Skolan i utveckling?

För tjugofem år sedan, i december 1966, blev vi inkallade till rektorn. Vi – det var fyra flickor i klass 7 a (klass 2 i gymnasiet idag). Vi hade inga anmärkningar, inte ens förseningar, vi hade de bästa betygen i klassen. Vi var emellertid aktiva, både skolpolitiskt och samhällspolitiskt.

Jag var ordförande för konventet, de övriga var aktivt med, i styrelsen eller i redaktionen för tidningen. Partipolitiken var inne i skolan då och skolan hade både vänster-, höger- och mittengrupperingar. Vi hörde till olika grupperingar, men jobbade tillsammans ändå. Jag hörde till mittengrupperingen. Vi kritiserade undervisningen, bedömningen, sättet hur lärarna behandlade en del elever, vi vill ha skoldemokrati. Vi engagerade oss för skolan, helt och starkt och vi nådde t.o.m. en bit på väg.

Under kyrkohistorietimmarna diskuterade vi och under klassföreståndartimmarna likaså. Vi fick göra det och t.o.m. uppmuntrades. Åtminstone jag lärde mig av min kvinnliga klassföreståndare att det är viktigt att fråga, viktigt att tänka, viktigt att ifrågasätta. Men också att det är viktigt att kunna ta hänsyn och visa tolerans. Vi var med i ett samarbetsorgan för alla gymnasier och läroverk i stan och ordnade skoldanser, julfester, basarer och andra aktiviteter i skolan. Vi var aktiva, vi tyckte och därför var vi obekväma. Rektorn meddelade oss att vi får sänkt två steg 10 -> 8 i flit och uppmärksamhet. Under hans tal till oss återkom ordet kväsa ett antal gånger, vi skulle kväsas. En av rektorns repliker lydde så här: ”Det sataniska i det hela är att vi inte kan peka på något konkret, men ni förstör andan i skolan.”

Efter talet frågade han oss och bad oss svara i tur och ordning om vi hade förstått sänkningen. Vi var naturligtvis skrämda till döds och de tre övriga svarade ”ja”, medan jag svarade ”nej”. Han påstod då att jag kommer att få det svårt i livet och jag visste att han hade rätt. Jag har efteråt sett att han hade rätt, men trots det är jag fortfarande stolt över att jag inte gav efter. Jag kunde då, och jag kan i dag, se mig själv i spegeln på morgonen. Hyckla har jag ännu inte lärt mig, och jag har heller inga avsikter

att göra det. fortsättning på följande sida

"För tjugofem år sedan kunde de inte kväsa mig och det kan de inte heller nu."

Efter julen gick jag till rektorn och sade att jag inte vet om jag kan fortsätta i skolan. Han sade att jag inte skall bry mig om vad ”gammelpigorna” hittar på, att det var de som genomdrivit beslutet. I det skedet hade allt redan läckt ut och jag visste att det hade blivit omröstning bland lärarna om vårt öde.

Men vad hade jag för val? Jag kunde inte byta skola, för det hade min familj inte råd med. Jag visste också att jag behövde studentexamen, att jag därför måste gå i GSSL (Gamlakarleby svenska samlyceum). Jag lämnade tillbaka skolans nyckar, avsade mig konventsordförandeskapet och läste läxor + en massa annat. Jag räckte upp handen under lektionerna, besvarade frågor, men sade inte ett ljud utöver det. Till våren steg mitt medeltal med 0,8 vill jag komma ihåg, och 10 hade jag igen i flit och uppmärksamhet.

År 1974 när grundskolan infördes stod jag och en lärarkollega en gång i kafferummet. Hon sade att hon inte tänker börja lära sig något nytt, hon vill inte undervisa i grundskolan. Hon påstod sig vara för gammal för det. Hur gammal var hon då? När behöver man inte lära sig

något nytt? När har man auskulterat färdigt? Är man då för alltid färdig, man kan allt, man kan sluta utvecklas, både som lärare och

människa.

Jag engagerade mig i mina elever från det jag började undervisa, alltså våren 1969. Mitt engagemang för grundskolan, för det nya gymnasiet, för läroplanen, för facket går tillbaka på detta:

Den enskilda eleven är det absolut viktigaste. Om läraren mår bra, mår också eleven bra. Om läraren har en stark självkänsla klarar

hon sitt jobb bra. 15.11.1987 Jeanette Slotte

Renskriven från en handskriven text i en av de många anteckningsböcker Jeanette lämnade efter sig. Något förkortad av hennes dotter, Jolin Slotte.

Under de tio första åren som lärare i Karleby höll jag i trådarna för en massa julfester, både skoljulfester och lärarjulfester. Jag ställde upp på penkkisprogram, skötte kaffekassan + en massa annat. Då gick det bra, jag gjorde det arbete som många andra borde ha gjort.

Men så steg jag i graderna, först inom FSL och sedan inom LFO (Lärarnas fackorganisation) och då var det över. I samma veva satt jag med i skolstyrelsens arbetsgrupper (2 st) och i Svenskamodersmålslärarföreningens styrelse. Jag deltog då och deltar ännu i en massa kurser. Jag blir också kallad att hålla anföranden.

Konferens efter konferens är Jeanette ändå besvärlig. Jag ställer frågor och ber om hjälp för att förändra och utveckla. Men svaren är att eventuella problem beror på till exempel trötthet eller tidsbrist och när jag vill ha diskussion för att klara mitt eget arbete bättre förstår ingen det. Jag tror ofta att samtalen går framåt tills jag får den ena kallduschen efter den andra. Och jag inser så småningom, efter många bakslag, att jag inte förmår någonting.

”Vi gör som vi gjort förut”, får jag höra om och om igen.

Men hur mycket har inte hänt utanför skolans väggarsedan jag och tre andra flickor kallades in till rektorn? Och hur mycket har hänt innanför skolans väggar?

För tjugofem år sedan kunde de inte kväsa mig och det kan de inte heller nu.