Organisationsutveckling

Medlemsavgifter Medlemsavgifter utgör en minimal del av Folkhälsans omsättning. För medlemstidningen (6 nr/år) uppbär Folkhälsans förbund via lokalföreningarna 2,60 euro per person. Förbundet rekommenderar därför att lokalföreningarna uppbär en medlemsavgift på minst 10 euro. Avgiftens storlek varierar ändå föreningarna emellan, och inom förbundet diskuteras med jämna mellanrum behovet av riktlinjer för lokalföreningarnas medlemsavgifter. T.ex. i Österbotten diskuterade man senast i samband med höstmötet 2007 ifall principen om familjemedlemskap kunde frångås helt. Idag uppbär föreningarna uppskattningsvis ca 6–10 euro per person, vissa tillämpar familjepris.

Landskapsföreningarna i Österbotten och Nyland uppbär 1 euro per personmedlem (i Nyland: minst 35 euro per förening), landskapsföreningarna i Åboland och på Åland uppbär ingen medlemsavgift. Man kan för närvarande inte bli medlem i förbundet utan att ansluta sig till en lokalförening, och samtliga lokalföreningar är inordnade under någon av de fyra landskapsföreningarna. T.ex. den gryende verksamheten i Björneborg och Jyväskylä ingår i Åbolands respektive Nylands landskapsförening. Nya lokalföreningar har också sparkat igång i Kervo och Hyvinge. Några egentliga startbidrag finns inte, men lokalföreningarna beviljas medel enligt prövning, och nya föreningar får s.k. skräddarsytt stöd, även ifråga om ekonomiska resurser.

Även de landskapsföreningar som inte uppbär medlemsavgift för att finansiera verksamheten, uppbär kursavgifter. Det är ändå värt att notera att en stor andel av dessa kursavgifter betalas av kursdeltagarnas arbetsgivare, och att denna arbetsgivare ofta är Folkhälsan själv. Det är således Folkhälsans förbund som i hög grad finansierar sin regionala nivå och dess verksamhet, bl.a. regionkontoren och dess personal bekostas av Folkhälsans förbund. Babysimverksamheten i Nyland utgör ett undantag, den bär sig själv. Denna process förenklas ändå från och med 2008 (Österbotten: mars 2007), när landskapsföreningarnas roll förändras och de inte längre fungerar som praktisk arrangör.

”Målet med organisationsreformen är att all personal inom hälsofrämjandet ska se lokalföreningarna som en viktig aktör som man jobbar med. Utfallet är något som framtiden får utvisa.” (Organisationsföreträdare på landskapsnivå, Nyland) ”Folkhälsan håller på att försvaga landskapsföreningarna, åtminstone blir all perso-

nal direkt anställd av förbundet. De lokala föreningarna har reagerat negativt på detta. De vill behålla den regionala nivån.” (Organisationsföreträdare på landskapsnivå, Åboland) ”Vad är det som landskapsföreningen har som morot för att mobilisera fältet? Jag har inte hittat någon sådan grej.” (Organisationsföreträdare på landskapsnivå, Österbotten)

Rörelsens slagkraft: Nätverk lockar med nya ansikten i verksamheten Tidigare kartläggningar av Svenskfinlands föreningsliv har visat att många organisationer borde tänka om för att sänka tröskeln till engagemang. Folkhälsans förbund försöker svara på detta behov genom att erbjuda tre alternativa sätt att aktivera sig. Det traditionella är att man ansluter sig till en lokalförening, men nu erbjuds också lärare, rådgivningspersonal samt anställda inom äldreomsorgen möjligheten att gå med i nätverk för yrkesgruppen ifråga. Därtill koordinerar de regionala organisationssekreterarna nätverk för s.k. lösa frivilliga, d.v.s. personer som är intresserade av Folkhälsans verksamhet men inte vill verka inom någon lokalförening. Häribland finns särskilt personer inom de s.k. skolfarfarprojekten, som är ett samarbete med Förbundet Hem och skola och Svenska pensionärsförbundet.

Utvecklingsarbetet Att Folkhälsan har verksamhet på lokal nivå behöver inte nödvändigtvis betyda att den är på lokalföreningens ansvar. T.ex. den verksamhet som bedrivs inom ramen för projektet Hälsa i skolan genomförs uteslutande av förbundets personal. Ändå identifierar sig många föreningsaktiva med också denna aktivitet, och enligt förbundsdirektören är det ”bara roligt om lokalföreningarna kan få en del av äran och tacken”. Därtill betonar hon vikten av att de lokala Folkhälsanföreningarna känner till, och kommer med synpunkter på, även denna verksamhet, som förhoppningsvis bidrar till att göra organisationen mer känd och attraktivare för nya föreningsmedlemmar.

Folkhälsoarbetet utgör ändå ett enormt verksamhetsfält – men en organisation kan inte ha hur många tyngdpunktsområden som helst. Just nu bedömer förbundsdirektören att Folkhälsan kanske försöker lite för mycket på en gång, vilket ibland resulterar i ett onödigt ”plottrigt” slutresultat. Verksamheten skulle må bra av fokusering, fördjupning och långsiktighet, och Folkhälsans förbund försöker framöver systematisera sin verksamhet bl.a. med hjälp av ett s.k. balanserat styrkort.

