SMLF fortbildningsdag - Vad är läsandet och skrivandet på 2020-talet?

7–9-lärarna funderande på läsandet och skrivandet på 2020-talet

Fredagen den 9 april 2021 deltog över 30 lärare i en fortbildningsdag via Zoom, kring temat ”Vad är läsande och skrivande på 2020-talet?”. Under dagen ordnades en föreläsning, parallellprogram, paneldiskussioner och ett författarsamtal.

Ordförande Annette Kronholm-Cederberg inledde dagen med att presentera Smlf´s arbete och vad som är på gång just nu. Hon nämnde bland annat årsmötet, att Smlf bjuder på teater samt vilka olika skrivtävlingar som är aktuella.

Vice ordförande och representant för fortbildningsdagens planeringsgrupp Katrina Åkerholm tog därefter över ordet och presenterade dagens program, samt den första inbjudna gästen, Jan Hellgren.

Finns det en lärstig? Dagens föreläsning hölls av Jan Hellgren från Nationella centret för utbildningsutvärdering. Han pratade kring rubriken ”Lärstigen i svenska och litteratur åk 1–9: Var finns den och hur väl fungerar den?”. Han inledde med att fundera på varför det är relevant att tala om en lärstig. Utgående från den senaste nationella utvärderingen i svenska och litteratur i årskurs 9 har man konstaterat att det behövs en progression i lärandet i de lokala läroplanerna och i undervisningen. En annan rekommendation som utvärderingen resulterade i var att vi behöver utveckla en mer systematisk och långsiktig skrivundervisning inom den grundläggande utbildningen, eftersom det ser väldigt ojämnt ut bland elever när de gått nio år i grundskola.

Hellgren visade statistik på att skillnaden mellan flickor och pojkar i ämnet svenska och litteratur är markant, när man ser på den utveckling som sker från årskurs 1 till 9. Vid skolstarten i årskurs 1 skilde endast nio poäng

Temat för dagen (skärmdump: Maria Dahlin)

mellan flickorna och pojkarna, medan poängskillnaden var så stor som 72 poäng i årskurs 9.

Utvärderingen visade tydliga samband mellan resultatet och ett flertal olika faktorer, där ibland vårdnadshavaranas utbildningsnivå, läs- och skrivsvårigheter, inställningen till ämnet samt läsintresset.

Hellgren visade på vad som menas med ordet ”lärstig” i LP 2014. Han lyfte fram att det både handlar om elevens individuella lärstig genom grundskolan och att det bör finnas en enhetlig, för alla gemensam, lärstig. I LP 2014, står det på s. 36: ” För att trygga en enhetlig lärstig ska skolan samarbeta med småbarnspedagogiken, förskoleundervisningen samt gymnasierna och yrkesläroanstalterna.” Denna diskussion är ständigt aktuell, men hur man löser det i praktiken är inte alltid lätt.

Jan Hellgren landade slutligen i några frågor och funderingar, däribland konstaterandet att det finns en lärstig i LP 2014, men hur synlig och konkret är lärstigen egentligen ute i kommunerna och skolorna? Han frågade sig också ifall vi är i behov av något slags redskap som konkretiserar progressionen och etappmålen från åk 1–9? Och vad finns det för strukturella hinder för en tydligare lärstig i svenska och litteratur, t.ex. indelningen i F–6 och 7–9 och därmed klasslärarnas och ämneslärarnas olika kompetensområden? Med många frågor som avslutning på föreläsningen, kunde han konstatera att diskussionen bör få en fortsättning.

3 x parallellprogram Efter en kort bensträckare öppnades så kallade breakout-rum där de olika parallellprogrammen hölls. Jag deltog först i Nina Dahl-Tallgrens ”Så trollbinder du din åhörare”, där den skickliga teaterpedagogen vid Wasa teater engagerade deltagarna genom olika övningar, så som en andningsövning och korta muntliga övningar där vi deltagare bland annat fick prova på att läsa upp en mening ur en bok på olika sätt.

Dahl-Tallgren menade att ögonkontakten är en nyckel till att trollbinda sin publik och hon pratade om ”döda ögon”, då talarens ögon förmedlar tristess och ointresse för sitt ämne. Istället bör man tänka på att öppna upp sina ögon lite, för att se mera vaken och livlig ut.

För en pedagog är ethos och pathos de viktigaste av retorikens grundpelare, menar Dahl-Tallgren. Vad som sägs, dvs. logos, kommer i sista hand. När det gäller ethos, är grunden att eleverna behöver tycka om läraren som person först och främst, för att kunna ta till sig det hen säger. Och om jag som talare saknar känslorna, pathos, går budskapet också förlorat. Jag behöver förmedla engagemang för det jag talar om.

