Guldkorn i samlingarna: Ingen reser till Lund utan att besöka museet
Charlotte Åkerman
Guldkorn
Nina
ÅRSBOK 2024
Kulturens årsbok, ”en årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige”, kommer nu med ytterligare en utgåva. Detta år tar vi oss hundra år tillbaka i tiden och besöker 1920-talet. Som vanligt utforskar vi det förflutna med exempel ur Kulturens samlingar och verksamhet och som vanligt försöker vi följa museets devis – Forntid. Framtid. Tiden har två riktningar och genom att se bakåt kan vi också få perspektiv på vår samtid och framtid.
Kulturen är både det kulturhistoriska museet och dess ägare Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. För oss som arbetar i museet är årsboken ett samverkansprojekt. Vi försöker skriva den med utgångspunkt i museets samlingar och verksamhet, skribenter från olika delar av verksamheten deltar
och årsboken berikas även med bidrag från externa specialister. En årsbok fördjupar därmed kunskapen om museets innehåll, men den fungerar också som ett gemensamt projekt och ett mycket tydligt band till våra ägare, föreningens medlemmar. Genom boken kan vi berätta mer om det vi gör för våra uppdragsgivare i föreningen och årsboken bidrar därför också till att stärka det kulturhistoriska museet som ett samverkansprojekt där vi som arbetar i museet får visa våra uppdragsgivare några exempel på museets innehåll.
Som vanligt hoppas vi att boken ska bjuda på intressanta och berikande läsupplevelser!
GUSTAV OLSSON Museichef
Bild på motstående sida: April 2023, museichef Gustav Olsson är klar med sitt invigningstal och har hälsat alla besökare välkomna till utställningen Sven Fristedt – Mästare i mönster.
ÅRET SOM GÅTT
2023 blev ännu ett år som vi kan lägga till handlingarna med blandade känslor. Året präglades av ett allt mer oroligt omvärldsläge och kostnadsökningar på alla håll, men också av en verksamhet som gått bra och på många håll lovar ännu bättre för framtiden. Särskilt hoppfullt är kanske de ökande turistbesöken och Kulturens nya satsningar på barnoch familjeverksamhet.
De flesta år brukar vi inviga en ny lekutställning till sportlovet men 2023 blev det annorlunda.
Eftersom Allmogehallen stängde för ombyggnad blev sportlovet istället den sista veckan som Pippi
Långstrump – en lekutställning höll öppet. Å andra sidan kunde vi öppna den tillfälliga utställningen
Mästarprovet – En rustning blir till och återinviga Metropolis – Lund och medeltiden, en av våra permanenta utställningar. Det är en anpassning och uppdatering av vår tidigare utställning med nästan samma namn, Metropolis – Lund på medeltiden, och visar de stora och viktiga lundaarkeologiska samlingarna.
På samma tema inledde vi arbetet med en engelskspråkig bok om lundaarkeologin med arbetsnamnet
Guide to Medieval Lund. Vår årsbok 2021 hade arkeologi som tema, den väckte stort intresse och vi vill följa upp det intresset med sikte på en internationell publik.
Till påsklovet öppnade vi årets stora vårutställning Sven
Fristedt – Mästare i mönster som förde våra stora och viktiga textila samlingar in i samtiden. Mönster blev också temat för årsboken 2023 som på så vis kunde fungera som ett komplement till utställningen. Hösten inleddes med En annan värld – Konst från Sankt Lars, en utställning där samlingarna av patientkonst från Sankt Lars sjukhus kunde lyftas fram. Dessutom gjorde vi två elevutställningar bland annat i samarbete med Spyken och Drottning Blankas gymnasium i Lund.
Genom den digitala minnesvandringen I de överlevandes spår kan man numera följa minnet av Förintelsen och flyktingmottagandet
Till vänster: Huvudföremålet i utställningen Mästarprovet – En rustning blir till.
Till höger: Bild från den återinvigda utställningen Metropolis – Lund och medeltiden.
efter andra världskriget på sju fördjupningspunkter i Lund och i den digitala utställningen Moving on –röster från barn på flykt, som bygger på möten med barn som flytt från kriget i Ukraina och barn som dokumenterades i den prisade flyktingdokumentationen 2015–18, kunde vi följa ett mer samtida minne.
Det känns värdefullt att museet kan exponera så vitt skilda delar av de stora museisamlingarna.
Föremålen och arkivalierna som vi bevarar är de bevarade spåren av större händelser och sammanhang.
Som spår kan de hjälpa oss att förstå det förflutna och därmed få perspektiv på vår samtid och framtid.
Eftersom både lekutställningen och lekplats var stängda stora delar av året, hade vi färre besökare av kategorin barn. Å andra sidan hade vi bra utfall i kategorier som pensionärer och betalande vuxna, något som hänger samman med bland annat turistbesöken under sommaren. Det har varit en växande kategori besökare de senaste åren och är roligt att se hur Lund allt mer etablerar sig som en turiststad. Naturligtvis räknar vi med att barnbesöken kommer att öka under 2024 när lekutställningen och de nya lokalerna i Allmogehallen öppnas igen.
Som tidigare hade vi skolovsprogram, nationaldagsfirande, midsommarfirande, kulturnatt och julstök men också en del nyare programpunkter som tatueringsmässa på våren, chokladdagar på hösten och husförhör till julsäsongen. De uppskattade forskningsföredragen i Nordenstedtska seminariet med finansiering från Nordenstedtska stiftelsen fortsatte även 2023 och det blev även sommarteater i friluftsmuseet. Programmet bestod sammantaget av över 500 olika programpunkter, så visst har det funnits mycket att se och uppleva på Kulturen under 2023 och det är glädjande att så många besökte oss för göra detta.
En fiskebåt i Kulturens forna utställning Sydsvenskt fiske tas bort från Allmogehallen.
Vi kunde också fortsätta arbetet med att utveckla friluftsmuseet där Blekingegården och Bosmålatorpet fick nya torvtak och generell översyn. Våra dramavolontärer levandegjorde friluftsmuseet under sommaren och våra trädgårdsvolontärer ordnade med ny traditionell hägnad kring Blekingegården, anlade nya rabatter och arbetade med Kulturens Östarp.
Kulturens Östarp invigdes som Sveriges sydligaste kulturreservat den 1 maj 2022. Det innebar ett efterlängtat skydd och en bekräftelse på värdet av att Kulturen bevarat gården och kulturmiljön sedan 1924. Östarp kan ge många lärdomar om det förindustriella samhället som
Blekingegårdens nya torvtak.
vi kan ta med oss i övergången till det post-industriella samhället. Hållbar utveckling och vikten av att leva i harmoni med naturen är inga nya behov.
Nu vidtar arbetet med att få en långsiktig finansiering för driften av Kulturens Östarp. Det gäller att få byggnads- och landskapsvård på en nivå som är tillräcklig men också långsiktigt hållbar. För våra
fastigheter i Lund bidrar Lunds kommun sedan 2005 med ett riktat fastighetsbidrag som ska täcka kostnaderna för ”förvaltning, drift och underhåll av Kulturens byggnader inom Lunds kommun”. Det innebär att vi kan lägga fokus på att hitta finansiering till att utveckla verksamheten och kunde man hitta en motsvarande lösning för Kulturens Östarp skulle det ha stor betydelse för den fortsatta utvecklingen.
Kulturen har som många andra museer känt av ett kostnadsläge som periodvis skenat samtidigt som de offentliga verksamhetsbidragen inte alls följt med i utvecklingen. Därför behöver vi hela tiden arbeta med andra finansieringskällor och det är glädjande att de har ökat under 2023. Intäkterna från entré och medlemsavgifter har ökat och försäljningen i butik och kafé har ökat till rekordnivåer. Det är viktiga intäkter och möjliggör ett fortsatt arbete.
Det är också välkommet att Lunds kommun beslutade att finansiera en funktion som stadshistoriker vid Kulturen. Det blir en ersättning för stadsantikvariefunktion som funnits vid Kulturen sedan funktionen inrättades 1962 fram till 2021 och blir en bra grund för fortsatt samarbete med kommunen. Rekryteringen inleddes i slutet av 2023.
Kulturens lekplats har tillsammans med lekutställningarna i Allmogehallen fungerat som en bra inkörsport till Kulturen för de yngre barnen. I en stor flerårsinats har vi byggt ny lekplats och bygger om Allmogehallen. Lekplatsen kunde äntligen öppna 30 juni 2023, samma dag som Lunds domkyrka
firade 900 år och ombyggnaden av Allmogehallen både håller budget och följer planen med sikte på invigning av första våningen till sportlovet 2024. Kulturen vill särskilt tacka Sparbanksstiftelsen Finn och de många privatpersoner, ibland väldigt unga, som bidragit till den nya lekplatsen och ombyggnaden av Allmogehallen.
Vi ser fram emot 2024 och en fortsatt fin utveckling för museet.
OLSSON Museichef
GUSTAV
Museichef Gustav Olsson kastar stolta blickar från tornet på Kulturens nya lekplats.
REDAKTIONENS INLEDNING
Å ret
är 2024 och Kulturen gör en resa genom tid och rum med hjälp av den stora utställningen 2 tjugotal, som invigdes den 22 mars. Utställningen för oss tillbaka 100 år till ett decennium som inte bara markerade återhämtningen från första världskrigets fasor utan även präglades av hoppfullhet. Ett årtionde med ekonomisk högkonjunktur som slutade i börskrasch.
När Versaillesfreden satte punkt för första världskriget, stod världen inför utmaningen att återuppbygga och omforma sig själv. I Sverige blev 1920-talet en epok av fortsatt industrialisering och urbanisering, vilket påverkade arbetsliv och levnadsvillkor för väldigt många personer. I Sverige får kvinnor rätt att rösta i allmänna val för första gången 1921. Förändringen inleder en period av ökad självständighet för kvinnor – modeförändringar och en mer avslappnad klädstil speglar denna förändring i kvinnans samhällsroll. Det görs betydande
landvinningar inom teknologin, särskilt inom kommunikation och transport. Radiosändningar blir alltmer populära och når en bred publik, och kommersiell flygtrafik börjar utvecklas, vilket ökar globala kommunikationer och möjligheter till internationella relationer. Det görs banbrytande medicinska framsteg, till exempel upptäckten och användningen av insulin för behandling av diabetes. Sanitära förhållanden förbättras vilket leder till minskad spridning av vissa sjukdomar. Det är också en tid av kulturell blomstring (”The Roaring Twenties”): jazzmusik, modern dans, filmindustri och litterära rörelser – en period av kreativitet och självuttryck. Framväxten av modernismen inom konst, litteratur, musik och arkitektur bidrar till en kulturell dynamik som bryter mot tidigare konventioner. Människor tar del av nya och ibland utmanande konstnärliga uttryck, vilket leder till en ökad medvetenhet om och utforskning av individuell kreativitet.
Kulturens
årsbok 2024, med 1920talet som tema, bjuder på tio artiklar och sex ”guldkorn i samlingarna” (korta notiser) om detta skiftande decennium som på många sätt utgör grunden för det moderna samhället. För att ge liv åt berättelserna och händelserna, har vi inkluderat ett rikt bildmaterial, där majoriteten utgörs
Porträttbild tagen i Lund omkring 1920.
På bild Brita Ekelund, omkring 10 år, brorsbarn till fotograf Ida Ekelund (Atelier Jonn – Ida Ekelund). Ett 100-tal av Ida Ekelunds foton kan ses i Kulturens utställning Jag ser dig – fotograf Ida Ekelund, och ytterligare nära 8 000 digitaliserade Ekelund-foton finns i Kulturens föremålsdatabas Carlotta.
Majoriteten av dessa hittades under ett golv i ett hus i Lund 2012. Kulturens samlingar: KM 93676.7492.
av foton eller avbildade föremål i Kulturens samlingar. Vår ambition är att årsboken på så sätt också blir en plattform där läsaren får inblick i de fantastiska föremål och berättelser som Kulturen har att erbjuda.
Vi önskar dig en spännande och lärorik läsning!
JOHAN HOFVENDAHL, CHARLOTTE ÅKERMAN, NINA DAVIS & CARINA RUNDBERG
Konstnärlig skicklighet och historiska anor. Det detaljerade vävmönstret för en kudde är ritat med blyerts och färglagt med vattenfärg på förtryckt rutpapper. Den osymmetriska kompositionen av blommor, blad, rosetter och kvadrater, signerad ”Maria Engström”, ger inblick i en svunnen tid då detta mönster användes för att skapa vackra textilier vid Kulturens Konstslöjdanstalt. Kulturens samlingar: KM 96956.
Övre bild: Tennisracket à la 1920-tal med åttkantigt skaft med läderskoning. Tillverkat av ask och andra träslag, flätning av tarmtråd. Kulturens samlingar: KM 70438. Nedre bild: Ett par bruna fotbollsskor tillverkade på 1920–1930-talet, märkta ”Lundins” och ”39”. Skorna har avskuren tå i förstärkt brunt skinn och skinnsidan vänd inåt i kängorna. Skorna har aldrig varit i användning. Kulturens samlingar: KM 98837.
”Etableringen hade skett genom ett expansivt förhållningssätt där styrelsen och intendenten Karlin förefaller eniga om det stora egenvärdet i att snabbt etablera sig som en stor och betydande institution. Expansionen hade delvis skett med lånade medel och museets ekonomi var imponerande dålig redan när kriget inleddes. Skulderna var större än fastigheternas värde och i praktiken var även samlingarna belånade. Räntorna tog en tredjedel av årets utgifter.”
Kulturens fastighetsförvärv i kvarteren Kulturen och Tegnér. Delar av de nordligaste tomterna såldes 1997 (nya intendentbostaden/Callmerska huset) och 2007 (Weibullska huset).
Gustav Olsson
KULTUREN FÖR
100 ÅR SEDAN
KULTUREN ETABLERAS
Kulturens tillblivelse började i Huaröd, en socken på Linderödsåsen i östra Skåne. Museets grundare Georg Karlin och några av hans vänner firade midsommar hos Karlins föräldrar, kyrkoherdeparet i Huaröd. Där köpte de museets första samlingsföremål och kom också att hålla den första utställningen i prästgården den 21 augusti 1882. Det var strax efter denna midsommarhelg som Karlin skrev i sin anteckningsbok ”vad månde varda utav detta barnet?”. På hösten samma år bildades Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige och dess första styrelsemöte hölls den 22 november 1882.
Det kom att dröja ytterligare tio år innan museet öppnade på sin nuvarande plats. Man hade köpt det vi idag kallar Herrehuset med en stor
park där man uppförde Blekingegården, Borgarhuset och de småländska loftbodarna från Uranäs och Måketorp (Bosebo kyrka kom på plats först 1894). Georg Karlin har själv beskrivit den följande uppbyggnadsperioden i ett par olika böcker om Kulturen, främst kanske i Kulturhistorisk förening och museum i Lund som kom till föreningens 50-årsjubileum 1932.
KULTUREN EXPANDERAR
Ganska tidigt hade Kulturen expanderat sitt samlingsområde från allmogekultur över urban arkeologi och världskultur till det holistiska angrepp som ännu är vårt fokus –”all mänsklig aktivitet någonsin” kanske är den bästa sammanfattningen. Den fysiska ytan och museets byggnadsbestånd expanderade
Två illustrationer till en plan som aldrig blev genomförd, båda hämtade från Kulturens Redogörelse för verksamheten 1916–17. Övre bild ”Plan över Kulturhistoriska museet i Lund”, nedre bild ”Byggnadskomplex mot Annegatan”.
dock i en måttligare takt men 1898 och 1907 gjordes två viktiga förvärv med den ”Lindforska gården” (1898) och de ”Jeppsonska och Olssonska fastigheterna” (1907). Lindforska gården med Locus Peccatorum och Locus Virtutum kom att bli lokaler för Konstslöjdanstalten och utställningslokaler. De ”Jeppsonska och Olssonska fastigheterna” blev, mot Sankt Annegatan Rustmästarbostaden och Intendentbostaden (numera Nordenstedtska huset) och längre in på tomten kunde man bygga om Jeppsons huvudbyggnad till Ystadhuset och Schlyterska huset. Det Wahlbomska huset flyttades till Kulturen (”föregående år” 1913–14) liksom det Berlingska huset (under ”det gångna året” 1910–11) och Dekanhuset (anslag för ”Kalendeh.” 1908–09). Stadskvarteret tog form. Vid första världskrigets utbrott hade friluftsmuseets landsbygdsområde fått sällskap av en komplett stadsmiljö som sannolikt är det första exemplet i världen på en gestaltad stadsmiljö som friluftsmuseum. Parallellt med detta hade samlingarna växt snabbt genom köp och gåvor.
Huvudbekymret under åren från sekelskiftet fram till första världskriget förefaller snarast vara att
samlingarna inte får plats och mycket av årsredogörelserna handlar om att samlingarna ökar i omfattning. Dessutom hade man haft bestyr med att hantera frågan om Historiska museet vid Lunds universitet skulle ha ensamrätt till att samla arkeologiskt material. Striden löstes år 1909 då riksantikvarien fastställde Kulturens rätt att omhänderta och dokumentera arkeologiska fynd och lämningar i Lund.
När första världskriget började var Kulturen ett väletablerat museum.
Man hade stora, växande samlingar och fortfarande alltför små lokaler. Föreningen var ganska liten med något under 1 000 medlemmar.
I den mån man hade någon återkommande finansiering bestod den av anslag från staten, landstinget och staden Lund. Etableringen hade skett genom ett expansivt förhållningssätt där styrelsen och intendenten Karlin förefaller eniga om det stora egenvärdet i att snabbt etablera sig som en stor och betydande institution. Expansionen hade delvis skett med lånade medel och museets ekonomi var imponerande dålig redan när kriget inleddes. Skulderna var större än fastigheternas värde och
i praktiken var även samlingarna belånade. Räntorna tog en tredjedel av årets utgifter.
Kriget var förstås ingen hjälp i detta och i de kommande årsredogörelserna framgår att den ekonomiska snaran drogs åt. Lösningen? Man lånade helt enkelt lite mer. Styrelsen ställde borgen och museet ställde samlingarna som underborgen. Man tog också fram planer för en större om- och utbyggnad av lokalerna med en ny huvudbyggnad som skulle täcka ytan från nuvarande Rustmästarbostaden till Locus Virtutum. Den skulle vända sig mot Tegnérsplatsen och skulle nås genom Gröna grinden. Hoppet stod till att man skulle beviljas ”lotterimedel” för att realisera planerna. Staten och landstinget beviljade ökade anslag (kristillägg) men Lunds stad trilskades och ville inte öka sitt anslag. Årsredogörelsen 1916–17 avslutas ”sker icke detta, och museet, i saknad av annat kraftigt understöd, nödgas tillgripa en större försäljning ur samlingarna, torde det väl knappast, bliva i Lund som det Sydsv. kulturhistoriska museet finner lösningen av sin byggnadsfråga.”
KULTUREN OCH 1920-TALET, BYGGNADSFRÅGAN FÅR SIN LÖSNING?
På kort sikt hade Kulturens ekonomiska kris under världskriget fått en lösning när Sparbankerna i Lund under några år gick in med ett betydande anslag, lika stort som statens och stadens tillsammans. Men skulderna tyngde föreningen och när det var som värst (1917) uppgick räntorna till cirka 40 procent av årsutgifterna.
Det var alltså ett museum med stora ekonomiska problem som mötte 1920-talet men det var också ett museum väl medvetet om sin stora vikt och betydelse. I årsredogörelserna framgår att man ser sig som ett centralmuseum och en spelare på en europeisk spelplan. Detta i kraft av sina vittomfattande samlingar och kanske även i kraft av sina nydanande tankar kring museirollen: friluftsmuseiidén, stadsarkeologin, världskulturen etc.
Även om de ekonomiska problemen är närmast groteskt stora förefaller styrelsen och intendentens fokus ligga på planer för fortsatt utveckling av museet snarare än på att sanera ekonomin.
Gamlegård på Kulturens Östarp 1923. I bakgrunden Kulturens styrelse och välgörare. Foto: Okänd fotograf, Kulturens samlingar: A 1181.
Som nämndes tidigare, hade man redan under världskriget arbetat fram en plan för att få utökade lokaler till museet. Men planerna skulle komma att ändras helt av en process som inleddes vid sidan av museet.
I grannfastigheten hade ägaren, änklingen och tidigare konsistorienotarien Johan Magnus Sjögren, avlidit den 6 oktober 1916 och Lunds stad hade inköpt fastigheten för att använda som lokaler för administrationen. Exakt hur det kom sig att staden sålde fastigheten vidare till Kulturen och istället flyttade in i Stadshuset på Kyrkogatan 1926 ska inte utredas närmare här. Det kan dock vara värt att notera hur den stora efterkrigsdepressionen kring 1920 ledde till en rad bankfusioner. Det hus som Skånes Enskilda Bank hade uppfört på Kyrkogatan ”blev över” i denna process och kunde i stället fylla rollen som Stadshus.
I årsredogörelsen för 1920 som presenterades för årsmötet i juni 1921 nämns för första gången möjligheten att ”övertaga stadens köp av den Sjögrenska fastigheten” och i årsredogörelsen för 1921 använder man formuleringen ”under förutsättning
att staden Lund till museet avstår den Sjögrenska fastigheten”. Tanken var att man skulle kunna inreda huvudbyggnaden för de textila samlingarna och på tomten bakom uppföra den skånska bondgård som saknades i friluftsmuseet. Sannolikt var möjligheten att köpa den nya fastigheten ett nyttigt påtryckningsmedel för att få tillgång till de efterlängtade lotterimedlen. Och året därefter, den 15 mars 1922, beviljades äntligen 400 000 kronor i lotterimedel vilket satte museet på fötter – eller i vart fall gav möjlighet att köpa det södra området. Våren 1924 meddelades att dragningen hade ägt rum den 15 april och att skuldbördan hade minskat från 395 000 kronor till 61 000 kronor. Man valde medvetet att minska skulderna i stället för att betala den Sjögrenska fastigheten eftersom denna skulle tillträdas först i oktober 1926.
KULTURENS ÖSTARP
BLIR TILL
En uttalad möjlighet med det nya museiområdet var att kunna uppföra en skånsk gård. Grevinnan Wilhelmina von Hallwyl (1844–1930) hade lovat att bistå med finansieringen. När man väl hittade gården skriver Karlin i jubileumsboken 1932:
Vi sågo utanför gården ängarna i prunkande blomsterskrud, de skogsklädda åsarna, de rinnande bäckarna, den mystiska håldalen vid Hålabäck och mycken annan härlighet, och vi erforo att allt detta kunde förvärvas. Men vi kände båda, att den gården fick icke flyttas, att den måste leva kvar sitt liv tillsammans med buxbomen, alarna, bokarna, ängarna, bäckarna och åsarna.
Insikten att man inte skulle flytta gården ledde till att man fick be grevinnan om ytterligare pengar och hela gården köptes in. På kort tid blev det hela färdigt, redan 1924 uppförde man alla byggnader på Östarp inklusive väderkvarn och brytestuga samt Möllegården och Gästgiveriet. Att inköpet var en del i något större framgår tydligt i årsredogörelserna. Här ska man bevara de gamla lantraserna av hästar och grisar och det hela ska finansieras dels med försäljning av den feta Östarpsosten som pressas i gamla ostformar och dels med försäljning av lantrasdjur till omgivningens lantbrukare. Östarp invigdes av kronprinsen, den 41-årige Gustaf Adolf, vid något som Karlin kallar Skånetinget den 2 augusti 1924.
SÖDRA OMRÅDET TILLTRÄDS
Det var först i oktober 1926 som Kulturen tillträdde den nya fastigheten i kvarteret Tegnér. Möjligen berodde det på att staden ville få tillgång till det nya stadshuset och kunna flytta direkt till detta. Tiden utnyttjades väl och staten hann bevilja en ny lotteridragning, som genomfördes 1927. Planerna för den nya fastigheten drogs upp i förväg och kommunikationen skulle endera ske genom att införliva Adelgatan i museet eller genom att bygga en tunnel under gatan. Eftersom man hade bestämt sig för att bevara Östarp in situ och det inte skulle uppföras någon skånsk gård i friluftsmuseet kunde man istället flytta Västra Vrams prästgård och en stuga från Onsjö härad till tomten, något som också gjordes 1926–28.
