Arena 1/2023

ARENA #1/23

Medlemstidning för Svenska modersmålslärarföreningen i Finland r.f.

ALLA LÄRARE ÄR SKRIVLÄRARE

NOTIS

Amanda Audas-Kass ny ordförande i Smlf

De avgående styrelsemedlemmarna Maria Dahlin, Annette Kronholm och Anu-Katja Nurmi fick ett litet tack för sina ovärderliga insatser i föreningen.

Bild: Christoffer Wärn

Den 9.5 höll Smlf årsmöte på G18-huset i Helsingfors.

Sittande ordförande Annette Kronholm avgick efter att Annette Kronholm överräckte ordförandeklubban till föreningens nya ordförande Amanda Audas-Kass.

Bild: Christoffer Wärn

troget ha lett föreningen sedan 2018. Detta markerar samtidigt slutet på projektet Skrivande skola 2020–2023, som hon har varit projektledare för. Slutseminarium för Skrivande skola ägde rum på G18-huset onsdagen den 10.5.2023. Till ny ordförande valdes Amanda Audas-Kass, som arbetar vid Vasa övningsskolas gymnasium. AudasKass har tidigare också varit aktiv inom föreningen som suppleant och redaktör för föreningens medlemstidning Arena. Utöver detta har hon fungerat som läsambassadör. Från styrelsen avgick också sekreteraren Maria Dahlin och Nordspråksrepresentant Anu-Katja Nurmi.

Nya i styrelsen är Jaana Aho och Victoria Kotkamaa.

Styrelsen 2023–2024 består av ordförande Amanda

Den nya och den gamla styrelsen samlad på årsmöte. Från vänster: Amanda Audas-Kass (ordf.), Maria Dahlin, Sofia Hägglund, Annette Kronholm, Sofie Lundell, Anu-Katja Nurmi, Victoria Kotkamaa, Jaana Aho, Christoffer Wärn och Rofa Blauberg. Bild: Antonia Aalto.

Audas-Kass, Jaana Aho, Victoria Kotkamaa, Rolf Blauberg, Mindy Svenlin, Sofie Lundell, Sofia Hägglund, AnnCharlotte Mårtensson, Lina Nyman och Christoffer Wärn.

På det första mötet i augusti konstituerar sig styrelsen, och i höstens nummer får ni lära känna de nya styrelsemedlemmarna. Smlf tackar Netti, Maria och Anu-Katja för alla deras ovärderliga insatser under åren och önskar den nya styrelsen lycka till.

TEXT: CHRISTOFFER WÄRN

INNEHÅLL 04 Nettis hejdå 06 Mo-café med Matilda Gyllenberg 09 Censorzoom om läskompetens Skrivande Skola 10 Att stänga verktygsbacken och öppna den igen - en projektledare blickar bakåt och framåt 13 En dag fylld av verktyg till verktygsbacken 17 Från skenande tåg till antologi – 949 barn skriver om fred 19 Gemensamma ramar ger trygghet 21 Alla lärare är skrivlärare 23 Från satsning på läsande till skrivande 25 Personporträtt: Johanna Karlsson 27 Reportage: Att våga tog mig till Island 30 Studieresa till Trondheim för finlandssvenska lärare och rektorer 33 ”Inte vem du är, utan hur du är” 35 Recension: Språkvårdsprinciper och språkvårdsråd 39 Snälla hjältar 2022 42 Bland papper och pennor, penslar och akvareller 44 Brev från Norden

Amanda Helling Layout & illustrationer för Arena info.helling@gmail.com

SMLF:s styrelse 2023-2024 Amanda Audas-Kass (ordförande) Vasa övningsskolas gymnasium amanda.audas-kass@abo.fi Rolf Blauberg (viceordförande) Borgå Gymnasium rofablauberg@gmail.com Sofie Lundell (kassör) Doktorand vid Åbo Akademi kassor@smlf.fi Mindy Svenlin (informationskoordinering ) Åbo Akademi mindy.svenlin@abo.fi

Ann-Charlotte Mårtensson (ansvar för medlemsregistret) Sarlinska skolan i Pargas froann@gmail.com Sofia Hägglund (styrelsemedlem) Åshöjdens grundskola i Helsingfors, sofia.hagglund@edu.hel.fi Lina Nyman (suppleant med kassörsuppgifter) Brändö gymnasium i Helsingfors kassor@smlf.fi

Victoria Kotkamaa (ny) S:t Olofsskolan i Åbo victoria.kotkamaa@edu.turku.fi Jaana Aho (ny) Sursik skola i Pedersöre jaana.aho@pedersore.fi Christoffer Wärn (Styrelsemedlem och Arena-redaktör) Pargas svenska gymnasium christoffer.warn@edu.pargas.fi Sofie Adolfsson (Arena-redaktör) Lovisavikens skola sadolfsson87@gmail.com

ARENA 3

NETTIS HEJDÅ

Ordförandeklubban är din, Amanda!

A

FOTO: BJÖRN LINDBERG

4 ARENA

tt ideellt engagera sig i en styrelse är att ge av sin tid. Att tacka ja till en styrelsepost i Smlf är att ge än mer av sin tid, sitt engagemang och sin glöd för saken. Att få förtroendet som ordförande i Smlf är att växa som människa.

Fem år har passerat sedan jag en rätt sommarkvalmig majdag tog över ordförandeklubban efter Petra Bredenberg. Platsen var Helsingforsmarthornas klubblokal på Simonsgatan i Helsingfors. Tillställningen var avslappnad och vänskaplig. Inuti mig hamrade däremot manövern som ett kierkegaardskt språng ut i det okända. Samtidigt var jag i starkt behov av utmaningar, att ta nästa steg i min profession. Efter grattiskramar och lyckönskningar åkte jag hem till Österbotten med klubban i kappsäcken och fjärilar i magen.

Vi hann med ett storslaget MOforum på Hanaholmen våren 2019. Vi var den första ämneslärarföreningen som gick i Pride, Vasa i juni 2019. Vi fixade en #lärareföralla-flyer i regnbågsfärger. Styrelsen höll för det mesta skärmmöten, vi träffades kanske ett par gånger.

Därefter släcktes Finland och världen ner. Jag har Smlfs nätmöten att tacka för att min övergång till distansundervisning var närmast odramatisk. Tack vare distansvåren 2020 blev distanskonceptet för Skrivande skola samma grej, bara i lite större format och med en annan publik. Rådet av en studerande “Netti, tänk att du poddar”, blev min ledstjärna.

Att stiga in i nytt gör att vardagsvärvet berikas och utvidgas.

Under åren har vi trimmat styrelsens digitala rum på Google Drive. Verksamhetsåren ligger prydligt mappade, evenemang och upprop likaså. Anmälningsormulären blir allt snyggare. Vi har blivit bättre på distansevenemang; heldagsfortbildning för den grundläggande utbildningen, flertalet censorsmöten för gymnasielärarna, trivselkvällar, mo-caféer och nordspråksverksamhet kan läggas i vår erfarenhetskorg. Ifjol fick vi ett Instagramkonto. Under senaste

årsmöte lanserades föreningens hemsida med nytt grafiskt utseende och smartare funktioner. Trots pandemin har skrivtävlingarna Argh? och Vad händer? rullat på. Vi gav också ut en antologi i samband med kolumntävlingens tioårsjubileum.

När vi fick träffas igen, gick vi på teater, vimlade vi på Bokmässa, vandrade vi på Själö och förundrades över att vara på samma plats. Hur lyckades vi? Tack alla.

Att planera och arrangera tar tid, massor med tid. Föreningens medlemmar ska inte tro att en ordförande ror hem det här ensam. Smlf är ett lagarbete.

I ärlighetens namn händer grejer och postas innehåll som vi diskuterat men som jag inte helt följt upp. Och voilá! Där ligger de. Som ledare för det här initiativrika gänget tror jag på att gasa och bromsa, hålla dialogen öppen, ge beröm och uppmuntran, rentav en modighetsknuff i en utmanande riktning. När människor känner sig sedda och bekräftade föds mod och nya tankar. Då skapar vi nytt, då skapar vi som bäst.

Det har aldrig varit svårt att hitta nya hugade för styrelsearbetet, antalet jakande svar är fler än de nekande då jag ställt frågan. Det ser jag också som ett gott betyg. En ordförande ska däremot förstå att avgå i tid då kugghjulen fortfarande snurrar. Nu är den tiden kommen för mig.

Amanda, vår nya ordförande - klubban är din! Nu ska du göra ordförandeskapet till ditt, hitta dina vägar. Det är din tur att ta det klassiska språnget: “Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.” Och Amanda - du är inte ensam.

Lycka till alla nya! Mitt mest innerliga tack till Ann-Charlotte, Anu-Katja, Christoffer, Diana, Ellinor, Hajje, Heidi, Katrina, Lina, Lotta, Malin, Maria, Mindy, Nina, Sofia, Sofie & Sofie, Rofa för de här åren. Jag glömmer er aldrig.

ANNETTE "NETTI" KRONHOLM

Hej.

J

ag heter Sofie och från och med januari är jag ny redaktör för Arena. Jag vill börja med att tacka tidigare redaktör Maria Dahlin, och SMLF:s styrelse för frågan och förtroendet för det här uppdraget. Det största tacket riktar jag till redaktör Christoffer Wärn, som har varit hjälpsam och snäll under processen med att få det här numret till stånd. Jag har mest varit ny och förbryllad.

Den första riktiga texten jag minns att jag har skrivit uppstod en varm julidag. Jag var åtta-nio år gammal, och jag skrev en julpredikan. När jag var yngre var alltså präst drömyrket för mig. Präst blev jag inte, men redan då verkade det finnas en längtan inom mig att på något sätt få möta människor och gå en bit med dem på deras väg. Detta, tillsammans med att jag under livet så här långt har utvecklat en genuin tro på att litteratur, kommunikation och ett brett ordförråd verkligen kan göra världen till ett bättre ställe, ledde till att det säkert var ganska självklart att det var just lektor i svenska och litteratur jag skulle bli.

Något annat jag har drivits av ända sedan jag var barn är en stor nyfikenhet på världen och människorna i den. Det här har lett till att jag har spenderat totalt några år av mitt liv utomlands, främst i USA och Kanada, och har rest till ställen jag aldrig trodde att jag skulle få se, som Kambodja och Galapagosöarna.

Men mitt barndomshem finns i Borgå skärgård. Även om jag inte längre officiellt bor där kommer jag alltid att se mig själv som Borgåbo.

Studierna i nordiska språk och nordisk litteratur gjorde jag i Helsingfors. Efter att ha jobbat lite här och där med ditt och datt har jag nu slagit mig ner i Lovisa där jag jobbar som lektor på högstadiet.

Förutom att jag undervisar är jag klassföreståndare, handledare för elevkårsstyrelsen och tillsammans med en kollega ansvarig för all mobbningsutredning på skolan. Jag håller också ett par kurser per år på gymnasiet.

Den stora passionen i mitt liv är musik. Min tid spenderar jag helst med den, eller med familjen.

Till min familj hör mamma, pojkvän och min syster med familj. Mina syskonbarn är mina ögonstenar och min största källa till glädje. Och utan min nu bortgångna pappas kärlek till musik, litteratur, humor och breda allmänbildning hade mitt liv inte varit närapå så innehållsrikt som det är nu.

Jag älskar mitt jobb. Jag har också med tiden blivit lite bättre på att hålla det på ett litet avstånd.

Det här betyder att det har uppstått utrymme, och tid, för mig att fundera lite djupare på dess många former. Och för att skriva om dem. Därför tackade jag ja till frågan om jag ville bli ny redaktör för Arena. Jag hoppas kunna erbjuda synvinklar på och reportage om allt det rika som vårt läroämne erbjuder, samt intervjuer med personer som jobbar med de här sakerna varje dag.

Vi hörs!

SOFIE ADOLFSSON

ARENA 5

FOTO PÅ MATILDA GYLLENBERG: NIKLAS SANDSTRÖM

”När man skriver får man bygga upp sin egen värld”

”Med förbluffande gehör för elvaåringens inre svärta och orkestrerad av Maria Sanns imponerande illustrationer, skildrar författaren skolvägraren. Jagberättelsen om Nike Sylvia Irene tjänar som sköld och triumf för den läsare som vill men inte förmår gå till skolan.” Så formulerade sig juryn som å Svenska litteratursällskapets vägnar tilldelade Matilda Gyllenberg pris för hennes barnroman Hundra dagar hemma.

Den 12 april samlades ett gäng Smlf:are på ett virtuellt mo-café för att lyssna på Matilda Gyllenberg berätta om sina tankar gällande skrivande och sin nyaste bok, Hundra dagar hemma. Boken behandlar skolvägran och hemmasittare, men i form av ett detektivmysterium, och Gyllenberg berättade om processen bakom boken. Hon inledde ändå med att prata om tankar kring läsande och skrivande, eftersom hon (liksom vi) ville framhäva hur viktiga dessa processer och färdigheter är i människors liv.

Till vardags arbetar Gyllenberg som dramaturg för Yle, och tidigare arbetade hon som journalist, bland annat som skrivande journalist och nyhetsuppläsare. Ännu kan vi höra hennes röst om man följer med Slotts-

6 ARENA

balen under självständighetsdagsfirandet. De journalistiska erfarenheterna har gett henne mycket, och låg också bakom Hundra dagar hemma.

- Jag har inspirerats av att träffa många viktiga människor i min karriär, berättade Gyllenberg. Det mest inspirerande var ändå 2019, då jag fick klippa upp en låda som hade kommit från förlaget och hålla i den första egna boken, Det lungsjuka huset.

Gyllenberg berättade att hon signerade det första exemplaret, paketerade in det, och skickade det till sin tidigare modersmålslärare Marianne.

- Hon var en lärare som inte lät oss komma undan för enkelt, sade Gyllenberg. Hon kunde skriva ”Bättre kan du” om hon visste att vi kunde mer. När vi lyckades

fanns det uppmuntrande och bekräftande ord längst ner i uppsatsen. Hon kunde också skriva in boktips, ofta sådana som utmanade oss.

Utgick från egna erfarenheter Enligt Gyllenberg finns det väldigt lite forskning i Finland om hemmasittare.

Det uppskattas att 7000 barn i Finland är hemmasittare, men det kan finnas väldigt olika orsaker som ligger bakom. Anledningen till att ämnet började intressera henne bottnade i hennes eget liv. Hon berättade att hon började se tecken på att hennes ena barn skulle kunna bli en av hemmasittarna, eftersom beteendet förändrades i början av lågstadiet. Han hamnade i slagsmål, och det kom Wilmameddelande efter Wilmameddelande.

- Dessa blev till slut som ett kvitto på att jag är en usel förälder, berättade Gyllenberg.

Hon tog hjälp av stödforum på nätet, och det var främst rikssvenska forum eftersom det inte talades så mycket om skolvägrare i Finland. Eftersom det inte fanns forskning började Gyllenberg själv undersöka detta. Hon kontaktade rektorer, lärare, föräldrar till hemmasittare och sådana som var hemmasittare.

- Det fanns många fördomar mot hemmasittare och deras familjer, sade Gyllenberg. Man kunde höra: ”Varför tvingar du inte bara dit barnet?” Det är ju det första man försöker, men vad gör man sedan?

Enligt Gyllenberg finns den en uppfattning om att hemmasittare blir curlade och att det skulle vara en av orsakerna till skolvägran.

- Första gången det talades om ämnet i medierna var i Japan på 90-talet.

Om vi tänker på den japanska kulturen kan vi konstatera att det knappast handlar om söndercurlade barn, menade Gyllenberg. Det finns alltså något annat som ligger bakom.

Oron över sitt eget barn gjorde att Gyllenberg använde sig av sin journa-

Hon fungerade själv som en läsande och skrivande förebild då hon satt och arbetade med boken vid ett bord där barnen såg henne.

- Då ett kapitel var färdigt läste jag upp det för mina barn och de fick kommentera, sade Gyllenberg.

Den vanligaste kommentaren var ”Ja, helt bra, men borde vara mer spännande”. Gyllenberg beskrev att det här blev utmaningen: Boken handlar om något som inte händer, att man inte går till skolan. Hur får man in spänning i det? Svaret blev ett detektivmysterium.

Ville krossa fördomarna

listiska bakgrund och började undersöka fenomenet för att reda ut vad hon kan göra för att förhindra att de skulle hamna i den situationen. När det var dags att skriva en andra bok var temat klart. Gyllenberg ville ge en röst till de barn som berörs av hemmasittande.

