Synpunkter från fältet

Bättre intressebevakning med hjälp av ny tvåspråkig takorganisation? Tillkomsten av den tvåspråkiga paraplyorganisationen pio bedömer Svenska pensionärsförbundet att förbättrat förbundets möjligheter till intressebevakning och väl motsvarar förbundets profil som ”tredje sektorns viktigaste organ för påverkan i äldrefrågor på svenska i Finland”. pio grundades i juni 2006 av Eläkeliitto, Eläkeläiset, Eläkkeensaajien keskusliitto, Kansallinen senioriliitto, Kristillinen eläkeliitto och Svenska pensionärsförbundet. Organisationen sysslar i första hand med just intressebevakning.

Vad skulle då hända ifall det finlandssvenska centralförbundet spf helt upphörde med sin verksamhet? Inom spf bedömer man det som osannolikt att de svenskspråkiga pensionärsföreningarna skulle ansluta sig till finska (eller bilda tvåspråkiga) distrikt, svenskan är mycket stark på lokalnivån, trots att spf:s centralnivå samarbetar med sina finska motsvarigheter. Verksamhetsledaren tror ändå inte att det skulle uppstå något ersättande finlandssvenskt centralförbund – snarare skulle det kanske bildas regionala förbund på en del håll. En sådan splittring skulle sannolikt inverka negativt på särskilt den finlandssvenska intressebevakningen.

Synpunkter på förbundets organisationsstruktur Vad gäller Svenska pensionärsförbundets organisationsstruktur förefaller svenskspråkiga pensionärsdistrikt åtnjuta starkt understöd bland de föreningsaktiva, eventuellt med undantag av sådana orter där den organisation man oftast samarbetar med är den egna lokala pensionärsföreningens finskspråkiga motsvarighet.

I Österbotten, där det finns en etablerad distriksorganisation sedan årtionden tillbaka, förefaller föreningarna förhållandevis nöjda med såväl distrikt som förbund. I Åboland däremot bedömer den nytillträdda ombudsmannen att de lokala föreningarna där är något missnöjda med den service de hittills fått från spf och kanske anser att spf synts dåligt till i Åboland. Framöver önskas mer valuta för föreningarnas medlemsavgifter till förbundsnivån. Denna bedömning verkar riktig mot bakgrund att det också är främst här som föreningarna uttalar försiktig kritik mot den andel av medlemsavgiften (7 euro per medlem) som alltid tillfaller förbundsnivån.

Förbundets verksamhetsledare bedömer i sin tur att det krävs mycket diploma-

ti för att uppnå ett fungerande samarbete i Åboland. Den åboländska ombudsmannen konstaterar att förväntningarna är stora – men det är naturligtvis för tidigt att uttala sig om hur det hela kommer att fungera i praktiken. Hon betonar i alla fall betydelsen av fältarbete och lokalkännedom. Starka regioner, gärna med anställd personal, motiverar hon bl.a. med egen erfarenhet av andra organisationer. Av erfarenhet vet hon nämligen att man i Helsingfors inte alltid kan se den problematik och den vardag man lever med på lokal nivå. Lokalt framför man ändå också vissa farhågor om att en ombudsman inte nödvändigtvis löser alla problem: ”hon eller han blir involverad i förbundets interna möten och får inte tid över för konkreta uppgifter tillsammans med föreningarna”.

Synpunkter på service och relationerna förening-förbund Ifråga om relationen mellan lokal och central nivå betonar Svenska pensionärsförbundets verksamhetsledare i första hand att förbundet gärna skulle nå även ”de vanliga medlemmarna” men att detta i praktiken visat sig besvärligt. Från fältet har spf ändå bl.a. nåtts av önskemål om att förbundet borde föra också de fattigare pensionärernas talan.

Då organisationsföreträdare på föreningsnivån blir tillfrågade om saken är det också just denna del av intressebevakningen som de flesta anser att kunde förbättras. Å andra sidan bedömer också en del föreningar att deras medlemskår sannolikt drar mest nytta av spf ifråga om skattefrågor och index, så inte heller denna aspekt får glömmas bort. Andra saker spf kunde göra för att stöda sina medlemsföreningar vore enligt organisationsföreträdare på lokalnivå bl.a. att ingå avtal med någon god föreläsare, t.ex. någon expert på demenssjukdomar eller generations- och arvsfrågor, så att enskilda pensionärsföreningar sedan kunde anlita denna eller dessa föreläsare med subventionerat arvode. Ifråga om förbundets projektverksamhet framförs i sin tur önskemål om att pensionärsförbundet t.ex. kunde satsa mer på motion och idrott (vanliga motionsformer bland pensionärsföreningarna är bowling, simning, boule m.fl.), datakunskap och användarutbildning, flera resor samt socialt umgänge i regionerna, såsom fester med dans.

Informationsgången bedöms allmänt som god, med betoning på skriftlig information. Ifråga om förbundets konkreta medlemsförmåner förefaller medlemstidningen God tid vara den absolut populäraste. En del föreningar publicerar därtill egna tidningar, bl.a. Mariehamns pensionärsförening och Åbo svenska pensionärer. Pensionärsförbundets avtal med t.ex. bensinstationer, elektronikaffärer och Eira

sjukhus förefaller få föreningar känna till och de bedöms på fältet som ganska irrelevanta för den egna föreningens medlemskår. Mer nytta skulle pensionärerna ha av t.ex. avtal med dagligvaruhandeln ute i regionerna. Vad gäller spf:s roll som intressebevakare, samt som idékälla och ”inspiration för den egna föreningens verksamhet”, så förefaller i alla fall också förhållandevis perifert belägna pensionärsföreningar uppskatta sitt finlandssvenska centralförbund.