En dansk bondepraktika, Sigfrid Svensson

Nordiska textilhallens gavel, kolonnen med det romanska tärningskapitälet från S :ta Maria Minor och gravstenarna framför Medel tidshallen.

Nordiska textilhallens fasad mot St. Algatan. Bakom muren »tvätthuset» och vädringsgården.

169

Vitbroderi

Vitbroderi och sticksöm har aldrig varit så uppskattade som under 1600-talets slut och 1700-talets förra hälft och utnyttjades på de mest skilda områden både i inredningen och garderoben. De prydde såväl sängutstyrslar och dukar som herrvästar, dopkåpor, kjolor, koftor och dräktdetaljer av alla de slag. De broderades på både siden och linne, men kanske i synnerhet på fint bomullstyg, som ännu var en efter sökt importvara. En europeisk bomullstillverkning i större skala kan man inte räkna med förrän vid l 700talets mitt.

Vitbroderiet bygger inte på iögonfallande effekter, även om det är en sömnadsart som inrymmer de flesta broderitekniska finesser, växlande till karaktären efter olika stilideal. Det beundransvärda och typiska ligger istället i den nästan obegränsade rikedomen på varierade ytmönster och den omsorgsfulla noggrannheten i utförandet och, under den tid som här talas om, i motsättningen mellan mönstrens fantasifulla frodighet och strängt vävbundna bottensömsytor.

Sommaren 1961 skänkte grevinnan Cecilia Beck-Friis, Börringekloster, ett magnifikt täcke i vitbroderi till Kulturen. Det var ett arvegods på fädernet från släkten Lewenhaupt och skulle enligt traditionen komma från slottet Oberbronn i Elsass, där en gren av släkten bott sen 1732. Täcket (220 X 205 cm) var rikt och festligt mönstrat med symmetriska uppställningar av exotiska fantasiblomster, beslagsverk, bandornament, gallerverk och ymnighetshorn i typisk regenceornamentik. Broderiet är utfört med vitt lingarn på vitt bomullstyg i täckande och genombrutna bottensömmar, plattsöm, knutsöm, !angett och sticksöm och pålagda snoddar. Alla konturer markeras med fin kastsöm, vilket ger en smal snoddeff ekt.

Vid närmare granskning visade sig täcket vara sammansatt av två olika broderier, som skilde sig såväl ifråga om mönster som

'-l ....

Bild I. Del av kjolbård med rikt varierande bottensömar. Har kantat täckets långsidor. Återställd sin längd, 415 cm. lång, 56 cm. hög, 1740-tal. KM: 54.144 . hela

tygkvalitet och från början inte var avsedda att höra ihop. Det ena bildade ett rektangulärt mittstycke, 205 X 95 cm, hopfogat av sju mindre och större delar, och det andra bildade två sidobårder, c:a 65 cm breda. Misstanken att det rörde sig om två kjolbroderier bekräftades av vissa mått, mönsterarrangemang och spår av s. k. pocheöppningar, d. v. s. ficköppningar, och även vid jämförelse med dräkter från 1700-talets förra del. För att få veta mera sprättade vi isär delarna.

Sidobårderna hade utgjort nederdelen av en kjol som helt sonika skurits tvärs av och klippts upp i sidorna. Den hade bestått av fem stycken 83 cm breda våder av fyrskaftad liksidig kypert, 28 tr/cm, fint hopkastade vid stadkanterna. Broderiet är ett avslutat helt i tio rapporter och 56 cm högt, bild 1.

Mittstycket är broderat på mycket fin bomullslärft, 42 tr/cm, bild 3 a. Vävbredden kan inte uppges exakt, men med stöd av den enda återstående stadkanten kan den i varje fall inte understiga 118 cm. Broderiet är fodrat med bomullslärft av grövre kvalitet, och hela bakgrunden är dekorerad med täta böjda sticksömsrader, genomdragna av en tjock bomullstråd - ett slags matelasseringsteknik som också brukade kallas marseillesöm. Tre delar eller rättare tre våder hör utan vidare ihop. Mellan dem finns en pocheöppning. Längs en av våderna är mönstret avslutat, bild 2 a, och här får vi också en intressant upplysning i ett litet monogram SL VE och årtalet 1740, som broderats inuti ett blomblad med rund hålsöm, bild 3 b. På ett stort stycke, horisontalt avskuret, fanns detaljer som gjorde det troligt att det var fråga om ett mittparti, bild 2 b. Och så återstod två halvrundlar, var och en 30 cm i diam. Delarna pusslades in i en rekonstruerad räcka av mönsterrapporter. Och om lösningen är riktig sitter den förmodade mittblomman på rätt plats och sidorapporterna passar ihop vid baksömmen av en 450 cm vid kjol, bild 2 c.

Bruket att använda vadderade och stickade kläder kommer ursprungligen från Orienten. En stickad kjol eller rättare stubb var från början en värmande underkjol, gärna broderad, som var synlig under en öppen överklänning. I modedräkten under 1700-talets förra del kom den att användas som en helt synlig överkjol och var då broderad runt om. Till den bars en åtsittande kofta med