Vitbroderi, Märta Lindström

from Kulturens årsbok 1961

Kulturens textilhall, Sven T. Kjellberg

blev tiilspiilogivet för att »paviljongsystemets» princip skulle kunna genomföras.

Genom samlingarnas kraftiga tillväxt sprängdes emellertid snart den kulturhistoriska linjen. Vissa specialsamlingar erhöll ett sådant omfång att de måste sammanhållas som enheter. Dit hörde 1 t. ex. de keramiska, vilka icke längre kunde utställas under rubrikerna »äta och dricka», de textila, som inte längre kunde underkasta sig att blott ses i sitt sammanhang med »bostaden och klädedräkten». Denna utveckling hörde emellertid icke enbart samman med det ökade antalet föremål utan hade sin grund i museets ursprungliga struktur. Museet var nämligen från början hårt engagerat i den rörelse för återuppväckandet av den folkliga konstslöjden, som kännetecknar 1800-talets sista decennier. Till museet var förlagd en Konstslöjdanstalt med tillverkning av vävnader, möbler, husgeråd och prydnadssaker. Till denna var också knuten en skola. Alstren försåldes till museets konstslöjdlotteri, vars avkastning användes till stöd åt museets verksamhet och till inköp åt samlingarna. Det blev sålunda naturligt att konstslöjden också kom att lämna spår efter sig i uppbyggandet av museets utställningar inom »paviljongsystemet». Silversamlingen ärt. ex. utställd som en enhet. Men inom denna har föremålen ordnats på ett sådant sätt att man kan följa den konst- och kulturhistoriska utvecklingen och det tekniska förfarandet.

Den sista länken i denna kedja av paviljonger tillkom under lg6I, då en byggnad för utställning av museets textilier och dräktsamlingar kunnat öppnas. Dess utförande har möjliggjorts genom en anonym donators frikostighet; byggnaden har fått namnet Nordiska textilhallen i erinran härom. Lundaarkitekten Klas Anshelm har ritat den.

Den största delen av de samlingar, som utställes här, är av ull. Yllevävnaderna har två stora fiender: malen och ljuset - det sistnämnda även förstörare av färgen hos alla andra textila alster. Med den långa erfarenhet museet har av dessa båda faktorers destruktiva verkningar är det självklart att den nya byggnaden i första hand måste konstrueras för att motverka dessa.

Det bästa medlet att bekämpa malen är vädring. Det måste sålunda vara lätt att föra ut textilierna i luften för översyn. För detta ändamål har hallen försetts med egen vädringsgård och med vädringsaltan i samband med övervåningen. En grundförutsättning för att lyckas är att vävnaderna är rena. Ett särskilt tvätthus med modern specialutrustning hör därför till nybyggnaden. För lagning och konservering finnes tidigare en atelje på museet.

Beträffande ljuset ställde vi upp som ett önskemål att söka bevara vävnadernas färger i minst tusen år. Den som sett huru klara och lysande färgerna kan vara på de gamla vävnaderna, som tages fram ur bondgårdens kista för att hängas upp vid helg och högtid och sedan åter läggas ned, måste anse detta förfaringssätt såsom ett ideal. Vi har därför önskat bygga vår textilhall som en kista. Detta har skett på så sätt att hallen icke fått några fönster. Belysningen är helt artificiell, den tändes vid besökstid och släckes sedan - med andra ord locket lyftes för att visa kistans innehåll och slutes därefter.

På sina håll var det i gamla dagar brukligt att hänga upp kläder och vävnader i taket på loftet. Denna metod har vi också sökt tilllämpa genom att förse hallens innertak med skenor, på vilka de hängande vävnaderna lätt kan föras ut. Genom att på så sätt använda taket och de av fönster obrutna väggarna har det blivit möjligt att erhålla en mångdubbelt ökad utställningseff ekt.

I samband med utställningsrummen har förlagts magasin med moderna skåpinredningar indelade på lämpligaste sätt efter studium av det material som skall förvaras. I källarvåningen där dräktavdelningen skall uppordnas så snart byggnaderna hunnit torka, finnes likaledes goda förvaringsskåp för magasinering och garderobsförvaring. I samband med magasinen har ordnats ett studierum för forskare.

För att besökaren icke skall finna det alltför tröttande med det artificiella ljuset rymmer hallen i sin övervåning ett avskärmat galleri med fönstervägg. I detta har museets glassamling fått sin plats. Genom att kunna utställa de viktigaste delarna av denna i fönstermontrar har glaset fått en utsökt tillvaro som gäst i det nya huset. Sven T. Kjellberg

Nordiska textilhallen, Kulturen. - Stora salen med ryor och flamskvävnader samt sydsvenska längder och täcken i olika tekniker. - Belysningen provisorisk; knippen av vertikala lysämnesrör inom tygskärmar.