Muntligt finlandssvenskt standardspråk

Christoffer Wärns artikel om den mångfasetterade muntliga finlandssvenskan (s. 20, red. anm.) beskriver på ett ypperligt sätt den rika mångfaldighet vi har när det gäller talad finlandssvenska. Den tid då man i skolan försökte motarbeta dialekterna är lyckligtvis förbi för länge sedan, och den språkliga variationen ses som något positivt – förutsatt att vi är medvetna om i vilka kontexter olika varianter av talspråk hör hemma. Och då är det naturligtvis också klart att en av skolans uppgifter är att lära eleverna använda standardsvenska vid behov, både i tal och i skrift.

Min avsikt med den här artikeln är inte att ta ställning till när och hur lärare och elever ska tala dialekt och informellt vardagsspråk. Det framgår alldeles utmärkt av Christoffer Wärns artiklar och de intervjuer de innehåller. Vad jag är ute efter är att ge rekommendationer som hänför sig till muntligt finlandssvenskt standardspråk, alltså det språk som används i lite mer formella situationer. Det gäller till exempel journalister som rapporterar i radio och teve, politiker och tjänstemän som håller anföranden, och till stor del också lärare som undervisar i klass.

Det jag tar upp här är sådant som jag har behandlat mer ingående i min bok Så här ska det låta. Om finlandssvenska och språkriktighet (tyvärr slutsåld som tryckt bok men tillgänglig som e-bok). Att jag här tar mig friheten att rekommendera alla modersmålslärare att läsa den beror på det jag skriver i avsnittet om finlandssvensk språkvård: ”Våra viktigaste språkvårdare är modersmålslärarna. De har den dubbla uppgiften att dels öppna elevernas ögon för de språkliga problemen och påverka deras attityder i önskvärd riktning, dels undervisa i rena språkriktighetsfrågor. Samtidigt gäller det att se till att språkriktighetskravet inte verkar hämmande och berövar eleverna deras lust att använda språket och experimentera med det. För lärarna på klassrumsgolvet är det alltså på sätt och vis fråga om samma balansgång som för den språkvård som bedrivs på riksplanet, till exempel i kontakten med journalister och andra professionella språkbrukare.”

Det sägs ju att alla lärare är modersmålslärare, och då gäller det framför allt lärarnas roll som språkliga förebilder för eleverna. Under lektionerna ska läraren i princip tala vårdad standardsvenska och inte minst vara noga med att använda korrekt terminologi inom sitt läroämne. Men för modersmålslärarna tillkommer alltså detta med att diskutera språklig variation och språkriktighet med eleverna, särskilt i de högre klasserna. Som jag säger i citatet ovan ska det göras på ett sätt som inte verkar hämmande på elevernas språkbruk utan som

stöder och hjälper dem, både att använda språket korrekt och att förstå behovet av ett fungerande standardspråk i särskilda situationer.

När vi talar om muntligt standardspråk handlar det förstås både om uttal och om användning av ord och fraser. Och det är alltid fråga om en balansgång mellan ett formellt korrekt språk som kan upplevas som stelt och konstlat, och ett mer informellt språk som kan bli alltför vardagligt.

När det gäller uttalet känner ju alla modersmålslärare till klassikerna: uttala ändelserna i ord som talade, kommit och bordet, uttala ett hörbart r i ord som talar och böcker, uttala inte, måste och skulle som de skrivs och undvik kortstavighet (kort vokal följd av kort konsonant) vid uttalet av ord som aderton, fara, företag, genomföra, givit (uttalat /givi/), hela, sedan och översätta.

Det är inte många som konsekvent följer de rekommendationerna, men framför allt när orden betonas och i mer formella sammanhang är det önskvärt att man gör det. T.ex. kortstavigt uttal av aderton (i Sverige arton), fara och sedan uppfattas också av många finlandssvenskar som ovårdat, medan praktiskt taget alla finlandssvenskar också i mer formella sammanhang uttalar ord som foto, kamera, kilo och tobak kortstavigt. Här är dagens språkvårdare mindre strikta än Hugo Bergroth som för hundra år sedan skrev att allt kortstavigt uttal ”obestridligt” hör ”till de fulaste och vulgäraste dragen i vårt språk”.