Hon menade att de inte bjuds med i samhällsdebatten, de blir inte hörda.

I samband med skrivandet funderade hon också på läsning och hur man skriver ett verk som lockar barn till läsning.

- Jag undrade hur bokslukaråldern ser ut idag, vad är det som lockar? För att kunna svara på den frågan tog jag hjälp av mina egna barn, berättade Gyllenberg.

Bokens huvudperson Nike är bra i skolan, har en god vän, en resursstark familj och skolan försöker hjälpa. Trots det vill inte Nike gå till skolan. Gyllenberg berättade att hon ville visa att det inte är så som en del tror, att hemmasittare har det dåligt hemma, att de är ensamma eller att skolan inte gör något.

I processen fick familjer till hemmasittare provläsa boken, och Gyllenberg berättade att responsen var att skolan inte alltid är så hjälpsam som den framställs i boken. Det kan ofta bli fel i kommunikationen.

- I boken ville jag måla upp en idealbild, berättade Gyllenberg. Det fanns tillräckliga resurser i skolan och Nike fick genast tid till skolpsykolog. Ändå var det inte det som var faktorerna som fick henne att återvända till skolan.

Något som Gyllenberg ville lyfta fram under mo-caféet var att det oftast slutar bra för alla.

ARENA 7

- Hemmasittarna är som vinteräpplen. Det tar längre tid för dem att mogna, men om man ger dem tiden kan de bli godare än vanliga äpplen.

Gyllenberg berättade också att föräldrar kan uppleva det som hotande då skolan kontaktar barnskyddet. Hon menade att det beror på hur man ser på myndigheten: ett stöd eller ett bevis på att man har misslyckats?

Vad som får elever att återvända till skolan kan var väldigt olika saker. I boken fanns det två utlösande faktorer: en kille, och kompisen Mia som fick med sig Nike ut ur hemmet för att undersöka den anlagda branden i simhallen.

Att få leka detektiv lockade Nike, och samtidigt löste det Gyllenbergs problem med att göra berättelsen mer spännande.

- För målgruppen 9–12-åringar är ”Hur ska det gå?”faktorn lockande, berättade Gyllenberg. Dessutom lyfte Maria Sanns illustrationer berättelsen.

Gyllenberg tänkte också att titeln på boken är ett löfte om att det går bra, hemmasittandet tar slut. Hon sade att hon med boken inte ville göra ett inlägg i samhällsdebatten, utan den skrevs för underhållning. En viktig faktor för Gyllenberg var att språket i boken var finlandssvenskt, för att få representation.

- Förläggaren var först av annan åsikt, men jag gav mig inte, berättade Gyllenberg.

Skriv av dig Mot slutet av mo-caféet gick Gyllenberg in på hur hon ser att problemet kunde åtgärdas. Det första hon lyfta fram var forskning, det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket finländsk forskning om

8 ARENA

hemmasittande ännu. Det här menade hon att behövs för att komma åt själva orsaken till hemmasittande, inte enbart vilka åtgärder man kan ta till för att få eleverna till skolan. Hon påpekade att det ofta handlar om någon form av ångest, men den kan bero på väldigt olika saker.

- Tänk er lågstadiet. Det är en kakofoni av ljud, människomängder och lukter.

Där ska också de känsliga barnen vara, vilket kan vara utmanande, lyfte Gyllenberg fram. I högstadiet handlar det ofta om något kopplat till sociala kontakter, social fobi och en rädsla för att göra bort sig.

En metod Gyllenberg lyfte fram för att bota ångest var skrivande, både att skriva dagbok eller att skriva av sig. Genom att gestalta det man känner inom sig kan man försöka dämpa ångesten då man har satt ord på den. Det blir ett sätt att processera känslorna och synliggöra dem för sig själv.

- Jag hade själv så mycket jag ville säga om ämnet att jag var tvungen att få ut det, berättade Gyllenberg. Allt var förklätt i det förtrollande fiktiva filtret. När man skriver får man själv bygga upp sin värld som man vill.

Efter Gyllenbergs framförande var det dags för frågor. En fråga som ställdes var: ”Får Hundra dagar hemma en fortsättning?”

- Kanske, svarade Gyllenberg. Jag blev så förtjust i huvudpersonen Nike, jag vill veta hur det går när hon blir äldre.

Alla som var på plats hoppas att den fortsättningen kommer. Hemmasittande och skolvägran är teman som tål att undersökas, såväl i forskning som i fiktion.

TEXT OCH FOTO: CHRISTOFFER WÄRN

Censorszoom om läskompetens Det var stor uppslutning då Smlf ordnade censorszoom tillsammans med censorerna Pamela Granskog och Sofia Stolt 16.3.2023. Tidigare år har censorsträffarna ofta ägt rum inför den kommande studentskrivningsrundan, men detta år fick vi tillfälle att diskutera det läskompetensprov som hade skrivits ett par dagar tidigare.

Hela 50 personer deltog i det som nu börjar bli en årlig censorsträff.

Distanskonceptet verkar vara lyckat, och som ordförande Annette Kronholm konstaterade under tillfället finns det en stor fördel i att vi alla kan samlas på en och samma gång, få ställa våra frågor så att alla hör dem och få höra samma svar.

Rofa Blauberg, Smlf:s vice ordförande, höll i trådarna som moderator, och Maria Dahlin skötte tekniken. Ordförande Annette Kronholm inledde med att berätta om vad som är på gång inom föreningen, därefter tog Pamela Granskog över ordet och berättade om allmänna riktlinjer i läskompetensprovet. Nytt för i år är att det finns flera censorer, och istället för att bedöma båda proven har hälften av censorerna ansvar för läskompetensen och andra hälften för skrivkompetensen.

Granskog började med en genomgång av sådant som hon själv konstaterade att går utantill för en del, men för dem som bedömer studentprov för första eller andra gången var det säkerligen välkommet. Ett par dagar innan, direkt efter årets läskompetensprov, hade Yle dessutom haft sin Abimixsändning om läskompetensen, och Granskog tog fasta vid en del sådant som abiturienterna själva hade frågat om provet, sådant som kan vara bra för oss lärare att komma ihåg att nämna i förberedelserna inför provet. Sändningen hittas på Arenan och på Svenska Yles sidor. Frågorna handlade bland annat om möjliga poängavdrag på grund av textens längd, men Granskog påminde om att teckenmängden fortfarande är en rekommendation i modersmålet.

Hon kopplade det till hur vi ser på texter inom ämnet: att texten utgör en helhet och själva innehållet är det viktiga.

Ur examinandsynvinkel verkade årets prov ha varit ganska jämnsvårt, eftersom det varken fanns någon fråga som tydligt var populärast eller som de flesta skulle ha undvikit. Granskog konstaterade att hon aldrig har sett så jämn fördelning mellan hur många som har valt att besvara vilka uppgifter. Årets prov väckte däremot en del frågor hos dem som deltog i censorszoomen, och det var en mycket aktiv publik som tillämpade läskompetensens principer och kritiskt granskade bedömningsstödet och frågeformuleringarna. Granskog och Stolt öppnade upp censorernas arbetsprocess och gav råd om hur lärarna ska tänka i den preliminära bedömningen.

- I examinandernas svar kan det komma sådant som provmakarna inte har föreställt sig i uppgiften, då får censorerna se över bedömningsstödet och eventuellt uppdatera det.

Det bedömningsstöd som lärarna använder är egentligen preliminärt, men det är det som lärarna ska utgå ifrån i poängsättningen, berättade Stolt.

Granskog informerade att censorerna träffas en gång i veckan och diskuterar sådant som de lagt märke till i svaren, och på basen av det uppdateras det slutgiltiga bedömningsstödet. Stolt och Granskog påminde också om att de markeringar som censorerna gör i examinandernas texter gäller sådant som ger poäng, sådant som lyfter texten. I den preliminära

bedömningen av läskompetensen behöver läraren egentligen inte göra några markeringar alls, om det inte handlar om något väldigt stort och avgörande fel. Framför allt önskade censorerna att lärarna inte markerar språkfel i läskompetensen, men förstås i skrivkompetensen.

- Vi hittar nog det som ger poäng eller som eventuellt drar ner på poängen. Spara därför din egen tid, ville Stolt lyfta fram.

Diskussionerna som uppstod under tillfället gällde allt från hur man ska tänka då det i bedömningsstödet står att examinanden ska eller inte ska ha med något visst och detta eventuellt saknas, vad skillnaden mellan att redogöra för något och att analysera något egentligen är, hur de tvådelade uppgifterna bedöms (som helhet eller som helt fristående från varandra) och hur studerande och lärare upplever de tvådelade uppgifterna som motvikt till en uppgift som bara kräver ett längre svar.

Det är värdefullt och viktigt att samlas kring dessa frågor. Dels är det värdefullt för att vi alla ska kunna resonera på liknande sätt i den preliminära bedömningen och dels är det viktigt för att kunna handleda studerandena på rätt sätt.

Därför uppmanade också Granskog att lärarna ska samarbeta så mycket som möjligt gällande bedömningen, speciellt önskade hon att lärare som inte har ämneskollegor i samma skola gärna samarbetar med kollegor i andra skolor för att inte bli ensam med sina frågor.

TEXT: CHRISTOFFER WÄRN

ARENA 9

Projektledare Annette Kronholm träffar elever i Skärgårdshavets skola i Korpo.

Skrivhandledningen distribueras till alla skolor och finns tillgänglig digitalt på https://issuu.com/ arena_smlf/docs/verktygsbacken_090523_web.

Foto: Ingrid Jansson

Foto: Björn Lindberg

Att stänga verktygsbacken och öppna den igen - en projektledare blickar bakåt och framåt Måndagen den 16 mars 2020 utlyser regeringen undantagstillstånd. Samma dag står det klart att Skrivande skola (2020–23) beviljats finansiering för det första verksamhetsåret.

Hur startar jag upp ett projekt med 350 lärare på distans? undrade jag som blivande projektledare. Som tur var hade både lärarna och jag en vår av distansundervisning bakom oss när projektet drog igång på allvar.

I sällskap av en pandemi har det flutit mycket vatten under projektbroarna. Många tågresor, bussresor, bilfärder, färjfärder och Ålandsfärjor senare känner jag mig sällsynt privilegierad och rik på upplevelser. Men också många timmar av distansföreläsningar har utmanat tankar om hur jag ska lyckas “nå fram genom rutan” som det heter.

Projektskolornas bredd och variation Utgående från intresseanmälningarna valde styrgruppen ut fokusskolorna - små skolor och stora skolor, landsbygdsskolor och stadsskolor, 10 ARENA

skolor i rätt enspråkigt dialektala samt flerspråkiga kontexter. En del lärmiljöer var närmast 1:1-skolor och utrustade med ett digitalt skrivverktyg per elev, medan andra fortfarande saknade fungerande lösningar för digitalt skrivande. Ändå är både lärarna och eleverna i stort sett de samma. Lärare ser utmaningar i skrivmotstånd och slarv i elevernas inlämnade texter.

Lärarna berättar om bristen på motivation för att eleverna ska orka till slutet, att chattspråk och engelska utmanar normerna för det svenska skriftspråket. Eleverna har oberoende landsända samma spring i benen, liv som pågår på raster och utanför skola. Då ligger skrivandet inte alla gånger högst i prioritet.

Insikter på vägen Efter denna odyssé mellan kobbar och skär, längs landsvägar och järnvägsspår vill jag sammanfatta mina tre viktigaste insikter.

Insikt 1. Tillsammans blir vi så mycket bättre!

Skrivhandledningen “Verktygsbacken. Skrivpedagogik för alla” hade inte blivit till utan ett gigantiskt bollplank av lärare, lärarstudenter och en styrgrupp bestående av såväl forskare, utbildningsutvärderare, författare som praktiserande lärare.

Utan projektskolornas 350 lärarröster hade inte skrivstöden och genremodellerna varit möjliga. Vi hade inte

lyckats med planschen “Hitta rätt i Verktygsbacken!”. Till och med kafferumskompisar från helt andra branscher har varit till stor hjälp för att höja blicken från klassrum och skola, mot föräldraperspektiv och ett kommande arbetsliv.

Insikt 2. Kompetensutveckling tar tid och vinner på att ske kollegialt.

Om en skola går in för att förbättra och förändra en verksamhetskultur, så vinner man på att arbeta med hela kollegiet och inte lämna någon lärarkategori utanför. Kollegialt utvecklingsarbete tar tid och det är helt i sin ordning. Ibland kan det till och med vara svårt att se någon förändring.

Men när lärarna i projektskolorna blickar tillbaka kan de se att en hel del blivit bättre. En ingång är att alla lärare inser vikten av att förhålla sig skrivfostrande i skolvardagen, såsom i Wilmameddelanden och lärarpresentationer, i lappar och affischer på skolans anslagstavlor.

Insikt 3. Elever behöver tydliga ramar för trygghet i skrivandet.

Idag skriver vi mycket och hela

tiden, vi skriver utan att vi tänker på det i chattar och på sociala medier.

Samtidigt finns tecken som tyder på att elevers skrivkunnighet utvecklas sämre än tidigare. Dessutom växer den skrivsvaga gruppen av elever, många skriver gärna men orkar inte bearbeta texterna. Genrerna ter sig oändligt många, kontexterna likaså.

I den splittrade textvärlden kan materiella skrivstöd i Verktygsbacken erbjuda fasta rutiner och trygga ramar för skrivandet i alla läroämnen och situationer. Tack vare skrivstöd, genrelistor och genremodeller minskar frustrationen i skrivandets initialskede. Eleverna kan koncentrera sig på innehållet. Relativt fasta och liknande skrivrutiner i alla ämnen skapar mindre stress.

book är sedan länge ett vuxenrum och Instagram börjar bli old school.

Texterna blir allt mer multimodala och snuttifierade, den längre textbågen i en kolumn eller en faktatext känns allt mer främmande.

Under projektets sista halvår ligger ChatGPT på allas läppar. Det går snabbt nu med skrivandets villkor.

Lärarnas roll som skrivpedagoger utmanas med frågor långt större än plagiatkontroller och copypejstade texter.

Jag har inte således inte tvivlat på behovet av Skrivande skola. Däremot har jag funderat mycket på innehållet och vägen framåt. Alla möten med skolornas dreamteam har gett mig massor. Mestadels har vi hängt på Zoom, Teams och Google Meet, före och efter skoldagar, inklämda möten mellan lunch och lektion.

Det kollaborativa skrivandet, att i distansformatet upprätta direktkontakt med lärarna, blev också min räddning. Tillsammans har vi genom försök och misstag mejslat fram en verktygsback med verktyg för skrivandet. Tydliga och trygga verktyg, rentav simpla.

Slutet blir en början Det är härmed dags att stänga verktygsbacken för den här gången. Projektramarna är fyllda, tiden rinner ut och finansieringen upphör. Däremot försvinner inte behovet av skrivstärkande undervisning och skrivpedagoger i alla läroämnen.

Det blir tvärtom dags att öppna verktygsbacken för alla skolor, i alla klassrum och för alla lärare. Ut väller många möjligheter för trygga och tydliga skrivramar för barn och unga. Prissumman om 5 000 i Hugo Bergroth-sällskapets språkpris 2023 kommer väl till pass för det fortsatta arbetet i skolor som inte deltog i Skrivande skola. Arbetet har bara börjat.

Vi fortsätter.

Projektskolornas lärare, projektets skrivambassadörer firar tre projektår under slutseminariet “Alla lärare är skrivlärare”. Foto: Björn Lindberg

FAKTA Skrivande skola (2020-23) • åtta fokusskolor: Donnerska skolan (Karleby), Kristinestads högstadieskola (Kristinestad), Kyrkbackens skola (Nagu), Lovisavikens skola (Lovisa), Lyceiparkens skola (Borgå), Skärgårdshavets skola (Korpo), Åshöjdens grundskola (Helsingfors), Övernäs skola (Mariehamn) • pilotskola: enhetsskolan i Nykarleby (förskola–åk 9) • 350 lärare, 2500 elever • inspirationsföreläsningar för svenska skolor och utbildningsaktörer i Finland, ca 2 500 åhörare • skrivfrämjande insatser i finlandssvenska medier och utbildningsevemenang

• Hugo Bergroth-sällskapets språkpris 2023 • initiativtagare Svenska modersmålslärarföreningen i Finland i samarbete med Sydkustens landskapsförbund som huvudman • finansiärer Svenska kulturfonden och Svenska folkskolans vänner

TEXT: ANNETTE KRONHOLM

Meningsfulla projektår Inte en enda dag i projektkontoret på Campus Allegro i Jakobstad har jag tvivlat på att skrivfrämjandet behövs.