För att finansiera allt arbete med att ställa iordning den nya huvudbyggnaden och dess stallbyggnad bestämde man att avvakta ett år med arbetena så att man kunde få in ett års hyresintäkter från den Sjögrenska fastigheten samt ett års ränta på lotterimedlen. Däremot kunde man redan 1927 inleda arbetena med tunnel under Adelgatan.
Övre bild: Vita huset på 1920-talet. Foto: Emil Grothén, Kulturens samlingar: A 2534.
Nedre bild: Trapphallen i Vita huset som den såg ut 1930. Foto: Georg Karlin, Kulturens samlingar: B 3617.
Vita huset från Tegnérsplatsen 1976. Så här, fast utan bilparkering och med mindre träd, tedde sig byggnaden vid invigningen som museum. Foto: Okänd fotograf, Kulturens samlingar: LB 3030.
I väntan på att de nya museibyggnaderna skulle bli helt färdiga använde man 1929 Vita huset för en stor tillfällig utställning för ”konst, konstindustri och hemslöjd” i södra Sverige, det vill säga Skåne, Blekinge, Halland och Småland. Året därpå öppnade delar av de ordinarie utställningarna och till årsmötet 1931 kunde man öppna hela Vita huset. Huvudbyggnaden gick länge under beteckningen ”den s.k. Bondpinan” och det är först 1930 som Kulturen uttryckligen i en årsredogörelse refererar till den som ”Vita huset”. Samma år började man också använda benämningen ”Allmogehallen” för den tidigare stallbyggnaden.
SAMTIDIGT PÅ NORRA OMRÅDET
Under en rätt stor del av 1920-talet hade Kulturen klart för sig att man ville expandera genom att köpa den ”Sjögrenska fastigheten”. Men det var först 1928 som man faktiskt kunde inleda arbetena med denna.
Under den mellanliggande tiden upptog etableringen av Kulturens Östarp mycket av både tid och energi under 1922–24. Därefter fanns det tid att göra saker på det norra (gamla) museiområdet. Under
1923 uppfördes Bosmålatorpet (”Daggans stuga”) och 1924–25 flyttades det Thomanderska huset till Kulturen. Samtidigt inköptes den ”Nilssonska fastigheten” (där Arbetarbostaden är belägen).
Syftet med detta inköp var främst att säkerställa att fastigheten inte skulle bli olämpligt bebyggd.
Med detta började museet närma sig sitt mål för det norra området. Det enda som återstod var att förbinda det Wahlbomska huset med Borgarhuset genom en nybyggnad och denna kunde man genomföra 1930 när HelsingborgHalmstadhuset samt Brahehuset uppfördes. Elektricitet, vatten och värmeledning installerades successivt i de olika byggnaderna under decenniet. Efter den andra lotteridragningen får man säga att skuldsaneringen gjort sitt och 1926 utgjorde räntorna bara 7 procent av museets driftsutgifter.
När Kulturen gick in i 1930-talet kunde man se tillbaka på ett mycket händelserikt decennium där man hade fått en långsiktig lösning på byggnadsfrågan, etablerat Kulturens Östarp med ett helt nytt museiperspektiv och fyllt både det gamla och nya området med
relevanta friluftsmuseibyggnader. Men allt detta hade skett till priset av fortsatt skuldsättning och det var en förening och ett museum tyngt av ekonomiska bekymmer som firade sitt 50-årsjubileum i november 1932. Jubileet kom att följas av det turbulenta 1933 och Karlins
slutgiltiga avgång den 1 januari 1934, en process som drevs fram av de ekonomiska bekymren. Hans efterträdare fick leda ett omfattande saneringspaket och 1945 blev föreningen äntligen skuldfri – men det tillståndet skulle inte komma att vara så länge.
LITTERATUR & LÄSTIPS
Karlin, Georg. 1932. Kulturhistorisk förening och museum i Lund 1882–1932. Malmö: Malmö ljustryckanstalt.
Kulturens årsbok. 1992. Karlin och Kulturen. Lund: Kulturen. Digitaliserad och tillgänglig på: https://issuu.com/kulturenilund/stacks
Redogörelser för Kulturens verksamhet 1883–1934. Digitaliserade och tillgängliga på: https://issuu.com/kulturenilund/stacks
Ett fruset ögonblick från 1920-talet. En sittande kvinna med subtil touch, klädd i en ljus klänning poserar i halvfigur. Foto: Ida Ekelund, Kulturens samlingar: KM 93676.6249.
Ateljébild som fångar ögonblicket då en pojke i sjömansdräkt stolt poserar med sin lillasyster. Fotograferad i helfigur av lundafotograf Ida Ekelund på 1920-talet. Fotot ger en charmig inblick i den tidstypiska klädseln och familjescener från den eran. Kulturens samlingar: KM 93676.7.
Guldkorn i samlingarna: Gamlegårds trädgård i olja
Konstnären Folke Sinclair (1877–1956) skriver 11 september 1924 ett brev till Kulturens chef Georg Karlin:
Som jag vid ett besök i Östarp i veckan fann den s.k. gammelgården synnerligen målerisk, vill jag härmed vördsamt hos herr Intendenten anhålla om tillstånd att få måla densamma. Skulle min anhållan bliva beviljad kan jag, kanske vid ett senare tillfälle, få överlämna ett ex. som gåva till museet.
Karlin svarar att Sinclair med glädje får tillåtelse att måla Gamlegård och andra motiv han kan tänkas finna på Östarp samt att Kulturen med tacksamhet tar emot någon målning. Kulturen verkar ha fått Sinclairs målning av Gamlegård senare under hösten 1924.
Kulturens Östarp hade invigts sommaren 1924. Genom ovanstående korrespondens vet vi att målningen av Gamlegård från trädgårdssidan utförts från september 1924. Vi kan ju se att trädens blad har gulnat. Men dörren in mot det rum som kallas sommarstugan står öppen och solen skapar skuggor på marken så det verkar vara ett härligt höstväder. I högerkant skymtar en gran som formklippts av Hanna Persson som dog 1922. Hanna var mycket intresserad av trädgårdsskötsel. Hon och hennes man Jöns Persson var de sista brukarna av Gamlegård. Kulturen köpte Gamlegård och de omgivande markerna 1922.
Kulturens samlingar: KM 35497.
Text: Charlotte Åkerman
”Jakten på de försvunna kyrkorna och klostren präglade 1920-talets lundaarkeologi. Vid en grundgrävning 1922
påträffades ett par fasta grundmurar vid hörnet Grönegatan och Kattesund.
Karlin ansåg att det var resterna av Drottens kyrka, också benämnd S:t
Trinitatis och S:t Salvator, som hade åter upptäckts. Grävningen skedde
inte utan betydande hinder från byggledningen och anläggningsarbetarna,
vilket ledde till att Karlin både fick inhämta polishandräckning och hota om att avbryta hela grävprojektet.”
Kista av stenhällar, S:t Olofs kyrkogård, väster om Allhelgonakyrkan. Uppmätningsritning av Pär Axel Olsson den 22 september 1922. Kulturens LA-arkiv.
Conny Johansson Hervén
LUNDAARKEOLOGIN
Det glada 20-talet började inte så glatt. Nyligen hade det Stora Kriget, som första världskriget kallades under mellankrigstiden, avslutats. Sverige var inte krigförande, men hade drabbats av världskonflikten. Bland annat ledde matbrist till hungerkravaller år 1917. Och en katastrof kommer sällan ensam, året efter anlände epidemin spanska sjukan till Sverige och ebbade ut först året efter. Sverige och Lund befann sig minst sagt i en lågkonjunktur när decenniet inleddes.
De svåra tiderna blir även påtagliga i en krönika över lundaarkeologin under 1920-talet. Under de första åren av decenniet kunde museets intendent Georg Karlin endast beskriva en mager skörd av arkeologiska nyförvärv i årsredogörelserna. Detta förhållande tillskrivs den låga graden av nybyggnation i staden till följd av konjunkturen. Metoden att komma över fynd var nämligen att köpa dem från de anläggningsarbetare som genomförde grundgrävningar för nya hus.
Även om Karlin var en förkämpe för arkeologi i staden och tidigt tog strid med Historiska museet vid
Lunds universitet för rättigheterna att genomföra dokumentationer och bygga upp samlingarna, så förtjänar hans medarbetare Pär Axel Olsson att lyftas fram i historieskrivningen.
Han hade redan som student år 1905 kommit att arbeta för Karlin och Kulturen och sedan år 1908 var han ordinarie amanuens. Då behovet av arkeologiskt fältarbete låg nere på grund av avsaknad av byggnadsverksamhet under första världskriget och efterföljande år hade Olsson ägnat sig åt akademiska studier. År 1919 tog han sin licentiatexamen och disputerade år 1922 i Uppsala med avhandlingen Skånska herreborgar, vilket följdes upp med ett bokverk, Ur renässansens liv år 1924. Olsson påbörjade också publicering av artiklar, främst i tidningen Arbetet. Särskilt stort var hans intresse för stadens forna kyrkliga institutioner, ett medeltida stadslandskap som ännu inte återupptäckts till fullo. Studiet av medeltiden var
Pär Axel Olsson (1885–1925), amanuens på Kulturen från 1908. Fotot taget i november 1920.
Foto: Per Bagges bildsamling, Universitetsbiblioteket, Lunds universitet.
vid den här tiden fortfarande i stor utsträckning fokuserat till den kyrkliga sfärens kalkmålningar, skulpturer och byggnader. Pär Axel Olsson redogjorde i sina artiklar för kunskapsläget när det gäller de försvunna kyrkorna och klostren, där han utgick från de äldsta kartavbildningarna över Lund och främst den så kallade Vedelska kartskissen från slutet av 1500-talet. Påträffade kyrkokroppar och andra indicier för kyrkor såsom byggnadsdetaljer och fynd av gravar kunde med kartans hjälp få namn och sammanhang. Med eftervärldens större kunskap kan konstateras att vissa spekulationer var felaktiga, lundaarkeologin har idag lyckats lokalisera samtliga skriftligt omnämnda kyrkliga institutioners läge i staden, med reservation för att vissa av kyrkobyggnadernas mursträckningar ännu inte har upptäckts.
Pär Axel Olsson var dock inte bara aktiv inom det arkeologiska fältet. Han var även verksam som konstnär och hade exempelvis tillsammans med Gösta AdrianNilsson (GAN) ställt ut på Lunds universitets konstmuseum år 1907. Olsson tjänstgjorde också vid Konstslöjdanstalten i Lund (KSAL), både som lärare och konstnär, där han
ritade förlagor till textilier och möbler. Utbildningsanstalten drevs av Kulturen. Han gifte sig 1913 med Maria Engström, som själv varit elev vid Konstslöjdanstalten och tillsammans kom de att driva en konstnärsateljé. Maria ”Maja” Olsson tjänstgjorde som tecknerska på Kulturen och i det stora arbetet med att avbilda föremålen i samlingarna. Hon erhöll en amanuenstjänst vid Kulturen efter Pär Axels bortgång 1925 och var också verksam som teckningslärare vid Konstslöjdanstalten fram till sitt alltför tidiga frånfälle år 1929.
När vi når fram till 1920-talet, hade Pär Axel Olsson förändrat den arkeologiska dokumentationen till att bli mer systematisk och tillförlitlig. Därtill hade han initierat sammanställningar av fyndmaterial och gjort försök till topografiska översikter av konstruktionslämningar i staden. Olsson banade vägen för en ambitiösare lundarkeologi, men under Karlins vakande ögon. Han svarade också för katalogiseringen av de arkeologiska fynden och utställningsverksamheten. När Pär Axel skriver om Kulturens samlingar av fynd från Lund i Arbetet tisdagen den 28 april år 1925 blir det uppenbart hur viktig han anser att samlingen är:
En avdelning på ”Kulturen”, som allt för lite uppmärksammas av allmänheten, är den i Lindforska gården åt Adelgatan inrymda samlingen av fynd från grävningar i Lund. Dock är den kanske den största lokala fyndsamlingen i norra Europa och har av både inoch utländska fackmän omfattats med det livligaste intresse och underkastats ingående studier. Särskilt för Lunds stads historia betyder den mycket.
Jakten på de försvunna kyrkorna och klostren präglade 1920-talets lundaarkeologi. Vid en grundgrävning 1922 påträffades ett par fasta grundmurar vid hörnet Grönegatan och Kattesund. Karlin ansåg att det var resterna av Drottens kyrka, också benämnd Sankt Trinitatis och Sankt Salvator, som hade återupptäckts.
Grävningen skedde inte utan betydande hinder från byggledningen och anläggningsarbetarna, vilket ledde till att Karlin både fick inhämta polishandräckning och hota om att avbryta hela grävprojektet. Detta medförde att möjligheterna till undersökning blev delvis förspillda. Senare undersökningar har visat att Karlin inte hade riktigt rätt, det som påträffades var en stenbyggnad, sannolikt en salsbyggnad, som
tillhört det premonstratenserkloster som annekterat Sankt Trinitatis stenkyrka. Själva kyrkan låg något längre österut och kom att storskaligt undersökas under åren 1982–84, och kan idag besökas i Drottens kyrkoruin.
En av kyrkorna som Pär Axel Olsson skriver om i sin artikel i Arbetet hade han själv lyckats sätta på kartan, nämligen Sankt Olof, belägen direkt utanför den medeltida stadens norra port. År 1923 pågick ett markplaneringsarbete framför Allhelgonakyrkan, intill Bredgatan, och ett stort antal vittrade begravningar kom i dagern. Olsson var på plats och dokumenterade två stenkistor, uppbyggda av hällar, och i området påträffades också två pilgrimsmusslor, symbolen för pilgrimer som besökt Sankt Jakobs grav i Santiago de Compostela i Spanien. Han lyckades emellertid inte iaktta några rester av själva kyrkans grundmurar. Det skulle dröja 81 år innan kyrkogården åter blev föremål för arkeologiska upptäckter i form av skelettgravar, när en ny cykelväg längs med Bredgatan-Getingevägen skulle anläggas. Och år 2017 kom så ytterligare ett drygt hundratal gravar att arkeologiskt undersökas, då de
låg i vägen för Lunds nya spårväg. De äldsta gravläggningarna är från omkring mitten av 1000-talet, vilket medför att Sankt Olof får tillhöra de äldre kyrkoetableringarna i staden och därmed är något äldre än vad som tidigare antagits. Genom dietisotops- och strontiumanalyser har det konstaterats att de gravlagda till största delen representerade en i Lund och lundabygden infödd befolkning som sedan tidig medeltid intagit en proteinmässigt likartad föda. Fortfarande har själva kyrkan inte påträffats, sannolikt går den att återfinna precis väster om Allhelgonakyrkan.
Nästa kyrka som omfattas av Kulturens antikvariska intresse är Sankt Peters klosterkyrka. Denna och Domkyrkan är de enda medeltida kyrkor som överlevt till idag av Lunds tidigare 26 kyrkor från senmedeltiden och de är därför viktiga för upplevelsen av den historiska stadsbilden. År 1925 var Sankt Peters klosterkyrka i behov av restaurering och riksantikvarie
Sigurd Curman beslöt att anlita professor Martin Olsson som huvudansvarig, vilken tidigare medverkat vid bland annat restaureringarna av Riddarholmskyrkan i Stockholm och Kalmar slott. Detta beslut får Karlin
finna sig i, men han förutsätter att själva grävningsarbetena dokumenteras av Kulturen. Enligt en hypotes framförd av Kulturens tidigare museichef, Anders W. Mårtensson i bokverket Lunds undre värld, såg Karlins forne antagonist, professor Otto Rydbeck, en möjlighet att åter knyta grävningsverksamhet i Lund till Historiska museet vid Lunds universitet genom att påverka den relativt nytillträdde riksantikvarien. Karlin själv skulle ge sig iväg på en drygt tre månader lång studieresa till västra och centrala Europa och studera framförallt keramik och göra inköp till samlingarna. Han uppdrog i sin frånvaro till Pär Axel Olsson att sköta göromålen på museet och i synnerhet bevaka det arkeologiska arbetet vid Sankt Peters klosterkyrka. Detta lyckades inte Olsson med, då undersökningarna kom att utföras av Bengt Engström vid Historiska museet. Karlin, som var väldokumenterat hetsig i humöret, skulle knappast ha låtit detta tillkortakommande av Olsson passera obemärkt. Enligt Mårtenssons hypotes skulle detta vara droppen i bägaren som drev Pär Axel Olsson till självmord den 22 juni 1925, strax före Karlins återkomst. Dåtidens tidningsartiklar i samband med dödsfallet lyfte
Sankt Peters klosterkyrka år 1924, före restaureringen. Foto: Per Bagges bildsamling, Universitetsbiblioteket, Lunds universitet.
också fram Olssons personliga problem med spriten och man får förmoda att bakom hans ödesdigra beslut låg mer än bara fadäsen kring Sankt Peters klosterkyrka. Men sannolikt har två årtionden i hårt arbete under Karlin varit bidragande till självmordet. Pär Axel Olsson hade börjat tjänstgöra för Kulturen redan som ung student och kanske såg Karlin honom snarare som en adept än en anställd.
Två år senare, 1927, sker nästa större undersökning, även denna i regi av Historiska museet under ledning av amanuens Gotthard Gustafsson och publicerad av hans assistent John-Elof Forssander. Det är dominikanerkonventet som kommer att undersökas, även om man i dåtiden tror att det är sockenkyrkan Sankt
Mikael som berörs, på domkapitlets tomt längs med östra sidan
Gravhäll från Margaretas grav i Sankt Trinitatis (Drottens kyrka). Kulturens samlingar: KM 34975.
av Krafts torg. Här dokumenteras 183 skelett, däribland tre massgravar, varav den ena med individer som utsatts för våldsamma hugg och våld, sannolikt efter strid. Den mest makabra massgraven bestod av sex halshuggna individer, där kranierna begravts separat, genomstungna av grova järnspikar som om de vore uppsatta efter avrättningen till allmän beskådan. Det har föreslagits att avrättningarna kan ha skett under Sören Norby-fejden år 1525 eller Grevefejden åren 1534–36. År 2019 återvänder Kulturen till dominikanerkonventet i kvarteret Sankt Mikael och förutom en stor undersökning av konventets norra delar, så innebar det även ett forskningssamarbete med flera undersökare, Arkeologerna (Statens historiska museer) och Sydsvensk arkeologi AB samt Institutionen för Arkeologi och Antikens historia vid Lunds universitet.
Efter Pär Axel Olssons bortgång och i avsaknad av en ordinarie amanuens fick Karlin själv försöka upprätthålla den fältarkeologiska verksamheten under några år. Ett av årtiondets sista praktfulla fynd var återigen från den kyrkliga världen, en trapetsformad gravsten, huggen
i sandsten, funnen i Kattesund vid
Drottens kyrka. Gravstenen dateras till 1100-talet och har följande inskription i översättning från latin: ”I denna grav är lagda benen av den välbördiga Margareta, vilken icke det förhatliga stället utan paradiset må taga.” Den går numera att beskåda i Drottens kyrkoruin.
Å1929 sätter vi punkt för decenniet i denna krönika.
I april detta år erhöll nämligen
Ragnar Blomqvist anställning vid
Kulturen och en ny era inleddes
LITTERATUR & LÄSTIPS
Sex kranier efter halshuggna individer, genomstungna med grova järnspik. Kan ses i utställningen Metropolis – Lund och medeltiden, Kulturen.
med professionalisering av lundaarkeologin. Genom att fortsätta
Karlins och inte minst Pär Axel
Olssons arbete, kom Blomqvist att bygga upp en verksamhet som satte Lund på den nordeuropeiska stadsarkeologiska kartan; han skapade en stadshistorisk avdelning vid Kulturen och hans mödosamma arbete ledde till att han utnämndes till Lunds första stadsantikvarie.
Detta är emellertid en annan historia. Med Ragnar Blomqvist avslutades 1920-talet på Kulturen. Äntligen fanns det något att glädjas över.
Gardelin, Gunilla. 2015. Kyrkornas Lund. Lund: Kulturen i Lund.
Mårtensson, Anders W. 2016. Lunds undre värld: en ovärderlig kunskapskälla till stadens äldre historia. Del 1 18901939. Lund: Historiska Media.
När Kulturens arkeologer avslöjar Lunds undre värld är kameran ett viktigt hjälpmedel att dokumentera vad man hittar.
Här en ”20-talsbild” i samlingarna (1927) från utvgrävningen av kvarteret S:t Mikael 13. Innan ”drönartiden” hissade man ofta upp kameran i en ställning för att få till den rätta överblicken. Foto: Emil Grothén, Kulturens samlingar: B 11537.
Guldkorn i samlingarna: Minnespenning eller bordsmedalj av silver
Merparten av föremålen i Kulturens samlingar har samlats in i efterhand, ofta långt efter att de tillverkats och använts. Men det finns undantag. Denna minnespenning eller bordsmedalj hör till de föremål som både tillverkats och samlats in under 1920-talet. Den designades 1922 av Pär Axel Olsson (1885–1925). Minnespenningen kom till museet via dödsboet efter hans änka Maria Olsson (1883–1929). Maria och Pär Axel Olsson arbetade på Kulturen som amanuenser och hade stor betydelse för Kulturens Konstslöjdanstalt som lärare och formgivare. Båda dog alldeles för unga.
Minnespenningen togs fram till den jubileumsutställning som under sommaren 1922 anordnades av Fabriks- och hantverksföreningen, som då verkat i 75 år, på Petriplatsen i Lund. Ena sidan av minnespenningen har texten ”Jubileumsutställningen 24 maj–2 juli 1922”. En naken man sitter vid ett städ och håller en smidestång. På städets sockel ser vi Pär Axel Olssons signatur som formgivare och under mannen Sven Kulles signatur som gravör. På minnespenningens andra sida avbildas Kyrkogatan med Lunds domkyrka och Lunds stadsvapen omgivet av årtalen 1847 och 1922 samt texten ”Fabriksoch Handtverksföreningen i Lund”. Gatan och domkyrkan återges som de såg ut runt 1847 då Fabriks- och hantverksföreningen bildades.
Kulturens samlingar: KM 34494.
Text: Charlotte Åkerman
”Många av vår egen tids konflikter och problem har rötter i det som hände för 100 år sedan. Det finns de som vill se vårt eget 20-tal som ett eko av 1920talet och visst tycks det finnas likheter.
Ökande ekonomiska klyftor, polarisering, konspirationsteorier, misstro mot ett demokratiskt styrelseskick och ett växande inflytande av populistiska politiska partier och ökande högerextremism. Men det är lätt att över-
tolka vissa aspekter och samtidigt negligera andra som inte passar in i den bild vi önskar se.”
1921 drabbades stora delar av Europa av en ekonomisk kris. I januari året därpå var cirka 163 000 svenskar arbetslösa. Arbetslöshetsföreningar ordnade basarer, lotterier, musik- och danstillställningar för att samla in pengar. I Lund anordnades till och med en flyguppvisning till förmån för stadens arbetslösa. På bilden en annons ur Svenska Dagbladet lördagen den 1 april 1922.
Karin Hindfelt
2 TJUGOTAL
Den 22 mars öppnade Kulturen utställningen 2 tjugotal i Textil- och Lundahallen. Utställningen speglar en del av 1920talets historiska skeenden, samhällsutveckling och företeelser inom en mängd olika områden, men även vår egen tid finns närvarande under ytan i utställningen.
Med hundra års perspektiv kan vi se tillbaka på 1920-talet; den ”nya tiden” efter första världskriget och den världsomspännande pandemin, spanska sjukan. 1920-talet var på många sätt starten på det moderna samhälle som format och fortfarande påverkar vår samtid.
Samhällen förändras över tid. Normer, värderingar och synsätt uppstår inte i ett tomrum, utan påverkas av tidigare perioders politiska, ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar och idéer. Sociala normer är informella regler som bestämmer hur vi bör och inte bör agera.
När sociala normer förändras medför det genomgripande beteendeförändringar som påverkar hela samhället. Värderingar nyanseras och nya idéer föds vilket får konsekvenser inte bara för samhället i stort, utan också för den enskilda individen.