Det andra parallellprogrammet som jag deltog i var tillsammans med dansken Stefan Åge Hardonk Nielsen, som på en lättförståelig danska berättade om Atlantbib.org, ett nordiskt samarbete med små e-faktaböcker. Projektet startade år 2015 och har deltagare från Danmark, Norge, Sverige, Finland, Island, Färöarna, Grönland, Lettland, Litauen, Sydslesvig och de samiska områdena i Skandinavien. Från Finland deltar just nu S:t

Bland annat elevers läsintresse har ett samband med resultaten i NCU:s utvärdering (skärmdump: Maria Dahlin)

I paneldiskussionen om skrivande satt Annette Kronholm-Cederberg, Anna Slotte, Petra Örn, Sofia Jusslin och Sandra Bernas. Christoffer Wärn ledde diskussionen. (skärmdump: Annette Kronholm-Cederberg)

Olofsskolan i Åbo. Tidigare har bland annat Grundskolan Norsen i Helsingfors och Vasa Övningsskola deltagit i samarbetet.

Hemsidan Atlantbib.org är enkel att använda och lämpar sig utmärkt för grannspråksundervisning samt ämnesövergripande projekt. Många av e-faktaböckerna som finns publicerade på hemsidan är översatta med ljudfiler till flera andra av språken som finns representerade i samarbetet.

Efter lunchpausen följde parallellprogram nummer tre och jag deltog i ”Ordkonst” med Lotta Sanhaie. Under detta parallellprogram fick vi deltagare ägna oss åt skrivövningar. Grunduppgiften var att ta fram en penna som vi skulle studera. Den första skrivövningen var en analys, då deltagarna fick skriva en forskningsrapport om pennan i fråga. Under den andra skrivövningen skulle vi skriva om pennan ur ett tredjepersonsperspektiv. Den sista skrivövningen gick ut på att dramatiskt gå in i ett jag-perspektiv och bli pennan mitt i ett äventyr. Övningarna var roliga, enkla och konkreta och flera deltagare tackade för tipsen på skrivövningar att lyfta in i undervisningen.

Paneldiskussion om skrivande

På eftermiddagens program stod också två paneldiskussioner. I den första, om skrivande på 2020-talet, deltog Annette Kronholm-Cederberg, i egenskap av skrivpedagog inom Skrivande skola, Anna Slotte, lektor vid Helsingfors universitet, Petra Örn, klasslärare vid Sirkkala skola i Åbo, Sandra Bernas, modersmålslärare och lärarutbildare vid Vasa övningsskola samt Sofia Jusslin, forskare vid Åbo Akademi.

Som diskussionsledare fungerade Christoffer Wärn. Han inledde med att ställa frågan ”vad är skrivande på 2020-talet?” Bland svaren kom ord som ”kollaborativt, gemensamt skrivande”, ”processkrivning”, ”inlästa texter” och ”textrespons i muntlig form”. En följdfråga som deltagarna fick ta ställning till var ”vilka är de största fördelarna med det digitala och det kollaborativa skrivandet?”. Annette Kronholm-Cederberg svarade att hon noterat att längden på de texter som de studerande skriver har fördubblats, jämfört med de handskrivna essäerna som skrevs tidigare. Sandra Bernas poängterade att ämnets omfattning oftast resulterar i snuttifierat skrivande, för att man ska hinna med, men att även detta möjliggörs av det digitala skrivandet.

Petra Örn pratade om kvalitet och kvantitet och att det fortfarande finns en uppfattning om att skriver jag långt, är det bra. Hon berättade att eleverna har svårare att producera text nuförtiden, eftersom många läser mindre och saknar fantasi och ordförråd. Det hon ser som en positiv utveckling är att det märks att man gjort satsningar i förskolan, där det arbetas med språklig medvetenhet nu på ett annat sätt än tidigare.

Christoffer Wärn ställde frågan ”hur kan vi utveckla vårt ämne när det kommer till skrivkultur?” och Anna Slotte lyfte bland annat vikten av att jobba med skrivning som en process. Att ta till vara på skrivprogrammens stavningskontroller och synonymförslag är också något vi kan bli bättre på att visa våra elever.

Petra Örn ville påminna om att vi bör medvetandegöra eleverna vem deras mottagare är, för det motiverar till att skriva. Hon sade att vi inte heller får glömma papper och penna. I sitt arbete märker hon att barnen gärna vill skriva för hand och det kommer till och med frågor om att få lära sig skrivstil.

Sofia Jusslin sade vi behöver sätta oss själva i blöt när det gäller skrivandet. Hon frågade sig ”hur blir eleverna mera självsäkra att skriva inom

den här genren?” och menade att vi lärare behöver visa genom att vara modellskrivare, t.ex. skriva en dikt framför eleverna, som de sedan får analysera eller härma.

