Synpunkter från fältet

tilltagande urbaniseringen; att allt fler bor i tätorter innebär att det blir allt besvärligare att utveckla musiklivet i bygderna. fssmf vill ogärna ha någon statisk organisation men anser att särskilt de s.k. bygdekörerna uppfattas representera något bestående. På sikt utgår fssmf också ifrån att förbundet samlar i genomsnitt allt äldre personer. Det utgör en utmaning i sig.

Tvåspråkigheten i sig upplevs ändå inte som ett hot. Särskilt i Nyland har fssmf också tvåspråkiga medlemsensembler och man förhandlar också med Akademiska Orkestern vid Åbo Akademi, vars medlemskår till ca 70 procent består av finskspråkiga. En samgång med den finska motsvarigheten SULASOL är ändå inte aktuell, särskilt som det i distrikt uppdelade SULASOL upplevs tampas med utmaningar snarlika fssmf:s.

”Vårt lokalförbund försöker hålla en bra kontakt till sina medlemsgrupper genom att styrelsen består av medlemmar från de flesta grupperna. Styrelsen är stor men det gagnar verksamheten i slutändan. Enda kritiken som förekommit är att vissa regioner sover en törnrosasömn och varken hörs eller märks.” (Lokalförbund, Österbotten) ”Av fssmf har lokalförbundet inte stor nytta. Förr kunde fssmf stöda lokalförbunden bl.a. ekonomiskt, numera koncentrerar man sig, frånsett några kurser, på att suga pengar ur lokalförbunden. I den mån fssmf intresserar sig för regionerna är det i första hand Österbotten som kommer i fråga.” (Lokalförbund, södra Finland) ”Jag tycker debatten om medlemsavgifterna har minskat nu.” (Annat lokalförbund, södra Finland)

Aktuella utmaningar och utvecklingsbehov Vasabygdens sång- och musikförbund påpekar inledningsvis att de unga behöver annat än fssmf:s sångfester, trots att också sångfesterna är ständigt populära. Detta behov har dock påtalats, så nu planerar fssmf enligt uppgift olika projekt för att förbundets verksamhet ska attrahera även yngre medlemmar. Exempelvis Ålands sång- och musikförbund är inne på samma linje, d.v.s. på Åland planerar man t.ex. en åländsk motsvarighet till dunk och man önskar särskilt satsa på lokala dirigentutbildningar samt fortbildning för lärare. Samarbetet med skolorna ses

som viktigt, och förbundet jobbar dels för skolkörer i alla skolor, dels för att de åländska körerna också ska ha barn- och ungdomskörer. Någon sammanslagning av Ålands sång- och musikförbund har man inte diskuterat, men man samarbetar gärna, t.ex. med Åbolands sång- och musikförbund, ett annat lokalförbund med betoning på projekt samt barn och unga. Ett gemensamt projekt dessa två lokalförbund emellan var ett musikalprojekt för ungdomar. För Åbolands del omfattar projektverksamheten i övrigt allt ifrån gospel till årliga barnmusikläger i syfte att främja musikintresset bland barn och unga – man oroar sig nämligen inte minst för nedskärningar i skolornas konstundervisning. Men trots alla satsningar på barn och unga kvarstår faktum: det är svårt att få unga intresserade av det lokala musikförbundet. Våren 2008 planerar följaktligen Åbolands sång- och musikförbund en paneldebatt kring temat.

Andra lokala sång- och musikförbund bedömer att aktuella utmaningar främst berör ett annat slag av medlemsrekrytering, t.ex. bristen på män i de blandade körerna, eller den stigande medelåldern inom körerna, ”inom en snar framtid blir läget katastrofalt om ingenting sker”. Å andra sidan är det även ute på fältet bekant att vissa lokalförbund närmast ”sover en törnrosasömn och varken hörs eller märks”. Trots att lokalförbunden på flera håll bedöms spela en viss roll för samhörigheten inom området, så framför styrelseaktiva inom dessa lokalförbund att fssmf:s organisation är ”omständlig och kostnadskrävande”. Motiveringen här är att ju fler förvaltningsnivåer förbundet har, desto mer fjärran förefaller förbundet från den enskilda musikanten – och desto mindre intresserar sig fältet för de högre nivåerna. Inom ett lokalförbund anser man också att kontakterna de olika förbundsnivåerna emellan snarast kunde betecknas ”sporadisk” eller ”initiativlös” –från bägge parter.

