I många år har ”Språkspalten” varit ett återkommande inslag i Arena. I våras ingick den sista ”Språkspalten” och från och med detta nummer blickar vi ut i Norden och välkomnar röster och tankar från våra nordiska kollegor. Nytt för detta nummer är alltså ”Brev från Norden”.
BREV FRÅN NORDEN
Flerspråkighet är vägen framåt
J
ag minns från min egen uppväxt i 70-talets Dalarna hur finskan, som då ännu inte hade någon officiell status, var ständigt närvarande. Den hördes på skolgården, hemma hos kamrater i finsktalande familjer och i de finskspråkiga programmen i Sveriges Television, vars två kanaler var de enda som fanns att tillgå. Ibland också i skolundervisningen då vi fick lära oss räkneord och några enkla fraser. Finska var det dominerande invandrarspråket. Samtidigt hade finländsk – inte minst finlandssvensk – kultur och finländska kulturpersonligheter en given plats i medieutbudet. Sedan dess har mycket hänt. Sverige ratificerade Europarådets minoritetskonventioner år 2000 och finska blev ett erkänt nationellt minoritetsspråk tillsammans med jiddisch, romani chib, meänkieli och samiska. 2009 beslutade Sverige om en språklag som slog fast att svenskan är huvudspråk i Sverige, men också att de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket ska skyddas. Sveriges riksdag har sedan dess beslutat om en minoritetslag och regeringen och riksdagen har fattat olika beslut och gjort insatser för att stärka minoritetsspråken. Samtidigt har finskan tappat mark i Sverige. Utan att veta säkert är bedömningen att antalet talare av finska blir färre och genomsnittsåldern allt högre. Orsaken är att arbetskraftsinvandringen från Finland till Sverige har avtagit. Men det är också en effekt av att sverigefinnar som grupp integrerats i Sverige och att svenska blivit första språket för dagens unga generation sverigefinnar. En grupp forskare från bl.a. Institutet för språk och folkminnen och Göteborgs universitet har
inom ramen för ett forskningsprojekt om språkliga landskap i Göteborg, gjort en jämförande studie av stadens finsk- respektive somalisktalande minoritet. Bland annat konstaterar forskarna att finskan, som länge var det största minoritetsspråket i Göteborg och historiskt sett haft låg status, i dag har liten synlighet. Somaliskan som är ett nyare minoritetsspråk i Göteborg tycks ha låg social status men präglas av en större medial och visuell synlighet. Sverige är 2021 ett mångspråkigt land. Intresset för att ta reda på hur många talare som de olika språken i Sverige har är stort, men i Sverige görs inga officiella undersökningar av hur många talare enskilda språk har. Lingvisten Mikael Parkvall gjorde dock i boken ”Sveriges språk i siffror” (2015) ett försök att bedöma antalet talare av de olika språken i Sverige. Då bedömdes antalet finsktalande uppgå till cirka 175 000 och antalet arabisktalande till 155 000. I maj 2018 gjorde Parkvall i en uppmärksammad kolumn i Svenska Dagbladet bedömningen att antalet talare av arabiska på 10 år har fördubblats i Sverige och att språket nu var större än finska. Orsaken var de senaste årens omfattande migration från Irak, Syrien, Libanon och andra arabisktalande länder. Det finska och det svenska språket talas i huvudsak i två länder − Sverige och Finland. Arabiska däremot är ett världsspråk och officiellt språk i 20-talet länder vilka sträcker sig i ett bälte från Arabiska halvön till västra Afrika, med sammanlagt kanske 300 miljoner talare. I och med att Koranen är skriven på arabiska är språket också viktigt för muslimer utanför Arabvärlden, t.ex. för många av de somalier som lever i Sverige. De dialektala skillnaderna i talad arabiska
