Kursiven Ordet kursiv kommer av latinets currere=löpa och härmed antydes att det är frågan om en skrift, som skall kunna framställas relativt snabbt. Man talar om romersk kursiv och under medeltiden fanns åtskilliga kursiver, omhuldade av kansliernas skrivare. I Italien utbildades under tidig renässans en särpräglad kursivskrift som just kallades cancelleresca. Till boktryckarkonsten kom kursiven genom den berömde Aldus Manutius i Venedig, verksam 1494-1515 och hans leverantör av stämplar till gjutmatriser, Francesco Griffo från Bologna. Griffo hade förut skurit antikvasnitt, där större kontraster mellan hårstreck och staplar och smärre förändringar i bokstävernas inbördes proportioner gav delvis ny karaktär åt stilen. År l 50 l kom den första kursivstilen i en Vergiliusupplaga och även i den här avbildade, samma år tryckta Juvenalis. Aldus använde sin kursiv i små oktavvolymer, mestadels nytryck av latinska författare. Kursiven erövrade snabbt marknaden i flera länder. I Basel kopierades den av Johann Frobens stilgjutare och i denna form kom den till Sverige vid l 500-talets mitt. Aldus blev den lilla, lätthanterliga bokens pionjär. S.om kulturpersonlighet utövade han stort inflytande; här skall nämnas hans vänskap med den franske diplomaten Jean Grolier (d. 1560) vars intresse för boksamlande och sköna bokband fick ett välgörande inflytande på bokbandskonstens utveckling.
Tysk antikva Den form av tysk antikva, som här återges, har utbildats i Basel, antagligen under påverkan från den tidiga venetianska antikvan. Basel var vid slutet av J40o-talet och senare ett centrum för vetenskaperna och boktryckarkonsten hade där framstående företrädare, bland vilka märkas Johimn Froben ( d. l 527) och Henric Petri. Hos den förre bodde under l 520-talet den berömde humanisten Erasmus Roterodamus, vars skrifter trycktes på Frobens officin. Här användes denna speciellt tyska antikva, vilken f. ö. 52