Ifråga om lokalförbundens utbyte av sin takorganisation, så förekommer det också missnöje med resursfördelningen. Denna kritik gäller såväl fördelningen av bidrag till de olika specialförbunden (ett önskemål gäller uttryckligen jämnare resursfördelning ifråga om specialförbunden för blandad kör, manskör och damkör) som fördelningen av bidrag regionalt. Från södra Finland framför lokalförbundsaktiva t.ex. kritik mot att i den mån fssmf idag intresserar sig för regionerna, så är det i första hand Österbotten som kommer ifråga. Därtill är man missnöjd med att centralnivån numera, frånsett några kurser, koncentrerar sig på ”att suga pengar ur lokalförbunden”. Förr däremot kunde fssmf stöda lokalförbunden bl.a. ekonomiskt. Härav drar de lokalförbundsaktiva slutsatsen att ”av fssmf har lokalför-

bundet inte stor nytta” samt, i linje med detta, att ”fssmf satsar alltför stora summor på administrationen”. På en direkt fråga om hur just denna region skulle reagera ifall fssmf upphörde, lyder svaret: ”Antagligen med ointresse”.

Därtill finns det lokalförbund, av vilkas verksamhet ingen överhuvudtaget tycks intresserad. Motiveringen lyder att ”medlemsensemblerna vill fungera för sig”, vilket i praktiken innebär att lokalförbundet ”ligger lågt”. Fnurror ifråga om samarbetet mellan förbundsdirigent och andra dirigenter upplevs som en delförklaring. På frågan om hur denna region skulle reagera ifall takorganisationen fssmf skulle upphöra svarar man ändå att fssmf nog alltjämt behövs, men att en begravning av det egna lokalförbundet knappast skulle spela någon roll – inte med den obetydliga aktivitet som lokalförbundets medlemsföreningar visar idag. Det betyder ändå inte att inte de som länge varit aktiva inom regionens musikliv skulle reagera på att en era – en era som de ”har värnat om” – därmed vore över. En minskning av antalet lokalförbund antas också utgöra ett alternativ.

Ifråga om vilken nytta de enskilda ensemblerna har av att tillhöra fssmf betonar man på fältet bl.a. förbundets notutgivning, olika seminarier och kurser, de finlandssvenska sångfesterna (vart femte år) och, på ett mer allmänt plan, ”en viss samordning av verksamheten”. Överlag upplevs ändå den medlemsavgift som avkrävs de föreningsaktiva som rätt hög; en lokal organisationsföreträdare betecknar Resonans som ”ett litet plåster på såren”. Lämpligt notmaterial, både för körer (också små körer) och orkestrar, önskar man att fssmf skulle satsa ännu mer på. Aktiva lokalförbund förefaller också intresserade av större möjligheter till ekonomiskt understöd från fssmf, t.ex. i form av ett slags konsultbidrag för anställning av proffspedagoger p.g.a. nedskärningar i skolornas konstundervisning. Tanken på projektbidrag möter ändå också försiktig kritik på fältet; alla lär ingalunda söka sådana understöd, varför ”ett system med årligt verksamhetsbidrag till regionerna skulle vara en bättre lösning”. Merparten av regionerna har ändå redan viss erfarenhet av extern finansiering – om detta vittnar t.ex. att Svenska kulturfonden under de senaste fem åren (år 2002–2007) bifallit minst en bidragsansökan var från Karlebynejdens, Nykarlebynejdens, Vasabygdens, Ålands, Åbolands, Västra Nylands, Helsingfors, Borgånejdens samt Östra Nylands sång- och musikförbund, d.v.s. nio av tolv lokalförbund.