Det börjar bli brådis att fixa skrivandet i en multimodal textvärld. Under de tre åren exploderar Tiktok, Face-

ARENA 11

Mottagaren av årets Hugo Bergroth-pris: projektet Skrivande skola. Projektledaren för Skrivande skola, Annette Kronholm (till vänster) och lektorn i kemi och fysik, Mikaela Gustafsson, Lyceiparkens skola (till höger).

Hugo Bergroth-priset 2023 går till Skrivande skola Årets Hugo Bergroth-pris på 5 000 euro går till projektet Skrivande skola. Prissumman är donerad av Svenska kulturfonden.

Ur prismotiveringen: Projektet Skrivande skola har verkat för att främja skrivundervisningen i våra skolor och är nationellt sett en unik satsning. Genom sina fokusskolor och sin pilotskola har projektet engagerat 350 ämneslärare och mer än 2 500 elever i årskurserna 7–9 i våra svenskspråkiga skolor. Skrivande skola har gett lärarna skrivpedagogiska metoder för att hjälpa eleverna att producera rätt text vid rätt tillfälle. En skrivstärkande lärare har samtidigt ett språkstärkande förhållningssätt i sin undervisning. Projektet har utmynnat i handledningen Verktygsbacken – Skrivpedagogik för alla. Verktygsbacken synliggör skrivandet men också läsningen, den erbjuder konkret skrivstöd till eleverna och modeller för skrivstöttning till lärarna.

Hugo Bergroth-sällskapets språksporre på 1 000 euro går i år till fotbollsspelaren, tränaren och före detta landslagskaptenen Tim Sparv, som i sin position som positiv förebild, både inom och utanför idrottskretsar, har lyft upp rikedomen med språkkunskaper. Prissumman för språksporren är donerad av Svenska kulturfonden.

TEXT OCH BILD: HUGO BERGROTH-SÄLLSKAPET

12 ARENA

En dag fylld av verktyg till verktygsbacken Under tre års tid har Annette Netti Kronholm varit projektledare för Skrivande skola, ett projekt som arbetar för att utveckla det skrivpedagogiska och skrivstöttande arbete som sker ute i våra finlandssvenska skolor. I juli 2023 tar projektet officiellt slut, och onsdagen den 10 maj samlades 100 deltagare i G18-huset för Skrivande skolas slutseminarium Alla lärare är skrivlärare.

Dagens inleddes med att Christel Björkstrand från Sydkusten och Rofa Blauberg från Smlf hälsade alla välkomna och berättade kort vad projektet har inneburit ur dessa organisationers synvinklar. Sydkusten och Smlf har fungerat som samarbetspartner under hela projekttiden.

Annette Kronholm gav en kort inledning från projektledarsynvinkel och tog fasta vid den dikt som Karin Erlandsson har skrivit för projektet:

Jag skriver för att mina känslor är allas känslor.

Jag skriver för att allas känslor är mina.

Jag skriver för att förstå alla känslorna.

Jag skriver för att känslor som har ord inte är farliga.

Jag skriver för att göra världen trygg.

ARENA 13

För att också visuellt visa att vi förflyttas från praxis till teori hade projektledare Kronholm också bytt från Skrivande skola-tröja till jacka och byxor. Eller var det månne Eurovisionveckan som inspirerade klädbytet?

Praxis från fokusskolorna Därefter fick vi ta del av perspektiv från samtliga åtta fokusskolor som har deltagit i projektet. Alla skolor hade fått olika perspektiv på skrivstöttande undervisning att lyfta fram, vilket gav en mycket mångsidig och heltäckande bild av vad allt man har hunnit med under projekttiden.

Maria Bonds och Sanna Nisula från Donnerska skolan i Karleby berättade om hur de har använt layoutmallen och modelltexter, för att kunna arbeta skrivstöttande i en språkmiljö som är starkt präglad av finska och dialekt. Ingrid Jansson och Anna Moa Westerlund-Rönnberg från Kyrkbackens skola i Nagu och Skärgårdshavets skola i Korpo höll föredrag om att skriva kollaborativt mellan två öar. Skolorna hade tillbringat tre dagar på Kökar, och baserat på dessa upplevelser fick eleverna skapa en gemensam skoltidning, för att samla sina erfarenheter och upplevelser, föreviga sina minnen och samtidigt ta tillvara skrivarglädjen och utveckla skrivandet. Flera olika ämnen samarbetade kring de multimodala texterna, och man utgick från cirkelmodellen som används inom Skrivande skola. Margita Engelholm och Simoné Kallio berättade om hur man Kristinestads högstadieskola synliggjorde skrivandet både i skolan och i hemmen, bland annat genom en skrivverkstad som utmynnade 14 ARENA

i ett drama om då Finland blev självständigt.

Denna pjäs uruppfördes i samband med elevvårdens trivselkväll för föräldrar och senare på skolans självständighetsfest. Dessutom har de inför föräldramöten frågat vårdnadshavare vad de tänker om skrivande, och i skolan synliggör man för varandra vilka olika modeller man har prövat på i undervisningen.

Elisa Nyqvist och Camilla Starck från Lovisavikens skola bidrog med ett föredrag om att skriva i färdighetsämnen. De lyfte fram kollegan Patricia Weckmans slöjdundervisning som exempel, där Weckman använder sig av processdagbok och presentation vid sidan av själva slöjdarbetet. Eleverna beskriver vad de har gjort, hur de har gjort det och sedan får de berömma sig själva, lyfta ut något de hade gjort, med arbetsbeskrivning steg för steg och tips för vad som är bra att tänka på. Där övade eleverna dels på att omarbeta information till presentationsformat, dels att reflektera över sin egen process och dels att presentera för varandra.

Starck och Nyqvist berättade också om bildanalys där de har använt sig av cirkelmodellen för att till slut göra egna bildanalyser. Sofia Hägglund och Laura Bergvall från Åshöjdens grundskola i Helsingfors talade om hur de har utvecklat

arbetet med Skrivande skola för att också nya lärare ska kunna komma in i rutinerna. Det hade kommit respons från nya lärare att man gärna kunde ha talat mer om det i skolan, och därför har man i Åshöjdens skola börjat ha en första träff med alla nya lärare i augusti, där man går igenom syftet med projektet, vilka mentorlärare som finns och andra praktiska tips. Under läsåret har man sedan en individuell, uppföljande träff där man går igenom hur det går. På detta sätt fångar man också upp andra lärare som har börjat senare under läsåret. Elinor Nyström, Inga-Lill Pettersson och Monika Vibäck från Övernäs skola i Mariehamn berättade om ett gemensamt förhållningssätt till skrivande i hela grundskolan och visioner för framtiden.

Detta öppnas upp mer i en intervju med Elinor Nyström och Victoria Sundblom, vilken hittas på sidan 19.

Daniela Kullberg och Linda Sahamies från Lyceiparkens skola i Borgå beskrev den skrivstig man har utarbetat för lågstadiet. Det är resultatet av ett arbete inom hela staden, medan Lyceiparkens skola dessutom har varit med i Skrivande skola.

Arbetet med skrivstigen går till så att två tutorlärare från alla grundskolor i staden samlas för att göra upp gemensamma strategier, som sedan förs ut till skolorna och samtliga lärare. De utgick från läromedlet Ordresan och såg vilka genrer och färdigheter som tas upp där. Från det har de valt ut sex genrer per årskurs som man arbetar med, varav tre genrer ska vara sådana som också passar in i andra ämnen än modersmål och litteratur. De lyfte också fram att de har ett progressionstänk i skrivstigen, både vad gäller vilka genrer som behandlas och vilken skrivkunskap som gås igenom. På sidan 23 kan du läsa vad Lyceiparkens skolas rektor Johannes Nygren har för tankar om skrivandet i skolan.

Verktygsbacken Efter lunchen var det dags för en teoretisk inramning av projektet och boksläpp. Annette Kronholm och Anna Slotte (docent vid Helsingfors universitet) diskuterade premisserna för det genrepedagogiska tankesätt som ligger som grund för projektet.

Slotte berättade att genrepedagogiken

står på tre teoretiska ben: den närmaste utvecklingszonen (Vygotskij, psykolog), språkets sociala koder och behovet av synlig pedagogik (Bernstein, sociolog), samt systemiskfunktionell grammatik (Halliday, lingvist). Som teoretisk referensram började man tala om genrepedagogiken på 1980-talet i Australien, och den har uppstått i en flerspråkig kontext. Där märkte man att man behöver gå igenom ramarna för olika texter för att alla skulle få samma grundläggande kunskaper.

Förutom genrepedagogiken diskuterades också begreppen skrivstöd och skrivstöttning. Slotte och Kronholm menade att det finns en skillnad mellan dessa begrepp: stöd betyder punktinsatser, något som kommer utifrån, något mer statiskt, medan stöttning är mer dynamiskt då läraren finns med och handleder under processen. Allt detta har legat till grund för Skrivande skola, där premisserna har varit att utveckla genremedvetenheten via genrepedagogik (vad skrivs, var skrivs det, för vem skrivs det, hur och varför skrivs det?), att alla lärare ser skrivstärkande möjligheter i skolvärlden, att man skapar samsyn, struktur och samarbete kring skrivande, samt att det finns trygga och tydliga ramar för skrivandet. Detta gynnar skrivivern och kan dämpa skriv-

pressen. Som avslutning på denna diskussion lanserades Verktygsbacken.

Skrivpedagogik för alla, som är en handledning i två delar. Den första delen är en skrivhandledning riktad till lärarna, och den andra delen är skrivstöd riktat till eleverna. Där finns bland annat de mallar som Kronholm har utarbetat under projektets gång.

Denna handledning finns också tillgänglig digitalt, bland annat på Smlf:s ISSUU-sida där Arena också publiceras.

AI och framtiden Under eftermiddagen fick vi även ta del av pilotskolornas föredrag om hur det går då 949 barn och unga skriver opinionstexter på temat fred. Detta kan du läsa om på s. 17. Därefter höll Linda Mannila (forskare vid Åbo Akademi och Linköpings universitet) ett föredrag om AI i utbildningen.

Mannila sade genast att hon inte kommer med några direkta svar, utan att hon snarare ville öppna upp vad teknologins utveckling kan innebära.

För det första är AI inget nytt, men det som alla talar om nu är det som hände 30 november 2022 då ChatGPT lanserades. Mannila reflekterade kring att man kan se på AI som en arbetskompis på steroider, en studiekompis på steroider eller en fuskmaskin på steroider. Allt beror på hur man för-

ARENA 15

En glad och nöjd projektledare efter en intensiv och givande dag.

håller sig till verktyget och hur man använder det. Hon lyfte fram att det finns två perspektiv samtidigt: det kan samtidigt vara en metod till fusk, men också ett kreativt lärverktyg.

En intressant poäng som Mannila påpekade var att vi också tidigare har haft ChatGPT i form av föräldrar och kompisar, men att vi då talar om stöd och samarbete. Vi har på samma sätt kunna ställa frågor till andra och få svaren utan att behöva leta själva, därför handlar det i grund och botten om vilken inställning man har till ChatGPT. Mannila lyfte fram att AI bara är så bra som de data man ger den.

Svaren vi får, texterna som genereras, kan se väldigt bra ut på ytan, men om vi granskar dem närmare kan det finnas fel och misstolkningar. Hon använde en metafor: Om vi sätter bruna bananer, gamla ägg och sur grädde i en glassmaskin, kan vi få en glass som ser väldigt fin ut men som smakar illa. Vi kan dra stor nytta av att använda AI för att förenkla och försnabba processer vi redan behärskar, men hon menade att det blir problem om det används till att skapa texter utan att lära sig processerna bakom dem.

Dagen avslutades med paneldiskussionen ”Läs- och skrivkunnighet 16 ARENA

är ett demokratiprojekt”, där moderatorn Pamela Granskog (undervisningsråd vid Utbildningsstyrelsen) ställde frågor om skrivandet idag och i framtiden till deltagarna Birgitta Ponthin (rektor vid Åshöjdens grundskola), Anna Slotte, Kurt Torsell (direktör på Utbildningsstyrelsen) och Noa Lax (andra årets studerande vid Tölö Gymnasium).

Granskog började med att ställa panelen frågan: Vad har du skrivit idag?

Svaren visade på att det är en mängd olika genrer som produceras under en dag, allt från chattar till presentationer för delegationer som bekantar sig med finländsk utbildning. Lax lyfte fram att skrivandet blir allt viktigare, eftersom den mänskliga sidan lätt blir efter då tekniken blir bättre och vi ses mer sällan ”face to face”.

Granskog frågade också vilka verktyg vi behöver för att kunna möta de krävande texter som omkretsar oss, och Slotte lyfte fram vikten av multilitteracitet och multimodala verktyg. Hon använde ruttguider som exempel; vi behöver kunna förstå en mängd olika färger och symboler för att förstå vart vi ska ta oss och på vilket sätt.

Också i den här diskussionen kom man in på AI och ChatGPT. Lax medgav att studerande kanske

inte alltid använder det på bästa sätt, men att en del också använder det för inspiration och mer som ett hjälpmedel snarare än fuskverktyg. Ponthin lyfte fram vikten av dialog med elever och lärare för att komma fram till hur, när och varför det kan passa sig att använda AI. Torsell sade att frestelsen är påtaglig, även om alla säkert förstår att man inte kan bygga allt på vägen till exempelvis studentexamen på fusk. Ändå kommer det stunder när tiden börjar ta slut, eller en uppgift inte känns motiverande, och då kan steget till att använda AI inte vara så stort som det annars brukar vara.

Dagen var fylld av tankar, idéer, erfarenheter, nyfikenhet och inspiration. Applåderna rungade då Kronholm tackades och alla gick säkerligen ut med nya tankar om hur just de kan bidra till att bli en del av en skrivande skola.

TEXT: CHRISTOFFER WÄRN BILD: CHRISTOFFER WÄRN OCH SOFIE ADOLFSSON

Från skenande tåg till antologi – 949 barn skriver om fred

Lärarna Carina Björkman, Harriet Nybäck, Camilla Nygård, August Treier och Sofie Södergård berättar om skrivtävlingen Skrivtid som genomfördes på enhetsskolan i Nykarleby.

Under slutseminariet för projektet Skrivande skola hölls många inspirerande presentationer av det konkreta arbete som gjorts med skrivande i olika skolor. För en av de mest intressanta presentationerna under dagen stod enhetsskolan i Nykarleby.

Lärarna Carina Björkman, Harriet Nybäck, Camilla Nygård, Sofie Södergård och August Treier ställer sig på scenen och efter en kort tystnad inleds presentationen med en uppläsning av en dikt om fred. De har kommit till seminariet för att berätta om skrivprojektet Skrivtid som enhetsskolans alla elever har varit engagerade i under läsåret 2022–2023.

Camilla Nygård berättar att hon under en energifylld dag i maj för ett år sedan ansåg att det till hösten skulle vara dags för att hålla en skrivtävling i skolan.

Hon jämförde den här idén med att sätta igång ett skenande tåg. Efter att ha fått resten av kollegiet med

på resan kom man överens om att enas om en specifik genre för tävlingen. Opinionstext föreslogs, men ratades av kollegiet som för knepigt. Då råkade ändå projektledare Annette Kronholm vara på plats och sade att om den genren är för knepig är det just den skolan borde köra med. Eftersom några klasser hade fred som läsårstema kom tävlingen att handla om opinionstexter kring fred.

För att förbereda eleverna för själva skrivuppgiften behövde lärarna göra ett brett bakgrundsarbete. Sofie Södergård berättar att de lärare som ansvarade för projektet skapade ett inspirationsmaterial där de

ARENA 17

bland annat gav tips på hur man kunde diskutera och bredda begreppet fred med eleverna, samt hur lärarna kan ta sig an en skrivuppgift som den här. Inspirationsmaterialet skapades för årskurserna F–4 respektive 5–6.

I förskolan förverkligades skrivandet om fred i diktform. Texterna skrevs som ett bidrag för hela enheten, i mindre grupper eller individuellt. Förskollärare Carina Björkman berättar att texterna till exempel kunde basera sig på ord om fred och vänskap som grupperna diskuterat fram. I ett konkret textexempel hade barnen valt orden lyssna, förlåt och kram som utgångsord till en dikt de sedan skrev och i vilken just de här orden fick en bärande plats.