Motstående sida: Ur Allers Familjejournal nr 13 1925. Handboken Vem har uppfunnit det? medföljde tidningen. I slutet av 1800-talet var ingenjören en innovatör och en hjälte. På 1920-talet blev ingenjörerna istället kuggar i samhällsmaskineriet. Men teknikoptimismen var stor, intresset för teknik och innovationer bara ökade. Under 1900-talets första hälft skedde en demokratisering av ingenjörsyrket i takt med att fler ingenjörer behövdes. Även arbetaroch medelklasspojkar började drömma om en ingenjörsutbildning. År 1915 tog Chalmers beslutet att släppa in kvinnor och 1921 följde Kungliga Tekniska högskolan efter. Lunds Tekniska högskola grundades först 1961. Bild: Icke namngiven illustratör. Public Domain.
Många av vår egen tids konflikter och problem har rötter i det som hände för 100 år sedan. Det finns de som vill se vårt eget 20-tal som ett eko av 1920-talet och visst tycks det finnas likheter. Ökande ekonomiska klyftor, polarisering, konspirationsteorier, misstro mot ett demokratiskt styrelseskick och ett växande inflytande av
Greta Thunberg, 2018. De genomgripande förändringar som vår samtid står inför framkallar stor oro för många människor, inte minst ungdomar. Klimatfrågan är enligt många forskare vår tids största utmaning. Fler än 14 miljoner människor på mer än 7 500 platser över hela jorden har engagerat sig i organisationen Fridays for Future. Foto: Anders Hellberg, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons.
De senaste 100 åren har hushållens konsumtion ökat enormt. Omräknat till dagens penningvärde hade genomsnittssvensken år 1900 motsvarande 14 000 kronor för att täcka alla utgifter, inklusive mat och bostad. År 2020 var motsvarande siffra 210 000 kronor. Bilden visar Havstorget på shoppingcentret Emporia i Hyllie, Malmö. Foto: Mippzon, CC BY-SA 3.0, Wikimedia Commons.
populistiska politiska partier och ökande högerextremism. Men det är lätt att övertolka vissa aspekter och samtidigt negligera andra som inte passar in i den bild vi önskar se. Vi får inte glömma att vår tid är unik, historien upprepar sig inte, men därmed inte sagt att det inte finns kunskap att hämta ur historien. Ju mer kunskap
Personalen från Eva Andéns advokatbyrå på väg för att rösta den 16 september 1921. Det första valet efter att kvinnor fått rösträtt. Eva Andén, nr 2 från vänster i bilden, blev 1918 Sveriges första kvinnliga advokat. Till vänster om henne kompanjonen Mathilda Staël von Holstein som tidigare samma år blivit Sveriges andra kvinnliga advokat.
Foto: Okänd fotograf, Public Domain, Wikimedia Commons.
vi har om vår historia, desto bättre redskap har vi för att kunna jämföra och reflektera över vår egen tids stora frågor – och kanske kunna undvika att upprepa misstag. Det vill vi gärna bidra till genom utställningen
2 tjugotal
Å r 2020 började Kulturens beredningsgrupp för utställningar diskutera en utställning med tema 20-tal, där 1920-talet speglas mot vårt eget 2020-tal. De två 20-talens likheter och olikheter engagerade och fascinerade oss.
Våra samtal i beredningsgruppen tog avstamp i några nyförvärv till Kulturens samlingar – vackra festklänningar från 1920talet som inte kan visas i utställningen Uppklädd på andra våningen i Textilhallen. Även om ansatsen tidigt i processen präglades av tankar kring ”det glada 20-talet” så gled diskussionerna snart in på en mängd olika samhällsfrågor som emancipation, ekonomi, klasskillnader, polarisering, teknikutveckling, demokrati och jämlikhet. ”Det glada 20-talet” var inte alltid särskilt glatt,
Nödbostäder i Stockholms Polishus 1925–26. Bostadsbristen i de större städerna är ett problem även i nutid. Under första världskriget lamslogs all byggverksamhet och byggkostnaderna steg kraftigt på grund av materialbrist och ransonering. Mellan 1920 och 1923 sjönk industriarbetarlönen med 30 procent samtidigt som hyrorna steg med över 20 procent. Foto: Okänd fotograf, Public Domain, Wikimedia Commons.
inte ens före den stora börskraschen i oktober 1929. För väldigt många människor var decenniet en tid av betydande utmaningar.
1920-talet innebar stora omvälvningar på en mängd områden, till exempel inom ekonomi, politik, teknik, kultur och vetenskap. Det var en tid för frigörelse och
framtidstro – men också en tid med en allt mer hårdnande tidsanda. Efter första världskrigets slut grundades många nya industrier och flertalet redan befintliga blomstrade. Tron på en framtid i fredens tecken – en tid då det aldrig mer skulle vara krig i Europa var stark. År 1920 uppgick Sveriges befolkning till nästan sex miljoner
personer. Det var en ung befolkning, ungefär hälften var under 30 år. Fyra miljoner svenskar bodde på landsbygden och 2,6 miljoner personer i landet var yrkesarbetande. Knappt en tredjedel av dessa tillhörde den allt snabbare växande arbetarklassen, men fortfarande jobbade drygt 40 procent av de förvärvsarbetande inom jordbruket. Drygt 10 procent räknades till tjänstemannasektorn – som lärarinnor och kontorister. Till de yrkesarbetande räknades inte alla de kvinnor som arbetade oavlönat, inte minst inom lantbruket eller som hustrur till småföretagare. Dessa kvinnor saknas i statistiken där de enbart räknas som ”hemmafruar”.
SAlbert Engströms kända ”Kräftor kräva dessa drycker!” är kanske Sveriges mest kända politiska affisch, men det var inte den enda för Nej-sidan i folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922. Affischen här är signerad Tornborg i övre högra hörnet. Kulturens samlingar: Arkiv 64.766.
amma år, 1920, gick motsvarande nio miljoner arbetsdagar förlorade på grund av arbetsmarknadskonflikter. Nästan 140 000 arbetare var under året berörda av strejker eller lockouter. Året därpå drabbades inte bara Sverige utan stora delar av Europa av en omfattande ekonomisk kris. Sverige gick från inflation till deflation, BNP sjönk med 35 procent. Speciellt hårt drabbades den exportberoende järn- och stålindustrin samt skogsindustrin. Mängder av företag gick i konkurs. För de arbetare som var lyckliga nog att fortfarande ha ett jobb sjönk timlönen under året med omkring 40 procent. Högst var arbetslösheten i början av 1922, i januari det året var cirka 163 000 svenskar arbetslösa. För Sveriges del var krisen ganska snabbt övergående, men den ledde till stora och ökande klyftor, både ekonomiskt och socialt. Och som vi vet
Mansrollen har hamnat i kris minst tre gånger under det senaste seklet – på 1920-talet, 1970-talet och 1990-talet. Anledningen har varit strukturella förändringar i samhället som lett till förändringar i kvinnors och mäns relationer. På 1920-talet förväntades mannen intressera sig för sin hustrus liv, han skulle vara en kamrat i kamratäktenskapet. Men att dela på ansvar och arbete med hem och barn var ännu inte aktuellt. Bild: Illustration i Bonniers veckotidning nr 7 1929. Okänd illustratör.
medför sådana omständigheter en mängd negativa effekter på allt från individens hälsa till ekonomisk tillväxt, politisk stabilitet och en väl fungerande demokrati. Inte minst tydligt blir detta i Tyskland med hyperinflationen och den politiska utvecklingen i landet under 1920och 1930-talen.
1920-talet präglas dock också av fart och framtidstro. Både samhället och människor skulle förändras och moderniseras i enlighet med den nya framtidsandan. Tiden i sig förändrades också. Den arbetstidsförkortning som innebar åtta timmars arbetsdag infördes 1919, men gällde långt ifrån för alla som arbetade. Fem år senare hade cirka 50 procent av alla löntagare fortfarande betydligt längre arbetstid än åtta timmar. Men lagen
påverkade ändå på ett genomgripande sätt hela samhället som strukturerades utifrån detta moderna sätt att se på tid. Det blev norm att dela in dygnet i tre lika delar; åtta timmars arbete, åtta timmar fritid och lika många timmar av vila. Det var en dygnsrytm anpassad efter typiskt manligt industriarbete med markservice i hemmet.
De tekniska och veten skapliga landvinningarna under 1920talet var många. Världen krympte och människor kom närmare varandra genom nya sätt att färdas och kommunicera. För många som tidigare endast förflyttat sig med hästdragna vagnar, båtar eller tåg, öppnades en ny värld med bilar, motorcyklar, luftskepp och flygplan. Dessa ”fartvidunder” blev tydliga
Ur publikationen Modern Telephone Service for the Home utgiven på 1920-talet av The American Telephone and Telegraph Company. Under bilden kan man läsa [min översättning]
”Många av dessa ärenden är i huvudsak privata till sin natur – särskilt när det fortfarande finns yngre personer i hushållet, såsom retsamma yngre bröder eller nyfikna småsystrar. Någonstans i hemmet kan det mycket väl finnas en telefon som är placerad så att den tillgodoser de vuxnas personliga behov men ändå möter de unga familjemedlemmarnas krav. Äldre personer tycker också om att ringa ibland utan att bli hörda.” Bild: The American Telephone and Telegraph Company, Public Domain, Wikimedia Commons.
Nästa uppslag: Nya innovationer och tekniska landvinningar under 1920-talet förändrade människors resurshållning, hushållsarbetet, kommunikationsmönster och livsstil. Uppslag ur boken Electric Refrigerator Recipes and Menus av Alice Bradley, 1927 (Cleveland: General Electrics). Bild: Duke University Libraries, Public Domain.
Det sägs att elektrifieringen i Sverige skedde snabbare än i något annat land. På 1920-talet var det framförallt i lantbruket och hushållsarbetet som elektrifieringen innebar en tid av nya maskiner, apparater och hjälpmedel. På bilden en dammsugare, AEG Vampyr. Den lanserades som en lyxmodell 1929 med reklamslogan: ”Ganz Dame und doch Hausfrau”, på svenska ”Dam och ändå hemmafru”. Kulturens samlingar: KM 81817.
symboler för den moderna världen och förekom ofta i tidens marknadsföring av produkter som den moderna människan ansågs behöva i det nya snabbt växande konsumtionssamhället. Elnäten byggdes ut och innebar genombrott för nya innovationer, inte minst inom hushållet. År 1925 blev Sverige världens telefontätaste land, ett land där människor delade upplevelser och
nyheter. Genom att radio, bio, tidningar och tidskrifter blev tillgängliga för allt fler, spreds nyheter, musik och mode allt snabbare och omvärlden kom allt närmare. En ungdomsoch celebritetskultur, påminnande om vår egen tid, blev ett faktum. Internationella trender inom såväl klädmode som frisyrer, dans, musik och make-up svepte över västvärlden och fick stort genomslag.
Tekniska landvinningar under 1920-talet förändrade människors resurshållning, hushållsarbete, kommunikationsmönster och livsstil och innebar också ett definitivt genombrott för framgångsrika svenska industrikoncerner
som Electrolux, LM Ericsson, Volvo, ASEA med flera. Idag är nog många överens om att ständig tillväxt inte är detsamma som framsteg. Förbränning av bränsel som kol, olja och fossil gas, som möjliggjort västvärldens välstånd, leder mot en global klimatkatastrof. Oändlig tillväxt är inte möjlig i en ändlig värld.
Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen under 1900-talet saknar motstycke och den utveckling, som under 2000-talet kommer att krävas för att vi ska klara de globala utmaningarna, kommer sannolikt att bli än mer avgörande.. Tillämpningarna av det som idag är ”nya” teknologier kommer säkerligen att öka snabbt under 2020-talet. De kommer med all säkerhet att påverka transporter, kommunikation, hur vi arbetar, kulturen, vår demokrati och inte minst hur vi uppfattar vår verklighet och omvärlden.
Vår samtid präglas av att samhället vi lever i står inför stora, genomgripande förändringar. För väldigt
Den första automatiska telefonväxeln i Sverige tas i bruk 1924. Till skillnad från växeltelefonisterna krävde de inte högre lön och arbetade dygnet runt. Fingerskivan, ibland kallad nummerskivan, var en förutsättning för automatiska växlar. Men många saknade växeltelefonisterna, för nu blev man ju tvungen att själv komma ihåg telefonnumret när man skulle ringa. Kulturens samlingar: KM 52256.
många, inte minst ungdomar, skapar detta oro. Oro för vad som kommer att ske i framtiden, för klimatet, sociala omvälvningar, för demokrati, jämlikhet och jämställdhet, för ekonomin och konflikter runt om i världen. Lika lite som vi idag vet vad som kommer att ske under vår tid, hade de som levde för 100 år sedan tillgång till facit. Förutsättningarna
idag är annorlunda än de var under 1920-talet, men vi vet vad utvecklingen då ledde till. Frågan är hur vi förvaltar den vetskapen? Vi kan inte dra några exakta lärdomar av
historien, men vi blir med all sannolikhet bättre rustade för att möta framtiden på såväl individ- som samhällsnivå om vi har ett historiskt perspektiv på vår egen tid.
Hirdman, Yvonne, Lundberg, Urban & Björkman, Jenny. 2012. Sveriges historia 1920–1965. Stockholm: Norstedt.
Metzger, Rainer (ed). 2017. Berlin in the 1920s. Köln: Taschen.
Mörkfors, Gunnel (ed). 2017. Pärlor, paljetter & politik – ett dynamiskt 1920tal. Linköping: Östergötlands museum.
Ohlsson, Per T. 2021. Svensk politik. Lund: Historiska Media.
Asymmetriskt utformad elektrisk lampa (1920-tal) med tennfärgad plåtskärm. Strömbrytare i porslin och textilhöljd, tvinnad elsladd. Kulturens samlingar: KM 77469.
Kulformad glödlampa med märkningen ”K 400, Volt 139, Amp. 29”. Använd under 1920-talet vid gården Sjötorp i Tygelsjö. Kulturens samlingar: KM 61619.
Ofärgad skål med fat från 1920-talet, graverad av konstnären Edward Hald för Orrefors glasbruk. Gravyren visar två liggande kvinnofigurer och bårder. Kulturens samlingar: KM 71461.
Denna fängslande bild fångar en dansorkester i Lund under 1920-talet bestående av 10 män och en kvinna. Instrument som fiol, tvärflöjt, klarinett, trumpet, trombon, basfiol och cello används för att skapa den livliga musiken. Fotograf möjligtvis Per Bagge. Kulturens samlingar: X 2610.
”Inte minst var det kvinnor som lämnade lantbruket. Tydligast visade det sig i områden som låg nära en större stad, som orterna kring Malmö och Göteborg, framför allt i Mälardalen där efterfrågan på hembiträden i Stockholm var stor. Arbetskraftsbristen på landsbygden i arbetsmoment som dominerats av kvinnor medförde att det i högre grad kunde ställas krav på rimligare arbetsförhållanden i de vanligtvis tungarbetade lanthushållen. Ändamålsenliga köksanordningar, vatten och avloppsledningar blev en konkurrensfördel precis som lönen.”
Oljemålning av Johan Johansson, Bethackare Kåseberga (1924). Kulturens samlingar: KM 70134.
Per Larsson
LANDSBYGDEN OCH LANTBRUKET
För landsbygden såväl som för
Sverige i stort inleddes 1920talet med efterdyningarna av första världskriget. En stor efterfrågan på råvaror rådde i Europa och priserna på animaliska produkter och råvaror i lantbruket hade stigit kraftigt under kriget. Den kraftiga prisökningen möttes med höjda löner för både arbetare på landet och vid industrierna i städerna. Lantbrukare fick bra betalt för det de producerade, kostnaderna ökade men vinsterna i lantbruket var goda. Den svenska industrin gick på högvarv och anställde fler. Vid inträdet i det nya årtiondet var lönerna på en för perioden mycket hög nivå. År 1920 var många lantarbetare anställda med kontant lön, bostad och naturaförmåner, så kallad stat. Trots att den kontanta lönen var påtagligt lägre än industriarbetarnas löner klarade sig lantarbetarna relativt väl tack vare de råvaror som ingick i anställningen, värdet på staten vägde upp den låga kontantlönen.
Vändningen kom sommaren 1920 då priserna på jordbruksprodukter föll kraftigt och lönerna sänktes.
En efterföljande kris inom industrin 1921 och 1922 orsakade arbetslöshet med en minskning med 60 procent av arbetstillfällena mellan hösten 1920 och våren 1922. Flera av de som tagit sig till städerna för att arbeta sökte åter jobb på landsbygden med följd att lantarbetarlönerna sänktes. Krisen hade flera orsaker.
En av dem var att de krigsdrabbade ländernas jordbruk åter hade kommit igång samtidigt som stora jordbruksnationer som Kanada, USA och Australien fortsatt med att exportera jordbruksprodukter till Europa. Detta sammanföll med att Sverige hösten 1919 avskaffade den reglering av spannmålspriset som hade funnits under krigsåren för att motverka matbrist. Tillgången på främst spannmål ökade i högre grad än efterfrågan och priserna föll. Det i kombination med de höga
lönenivåerna gjorde att krisen var ett faktum. Mellan 1921 och 1922 sjönk priserna på jordbruksprodukter med upp mot 50 procent och industrilönerna minskade med 30 procent. Kostnaderna och lönerna minskade ytterligare för att stabiliseras först 1924, då på en låg nivå. Från toppen 1920 fram till 1926 hade lönenivån för lantarbetare minskat med upp till 50 procent. Kvinnornas löner hade minskat i lägre grad, cirka 35 procent, medan de män som arbetade som daglönare och hade sämst arbetstrygghet drabbades värst. Vid ingången av 1920 var kvinnornas lönenivå i lantbruket 2/3 av männens, skillnaden hade 1926 minskat till 3/4 och höll i sig resten av årtiondet.
Ytterligare en stor skillnad mellan industriarbetare och lantarbetare var arbetstiden. 1919 års arbetstidslag innebar att industriarbetare fick 8 timmars arbetsdag med bibehållen lön. Lantarbetarna ingick inte i denna arbetstidsförkortning utan fortsatte med 10 timmars arbetsdag utan kompenserande löneökning. Denna skillnad fanns kvar under hela 1920-talet. Ett exempel från Kristianstadslätten 1929 var att en industriarbetare med åtta timmars arbetsdag hade en lön på 56 kronor
per vecka medan lantarbetaren tjänade 27 kronor per vecka med tio timmars arbetsdag. Detta medförde att flera jordbruk invid industriorter fick mycket svårt att behålla och anställa lantarbetare.
Urbaniseringen hade pågått under en längre tid i Sverige, men befolkningen på landsbygden ökade parallellt. Tittar man däremot på den del av befolkningen som var del av jordbruksproduktionen var dess antal sedan flera år i minskande, landsbygdsbefolkningen var i tilltagande grad i andra branscher. Nedgången hade pågått sedan 1870-talet och under 1910-talet hade antalet som var sysselsatta inom jordbruket passerats av andra kategorier. Minskningen fortsatte under hela 1920-talet och från 1927 minskade även det totala invånarantalet på landsbygden i stort. Det innebar att det var den första tioårsperioden i Sveriges historia med en befolkningsminskning på landsbygden, en trend som hållit i sig sedan dess. I Malmöhus län var landsbygdens invånarantal större än städernas år 1920 men lägre 1930. I landet generellt bodde fortfarande majoriteten av befolkningen på landsbygden. Minskningen av Sveriges jordbruksbefolkning var
dock inte generell. Antalet jordbruk minskade inte i nämnvärd grad. Antalet självägande bönder och småbrukare ökade till och med något. Det var i stället torpare, lantarbetare och hemmavarande familjemedlemmar i lanthushållen som bytte yrkesbana och kom att flytta till tätorter och städer. Det var personer i arbetsför ålder som lämnade jordbruksnäringen men de ur den jordägande klassen blev kvar.
Inte minst var det kvinnor som lämnade landsbygden. Tydligast visade det sig i områden som låg nära en större stad, som orterna kring Malmö, Göteborg och inte minst i Mälardalen där efterfrågan på hembiträden i Stockholm var stor. Arbetskraftsbristen på landsbygden i arbetsmoment som dominerats av kvinnor medförde att det i högre grad kunde ställas krav på rimligare arbetsförhållanden i
Mjölkning med mjölkmaskin i en större ladugård 1924. Länsmuseet Gävleborg/ Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB, XLM. CL001463.
de vanligtvis tungarbetade lanthushållen. Ändamålsenliga köksanordningar, vatten och avloppsledningar blev en konkurrensfördel precis som lönen.
Tydligast blev det för ett mycket tungt arbete som nästintill helt utfördes av kvinnor.
Mjölkningen skedde fram till 1920talet främst för hand. Fungerande mjölkningsmaskiner hade utvecklats under 1910-talet men det var först i början av 1920-talet som mjölkningen kunde bli rationell då AB Separator introducerade sin mjölkmaskin AlfaLaval typ A Investeringskostnaderna var höga och få av de normalstora gårdarna hade råd. Samtidigt ökade fodermängden och -kvaliteten till boskapen med följd att avkastningen per ko gick från 2 929 kilo mjölk per år 1919–20 till 3 500 kilo 1929–30. Denna ökning kan ses
Användningen av konstgödsel och sortförädlingen av foderrotfrukter ökade skördarna på djurfoder under 1920-talet. Reklam från tidskriften Lantmannen 1927.
som liten i relation till att en ko idag mjölkar 11 000 kilo per år men då var ökningen anmärkningsvärd, enligt vissa det mest betydelsefulla framsteget inom lantbruket vid tiden. Problemet för flera bönder att få tag på mjölkerskor medförde att män som var koskötare, så kallade ryktare, blev mjölkryktare då de även fick mjölka. Bristen på arbetskraft ledde så småningom till att många bönder investerade i mjölkmaskiner och mjölkningen blev i högre grad en arbetsuppgift som utfördes av män.
A nimalieproduktionenökade efter första världskrigets slut och fortsatte under hela 1920-talet. För små och medelstora jordbruk var det lättare att få god vinst från djur som svin än från sädesodling.
Denna utveckling är kopplad till den ökade konsumtion av mejeriprodukter och kött i relation till spannmål och vegetabilier som vi haft därefter. Satsningen på animalieproduktion medförde att en större del av åkermarken knöts till produktion av djurfoder genom vall, rovor eller fodersäd.
Specialiseringen på gårdsnivå syns även för sockerbetor där denna gröda var en god intäktskälla för små jordbruk som egnahemsfastigheter i sydligaste Sverige. I relation till gårdens storlek var odlingen relativt omfattande vid mindre jordbruk jämfört med större jordbruk.
Då lantbrukets produkter betalades dåligt blev den stora frågan hur effektivisering kunde minska produktionskostnaderna. Ett sätt var att minska kostnaderna för arbetskraften. Den motordrivna kraften var långt ifrån okänd för jordbruken i början av 1920-talet men årtiondet får anses vara den period då traktorn på allvar kom till användning i det svenska jordbruket. Den första maskinen med förbränningsmotor för jordbearbetning i Sverige var The Ivel och visades vid en demonstration på Alnarp 1905. De tidigaste maskinerna var främst konstruerade för plöjning och tyngre harvning medan sådd, vältning och lättare harvning fortsatt utfördes med dragdjur. Under 1910-talet fanns två typer av vad vi idag skulle kalla traktor; motorplogen med fast monterade redskap och traktorn som drog redskapen efter sig. Motorplogen var den konstruktion som hade störst marknadsandel i Sverige.
Intresset för maskinerna var stort men första världskrigets orostid hindrade andra länders export. Det gynnade verkstäder i Sverige som hade startat egen produktion av motorplogar och traktorer. Märken som Munktell, Avance, Malcus och June fick möjlighet att marknadsföra sina maskiner utan nämnvärd konkurrens från utländska tillverkare. Under sista året av första världskriget fanns det sju svenska och två utländska motorplog- och traktormodeller på marknaden i Sverige och cirka 400 maskiner i drift. Då freden kom följde snabbt importen av framför allt amerikanska traktorer. År 1920 hade utbudet ökat till 31 modeller att tillgå i Sverige där åtta var svensktillverkade och 23 importerade. Fram till starten av 1920-talet hade det sålts 1 330 traktorer och motorplogar och nästan 3/5 av dem var av svensk tillverkning. Förhållandet skulle snabbt komma att ändras och de utländska modellerna blev dominerande. Som en effekt av efterkrigsdepressionen 1920 femdubblades den svenska kronans värde gentemot den amerikanska dollarn. De importerade maskinerna blev rimligare i pris och de svenska verkstäderna hade svårare att hävda sig mot de utländska konkurrenterna.
Fordson traktormodell F inköpt till Simontorp gods, Blentarp, i början av 1920-talet och skänkt till Kulturens samlingar 1977. Kulturens samlingar: KM 69329.
