀr med fans och en jublande publik?
â Att filma musik borde betyda mer Ă€n att bara filma en konsert. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt föll allt pĂ„ plats den kvĂ€llen i den antika staden. Filma den tomma amfiteatern, Ă„teruppvĂ€cka Pompejis ande med ljud och fĂ€rg, förestĂ€lla sig att spöken frĂ„n det förflutna pĂ„ nĂ„got sĂ€tt kunde Ă„tervĂ€nda. Jag hittade aldrig mitt pass. Senare lĂ€ste jag Gradiva av W. Jensen (och Freuds analys av hans berĂ€ttelse), dĂ€r en tysk arkeolog gĂ„r omkring i Pompeji mitt pĂ„ dagen och skymtar (eller fĂ„r för sig att han skymtar) en ung kvinna med samma sorts klĂ€der som man bar för 2000 Ă„r sedan. Ăr detta en sorts hallucination? Har han blivit galen eller existerar hon verkligen? Bokens kusliga och gripande stĂ€mning var exakt den sorts kĂ€nsla jag ville ha som grund för filmen. Gradiva, intrycket av hon faktiskt kunde vara dĂ€r runt hörnet, sĂ„ att sĂ€ga. Croydon kĂ€ndes liksom inte lika lockande. Uppstod nĂ„gra byrĂ„kratiska problem? â Neapels Soprintendenza, den officiella styrelse som har kontrollen över Pompeji, var givetvis misstĂ€nksam mot idĂ©n att lĂ„ta ett rockband spela i amfiteatern. Efter en del letande hade jag turen att finna professor Carputti pĂ„ Neapels universitet som hade goda kontakter med styrelsen och som Ă€ven var Pink Floyd-fan. Efter en brevvĂ€xling och betalningen av intrĂ€det (ganska dyrt Ă€ven pĂ„ den tiden) var problemet löst och vi fick tillstĂ„nd att filma innanför teaterns vĂ€ggar under en sexdagarsperiod. Hur valde ni lĂ„tmaterialet? â Echoes 1 och 2 kom med för att albumet Meddle just skulle ges ut. De övriga lĂ„tarna valdes av bandet. Jag bad försiktigt att fĂ„ inkludera Saucerful Of Secrets eftersom jag trodde att Rogers spektakulĂ€ra slag pĂ„ gonggongen och Davids kontrollerade tortyr av gitarren skulle se fantastiska ut i amfiteatern. NĂ„gra anekdoter kring filmandet? â Efter att de mer eller mindre tackat ja till att göra filmen i Pompeji insisterade Floyd pĂ„ en teknisk punkt. INGEN playback. Ljudet MĂ STE spelas in live pĂ„ 16-kanalsband. Det visade sig att ljudkvalitĂ©n var fantastisk, som om stenvĂ€ggarna i amfiteatern var bĂ€ttre Ă€n en inspelningsstudio. Det tog oss tre dagar att fĂ„ elektriciteten att fungera i teatern. Jag höll pĂ„ att bli galen i mina försök att fĂ„ problemen lösta medan Floyd flöt omkring och gjorde inget eftersom det inte fanns nĂ„got att göra.
