Synpunkter från fältet

roll är ”väldigt oklar för tillfället”. fsi kommer därför i januari 2008 att tillsätta en utredningsgrupp, vars uppgift är att till hösten 2008 uppgöra en handlingsplan för distrikten i framtiden.

”Takorganisationer och grenförbund är långt ifrån föreningslivets vardag. Idrottsdistrikten är av större vikt för föreningen än fsi. Distriktet informerar, fungerar som stöd i träning och tävling samt är en kanal för samarbete mellan föreningar.” (Idrottsförening i södra Finland) ”Att helt avskaffa distrikten verkar lite långsökt såtillvida att alla idrottsformer verkar eniga om att distriktsmästerskap och -tävlingar bör bibehållas i alla tävlingsformer, speciellt i junioråldern. För att ombesörja dessa och vissa andra lokala frågor tycks nog en ’lätt’ distriktsnivå försvara sin plats.” (Österbottens idrottsdistrikt) ”Svårt att säga vem som skulle vinna. De små föreningarna skulle förlora.” (Idrottsförening på Åland om hur lokalnivån skulle reagera ifall fsi lade ner sin regionala nivå)

Synpunkter på delregionernas roll Delregionernas plats i Finlands svenska idrotts förnyade organisationsstruktur väcker alltså diskussion ute på fältet. Bl.a. den österbottniska delregionen diskuterade distriktsnivån framtid under sitt höstmöte 2007. Överlag betonas, såväl på distriktsnivån som inom idrottsföreningarna, att möjligast stor andel av sfi:s resurser ska gå till fältarbetet – all nödvändig administration bör skötas möjligast ekonomiskt.

Det förekommer ändå åsikter om att fsi gärna kunde kanalisera mer resurser till distrikten, t.ex. till Österbottens idrottsdistrikt (öid), för att möjliggöra kanslifunktioner på distriktsnivå. Kanslifunktioner anses nämligen nödvändiga för att distriktet ska kunna stöda regionens idrottsföreningsverksamhet (se t.ex. verksamhetsberättelsen 2006). I synnerhet som fältverksamheten främst stöds av respektive specialförbund, ett system som inte möter nämnvärd kritik, är öid:s roll ändå idag något oklar: organisationen har få funktioner och förmår i dagsläget inte stöda sin medlemskår särskilt väl. Å andra sidan är det osäkert ifall det bland de svenskeller tvåspråkiga idrottsföreningarna i Österbotten finns tillräcklig beställning på ett ”öid-kansli” för att en sådan satsning skulle löna sig.

Synpunkter på idrottsföreningarnas verksamhetsförutsättningar Information om fsi:s föreningsstöd förefaller inte ha nått alla fsi-anslutna föreningar. Okunskapen om föreningsstödet följer inte någon särskild systematik; den uppträder hos föreningsaktiva i alla regioner. En tillfrågad organisationsföreträdare för en lokal idrottsförening i huvudstadsregionen uppger vidare att inte heller det egna fsi-anslutna grenförbundets verksamhetsledare hösten 2007 känner till denna möjlighet. En annan organisationsföreträdare uppger att inte heller den idrottsförening hon representerar nåtts av någon information om projektbidraget ifråga –men att de gärna skulle vilja veta mer.

En tredje organisationsföreträdare uppger att den egna idrottsföreningens existens för tillfället ”står och faller på avsaknaden av en ordentlig simhall” på orten. Denna förening frågar sig vilket stöd fsi eller kanske den egna delregionen kunde erbjuda i simhallsfrågan. Istället samarbetar idrottsföreningen med Folkhälsan. Tillsammans arrangerar de s.k. simklubbar för lågstadieskolornas elever, vilket innebär att ca 300 barn per år får lära sig simma, eller förkovra sina tidigare simkunskaper, i den simbassäng föreningen ifråga har tillgång till: en 12,5 meter lång simbassäng i en skolkällare som inte får användas av andra.