Framför allt var det traktormodeller som ökade på marknaden. Början av 1920-talet innebar slutet på motorplogeran och de svenska verkstäderna fick ställa om till traktor eller andra produkter. En av de traktorer som strakt bidrog till skiftet var Fordson. Ford hade revolutionerat tillverkningen av bilar med sin löpandebandsprincip och gjorde nu samma sak i tillverkningen av Fordson. Produktionskostnaderna kunde hållas nere vilket medförde
att deras traktorer kunde säljas till en lägre kostnad än konkurrenternas motsvarande modeller. Med Fordson-traktorn blev det ekonomiskt försvarbart för fler att investera i traktordrift. Med traktorn uppstår även nya yrkeskategorier i det svenska lantbruket. Äldre titlar som kördräng fick nu samsas med traktorförare.
De ekonomiskt mycket svåra tiderna för svensk industri och jordbruk från 1921 förde med
sig en avmattning i antalet nya traktorer i Sverige men antalet kom snart åter att stiga. Ökningen i slutet av 1920-talet var relativt stor och år 1930 antas det att det fanns cirka 4 500 traktorer i Sverige. De svenska märkenas dominans i början av 1920-talet hade brutits och utgjorde 1930 strax över 20 procent av marknaden.
Att traktortillverkarna i Sverige överlevde krisen under 1920-talet kan delvis bero på att de breddade produktionen. De påbörjade tillverkning av maskiner för industrin och för den förändrade organisationen av vägunderhåll. Allt sedan medeltiden hade underhåll av vägnätet i Sverige legat som en belastning på bönderna. Det ansågs att de som verkade på landsbygden även var de som använde och var beroende av vägnätet. Därför var alla gårdar ansvariga för underhållet av kortare eller längre bitar av det fasta vägnätet. Med ökade transporter mellan tätorter, betydelsen av vägnätet som förlängning av järnvägens infrastruktur och inte minst den ökade privatbilismen blev slitaget på vägarna inte hanterbart. Vägarna ansågs vara i så dåligt skick och underhållet så betungande att en
förändring i det äldre systemet var nödvändig. Som ett led i detta infördes en automobilskatt 1922 med direkt syfte att användas för underhåll och förbättring av vägarna och de viktiga delarna i vägnätet övergick till statens ansvar. Bönderna undgick denna mycket betungande pålaga och verkstäder som Åbjörn Anderssons mekaniska i Svedala började tillverka väghyvlar och motorvägsvältar för de nya vägunderhållsbehoven.
M ed traktorns intåg ställde även flera redskapstillverkare om sin produktion efter jordbrukets utveckling. En del större hästdragna redskap som självbindare, breda såmaskiner och lättharvar kunde med mindre modifikationer direkt överföras till traktor. Men den enskäriga hästplogen och lätta harvar var inte effektiva nog i relation till den kraft som traktorn var i besittning av. Därför uppträder det nu på allvar plogar med två till fyra skär och tyngre bogserade kulturharvar olämpliga för djurdragkraft. Ett exempel på ett nytillkommet redskap är tallriksharven som förvisso funnits för häst men då i ett förhållandevis litet format. Nu börjar de tillverkas under benämningen traktorharv. Traktorns redskap
medförde möjlighet till en djupare jordbearbetning och de på ytan arbetande redskapen som harv och trumla (vält) kunde göras bredare och därmed effektivisera arbetet.
Debatt fördes kring hästens betydelse som arbetskraft gentemot traktorn i ett rationaliserat jordbruk. Det amerikanska lantbruket framfördes som exempel där förespråkarna för båda sidor kunde finna goda exempel för sin ståndpunkt. I Sverige framhölls dock att hästen och traktorn inte ersatte varandra utan snarare var varandras komplement. Hästens mångsidighet kunde knappast ersättas av traktorn medan traktorns största fördel var att den kunde slutföra de tyngre jordbearbetningsmomenten så att sådd kunde ske i rätt tid. Det var positivt då de nya förädlade spannmålen av höstgrödor, främst vete, som fördes ut på marknaden krävde tidigare sådd för att nå en tillfredställande övervintring. Hästen stod kvar som viktigast för svenskt jordbruk långt efter traktorns intåg och det var först efter 1940talet som det stora skiftet från häst till traktor ägde rum. Bilens intåg på 1920-talet bidrog i mycket hög grad till hästens utfasning utfasning som transportmedel. Det medförde att det blev en brist på hästgödsel som
stadsnära jordbruk och handelsträdgårdar blivit beroende av. Övergången till konstgödsel var en lösning. Hästgödsel användes även för varmbänkar i handelsträdgårdarna och när den inte längre gick att få i tillräcklig mängd investerades det i stället i ånguppvärmda anläggningar för odlingen under tidig vår.
Islutet av 1920-talet skedde ytterligare en teknikutveckling i det svenska jordbruket som skulle få minst lika stor betydelse för framtiden som traktorn kom att få. På Nordamerikas stora slätter i väster hade skördetröskor använts sedan slutet av 1880-talet. I Europa skulle det dröja ända till slutet av 1920-talet innan skördetröskan kom till praktisk användning om än i endast några få exemplar. Den första funktionella
Annons för tallriksharv i Lantmannen 1927.
skördetröskan i Sverige importerades 1928 av Albert Berg von Linde och sattes i drift på Axelvolds gods mellan Kågeröd och Svalöv.
Idag är skördetröskan en självklarhet i jordbruket. En modern skördetröska skördar och tröskar ett ton säd på cirka tre minuter. Motsvarande arbetsmoment krävde 15 timmar för 100 år sedan då skörden hanterades med självbindare och stationärt tröskverk. Till detta får man lägga allt arbete det innebar med att ställa kärvarna efter självbindaren i travar för fälttorkning och senare transport av den bundna säden till loge eller stack. Att det kunnat gå från 15 timmar till tre minuter är inte bara på grund av maskinernas utveckling utan en betydande del förklaras av att skörden per yta har ökat betydligt. På ett sekel har medelskörden från en hektar åker i Sydsverige gått från 2 ton per hektar till strax över 8 ton för höstvete. Denna ökning ska främst tillskrivas förädling av den odlade grödans avkastningsförmåga och de kemiska insatsmedlen i form av mineralgödning och bekämpningsmedel. Med denna explosiva ökning i produktion är skördetröskan en absolut nödvändighet för att hantera skörden. Men inget kommer utan sidoeffekter. Med skördetröskningen sker
tröskningen kontinuerligt på fältet och eventuella ogräsfrö rensas bort och blåses ut på åkern med halmen. I diskussioner på 1940-talet då skördetröskor i betydande grad kom till användning i Europa framförs risken för att stora mängder ogräsfrö som förut fördes bort från åkrarna med den otröskade säden nu i stället ströddes över fälten. Diskussionen dog i takt med att den kemiska industrins växtbekämpningsmedel blev lösningen på ”ogräsproblemet” men även källan till nya stora miljöproblem.
Storskalig användning av bekämpningsmedel på åkern skedde inte i någon betydande grad under 1920-talet. De kemiska preparat som användes var främst för förebyggande behandling av utsädet mot svampsjukdomar. Preparaten som hade handelsnamn som Uspulun och Germisan bestod av kvicksilverpreparat som blandades med säd, så kallad betning, inför utsådd av densamma. Kvicksilverpreparatens stora giftighet, inte minst för kreatur, var välkänd men preparatens effektivitet bidrog till att de inte belades med några restriktioner vid inköp.
I mitten av 1920-talet var majoriteten av den utsådda vårsäden betad
Germisan, ett kvicksilverpreparat, marknadsfördes med den kraftfulla logotypen bestående av stråsäd i en solfjäder kring en dödskalle. Reklam i tidningen Lantmannen 1929.
med kvicksilverpreparat. Betningen skedde dessutom på de enskilda gårdarna i enkla tunnor och oftast utan ändamålsenlig skydd för den som hanterade preparaten eller det behandlade utsädet. Detta var början på en del av den betydande miljökatastrof med storskalig förstörelse av många ekosystem i odlingslandskapet som Rachel Carson 1962 uppmärksammade i boken Tyst vår
1920-talet var ett årtionde fyllt av motsättningar, så som det ofta är under perioder av förändring. Det är under denna period som den tidigare modernäringen, lantbruket, förlorar rollen som den huvudsakliga näringsgrenen i Sverige. En ny, i vissas ögon, modern period i vår historia inleds. Men lantbruket står inte stilla utan lämnar en del
gammalt bakom sig och följer med Sverige och Europa in i moderniteten. Men 1920-talet är även det årtionde då världen öppnades upp för människor på svensk landsbygd. Radion klev in i hemmen och att bygga sin egen radio blev ett nöje för vissa. Bönder i glesbygd kunde ta del av radioföredrag i lantbrukstekniska ämnen och världen klev in med sin röst i småbrukarhemmet på landsbygden. Följande citat från ett frågelistsvar om radions intåg i Sverige får stå som sammanfattning för 1920-talet såväl som vår egen tid.
Vad vi fick till livs i radio var, Nytt, Nytt och så hjärtligt välkommet. Med åren har vi blivit allt mer blaserade, intet väcker längre någon förvåning.
LITTERATUR & LÄSTIPS
Höijer, Ernst. 1938. Sveriges jordbruk under det senaste kvartsseklet: föredrag vid Kungl. Landtbruksakademiens högtidssammankomst den 28 januari 1938. I: Kungl. Landtbruksakademiens tidskrift, sid. 55–71.
Moberg, Harald A:son. 1989. Jordbruksmekanisering i Sverige under tre sekel.
Stockholm: Kungliga Skogs- och lantbrukdsakademien.
Thunström, Per. 2017. Traktorernas intåg: teknik, produktion och marknadsföring i Sverige under introduktionstiden 1905–1930 (avhandling). Uppsala: Kungliga Skogsoch lantbruksakademien.
Eleganta ridstövlar från 1920-talet med sporrar. Detta par tillhörde Skånska Dragonregementet och överlämnades vid regementets upplösning 1928. Grovt svart läder och noggrant skuren design berättar om stövlarnas historia som en del av militärens arv. Kulturens samlingar: KM 33558.
Oval förpackning för M. Zadigs Rak-Puder med Lanolin från 1920-talet. Texten på framsidan: ”Parfumerie M. Zadig, H.M. Konungens Hofleverantör”. Kulturens samlingar: KM 73891.
Guldkorn i samlingarna: Antik överenskommelse
1927 förvärvades en stor samling arkeologiska föremål med egyptiskt ursprung till Kulturen. Föremålen hade tagits till Köpenhamn från Kairo och Kulturen kunde köpa samlingen där tack vare ekonomiskt stöd från bland andra grevinnan Wilhelmina von Hallwyl, en av Kulturens stora mecenater under 1920- talet. Egyptisk arkeologi hade varit på modet länge. Utgrävningarna där präglades starkt av kolonialismen och många av Europas museer kan idag visa upp stora samlingar av egyptiska fornfynd. Upptäckten av Tutankhamons grav 1922 innebar ett nytt uppsving för antikens Egypten.
I samlingen som kom till Kulturen fanns amuletter, smycken, kärl och skulpturer. Och en ostrakon – en krukskärva som använts som skrivyta. Just denna ostrakon är från runt 600–800 e.Kr. och utgör en del av ett skuldebrev upprättat mellan två parter för lån av spannmål. I koptisk skrift (översatt av Åke Engsheden, Stockholms universitet) står det:
mått av säd i (månaden) paone utan några invändningar
[Jon]as bevittnar
[Jos]ef bevittnar
Shenetom
Jag skrev skärvan den 24:e i (månaden) meshir. Jag bevittnar.
På ostraka upprättades alltså juridiska dokument och avtal som blev så bestående att vi fortfarande kan ta del av överenskommelserna idag.
Kulturens samlingar KM 32474.
Text: Nina Davis
”På äldre fotografier kan man få en skymt av pionjärerna, raka i ryggen och självsäkert leende, sittande i eller stående bredvid sitt fordon. Ibland nästan överdrivet påbyltade eftersom man gärna gav sig ut på långresor vintertid och man då behövde några extra lager hud som skydd i vinterföret.
Bilarna var obekväma, opålitliga och krånglade inte sällan. Det var inte av bekvämlighet man blev bilist utan det var en sportig aktivitet för de som hade råd och önskade komma ut på äventyr.”
Allan Söderström (1900–78) på motorcykel, fångad på bild av okänd fotograf på 1920talet. Allan, jämnårig med den svenska bilhistorien, spelade en central roll i Förenade Bilgruppens historia. Företaget grundades i Malmö 1921 och är en av Sveriges äldsta bilimportörer. Allan anställdes 1927 och utsågs redan året därpå till disponent. Idag drivs företaget av samma familj i tredje generation. Foto: Förenade Bil Arkiv.
Niklas Ingmarsson
MASKINDRÖMMAR –TJUGOTALET PÅ HJUL
DET FÖRSTA BILDECENNIET
Bilist som identitet har varit möjligt att ikläda sig i något mer än 100 år i Sverige. 1920-talet var det decennium då bilar och bilism växte och gick från experimentstadium till ett verkligt massfenomen.
Från början var bilismen ett överklassprivilegium och bilägarna i landet kände i princip varandra till namnet. Så många fler var de inte. Det fanns tidigt intressegrupper som värnade om användningen av motorfordon. 1903 bildades Stockholms Automobilklubb, som senare bytte namn till Kungliga Automobilklubben.
Bilisten var oftast en man ekiperad för strapatser med motorglasögon uppsatta i pannan och en rejäl rock för att mota undan kylan. På äldre fotografier kan man få en skymt av pionjärerna, raka i ryggen och självsäkert leende, sittande i eller stående bredvid sitt fordon.
Motstående sida: ”Entusiasm” möter ”Patina”. Historiskt bilintresse är ett tveeggat svärd, ju djupare desto vassare. Att ”bevara” kan i ena fallet betyda ”ta hand om”, i andra fallet ”låt vara”. I detta collage syns exempel på resultatet av båda varianterna. Ovan i bild en Austin Swallow Roadster 1929 (Storbritanninen), nedan en Gray-Dort Touring 1920 (Kanada). Collaget illustrerar också ett möte mellan två olika designtrender i 1920-talets bilhistoria, nämligen mötet mellan praxis och estetik. I detta avseende är Gray-Dort-bilen från 1920 (nedan i bild) en representant för en tid då biltillverkare och kunder tänker ”prisvärt, enkelt, pålitligt och funktionellt”. När Austin Swallow-bilen tillverkas 1929, ligger fokus istället på ”sportigt, elegant, stiligt och strömlinjeformat”.
Ovan i bild en Amilcar CC 1922, känd för sin enkla men eleganta design och imponerande prestanda med en fyrcylindrig motor. Nedan i bild en Bugatti Type 22 Brescia 1922, som hade en ikonisk, sportig design och utmärkte sig i motorsport. Båda distinkta representanter för den franska bilindustrins guldålder och för en era då sportiga bilar tog sina första steg mot framstående elegans och prestanda inom bilkulturen på 1920-talet.
Ibland var de nästan överdrivet påbyltade eftersom man gärna gav sig ut på långresor vintertid och då behövde några extra lager som skydd i det kalla vädret. Bilarna var obekväma, opålitliga och krånglade inte sällan. Det var inte av bekvämlighet man blev bilist, det var framför allt en sportig aktivitet för de som hade råd och som önskade komma ut på äventyr.
Landets bilister tävlade gärna mot varandra. Överallt och under alla årstider anordnades lopp. Man körde långa sträckor som Malmö-Stockholm eller MalmöHaparanda. Lusten låg i att förflytta sig i egen farkost, att komma fram för egen maskin. Resan var målet. Biltävlingarna bidrog till publicitet och popularitet. Här påbörjades äventyret och den ständiga strävan efter högre fart och snabbare acceleration.
1920-talets bilar var alltså med dagens mått inte särskilt bekväma eller körvänliga, men det här årtiondet var verkligen den tid då bilen gick från nischprodukt till massproducerad. Det stora genombrottet för bilen kom med Henry Fords TFord, som blev ett alternativ för massorna. Den blev minst sagt en storsäljare, under åren 1922–25 sålde Ford mer än 2 miljoner bilar per år. När TForden slutade tillverkas ersattes den av den modernare AForden som kom att tillverkas i 4,5 miljoner exemplar. Även i Sverige startades biltillverkning i större skala. På skärtorsdagen den 14 april 1927 rullade den första Volvobilen ut från fabriken på Hisingen i Göteborg.
Massproduktionen av bilar kom att omvandla landskapets utseende och än mer vårt sätt att
Bild på nästa uppslag: Hupmobile var ett amerikanskt bilmärke som tillverkades av Hupp Motor Car Corp mellan 1908 och 1940. Det var ett populärt fordon och hade rykte om sig att erbjuda god prestanda och komfort. Efter en framgångsrik period på 1920-talet, då man under det bästa året (1928) byggde över 50 000 bilar, drabbades företaget av ekonomiska svårigheter under 1930-talet, särskilt under den stora depressionen. Man försökte anpassa sig genom att erbjuda mindre och mer ekonomiska bilar, men överlevde inte de ekonomiska påfrestningarna. Trots att Hupmobile inte längre tillverkas, har några av deras klassiska bilar bevarats och är nu eftertraktade samlarobjekt. Foto: Okänd fotograf, bilutställning i Landskrona 1920, Förenade Bil Arkiv.
färdas genom det. Det var inte längre de hästdragna vagnarna som bestämde hastigheten utan nu medförde bilarnas explosionsmotor ett intensivare tempo som satte hästar i sken. På motorhuven låg ett tunt lager vägdamm och en doft av varm motorolja. Bilen framställdes från början som ett miljövänligare alternativ än hästen, som lämnade spillning på gator och torg. Det dröjde dock inte länge förrän avigsidorna blev tydliga. 1925 hade antalet personbilar i Sverige vuxit till 60 000 och ökningen bara fortsatte. I och med att vägarna och bilarna blev bättre blev resandet allt mindre en kamp. Man kunde koppla av och bara njuta av fartvinden.
För att bilismen skulle fungera behövdes infrastruktur, som byggande av bensinstationer så att man kunde tanka bilen. De flesta bensinstationerna var byggda av trä och idag är det svårt att hitta någon bensinstation i originalskick från den tiden.
När det blev möjligt för allt fler att köpa bil så började bilhandlarna uppföra särskilda ”bilhus” för betrodda kunder som kunde flanera runt och känna och kika på nya bilmodeller.
FORMEN AV FART
Även när bilen stod stilla, skulle den se snabb ut. Formgivaren gjorde entré under 1920-talet, vilket kom att prägla bilarnas utseende. Det blev allt angelägnare med ett utseende som stack ut i mängden och som utstrålade fart och glamour.
Människan och bilen kom allt mer i symbios med varandra. Bilar kunde och kan än idag väcka sådana känslor. Frågan var till vilken nytta bilarna skulle vara? Förde de inte mest en massa oväsen, luktade illa och skrämde barn och djur?
Jo visst var det så, men allteftersom denna maskin på hjul blev mer och mer accepterad ökade intresset och reslusten.
En celebritet som blev hänförd av den nya tidens maskiner var författaren Selma Lagerlöf som köpte en amerikansk Hupmobile. Så här skriver hon till sin väninna Elise
Malmros i Landskrona 1923:
…och så har jag köpt en bil för att komma ut i friska luften mer än hittills. Det är ju ett stort nöje. Jag känner, att det tillika är mycket välgörande. Man blir så intresserad av sitt eget land, när man har ett medel att kunna resa
1927 års Rolls-Royce Phantom I var en kombination av lyx och banbrytande teknik. Den var utrustad med en sexcylindrig motor och var känd för sin tysta och jämna körupplevelse.
Kunder hade möjlighet att välja olika typer av karosser och inredningar, vilket gjorde varje Phantom I unik. Modellen erbjöd en mångfald av stilar, från limousiner till roadsters. Genom tekniska innovationer och kundernas möjlighet till anpassning skapade Rolls-Royce en ny standard för komfort och individualitet. Phantom I från 1927 är en symbol för påkostad elegans och bekvämlighet och dess historiska betydelse cementerade Rolls-Royce plats inom lyxbilssegmentet.
var som helst och se hur det ser ut allestädes. Bilen är ett mycket bra läkemedel.
Litteraturprofessorn Fredrik Bööks resa i en Cadillac genom Sverige 1924 förmedlar både den entusiasm och den känsla av övermod bilen kunde väcka:
Det är en underbar makt och frihetskänsla som man erfar i den
starka susande bilen: man är fullkomligt oberoende, herre över tid och rum, det finns inga avstånd att tala om, varenda ort som dyker upp inom horisontlinjen kan man nå på några minuter, världen ligger öppen för oss, översållad med bensinstationer, luftmotståndet bara friskar upp oss, driver blodet till kinderna, ja, liksom bär oss. Det är något av berusning och äventyr.
Ingmarsson, Niklas. 2004. Bilkultur i Malmö: hur en bilstad blir till. Hedemora: Gidlund.
Mårtensson, Inge. 1988. Allan Söderströms automobiler. Malmö: Förenade Bil.
Bild från bilismens barndom, och barndom i bil. Lund 1920-talets början. Notera signalhornet, en utanpåmonterad tuta i mässing. Tutan på den här tiden användes nog mest till att sjasa bort boskap från vägen, det var inte så mycket andra trafikanter på vägarna. Eller kanske för att signalera ”Här kommer vi, och vi har bil, som ni hör!” Kulturens samlingar: C 17477.
Detta foto fångar en buss som navigerar genom höga snövallar med Dalby kyrka i fonden.
Bilen intill bussen tillhör självaste fotografen, Emil Grothén. Fotot taget vintern 1928–29.
Kulturens samlingar: B 11006.
Guldkorn i samlingarna: Ingen reser till Lund utan att besöka museet
Affisch, litografi på papper, skapad för Kulturen av konstnären Gösta AdrianNilsson, GAN, (1884–1965) med anledning av Kulturens Konst och Konstslöjdutställning som invigdes 10 augusti 1929. GAN har arrangerat några av husen på Kulturens norra område i en fri komposition bakom tegelmuren mot Adelgatan.
Under året 1929 tillbringade konstnären GAN mycket tid på Kulturen eftersom Finnsagan, en vävnad i gobelängteknik som formgivits av honom, vävdes upp på Kulturens Konstslöjdanstalt. Vävnaden visades på Konst och Konstslöjdutställningen och hänger nu på Lunds Universitetsbibliotek. Om perioden 1925–30, då GAN åter bodde i födelsestaden Lund, har han senare skrivit:
Jag tror rentav jag var lycklig. Det var icke bara uppdraget jag fick – det var Lund, det var miljön, hemmakänslan hos en degenererad bonde, som förlorat sitt kulturarv av rosenmålade kistor och skåp, röllakantäcken och dukar och agedynor – ja vart tog det vägen. I sådana vrångbilder som de tavlor som han sen tvingades måla för att få en illusion av hem och rotfasthet.
GAN var redan 1929 ständig medlem av Kulturen och testamenterade sin kvarlåtenskap till Kulturen, som tack vare det har världens största samling av hans konstverk.
Kulturens samlingar: KM 81600.
Text: Charlotte Åkerman
”Från 1920-talet fick vi fina stadsrum, väl gestaltade parker och gediget utförda byggnader. Hantverket stod på hög nivå och de material man byggde med var i flera avseenden av bättre kvalitet än idag. Fasaderna var välproportionerade och planlösningarna robusta med fina siktlinjer mellan de generella rum. Detta har gjort att de byggnader vi har från 1920-talet är uppskattade och att de ses som något värt att bevara.”
En vacker dörr från Axel Juléns radhus på Hantverksgatan i Lund. Foto: Tomas Tägil, 2023.