Detta gjorde att paneldiskussionen kom in på frågan ”hur ska vi säkerställa kvaliteten?” och flera av deltagarna påminde om att responsen är viktig och hur vi handleder eleverna i skrivprocessen är avgörande. Annette Kronholm-Cederberg lyfte begreppet ”scaffolding”, dvs. stöttning och den ständigt aktuella frågan ”hur mycket ska man hjälpa eleven under processens gång?”. En väldigt relevant kommentar i sammanhanget var att när eleven fått sitt vitsord är det för sent att komma in och säga vad de kunde gjort bättre. Panelisterna var överens om att rätt väg att gå är genom modelltexter, processinriktat skrivande och gemensamma skrivprojekt i klassrummet.

Läsning på 2020-talet I dagens andra paneldiskussion ledde Anu-Katja Nurmi ordet. I panelen deltog Mikael Gros, bibliotekarie vid Ebban och aktiv inom läsprojektet ”Läsning i laget”, Agneta Möller-Salmela, läsinspiratör vid Hangö bibliotek, Pamela Lindebäck, representant för ”Den läsande skolan” vid Grundskolan Norsen, Amanda Audas-Kass, en av två finlandssvenska läsambassadörer samt Heidi Höglund, forskare och föreläsare med inriktning litteraturdidaktik vid Åbo Akademi.

Först ut diskuterades frågan ”vad läser unga idag?”. Mikael Gros nämnde inte en specifik genre, utan kom direkt in på ett tidstypiskt fenomen – unga frågar efter något lättläst och kort. Som bibliotekarie vid Ebban har han t.ex. hört ”jag har 20 minuter på mig att läsa, vad ska jag välja?”. Han fick genast medhåll från de andra panelisterna som gjort samma iakttagelse. Agneta Möller-Salmela sade att hon märkt ett ointresse för att läsa för sin egen skull. Oftast handlar det om att man har ett uppdrag i skolan och därför läser man. Hon lyfte upp vikten av bokprat kring böcker, för att inspirera till läsning.

Pamela Lindebäck sade att när eleverna själva får välja genre väljer de ofta fantasy, vilket gör att de som läser fantasy kan sluka mycket tjocka böcker på hundratals sidor, medan andra elever väljer lättaste möjliga alternativ. Amanda AudasKass pratade om avgrunder mellan elever i samma klass, vilket naturligtvis har stora konsekvenser ur ett jämlikhetsperspektiv.

Heidi Höglund berättade att hon brukar fråga de blivande klasslärarna i början av studierna vilken bok de senast läst och vissa verkar nästan vilja krypa ut från klassrummet, eftersom de skäms över att inte läsa, men det finns glädjande nog de som läser mycket och gärna också.

Anu-Katja Nurmi frågade sedan paneldeltagarna om vi har lyckats med våra projekt om läslust och Heidi Höglund sade genast att en rapport som kartlägger fältet med fördel kunde sammanställas. Mikael Gros poängterade att läslust måste lyftas ut ur skolan också, det kan inte bara ligga på modersmålslärarens axlar. Pamela Lindebäck påpekade ändå att det är en av skolans uppgifter att ge eleverna förutsättningar för att alla ska bli goda läsare. Och Agneta Möller-Salmela påminde om att böcker hjälper en att se sig själv utifrån och andra inifrån.

Fortbildningsdagen samlade ett 30-tal deltagare (skärmdump: Katrina Åkerholm)

Amanda Audas-Kass ställde följdfrågan ”är vi ett läsande folk längre?” och pratade om destruktiva konsekvenser om svaret på frågan är nej. Hon menade dock att vi inte kan tänka att alla ska bli toppenläsare, men att vi måste ha en miniminivå dit alla måste komma upp. Enligt henne borde den nivån vara att röstberättigade 18-åringar måste kunna läsa texter i en dagstidning, så att de vet vad de är med och röstar fram för slags samhälle. Mikael Gros berättade om en undersökning som gjorts angående Bookbeat, den populära ljud- och e-bokstjänsten som kan användas via en app i telefonen. Undersökningen visade att människor lägger en enorm tid på ljudböcker idag och att textläsningen som är mera tidskrävande, har minskat. Han påminde om att det är viktigt att vi minns det här i diskussionen om läsning. Diskussionen kom sedan in på högläsning i skolorna. Mikael Gros sade genast att man aldrig blir för gammal för högläsning, eftersom det är ett slags kontaktskapande mellan två människor när en läser högt för en annan. Heidi Höglund lyfte upp litteratursamtalet som didaktisk metod och vikten av att bearbeta en text man läser tillsammans, genom diskussion. Agneta Möller-Salmela menade att samtalet kring böcker lyfter läsningen till nästa nivå och Amanda Audas-Kass påpekade att olika lästakter och klyftor försvinner i högläsningen, då det inte blir till en tävling om vem som läser snabbast.

