Giambattista Bodoni

John Baskerville

Om William Caslon var hantverkare, som mödosamt lärt sig stilskärningens teknik, så var John Baskerville, 1706-1775, på många sätt hans motsats. Han var »amatören som ville göra allting bättre än andra - och lyckades». Som tidsföreteelse är Baskerville en god illustratör till livet under merkantilismens och upplysningens tid. Han var hela sitt liv bosatt i Birmingham och utbildades från betjäntgosse (med av principalen upptäckt skönskriftsbegåvning) till skrivlärare och startade i 30-årsåldern en fabrik av lackvaror i japansk stil. Så småningom kw1de han bygga upp en blomstrande verksamhet och en god förmögenhet, som han placerade bl. a. i en magnifik egendom, vars manbyggnad låg långt över en vanlig hantverkares eller köpmans dåtida standard. Hans uppträdande och klädsel väckte uppmärksamhet; han hade en kalesch, som var lika förgylld och blomsterbemålad som hans lackarbeten och den drogs av krämfärgade hästar med spetstäcken.

Denne originelle man blev så förmögen, att han fick råd att skaffa sig en hobby och eftersom skönskrift var hans ursprungliga sysselsättning, blev det boktryckeriet som fångade hans uppmärksamhet. Han började omkring 1750 framställa typer och två år därefter kunde han trycka sitt första stilprov. Emellertid ansåg han arbetet med bokstäverna bortkastat, om de inte trycktes med allra största omsorg på det bästa papper. Följaktligen skaffade han sig eget tryckeri och eget pappersbruk På det senare framställde han förstklassigt papper av s. k. velintyp, gjort i särskilda formar som inte ger randiga avtryck i papperets yta. Han utarbetade också en metod för behandling av papperet efter trycket; arken impregnerades med en limlösning och pressades mellan stålvalsar.

År 17 57 kunde Baskerville sända ut sin första bok, en Vergilius-upplaga i stor kvart. Den utomordentligt höga kvaliten på bokstäver, papper och tryck väckte stort uppseende. Sedan följde framgångarna slag i slag. En mängd klassikerutgåvor lämnade hans

68

QUINTI

HORA TII FLACCI

CARMINUM

L I B E R T E R T I U S.

AD ASINIUM POLLIONEM.

0 D E I.

Non opibu.r, aut honoribur, ftd animi tranljuilJilate uitam beatam if!ici.

oDI profanum vulgus, ct arcco. Favc1c lioguis : carmina noo prius

Audila Mufarum faccrdos Virginibuo pucrifquc canto. Rcgum Limcndorum in proprios grcgcs, Rcgcs in ipfos imperium clljovis,

Clari Gigantco 1riumpho, Cuni'la !Upercifi,> mo ·cnth. Efi uL viro ir latiu• ordinct Arbufia fulci ·; hic gcucrofior

DcfccudaL in campum petitor; Moribus hic mdiorquc fama K

Conlcndat;

John Baskervilles Horatius-upplaga i762. Som typografiskt mästerverk visar detta arbete vissa drag av rokokostilen, t. ex. i de spärrade rubrikerna.

69

tryckeri under de följande åren. Hans rad av magnifika tryck kröntes av den stora foliobibeln 1768, vilken räknas till 1700-talets allra främsta bibelupplagor.

Baskervilles typsnitt kallas ofta för »Övergångsstil» d. v. s. de är ett mellanting mellan de äldre stilarna av Garamond-typ och de nyantika, representerade av Didot och Bodoni. Såtillvida är stilen rätt karaktäriserad, att den i detaljer, t. ex. det symmetriska o:et, de i vissa fall raka schatteringarna och den mera markerade kontrasten mellan hårstreck och staplar, pekar framåt. Men det ligger i uttrycket övergångsstil något vagt och negativt och det bör framhållas, att Baskervilles stil är ett konsekvent uttryck för den klassicism, som trots rokokon höll sig obruten i England, t. ex. i arkitekturen. Det vore då rättvisare mot Baskerville att kalla den »föregångsstil», vilket otvivelaktigt är riktigt. Men i sin användning av typsnitten understryker Baskerville just samhörigheten med sin egen tidsstil. De spärrade versalraderna i rubrikerna, den spatiösa sättningen och sidans väl avvägda komposition är för rokokoboken typiska egenskaper. Att klassicismen gärna betonas i Horatius- och Vergiliusupplagor är inte mer än naturligt.

Baskerville-snitten kom också till Sverige genom sedermera kunglige boktryckaren Henric Fougt. Denne, som var ämbetsman och sekreterare i Bergskollegium, for 1767 till England för att bl. a. exploatera en uppfinning, han gjort för sättning av musiknoter. Han var verksam i London till hösten 1770 och under dessa tre år stiftade han bekantskap med framstående engelska yrkesmän och drog nytta av nya rön på teknikens område. Han förvärvade också en uppsättning matriser till Baskerville-typer, vilka visserligen inte kom direkt från mästarens egna stämplar, utan via stilgjutaren Isaac Moore i London, vilken kopierat Baskervilles typsnitt.

B. B.

Ett stycke fransk rokoko. Även om den nyklassiska stilen i allmänhet härskade i Frankrike, då denna bok trycktes, spåras rokokon i vinjetten, den luftiga hållningen i sättningen och i de »ombrerade» versalerna. Exemplaret från 'Thomanderska biblioteket i Kulturen.