I årskurserna F–4 bestod texterna av ord och bild. De flesta bidragen var dikter där några ord i början av meningen upprepades, eller länkdikter där det sista ordet i varje vers var det första ordet på nästa. Eleverna i årskurserna 5–6 skrev insändare.

Klasslärare Sofie Södergård öppnar upp metoder för hur man kan börja närma sig genren opinion. Med eleverna i de årskurserna satsade lärarna på att definiera vad en opinion är, vad ett argument är och hur genren insändare ser ut. Med den grunden kom eleverna sedan igång med skrivandet.

Som bakgrundsmaterial för årskurserna 7–9 läste och diskuterade

18 ARENA

eleverna bland annat novellen Om det var krig i Norden av Janne Teller och romanen Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde. Elevernas tävlingsbidrag skulle bestå av en kolumn. För att få fatt i kolumngenren fick eleverna själva genom att läsa många kolumner komma fram till vad en kolumn är och vilka delar den består av. Resultatet blev många kolumner laddade med känslor.

Modersmålslärare Camilla Nygård berättar att eftersom det var frågan om en tävling behövdes det priser för att locka eleverna till att satsa på sitt skrivande. De ansvariga lärarna ville också att priset skulle skapa en känsla av gemenskap och samverkan. I årskurs 5–6 var priset en partykorg till klassen där den vinnande eleven gick. För högstadiet bestod priset av att skribenten till vinnartexten fick bjuda sin klass på tortillaparty på den lokala ungdomsgården. Nygård berättar att eleverna sporrade varandra till att skriva eftersom hela klassen skulle få delta i priset.

August Treier sammankallade en utomstående jury som gladdes åt att 949 elever har funderat på och skrivit texter om vad fred innebär. Skrivtävlingen resulterade också i antologin Fred i världen är att alla får gå ut.

Opinionstexter på temat fred i förskola - årskurs 9 i Nykarleby. Bildningsdirektör Teresia Tötterman avslutar presentationen på seminariet med att

konstatera att det nu gäller för alla deltagare i projektet att bibehålla och fortsätta lära ut alla de skrivpedagogiska verktyg som har kommit dem till handa under projektets gång. Hon konstaterar att en skrivande skola är en guldbiljett till framtiden. Det man lyser på växer.

Under presentationen blir det klart att lärarnas professionalitet inte bara syns i hur väl hela tävlingsprocessen hade genomförts i skolan, utan också i att presentationen av denna som lockade skratt och tårar.

Lärarna varvade berättandet om processens olika delar med högklassig recitation av några tävlingsbidrag.

När Harriet Nybäck säger att hela kollegiet efter projektet pustade ut och konstaterade att det här fixade de och nästa gång blir det ännu bättre, funderar jag om det kan bli mycket bättre än det här redan var.

TEXT OCH BILD: SOFIE ADOLFSSON

Övernäs skolas dreamteam samlat: längst till vänster står Victoria Sundblom och Elinor Nyström, längst till höger Inga-Lill Pettersson.

Gemensamma ramar ger trygghet Vid Övernäs skola i Mariehamn har man glatt sig över de verktyg som Skrivande skola har fört med sig. När projektet nu avslutas efter tre års arbete blickar lärarna framåt och känner sig drivna att fortsätta med det skrivstöttande arbetet.

Elinor Nyström arbetar som speciallärare i årskurs 1–5 vid Övernäs skola och Victoria Sundblom som lärare i svenska och litteratur i årskurs 7–9.

Tillsammans har de utgjort en del av arbetsgruppen som har koordinerat hur Skrivande skola har sett ut vid Övernäs skola, med stöd av projektledare Annette Kronholm. Nyström och Sundblom berättar att det var kollegan Inga-Lill Pettersson, lektor i svenska och litteratur, historia och samhällslära, som hade sett en annons om att skolor söks till ett projekt om skrivande.

- Det stod att projektet ville ha skolor med geografisk spridning, och IngaLill Pettersson skrev ihop en ansökan, berättar Sundblom. Vi blev sedan antagna som en av fokusskolorna.

Första året skolan var med i projektet riktade det sig i första hand till årskurserna 7–9, men föreläsningarna var öppna för intresserade lärare på lågstadiesidan. Under det andra och tredje projektåret var hela Övernäs skola involverad i projektet.

- Det här har gjort att vi har fått en tydligare lärstig för skrivande i hela grundskolan, berättar Sundblom och Nyström.

Enhetliga arbetssätt De lyfter fram att när man har lärt sig tala om genrer på samma sätt och fått enhetliga riktlinjer för formen har det blivit tydligare för eleverna vad det handlar om.

ARENA 19

- Ska vi till exempel skriva faktatexter vet eleverna hur de ska se ut, var rubriken ska placeras och hur källhänvisningarna ska göras, säger Sundblom.

Den verktygsback som har skapats under projektet har varit i flitig användning, och stöder lärarna och eleverna i såväl skriftlig som muntlig produktion.

- Det är skönt att veta att då eleverna börjar sjuan så vet de redan vad det handlar om och vad som förväntas av dem när vi skriver i olika ämnen, til�lägger Sundblom.

En fördel de båda lyfter fram är att eleven vet vad läraren kommer att kräva, de behöver inte gissa vad olika lärare vill. Detta menar de ger trygghet för eleverna, eftersom ramarna är tydliga.

- Då blir det lättare att komma igång med skrivandet, säger Sundblom.

Ibland kan elever sätta mycket tid på att fundera på färgen och storleken på rubriken.

- Detta märks speciellt bland skrivsvaga elever, inflikar Nyström. Det är färre saker de själva måste hålla reda på då formen är gemensam för alla och de istället kan fokusera på innehållet.

Positiva lärare Nyström och Sundblom lyfter också fram att lärarna har haft stor hjälp av det pedagogiska material som har tagits fram, eftersom det också ger lärarna självförtroende att handleda skrivarbetet. Trots att projektet först var tänkt att tas in i årskurserna 7–9 blev lågstadielärarna också intresserade ganska snabbt. Därför utökades projektet till att involvera hela skolan. Också vid Övernäs skola har man märkt av att det är lättare att få med vissa lärare när det kommer till förändringar i arbetssätt, men överlag har alla ställt sig mycket positiva till projektet.

- På sätt och vis har det kanske varit lättare för lågstadielärarna att ta in metoderna i sina klassrum, eftersom klasslärarna lättare kan integrera olika ämnen med varandra och använda samma metoder i dem, berättar Nyström och Sundblom.

På högstadiesidan har projektet också varit välkommet, speciellt nu då alla har haft tid att smälta förändringen och blivit vana med metoderna.

20 ARENA

- Nu märker vi att allt fler lärare tänker att ”Nu skulle jag kunna testa det här och det här”, berättar Sundblom.

När det kommer till att engagera ett kollegium får man enligt Nyström och Sundblom fundera lite på hur man ska förhålla sig: ska man tvinga med alla eller låta folk göra som de vill? Ju mer tid som har gått desto mer har alla involverat sig och börjat komma med allt fler egna idéer på hur de kan göra i sin undervisning.

- Det har också öppnat upp för mer diskussion bland oss kollegor, vilket har fungerat som en inkörsport för att tänka mer ämnesövergripande, berättar Sundblom.

Fest och fortsättning Också eleverna har tagit emot de nya arbetssätten väl, eftersom det har underlättat deras arbete och en del har börjat automatiseras. Nyström och Sundblom säger att det börjar komma av sig självt hur en Powerpoint ska göras eller hur en viss genre ska skrivas, vilket gör att eleven kan fundera mer på innehållet.

Det ger också en trygghet för eleverna då det är samma för alla.

I samband med att verktygsbacken lanserades i januari 2023 ordnades ett jippo i skolan för att fira detta. På Ålandstidningens nätsida kan man se bilder från det festliga tillfället, då arbetsgruppen klippte band, det hölls tal och elever uppträdde med musik. Skrivande skola har alltså fått en synlig roll i arbetet i Övernäs skola. Vad händer nu då när projektet tar slut?

- Det känns viktigt att fortsätta med arbetet, säger Sundblom och Nyström håller med. Nu har vi kört in allt vi har fått från projektet under tre års tid, så vi vill inte tappa den bollen.

TEXT: CHRISTOFFER WÄRN FOTO: ÖVERNÄS SKOLA

Alla lärare är skrivlärare Projektet Skrivande skola har bevisat att lärare i alla ämnen kan arbeta med skrivning och skrivstöttning. Att synliggöra skrivandet och att diskutera det kollegialt på ett allmänt plan har ruskat om fördomen att skrivande bara är något som lärare i svenska och litteratur kan jobba med.

M

ikaela Gustafsson är lektor i fysik och kemi. Hon jobbar i Lyceiparkens skola, en skola för årskurs 7-9 där hon har börjat jobba 2004. I dessa båda ämnen använder hon skrivandet som ett sätt för eleverna att träna på terminologi och naturvetenskapligt skrivande.

- Vi skriver texter i både fysik och kemi och på alla årskurser, berättar Gustafsson.

De två genrer som eleverna skriver mest i är labbrapporter och faktatexter. För varje laboration finns det inte tid att göra en fullständig labbrapport, men eleverna lär sig ändå att känna igen genren. Labbrapporten skriver de som ett gemensamt skrivande i klassen.

- Betoningen på skrivandet i fysiken och kemin ligger på att skriva en naturvetenskaplig faktatext. Det här är något som både elever som ska söka sig vidare till gymnasiet och elever som söker till yrkesskola kommer att gynnas av, berättar Gustafsson och tillägger att i början anser eleverna att det känns jobbigt att skriva naturvetenskapligt men att de småningom vänjer sig då de blivit bekanta med genren.

Det som delvis är utmanande för eleverna är att komma bort från ett skrivande som handlar om en personlig upplevelse till att skriva en objektiv faktatext.

- Nu har jag börjat få ihop tillräckligt med elevtexter som kan fungera som modell för yngre elever, så det kommer jag att ta i bruk, säger Gustafsson.

Det bästa verktyget som Gustafsson använder i sin skrivundervisning är begreppskartan. Eleverna skriver faktatexter på både årskurs åtta och nio, och som grund finns alltid en begreppskarta. Efter att Gustafsson har gett en teoretisk bakgrund till det ämne som eleverna ska skriva om gör de en begreppskarta. Den går ut på att eleverna med nyckelord förklarar viktiga begrepp som hör ihop med ämnet de skriver om. Nyckelorden får de i den teoretiska genomgången och i läroboken. När begreppskartan är gjord ska eleverna egentligen inte längre behöva titta i läroboken mera.

- Begreppskartan hjälper eleverna att frigöra sig från läroboken och lämna bort den när själva skrivandet kommer igång. Det här igen leder till att de inte kan skriva av eller helt kopiera hela meningar eller stycken, säger Gustafsson.

På årskurs nio skriver eleverna tre faktatexter. Den tredje texten på årskurs 9 ska de försöka göra så självständigt som möjligt.

Gustafsson berättar att målet med skrivuppgifterna är att eleven skriver en bra, genremedveten text med hjälp av henne som lärare, och att feedbacken på vägen är en av de viktigaste faktorerna i processen.

Annika Helenius har jobbat som lektor i biologi och geografi i tjugo år. I hennes ämnen är fokus också på det objektiva faktaskrivandet. På årskurs 7 gör eleverna inga längre skrivarbeten, men både eleverna på årskurs 8 och eleverna på årskurs 9 skriver minst en längre faktatext per läroämne.

- På årskurs åtta har eleverna redan i många år skrivit ett landarbete som en del av geografiundervisningen, säger Helenius. I landarbetet ska eleverna skriva en faktatext om ett europeiskt land, och förutom att texten ska vara vetenskaplig ska elever skapa många olika sorters texter.

Mikaela Gustafsson (till höger) tillsammans med projektledare Annette Kronholm ARENA 21

- Eleverna gör en kartanalys, ritar själva en karta, skriver en faktaruta, skapar ett diagram och analyserar andra diagram, berättar Helenius.

På årskurs nio skriver eleverna en klimatuppsats i samarbete med lärarna i svenska och litteratur. Helenius stöttar eleverna med innehållet och dispositionen, medan lärarna i svenska och litteratur jobbar med skrivstöttningen och skrivprocessen.

I läroämnet biologi skriver eleverna i årskurs 9 en faktatext om matsmältningskanalen. Alla elever får en åttafältare, ett pappersark i A4-format, där varje fält har en rubrik som elever söker fakta om

ur olika läroböcker. I rutorna skriver de sedan nyckelord om respektive rubrik. Utgående från åttafältaren skriver eleverna faktatexten.

- De faktatexter eleverna skriver i geografi och biologi är i bedömningen likvärdig med ett prov.

I klimatuppsatsen som skrivs i samarbete med svenska och litteratur får eleverna ett vitsord för innehållet i ämnet geografi, och ett vitsord för språket i ämnet svenska och litteratur, förklarar Helenius. Överlag uppmuntrar Helenius till skrivande också under lektionstid. Helenius jobbar mycket med OneNote som elektroniskt verktyg, och dit lägger hon upp lektionsuppgifter. Uppgifter som eleverna

Mina fiktiva världar

M

odersmålslärare i gymnasiet: låt dina elever vara med om att skapa fram­ tidens kulturarv! Vår nya frågelista riktar sig till alla som spelar datorspel, binge­ tittar på serier, skriver fanfiction eller på något annat sätt förlorar sig i fiktiva berättelser.

Vi omges konstant av berättelser i olika former – förutom böcker, filmer, serier och scenkonst finns det olika spel och fiktiva miljöer där man kan röra sig med en avatar eller en alternativ identitet. Vi vill gärna fånga upp hur dagens unga förhåller sig till sina olika fiktiva världar – vilka de tar del av och på vilket sätt. Svaren arkiveras i SLS arkiv.

Gå in på www.lyyti.in/fiktivavarldar De fem frågorna kan även besvaras anonymt.

För att fördjupa kunskaperna om vårt finlandssvenska kulturarv erbjuder vi även vid behov en kostnadsfri, virtuell presentation av SLS arkiv. Presentationen ger en kontext till våra frågelistor och vår insamlingsverksamhet. Kontakta arkivet@sls.fi för mer information.

22 ARENA

gör under lektionstid instrueras på ett sätt som uppmuntrar till längre svar snarare än att de skulle gå att lösa med enstaka ord. Helenius föreläser så att hon använder bilder som stöd för vad hon berättar medan hon uppmuntrar eleverna att göra egna anteckningar på basen av bilderna och det hon muntligt berättar om.

TEXT: SOFIE ADOLFSSON BILD: ANNETTE KRONHOLM

Från satsning på läsande till skrivande En av skolorna som har deltagit i Skrivande skola är Lyceiparkens skola i Borgå. Att aktivera ett helt kollegium är inte alltid det lättaste, men projektet har gett fina verktyg för att utveckla skrivandet i skolan.

För cirka tio år sedan startades en utvecklingsgrupp inom bildningen i Borgå, med uppgift att fundera på hur man ska får elever att läsa mer. Fokus låg på att främja elevers läsning i årskurserna 1–9. Utvecklingsgruppen följde med forskning och tipsade skolorna, vilket ledde till en satsning på läsningen och sätt att inspirera till läsning. Rektor Johannes Nygren berättar att man varje år utvärderade genom att testa vissa årskursers färdigheter i matematik och läsning, och inom satsningen hade man läskoordinatorer som samarbetade med lärarna kring hur man kunde arbeta med det som framkom i utvärderingarna.

- Koordinatorerna kunde komma till skolan och hålla fortbildningar för personalen, eller gå med i en klass och arbeta kring läsning, säger Nygren. Utgående från utvärderingarna och detta arbete skapades program för att säkerställa att alla elever i staden skulle behärska samma saker gällande läsning och att samma saker gås igenom i alla skolor i staden.

På detta sätt behövde inte alla uppfinna hjulet igen på egen hand.

Efter lässatsningen kändes det naturligt att börja arbeta på motsvarande sätt för att lyfta skrivandet. Nygren berättar att i Borgå började utvecklingsgruppen redan innan projektet Skrivande skola startade fundera på

hur man kan jobba språkstärkande i skolorna, därför fick också projektet en flygande start hos dem. Lyceiparkens skola blev därmed en av fokusskolorna i projektet.