Tomas Tägil
ARKITEKTUR OCH STADSBYGGNAD I LUND
Deär nu runt hundra år gamla, de hus som byggdes i Lund under 1920-talet. Man återfinner dem i en krans runt stadskärnan. Sett till den totala stadsbebyggelsen är tjugotalshusen relativt få. Lund var befolkningsmässigt en mindre stad och en lågkonjunktur under första halvan av decenniet förde med sig en svag byggnadsaktivitet. Trots att byggandet ökade igen under decenniets andra halva förblev bostadsbristen problematisk. Annat hade det varit före första världskriget, en tid som präglades av större framtidsoptimism. Genom 1913 års inkorporeringar av delar av Lunds landskommun och Sankt Peters klosters kommun hade stadens yta vuxit. För att ta hand om dessa nya landområden hade stadsfullmäktige år 1908 gett uppdraget åt Malmös stadsingenjör major Anders Nilsson
att rita en övergripande stadsplan för Lunds utbyggnad inom de nya gränserna. Nilsson ritade denna plan 1909–13 i optimistisk anda för en expansion för lång tid framåt och med en flerdubblad befolkning. Lunds stadsplan, som kan liknas vid en generalplan, principgodkändes av stadsfullmäktige 1913. Den var präglad av sin samtids syn på stadsbyggnad som en kombination av praktiska och konstnärliga hänsyn. Framför allt visade sig detta i en omsorg om stadsrummen genom väldefinierade offentliga platser, omväxlande gatudragningar och grönska. Major Nilsson planerade även för industriområden och infrastruktur. Han föreslog exempelvis att Lunds centralstation och bangård skulle flyttas till ett nytt läge väster om Klosterkyrkan. Stadsplanen från 1913 blev snabbare överspelad än vad som var tänkt. Exempelvis
Karta över Lund i Svenska orter (1932) utgiven av Generalstabens litografiska anstalt. Kartan visar den slingriga gränsen mellan Lunds stad och omgivande kommuner. Bild: Projekt Runeberg, Public Domain.
Stångby kommun
Nöbbelö ommu
ollebergs ägor
gsväge
eters klosters ko (till Lunds stad 14
ilely apegojelyckan
Vallkärra k
Slipar ck
Major Anders Nilssons plan för Lund 1913
ung Oscars vä
objersvången an
Smörlyckan
Lunds landskommun 19
Helgonagård
Olshög
Östra Torn
Lunds landskommun
1 Expansion för Lasarettet
2 Expansion för Universitetet
3 Planerat Gasverk
Lunds landskommun
Galgevången
Vipeholm örläggningsfält för I25 1 4 +
Stampely
Lunds landsk St Peters klo kommun
4 Planerat Slakthus med marknadsplats
+ Begravningsplats
Nilstorp na ornasjö
Slutet byggnadssät t
Halvöppet byggnadssätt
Öppet byggnadssätt
Mark för of fentliga byggnader
Spårväg
Dalbyvägen
Sandbyvägen
Stora Råby kommun
Fabrikskvar ter
Planteringar
Idrottsplats
Befintlig bebyggelse
Järnvägsspår
Renritad version av Malmös stadsingenjör major Anders Nilssons utbyggnadsplan för Lund 1913.
Illustration: Tomas Tägil.
förutsåg den inte biltrafikens expansion, som började ta fart redan i slutet av 1920-talet. Innan en ny generalplan kom till stånd 1938–42 kan man dock säga att 1913 års plan till stora delar låg till grund för staden Lunds utbyggnad.
De som skulle för verkliga generalplanens första etapper var två nya tjänstemän i stadens tjänst. Axel Julén blev 1918 ny stadsarkitekt och Karl Romson ny stadsingenjör efter August Bernhard Jakobsson som till sin pensionering 1916 hade haft båda rollerna. En första plan 1920 gällde stadsdelen Erikslund nordväst om Klosterkyrkan. Julén och Romson ritade in en ny gata, Hantverksgatan, som skulle avslutas vid ett föreslaget nytt läge för Bjärredsbanans station. Till bebyggelsen i Erikslund medverkade Julén även som upphovsman till de omtyckta radhusen vid slutet av Hantverksgatan. Axel Julén hade stora ambitioner, men hans karriär blev kort då han avled redan i november 1920, 30 år gammal. Efterträdaren John Anchert hade inte samma starka konstnärliga ambitioner och Karl Romson flyttade till Uppsala redan 1924. Planen för Erikslund blev dessutom snabbt
Arkitekten Axel Juléns radhus vid Hantverksgatan som byggdes av Lunds stad 1919–20. Foto: Tomas Tägil.
inaktuell, då Statens Järnvägar år 1922 meddelade att det inte längre var aktuellt att flytta järnvägen.
I stället utvidgades det befintliga stationshuset och en större bangård anlades norr om stationen.
Detta beslut kan man beklaga idag, då stationsläget har blivit trångt och inte medger fyra spår genom staden. För att överbrygga bangården blev det aktuellt att eliminera alla plankorsningar med järnvägen. 1926 färdigställdes Kung Oscars bro i norr, medan underfarten vid Bantorget blev färdig först 1931. Trots dessa passager fortsatte bangården att ge en påtaglig barriäreffekt för Lund där östra och västra Lund hade få förbindelser.
Detta förstärkte också en social delning där väster blev arbetarnas stadsdel medan mer burgna kvarter byggdes i östra Lund.
A Gammal stadsdel
B Ny stadsdel
Stadsplaner i Lund, situationen 1919-1931
C Stadsplan under prövning
D & E Stadsplan fastställd 1919
F Stadsplan fastställd 1920
G, H & I Område för vilket mer detaljerade byggnadsföreskrif ter begärs
J Område för vilket stadsplan av Byggnadsnämnden godkänts
K Områden för vilka fastställelse av enklare byggnadsföreskrif ter begärs
L Områden undantagna från byggnadsbestämmelser och för vilka särskild stadsplan är under utarbetande
Karta över stadsplaner genomförda i Lund under 1920-talet. Grundkartan är major A. Nilssons stadsplaneförslag från 1913. Illustration: Tomas Tägil.
Byggnadslovsritning till parhus för kv. Fatet 3 och 4, ett av de typhus som Oscar Hägg tog fram för Lunds stad. Stadsbyggnadskontorets arkiv.
Imycket högre grad än major Nilssons plan från 1913 hade angett, kom nybebyggelsen under 1920-talet att bli villor, eller egnahem som det kallades på den tiden.
Detta avspeglade Lunds svaga befolkningsutveckling. Under 1920talet ökade befolkningen med endast ungefär 1 000 invånare. Trots detta rådde bostadsbrist. Dyrtiden och inflationen under och strax efter första
världskriget ledde till att få hade råd att hyra eller köpa nya bostäder.
Bostadsbristen gällde i hela landet. År 1917 infördes för första gången statliga subventioner och hyresreglering. Även kommunerna blev ålagda att stödja bostadsbyggandet. Lunds stad beslutade att ställa i ordning ett antal egnahemstomter till försäljning i kvarteren kring Vävaregatan, till vilka malmöarkitekten Oscar Hägg
Vykort (cirka 1930) med motiv från Siriusgatan. Okänd fotograf, Kulturens samlingar: KM 92664.
tog fram typritningar. Projektet blev ingen framgång, endast ett fåtal hus hittade köpare som hade råd. Staden engagerade sig dessutom för att uppföra nödbostäder åt bostadslösa. Provisoriska trähus byggdes 1924–25 efter ritningar av stadsarkitekten
John Anchert på Smörlyckan samt ett flerbostadshus vid Prennegatan i Nöden. Folkhumorn gav dessa projekt de ironiska öknamnen
Hollywood respektive Slottet, något som bidrog till stigmatiseringen av sociala bostadsprojekt. Sammantaget var det kommunala engagemanget i bostadsfrågan relativt svagt. Stadsfullmäktige hoppades i stället på att privata initiativ skulle lösa bostadsfrågan om staden var mer behjälplig med att ta fram stadsplaner. Så kom det också att bli när konjunkturen förbättrades och de statliga subventionerna avskaffades 1923.
L undsegnahemstomter koncentrerades till Väster, Plantagelyckan väster om Kävlingevägen och ett mindre område vid Siriusgatan i sydost. Husen uppfördes av olika småbyggmästare och i regel med två lägenheter per hus, en till ägaren och en för uthyrning på övervåningen. Tomterna var relativt stora så att egnahemsägarna kunde odla frukt och grönsaker för att dryga ut hushållskassan. Påfallande många av dessa egnahem hade en och samma arkitekt, Alfred Persson (1879–1963). Persson var anställd som byggnadskontrollant på stadsingenjörskontoret, men trots detta lyckades han få tid att rita omkring 100 villor. De liknar varandra med sina branta, ibland brutna tak. Flertalet fick putsade fasader, men även det lite dyrare fasadteglet förekommer. Persson var känd för sin noggrannhet och brukade kallas ”millimetern”. Trots en begränsad formell skolning var hans villor välproportionerade och den enkla planlösningen med generella kvadratiska rum var det gängse i tjugotalets bostadsarkitektur. Man finner snarlika hus på andra ställen i Skåne, varför man skulle kunna tala om en regional villaarkitektur vid den här tiden.
Fasader till tvåfamiljsvilla i kv. Merkurius 13 på Siriusgatan. Detta är en av många liknande hus som Alfred Persson ritade under 1920-talet i Lund. Stadsbyggnadskontorets arkiv.
L itemer påkostade villor började byggas redan i början av seklet i det område som kom att kallas för Professorstaden. Här var det inte fråga om avstyckningar från kommunal mark, utan tomtspekulation av fastighetsbolaget Olshög-Fridhem som utgick från Olshögsgården på Tunavägen. Åren 1907–16 hade bolaget sålt tomter där
21 nya villor uppfördes. På grund av en konflikt med staden om anslutning till ledningsnätet upphörde verksamheten några år, innan ett stadsplaneförslag upprättades år 1923. Från mitten av 1920-talet blev byggnadsverksamheten i Lund åter mer intensiv och flera av villorna på Olshög tillkom under denna tid. Stadsplaneförslaget för
Bild till vänster: Villor i kvarteret Klockarelyckan mellan Pålsjövägen och Tunavägen i det område som kallas Professorstaden. Vykort cirka 1930, okänd fotograf, Kulturens samlingar: KM 92554. Bild till höger: Kvarteret Erik Dahlberg ser ut att vara ett enda kompakt hus, men var egentligen sex olika fastigheter uppförda för nybildade bostadsrättsföreningar. På detta vykort från omkring 1930 bildar husen en skarp gräns till den täta stenstaden. Okänd fotograf, Kulturens samlingar: KM 92480.
Olshögsområdet 1923 byggde i grunden på major Nilssons plan med ett oregelbundet gatunät som pragmatiskt anpassade sig till ägogränser, vägar och bäckar. Tornaplatsen, en kvadratisk miniatyrpark med strama häckar och träd är typisk för Nilssons ambitioner om ett varierat och konstnärligt stadsplanegrepp. I motsats till Nilssons avsikt blev
Olshögsområdet i det närmaste helt ett villaområde för lite mer bemedlade än på Väster. De mest påkostade villorna byggdes längs Tunavägen och kvarteren norr därom. Stilarna varierar, liksom fasadmaterialen som ibland är puts, ibland rött fasadtegel. De höga branta taken dominerar men det finns även hus
med flacka tak. Enligt bevaringsprogrammet byggdes 46 villor på
Olshögsområdet under tjugotalet och lika många under det följande decenniet. Området kom därmed att formas under lång tid, från de första professorsvillorna från slutet av 1800-talet in i våra dagar. Många av husen är klassade som kulturhistoriskt värdefulla.
Från mitten av 1920-talet, då konjunkturen blev bättre, byggdes också flerbostadshus.
De sista obebyggda tomterna på
Södra Esplanadens nordsida fylldes igen och gav en markerat skarp avslutning av stadskärnan åt söder.
Även i norr tillkom flerbostadshus omkring år 1925 i de nya kvarter
Lunds brandstation i maj 1930 var helt nybyggd. Brandkåren visar stolt upp alla brandbilar med brandchefen kapten Otterdal i den första bilen. Foto: Per Bagge, Universitetsbiblioteket (LU).
mellan Karl XII-gatan och Kung
Oskars väg som planlagts efter major Nilssons intentioner. Märkligt nog fastställdes stadsplanen inte förrän 1929, då flera fastigheter redan var byggda. En nyhet var att stadsplanen inte tillät någon gårdsbebyggelse, utan gårdarna skulle vara öppna och gröna. Både husens höjd och gatornas bredd var större än i stadskärnan. På den del av området som ägdes av staden tillkom de första bostadsrättsföreningarna i Lund. Övrig privatägd mark styckades av till tomter som såldes till enskilda fastighetsägare. Husen byggdes
på spekulation för uthyrning. Det förekom såväl små som stora lägenheter, varför området kom att spegla stadens genomsnittliga befolkning. Fasadmaterialen varierade liksom på Olshög mellan tegel och puts, men stilen var mer enhetligt stram enligt 1920-talets ideal.
Ihörnet av Kävlingevägen och Kung Oskars väg uppfördes samtidigt en ny brandstation med vagnportar ut mot gatukorsningen på ett monumentalt sätt. Den slutna, symmetriska kroppen har lite likheter med
En av de mest markanta byggnaderna i Lund från 1920-talet var Kapitelhuset vid Krafts torg, ritat 1922 av domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin och färdigställt 1928. Arkitekten var mest nöjd med innergården. Foto: Tomas Tägil, 2023.
en vasaborg. Brandstationen ritades av Theodor Wåhlin (1864–1948), det tidiga 1900-talets mest namnkunnige lundaarkitekt. 1920-talet var för Wåhlin det sista skedet av en lång arkitektkarriär som hade börjat i Malmö 1894. Efter utnämningen till domkyrkoarkitekt 1902 flyttade han kontoret till Lund 1910. Under 1920-talet blev hans mest kända – och kanske mest märkliga – byggnad, det så kallade Kapitelhuset vid Krafts torg.
Byggherre var Domkyrkorådet, till vilket Wåhlin var knuten som domkyrkoarkitekt. Kapitelhuset, som ritades 1922 och byggdes 1928–31, skulle samla många olika funktioner, inte bara för Domkapitlet utan också expeditioner för Lunds församlingar och tjänstebostad för domprosten. Byggnadens nationalromantiska stil, kombinerat med klassicistisk stramhet, var typisk för Wåhlins senare karriär, även om det var Byggnadsstyrelsen
som tvingade fram en uppstramning av gatufasaderna. Han har medvetet arbetat med materialens verkan, handslaget mörkrött tegel i fasaderna och huggen sten i portaler och sockel. Fönstersättningen är regelbunden med vita, småspröjsade fönster och kompositionen kröns av ett valmat koppartak med små trekantiga takgluggar. Om utsidan är stramt monumental, så är insidan åt gården mer romantisk. Man träder från en portgång in på en kvadratisk gård, belagd med gatsten, kalksten och skifferplattor med en granitbrunn i mitten. Gården omges av fasader av olika höjd, sammanbundna av rundbågar i fönster och den tidigare öppna gången mot norr. Den lite sakrala känslan av att egentligen befinna sig på en klostergård är nog medvetet gjort av arkitekten, kanske en hälsning till det Svartbrödrakloster som låg i kvarteret under medeltiden. Till anläggningen fogades även en bro för en förbindelsegång till Historiska museet. Den är en av få uttalade exempel i Lund på den svenska tjugotalsklassicism som brukar kallas Swedish grace. Wåhlin hade egentligen tänkt en helt annan utformning, men fick acceptera Byggnadsstyrelsens motförslag.
Theodor Wåhlins byggnad för Torna, Bara och Harjagers sparbank vid Mårtenstorget ritades i övergången mellan 1920- och 1930-talet. Foto: Per Bagge, Universitetsbiblioteket (LU).
Wåhlins sista hus i stram klassicism blev Tornabanken vid Mårtenstorget. Här valde han puts i en brunaktig kulör, som tillsammans med en våningshög stensockel och en avslutande takbalustrad som lite påminner om Stockholms slott. När byggnaden stod klar år 1932, hade den moderna funktionalismen slagit igenom och Wåhlins stil för Tornabanken hade blivit omodern.
Året innan, 1931, stod det nya rundade affärs- och bostadshuset vid Botulfsgatan färdigt, ritat av Carl Rosell, en tidigare medarbetare till Wåhlin. Lundaborna kallade byggnaden för funkishuset på grund av det platta taket och de horisontellt proportionerade
fönstren. Men egentligen var stilen i hög grad präglad av tjugotalsklassicismen med sin rytm skapad av putsade pilastrar och sina smårutiga fönster. Den skarpa övergång till funktionalismen som i svensk arkitekturhistoria brukat tillskrivas Stockholmsutställningen 1930 var inte lika tydlig ute i periferin, i mindre städer som Lund.
Ibland talar man om det glada 1920-talet, men när det gäller arkitektur och stadsbyggnad var decenniet också präglat av allvar –ekonomisk kris och bostadsbrist.
Från Lunds horisont kan man
minnas 1920-talets arkitektur och stadsbyggnad som en period då utvecklingen gick ganska långsamt, men det som byggdes utfördes med stor omsorg och kvalitet.
Från 1920-talet fick vi fina stadsrum, väl gestaltade parker och gediget utförda byggnader. Hantverket stod på hög nivå och de material man byggde med var i flera avseenden av bättre kvalitet än idag. Fasaderna var välproportionerade och planlösningarna robusta med fina siktlinjer mellan de generella rummen.
Detta har gjort att de byggnader vi har från 1920-talet är uppskattade och ses som något värt att bevara.
LITTERATUR & LÄSTIPS
Kristenson, Hjördis. 1986. Stadsplanering i Lund 1600–1980. Idéer och verklighet. I: Lunds kommun/Bevaringskommittén, Lunds stadskärna. Bevaringsprogram. Stadsbildens framväxt. Råd vid ombyggnad. Lund: Grahns Tryckeri AB, ss. 26–73.
Larsson, Bo. 2020. Arkitekterna som formade Lund. Lund: Föreningen Gamla Lund.
Oredsson, Sverker. 2012. Lunds historia – staden och omlandet, del 3 Modern tid: där tankar möts. Lund: Lunds kommun.
Mössa för baby tillverkad 1923 av benfärgad virkad silkespets. Det ömt rosa crêpe de chinefodret och de sidenknutna banden ger en känsla av tidig 1900-talselegans. Kulturens samlingar: KM 46186.
Charmig oval dockvagn från cirka 1925, korgflätad med kur och träunderrede. Gulmålad med stiliserade blommor och blad i rött, blått och grönt. Skjutstången av metall, gulmålad med rött trähandtag. Kulturens samlingar: KM 70373.
”För att vara moderiktig krävdes dock mer än en kort kjol och en kortklippt frisyr. Tidens mode föreskrev en rak silhuett som varken visade bröst eller höfter. Kroppen skulle vara slank.
Tvärtemot vad som ibland förs fram avskaffades inte korsetten men idealet var att ha en kropp som inte krävde formande underplagg. Under 1900talets första årtionden kommersialiserades skönhetskulturen och marknaden strösslades med skönhetspreparat med löften om revolutionerande resultat.”
En tidsresa till mode och sömnadstrender från 1920-talet. Här Allers mönster-tidning –de nya vårmoderna (1925 nr 7) med innehåll av mönster för vårdräkter, eftermiddagsoch visitklänningar, vardagskläder och handarbeten för både dam och barn. Kulturens samlingar: KM 99469.
Emma Severinsson
EMANCIPATION OCH MASKULINISERING –DET NYA MODET
”A nhängarna av den långa kjolen ha icke så stor anledning att rosa marknaden”, skrev en modejournalist i veckotidningen Charme 1922 nr 6. Kjolfållen hade de senaste åren krupit allt längre upp mot knäna och under hela 1920-talet skulle de blottade benen väcka uppmärksamhet.
De korta kjolarna oroade kritikerna eftersom de sågs som ett tecken på moraliskt förfall. Andra välkomnade att få ta en närmare titt på kvinnobenen som tidigare dolts under långa kjolar. I tidens veckotidningar betonades att kvinnors rörelsefrihet, så väl i praktiken som politiskt, ökat i takt med att kjolfållen kröp uppåt. Kjolen blev en symbol för
emancipatoriska framsteg som kvinnlig rösträtt, bättre tillgång till arbetsmarknaden och en ny syn på äktenskapet där makarna hade samma skyldigheter och rättigheter.
När fållen började vandra neråt igen skrev en krönikör i Charme 1930 nr 22 att det fanns en risk att ett förändrat mode också kunde leda till en tillbakagång i kvinnoemancipation:
Endast för några få år sedan kunde vi i knäkorta kjoltyg sparka en yster black bottom eller kasta oss in i de mest virvlande argentinska tangosteg. Vi skrattade åt våra salig mormödrar och slog oss för våra bröst menande, att inte var det kanske
Motstående sida: Denna vackra klänning från 1920-talet är sydd i vit bomull och har en rynkad kjol med mångfärgat silkebroderi i egyptisk stil. Samma broderi återfinns i infällningen på livet. Klänningen kompletteras av ett grönt sammetsskärp. Kulturens samlingar: KM 52361.3.
vackert, men lätt och behagligt var det. Nu går själva vi klädda precis som samma våra mormödrar. Ska vi nu också anlägga en blyg och sedesam min och le som blåsippor under halvslutna ögonlock? Det är frågan.
I samma anda diskuterade en skribent i Idun 1929 nr 48 kjollängdens betydelse:
[L]ånga kjolar som sopa golvet ha en rent psykisk verkan. Den sportande unga flickan försvinner med de knäkorta kjolarna, kamratskapet mellan män och kvinnor efterträdes av ljuvt koketteri och chevaleresk nedlåtenhet.
Även om krönikorna har en skämtsam underton fanns det ett mått av allvar när mode tillskrevs förmågan att förändra sociala relationer. Det var inte första gången som kjolarnas längd väckte uppmärksamhet.
I slutet av 1800-talet debatterades de moderiktiga kjolarna som släpade i golvet. Motståndarna menade att de var hälsofarliga eftersom smuts drogs in i hemmen,
oekonomiska eftersom de gick sönder när de släpade i gatorna och omoraliska eftersom jungfrurna var tvungna att tvätta sina matmödrars klänningar ofta.
Det var inte bara kjolarna som blev kortare utan även frisyrerna. En modern kvinna shinglade eller bobbade sitt hår. Precis som när det gällde kjollängden var meningarna delade när kvinnorna lät klippa av sig hårsvallet. De korta frisyrerna väckte starka känslor. I boken Röda läppar och shinglat hår (2001) lyfter författaren Johan Söderberg fram att det fanns föreställningar om att kortklippta kvinnor riskerade att bli flintskalliga och skäggiga. ”Då kvinnosaken på sin tid blåstes upp, gavs det en del manhaftiga damer, som resolut klippte håret av sig för att sålunda utplåna den lilla skillnaden mellan man och kvinna” gick det att läsa i rådgivningsboken Kvinnan i sin prydno (1926) och vidare att ”hela världen stegrade sig inför denna brutala stympning och de kortklippta damerna föreföllo
Motstående sida: Tecknad reklamaffisch från 1920-talet för Skånska Kaffe Aktiebolaget i Helsingborg. Affischen domineras av en kvinna i tidstypisk frisyr iförd V-ringad, ljusgrön klänning med rosett i midjan och färgmatchande skor. Kulturens samlingar: KM 92072.
Övre bild: Ljusgrön aftonväska tillverkad av silke. Väskbygeln är av gulmetall med pressad dekor och en grönmålad bård. Handtaget är också av gulmetall. Väskan är märkt ”Made in France” och innehåller en fickspegel. Kulturens samlingar: KM 89467. Nedre bild: Ett par lila broderade och maskinsydda damhandskar i getskinn med polykroma blomrankor. Varje finger har en zigzag-mönstrad linje i grönt, gult, rosa och vitt. Tillverkade i Paris på 1920-talet. Kulturens samlingar: KM 60731.2.
manfolken vederstyggliga”. De mest kritiska männen ansåg att det inte gick att känna åtrå till en kvinna med kort hår. Men, påpekade författaren, de flesta vande sig och det korta håret miste sin politiska symbolik. I boken konstaterades att ”samma manfolk” nu istället stod ”i kö för äran att få dansa med en kortklippt dam”.