Avslutningsvis frågade Anu-Katja Nurmi om panelisterna hade någon hälsning till kursdeltagarna. Pamela Lindebäck uppmuntrade lärarna att göra böckerna mera synliga i skolmiljön. Hon menade att författarbesök kan göra underverk, speciellt om eleverna läst böckerna på förhand. Mikael Gros slog ett slag för den fantastiska resurs som biblioteken är. Han uppmanade kursdeltagarna att vara proaktiva och gå till biblioteken och säga vad man behöver hjälp med. Som läsamabassadör har Amanda Audas-Kass märkt att det görs ett imponerande jobb med läsningen runt om i Svenskfinland och hon påminde lärarna om att vara läsande förebilder. Heidi Höglund avslutade med en uppmaning om att våga välja komplexa och överraskande texter i klassrummen, för de resulterar ofta i minnesvärda och spännande diskussioner.

Författarsamtal med Johan Ehn

Som avslutning på fortbildningsdagen fick deltagarna ta del av ett samtal mellan Anu-Katja Nurmi och författaren, skådespelaren och dramatikern Johan Ehn från Stockholm. Han debuterade år 2017 med romanen ”Down under” och gav år 2019 ut romanen ”Hästpojkarna”.

Johan Ehn berättade att han växte upp med högläsning av Elsa Beskow och Astrid Lindgren och att han i något skede trodde att hans mormor var Astrid Lindgren, för hennes högläsning av Lindgrens böcker liknade originalet så mycket. Han nämde även ”Lille prinsen” av fransmannen Antoine de Saint-Exupéry som en berättelse som blev väldigt viktig för honom.

Anu-Katja Nurmi frågade vilka slags skrivuppgifter som han minns från sin skoltid och Johan Ehn nämnde bland annat en skrivuppgift där eleverna skulle tänka sig in i någon annans livssituation och skriva om det. Ehn skrev om en lampa uppe på scenen i en teater. Läraren var inte nöjd, för han hade inte skrivit om en person, utan om en sak. Ehn mindes att han tänkte ”hur kan jag ha misslyckats om jag lyckas ge en lampa en röst?”

Läsning på 2020-talet diskuterades av Agneta Möller-Salmela, Pamela Lindebäck, Amanda AudasKass, Mikael Gros och Heidi Höglund. Som debattledare fungerade Anu-Katja Nurmi. (skärmdump: Annette Kronholm-Cederberg)

Han påpekar att han inte har något minne av att texterna i skolan någonsin bearbetades, vilket han förstått att är vanligt idag. Som författare jobbar han förstås med att bearbeta mycket. Han berättade att han vill lära känna sina karaktärer under processens gång och att han sätter mycket tid på research.

Debutboken ”Down under” började som en pjäsmonolog, men den blev inte dramatiserad av olika orsaker. Hans man, författaren Mats Strandberg, undrade varför han inte gjorde om den till en roman istället. Ehn kallar ”Down under” för en självbiografisk roman, eftersom han upplever att mycket av skrivandet handlar om att reda ut sitt eget kaos. I romanen får läsaren följa en 19-årig man under ett år i Nya Zeeland. Han försöker bryta med det han var hemma i Sverige, men han upptäcker att man alltid bär med sig den man är och har varit.

Ehn läste ett långt stycke ur ”Down under”, där huvudpersonen kämpar med ett dilemma och det var fängslande att höra honom läsa fram karaktären och hans tankar. Anu-Katja Nurmi påpekade att det här är en väldigt viktig bok för lärare att läsa, eftersom vi har många elever som tvivlar på sig själva och som håller på att formas som människor.

Romanen ”Hästpojkarna” skrevs eftersom Ehn själv var en hästpojke som ung. Han berättade att han skriver böcker som han själv hade velat ta del av som ung. Ett starkt tema i romanen är beröring, men det var inte medvetet från början, utan det växte fram, avslöjade Ehn, som också läste ett stycke ur denna roman. Här möter läsaren två barnhemspojkar som älskar hästar. De kommer in i cirkuslivet, vilket till slut tar dem till Berlin, där de upptäcker att de har känslor för varandra. Romanen handlar också om en man i Stockholm som arbetar inom hemtjänsten, vilket Ehn själv gjorde som ung. En kursdeltagare påpekade via chatten att denna roman verkligen gått hem hos hennes elever och rekommenderade den varmt.

Tack till planeringsgruppen Kommentarerna som följde i slutet av dagen var idel positiva. Ett stort tack till planeringsgruppen för en mycket relevant, inspirerande och heltäckande dag kring det mycket viktiga och aktuella temat läsande och skrivande på 2020-talet.

TEXT: MARIA DAHLIN