- Tidigare hade det främst varit en grupp lärare som hade funderat på hur man kan stödja skrivandet, men nu blev det istället hela kollegiet som tillsammans skulle arbeta kring detta, säger Nygren.

Att få med ett helt kollegium i förändringar kan ibland vara utmanande. Nygren säger att en del kan tänka att det här innebär mer arbete och därför förhåller sig tveksamma till olika projekt. I början innebär det kanske mer arbete då man tar sig

ARENA 23

an materialet och förändrar sina arbetssätt, men samtidigt har man också stöd av varandra i kollegiet. Lärare arbetar förstås olika mycket med direkt skrivande, men alla möts ändå av det.

- Vi fick lära oss om hur vi ska handleda eleverna i allt från att skriva Wilmameddelande till att dela in en text i stycken, berättar Nygren.

Alla var beredda på att testa, det behöver ju inte alltid handla om stora saker.

Under projektets gång har det förstås varit på skolans ansvar att ta till sig verktygen och anpassa dem till den egna undervisningen, men träffarna har också inneburit kontinuerligt stöd. Nu när projektet lider mot sitt slut är det upp till skolan att ta med sig det de har fått ut av projektet. Nygren säger att de kommer att använda sig av modellerna som finns i Verktygsbacken.

- Visst kan det hända att en del av användningen minskar då projektet slutar, men modellerna genomsyrar verksamheten nu, säger Nygren.

Han lyfter fram att ett av de viktiga resultaten av att delta i projektet är att tankesättet om att alla lärare är skrivlärare anammas. Genom att plocka ut det som känns bra och som passar in i ens egen verksamhet kan man sedan bygga vidare på den språk- och skrivstöttande undervisningen.

- Man kan inte sätta för mycket tid på sådant som inte känns som att det funkar, men man får plocka ut det som känns bra, säger Nygren.

Genom att plocka ut guldkornen från tiden i Skrivande skola har man nu en god grund för att arbeta med läs- och skrivarbete i alla ämnen, med kärntanken som genomsyrar verksamheten: Alla lärare är språklärare i en skrivande skola.

TEXT: CHRISTOFFER WÄRN ILLUSTRATIONER: AMANDA HELLING

24 ARENA

PERSONPORTRÄTT: JOHANNA KARLSSON

Johanna Karlsson har redan i 20 år gjort en stor insats för språkutvecklande arbetssätt inom utbildningssektorn i Helsingfors. Speciellt aktiv har hon varit inom småbarnspedagogiken.

J

ohanna Karlsson, planerare på Helsingfors stad på sektorn för fostran och bildning och ordförande för Huvudstadsregionens lärare inom småbarnspedagogik r.f. (HuLiS), har en bred erfarenhet inom språkberikande undervisning. I grunden är Karlsson lärare inom småbarnspedagogik.

- Jag jobbade fem år inom språkbadsundervisningen på ett daghem i Helsingfors. Språkbadsmetodiken är därmed bekant och något som jag verkligen tror på, säger Karlsson.

Efter tiden som lärare på språkbad började Johanna Karlsson jobba som lärare inom småbarnspedagogiken som språkstöd.

I praktiken innebar det här att Karlsson tillsammans med en kollega ambulerande jobbade för den svenskspråkiga sektorn inom småbarnspedagogik för att stöda språkutvecklingen hos barn. I tio års tid åkte Karlsson tillsammans med sin kollega runt till olika enheter och jobbade tillsammans med enheternas personal för att utveckla språkutvecklande arbetssätt. Varje enhet hade en språk- och kulturansvarig som fungerade som kontaktperson och

samarbetade med Johanna Karlsson och hennes kollega.

- Jag vill speciellt nämna min kollega Pia Riihimäki som tillsammans med mig jobbade som språkstöd inom den svenska sektorn, säger Johanna Karlsson och tillägger att arbetet handlade om att arbeta språkstödjande med personalen inom småbarnspedagogiken och att utveckla konkreta metoder för just detta arbete.

En röd tråd som löper genom allt arbete inom småbarnspedagogiken är en språkstrategi som heter Tänk språk! Materialet som hör till språkstrategin Tänk språk! används för att höja den språkliga medvetenheten inom småbarnspedagogiken. Några exempel på konkreta verktyg som strategin lyfter fram i materialet är hur man kan öka barnens taltid i förhållande till de vuxnas, hur man som lärare inom småbarnspedagogiken kan bli uppmärksam på sitt eget språkbruk och därmed vara bra språkliga förebilder för barnen. Ett praktiskt tips på hur man med ett ord i taget kan försöka lära barn ett korrekt språkbruk är att lyfta fram veckans ord; Alla vuxna och barn förbinder sig

till att under en vecka använda ett visst korrekt ord istället för ett slangord (att till exempel tala om regnkläder istället för kurakläder).

En av grunderna som genomsyrande hela verksamheten när Karlsson började arbeta med språkmedvetenhet inom småbarnspedagogiken 2008, och även är aktuellt inom språkarbetet i småbarnspedagogiken idag, är att många barn i den finlandssvenska kontexten kommer från två- eller flerspråkiga hem. Denna kompetens bör man som lärare inom småbarnspedagogiken kunna ta i beaktande och styrka på ett positivt sätt. Karlsson och Riihimäki arbetade fram språkmedvetna modeller för barnens lek och språkmedvetna lärmiljöer samt fokuserade på hur språkmedvetenhet ökar barnens välmående.

- Ett annat projekt som var väldigt roligt att förverkliga hette Bokbubbel. Det var ett tvåårigt projekt som vi gjorde tillsammans med stadsbiblioteket och kultursidan i Helsingfors stad, berättar Karlsson.

ARENA 25

PERSONPORTRÄTT: JOHANNA KARLSSON

Bokbubbel handlade om att skapa lek- och läslust genom att konkret arbeta med bilderböcker i daghemskontext. Detta kunde gå ut på att bland annat hålla bokprat för barnen i småbarnspedagogiken, samla personalen från olika enheter för att utbyta verksamhetsidéer kring litteratur och att involvera vårdnadshavare i barnens läsning. Några av projektets ledord var närvaro, självbild, koncentration, lek och rim.

En av de mest omtyckta produkterna som Karlsson tillsammans med Riihimäki skapade under sin tid som språkstöd inom småbarnspedagogiken var materialväskor. Enligt en modell från den finska sektorn skapade de väskor fyllda med språkberikande material så som pekböcker, sångböcker, brädspel och leksaker samt en handbok till hur allt detta kunde användas i språkutvecklande syfte på enheterna. De olika daghemmen kunde sedan låna ut väskan med allt material för en viss tid.

- Både i det här projektet och i andra projekt vi har förverkligat har det funnits ett välfungerande och viktigt samarbete mellan utbildningssektorn, kultursektorn och biblioteksväsendet. Tack vare detta har vi kunnat förverkliga projekt på bred front med expertis från olika sektorer, säger Karlsson. År 2020–2022 jobbade Karlsson som projektplanerare på projektet Lukuinto – Läsiver. Karlsson ansvarade för projektet på svenska enheten och hade tre kolleger som ansvarade för den finska sidan. Även i detta projekt ingick konkret samarbete med enheterna i småbarnspedagogik.

Syftet med projektet var att stärka läskulturen i Helsingfors. En del av arbetet gick ut på att kartlägga enheternas nuläge och behov av stöttning kring läsning.

- Under projektet utvecklade vi ett kartläggningsverktyg för läs-

26 ARENA

verksamhet i småbarnspedagogiken som heter Lukuympyrä – Läsecirkeln (en bearbetad version av Gyekye & Nikkilä 2013). Med hjälp av den kan enheterna inom småbarnspedagogiken utvärdera sitt nuläge då det kommer till hur man arbetar med läsning just nu. Verktyget kan också ge tips på och nya idéer till hur man kan uppdatera sina rutiner kring arbetet med läsning, säger Karlsson.

En annan del av projektet Lukuinto – Läsiver gick ut på att lägga fram lässtrategier kring olika temahelheter så som mångfald, emotionella färdigheter och natur och miljö samt att ge litteraturtips för varje temahelhet.

Just nu jobbar Karlsson som planerare på Helsingfors stad där hon koordinerar all verksamhet för integration på svenska inom utbildningssektorn. Hennes verksamhetsområde sträcker sig från småbarnspedagogiken till Arbis. Aktuellt inom det området är bland annat att antalet elever som studerar enligt läroplanen för förberedande undervisning eller läser svenska som andraspråk hela tiden ökar.

- Nytt är också att vi har anställt flerspråkiga handledare som jobbar med flerspråkiga elever, och fler studerande än tidigare läser svenska som andraspråk på gymnasiet.

I den nuvarande fullmäktigeperiodens stadsstrategi för Helsingfors stad finns en ambitiös målsättning: Helsingfors ska vara huvudstaden för läsning och läsförmåga. Att lyfta fram läsningen som ett strategiskt mål för en stad är i sig unikt och betydelsefullt.

- Det som är viktigt att komma ihåg är att läsförmåga i dagens läge är ett bredare begrepp än enbart läskunnighet. Det innefattar allt från att kunna tolka symboler till att läsa av bilder och sociala situationer, menar Karlsson.

För att barn ska kunna utveckla

en läsförmåga som gör att de klarar sig bland dagens krav behöver alla vuxna inse att de är språkliga förebilder.

- Alla vuxna som professionellt arbetar med barn och unga är förebilder då det kommer till att använda språket. Man måste vara medveten om att allt från när man öppnar dörren för barnen på morgonen till att man vinkar hejdå när de åker hem är en språklig handling som barnen och de unga registrerar och tar till sig, påminner Karlsson och med tanke på den breda erfarenhet Karlsson har inom sitt område är det lätt att tro henne.

TEXT: SOFIE ADOLFSSON FOTO: PRIVAT

Källa: Gyekye & Nikkilä 2013. Arviointiympyrä – Oppimisen mahdollisuudet näkyviin. Pedatieto Oy.

Att våga tog mig till Island Vattenfall och gejsrar. Berg och öppna landskap. Blå Lagunen, plokkfiskur, islandshästar. Emma Nordström vann kolumntävlingen Argh? 2020 och kunde äntligen åka på ett naturnära äventyr till Island.

ARENA 27

“H

ur ska vi kunna beskriva det här för våra vänner där hemma?” frågar jag min mamma och tar ett simtag i det ångande klarblåa vattnet.

“Jag tror inte vi kan”, svarar hon.

“Man måste uppleva det själv för att förstå.” Vattnet vid Blå Lagunen är det blåaste jag någonsin sett. Solen värmer ansiktet och ger oss fräknar efter bara en timme. De heta ångorna hjälper oss att slappna av och tillsammans med solen skapar de ett slags sagolik dimma som gör de andra besökarna till mörka silhuetter mot bergen. Luften är en blandning av salt, sten, mineraler och vatten. Vi simmar till baren och beställer varsin mangosmoothie. Jag tar emot glaset vars kyla kontrasterar mot bassäng-

28 ARENA

ens värme och skålar med mamma. I den stunden önskar jag att vi kunde stanna där för alltid.

Våra kvällar i Reykjavik spenderades gåendes på de mysiga gatorna i centrum eller på någon vandringsled i persikofärgad solnedgång vid kusten. Stadens huvudgata, Laugavegur, omges av mysiga caféer och souvenirbutiker såväl som isländska och internationella restauranger.

Den första kvällen stiger vi in på en restaurang som serverar traditionell isländsk mat. En stund senare sitter vi båda med varsin tallrik plokkfiskur med rågbröd framför oss. Rågbrödet är sött och smälter i munnen. Fiskgrytan smakar starkt av torsk, smörigt potatismos och lök. Under resan smakade vi på många isländska rätter,

bland annat fermenterad haj och lammsoppa, men plokkfiskur blev min bästa kulinariska upplevelse.

Eftersom resan länge legat i luften, men tvingats skjutas upp på grund av pandemin, hann jag läsa in mig en hel del på Island innan avfärden. Ett frekvent tips var att investera i bra skor. Så det hade vi gjort. En krispig morgon sätter vi på oss våra nya vandringsskor, packar en matsäck och hoppar på en buss med reseguiden Tor. “Góðan daginn!” säger han och tar med oss på ett äventyr till några av Islands berömda sevärdheter. Genom bussfönstret susar landets natur förbi: det öppna, karga och trädlösa landskapet med gråa stenar och grön mossa, bergen som nästan nuddar vid molnen, islandshästarna som fritt går och betar bland låga buskar. Stundom ser vi något litet hus i nedre kanten av

ett berg. Inga grannar, inga butiker, inga stressmoment. Endast ett hus, islandshästar och naturen.

Vid ett ställe där bussen stannar ser vi en grupp människor stå och stirra på ett stort hål i marken.

Vi går dit, ställer oss i folkmassan och väntar. I hålet bubblar klarblått vatten och ångor stiger mot himlen.

Luften är fuktig och varm, marken röd och torr. Plötsligt känner jag hur marken drar ihop sig och sekunden efter sprutar hålet upp vatten i en enorm ångande stråle. Vattendroppar landar på mitt ansikte. Människorna runt mig ropar i fascination och jag är säker på att jag också ger ifrån mig ett “wow”. Sedan lugnar gejsern Strokkur ner sig och jag tar fram telefonen för att filma följande utbrott. Efter några minuters väntan blir vi lika begeistrade igen. Naturen är verkligen spektakulär!

Runt omkring oss finns det flera mindre hål. Vi lär oss att det är inaktiva gejsrar, men vattnet är ändå bubblande och ångande. Jag lutar mig fram för att kika ner i en liten pott och ångorna omsluter mitt ansikte.

Stanken som möter mig fräter i näsan och jag ryggar snabbt tillbaka. Vi lärde oss den hårda vägen att springkällornas svavelsyra luktar starkt av ruttet ägg.

En annan destination på äventyret var vattenfallet Gullfoss. En kort vandring på smala, steniga stigar för oss till ett öronbedövande dån.

Framför oss brusar vattnet ner med en enorm fart. Klippan vi står på är ojämn och hal. Jag tar några kliv framåt mot kanten för att kika hur högt uppe vi är, men backar snabbt tillbaka – de vassa stenarna står stadigt hotfulla i det blåa strömmande vattnet. Jag tar några djupa andetag,

förundras över vyerna och njuter av att vara nära naturen.

På flyget hem kollar jag ut genom fönstret och ser ön bli mindre och mindre. Jag tänker tillbaka på våren 2020 när jag skrev min kolumn utan någon som helst tanke på att kunna vinna skrivtävlingen. Jag tänker på hur mycket jag har förändrats sedan dess, men att min skrivglädje ännu brinner starkt. En våg av tacksamhet sköljer över mig. En tacksamhet för att jag hade modet att skicka in kolumnen och göra min röst hörd. Jag tror att det är det viktigaste med att skriva – att våga. För mig ledde det till ett underbart naturnära äventyr med min mamma. Det ledde till den bästa resan i mitt liv. Tack Island, jag vet att vi kommer ses igen.

TEXT OCH FOTO: EMMA NORDSTRÖM

ARENA 29

Studieresa till Trondheim för finlandssvenska lärare och rektorer Redan 2019 åkte Andreas Sundstedt, Johanna Bonäs och Bernt Klockars till Trondheim för att planera en studieresa för lärare och rektorer från Svenskfinland. På grund av coronapandemin blev inte resan av 2020 som tänkt, men i april 2023 förverkligades den som en del av Utbildningsstyrelsens internationaliseringsprojekt för utbildningspersonal inom den allmänna utbildningen. Projektet koordineras av Åbo Akademi/Vasa övningsskola.

Totalt tio lärare och rektorer från Svenskfinland träffades på Helsingfors-Vanda flygfält direkt efter påskhelgen för att med en mellanlandning i Stockholm ta sig till Trondheim. Efter en kort presentationsrunda under den första gemensamma middagen stod det klart att deltagarna kom från ett brett geografiskt område, från Lovisa och Vanda i söder till Sursik i väst. Många olika läroämnen representerades också bland deltagarna. Reseledare Andreas Sundstedt från Åbo Akademi gick igenom de kommande dagarnas program som skulle komma att bestå av både skolbesök, museiguidningar och möjligheten att bekanta sig med lärarutbildningen på det naturvetenskapliga universitetet i Trondheim. I det här reportaget redogörs besöket på universitetet där vi fick bekanta oss med lärarutbildningen samt centra för matematik- och skrivundervisning.