För att vara moderiktig krävdes dock mer än en kort kjol och en kortklippt frisyr. Tidens mode föreskrev en rak silhuett som varken visade bröst eller höfter. Kroppen skulle vara slank. Tvärtemot vad som ibland förs fram avskaffades inte korsetten men idealet var att ha en kropp som inte krävde formande underplagg. Under 1900-talets första årtionden kommersialiserades skönhetskulturen och marknaden strösslades med skönhetspreparat med löften om revolutionerande resultat. Alla kunde bli vackra bara de ville, utlovade såväl reklamannonser som rådgivare i veckotidningarnas frågespalter. Benen, som numera kunde betraktas av alla som ville, behövde vårdas. Håret skulle avlägsnas, krämer borde användas för att ge huden den rätta vita hudtonen och det fanns mängder av träningsprogram för att ge
dem den rätta formen. För den som inte hade den ideala kroppsformen fanns det avmagringspiller och bantningstéer att köpa. Allra bäst var det dock att gå ner i vikt på egen hand genom fysisk aktivitet eller genom att lägga om kosten. Mot slutet av 1920-talet varnade skribenter för att minska för mycket i vikt eftersom det kunde leda till sjukdomar. Samtidigt började modet föreskriva något mer rundade former vilket fick tidningarna att anklaga de ”alltför smala” kvinnorna, vars figurer de ett par år tidigare hyllat, för att se ut som strykbrädor, telegrafstolpar, plankor, knappnålar och bengetter. Modet svänger och med det skönhetsidealen och de kvinnor som inte levde upp till idealen pekades ofta ut som avvikande i tidens veckotidningar.
För kvinnan som förstod vikten av att vårda sin kropp och göra allt för att bli så vacker som det var möjligt fanns det vinster att göra. I Kvinnan i sin prydno fick läsarna veta att en vacker kvinna som dessutom var god och naturlig kunde ”stiga till samhällets höjder”. Då spelade det ingen roll om hon var okunnig om multiplikationstabellen eller var dum ”som en sjöstjärna”. Den kvinna som inte klarade av att vara
Fyra par skor från 1920-talet. Uppifrån vänster: (1) Svarta lågskor med pärlbroderier och delad slejf i V-form. (2) Skor med mörkrosa crêpe de chine, fodrade med vitt skinn, klackarna klädda i silverfärgat skinn. (3) Slejfskor i vitt atlassiden och brokadtyg, svängda
klackar och vristrem med vit, rund knapp. (4) Lågskor i bronsfärgat skinn, svängda klackar, plös utanpå med brun ripsrosett, snörning under plösen. Kulturens samlingar: KM 51973.2, 66249.2, 45601 och 51973.1.
intellektuellt stimulerande borde förändra sitt ”yttre så ofta som möjligt. Gamla klänningar kunna omstuvas i det oändliga, blusarna kunna få nya uppslag eller insättningar – redan en ny rosett kan göra en förbluffande effekt”. Vackra kvinnor hade fördelar på arbetsmarknaden såväl som hos det motsatta könet, något som användes som argument för att få fler att ägna sig åt sitt utseende och sina kläder. Männen var inte lika modeintresserade som kvinnor, fick läsarna veta i Charme 1922 nr 10, men de skämdes om deras fru hade ett långt släp efter sig när andra kvinnor bar korta kjolar. I kåseriet Den nya kvinnligheten i Charme 1926 nr 26 berättades om en man som låg i skilsmässa på grund av att hans fru var för konservativ. Hon ville nämligen varken bära korta kjolar eller klippa av sitt långa hår och mannen tyckte inte längre att hans fru gjorde ”intryck av att vara kvinna”. Modet var således inte bara en angelägenhet för kvinnor när de ville träffa en framtida make utan det var viktigt att fortsätta vara vacker och hålla sig uppdaterad om senaste modet. En kvinna som misslyckades med att behålla sin skönhet borde räkna med att maken sökte efter en yngre, vackrare kvinna.
Män
hade dock inte alls särskilt höga krav på kvinnors utseende, framhärdade en skribent i samma tidning några år senare (1925 nr 11), utan han ville i själva verket ”bara att hon skall sakna glasögon, vattenkammat hår och låga klackar”. Samtliga av dessa attribut var återkommande när oattraktiva kvinnor beskrevs.
Underförstått var de glasögonprydda kvinnorna i praktiska skor mer intresserade av att läsa och utbilda sig än av att träffa en man.
I Svensk Damtidning publicerades i början av 1920-talet (nr 40) novellen Ungkarlskvinnor om två väninnor som gick långt över gränsen i att utmana det kvinnliga idealet. Huvudpersonen Hulda var en liten och vek kvinna som ”männen på grund av motsatsernas dragningskraft, svärma för, älska och gifta sig med”. Hon längtade dock inte efter äktenskap utan misstrodde all kärlek och föraktade känslosamhet.
Klädd i slät kjol, skjortliknande blus, slips, herrmanschetter, hatt och två storlekar för stora, breda kängor höll hon sig undan från männens blickar. Hulda arbetade på kontor där hon vantrivdes eftersom de manliga kollegorna hånade henne. Istället blev hon vän med Ottilia, som beskrevs som ful,
otymplig och med ett överlägset
sätt. Inte heller Ottilia hade mycket till övers för äktenskap och de båda får öknamnet ”ungkarlskvinnor” av kollegorna. Hulda var inte lycklig utan vantrivdes med att behöva utöva de sportaktiviteter som väninnan tvingade med henne på. Första maj fick Hulda ett spontant infall och gick ensam till en fest på Skansen. Där möttes hon av glada och lyckliga ungdomar. Hulda kände sig främmande inför dem, trots att hon själv bara var 24 år. Några av ungdomarna skrattade
Ärmlös klänning i grönt och guld, tillverkad i övergången från 1920-talet till 1930-talet. Klänningen har en vid och djup ringning både fram och bak. Livet är konstruerat av guldmetallspets över två lager ljusgrön chiffong och är avskuret vid höften. En guldtygsrosett pryder vänster höft, där guldspetstyget är slitsat och böljar ned i volanger av ljusgrön tyll över kjolen. En ljusgrön underklänning, som når strax förbi knäna. Kulturens samlingar: KM 85439.
åt hennes maskulina klädsel och menade att hon tillhörde ”det nyupptäckta tredje könet”. Tankarna om ett tredje kön uppstod under 1860-talet och användes synonymt med homosexualitet. Upplevelsen blev en vändpunkt i Huldas liv. Dagen efter svepte hon försenad in på kontoret i ”en ljusblå vårdräkt, vit hatt med rosor, kring hals och handleder dinglade kedjor, hennes hår var förtjusande, hennes midja och hennes fötter, allt var fullkomligt”.
Ottilia förfasade sig över Huldas nya, dyra och omoraliska moderna
kläder, medan de manliga arbetskamraterna bemötte henne med värme. Historien slutade med att Hulda gifte sig med chefen och blev lyckligare och vackrare för varje år. Förklaringen till den starka kritik som mötte kvinnor som utmanade normer för hur de förväntades klä sig ligger i en större oro för att maktbalansen i samhället skulle förändras. Mary Louise Roberts som forskat om hur det nya 1920-talsmodet debatterades i Frankrike menar att det könsöverskridande modet sågs som ett tecken på att kvinnor inte bara kunde se ut som, utan också uppföra sig som män. Att traditionella herrkläder letade sig in i kvinnornas garderober är inte unikt för 1920-talet men vid tiden fanns en större samhällelig oro över kvinnors maskulinisering som spädde på kritiken.
Det gick dock bra att låna plagg ur herrgarderoben till en viss gräns. I ett modereportage i Charme 1927 nr 11 förutspåddes att kjolarna skulle ersättas med ”maskulint betonade långbyxor, i stort sett av samma snitt som herrarna begagna”. Byxor letade sig visserligen långsamt in i dammodet men det skulle dröja årtionden tills byxanvändande accepterades fullt ut.
Bilder av filmstjärnor som Greta Garbo och Marlene Dietrich iklädda byxor spreds i populärpressen och byxor förekom i modereportage men det var inget som kvinnor vanligtvis använde i vardagen. Plagget var mer accepterat inom idrotten och som arbetskläder, till exempel vid trädgårdsarbete. I Idun 1926 nr 1 framhölls att kvinnor passade sämre i byxor än män eftersom de var kobenta. Andra betonade den rörelsefrihet som det innebar att slippa bära kjol. Den amerikanska medievetaren Laura Horak visar på dubbelheten i hur byxornas intåg i modet togs emot. Hon menar att de blev en symbol för sexuellt avvikande beteenden men också för modernitet, självständighet och en utmaning av konventioner. Det gällde dock inte enbart för byxorna utan flera av de modenyheter som lanserades under 1920-talet togs emot på samma sätt.
M ode kan tyckas ytligt men det på ytan ytliga kan avtäcka föreställningar om och säga något om de större samhällsfrågorna som diskuterades vid en viss tid. Femininiteten omförhandlades under årtiondet och lämnade bakom sig 1800-talets ideal med långt hår, timglasfigur och
långa släpande kjolar. Mode och skönhetskultur är en viktig ingång för att förstå och ta del av genusförändringar under 1920-talet. Det är allmänt vedertaget att kläder är ett socialt fenomen men det har också poängterats att förändringar i klädseln är social förändring. De plagg vi väljer eller uppmanas att
klä oss i har således potential att vara medskapare i samhälleliga och sociala förändringar. 1920-talets korta kjolar, kortklippa frisyrer och byxor kan således ge oss en förståelse för hur föreställningar om manligt och kvinnligt utmanades, välkomnades och hotade det välkända och traditionella.
LITTERATUR & LÄSTIPS
Nicholas, Jane. 2015. The Modern Girl: Feminine Modernities, the Body, and Commodities in the 1920s. Toronto: University of Toronto Press.
Severinsson, Emma. 2018. Moderna kvinnor: modernitet, femininitet och svenskhet i svensk veckopress 1920–1933 (avh.). Lund: Historiska institutionen, Lunds universitet.
Söderberg, Johan. 2001. Röda läppar och shinglat hår: konsumtionen av kosmetika i Sverige 1900–1960. Stockholm: Ekonomisk-historiska institutionen, Stockholms universitet.
Ett foto som fångar nostalgins vingslag från 1920-talets skolmössor. Denna svarta hattkulle från Gustaf Nilssons hatt & mössaffär i Lund bär spår av tidens gång. Initialerna ”PHO” på det blågula fodret vittnar om dess ägare, Per-Håkan Ohlsson, som bar den stolt under sina skolår på Katedralskolan i Lund på 1920–1930-talet. Kulturens samlingar: KM 94450.
Föregående sida, övre bild: Sorghatt från 1920-talet i svart strå och siden. Ett stilfullt uttryck av tidens mode, förvärvat av museet 1939. Kulturens samlingar: KM 40039.13. Nedre bild: Vacker hatt från 1920-talet i smal rödbrun stråfläta. Brättet smyckat med ljusbrunt ripsband. Ett stilfullt tidsdokument förvärvat av museet 1939. Kulturens samlingar: KM 40039.
Svart baddräkt från 1920-talet som kombinerar stil och funktionalitet. Med en tidstypisk modell, inklusive en liten kjol och V-ringning på både fram- och baksidan, representerar den en era av badmode. Kulturens samlingar: KM 99149.
Eleganta svarta kängor tillverkade av chevreau, tillhörande Malmgrens skotillverkning från 1900–1920-talet. Skorna har en fin detalj med läderklack och textinlägg: ”HELSINBORG 38 B 38”. En vacker touch av silke och bomull i fodret. Kulturens samingar: KM 62374.1.
Bysthållare från 1920-talet i vit bomullsspets med sidenaxelband och rygghäktor. Tillverkad av Spirella Korsetter i Malmö. Knäppning med hyskor och hakar bak. Kulturens samlingar: KM 43935.2.
Överdelarna till två ”naturligt sminkade” skyltdockor från 1920-talet, nästan i naturlig storlek och med tidstypiska frisyrer. Kulturens samlingar: KM 56604.3.
Guldkorn i samlingarna: För kliande ryggar
En så kallad ”klåkommissarie” som inkom som gåva till Kulturen 1929. Den hade tidigare tillhört friherre Fredrik Gustav Gyllenkrok (1802–94) på Björnstorps slott. Alternativa namn för klåkommissarie är ryggkliare eller ryggkratta, och i just det här fallet är själva ”kliaren” formad som en hand och tillverkad av elfenben.
Kulturens samlingar: KM 34490.
Text: Nina Davis
”20-talets specifika karaktär kan avläsas i olika sätt att lägga livet till rätta, i synnerhet tydligt i urbanitetens virvelvindar, där maskinen blir en metafor för det moderna stadslivets rytm. Det är i storstäderna som livsstilsexperiment provas ut och det karakteristiska för epoken utspelar sig. I de urbana miljöerna konfronteras intensitet, rastlös hets, vilsenhet och mångfald med tidlösa monument.”
En ikonisk bild från filmen The Kid (1921), Charlie Chaplin och den unge skådespelaren Jackie Coogan i ett symboliskt ögonblick i filmhistorien. Okänd fotograf, Public Domain, Wikimedia Commons.
Kim Salomon & Klas-Göran Karlsson
DET GLADA OCH DET MINDRE GLADA
Ihistorieböckerna reduceras mellankrigstiden ofta till två årtionden av första världskrigets efterhistoria och andra världskrigets förhistoria. Determinism präglar inte sällan historieskrivningen; perioden blir bara en väntan på nästa stora krig. Då får 30-talet spela huvudrollen, eftersom det rymmer tydliga förspel till andra världskriget. Det börjar redan med den stora börskraschen på Wall Street i New York som i förtid ändar 20-talet i oktober 1929, leder över i nazisternas makttillträde i Tyskland i januari 1933, och generalrepeterar med spanska inbördeskriget 1936–39. 20-talet blir i denna tolkning mer undflyende, ibland närmast ett icke-decennium.
Det är synd, för det är mödan värt att låta årtiondet återskapas på dess egna villkor, utan att skuggas av senare händelser och utvecklingar.
Första världskriget, urkatastrofen, är däremot svårare att komma undan, eftersom det tydligt präglar det efterföljande decenniet. Det är verkningar som fortsätter i krigets konfliktfyllda och våldsamma spår. Men årtiondet inrymmer också utvecklingar som kontrasterar mot och medvetet gör motstånd mot det arv som kriget lämnat efter sig. Världskriget är en katalysator för stora politiska och sociala förändringar. Decenniet, uppfattat som en kronologisk brottyta, är präglat av motsägelser.
Motstående sida: En allvarsam ung lundastudent i kostym och studentmössa omgiven av blommor, fångad i ett Mona Lisa-leende. Porträttet som är taget 1925 fångar både reflektion och lycka i en tid präglad av både det glada och det mindre glada. Foto: Ida Ekelund, Kulturens samlingar: KM 93676.12.
Ett festligt ekipage deltar i studenternas karnevalståg utanför Akademiska Föreningen i Lund. Foto: Emil Grothén omkring 1920, Kulturens samlingar: B 10590.
Mot det glada 20-talet, med fredens förhoppningar och löften, står ett mindre glatt decennium, som fortfarande dväljs i skuggan av det stora kriget. Mot det gamla, traditionella samhället och en vilja att återställa detta står ett nytt och modernt med frigörelse på programmet, mot en förlorad står en framtidsorienterad generation, mot likriktning och disciplin står experimentlusta och lössläppthet, mot inåtvänd nationalism står globala fredssträvanden.
En utgångspunkt för denna motsägelsefullhet är den fortgående brutaliseringen, en process som alls inte gör halt när världskrigets soldater lägger ned sina vapen i november 1918. Kriget tar inte slut överallt trots att stillestånd proklameras och fredsavtal undertecknas. Det stora kriget följs av nya konflikter, några inbördeskrig, andra på olika sätt kopplade till den problemfyllda etableringen av de nya nationalstater som stadfästs i Parisfrederna. I revolutionens
Ryssland råder krigstillstånd fram till 1921, och även Tyskland drabbas av politiska och sociala konvulsioner som inte avtar förrän några år in på det nya decenniet. På många håll finns avmönstrade soldater som har svårt att klara omställningen till fredstid och låter sig engageras på ett annat av efterkrigsårens stora spänningsfält, mellan en extremhöger och en extremvänster, eller i kolonialmakternas arméer. En annan typ av brutalisering är den pandemi, spanska sjukan, som under några år efter krigsslutet dödar långt fler människor än stridshandlingarna.
Mot en fortsatt våldsfixering står en fredsrörelse, som särskilt i de länder som drabbats mindre av kriget eller lyckas upprätta ordnade förhållanden snart efter vapenvilan, växer i styrka. När efterkrigskonflikterna minskar i styrka växer i stället fredsbudskapets kraft. Till fredens förutsättningar hör otvivelaktigt tillkomsten av Nationernas förbund (NF). NF är tänkt som en världsregering med ett mandat som inte bara omfattar direkt intervention i krigshärdar, utan också bistånd som avser att motverka mer indirekt verkande konfliktorsaker, som problem kopplade till flyktingströmmar,
ekonomisk utsatthet och hälsofrågor. Ett sådant initiativ har aldrig tidigare tagits. Organisationen har betydande framgångar under decenniet i att undsätta socialt utsatta grupper.
M ot den utåtriktade internationaliseringen av politiken står emellertid en starkare, inåtvänd kraft, nationalismen, som tar sig många uttryck. Ett är just att internationellt tänkande får stå tillbaka för en inrikespolitik med fokus på försörjnings- och sociala frågor för den egna befolkningen, vilket naturligen försvagar NF och andra initiativ för världsfreden. Inriktningen på den inre, nationella utvecklingen är inte heller konfliktfri. Etniska minoriteter diskrimineras och förföljs i de nya nationalstater som helst skall framstå som ”rena”.
De migrationsströmmar som har varit så starka före kriget bromsas drastiskt upp, och olika slags hinder reses som avvärjer att ”vi” utkonkurreras på arbetsmarknaden av eller ”blandas upp” med ”de andra”. Att koloniala förhållanden på olika sätt förstärks och imperialistiska idéer om ”omogna” folk och stater som inte kan ges eget politiskt ansvar får ny kraft bör också ses som uttryck för nationalism, eller åtminstone
som motstånd mot internationalism. Politiker som saluför nationalistiska budskap har ofta medvind, medan liberala idéer grundade i nödvändigheten av det öppna samhället som präglat förkrigspolitiken har påtagligt svårt att locka väljare.
Det finns förvisso inget entydigt samband mellan liberala idéer och demokrati, och nationalism är ingen given motståndare till demokrati. Den demokrati som många kämpat för under kriget har dock påtagligt svårt att slå rot i efterkrigssamhällena, särskilt i de nyetablerade staterna i östra och centrala Europa, där folkstyret ofta blir till etnokrati, byggd på den etniska majoritetens styre, snarare än en individbaserad, liberal demokrati. Till decenniets polariteter hör definitivt demokrati och diktatur. I många europeiska länder dukar demokratin under för olika slags icke-demokratiska styren. I bolsjevikernas Ryssland och fascisternas Italien härskar totalitära diktatorer utifrån en ideologi och politik som helt underordnar individer kollektivistiska, aggressiva och framtidsorienterade mål. Här blir våldet mot ideologiska och politiska fiender en central beståndsdel i maktutövningen. I betydligt fler länder i Europas
östra del tar auktoritära diktatorer makten, avskaffar den ömtåliga demokratin och när idéer om en historisk storhetstid då aristokrater, kyrkan och militärer hade makten.
Decenniets motsägelsefulla ekonomiska, politiska och sociala utveckling kan till sist också formuleras kronologiskt, i två tämligen distinkta delar: perioden 1920–24, där krigets och fredsavtalens skuggor ännu finns kvar och skapar turbulens och fortsatta motsättningar, och perioden 1925–29, som börjar ta sig ur den direkta efterkrigstiden och rikta uppmärksamheten framåt, mot en era av fred och ökande välstånd. Kronologin kan visserligen variera från land till land. USA, den enda av de stora staterna som inte är skuldsatt efter kriget, blir världens bankir och storfinansiär. Den amerikanska exporten, i hög grad kopplad till bilproduktion och bilism, dubbleras mellan 1921 och 1925. Affärsverksamhet, business, blir tidens lösen.
Att det handlar om två halvdecennier med olika tendenser står klart. Gränssnittet mellan dessa decenniehalvor är den ekonomiska utveckling som då tar fart. För nyckellandet Tyskland erbjuder Dawesplanen
från sommaren 1924 en ljusning i möjligheten att betala av krigsskadeståndet. Till detta ska läggas avslutningen av Belgiens och Frankrikes ockupation av Ruhrområdet, vilken haft som mål att pressa ut största möjliga tyska krigsskadestånd. Uppenbart är att en sådan distinktion är mer tydlig i vissa länder än i andra, att den framträder skarpast i de länder som förlorat kriget, och att gränsåret kan skifta något från land till land, men att tudelningen är viktig för att förstå 20-talets politiska och sociala motsägelsefullhet råder det ingen tvekan om.
M en
analysen av ett decennium blir aldrig tydlig utan att också människors vardag, livsstilar och kulturella preferenser gestaltas. De kan förvisso aldrig frikopplas från politik och sociala strävanden, men 20-talets kultur och livsstil har också sina specifika förutsättningar och yttringar. Här framträder ett decennium som mycket tydligare kastar av sig krigets ok och vänder sig mot framtiden.
20-talets specifika karaktär kan avläsas i olika sätt att lägga livet till rätta, i synnerhet tydligt i urbanitetens virvelvindar, där maskinen blir en metafor för det moderna
stadslivets rytm. Det är i storstäderna som livsstilsexperiment provas ut och det karakteristiska för epoken utspelar sig. I de urbana miljöerna konfronteras intensitet, rastlös hets, vilsenhet och mångfald med tidlösa monument. Reklampelarnas affischer annonserar om allt från cigarretter till varietéföreställningar och restaurangernas, billyktornas, affärernas och trafiksignalernas illuminerade värld förför och vittnar om andra tider. Pulsen och tempot sporrar sociala aktiviteter och dirigerar levnadssätt. Metropolerna fungerar som ett ymnighetshorn av frestelser: kabaréer, revyteatrar, danspalats, magnifika biosalonger och mode. På några ställen uppträder halvnakna kvinnor, på andra visas senaste Chaplinfilmen. Det urbana blir sinnebild för det nya, det annorlunda och framtiden. Unga överger sitt ursprung och flyr till storstadens anonymitet. De formar en ny identitet, skapar ett nytt jag och bekräftar Elias Canettis ord: ”Städer börjar i sinnet”. Arkitekter och formgivare tar farväl av den gamla världens ideal och välkomnar att en ny värld sätter agendan. De vill se en helt annan typ av städer och förlitar sig på att teknologiska framsteg gör det möjligt att uppföra bättre bostäder. I urbaniteten uppstår även ett
Biograf-Palatset på Hornsgatan på Södermalm i Stockholm på 1920-talet. Biografen öppnade 1912 och hade sin sista föreställning på nyårsafton 1938. Foto: Axel Malmström, Public Domain, Wikimedia Commons.
politiskt spänningsfält mellan olika livsfilosofier där nazism och fascism får jordmån.
Städernas flärdfulla livsstilar blir tillgängliga för allt fler, om inte i verkligheten så åtminstone på vita duken. Hollywood vägleder människor i sökandet efter individualism och uttrycksfullhet och legitimerar konsumtionskulturens excesser. Blottläggandet av cellu-
loidstjärnornas livsstilar sporrar människors dagdrömmar och obestämda längtan efter ett annat liv. Tanken tycks vara att ju dystrare den egna tillvaron ter sig, desto mer ökar intresset för överflöd och hur de lyckligt lottade lever. Hollywood blir drömfabrikernas stad, en symbol för glamour och glans och med stjärnor som hyllas, trots eller tack vare skandaler. De utgör ett centralt inslag i den allomfattande
celebritetskulturens segertåg och använder sig av verklighetsflyktens locktoner. Filmerna ger samtidigt en spegelbild av biobesökarnas oro och prioriteringar och avslöjar decenniets moraliska, värdemässiga och politiska rörelser.
Filmmakarna medverkar på det sättet indirekt i en samhällsomvandlande process, utvecklar ett visuellt språk som uttrycker antiauktoritära känslor i en tid när överklassen blir mer nebulös, mindre exklusiv än före kriget, och aristokratins titlar devalveras.
USA saknar dessutom traditionella ståndsskillnader och hierarkier.
Celluloidremsorna bidrar också till att människor delvis börjar känna sig som del i en gemenskap som inkluderar rika och berömda, och flärdfulla livsstilar utmanar det traditionella privilegiesamhället. Ideologiskt är Hollywood dock passivt inför sociala omvandlingar och avskaffar inte heller den gamla världen. Filmmakarna står knappast på barrikaderna utan tillfredsställer en publik som ser nya möjligheter och regisserar dramer utifrån förväntningar. Dynamiskt och följsamt uppmuntrar de utvecklingen av moderna vanor för att stimulera en längtan efter ett annat liv.