Ett annat kvantitetsdrag som kan vara värt att tas upp är längden på den tonlösa konsonanten i ord som ropa, fröken, visa och veta. Att uttala dem med lång vokal följd av lång konsonant har ju varit typiskt (tyyppiskt) för så kallad bildad svenska i Helsingfors och Åbo, och följaktligen har uttalet med kort konsonant betraktats som dialektalt eller ovårdat. ”De heettär inte teaatär, det heettär teaattär” fick min generation lära sig på föreläsningarna i muntlig framställning på universitetet. Men i dagens läge finns inte några skäl att betrakta uttal med relativt kort tonlös konsonant efter lång vokal som mindre fint. Det är normalt i de flesta varieteter av finlandssvenska, och inte heller i rikssvenska är de tonlösa konsonanterna normalt lika långa som i den ”fina” helsingforssvenskan.

Det finns naturligtvis många andra uttalsfrågor som kunde tas upp här, till exempel betoning av ord som budget, insekt och märkvärdig och uttal med o eller å i vissa ord som å ena sidan logisk, mikrofon och symbol och å andra sidan forum och fokus, men för att inte breda ut mig för mycket nöjer jag mig här med att hänvisa till min bok Så här ska det låta.

Som jag skrev ovan handlar rekommendationerna för det muntliga standardspråket inte bara om uttal utan också om ord och fraser. Vi kommer då bland annat in på den svåra frågan om finlandismer och deras acceptans. Den är för omfattande för att behandlas ingående här, och jag hänvisar än en gång till min bok och dessutom till Finlandssvensk ordbok som numera finns fritt tillgänglig på Språkinstitutets webbplats (www.sprakinstitutet. fi/sv). Ett stort antal finlandismer är ord och uttryck som klart hänger ihop med vårt samhälle och vår kultur, och dem ska vi förstås inte motarbeta – men som modersmålslärare kan man gärna göra eleverna uppmärksamma på att personer från Sverige kanske inte förstår vad vi menar när vi talar om t.ex. glansbild, menföre, rosk, råddig, småkusin och talko.

När det gäller det vardagliga språket skriver jag så här i min bok: ”’Ids int klotta med maten’ kommer sannolikt generationer av finlandssvenska föräldrar att fortsätta säga till sina barn. Uttryck som gå på kaffe, få muntur, huda, kiva, krabbis, lunta, rosk(is), råddig och tassig varken kan eller bör vi utmönstra ur vårt vardagsspråk. Det är också svårt att tänka sig att man i en Helsingforssvensk barnfamilj inte skulle få tala om till exempel halare och länkare (eller länktossor). Däremot är det önskvärt att personalen inom barndagvården använder eller åtminstone nämner de allmänsvenska orden overall och (jogging)skor.”

För en modersmålslärare i klassrummet är rekommendationerna förstås att man ska vara återhållsam i fråga om finlandismer, och i möjligaste mån ersätta dem med allmänsvenska ord och uttryck. Undvik alltså ord som ”anefter” (efter hand, allteftersom), ”dragare” (ledare m.m.), ”rusvård” (missbrukarvård), ”skolningstillfälle” (kurs, kursdag),”taltur” (yttrande, inlägg; ordet) och ”vessa” (toa).

Som avslutning vill jag bara än en gång framhålla att modersmålslärarna är de viktigaste språkvårdarna, eftersom de når ut till alla ungdomar under den tid då dessas språk formas. Det är en krävande och ansvarsfull utmaning, men jag är övertygad om att ni har den kompetens som krävs.

TEXT: MIKAEL REUTER, Pensionerad språkvårdare FOTO: JATTA LAINEENKARE