vakning, så betonar verksamhetsledaren också Pensionärsförbundens intresseorganisation pio (finska: eetu), den år 2006 grundade paraplyorganisationen för sex riksorganisationer med totalt 300 000 medlemmar. Målet är att pio ska få status som remissorgan i pensions- och socialpolitiska frågor, d.v.s. pio gör framför allt gemensamma aktioner hos riksdag och regering samt olika kommunala organ. Därtill försöker spf:s egen intressebevakning beakta förändringar i pensionärernas omvärld, såsom digital-tv, Internet och gsm. Förbundet förhandlar ständigt om olika medlemsförmåner, så att dessa i dagsläget bl.a. omfattar billigare elektronik i vissa elektronikaffärer samt billigare bensin på bensinstationer runtom i landet. Även Eira sjukhus, Svenska teatern och Nationaloperan beviljar medlemsförmåner (år 2006). För den enskilda medlemmen bedömer spf ändå att det andra benet, det s.k. trivselbenet, utgör den viktigaste medlemsförmånen. Trivselbenet består i praktiken av de sociala nätverk som pensionärsföreningarna bildar. Enligt verksamhetsledaren skapar nämligen medlemsmötena också en social kontroll, d.v.s. ifall en flitig mötesdeltagare plötsligt saknas, så kollar någon att allt är OK.
Organisationsutveckling En enhetlig organisationsstruktur? Det rör på sig inom Svenska pensionärsförbundet, bl.a. så att spf under de senaste åren snarare gått in för att förstärka än försvaga sin regionala nivå. Om detta vittnar t.ex. nyanställningarna av ombudsmän (Nyland 2005, Åboland 2007). Faktum är ändå att förbundet fortsättningsvis saknar en enhetlig distriktsorganisation. Synpunkter att beakta är då inledningsvis att de österbottniska pensionärsföreningarna förefaller nöjda med såväl distriktet som med spf. En eventuell försvagning av spf:s regionnivå skulle följaktligen närmast drabba Österbotten, där t.ex. ombudsmannen för just denna region bedömer att distriktet upplevs som viktigare än förbundets centralnivå och det således nog vore förbundet som blev den stora förloraren ifall regionnivån försvagades i Österbotten. Diskussioner om nyttan av ett enhetligt nyländskt distrikt pågår som bäst, men frågan om att grunda ett sådant är enligt den nyländske ombudsmannen i motvind. Särskilt bedömer han att pensionärsföreningarna i västra Nyland motsätter sig organiserad distriktsverksamhet. Föreningarna har särskilt undanbett sig mer byråkrati, och inte ens en nyländsk regionnivå som i praktiken närmast utgjorde ett samarbetsorgan föreningarna emellan vinner nämnvärt understöd. För närvarande
–
71 –
