Futharker från Lund, Anders W. Mårtensson

som syns i halvrest profil med en av tassarna förkortad och gapet till hälften öppnat, svansen stolt i vädret. Det kan förstås såsom ornamentikens bysantinska lejon, så gott som nu ett lejon kunde bli föreställt av en nordisk konstnär i ett bondeland långt fjärran från Konstantinopel och dess asiatiska grannskap. Här blir det snarlikt en varg. Mer än en skånsk krigare har nog haft sina färder åt de sydliga landen, dit vägen bar, och fört med sig bonader för hemmets väggar från orientaliska verkstäder, som omhuldade ornamentik med djurmotiv, och då särskilt emblem, djurens konung.

Den vävnadsfigur efter mönsterboken som i senare århundradens Skåne möter på hyenden och kuddar, »varulven», är till en viss överraskning för den studerande betraktaren lik runstenens. Likheten har gått upp efter hand för dessa raders nedtecknare. Detta har haft den effekten att han vid färgläggningen med röd botten och gula kantlinjer, den gången stenen blev flyttad från Historiska museets källare ut i det fria och uppställd på Kulturens plantering, kunde reda ut linjespelet i djurets nosparti så som ingen någonsin förr hade varit i stånd till. Den illa medfarna skrovliga ytan på denna del av stenen ger i själva verket sådana villsamma möjligheter till utfyllnad, att de danska experterna, först Ludvig Wimmer (kring sekelskiftet) och sedan Erik Moltke och Lis Jacobsen (omkring 1 g40) gav upp och föredrog att lämna ute all linjemarkering av djurets nos. Själv grep jag ganska ordentligt miste när jag var med om att med bilder av runstenar illustrera Sture Bolins Skånelands historia (planschen vid sidan 42 i 2:a delen) 1930. I kapitlet »Bondeadeln» ville Bolin med hjälp av den då nyfunna tydningen av inskriftens eftermäle leda i bevis, att det funnits jorddrottar i Skåne i tiden omkring år 1000, som stått över eller utom byalagen, således begynt att höja sig i samhället. - Man ser sålunda att en enda ristad sten ger tillfällen till vida perspektiv. Ivar Lindquist

LITTERATUR

Lis JAcoBSEN och ERIK MoLTKE, Danmarks runeindskrifter. 1942. I. L1NDQUIST och K. G. LJUNGGREN, En skånsk runsten och ett skånskt ortnamn. Namn och bygd 1933· ANDREAS L1NDBLOM, Från Byzans' lejon till Skånes varulv, Fataburen . 1932.

Futharker från Lund

Redan omkring år 300 e. Kr. var runinskriften använd i Skandinavien. Dess tidiga förekomst i Norden tillskrives herulerna, en av de mest omtalade stammarna under folkvandringstiden. Det är i huvudsak på mindre föremål man hittat runor från denna tid.

Runorna går tillbaka på grekiska och latinska alfabet. Deras kantiga stil har förmodligen samband med det material de ristades på, nämligen ben och trä.

Det äldsta s. k. urnordiska runalfabetet innehöll 24 runor. Omkring år 800 utbildades det yngre alfabet, som sedan användes under medeltiden. Detta har 16 tecken.

Man känner till ett tiotal alfabet (futharker) från äldre medeltid. Grundformen återfinns på den övre bilden. Det var vanligt att man ristade på revben av djur; i detta fall är det en hjort, som fått släppa till material. På den konvexa sidan står: futhorkhniastbmly. Den konkava sidan har fem tecken: refkar, ett mansnamn. Detta revben hittades vid en grävning 1910 i Kvart. Apotekaren n :r 5 och benämnes allmänt i litteraturen Lundafutharken. Benet går ej att datera arkeologiskt, men förmodligen har det ristats någon gång på 11 oo-talet. Vid denna tid omtalas i Lunds domkyrkas nekrologium en kanik vid namn Afgar.

Under senare år har ytterligare en futhark och ett fragment av en dylik framkommit vid lundaarkeologiska undersökningar. Vid grävning 1954 för transformator på Stortorget stack det fram ur en av schaktväggarna ett revben, som visar upp större delen av futharken. Benet är skadat i ena ändan, men följande runrad kan utläsas: futhorkhninstbm .. . Här ser vi en variation av den tidigare funna Lunda-futharken. a har utbytts mot n, varför vi får nin i stället för nia. På revbenets baksida finns ett fåtal inristade streck, som dock ej kan tolkas som runor. Denna futhark hittades på ett djup av 245 cm. under markytan och kan dateras till 1100-talets mitt.

2 17