Vita dukens illusionsvärld sporrar även kvinnors frigörelseprocess. De blir synligare, exponeras för olika livsval och förstärker utvecklingen som kan registreras under världskriget.
Hemmafronten blir feminin i kontrast till den maskulina krigsfronten, vilket i sin tur banar väg för korrigeringar och förskjutningar i könstänkandet. Synen på könsroller formad av århundradens maktstrukturer, kulturella seder och sociala konventioner utmanas. Att tiden spolas tillbaka efter världskriget och yrkesarbetande kvinnor åter blir hemmafruar medan män intar sin traditionella roll som familjeförsörjare befäster de sociala skillnaderna mellan könen. Väletablerade maktstrukturer dämmer emellertid inte upp för djupliggande förändringar. Kvinnor blir långsamt men successivt mer delaktiga i det offentliga livet, synligare på gator och torg, exponeras i film, hörs i populärmusiken och blir attraktivare på arbetsmarknaden. Kvinnliga frigörelsesträvanden kan även avläsas i kroppar, sexualitet och klädernas djärvhet. Slanka, vältränade och erotiska ”flappers” populariserar en ny stil. Modet, feminint eller androgynt, är ett uppror mot patriarkala
Louise Brooks (1906–85) var en amerikansk filmstjärna under 1920- och 1930-talen. Hon betraktas idag som en ikon för flapper-kulturen, känd för den tidstypiska bobfrisyren som hon hjälpte till att popularisera under sin karriärs glansdagar. Foto: Bain News Service, US Library of Congress.
samhällsstrukturer och konventioner. Samtidigt kan en kontinuitet spåras. Rebelliska kvinnor framstår som ättlingar till krigets kvinnliga fabriksarbetare, magra av matransonering och med praktiskt kort hår på fabriksgolvet.
Imodeindustrins sökande efter det moderna och provocerande är emancipation ett viktigt stråk. De nya estetiska idealen är inte längre reserverade för förmögna och privilegierade utan får bredare social spridning. Kläder i tidens färger och snitt liksom kosmetika utgör centrala inslag och har flera beröringspunkter: bekräftelsebehov, utseendefixering, eskapism och emancipation. Parallellt expanderar
konfektionsindustrin och färre plagg sys hemma, men då är vi på väg in i ett nytt decennium.
För den överväldigande majoriteten av 20-talets kvinnor handlar det emellertid om små vardagliga förändringar, och det fria och det goda livet finns endast i drömmarnas värld. Att totalitära rörelser med hierarkiska maktstrukturer successivt vinner terräng vittnar om att vägen mot jämlikhet är lång och krokig. Likväl märks att en ny tid är i antågande som ruckar på invanda rutiner, utmanar konventionella mönster och uppmuntrar normbrytare. Åren nöter vedertagna föreställningar i kanten och visar alternativ till traditionella könsmönster.
LITTERATUR & LÄSTIPS
Allen, Frederick Lewis. 1931. Only Yesterday: An Informal History of the 1920s. New York: Harper.
Carr, Richard & Hart, Bradley W. 2016. The Global 1920s. Politics, Economics and Society. London & New York: Routledge.
Karlsson, Klas-Göran & Salomon, Kim. 2024. 1920talet – En spegel för vår tid. Stockholm: Natur & Kultur.
Moore, Lucy. 2009. Anything Goes. A Biography of the Roaring Twenties. London: Atlantic Books.
Leksaksbil med brunt chassi och en röd kaross med brunt tak, dekorer i brunt och grått.
En uppdragningsmekanism på undersidan aktiveras med en vridnyckel vid de bakre hjulen.
Bilen har en koppling till Sture Waller, född 1915 i Norrköping, och den har varit i bruk på Bredgatan 23 i Lund under 1920-talet. Kulturens samlingar: KM 87189. Motstående sida: Bisquedocka med tygkropp, porslinshuvud och armar. Den har en limmad, delvis avsliten, lockig peruk, målat ansikte med åtskilda läppar och separata tänder. Blundögonen, som har lossnat, ligger inne i huvudet. Kulturens samlingar: KM 86038.
Ateljébild som fångar ett ögonblick i november 1925. Fotot beställdes av (och föreställer eventuellt) Elsa Myrbäck från Bäckebo, ett tidsdokument skapat av Ida Ekelund.
Elsa investerade 40 kronor för detta porträtt. Kulturens samlingar: KM 93676.4163.
Ateljébild från oktober 1925, där en flicka klädd i en vacker klänning med en stor rosett i håret poserar i halvfigur. Foto: Ida Ekelund, Kulturens samlingar: KM 93676.5645.
”Det är i gränslandet mellan hårt arbetande yrkesfotografer och glada amatörer som vi hittar fotografins verkliga hjältar i det tidiga 1900-talet: bygdefotograferna. De gör en stor kulturhistorisk insats i det tysta som samtidsvittnen, ofta i ”obygderna”, bortom större samhällen och städer. De är självlärda diversearbetare och har stor förtrogenhet med miljön där de verkar.”
Dramatik på gamla Malmövägen. Till höger i bilden skymtar några barn som iakttar Lundafotografen Emil Grothén som verkar ha varit sin tids blåljusfotograf, beredd att rycka ut på första, bästa bussolycka. Kulturens samlingar: B 11314.
Per Lindström
FOTOGRAFINS LJUSA 1920-TAL
Fotohistoriskt kan nog ”det glada 1920-talet” bäst beskrivas som ”det ljusa 1920-talet”. Inte bara för vad som fastnar på den fotografiska plåten utan också för det teknikskifte som då ändrar på förutsättningarna att ”skriva med ljus”.
Kamerorna blir billigare att köpa, enklare att hantera och framför allt mindre vilket gör att de får följa med när något minnesvärt händer, som en skolavslutning, släktträff, midsommarfest, Köpenhamnsresa, ett bröllop eller barndop. Men kameran är ännu inte var mans egendom, i bästa fall finns det en kamera i varje familj och en självutnämnd fotograf som ansvarar för den nya
statussymbolen med vars hjälp det egna fotoalbumet blir en släktkrönika att plocka fram och beundra vid högtidliga tillfällen.
Det är den stundande resan från fattig-Sverige till folkhems-Sverige som får människor att börja le när de står framför en kamera. År 2024 vet vi alla vad som gäller, vi ler mer än någonsin i sociala medier samtidigt som vi lämnar färre bilder efter oss i en tid då nästan allt försvinner i ett avgrundsdjupt svart hål. Då som nu handlar det om ”Kodak-kulturen” som visar ett liv som vi vill att det ska vara med bilder som speglar en utopi snarare än en verklighet.
Motstående sida: Ballongtjejen i Lundafotografen Ida Ekelunds ateljé. Nästan 8 000 av Ida Ekelunds foton hittades under ett golv i Lund 2012. Vilka fler 125-delar av en sekund finns kvar att säkra? Kulturens samlingar: KM 93676.47.
Idet tidiga 1900-talet arbetar man med så kallad ädelförfaranden: platinatryck, pigmenttryck, gummitryck, oljepigment, bromoljetryck. Fotografier betraktas som konst, delvis som en protest mot den exakta, detaljrika avbildning som präglade fotografin under 1800talets två sista decennier. Mer än en konstnär är aktiv amatörfotograf, tillsammans med arkitekter, apotekare och ingenjörer, och det är konstnärerna som börjar att komponera och beskära sina fotografier, ställa ut – och efterfråga bildkritik. Tidskrifterna publicerar enstaka prisvinnande bilder, de första fotoböckerna ges ut, under det svenska OS-året 1912 börjar Stockholms dagstidningar att publicera nyhetsbilder och Sverige får sina första pressfotografer som skildrar livet i skuggan av ett nytt världskrig.
En så bra, billig och enkel kamera som möjligt. Så lyder amerikanen George Eastmans (1854–1932) beställning som kamerakonstruktören Frank Brownell får, och resultatet blir lådkameran Brownie med en enda finess, en enkel rotationsslutare som ställer den glade amatören inför ett val: ögonblicksbilder eller långtidsexponeringar.
Negativformatet är 5,7 centimeter i fyrkant och de första modellerna saknar sökare, ett enkelt sikte får räcka. 1928 börjar Browniekameran tillverkas i Europa och nu är kameran försedd med en inbyggd porträttlins som kan fällas ner framför fixfokusobjektivet med en enkel spak. Och 1934 kommer Kodak Baby Brownie, en liten, lätt kamera i gjuten bakelit. Priset är 1 dollar och sloganen ”You press the Button, We Do the Rest!” bäddar för tidernas succé. Det är på filmförsäljning, framkallning och kopiering som ”amatörfotografins fader” ska komma att tjäna de stora pengarna.
Det är i gränslandet mellan hårt arbetande yrkesfotografer och glada amatörer som vi hittar fotografins verkliga hjältar i det tidiga 1900-talet: bygdefotograferna. De gör en stor kulturhistorisk insats i det tysta som samtidsvittnen, ofta i ”obygderna”, bortom större samhällen och städer. De är självlärda diversearbetare och har stor förtrogenhet med miljön där de verkar. En av svensk fotografis stora dokumentär- och museifotografer, Sune Jonsson (1930–2009), hade ett gott öga till just bygdens fotografer och skriver i Aktuell Fotografi (1972):
Hans uppdrag sammanföll oftast med bondeårets rutiner, med säsongs och tillfällighetsarbeten.
Glamorösare ämnen erbjöd livets högtider: bröllopen, födelsedagarna, jakttiden. Ingen folklivsskildrare överträffar den sakintresserade bygdefotografen i konkretion och förmåga att synliggöra svunna epoker.
Bygdefotografernas ”slutna livsverk i helformat” är en storslagen nationell bildskatt – en unik blandning av sköna konstverk och vetenskapliga dokument.
1920-talet ses ofta som en brytningstid mellan konstnärstiden och den nya sakligheten.
Konsthistorikern Axel L Romdahl (1880–1951) är en viktig röst i debatten om huruvida fotografi kan vara konst. I Svensk Fotografisk
Tidskrift (1923) konstaterar han att tidevarvet finner nya motiv och nya uttrycksmedel, och att det inte är lätt för kameran att vara spirituell:
I vår tid sträva fotograferna med framgång efter att bli konstnärer, men när de lyckas som bäst i detta, ha de alltid i första rummet förblivit fotografer, vilka känna sitt yrke och sina metoder med deras
begränsning och möjligheter. De veta, att de kunna lära av de gamla mästarnas konst, men att de icke kunna efterhärma den.
”Det objektiva motivet bör för fotografen spela den förnämsta rollen” är kungsord uttalade av Axel Kaudern (1878–1952) då Svenska Fotografers Förbund 1920 samlas till 25-årsjubilem. Han noterar i sitt hyllningstal att fotografin nu trängt in i nästan all slags mänsklig verksamhet: ”Vi vilja veta, icke blott tro. Vad den fotografiska bilden visar oss, det vet vi.”
Det svenska fotoåret har två årstider: den ljusa sommaren och den mörka vintern. Den senare får många amatörer att då utöva sin hobby i det egna badrummet eller köket, tillfälligt riggat som mörkrum. Men för den som vill trotsa mörker och kyla finns motiv att fånga. Nordisk Tidskrift för Fotografi (1926, nr 105) skriver:
Vi är nu inne i den tid, då naturen bereder sig till sömn under det vita täcket. I många år var vintern liktydig med friluftsfotografens ’döda’ säsong, något numera dess bättre ej är fallet.
1920-talets fotografer har ett speciellt förhållande till ”den mörka vintern”. Här ligger snön djup över den skånska slätten, närmare bestämt längs järnvägslinjen mellan Lund och Harlösa. Foto: Emil Grothén. Kulturens samlingar: 11463.
Ensom trotsar vädrets makter är Lundafotografen Emil Grothén (1893–1961) som rycker ut under det skånska snöovädret 1929 när järnvägslinjen Lund–Harlösa bokstavligen försvinner i gigantiska snödrivor. Det ska dröja ett halvsekel, till 1979, innan ”snösmockan” med samma kraft drabbar Skåne. Också sommaren har sina fotografiska utmaningar. En ny lockelse
som riskerar att förföra 1920-talets fotografer är den nya färgfilmen. Det kan lätt bli för grant – och för lite fotografi.
Ett annat problem är mer himmelskt. På 1920-talet måste himlen ha vykortsvackra moln. Med ortokromatiskt negativmaterial i förening med en avtonad gulskiva är det lätt ordnat – förutsatt att det
”Söndagsfotografen” är på plats i Vår herres hage och bästa ”söndagskläderna” är på när det är dags för denna moderiktiga hattparad. Okänd fotograf, Kulturens samlingar: KM 52713.116.
finns moln på himlen vid fotograferingen. Om inte, tipsar Svensk Fotografisk Tidskrift (1923, nr 156), att man kan kopiera in en gammal himmel med moln i den nya bilden… Det ska rinna mycket vatten i Höje å innan det analoga knepet faller i glömska och vi får en ny, stundtals upphetsad debatt om bildmanipulation med digitalt klippande och klistrande i våra datorer.
Under mellankrigsåren förändras yrkesfotografens roll, från porträttfotograf med egen ateljé till en allt-i-allo-fotograf. I varje svensk stad finns på 1920-talet minst en, ofta flera, fotohandlare som har bråda dagar – i den egna ateljén, i det egna mörkrummet, bakom disken i den egna affären, och som uppdragsfotograf. Hen vet vad som händer hemmavid, tar gruppbilder
och bevakar större lokala händelser för dagspressen…
Vad är en amatör? 1920-talets
Nordisk Familjebok slår fast att amatören inte framträder med samma anspråk som en verklig konstnär eller hantverkare, men har större anseende än en dilettant: ”Stundom har dock ordet ett nedsättande bibegrepp av ytlighet, mindre skicklighet.” Att sortera i bestämda fack hör tiden till. Ett för söndagsfotografer, ett annat för naturfotografer, ett tredje för reklamfotografer…
1920-talets yrkesfotografer känner flåset i nacken av konkurrensen från glada amatörer, nya tekniska innovationer och stiftade lagar och förordningar. På köpet är det dyrtider och kampen om kunderna hårdnar. I Nordisk Tidskrift för Fotografi (1927, nr 197) rasar debatten stundtals:
Om det redan är klandervärt att genom ruinerande, oskäliga låga priser söka draga kunderna till sig, är det naturligtvis så i ännu högre grad att inbjuda till gratisfotografering… Den fotograf som låtit det gå så långt, får sannerligen svårt att återvinna sitt anseende.
Vad är en turist? Frågan ställs i Svenska Turistföreningens årsskrift där vi också finner svaret: Det är ”en person som reser i eget eller främmande land utan annat syfte än att se sig omkring, att vinna nya intryck, att skaffa sig vila och rekreation”. Samtidigt får turisten kunskaper och vidgade vyer, det senare ej att förakta: ”Ett omfattande internationellt turistliv borde vara ägnat att närma folken till varandra och sålunda också att utjämna de nationella motsättningarna.” Ett särskilt kapitel ägnas den nationella svenska resan, ”utvecklad med naturnödvändighet i ett land, där det första inhemska helvetet inte var det värmedarrande svavelkokets utan isbarkens, stelhetens och den snåla pinande vinterblåstens rike”.
Artikelförfattaren noterar att de flesta inte vet vad den gamla svenska vintern var:
Det var människor och djur i tilltäppta lyor, med naturens hand över sig; små löjliga och ödsliga skepnader på marsch under en glasigt grön himmel som hastigt svartnade till ett dok; kor som hungerråmade; bondgubbar och lantjunkare som vaktade sina hopdragna förråd som ekorrarna sina nötter.
”Ett leende, tack!”. De uppställda ”söndagsklädda” barnens möte med den okände fotografen tar sig olika uttryck. Lillebror ser skeptisk ut medan hans storasyster, till höger i bilden, levererar… En exponering, en dyrbar plåt, fick räcka för att ögonblicket skulle räddas åt framtiden och hamna i ett med åren sönderbläddrat familjealbum. Och ett sekel senare har de tre blivit offer för ”glömskans tyranni”. Kulturens samlingar: KM 52713.129.
Fotografilivet är tufft och historierna många om kampen med magnesiumblixtar. Kurt Hagblom (1913–87), en gång känd som stadens fotograf, berättade i Aktuell
Fotografi (1974) om hur han gick i lära hos sin farfar, Lundafotografen
Alfred Hagblom:
Det var ’djävla’ arbetsförhållanden förr, stora tunga kameror, stativ att släpa på, svårhanterliga glasplåtar
och magnesiumblixtar som kunde skrämma slag på folk. Och det var inte alltid man var välkommen.
Fotografer ansågs vara ett släkte för sig själva…
Kurt minns bland annat när det var invigning av det då nya Domkyrkomuseet i Lund:
Tror det var 1929. Vi var tre fotografer och vi fick inte använda våra
Ett porträtt från 1920-talet där en okänd familj figurerar på trädgårdssoffa i en okänd skånsk trädgård. Bilden väcker funderingar kring vilken stämning som råder i det ögonblick fotot tas. Är det fadern som sitter på behörigt avstånd från resten av familjen eller tvärtom? Foto: Per Stjernberg, Kulturens samlingar: B 3123.
magnesiumblixtar. Men vi klarade oss inte utan lite extra ljus så vi tog och samsades om att smälla av en enda blixt. Hur det var så blev vi inte riktigt nöjda utan bestämde oss för att göra ett nytt försök men innan vi hann ladda om kom de ansvariga fram och sparkade undan stativen för oss.
En annan gång skulle jag ta en bild på Knutsgillet. När jag brände av min magnesiumblixt spreds ett väldigt dammoln i festlokalen och efter den bilden gick herrarna omkring i grå frackar. Det mesta var besvärligt i början av 1920talet och det blev inte lättare av att gamla redaktörer hade sina idéer om hur en bild skulle se ut.
Nya rull- och kinofilmer är inte heller att leka med före 1922 då ”den eldsäkra filmen” första gången ser dagens ljus. Den är ”explosionsfri” och ”utsatt för stark hetta smälter den och skrumpnar utan att utveckla någon som helst hälsofarlig gas, vilket som bekant annars är fallet”.
Poliskammaren i Malmö gillar inte friluftsfotografer, enligt
Svensk Fotografisk Tidskrift (1926/nr 187). En man ”vid namn Göran Andersson” ansöker om
att få ställa upp en fotografiapparat på Gustaf Adolfs torg, vilket avstyrks, bland annat ifrågasätts ”huruvida uppställandet av fotografiapparater å allmänna platser i staden vore till någon nytta för allmänheten”. Den sökande klagar hos Länsstyrelsen, försäkrar att hans apparat är förstklassig och påpekar att hans yrkesbröder i andra städer inte nekats tillstånd. Poliskammaren försvarar sitt beslut med att fotoateljéer ”finnas i tillräckligt antal i staden varest både snabbt och för billigt pris fotografier kunna erhållas”.
Kanske sällade sig den ovälkomne till dussinet kanonfotografer med beviljade uppehållstillstånd i vår kungliga huvudstad?
Till ljuset på 1920-talet bidrar den friska debatt som förs om vilka fotografiska ideal som ska gälla, bland annat mellan stridslystna frontfigurer som arkitekten och fotografen
Ture Sellman (1888–1968) och den store kamerakonstnären Henry B Goodwin (1878–1931).
1923 håller Goodwin stenhårt fast vid piktorialismen och vill öppna allas ögon ”för vad som håller måttet, att skilja det som är konst från det som utan spår av andligt
innehåll utgives och gör anspråk på att vara det”. 1926 har Sellman bytt sida och hoppas nu att försvaret av bromoljetrycket snart ska falla och att den rena fotografin ska segra.
Under 1920-talet hälsar vi på
släkt och vänner, cyklar runt i vårt avlånga land och campar, reser runt på upptäcktsfärd med bil och bor på pensionat och ”tågluffar” och övernattar på Järnvägs- och stadshotell. Vi skickar vykort till dom där hemma och vi fotograferar som vi lärt oss ”med solen i ryggen”. Vi mörklägger badrummet, framkallar och kopierar och fyller vackert våra album med svartvita minnen som förses med fakta som ”Falköping, 1928”…
På riksdagens uppdrag inrättas 1922 Statens institut för rasbiologi i Uppsala med uppgift att typologisera det svenska folket med hjälp av fotografier ”eftersom de
LITTERATUR & LÄSTIPS
återger motiven på ett objektiv sätt”. Verksamheten resulterar i ett antal publikationer med bildbevis – och ett arkiv med cirka 12 000 bilder. Också Kulturen i Lund samlar på fotografier, eftersökta motiv är här slott, herrgårdar, bondgårdar samt bilder av gamla upptåg och diverse seder och bruk.
Ett tecken i tiden är att Kodak halvvägs in i 1920-talet slutar att tillverka ”plåtar” och satsar allt på ett kort: film. Till decenniets nyheter hör också familjealbumet och den nya småbildskameran Leica (24 x 36 mm). Först bland svenska pressfotografer att använda den är Gunnar Lundh (1898–1950), son till Höganäsfotografen Peter P Lundh. 1928 är det dags för nästa stora kameranyhet, den tvåögda spegelreflexkameran för ”mellanformatet” (6 x 6 cm) Rolleiflex, en långlivad favoritkamera, fortfarande populär bland våra analoga fotografer.
Aktuell fotografi 1972–1992. Helsingborg: Fyra Förläggare AB.
Svensk fotografisk tidskrift 1916–1983. Stockholm: Svenska Fotografers Förbund.
Söderberg, Rolf & Rittsel, Pär. 1983. Den svenska fotografins historia: 1840–1940. Stockholm: Bonnier fakta.
Porträtt omkring 1920 av Ruth Johansson från Håstenslöv, Skåne. Foto: Otto Hoffer, Kulturens samlingar: KM 52713.117.
Jenny Jönsson, född Rydberg, från Marieholm fångad på ett tidstypiskt fotografi omkring 1920. Foto: Otto Hoffer, Kulturens samlingar: KM 52713.126.
Sankt Lars hospital i Lund, med dess administrativa byggnad, fotograferad år 1924 av Albert Willhelm Rahmn. En atmosfär av lugn och välmående, där sjukvårdspersonal och människor är närvarande på den välskötta gräsmattan framför byggnaden. Kulturens samlingar: A 2063.
Stora Tomegatan i Lund på 1920-talet. Det regnar och rinner vatten längs trottoarkanten.
I bakgrunden syns en kvinna avlägsna sig med ett paraply i hand. På gatan står sju barn, alla iförda regnkläder och regnmössa. På trappan till huset i bild står Lilian Hagblom, dotter till fotografen, Alfred Hagblom. Kulturens samlingar: B 9190.
Guldkorn i samlingarna: Snillrikt firande i förbudstid
De flesta är väl bekanta med det alkoholförbud som rådde i USA mellan åren 1920–33, som gav upphov till otaliga legender och berättelser. Något som är mindre känt är att den legitima alkoholkonsumtionen och -industrin långt ifrån avstannade i USA under denna period. Det var till exempel tillåtet att brygga öl och tillverka vin för privat bruk. Vin som skulle användas i nattvard fick säljas. Starksprit, som whiskey, fick skrivas ut av läkare på särskilda receptblanketter till patienter för medicinska skäl.
I Kulturens samlingar finns en etikett med en tillhörande historia som visar att detta system inte alltid fungerade som det var tänkt. Egentligen handlar det om två etiketter, men de är sammanklistrade. Den ena är en etikett från en flaska mousserande vin, producerad av The Engels Krudwig Company i Ohio, USA. Den andra etiketten är en receptetikett från apoteket Weber & Judd Co. i Rochester, Minnesota, USA. Flaskan är utskriven till någon med namnet Ahlgren (förnamnet är otydligt) av Dr Walter Boothby. Enligt receptet är det egentligen whiskey som är utskrivet, inte vin. På etiketten står instruktionen: ”Wine[?] glass full with meals”. Receptet är daterat 23 november 1927.
Trettio år senare lämnades etiketterna som gåva till Kulturen av professor Gunnar Ahlgren. I en bifogad anteckning kan man läsa följande:
[…] från en champagnebutelj, som stod på bordet hos några vänner till mig, då jag var inbjuden fira in ”Thanksgivingday” 1927. Den omtänksamma värdinnan hade ombestyrt läkarerecept å whisky, som sedan på apoteket ”växlats” i champagne!
Kulturens samlingar: KM 49608.