30 ARENA

Lärarutbildningens upplägg bekant I Trondheim verkar det naturvetenskapliga universitetet NTNU, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet. Universitetet utbildar lärare till alla stadier i Trondheim.

Institutledare Ingfrid Thowsen vid Institutt for lærarutdanning (ILU) visar oss runt i lärarutbildningens öppna, ljusa och stora lokaler. Institutet har 500 anställda och 4400 studerande, och utbildar lärare till alla stadier. Överlag liknar utbildningssystemet i Norge det som finns i Finland.

- Eleverna har en tioårig obligatorisk skolgång som börjar som sexåring på årskurs ett och slutar efter årskurs tio. Efter det väljer eleverna om de ska fortsätta till gymnasiet för att fortsätta inrikta sig på teoretiska ämnen (videregående skole, studiespesialiserende)

eller yrkesämnen (videregående skole, yrkesfag), berättar Thowsen.

Lärarutbildningen i Norge liknar även den Finlands. Klasslärare utbildas på en femårig linje för årskurserna 1–7 respektive 5–10.

För att kunna jobba som ämneslärare i årskurserna åtta till tretton (motsvarande högstadiet och gymnasiet) ska de studerande precis som i Finland läsa ett huvudämne på disciplininstitutet och sedan auskultera på ILU. Det största behovet av nya lärare finns i grundskolorna, och speciellt i årskurserna 1–7. Andra utmaningar som lärarutbildningen har är att locka tillräckligt med studerande till studier i pedagogik för yrkesämnen. Thowsen menar att orsaken till detta är att den privata sektorn lockar dem som själva har en yrkesutbildning och många års erfarenhet inom branschen. Läraryrket klarar inte av att konkurrera

med yrken på den privata sektorn.

Rektorstjänsterna i skolorna har få sökande och stor genomströmning, och Thowsen spekulerar att den privata sektorn även spökar här och lockar lärare som är intresserade av ledarskapsuppgifter.

Också i övrigt kämpar lärarutbildningen och skolsektorn i Norge med bekanta problem: Barn och unga mår allt sämre och skålfrånvaron ökar. Detta har börjat spilla över även till universitetsutbildningarna där de studerande har en ökad frånvaro på grund av psykisk ohälsa. Språkkunskaperna i modersmål sjunker, vilket gör att nivån på de studerandes textproduktion stadigt går neråt.

Intresset för att läsa ett tredje språk förutom norska och engelska går ner, speciellt franska och tyska tappar studerande varje år. Institutledare Thowsen efterlyser mer forskning kring dessa nedåtgående trender, speciellt med kvalitativa metoder. Siffrorna på alla dessa utmaningar finns svart på vitt, men inte ännu klara förklaringar till varför problemen uppstått eller förslag på lösningar som skulle vända på trenderna.

Förutom själva lärarutbildningen erbjuder ILU även bland annat fortbildning för lärare (kurser både med och utan studiepoäng) samt rektorsutbildning. Som möjligheter inför framtiden nämner Thowsen bland annat institutets fortbildning inom andraspråksutbildning för yrkesämneslärare. Att utbilda yrkesämneslärare till skickliga språkpedagoger kan locka fler elever till att studera yrkesämnen och därmed råda bot på personalbristen inom vissa yrkesbranscher. Även digitaliseringen ger många möjligheter inför framtiden, och ILU är speciellt stolta över sin nya inspelningsstudio komplett med videokameror ur flera vinklar och en

green screen. I denna kan lärare spela in föreläsningar på ett proffsigt sätt, och studerande kan öva att skapa proffsigt och ändamålsenligt material för distansundervisning.

Ämnescenter för att stödja ämneslärarnas arbete I Norge finns det totalt elva ämnescenter vid vilket det bedrivs forskning och produceras undervisningsmaterial för specifika läroämnen.

Dessa centra arbetar nationellt, men är geografiskt utspridda i olika delar av landet. Förutom att varje ämne har ett eget center finns det också center för vissa grundkompetenser så som läsning och skrivning. I Trondheim verkar Matematikksenteret och Skrivsenteret. De här är en direkt del av NTNU, och har av Kunskapsdepartementet fått mandatet att ansvara för. Resegruppen fick lyssna på en presentation av båda dessa.

- Vårt mandat är nationellt, så vårt arbete hjälper alla skolor i hela Norge. Mottot är att matematiken ska vara meningsfull för alla elever, säger universitetslektor Bård Vinje på Matematikksenteret.

På Matematikksenteret jobbar 29 personer med ämnesdidaktik, forskning och kommunikationsuppgifter.

Arbetet går ut på att forska, utveckla och skapa en praxis för matematikundervisningen i alla skolor i Norge. Dessutom ansvarar Matematikksenteret för de nationella proven i räkning.

- Vi får bedriva egen forskning som vi sedan använder då vi utvecklar undervisningsmetoder inom matematiken, fortsätter Vinje och ger konkreta exempel på främst digitala verktyg, så som bland annat matematikspel och redskap för kartläggning

och utvärdering, som centret har skapat för skolorna.

Förutom de digitala verktygen i matematikundervisningen har också läroplanen reviderats under den förra regeringsperioden. För matematikens del syns detta tydligt i bland annat verben som beskriver vad eleven ska göra i uppgifterna. ”Utforska” och ”begrunda” hör nu till de vanligaste verben vid uppgiftsangivelser för räkneövningar. Matematikksenteret utvecklar uppgifter som aktiverar eleverna och gör att eleverna faktiskt utforskar till exempel bråk istället för att enbart räkna ut ett svar.

- Det övergripande målet för vår verksamhet är en ökad kvalitet i matematikundervisningen, ökad motivation och ökat intresse för matematik samt att styrka den grundläggande färdigheten räkning.

Det här betyder att vi framställer övningsuppgifter inom räkning för alla läroämnen.

Matematikksenteret skapar alltså räkneuppgifter för så vitt skilda läroämnen som norska, gymnastik och huslig ekonomi.

Skrivcentret jobbar med grundläggande färdigheter I den norska läroplanen finns det fem grundläggande färdigheter som alltså ska användas och utvecklas i alla läroämnen: Läsning, skrivning, muntlig kommunikation, räkning och digitala färdigheter. Det här betyder att varje läroämne, på läroämnets premisser, måste använda och öva på de grundläggande färdigheterna. Oberoende av om läroämnet har en teoretisk eller praktisk natur ska man alltså läsa, skriva, tala, räkna och jobba digitalt med eleverna. För att stötta alla ämneslärare i det här

ARENA 31

arbetet har varje grundläggande färdighet ett eget center som, precis som Matematikksenteret, arbetar med att forska i och utveckla metoder för respektive färdighet.

Skrivesenterets ledare Arne J Aasen inleder presentationen med att berätta att det finns ungefär 25 anställda på Skrivesenteret. Till centrets övergripande mål hör att förbättra språkarbetet inom småbarnspedagogiken, att utveckla skrivningen som grundläggande färdighet i skolan och att arbeta med kompetensutveckling hos personalen då det gäller skrivning.

Universitetslektorerna Vibeke Lorentzen och Marthe Lønnum jobbar på Skrivesenteret, och en del av arbetet går ut på att resa runt i skolor i Norge för att implementera den forskning och de verktyg som forskningen gett upphov till i den konkreta undervisningen. En viktig del av det jobbet är att se till att alla ämneslärare oberoende av ämne skriver med sina elever, och får verktyg till att skriva på sina egna premisser.

- Ett trendord inom utbildning de senaste åren är literacy. Det får många att sucka, men inom skrivundervisningen är det så viktigt och handlar i sin renaste form om att elever ska kunna ta till sig och själv producera texter, i en vidgad textbegreppsförståelse, säger Lorentzen och Lønnum. Skrivning som grundläggande färdighet bygger på det här tänket, och betyder i praktiken att skrivning i alla ämnen ska fungera som ett redskap för eleven att tillgodogöra sig kunskap.

En av de grundläggande principerna när Skrivesenteret utvecklar konkreta övningar för skolor är bekant även för de skolor som deltagit i projektet Skrivande skola.

32 ARENA

Det handlar om en process för skrivande som går ut på att läraren tillsammans med eleven först bygger kunskap om ämnet eleven ska skriva om, sedan dekonstruerar man en modelltext genom att noggrant analysera dess byggstenar. Efter det skapar läraren tillsammans med alla elever en gemensam text, och efter det skriver eleverna sin egna individuella text. Lonrentzen berättar att orsaken till att den här processen är så välfungerande är att den fungerar som en slags inramning av skrivpraktiken; Eleverna får ett verktyg för skrivandet samtidigt som de får handledning i användningen av det.

- Det finns en paradox i det sätt som man traditionellt har behandlat skrivande i skolor. Ju mer komplexa och ämnesspecifika texterna blir, desto mindre uttalad textträning erbjuds eleverna. Att hela tiden dekonstruera och diskutera texter och textgenrer Som en avslutning på Skrivesenterets presentation får även vi resedeltagare testa på att skriva enligt en skrivprocess ledd av

universitetslektorerna Lorentzen och Lønnum. Utgående från en kort norsk prosalyrisk berättelse om en myras liv skrev deltagarna i par nya berättelser om bland annat kaninernas och pennornas liv och öde.

En av studieresans största behållningar var också att tillsammans med kolleger från Svenskfinland och Norge få diskutera kring, fundera på och begrunda utbildningens många möjligheter. Deltagarnas kostnader täcktes delvis av projektets finansiering, och deltagarna beviljades även reseunderstöd av Svenska kulturfonden om de önskade ansöka om detta.

TEXT OCH BILD: SOFIE ADOLFSSON

”Inte vem du är, utan hur du är” Tisdagen den 25 april ordnade Svenska folkskolans vänner konferensen Den svenska utbildningsvägens framtid. Hur svarar den svenskspråkiga utbildningen på framtidens utmaningar? i samarbete med Utbildnings- och kulturministeriet och Utbildningsstyrelsen. Under dagen fick vi bland annat ta del av Gert Biestas syn på vad utbildningen behöver i framtiden och hur Raija Ikonen har arbetat för att stärka inlärningen i Enbacksskolan i Tensta. Jan Saarela berättade om den finlandssvenska demografins utveckling.

Cirka 160 deltagare från skolledning, stiftelser, högskolor och utbildningsmyndigheter samlades i G18-huset för att tillsammans fundera på den svenskspråkiga utbildningens läge idag och vad vi behöver för framtiden. Dagen inleddes med föreläsning av Gert Biesta, professor i offentlig pedagogik vid Maynooth University, Irland och professor i utbildningsvetenskap och pedagogik vid University of Edinburgh. I sin forskning fokuserar Biesta på undervisning, lärarutbildning och läroplaner. Hans föreläsning hade rubriken What Really Matters in Education – Proposals for a Better Future.

Biesta inledde sitt föredrag med att ställa frågan om det har bildats ett nytt slags globalt konsensus gällande vad målet med utbildning är. Är det att ha en effektiv produktion av lärresultat? Är det höga PISAresultat? Han ifrågasatte om detta är vad vi verkligen ska sträva efter.

För att synliggöra hur vi har kommit till dagens globala syn på utbildning gav Biesta en kort överblick över vad som var viktigt under olika perioder av människans historia, och vad av detta som finns kvar i vår syn på utbildning idag.

Enligt Biesta var skolan under antiken till för fria män med tid och resurser. Målet var då att bli mer perfekta. Detta tankesätt anser han att finns kvar i form av elitism och elitskolor, där förutsättningarna och målet är annorlunda. Under reformationen var tanken att alla ska lära sig läsa, och den tanken finns förstås kvar idag, även om vilken typ av läskunnighet vi talar om kan ha förändrats. Under upplysningen låg

fokus på att man ska tänka för sig själv, att ha modet att tänka kritiskt.

Sedan slutet av 1800-talet har det ansetts att utbildningen ska ge lika möjligheter för alla.

Lost the plot?

Vad är då synen på lärande idag?

Biesta frågade om det är just höga PISA-resultat, att nå toppen i olika jämförelser eller att ha den mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomin i världen? Han ställde frågan: Tänker verkligen lärare så? Tänker politikerna så? Med utbildningens historia i bagaget ställde Biesta frågan: Är utbildningen ute och cyklar? Han hävdade att besattheten med mätbara inlärnings- och testresultat visar att något har gått fel.

- Hur vi förhåller oss till utbildning beror på hur vi vill relatera till vår historia, menade Biesta. När vi ser mot framtiden är det viktigt att vi ser varifrån vi kommer.

Biesta lyfte fram två citat av Theodor Adorno och Primo Levi, båda handlade om förintelsen.

Adorno skrev 1966 i Erziehung nach Auschwitz (ursprungligen ett radioföredrag) att det viktiga med utbildningen är att se till att förintelsen inte händer igen. Genom kunskap om det kan vi förhindra det. Levi igen menade att om det har hänt visar det att det kan hända igen.

Detta hänger enligt Biesta ihop med problemet (eller mysteriet eller gåtan) med mänsklig frihet. Vi är fria att använda vår kunskap på det sätt vi vill. Detta mysterium möts vi av som utbildare.

Jean-Jacques Rousseau ansåg att frihet inte är ett problem som ska lösas, utan själva poängen med utbildning. Med detta som utgångspunkt lyfte Biesta fram utbildarens tvådelade uppgift: att skydda från starka utomstående influenser och att skydda från starka influenser som finns inombords.

- Vi ska inte skydda barnen från utomstående influenser på grund av att världen skulle vara dålig, men de ska inte få för mycket på en gång, menade Biesta.

När det kommer till de inre influenserna handlar det enligt Biesta om att lära sig att inte följa de första impulserna man får. Allt detta hjälper en att uppnå självägarskap (sovereignty) och ger en rättvisa möjligheter att existera som en egen människa (a subject in their own life).

Arv, miljö eller utbildning?

En fråga som ofta har diskuterats inom forskning är hur stor inverkan arv och miljö har på människors utveckling, något som också kopplas till utbildning. Biesta berättade att forskning och synen på människan i olika tider har besvarat denna fråga på olika sätt, och han gav exempel på olika fördelningar (1/3-1/3-1/3; 20 %-50 %-30 % osv) mellan miljöns, arvets och utbildningens påverkan på en människa. I föredraget lyfte Biesta fram Dietrich Benner som han ansåg hade ett revolutionerande svar i sin forskning, vilket presenterades i Allgemeine Pädagogik. Innan Biesta avlöjade svaret gav han två exempel: Rosa Parks och Adolf Eichmann.

ARENA 33

Gert Biesta frågade sig hurdant samhälle skolan behöver för att kunna ge elever den tid och de verktyg de behöver.

Rosa Parks vägrade följa den skylt i bussen där det stod att svarta skulle sätta sig längst bak. Handlade det om att hon inte kunde läsa? Adolf Eichmann följde enligt honom själv bara order och samhällets regler då han ansvarade för deporteringen av judar till koncentrationsläger. Var han en modellmedborgare som följde regler?

Benners svar på frågan om vad som formar en individ var att arv och miljö alltid utgör 100 %, istället för att skilja dem åt. Var är då utbildningen? Biesta menade att utbildningen har en annan fråga: Hur kan ”Jag” framträda ur denna blandning av arv och miljö? Hur kan människan genom utbildning bli mer än en produkt av arv och miljö, och hur hittar man det inre jaget via detta? Vi ska inte fråga oss vilka naturliga och sociala faktorer som påverkar vem vi blir, utan uppmana till autonomi (Benner: Aufforderung zur Selbsttätigkeit). Detta tolkade Biesta som att det handlar om att inte vara sig själv utan vara ett själv.

- Vi knackar på andras dörr och frågar: ”Är någon här?”, använde Biesta som metafor.

Han kopplade Benners resonemang tillbaka till exemplen med Parks och Eichmann. Rosa Parks öppnade dörren och svarade: ”Jag är här och flyttar inte.” Enligt Biesta handlar detta om att vara mer än produkten av arv och miljö. Genom kritiskt och autonomt tänkande tolkade Parks omständigheterna i bussen och på skylten, och valde medvetet att inte flytta sig längre bak 34 ARENA

i bussen. Adolf Eichmann öppnade dörren och svarade: ”Ingen är här”, eftersom han inte tänkte självständigt. Detta är enligt Biesta utbildningens uppdrag, att få barn och ungdomar att hitta jaget och sitt eget förhållningssätt till världen.

Hur är du?

