Organisationsutveckling

vakning, så betonar verksamhetsledaren också Pensionärsförbundens intresseorganisation pio (finska: eetu), den år 2006 grundade paraplyorganisationen för sex riksorganisationer med totalt 300 000 medlemmar. Målet är att pio ska få status som remissorgan i pensions- och socialpolitiska frågor, d.v.s. pio gör framför allt gemensamma aktioner hos riksdag och regering samt olika kommunala organ. Därtill försöker spf:s egen intressebevakning beakta förändringar i pensionärernas omvärld, såsom digital-tv, Internet och gsm. Förbundet förhandlar ständigt om olika medlemsförmåner, så att dessa i dagsläget bl.a. omfattar billigare elektronik i vissa elektronikaffärer samt billigare bensin på bensinstationer runtom i landet. Även Eira sjukhus, Svenska teatern och Nationaloperan beviljar medlemsförmåner (år 2006). För den enskilda medlemmen bedömer spf ändå att det andra benet, det s.k. trivselbenet, utgör den viktigaste medlemsförmånen. Trivselbenet består i praktiken av de sociala nätverk som pensionärsföreningarna bildar. Enligt verksamhetsledaren skapar nämligen medlemsmötena också en social kontroll, d.v.s. ifall en flitig mötesdeltagare plötsligt saknas, så kollar någon att allt är OK.

En enhetlig organisationsstruktur? Det rör på sig inom Svenska pensionärsförbundet, bl.a. så att spf under de senaste åren snarare gått in för att förstärka än försvaga sin regionala nivå. Om detta vittnar t.ex. nyanställningarna av ombudsmän (Nyland 2005, Åboland 2007). Faktum är ändå att förbundet fortsättningsvis saknar en enhetlig distriktsorganisation. Synpunkter att beakta är då inledningsvis att de österbottniska pensionärsföreningarna förefaller nöjda med såväl distriktet som med spf. En eventuell försvagning av spf:s regionnivå skulle följaktligen närmast drabba Österbotten, där t.ex. ombudsmannen för just denna region bedömer att distriktet upplevs som viktigare än förbundets centralnivå och det således nog vore förbundet som blev den stora förloraren ifall regionnivån försvagades i Österbotten.

Diskussioner om nyttan av ett enhetligt nyländskt distrikt pågår som bäst, men frågan om att grunda ett sådant är enligt den nyländske ombudsmannen i motvind. Särskilt bedömer han att pensionärsföreningarna i västra Nyland motsätter sig organiserad distriktsverksamhet. Föreningarna har särskilt undanbett sig mer byråkrati, och inte ens en nyländsk regionnivå som i praktiken närmast utgjorde ett samarbetsorgan föreningarna emellan vinner nämnvärt understöd. För närvarande

är Nyland istället indelat i fyra regionala samarbetskommittéer: Öst-Sam i östra Nyland, sams i Helsingfors, Överens i Mellannyland och Västsam i västra Nyland. Två av dessa, sams och Öst-Sam, har organiserad verksamhet i likhet med det österbottniska distriktet, medan Västsam och Överens i allmänhet sammankommer en gång om året. Som sammankallare fungerar då värdföreningen för mötet, och detta värdskap cirkulerar pensionärsföreningarna emellan.

Även Åboland saknade länge en egentlig distriktsorganisation, men enligt förbundets verksamhetsledare ska verksamhetsområdet numera räknas som ett distrikt p.g.a. den begynnande distriktsverksamheten i regionen. De åboländska föreningarna sammankommer t.ex. minst en gång om året till gemensam rådplägning, för att gå igenom föreningarnas verksamhet och idéer. Stöd får den nytillträdda ombudsmannen därtill av en likaså nytillsatt, med en distriktsstyrelse jämförbar s.k. styrgrupp för Åboland.

