Muntligt finlandssvenskt standardspråk Christoffer Wärns artikel om den mångfasetterade muntliga finlandssvenskan (s. 20, red. anm.) beskriver på ett ypperligt sätt den rika mångfaldighet vi har när det gäller talad finlandssvenska. Den tid då man i skolan försökte motarbeta dialekterna är lyckligtvis förbi för länge sedan, och den språkliga variationen ses som något positivt – förutsatt att vi är medvetna om i vilka kontexter olika varianter av talspråk hör hemma. Och då är det naturligtvis också klart att en av skolans uppgifter är att lära eleverna använda standardsvenska vid behov, både i tal och i skrift. Min avsikt med den här artikeln är inte att ta ställning till när och hur lärare och elever ska tala dialekt och informellt vardagsspråk. Det framgår alldeles utmärkt av Christoffer Wärns artiklar och de intervjuer de innehåller. Vad jag är ute efter är att ge rekommendationer som hänför sig till muntligt finlandssvenskt standardspråk, alltså det språk som används i lite mer formella situationer. Det gäller till exempel journalister som rapporterar i radio och teve, politiker och tjänstemän som håller anföranden, och till stor del också lärare som undervisar i klass. Det jag tar upp här är sådant som jag har behandlat mer ingående i min bok Så här ska det låta. Om finlandssvenska och språkriktighet (tyvärr slutsåld som tryckt bok men
22 ARENA
tillgänglig som e-bok). Att jag här tar mig friheten att rekommendera alla modersmålslärare att läsa den beror på det jag skriver i avsnittet om finlandssvensk språkvård: ”Våra viktigaste språkvårdare är modersmålslärarna. De har den dubbla uppgiften att dels öppna elevernas ögon för de språkliga problemen och påverka deras attityder i önskvärd riktning, dels undervisa i rena språkriktighetsfrågor. Samtidigt gäller det att se till att språkriktighetskravet inte verkar hämmande och berövar eleverna deras lust att använda språket och experimentera med det. För lärarna på klassrumsgolvet är det alltså på sätt och vis fråga om samma balansgång som för den språkvård som bedrivs på riksplanet, till exempel i kontakten med journalister och andra professionella språkbrukare.” Det sägs ju att alla lärare är modersmålslärare, och då gäller det framför allt lärarnas roll som språkliga förebilder för eleverna. Under lektionerna ska läraren i princip tala vårdad standardsvenska och inte minst vara noga med att använda korrekt terminologi inom sitt läroämne. Men för modersmålslärarna tillkommer alltså detta med att diskutera språklig variation och språkriktighet med eleverna, särskilt i de högre klasserna. Som jag säger i citatet ovan ska det göras på ett sätt som inte verkar hämmande på elevernas språkbruk utan som