Via utbildningen kan vi enligt Biesta komma åt att fråga hur vi är, snarare än vem vi är. Han menade att vi genom utbildningen kan få redskap för att reflektera kring hur vi lever våra liv, vad vi gör med vad vi har blivit och vad vi har lärt oss, men också hur vi förhåller oss till sådant vi inte behärskar. Detta är speciellt viktigt att vara medveten om när det gäller, när det uppstår situationer vi inte kan påverka.

- Det finns tre kvaliteter som är viktiga, menade Biesta. Den första är den pedagogiska vikten av att uppleva motstånd och fråga sig vad det begär av mig. Den andra är att ge tid och utrymme för att möte världen och att möta sig själv i förhållande till världen. Den tredje är att ge stöd för att hållas kvar vid en fråga så att man ger eleverna vad de behöver för att utvecklas.

Biesta påpekade också att vi inte ska glömma bort individerna på vägen, och att skolan har en viktig roll i att ge elever sociala verktyg de behöver för att kunna leva på denna jord. Han tog som exempel att läsning inte enbart är en färdighet som lärs ut i skolan, utan en politisk

handling vilket han kopplade till fallet med Rosa Parks: Vad gör jag med det jag läser? Biesta lyfte fram det grekiska ordet schole som betyder fritid. Enligt honom handlar skolan alltså om den tid vi ger nya generationer att möta världen och sig själva i förhållande till världen. På detta sätt kan de hitta sig själva och känna sig hemma i världen. Han frågade sig dock om skolan har blivit en del av impulssamhället där omedelbar tillfredsställelse styr.

- En del kanske undrar vad det är för fel på att få det man vill, sade Biesta. Då måste man fundera vad det egentligen är vi behöver, jämfört med vad samhället skapar för begär i oss.

För att svara på frågan vad som är det viktiga med tanke på utbildningens framtid, lyfte Biesta fram att istället för att fråga hurdan skola samhället behöver borde vi fråga hurdant samhälle skolan behöver så att skolan ska kunna vara schole. Avslutningsvis ville Biesta lyfta fram att även om vi funderar på utbildningens framtid ska vi också komma ihåg att utbildningen händer här och nu.

Knacka på elevernas dörrar och fråga: ”Är någon här?”, och se vem som öppnar.

TEXT OCH FOTO: CHRISTOFFER WÄRN

Tips: Du kan läsa mer om Ikonens och Saarelas föredrag i Läraren nr 9/2023.

RECENSION

Språkvårdsprinciper och språkvårdsråd Språkrådet rekommenderar. Perspektiv, metoder och avvägningar i språkriktighetsfrågor.

Red. Maria Bylin och Björn Melander. Språkrådet, Institutet för språk och folkminnen, 2023. 288 sidor. Tillgänglig online.

Julafton för språkpoliser – eller hot om massuppsägning? Det är alltid spänning i luften när det kommer en ny språkriktighetsbibel. Vilka råd för svenskt skriftspråksbruk har förändrats den här gången? Hur ligger det till med ens egna käpphästar, är de kvar i racet eller har de blivit pensionerade?

Det handlar alltså om den färska Språkrådet rekommenderar (2023), som på en del punkter uppdaterar de riktlinjer som Språkriktighetsboken (2005) stakade ut. Förnyade språkvårdsråd brukar ofta innebära ett steg i liberal riktning, med en anpassning till förändringar i språkbruket och därmed större tolerans för sådant som tidigare inte accepterats i standardspråket. Helhetsmässigt är det ändå, ärligt talat, glest mellan de radikala omvärderingarna den här gången – det mesta är sig faktiskt likt i den nya boken.

Den största skillnaden i jämförelse med Språkriktighetsboken är snarast själva upplägget. I stället för att försöka sig på en heltäckande genomgång av alla principiellt relevanta språkriktighetsfrågor har Språkrådet rekommenderar med redaktörernas

ord ”fokus på att redovisa de metoder och tänkesätt som språkvården använder för att utarbeta svaren och rekommendationerna”.

En orsak till det vägvalet är att språkvårdsrådgivning numera i första hand sker på nätet, där rekommendationer snabbt kan uppdateras.

De bakomliggande principerna är däremot mer stabila och lämpade för att ges ut i bokform (även om Språkrådet rekommenderar finns tillgänglig även online).

Redaktörerna Maria Bylin och Björn Melander nämner svensklärare som en viktig målgrupp för boken och betonar skolans nyckelroll när det gäller standardskriftsvenskans ställning: ”Målet är att eleverna självständigt ska kunna delta i det svenskspråkiga skriftsamhället.”

Språkriktighetsfrågor handlar i grund och botten om att det av olika orsaker föreligger en språklig variation. För att underlätta för språkanvändarna strävar språkvården ”efter att begränsa formvariationen inom det standardiserade skriftspråket”.

Fokus ligger därmed inte i första hand på vad som i sig på något sätt är språkligt rätt eller fel, utan på vad

som kan rekommenderas i det offentliga standardspråket i skrift.

Språkvårdsperspektiv För att avgöra vad som är lämpligt i skrivet standardspråk behövs språkriktighetsutredningar där olika synpunkter vägs mot varandra. Fokus i Språkrådet rekommenderar ligger på dessa utredningar och de olika principer som ligger till grund för avvägningarna. Boken nämner åtta olika perspektiv som kan anläggas på språkriktighetsfrågor och från fall till fall är det också olika perspektiv som väger tyngst. Principerna är i högsta grad relevanta att diskutera i undervisningen i våra skolor!

En central ledstjärna inom språkvården är givetvis språkbruket. Hur ser det ut i standardskriftspråket, och finns det något mönster i den språkliga variationen? Det är inte så att det faktiska språkbruket alltid är avgörande, men det är svårt att hålla fast vid rekommendationer som inte alls har stöd i språkbruket. Normkällor som SAOL är en annan faktor att beakta, men om det gäller betydelse eller konstruktio-

ARENA 35

ner är det svårare att hitta entydiga svar än vid stavning och böjning.

För att ett uttryckssätt ska vara fungerande behöver det passa in i det svenska språksystemet. Men att argumentera för att något är mer eller mindre lämpligt med tanke på den svenska grammatiken är såtillvida lömskt att det i sin tur hänger på hur grammatiken beskrivits. Så länge som s-plural för substantiv enligt engelskt mönster kategoriserades som något avvikande hade språkvården lättare att avvisa formerna.

När Svenska Akademiens grammatik infört s-plural som en sjunde deklination är den däremot plötsligt en del av den svenska grammatiken.

Den ökande medvetenheten om behovet av klarspråk har gjort att funktionalitet och begriplighet är viktiga faktorer att ta hänsyn till med tanke på ”kommunikativ effektivitet”. Ofta kan det innebära att etablerade uttryckssätt föredras – men i en normkritisk kontext även tvärtom att traditionella rekommendationer avvisas. Detta har även att göra med acceptans som kriterium vid val mellan alternativa uttryckssätt. Olika språkbrukare irriterar sig – med eller utan orsak – på olika saker, vilket kan göra det svårt att hitta varianter som alla uppfattar som neutrala.

En annan komplicerad aspekt att ta hänsyn till är maktfrågor. Kategoriseringar av människor har lätt en ideologisk underton och där är det enligt Språkrådet rekommenderar mycket viktigt att ”lyssna på dem som benämns”. Om exempelvis samer och romer själva föredrar de termerna är det ett avgörande argument

36 ARENA

mot de äldre formerna ”lappar” och ”zigenare”. På tal om det är boken benägen att foga ordet ”indian” till listan över föråldrade benämningar som helst ska undvikas.

Skrifthistorien är slutligen en faktor att ta hänsyn till, liksom principiella hållningar till vad som ska räknas som svenska generellt sett. Att det är så pass många olika faktorer som man sammantaget behöver ta hänsyn till bidrar till att det inte finns några ”evigt rätta svar” i språkriktighetsfrågor – något som i sin tur innebär en livslång fortbildning för lärare som ska hålla sig ajour med de skriftspråksrekommendationer eleverna har rätt att ta del av.

Könsneutralt språk Vad är det då för konkreta ställningstaganden som Språkrådet rekommenderar har att erbjuda? Ett aktuellt och ideologiskt laddat tema som tas upp är könsneutralt språk, där ”språkvården vill uppmuntra ett språk som speglar dagens mer jämställda samhälle och ideal”.

Problemet är dock att det finns varierande uppfattningar om vad som uppfattas som könsneutralt språk och att det även kan ske snabba förändringar. Medan Språkriktighetsboken år 2005 bedömde att utsikterna var ”minimala” för att få genomslag för ett nytt pronomen konstaterar Språkrådet rekommenderar att det könsneutrala ”hen nu betraktas som välkänt och etablerat” (även om det kan ”väcka reaktioner åt olika håll”). Det finns dessutom flera olika strategier med omskrivningar för att

uppnå ett könsneutralt uttryckssätt.

En i dag mer kontroversiell fråga gäller bruket av ”en” i stället för ”man”. Språkrådet konstaterar att ”en” använts länge som pronomen i svenskan, men haft en ”ålderdomlig och talspråklig prägel”. Den nya, feministiska och normkritiska användningen har däremot fått ”en symbolisk laddning som gör att användaren kan signalera sin politiska hemvist”. Slutsatsen är därför att ”man” fungerar ”mer neutralt”, men att kontexten (avsändare, målgrupp etc.) är viktig att beakta.

Ett progressivt drag är att rekommendera ”tjänsteperson” som könsneutral beteckning i stället för ”tjänsteman”, fastän ordet inte ens står i SAOL. Detta är ett tydligt exempel på försök till aktiv styrning av språket i en riktning som Språkrådet anser vara önskvärd.

Ett annat område med stark ideologisk laddning gäller benämning av ”grupper av människor” där det kan vara svårt att hitta alternativ som alla uppfattar som neutrala. När ”handikapp” och ”handikappad” inte längre är comme-il-faut, vad ska då användas för ord? Språkrådet rekommenderar stannar efter en grundlig utredning för ”funktionsnedsättning” och ”person med funktionsnedsättning”, även om ord som ”funktionsuppsättning”, ”funktionshinder”, ”funktionsvariation” och sammansättningar på ”funkis-” förekommer i språkbruket.

Betydelseförskjutningar Flera klassiska språkvårdsfrågor handlar om betydelseförskjutningar – vilka i sin tur hänger samman med att gamla och nya betydelser samexisterar. När det gäller ordparet själv/ ensam visar Språkrådet hur utvecklingen lett till att ”själv betecknar ett tillstånd, medan ensam alltmer kommit att beteckna en känsla”. Med tanke på den irritation som ”själv” fortfarande kan väcka rekommenderas att ordet i formella texter används i betydelsen ”utan hjälp” medan ”ensam” används i betydelsen ”utan sällskap”.

När det gäller ord som ”knappt”, ”nästan” och ”drygt” uppmärksammar Språkrådet rekommenderar oss på att yngre person tenderar att tolka dem lite annorlunda än ordboksbetydelsen. Språkrådet håller fast vid de traditionella betydelserna, men lite problematisk är rekommendationen att även överväga andra uttryckssätt för att ”minimera risken för feltolkningar”. Det innebär ju i praktiken att orden används allt mindre i sin hävdvunna betydelse – och att utrymmet för andra användningar ökar.

Andra problematiska fall är när ord har en betydelse i allmänspråk samtidigt som de i fackspråk har en annan. Ett aktuellt fall från coronaepoken är ordet ”rekommendation” som i myndighetssammanhang är en stark uppmaning och betydligt mer än bara ett tips eller förslag.

En rekommendation från Språkrådets sida som däremot är mindre kategorisk än tidigare gäller lexikal dubblering. Medan äldre språkvårds-

litteratur (tänk Erik Wellander!) gick hårt ut mot tautologier talar dagens språkvård för att kontexten är mer avgörande och att dubbleringar kan fylla ”ett preciserande, nyanserande, förstärkande eller förtydligande syfte” – i synnerhet som upprepningar sällan leder till kommunikationsproblem.

Vi uppmanas med hänvisning till ”störningsfrihetsprincipen” att undvika uttryck som ”orsaken beror på”, men Språkrådet bedömer i samma veva att ”skäl till varför” kan vara tydligare än ”skäl att”. Här blir det extra knepigt att avgöra vilket språkvårdsbudskap som bör förmedlas i skrivundervisningen!

De, dem, dom En språkvårdsfråga som gång på gång rör upp höga debattvågor är om ”dom” ska accepteras i skrift (och rentav ersätta de/dem). Språkrådet rekommenderar påminner om att frågan har att göra med ”kasussystemets upplösning” och att den på flera sätt är komplex, både för att den är svår att utreda och för att den blivit en politiskt laddad symbolfråga.

Att det i dag förekommer mer ”dom” i skrift har snarast att göra med den explosiva ökningen av talspråkliga genrer på nätet, allt med standardspråket i skrift påverkats i högst begränsad utsträckning.

Rekommendationen att ”dom” kan användas i informell stil och för att återge talspråk kvarstår därför.

I skrift är det ”de” som gäller som subjektsform och ”dem” som objektsform. Vid relativsats accepteras båda: ”de som”, ”dem som”.

Samma rekommendation som tidigare ger Språkrådet även för uttryck som ”Hen är lärare”. Vid ord för yrkeskategorier ska ”en” eller ”ett” alltså utelämnas. Vare sig varianter med obestämd artikel är ett resultat av engelsk influens eller inte väcker de så pass mycket irritation att språkvården ser anledning att avråda från dem. Samma logik gäller för rekommendationen att skriva ”eftersom” i stället för ”eftersom att”. Däremot är konstruktionerna ”som om” och ”som att” båda kategoriserade som korrekta.

Språkrådet rekommenderar har genomgående ett förstaspråksperspektiv i analyser och rekommendationer, men tangerar från och till även andraspråksperspektivet. Till exempel bisatsordföljd och valet mellan obestämd och bestämd form kan vålla svårigheter för personer som inte har svenska som förstaspråk.

ARENA 37

Språkrådet visar att det i svenskan finns större variation än många är medvetna om, men att standardskriftspråksbruket det oaktat är så pass stabilt och etablerat att det inte finns anledning att frångå det som de facto är förstaspråksperspektivet som utgångspunkt vid normering.

Ett avsnitt om finlandssvensk språkvård får faktiskt också komma med i boken. Där påpekas att finlandssvensk språkvård har en tydligare normerande roll, beroende på att mycket handlar om svenska motsvarigheter till finska ord och uttryck. Två finlandssvenska språkfrågor behandlas mera på djupet, den lexikala finlandismen ”minnessjukdom” i stället för svenskans ”demens” och satsfläta där ”att” i regel stryks i svenskan men oftast finns kvar i finlandssvenskan: ”Detta ansåg styrelsen att hade försämrat villkoren.”

Språkrådet rekommenderar innehåller rikligt med exempel och är verkligen utformad för att vara tillgänglig även för läsare utan djupare grammatikkunskaper. Den som däremot suktar efter ännu mer fördjupning av språkvårdsfrågorna erbjuds däremot inga referenser till facklitteratur. Men redaktörerna räknar kanske med att nördar och språkpoliser själva hittar fram till sådana kunskapskällor.

Standardspråkets roll?

Boken argumenterar vältaligt för att standardskriftsvenskan har ”en särställning” i samhället i jämförelse med andra språkvarianter och ser den – med all rätt –som ”en demokratisk jämlikhetsfråga”. Men det

38 ARENA

som boken däremot inte gör är att gå in på den kritik som numera allt oftare riktas mot standardspråket som ideologi.

Det handlar om det dilemma vi känner igen från läroplanen: Å ena sidan uttrycker många skrivningar just tanken på standardspråk som en nyckel till samhällsdeltagande och demokrati. Å andra sidan ska skolan även ”stödja elevens flerspråkighet genom att inkludera elevens alla språk, även de som används på fritiden”.

Kritikerna mot standardspråksideologin hävdar, förenklat uttryckt, att individens rätt till sitt eget språk ska väga tyngre än samhälleliga normer om påbjudet standardspråk.

Det är otvivelaktigt så att standardspråket många gånger använts för att förtrycka till exempel språkliga minoriteter som dialekttalande.

Googla ”standard language ideology” för att hitta den engelskspråkiga debatten om ämnet! Ett verkligen delikat problem gäller just detta, hur språkvården ska balansera mellan att ”förbättra” individens språk och öka toleransen för språklig variation på samhällsnivå.