En av de idrottsföreningar som däremot både sökte och fick föreningsstöd år 2007 är Nagu if, som erhöll 2 000 euro för projektet ”I idrottskungarnas fotspår?”. I övrigt finansieras just denna förenings verksamhet i huvudsak med medlems- och verksamhetsavgifter samt kommunala bidrag. Man har också avtal med ett antal sponsorer.

För att illustrera fsi:s förgrenade organisationsstruktur, betraktad från föreningsnivån, så är exempelvis Nagu if medlem i tre fsi-anslutna grenförbund: Finlands svenska orienteringsförbund, Finlands svenska skidförbund och Svenska Finlands idrottsförbund (sfi) Sistnämnda sfi fungerar som grenförbund för aktiva inom cykling, friidrott, kraftsport och simning och har, i linje med fsi, inlett en egen omorganiseringsprocess. Därtill tillhör Nagu if Finlands bollförbunds åboländska distrikt, vilket bl.a. sköter matchprogam och utbildning och följaktligen bedöms som en viktig samarbetspartner. Ifråga om de förbundsavgifter Nagu if årligen betalar tillfaller uppskattningsvis 180 euro olika organisationer inom fsi (skidning 50 euro, orientering 50 euro, friidrott 80 euro) medan medlemskap i Finlands bollförbund kostar Nagu if ca 150 euro. Dessa avgifter väcker ingen nämnvärd kritik utan de ses närmast som ett obligatorium: medlemskap förutsätts

för vissa tävlingsarrangemang och utgiften speglar den verksamhet Nagu if bedriver. Med anledning av att resor till och från Nagu är tidsdryga, så har föreningen ändå inte tagit någon aktiv roll inom förbunden. T.ex. årsmöten och galor är tillsvidare obesökta.

Vad gäller vilken nytta Nagu if har av att tillhöra Finlands svenska idrott, så påpekar föreningens representanter att det är besvärligt att bedöma vilken service Nagu if får från olika förbund i relation till distrikten, t.ex. av de fsi-anslutna grenförbundens gemensamma distriksorganisation Nyland-Åbolands idrottsdistrikt (nåid) som Nagu if ytterst uppfattar som ”en kanal för fsi:s verksamhet” (utbildning och träning). Idrottsdistriktet har separata utskott för orientering och skidning, medan friidrotten av hävd haft en egen distriktsorganisation, nåidFriidrott. Nagu if bedömer att idrottsdistrikten för närvarande är av större vikt för idrottsföreningen än fsi samt vidare att nåid, som ”informerar, fungerar som stöd i träning och tävling samt är en kanal för samarbete mellan föreningar”, i praktiken spelar en mycket aktiv roll i föreningens fortlöpande verksamhet.

Ett annat exempel på en idrottsförenings placering i fsi:s organisation kunde vara Vasa simsällskap, som tillhör både fsi-anslutna Svenska Finlands idrottsförbund, som har ett simråd men inga simdistrikt, och Finlands simförbund. Föreningen erlägger årligen ca 400 euro i medlemsavgifter till olika förbund; verksamheten finansieras främst med terminsavgifter och den egna ekonomin bedöms tillsvidare som okej men utgifterna befaras öka. Möjligheten till projektfinansiering i form av föreningsstöd från fsi upplevs därför som en positiv sak. Till saken hör att Vasa simsällskap utgör ett exempel på en starkt tvåspråkig fsi-ansluten idrottsförening. Föreningens representanter är ändå nöjda med sitt medlemskap i fsi: Vasa simsällskap åtnjuter bl.a. ekonomiskt understöd för sin s.k. idrottsakademiverksamhet, vilken i praktiken innebär att föreningen avlönar simtränare från Vasanejdens idrottsakademi (3 h/vecka). Medlemstillströmningen överstiger ändå vad föreningens resurser räcker till, och det råder trots detta ständig brist på ledare och tränare. Med fsi:s förbundsnivå direkt är föreningen sällan i kontakt, kontakterna handhas istället i huvudsak av grenförbundet. Ifall fsi:s distriktsnivå och delregionen Österbottens idrottsdistrikt avskaffades tror man inte att föreningen skulle påverkas märkbart av detta.

