Skolan i utveckling? F
ör tjugofem år sedan, i december 1966, blev vi inkallade till rektorn. Vi – det var fyra flickor i klass 7 a (klass 2 i gymnasiet idag). Vi hade inga anmärkningar, inte ens förseningar, vi hade de bästa betygen i klassen. Vi var emellertid aktiva, både skolpolitiskt och samhällspolitiskt. Jag var ordförande för konventet, de övriga var aktivt med, i styrelsen eller i redaktionen för tidningen. Partipolitiken var inne i skolan då och skolan hade både vänster-, höger- och mittengrupperingar. Vi hörde till olika grupperingar, men jobbade tillsammans ändå. Jag hörde till mittengrupperingen. Vi kritiserade undervisningen, bedömningen, sättet hur lärarna behandlade en del elever, vi vill ha skoldemokrati. Vi engagerade oss för skolan, helt och starkt och vi nådde t.o.m. en bit på väg. Under kyrkohistorietimmarna diskuterade vi och under klassföreståndartimmarna likaså. Vi fick göra det och t.o.m. uppmuntrades. Åtminstone jag lärde mig av min kvinnliga klassföreståndare att det är viktigt att fråga, viktigt att tänka, viktigt att ifrågasätta. Men också att det är viktigt att kunna ta hänsyn och visa tolerans.
Vi var med i ett samarbetsorgan för alla gymnasier och läroverk i stan och ordnade skoldanser, julfester, basarer och andra aktiviteter i skolan. Vi var aktiva, vi tyckte och därför var vi obekväma. Rektorn meddelade oss att vi får sänkt två steg 10 -> 8 i flit och uppmärksamhet. Under hans tal till oss återkom ordet kväsa ett antal gånger, vi skulle kväsas. En av rektorns repliker lydde så här: ”Det sataniska i det hela är att vi inte kan peka på något konkret, men ni förstör andan i skolan.” Efter talet frågade han oss och bad oss svara i tur och ordning om vi hade förstått sänkningen. Vi var naturligtvis skrämda till döds och de tre övriga svarade ”ja”, medan jag svarade ”nej”. Han påstod då att jag kommer att få det svårt i livet och jag visste att han hade rätt. Jag har efteråt sett att han hade rätt, men trots det är jag fortfarande stolt över att jag inte gav efter. Jag kunde då, och jag kan i dag, se mig själv i spegeln på morgonen. Hyckla har jag ännu inte lärt mig, och jag har heller inga avsikter att göra det. fortsättning på följande sida
ARENA 25