Verksamhetsområdet övriga Finland förefaller alltjämt söka sin plats i förbundets organisationsstruktur. Ombudsman för detta verksamhetsområde är den nytillträdda åboländska ombudsmannen, som alltså ansvarar för att stöda verksamheten, förutom i Åboland och på Åland, också i Björneborg och Tammerfors. Ibland händer det också att svenskspråkiga på andra finskdominerade orter kontaktar spf för att höra sig för om möjligheten att bli medlem. spf förhandlar då först med denna person om att bli medlem i en av förbundets befintliga föreningar, varpå han eller hon också får förbundets medlemstidning God tid. Om det är så att medlemskap i en förening som geografiskt är belägen långt ifrån medlemmen samt förbundets tidning inte räcker för medlemmen ifråga, brukar spf föreslå att han eller hon samlar ihop några likasinnade och grundar en ny pensionärsförening inom Svenska pensionärsförbundet. Förbundet hjälper gärna till efter bästa förmåga. Om medlemmen inte kan grunda en ny förening men ändå vill vara delaktig av en social helhet, brukar spf hänvisa honom eller henne att vända sig till en finskspråkig förening på orten och tillika något av spf:s systerförbund inom Pensionärsförbundens intresseorganisation pio (eetu), d.v.s. Eläkeliitto, Eläkeläiset, Eläkkeensaajien keskusliitto, Kansallinen senioriliitto eller Kristillinen senioriliitto.

Särskilt förbundets regionala ombudsmän betonar alltså att man inom spf för närvarande diskuterar förbundets organisationsstruktur, och anställningen av en ombudsman för Åboland och övriga Finland kan kanske tolkas som ett tecken på att förbundet gått in för att stärka, inte försvaga, regionnivån. Så betonar också särskilt ombudsmannen i Åboland att en tjänsteman på regionnivå är viktig för att

centralstyrelserna ska få kontaktyta till sina medlemmar. Vikten av att ha en anställd med uppgift att informera styrelsen om aktuella frågor och behov samt att snappa upp vad som är på gång ska inte underskattas; förbundet kan inte lägga detta ansvar på endast förtroendevalda.

För att ytterligare kartlägga fältets önskemål och behov, så försöker förbundet göra genomgångar av föreningarna, men faktum är att det också då sällan är ”den vanliga medlemmen” som förbundets representanter kommer i kontakt med. Gärna skulle spf också stötta enskilda föreningar mer, t.ex. med fler utrymmen för social samvaro.

Lyckad medlemsvärvning – nu växer föreningarna ur kläderna En annan aktuell utmaning har uppstått till följd av att pensionärsföreningarnas medlemsvärvning lyckats mycket väl på sistone. Under 2006 genomförde förbundet en intern medlemsvärvningstävling för både föreningar och privatpersoner, och en arbetsgrupp tillsattes med uppdraget att planera ett särskilt medlemsvärvningsprogram. Medlemsvärvningskampanjen gav resultat: år 2006 anslöt sig 1 802 personer till spf.

I november 2007 lyfter ändå förbundsordförande Samuel Lindgréns ledare för spf:s medlemstidning God tid (nr 8/2007) upp medaljens baksida: att medlemsrekryteringen lyckats till den grad att många föreningar nu saknar tillräckliga samlingsutrymmen. Det är förstås ingen mening med medlemsvärvningskampanjer ifall man på lokalnivån samtidigt är tvungen att avvisa intresserade på grund av att det inte finns lokaliteter att samlas i. Problemet är varken nytt eller unikt men bedöms denna gång vara allvarligare än på länge. Situationen varierar ändå föreningar samt regioner emellan.

Förbundsordförande påpekar också att ifall det inte finns tillräckliga lokaliteter, kan en lösning vara bildandet av nya föreningar eller en uppdelning av medlemmarna i olika grupper, antingen enligt eget val eller enligt bostadsadress, ålder, intressen eller kanske kön. Han menar också att inget hindrar att en pensionär är medlem i fler än en pensionärsförening, med motiveringen ”Så länge medlemsavgiften är så låg som för närvarande ställer knappast ekonomin något hinder för dubbelt medlemskap”. I så fall kunde det kanske ändå vara aktuellt att se över penningströmmarna inom förbundet, så att en sådan pensionär inte åläggs att betala dubbel avgift till spf:s förbundsnivå.