Gutenbergs bibel
Allt boktryck, all typografi går tillbaka till Johan Gutenbergs uppfinning av den lösa typen. Han verkade i Mainz och Strassburg (kanske även på andra platser) vid 1400-talets mitt. Han föddes på 1390-talet i Mainz och tillhörde en ansedd borgarsläkt. Hans politiska hållning drev honom på 1430-talet till Strassburg, där han omkring 1440 sysslade med en »hemlig konst», som väl knappast kan ha varit någon annan än den uppfinning, som han senare blev berömd för, nämligen boktryckarkonsten. När han - efter några år på för forskningen okänd ort - återvände till Mainz, startade han ett tekniskt väl utrustat tryckeri, vars främsta produkt blev en bibel i stort folioformat, den 42-radiga. Den förelåg tryckt 1456 och kan antagas ha utkommit i cirka 200 exemplar, varav omkring 40 på pergament. Den 42-radiga bibeln är både tekniskt och estetiskt ett mästerverk. Tryckets och färghållningens jämnhet är perfekt i alla kända exemplar. Av speciellt intresse är sättningen. Här har Gutenberg och hans medhjälpare åstadkommit ett arbete, som aldrig överträffats. Uppgiften var att med lösa typer avbilda en präntad gotisk textur med dess karakteristiska egenskaper, och det fordrade ett komplicerat arbete. Gutenbergs typer skulle kunna sammanställas med vilka andra typer som helst. Så var det i teorin, men i praktiken låg det annorlunda till. För att hans tryckta stil skulle te sig lika jämn och harmonisk som den textade, måste han överföra vissa egenheter hos denna till sin gjutna skrift. En besvärlig sak var ligaturerna. Vissa bokstäver kunde inte sammanställas på ett naturligt sätt utan att jämnheten i texten tog skada, t. ex. f och i, d och o. Gutenberg göt alltså särskilda ligaturtyper för alla de fall, som kunde tänkas. I vårt textprov ur 42-radiga bibeln ser vi flera exempel. Förkortningstecken användes av textaren, när han såg, att det beräknade antalet ord inte gick in på raden. Man ser ofta ett 35