Text: Nina Davis
”Nationernas förbund må inte ha lyckats förhindra utbrottet av ett nytt storkrig, men dess bildande markerade en ny era i synen på krig och fred och i ambitionen att lösa konflikter och andra samhällsproblem genom internationellt samarbete. Det var de idéer som Anna Bugge Wicksell och Östen Undén förde med sig från den radikala Lundamiljön till den internationella arenan och deras optimism och tro på dialogen behövs kanske än mer i dagens turbulenta tjugotal.”
Schweiziskt vykort från 1920 på temat att Nationernas förbund hade sin första session i Genève i november samma år. Public Domain, Wikimedia Commons.
Christina Carlsson Wetterberg
ANNA BUGGE WICKSELL OCH ÖSTEN UNDÉN I NATIONERNAS FÖRBUND
När 1920-talet inleddes hade Versaillesfreden satt punkt för första världskriget. Förlusterna i människoliv hade varit enorma liksom den materiella förödelsen. Krigets fasansfulla följder till trots inleddes nu en hoppfullhetens tid. Till de hoppfulla kan vi räkna Anna Bugge Wicksell och Östen Undén: båda med juristexamen från Lund och med en stark tro på freden, dialogen och på det nybildade Nationernas förbund.
När Nationernas förbund för första gången samlades i Genève på hösten 1920 ingick en kvinna i den svenska delegationen. Det var liberalen Anna Bugge Wicksell som fått den äran, den första kvinna som avlagt juristexamen vid Lunds universitet. Hon var ursprungligen norska och vid det här laget en känd
profil inom den kvinnliga rösträttsrörelsen och fredsrörelsen. Till Lund hade hon kommit vid sekelskiftet tillsammans med den kontroversielle nationalekonomen Knut Wicksell och deras två pojkar. Paret hade tio år tidigare fattat beslutet att avstå giftermål och ingå samvetsäktenskap. Detta upprörde de konservativa i staden, men här fanns också en hel del liberala och radikala andar som tog paret Wicksell till sina hjärtan. Ett viktigt sammanhang utgjordes av föreningen Den yngre gubben (DYG), som samlade radikaler av socialdemokratiskt och liberalt snitt. Där träffade Anna Bugge Wicksell bland annat Östen Undén. De började båda läsa juridik år 1905, hon fyrtio år och han knappt tjugo. År 1921 blev även han ledamot av Nationernas förbunds svenska delegation.
Bild till vänster: Anna Bugge Wicksell (1862–1928), här porträtterad 1927. Okänd fotograf, Harris & Ewing, Washington, Universitetsbiblioteket (LU), Public Domain. Bild till höger: Östen Undén (1886–1974), här porträtterad 1927. Okänd fotograf, Library of Congress (USA), Public Domain.
Efter sin juris kand-examen hade Anna Bugge Wicksell planer på att gå vidare och avlägga en doktorsexamen. Hon fick ett stipendium ur Elsa Eschelssons fond för att fördjupa sig i internationell folkrätt. Någon disputation blev det aldrig för hennes del, men kunskaperna skulle hon ha med sig, till nytta i fredsrörelsen under kriget och senare i Nationernas förbund. Östen Undéns väg var en annan. Han disputerade i juridik i Lund 1912 och blev 1917 utnämnd
till professor i civilrätt och internationell privaträtt vid Uppsala universitet. Samma år inleddes hans långvariga politiska karriär som socialdemokratiskt statsråd. De två juristernas olika vägval var präglade av sin tid, en tid då kvinnor varken hade rösträtt eller var valbara till riksdagen och inte heller hade tillträde till högre statliga tjänster. Att Anna Bugge Wicksell utnämndes till svensk delegat var alltså anmärkningsvärt, också med tanke på att den diplomatiska
banan dittills varit exklusivt manlig. Hon var en av blott tre kvinnliga delegater i förbundssamlingen år 1920, alla från Skandinavien.
För Anna Bugge Wicksell markerade åren i Nationernas förbund höjdpunkten i hennes karriär – hon gick bort 1928 mitt i sin gärning. Östen Undén var däremot bara i början av sin. Men mycket förenade dem – det här var en tid då skiljelinjen mellan radikala liberaler och socialdemokrater inte alltid var så skarp.
Under krigsåren hade Anna Bugge Wicksell varit livligt engagerad i fredsfrågan. Hon var sekreterare i Svenska fredsförbundet – senare Svenska föreningen för nationernas förbund – en organisation som bildats 1911 som en reaktion mot radikalpacifistiska tendenser i fredsrörelsen. En grundtanke i arbetet var att en varaktig fred endast kunde uppnås om fredsvillkoren var sådana att de accepterades av båda parter och inte skedde enbart på segrarnas villkor. Inrättandet av ett Nationernas förbund sågs som en garant för en långsiktig fred. I fredsarbetet engagerades flera av Anna Bugge Wicksells akademiska bekantskaper
från Lund, som filosofen Malte Jacobsson och den blivande finansministern Ernst Wigforss, båda socialdemokrater. Den sistnämnde var nära vän med Östen Undén och fredsfrågan var ett återkommande diskussionsämne dem emellan.
År 1917 korsades Anna Bugge Wicksells och Östen Undéns vägar igen, nu i en kommitté som tillsatts av regeringen med uppgift att tillvarata de neutrala staternas intressen efter kriget. Båda hade då flyttat från Lund. Kommittén ombildades senare till Kommittén för folkförbundsärenden. I denna ingick även Hjalmar Branting och högerledaren Ernst Trygger, som senare också skulle bli ledamöter i Nationernas förbund.
Efter en lång och hätsk debatt tackade Sverige år 1920 ja till erbjudandet om medlemskap i det nybildade Nationernas förbund. Högern och vänstersocialisterna hade varit emot, liberalerna och socialdemokraterna för. Anna Bugge Wicksell och Östen Undén kom båda att ingå i den svenska delegationen under större delen av 1920-talet. Hon kom även att utnämnas till ledamot av den permanenta Mandatkommissionen medan han utsågs till skiljedomare
Sveriges representanter vid Nationernas förbunds första möte 1920. I bakre rad längst till vänster Theodor Adelswärd samt nummer två från höger, Eliel Löfgren. Sittande från vänster: Erik Marks von Würtemberg, Hjalmar Branting, Ernst Trygger och Anna Bugge Wicksell. Okänd fotograf, UN Archives Geneva.
vid domstolen i Haag. Båda började som suppleanter, men Östen Undén avancerade senare till ordinarie.
Vilka var då våra Lundaakademikers insatser inom förbundet på 1920-talet när nu fredsrörelsens tankar kring konfliktlösning och skiljedom äntligen skulle prövas?
Anna Bugge Wicksells engagemang för internationell folkrätt väcktes redan när hon var ung. För Östen Undén var det ett relativt nytt område då han år 1920 utsågs till sakkunnig i folkrätt vid utrikesdepartementet. Tre år senare ut-
nämndes han till utrikesminister i Hjalmar Brantings tredje regering. Östen Undén kom att ha en viktig roll inom Nationernas förbund under 1920-talet. Med diplomatisk finess och uthållighet lyckades han med konststycket att hitta lösningar på svåra konflikter som på olika sätt hotade förbundets existens. Periodvis rönte han massiv kritik från högerhåll för att sätta förbundets intressen före det egna landets. Internationellt kunde han däremot hyllas. ”Wilson skapade NF – Undén räddade det”, som den franske politikern Aristide Briand uttryckte det vid ett tillfälle.
Den 15 november 1920 samlades 41 medlemsländer i Salle de la Reformation i Genève för invigningen av församlingens första session. Detta representerade en stor del av befintliga stater och motsvarade mer än 70 procent av världens befolkning. Foto: Frédéric Boissonnas, Public Domain, Wikimedia Commons.
A ttfå till stånd en permanent skiljedomstol hade varit ett viktigt mål för fredsrörelsen allt sedan dess begynnelse under slutet av 1800-talet. Med skapandet av Nationernas förbund hade detta blivit verklighet. Östen Undén kom att utses till skiljedomare i ett par uppmärksammade mål under slutet av 1920-talet och början av 1930talet. Det gällde juridiska tvister
mellan Italien-Venezuela, FrankrikeSchweiz och Bulgarien-Grekland.
Den sistnämnda som löstes 1933 fick ett särskilt intressant efterspel. Tvisten gällde ett skogsområde i alperna som kommit under bulgarisk förvaltning efter kriget och där Grekland krävde skadestånd. Skiljedomaren lyckades hitta en lösning till Bulgariens favör, som också tillfredsställde Grekland.
Östen Undén i Genève den 13 mars 1926 (pressbild). Okänd fotograf, Europeana, Public Domain.
för Nationernas förbund och dess opinionsarbete under och efter kriget. Den rollen fortsatte hon att ha som svensk delegat, dels som redaktör för förbundets meddelandeblad, dels genom att hon fick regeringens uppdrag att rapportera hem om vad som skedde i Genève. Hon var ”liksom ett levande lexikon” för den svenska delegationen, minns envoyén Erik Boheman, som fungerade som den svenska delegationens sekreterare under flera år.
Skiljedomar, folkrätt och nedrustning i alla ära. Nationernas förbund var så mycket mer och hade en bred agenda som sträckte sig långt utöver den strikt diplomatiska, där man gjorde betydande insatser.
Bulgarerna var mycket nöjda och ville ge Östen Undén en orden som tack, vilket han avböjde, men hedrades i stället genom att en av ”de vackraste alptopparna i Rodolpe” fick namnet ”Östen Undén”.
Anna Bugge Wicksells insats i förbundet blev av en annan art. Hon hade varit en slags spindel i nätet inom Svenska Förbundet
Arbetsuppgifterna handlade lika mycket om sociala, humanitära och ekonomiska frågor som om folkrätt och diplomati. Det betydde också att de sex svenska delegaterna hade fullt sjå att dela upp ansvaret sinsemellan för att hinna bevista alla möten. Anna Bugge Wicksell uppskattade bredden i verksamheten om än hon hade velat ägna mer tid åt de strikt folkrättsliga sammanhangen. Men hon var ju inte bara jurist utan också kvinnosakskvinna och fick därmed representera Sverige i den sociala och
På bild från vänster: Paret Gulli och Henrik Petrini samt Anna Bugge Wicksell, 1920. Gulli och Anna verkade tillsammans i rörelsen för kvinnors rösträtt. Okänd fotograf, Universitetsbiblioteket (LU), Public Domain.
humanitära kommittén, där kvinnorelaterade spörsmål placerades. Det har berättats att denna kommitté ibland gick under den nedsättande benämningen ”den sentimentala”. Samtidigt var det kanske denna kommitté som nådde mest påtagliga resultat i sina humanitära strävanden, till hjälp för krigsfångar, tyfusdrabbade, deporterade kvinnor med mera.
Sin mest bestående och uppmärksammade insats gjorde Anna Bugge Wicksell som ledamot av den permanenta Mandatkommissionen.
Denna skulle övervaka att de så kallade mandatärmakterna, som kontrollerade de forna tyska kolonierna i Afrika och de gamla osmanska områdena i Mellanöstern, skötte sin uppgift på ett tillfredsställande sätt. Det var inte Sveriges förtjänst att hon fick detta uppdrag – här hade man velat ha en manlig kandidat. Att förbundsrådet ändå utsåg henne berodde på att de internationella kvinnoorganisationerna lyckats få gehör för att det behövdes en kvinna i denna kommission, med uppgift att tillvarata kvinnors och barns intressen.
IMandatkommissionen fick Anna Bugge Wicksell ansvar för utbildningsfrågorna. Det var nog inte helt enkelt för en reformorienterad liberal att ingå i detta närmast koloniala sammanhang, men hon hade starkt stöd av William Rappard, som ledde Mandatkommissionens arbete. Han var professor i ekonomisk historia vid Genèves universitet, och liksom hon en radikal liberal. Bland progressiva av olika schatteringar fanns vid denna tid en stark tro på utbildning som en förändrande kraft och Anna Bugge Wicksell lyckades få in utbildning som ett särskilt tema i de frågeformulär som varje mandatadministration skulle besvara. Hon formulerade även en utbildningspolicy som antogs av kommissionen.
En genomgång av protokollen
från Mandatkommissionen visar att Anna Bugge Wicksell ständigt satte fingret på kvinnors och barns utsatta situation och outtröttligt ställde frågor om utbildningen i de olika områdena. Huruvida hennes frågor och förslag påverkade den förda politiken är svårt att uttala sig om, men hon måste ha varit en nagel i ögat på dem som inte ville satsa på att utbilda den inhemska befolkningen, som inte ville ge
flickor utbildning eller se kvinnor som lärare, som inte ville ge någon undervisning på lokala språk och så vidare. Liksom Östen Undén uppmärksammades hon internationellt för sina insatser, bland annat i en artikel från hösten 1927 där brasilianska kvinnorättsaktivister under rubriken ”Sverige: feminismens vagga”, vid sidan av Selma Lagerlöf lyfte fram Anna Bugge Wicksell som en särskilt framträdande svensk kvinna.
Hur var det då att vara i Genève och representera Sverige vid denna tid? I de många brev som Anna Bugge Wicksell skrev till sin partner Knut och Östen Undén till hustrun Agnes får vi en inblick i hur livet där nere tedde sig. Stort och smått blandas, å ena sidan skildras det intensiva arbetet och de kniviga frågorna, å andra sidan det rika sociala livet, med utflykter, middagar och möten. Huruvida våra två huvudpersoner samarbetade under sin gemensamma tid i förbundet är svårt veta. I ett tidigt skede noterar Anna Bugge Wicksell att Östen Undén och hon har suttit ”förnämt” bland de ordinarie, tills dessa dök upp och de fick rycka ut och ”sitta i bakgrunden”. Men efterhand fick de skilda ansvarsområden och hade kanske
inte så mycket direkt med varandra att göra. Här kan ändå noteras att Östen Undén i inledningen till sina
Minnesanteckningar, som utkom 1966, uttrycker sin uppskattning för Anna Bugge Wicksell och även för andra svenska kvinnor som senare gjorde sig bemärkta på den internationella arenan.
Han skiljer ut sig i förhållande till många samtida manliga politiker i det att han stöttat och inte dragit sig för att placera kvinnor på betydelsefulla positioner.
Nationernas förbund må inte ha lyckats förhindra utbrottet av ett nytt storkrig, men dess bildande markerade en ny era i synen på krig och fred och i ambitionen att lösa konflikter och andra samhällsproblem genom internationellt samarbete. Det var de idéer som Anna Bugge Wicksell och Östen Undén förde med sig från den radikala Lundamiljön till den internationella arenan och deras optimism och tro på dialogen behövs kanske än mer i dagens turbulenta tjugotal.
LITTERATUR & LÄSTIPS
Carlsson Wetterberg, Christina. 2020. Jag saknar fruntimmer här: En biografi över Anna Bugge Wicksell. Stockholm: Natur & kultur.
Möller, Yngve. 1986. Östen Undén. En biografi. Stockholm: Norstedt.
Svensson, Anna. 2000. Nationernas förbunds arkiv. Ett koncentrat av mellankrigstidens världshistoria. Scandia 2000(66):1, ss. 119–134.
Wicksell, Anna. 1924. Den långa vägen och den korta: ”fredsvilja i handling”. Tidevarvet 1924(2):34, ss. 3–4.
Lund den 19 maj 1928. Här verkar fotografen ta hjälp av slumpen för en snabbt fångad gruppbild under Lundakarnevalen 1928. På baksidan står ”Frv: Bösmarck, Sokrates (Uggla), kavaljer (Hans Larsson), Novile [oläsligt namn], neger, skördeanden (Sture Persson, Ld), Neptun, kardinal (Alvar Forsström), musa, fascist (Knut Cavallin), Sten Stensson Sten från Eslöv (Hjalmar Sjövall), Almqvist (Toralv Persson), musa, Erik XIV, Munchhausen, prof Böök, sol- och vårman, neger, fascist (Folke Forsström)”. Och till vänster i bild skymtar ännu en fotograf som är på hugget med sin kamera. Foto: Okänd fotograf, Kulturens samlingar: KM 92657.
Fanvakt utanför Domkyrkan i Lund. Fotot, taget 1926, fångar ett ögonblick under firandet av 250-årsminnet av Slaget vid Lund. Fotograf: Emil Grothén, Kulturens samlingar: B 10710.
CHAPTER INTRODUCTIONS
Author: Gustav Olsson, Museum Director, Kulturen
KULTUREN 100 YEARS AGO
(Swedish title: ”Kulturen för 100 år sedan”)
During the 1920s, Kulturen underwent a notable transformation and expansion. Originating in 1882 in Huaröd, Skåne, the museum relocated to its current site through diverse acquisitions and an expanded collection. Despite economic challenges and debts accrued as a result of World War I, Kulturen evolved to become a significant museum. The acquisitions of the Sjögren property and Kulturen’s Östarp were key milestones of the decade as the museum continued to grow on its existing premises. Financial concerns lingered, but the 1930s brought fresh perspectives for the museum, including a lasting solution to building issues.
Author: Conny Johansson Hervén, Archaeologist, Head of dep.
Cultural Environment, Kulturen
LUND ARCHAEOLOGY
(Swedish title: ”Lundaarkeologin”)
In the early 1920s Sweden, like so many other countries, faced a number of difficulties resulting from the Great War and the Spanish Flu. Lund’s archaeology saw limited activity with few discoveries due to the absence of new construction projects. Pär Axel Olsson, a prominent figure in archaeology and an artist, played a vital role in documenting and exploring the city’s former ecclesiastical institutions during this challenging period. Despite setbacks, including Olsson’s tragic suicide, the work carried out in this decade decade laid the groundwork for a more ambitious Lund archaeology.
Author: Karin Hindfelt, Curator, Kulturen
2 TWENTIES
(Swedish title: ”2 tjugotal”)
The exhibition 2 Twenties debuted on 22 March at Kulturen, showcasing various facets of the 1920s, including historical events, aspects of societal development, and phenomena across different realms. Extending beyond the decade, the exhibition incorporate contemporary elements, offering a retrospective view of the ”new era” post-World War I and the global Spanish flu pandemic. The 1920s marked the onset of a modern society, influencing and shaping our present era.
Author: Per Larsson, Ph.D. in Ecology, Curator, Kulturen
THE COUNTRYSIDE AND AGRICULTURE
(Swedish title: ”Landsbygden och lantbruket”)
Swedish agriculture faced significant changes and challenges during the 1920s. The period was marked by economic difficulties, with reduced prices for agricultural products and lower wages. The introduction of technological innovations such as tractors and combine harvesters increased efficiency and streamlined work processes. Simultaneously, urbanisation and technological advances led to a gradual decline in the rural population, restructuring the agricultural workforce.
Author: Niklas Ingmarsson, Curator, Kulturen
MACHINE DREAMS – THE TWENTIES ON WHEELS
(Swedish title: ”Maskindrömmar – tjugotalet på hjul”)
The 1920s were a defining era for cars, shaping the identity of motorists in Sweden. Being a motorist was a rare distintion, initially associated with the upper classes and primarily linked to men in motor goggles ready for
adventurous journeys. Despite the challenges posed by unreliable cars, motoring evolved into a sport for the affluent. Motor racing gained traction, signaling a shift from motoring as an exclusive upper-class privilege to a widespread and genuine mass phenomenon.
Author: Tomas Tägil, Associate Professor of Architecture and Culture, Lund University
ARCHITECTURE AND URBAN PLANNING IN LUND
(Swedish title: ”Arkitektur och stadsbyggnad i Lund”)
Lund underwent architectural and urban planning changes during the 1920s. Despite a recession, Lund’s construction activity increased in the latter half of the decade. Housing shortages nonetheless persisted and the city’s development continued to adhere to Major Anders Nilsson’s 1913 city plan. Architect Alfred Persson played a significant role in the design of new villas built in areas such as Väster, Plantagelyckan and Siriusgatan.
Author: Emma Severinsson, Ph.D. in Fashion Science, Lund University
EMANCIPATION AND MASCULINISATION –THE NEW FASHION
(Swedish title: ”Emancipation och maskulinisering – det nya modet”)
This article explores transformative changes in the female dress code and beauty ideals during the 1920s.Short skirts, cropped hairstyles and even trousers were introduced, evoking both positive and negative reactions. Some viewed these changes as symbols of female emancipation and progress, while critics expressed concerns about moral deviations. The discussion surrounding fashion’s influence on society’s perception of women intensified, with alterations in clothing style and beauty culture playing a significant role in reflecting and shaping societal and cultural transformations.
Authors: Kim Salomon, Professor of History, Lund University, and Klas-Göran Karlsson, Professor of History, Lund University
THE FUN AND THE LESS FUN
(Swedish title: ”Det glada och det mindre glada”)
This article delves into the contradictions of the 1920s, where the aftermath of World War I contrasts with the perception of a joyful and forward-looking decade. The focus is on political, social and economic changes, including conflicts, nationalism and the rise of Hollywood that influenced lifestyles and women’s emancipation. Despite progress made in approximating equality, the continued presence of totalitarian movements pointed to a long and complex journey towards gender equality.
Author: Per Lindström, Adjunct Professor of Photo Journalism, Mid Sweden University
PHOTOGRAPHY’S
BRIGHT 1920S
(Swedish title: ”Fotografins ljusa 1920 tal”)
The marvellous 1920s witnessed a brilliant transformation in photography. Cameras became not only affordable but also compact, present at various occasions from graduations to weddings. Amateur photographers, alongside professionals and artists, crafted an artistic mosaic reflecting both society’s utopia and its raw reality. It was an era marked by technological advancements and an increased accessibility to the art of writing with light.
Author: Christina Carlsson Wetterberg, Professor Emerita in History, Örebro University
ANNA BUGGE WICKSELL AND ÖSTEN UNDÉN
IN THE LEAGUE OF NATIONS
(Swedish title: ”Anna Bugge Wicksell och Östen Undén i Nationernas förbund”)
Anna Bugge Wicksell and Östen Undén played a pivotal role in the League of Nations during the 1920s. Wicksell, the first woman to graduate in law from Lund University, actively participated in the Swedish Peace Association and the Permanent Mandates Commission, focusing on social and humanitarian issues. Östen Undén, a professor of civil law and international private law, became the Minister for Foreign Affairs and a judge at The Hague, known for his diplomacy and conflict resolution. Both made significant contributions to promoting peace, dialogue, and international cooperation during this period.
Also: six brief notices called:
GOLDEN GRAIN IN THE COLLECTIONS (”GULDKORN I SAMLINGARNA”)
Authors: Charlotte Åkerman, Head of dep. Collections and Production, Kulturen, and Nina Davis, Curator, Kulturen
MEDVERKANDE FÖRFATTARE
KULTUREN FÖR 100 ÅR SEDAN
Gustav Olsson , museichef Kulturen
LUNDAARKEOLOGIN
Conny Johansson Hervén , arkeolog och avdelningschef Kulturmiljö Kulturen
2 TJUGOTAL
Karin Hindfelt , intendent Kulturen
LANDSBYGDEN OCH LANTBRUKET
Per Larsson , fil dr i ekologi och intendent Kulturen
MASKINDRÖMMAR – TJUGOTALET PÅ HJUL
Niklas Ingmarsson , intendent Kulturen
ARKITEKTUR
OCH STADSBYGGNAD I LUND
Tomas Tägil , docent i arkitektur och kultur, Lunds universitet
EMANCIPATION OCH MASKULINISERING –DET NYA MODET
Emma Severinsson , fil dr i modevetenskap, Lunds universitet
DET GLADA OCH DET MINDRE GLADA
Kim Salomon , professor i historia, Lunds universitet
Klas-Göran Karlsson , professor i historia, Lunds universitet
FOTOGRAFINS LJUSA 1920-TAL
Per Lindström , adj. professor i bildjournalistik, Mittuniversitetet
ANNA BUGGE WICKSELL OCH ÖSTEN UNDÉN I NATIONERNAS FÖRBUND
Christina Carlsson Wetterberg , professor emerita i historia, Örebro universitet
GULDKORN
I SAMLINGARNA
Charlotte Åkerman , avdelningschef Samlingar och Produktion Kulturen
Nina Davis , intendent Kulturen
GÅVOR OCH DONATIONER 2023
Kulturen tar tacksamt emot gåvor, föremål, testamenterade medel och mecenatmedel. Tack vare detta kan vi berika våra samlingar, investera i verksamheten samt finansiera projekt som vi i annat fall inte hade haft möjlighet att genomföra.