Synpunkter på organisationsstrukturen överlag ”Tvåspråkighet är nog dagens melodi på en liten tvåspråkig ort.” (Idrottsförening i södra Finland om vilket slags centralförbund föreningen skulle önska ifall detta byggdes upp från grunden) ”Knappast bra.” (Idrottsförening i Österbotten om hur föreningen skulle reagera ifall centralförbundet uppgick i en tvåspråkig organisation)

Inom de fsi-anslutna special- eller grenförbunden har distriktsnivån sammanfattningsvis en något aktivare roll jämfört med delregionernas roll inom Finlands svenska idrott. T.ex. Svenska Finlands idrottsförbund (sfi) bedöms ha synnerligen aktiva och välfungerande distriktsorganisationer, och i motsats till Österbottens idrottsdistrikt, så uppbär t.ex. Österbottens idrottsdistrikts friidrottssektion öidFriidrott en liten medlemsavgift. Till saken hör att Nyland-Åbolands, Ålands och Österbottens friidrottsdistrikt alla är medlemmar inte bara av fsi-anslutna sfi utan även av Suomen urheiluliitto (SUL, Finlands idrottsförbund). Således är tre av SUL:s tjugoen idrottsdistrikt svenskspråkiga.

Idrottsföreningarnas representanter betonar i första hand vikten av det egna grenförbundet, i andra hand av Finlands svenska idrott (fsi). Ifråga om distriktsnivån går skiljelinjen mellan de regioner som har och de som saknar anställd personal. I delregioner som saknar personal bekymrar sig få tillfrågade över vilka följder det skulle ha för föreningen, ifall fsi:s delregioner försvann. Däremot försvarar dessa föreningar aktivt fsi:s centralnivå – också så att det är just till en finlandssvensk takorganisation man skulle ansluta sin förening, ifall man fick bygga sin organisationsstruktur från grunden. Å andra sidan åtnjuter delregioner med anställd personal (särskilt Nyland-Åboland) understöd bland sin medlemskår. fsi:s funktion för föreningarna uppfattas däremot av dessa föreningar som oklar och avståndet dit som långt. Nästan lika långt upplevs ändå ibland avståndet mellan det egna grenförbundets förbundsnivå och den verklighet som råder på fältet.

Ett annat exempel, Ålands kraftsportklubb, illustrerar ändå, att trots att en förening sällan hör av fsi:s centralnivå, och det aldrig hänt att man själv tagit kontakt, så kan man i alla fall vara tillfreds med förbundets intressebevakning och förbundet överlag. En välfungerande webbsida anses ändå mycket viktigt, och idrott.fi upplevs som en sådan. Därtill uppskattas möjligheten för enskilda lyftare att få bidrag via fsi:s kraftsportssektion, medan fsi:s föreningsstöd inte intresserar nämnvärt. Till detta bidrar sannolikt att föreningen är ganska liten men inte heller önskar växa nämnvärt; ”medlemmarna söker sig till oss och inte tvärtom”. Vidare innebär

intressebevakning av vikt för just denna förening i praktiken ständiga förhandlingar med Mariehamn stad, som äger de träningslokaler föreningen behöver för sin verksamhet. I linje med detta upplevs den största utmaningen utgöras av en ständig strävan efter bättre träningsmöjligheter för föreningens medlemmar.

Exemplet Ålands kraftsportklubb illustrerar ytterligare att alla grenar inte utnyttjar fsi:s nuvarande distriktsnivå ens för tävlingsarrangemang. För kraftsporten är det nämligen sfi:s kraftsportssektion som tillsammans med medlemsföreningarna arrangerar sfi-mästerskap i styrkelyft och bänkpress. Till saken hör förstås ändå att kraftsporten tillhör de i antal föreningsaktiva räknat små grenarna inom fsi. Detta innebär samtidigt att grenarna sinsemellan kan skiljer sig mycket åt även inom respektive grenförbund; t.ex. både kraftsporten och den i antal föreningsaktiva avsevärt större friidrotten representeras i fsi av Svenska Finlands idrottsförbund.