ANDERS WESTERLUND

Snälla hjältar 2022 Skrivtävlingen Snälla hjältar 2022 riktade sig till studerande vid andra stadiet. Uppgiften gick ut på att skriva en skönlitterär text baserad på Johanna Holmströms novell Barnträdgården. Sammanlagt 68 bidrag kom in, av vilka fyra vinnare och sex hedersomnämnande valdes ut.

Från juryns sida gav vi följande övergripande kommentar: Årets upplaga av Snälla hjältar lockade studerande på andra stadiet att väcka fantasin och utforska hur empati eller avsaknad av empati kan skaka om en människas världssyn under svåra förhållanden. Sammanlagt kom det in 68 bidrag, och den regionala spridningen var stor. Bidragen höll en hög nivå, och de visade på en språklig och kreativ mognad.

Värt att nämna är dock att den överlägsna majoriteten av bidragen var skrivna av flickor. I skrivtävlingar som handlar om att argumentera och att uttrycka egna åsikter brukar könsfördelningen vara jämnare, och vi i juryn vill

uppmana alla att också skriva kreativt. Genom att läsa och skriva skönlitterära texter kan vi utforska alla möjliga olika aspekter av vad det är att vara människa. På samma gång utvecklas också vi till empatiska medmänniskor.

Nedan kan du läsa utdrag ur de fyra vinnartexterna, samt juryns motiveringar. Texterna kan hittas via SFV:s hemsida.

ARENA 39

Att gråta med ett leende av Simeon Fors från Topeliusgymnasiet i Nykarleby När Julia kom fram kunde hon se att det var en flicka som låg på rygg delvis täckt av sin mamma. Julia antog att det var hennes mamma, eftersom kvinnans vänstra hand vilade på flickans huvud som om hon velat stryka hennes hår.

Julia hängde sitt gevär över axeln och flyttade undan kvinnan från barnet.

Hon kunde nu se att flickan var träffad i ena axeln och högt uppe på låret. Hennes mamma måste ha burit på henne, samma skott som träffat henne hade åkt rakt igenom och träffat dottern. Flickan låg nu och kippade efter andan. Hon var alldeles vit i ansiktet av blodförlust.

Hon kommer dö när som helst tänkte Julia. Hon ställde sig bredvid flickan och kunde inte låta bli att iaktta hennes ansikte. Julia gissade att flickan var något år yngre än hon själv varit året hon kom till Barnträdgården. Flickan verkade stirra ut i fjärran men när hon märkte att Julia tittade försökte hon fixera blicken på henne. Julia visste inte om flickan kunde se hennes ögon genom skyddsmaskens glas. Hon mötte flickans ögon och det kändes som om de såg varandra. Flickan drog efter andan och började ge ifrån sig små kvidande ljud, tårar bröt fram i hennes ögonvrår och började rinna ner längs tinningarna. Julia blev tom inombords, hon kunde inte tänka, med ens välde en panik upp i hennes bröst och händerna knöts krampaktigt. Hon kunde inte röra sig. Sluta se på mig tänkte Julia, men själv kunde hon inte sluta att titta ner i flickans ögon.

Juryns motivering Att gråta med ett leende är skriven i ett svep. Kikarsiktet fångar in personer i olika åldrar och generationer, skribenten lever sig in i både barns och föräldrars position och hur man kan växla ståndpunkt. Miljön i berättelsen målas fram med beskrivande ljud. Personerna och relationerna fångas med en tankfull, nästan meditativ precision.

40 ARENA

Novellen visar på en självständig läsning av Johanna Holmströms novell Barnträdgården. Skribenten förmedlar känslan av hopplöshet, grymhet och att förlora sig själv. Det öppna slutet visar hur eleven vågar lita på både sig själv och på läsaren.

En människa av Ester Lillhannus från Katedralskolan i Åbo Tryggheten i automatgeväret över axeln var konstant, hon var lika hemma här som någon annanstans. Samma rutiner och samma sysslor. Skillnaden var att hon nu behövde skydda kroppen från sol eller kyla ibland, tills klimatanläggningen kunde startas. Och att de andra var närmare.

De var inte lika många, men ibland kunde de komma ända fram till stängslet. Några hade försökt komma över, men ingen hade lyckats. Hon och hennes kamrater var alltid där med vapnen redo, och det var ju barnsligt lätt att bara hindra dem.

Just den dagen var hon utanför stängslet, på en av räderna för att eskortera en materielleverans till bygget. Leveransen kom på ett av magnet-tågen som flöt fram över den nylagda banan. Rälsen gick inte ännu hela vägen till staden, så de måste transportera lasten med svävare sista biten. Vid lastningen var svävarna och varorna utsatta, och mycket riktigt kom det ett anfall.

Så nära de andra hade Henna aldrig varit. De dök upp ur den till synes döda omgivningen och rusade i desperata vågor mot tåget. Hon blinkade inte när den första rekylen kändes i axeln. Hennes tankar var fullständigt släta när hon siktade och sköt. Men inte i tid.

En av dem knuffade till henne så att hon tappade balansen. Och plötsligt var hon omgiven av ett hav av stinkande, smutsiga kroppar som desperat försökte ta sig till utrustningen. Om de inte var verkliga, så varför gjorde då slagen och sparkarna mot henne så ont?

Juryns motivering Skribenten uttrycker sig med ett moget språk och bygger upp en trovärdig och fängslande berättelse. Intrigen målas upp med noggranna detaljer och en stil som gör berättelsen levande för läsaren. Det finns en tydlig koppling till Holmströms novell, men skribenten har lyckats skapa en egen historia med en stark och säker röst. Empati står i en central roll i berättelsen, och skribenten låter protagonisten uppleva stora känslor utan att skygga för det mörka inom människan. Det finns spår av en retorik som har präglat världshistorien och blir allt mer aktuell igen i samhällsdebatten: Vad händer om vi slutar se på andra som likvärdiga människor?

En maskins börda av Jessica Rehn från Steinergymnasiet i Helsingfors Julia är medveten om möjligheten framför henne. Rakt i ansiktet. Hon byter vikten från ena foten till den andra, vinklar automatvapnet för att få den rätta ställningen.

Mannens ansikte vänds rakt mot muren, mot Julia. Hon kan se hans livrädda bleka ögon, men hon kan inte tyda känslan i dem, kan inte förstå varför han verkar brinna av styrka när han vänder sig tillbaka mot kvinnan på marken, och täcker hennes kropp med sin egen.

Julia stelnar. Hela hon, is. Men ändå slår hennes hjärta lika kvickt som vingarna på de fåglar som nu inte flyger mera.

Den skalliga mannens röst ekar plötsligt, kastas mellan väggarna i det ovala rummet de befinner sig i. Julia rätar på sig instinktivt. När hon inte ser igenom kikarsiktet kan hon inte urskilja annat än rörliga färger där nere. Hon vill hitta mannen och kvinnan i vimlet, men den nästa ordern tvingar hennes kropp att vända sig om och marschera tillbaka in i ledet, medan nästa barn tar plats vid vapnet.

Det ser så stort ut, tänker Julia. Hon känner sig vimmelkantig och svettig.

Barnet verkar så litet där bredvid. Såg hon också ut på det viset?

Hon undrar om hon är sjuk. Hon kan inte sluta tänka på hur liten kvinnans kropp såg ut, avtecknad mot den smutsiga jorden. Hur mannen brett sig över henne, likt en snäcka över en pärla. Ett välplacerat skott, och hon hade kunnat döda dem båda två på samma gång.

Juryns motivering En maskins börda är en effektiv, driven men också känsligt återgiven berättelse med avstamp i Johanna Holmströms novell Barnträdgården. Redan första meningen för in läsaren i Julias värld.

Skribenten hanterar stumma handlingar och illamående medvetet, hon förmår formulera det som ligger bortom orden – men uppenbaras i det visuella, allt det vita, frånvaron av färg, den smutsiga jorden. Hon är lika träffsäker som de personer hon skriver fram.

Skribenten närmar sig pojken och Julia med empati. Det är skillnad mellan gråt och leende, mellan maskiner och barn – det förmedlar texten på ett övertygande och på slutet, lite överraskande sätt.

Syndafloden rann ur hennes ögon av Anna Södergård från Katedralskolan i Åbo Det kom nätter då Julia drömde. Först bara någon enstaka gång, kanske en natt inom ett intervall på flera veckor. Men sedan kom drömmarna allt oftare.

Hon drömde om att få ligga vaken intill ett slumrande ansikte och känna smaken av salta tårar. Bruna glaskulor med oändligt djup som tittade in i hennes ögon. Och sedan kom den natten då hon drömde om dem som hon i sin barndom kallat föräldrar. Hon kallade dem inte längre föräldrar. De hade varit själviska, det visste hon. Men i drömmen kände hon ett slags saknad av den värme som en gång funnits mellan henne och dem.

En värme som aldrig skulle finnas mer.

Och sedan förändrades drömmarna.

Hon hörde ljudet av avlossade skott, såg blödande människor framför sig, kände hur huvudet hölls kallt när skotten träffade kropp efter kropp. Drömmarna pinade henne. På morgnarna försökte hon sudda ut dem ur minnet.

Juryns motivering Med en blick för detaljer, ett starkt och skönlitterärt språk, rik fantasi och en förmåga att från ett givet material komponera en fristående, självständig berättelse, sällar sig Syndafloden rann ur hennes ögon till vinnarna i tävlingen Snälla hjältar. I berättelsen finner vi Julia i en tid efter det svåra uppdrag hon fått av staden Abiogenesis, i en tillvaro där fåglarna, och med den också hoppet, har återvänt till världen.

Skribenten har på ett imponerande sätt utnyttjat både stilistiska och konkreta element ur originalberättelsen, och använt dem för att knyta an till det givna materialet. I berättelsen genomgår Julia en förändring som ger upphov till nya insikter om vad livet som människa egentligen äger för mening.

Fakta om tävlingen Snälla hjältar 2022 • Tävlingen riktade sig till andra stadiets skolor.

• Det övergripande temat var empati.

• Tävlingen gick ut på att skriva en skönlitterär text baserad på Johanna Holmströms novell Barnträdgården.

• De fyra studerande som vann fick en resa till Genève i april 2023. Du kan se bilder från detta på SVF:s kanaler.

• Tävlingen är en del av Read Hour, som arrangeras av Barnoch ungdomsstiftelsen.

• Arrangörer: SFV, Svenska modersmålslärarföreningen (SMLF), Barn- och ungdomsstiftelsen och Förlaget M. • Tävlingsjuryn bestod av författaren Johanna Holmström, Christoffer Wärn från Svenska modersmålslärarföreningen i Finland och Barbro Enckell-Grimm från Läscentrum.

ARENA 41

Bland papper och pennor, penslar och akvareller

42 ARENA

I

dag är mitt Arena-uppdrag det enda jag gör vid sidan av mitt jobb som skolgångshandledare.

Det är med stor tillfredställelse som jag öppnar de olika dokumenten, kopierar innehållet och placerar ut raderna av text i varierande mängd spalter. Minst lika givande är det att skumma igenom texterna samtidigt som jag letar efter dubbla mellanslag eller bortsprungna bokstäver. Innehållet är nämligen alltid angeläget, välskrivet och intressant - så är ni ju också modersmålslärare. Det är inte utan stolthet som jag berättar om SMLF och Arena om jag får möjligheten.

Jag hade stora planer på att överträffa mig själv när det blev klart att jag skulle få delta med illustrationer för SMLFs uppdaterade visuella identitet. Jag gick så långt att jag köpte en begagnad, digital ritplatta för att kunna skapa något riktigt välpolerat.

Min snart tio år gamla dator var inte imponerad och suckade och fräste lite väl olycksbådande när ritplattan kopplades i och jag insåg att det var bäst att hålla mig till säkrare kort.

Bland papper och pennor, penslar och akvareller är jag som mest bekväm. Det var inte heller helt tokigt att breda ut sig i ena änden av matsalsbordet medan femåringen kunde breda ut sig i den andra och på så vis kunna jobba sida vid sida, tillsammans med lite olika projekt: hon mest med katter och dinosaurier och jag mest med människor i olika konstellationer och variationer.

Det var en rolig utmaning att fundera på hur illustrationerna behövde fungera på ett digitalt underlag. En hemsida har inte samma konkreta avgränsning som ett fysiskt tidningsuppslag och därför måste illustrationen vara fullständig från alla håll - en avklippt arm kan se märklig ut om hela objektet är omringat av text istället för att pappersarket fysiskt klipper av illustrationen.

Illustrationerna för hemsidan är som klistermärken, de skall gå att klistra in var som helst och förhöja känslan eller informationen i texten.

Välpolerat är förstås tjusigt men ritplattan ligger kvar i sin låda och jag gillar kontrasten mellan det strikt digitala och de mjuka mänskliga misstagen som bara uppstår då något är gjort för hand.

När SMLFs uppdaterade hemsida publiceras får illustrationerna liv och det är spännande att se slutresultatet.

"Får väldigt lärar-vibe av illustrationerna" kommenterar min syster. "Lärarvibbar var en del av målbilden" svarar jag henne och hoppas att även andra skall dela hennes upplevelse.

TEXT OCH BILD: AMANDA HELLING

ARENA 43

BREV FRÅN NORDEN

Brev fra Norden – Hvordan ser fremtiden ud for Nordspråk?

De skandinaviske sprog er dialekter, og vi forstår hinanden blot ved hjælp af modersmålet og få sproglige justeringer. Dette er et privilegium, som vi aldrig må tage for givet, men bør kæmpe for at beholde. Denne kamp har Nordspråk kæmpet gennem de seneste 40 år, da vi er en nordisk organisation med fokus på nordisk nabosprogsdidaktik. Der er 18 repræsentanter i Nordspråk, der samlet set repræsenter alle de nordiske lande. Disse repræsentanter har alle en undervisningsmæssig baggrund, og herudover er alle forankrede i de faglige organisationer for folkeskoler, gymnasier/VGS og professionshøjskoler/læreruddannelser i hele Norden. Vi har derfor et stort fagligt netværk, hvor vores aktiviteter kan spredes hurtigt og effektivt. Med andre ord en unik organisation.

Nordspråk er Nordisk Ministerråd i praksis. Vi får gennem vores arbejde effektueret mange af de tanker og formålsparagraffer, der er grundlæggende for Rådet, og vi får dermed implementeret den nordiske sprog- og kulturforståelse helt ud i klasselokalet hos den enkelte elev.

Samlet set er vores berøringsflade mange 100.000 elever og studerende hvert år.

Desværre fik vi i 2022 besked om, at vi ikke længere vil modtage faste midler fra Nordisk Ministerråd fra og med 2023. Vi kæmper derfor i øjeblikket for at bevare midlerne til Nordspråks vigtige arbejde.

For nylig fik vi en tilbagemelding fra Nordisk Ministerråds generalsekretær Karen Ellemann om, at der vil komme nye puljer i det sene efterår 2023, som vil være oplagte for Nordspråk at søge. De relevante puljer vil også kunne søges af andre sprogaktører, men det vigtige er her, at sprogsamarbejdet anerkendes. Med vores store erfaring indenfor sprogsamarbejdet håber vi derfor på fortsat at være med til at levere sprogprojekter, konferencer og kurser for Nordisk Ministerråd.

De konkrete kriterier og størrelser på puljer er naturligvis en politisk beslutning, som ministrene arbejder videre med frem til vedtagelsen af budgettet for 2024 i november 2023, men vi er spændte på at se, hvad disse puljer indeholder, og det giver os håb om, at vi kan fortsætte vores arbejde, som matcher visionerne for nordisk ministerråd meget godt, nemlig ”at gøre Norden til den mest velintegrerede region i verden”.

Nordspråk vil også i fremtiden kæmpe for, at vi ikke mister vores sproglige nordiske privilegium. For at undgå denne kulturelle sprogkrise, vil det derfor være vigtigt ikke at glemme, at de skandinaviske sprog er nabosprog, idet de geografiske grænser op til hinanden, og over 20 millioner skandinaver dermed vil kunne forstå hinanden ved at anvende modersmålet. Vi kan altså forstå hinanden uden særlig stor anstrengelse, nemlig ved blot at lytte koncentreret og tale lidt langsommere. Med Nordspråk langtidssikrer vi det nordiske kulturelle og sproglige perspektiv i undervisningen, da fundamentet for god integration som bekendt er en indbyrdes sproglig forståelse.

Med venlig hilsen Lotte Prætorius Projektleder i Nordspråk Lektor på Hasseris Gymnasium, Aalborg, DK