Därtill försöker Folkhälsans förbund aktivt kartlägga vilka behov och önskemål som upplevs som särskilt aktuella ute på fältet. I den interna föreningskartläggning som Folkhälsan slutförde våren 2004 framkommer att lokalföreningarna särskilt önskar hjälp med allt sådant som sparar de föreningsaktivas tid, samt stöd i form av människoresurser. Vidare önskades ytterligare utbildning, handledning och förmedling av ledare och instruktörer. Allt detta bedömdes som viktigare än finansiellt understöd. På detta behov försöker Folkhälsans förbund nu svara med bl.a. intranät, hjälp med att producera broschyrer och inköp av program för effektivare medlems- och kontaktregister samt bokföringsprogram. En liknande kartläggning utförs nästa gång 2008.

Ökad centralisering? Vart går de förtroendevaldas tid, vilka slags ärenden vill och kan de rimligtvis följa upp? I den gamla organisationsmodellen hade de förtroendevalda stort ansvar men små möjligheter till helhetsinsyn ifråga om t.ex. personalfrågor. Helhetsinsyn över en organisation av Folkhälsans storlek kan enligt förbundsdirektören inte heller rimligtvis förutsättas av de förtroendevalda. Till saken hör också att allmänhetens kunskaper om hälsa och friskvård ständigt ökar, och kraven på t.ex. föreläsarnas sakkunskap likaså. Folkhälsan hoppas att förbundet nu blir bättre på att dels ta tillvara, dels utveckla personalens kompetens. Man hoppas också att det framöver blir enklare att anlita personalens kompetens jämnare, d.v.s. på flera håll i landet.

Omläggningen innebär också att man frångår förfarandet med landskapsvisa bokslut, till förmån för ett gemensamt bokslut för Folkhälsans förbund. Detta ökar transparensen och är något som efterfrågats av olika finansiärer, eftersom färre mellanhänder och -processer anses leda till effektivare användning av beviljade resurser. Ökad transparens borde också minska den dragkamp som vid enstaka tillfällen kunnat skönjas distrikten emellan, eller åtminstone förflytta all sådan tävlan till att äga rum inom förbundsstyrelsen, där alla regioner tävlar på lika villkor.

Enligt förbundsdirektören innebär inte den senaste omläggningen någon ökad centralisering; tvärtom är avsikten att sänka tröskeln för att utlokalisera anställda i regionerna. Samtliga regionkontor består. Landskapsföreningarna har fortsättningsvis en styrelse bestående av förtroendevalda, och de ska särskilt fungera som ett slags utvecklingsforum. Enligt förbundsdirektören handlar då omläggningen snarast om att formellt bekräfta en redan rådande praxis. Man ville inte heller att distriktsnivån skulle bli en gummistämpel. Regionnivån riskerar förstås alltid bilda

en ”tratt” mellan å ena sidan centralnivån, å andra sidan lokalnivån. Nu hoppas man på bredare kontaktytor centralnivån och lokalföreningarna emellan. Omläggningen motiveras också av att omvärlden har förändrats; idag kan centralförbundet lika väl kontakta t.ex. lokalföreningen i Oravais direkt som gå via landskapsförbundet i Vasa. Dessutom är den lokala kontakten enligt förbundsdirektörens bedömning inbyggd i själva verksamhetsidén; folkhälsa kan inte främjas endast av en centraladministration. Å andra sidan är inte heller beroendet av moderorganisationen någon nyhet, det framgår t.ex. av lokalföreningarnas stadgar från när Samfundet och de första lokalföreningarna grundades 1921.

Verksamhetsledaren för landskapsföreningen Folkhälsan i Österbotten, som omorganiserades 1.3.2007, bedömer i sin tur i november 2007 att mottagandet denna reform efterhand blivit allt positivare. Eftersom reformen verkställdes mitt under verksamhetsåret visade sig en av de största utmaningarna beröra ekonomin och att få denna kompatibel, detta också sagt med tanke på andra organisationer som planerar en omorganisering. Störst motstånd mötte reformen i Österbotten inom landskapsföreningsstyrelsen – men redan i samband med landskapsföreningens höstmöte 2007 uttalar sig flera skeptiker i betydligt positivare ordalag. Särskilt styrelsen befarade nämligen inledningsvis att regionnivåns, inte minst landskapsföreningsstyrelsens, roll skulle minimeras. En viktig del av reformen består då i att engagera aktörer på olika nivåer, med möten, utvecklandet av nya rutiner etc. Enligt verksamhetsledaren i Österbotten kommer landskapsföreningens styrelse framöver egentligen att ha större, inte mindre, påverkningsmöjligheter. Exempelvis tar styrelsen framöver ställning till Folkhälsans förbunds, inte enbart det egna landskapets, verksamhetsplan. Åsikterna går ändå isär på denna punkt, bl.a. ifråga om hur lyckat det är att de förtroendevalda nu i första hand ska fundera på annat än s.k. tunga saker (ekonomi och anställningsansvar). Faktum är ändå, enligt verksamhetsledaren, att alla männiksor inte är lika intresserade av att visionera. Således kommer andelen ”kreativa verksamhetsmänniskor” sannolikt att öka i den ”nya” styrelsen, medan andelen personer som hellre beslutar om tunga saker minskar.

På fältet förekommer ändå en viss kritik mot att Folkhälsan ”försvagar landskapsföreningarna”: man befarar att det kan bli besvärligt att mobilisera och upprätthålla engagemanget hos de förtroendevalda inom just landskapsföreningen. Så påpekar t.ex. en organisationsföreträdare på regionalnvå att antalet förtroendevalda som intresserar sig för annat än den egna lokalföreningen minskar radikalt, ifall de engagerades skara framöver inskränker sig till enbart centralorganisationens styrelse.